Sportlovsironi

Lite naiv kanske, men det började faktiskt kännas som om våren var på väg och det började kännas som om någon sorts hopp och glöd började spritta i kroppen. Det hjälpte mot mitt tungsinne och oförmåga att inspirera mig själv varesig till att göra bra ifrån mig på jobbet eller på fritiden. orkar ingenting, vill ingenting men är ändå grymt rastlös. Är inte det en ganska tragisk kombination så säg =)?

Och i lördags sken solen och den var verkligen varm och det luktade sådär friskt och gott ute som bara en tinande natur kan lukta och fåglarna var så otroligt glada!

Sedan började det snöa.. Det var som att få en spark i häcken raka vägen ner i helvetet igen från den lilla position jag lyckats jobba upp mig till. Trots att man vet att det ordnar sig, värmen är snart här, snön ligger inte länge, så blir man så knäckt och genomledsen. Men jag försökte tänka att OK, det var väl lägligt tills barnens sportlov började. Och det såg ju bra ut en dag eller så. Snödrivorna som plogbilen byggt upp var skyhöga och när det väl gick att gå ute igen så kom den där februari-vinter-lukten som också är ganska hoppgivande lustigt nog. Och samma fåglar kvittrade fram samma hopp som innan snön kom.

Och precis när barnen börjat planera med mamma den första och förmodligen enda pulkdagen så smälter det! Garageuppfarten är nästan fri från snö nu och det är sådär genomkladdigt ute. Och lite skönt var det att åter gå ut och gå idag i en sol som nästan orkade fram men ändå värmde märkbart. Och fågelkvitter i alla väderstreck! Tidigare tyckte jag att det kom mest från enstaka ställen i skogen. Men nu var det överallt. Eller så var det min hörsel som också känner liv och helt plötsligt hör i stereo =).

Och gudarna ska veta att jag längtar, ut ur det här tunnelseendeliknande levenet, till båtarna, havet, glassen, promenader i vår sommarstad och alla mycket gladare människor!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from .

SVT tar hutlöst betalt för bilder på mig del III

Den 27:e januari la jag beställningen på SVT’s gamla Aktuelltklipp från 1989 och idag damp det ner ett tjcokt vadderat kuvert i brevlådan innehållande en DVD! Och visst var det lite nervöst men jag bestämde mig för att inte dra ut på det. In med skiten i DVD-spelaren och kör bara =)! Och det var ju inte så långt, och inte så farligt och nu såhär efterråt önskar jag att det var längre. Har inte mycket från mig från den där tiden, varesig stillbilder eller video så det här var alltid något.

Så hur lät jag då? Ja ungefär som idag, lite coolare och aningens yngre. Tyvärr då får jag ju behålla materialet för mig själv. Enda lösningen är att bjuda hem sig på en fika eller pilsner så får man se. Förhoppningsvis ska jag få tag på lite privatfoton som jag kan publicera under Egypten-sidan som går live på 20-årsdagen, dvs den 24:e februari.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Ännu en helg lider mot sitt slut

Hur är det nu hon brukar skriva min vän och kollega Sandra, att det känns som det är fler måndagar än söndagar? Måndagarna kommer hela tiden medans lördagar och söndagar är något man måste kämpa sig till och förtjäna. Det är rätt konstigt.

Helgen har varit ganska lugn. Igår var jag och Egge inne på Sheraton på Tegelbacken och besökte HIFI-mässan. Det var rätt mycket folk och trångt. Vi tittade, eller rättare sagt lyssnade på några demos av olika ljudsystem och gled runt lite men ledsnade rätt fort eftersom det var ganska rörigt och trångt. Men så var det heller inte riktigt vi som var målgruppen, när bara en högtalarkabel kostade 250000kr och man gjorde en grej av att det faktiskt var för 2 meter kabel och inte 1 meter =) Helt sjukt, en kvarts jävla miljon för en kabel som man dessutom behöver en 4–5 stycken till av. Helt vansinnigt =).

På kvällen åt vi middag hemma hos oss och tittade på Arn-film. Meningen var att vi skulle se båda men tidsplaneringen spårade ur lite så första filmen kom igång rätt sent och med avbrott för läggning av barn och liknande. Och vi avundades Egge och Karin som var barnfria. Men jag älskar verkligen filmerna Arn – Tempelriddaren och Riket Vid Vägens Slut. Jag tycker dom växer för varje gång jag ser dem och jag ser fram emot tills vi i något sånär lugn och ro kan se andra filmen.

Idag har det varit en kall och strålande dag med sol och ett par minusgrader. Jag och Mia gick närmare en mil. När vi kom hem sjönk vi ner framför en action flygfilm och det var ganska skönt för benen. Ikväll blir det väl en kopp té, ostmacka och Beck-film fast på DVD. Dock är vi så väldresserade att vi ser samma film som går på TV ikväll. Är det inte skumt hur man funkar =)?

Och sedan kommer den där beryktade måndagen och arbetsveckan igen, dag ett på mitt fjärde år på mitt nuvarande jobb, men inte kommer det vara så speciellt för det. Träna, den ständiga frågan om vad man ska äta till lunch och räkna timmar till hemgång. Det enda som ska bli riktigt kul imorgon är förstadiet av lite sommarplaner som jag ska göra. Ringa och kolla lite, men jag avslöjar inget förrän det är bestämt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Tre år på jobbet

Idag är det exakt tre år sedan jag lämnade min föredetta arbetsplats och hamnade där jag är nu. Och jag har en viss förkärlek för att summera och snöra ihop säcken men nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva. Mest för att det är komplicerat och jag vet inte vad jag tycker om den gångna tiden. Jag gillar att sätta upp saker på plus och minus-sidan men det är inte så lätt här.

Första halvåret körde jag i alla fall mitt kontor hemma. Det föreföll som en bra lösning till en början. Snacka om nära till jobbet. Men när dom första kundbesöken började äga rum visade det sig mindre bra på flera sätt. Visst, man kunde städa och röja och ha ett snyggt arbetsrum, men man gick ändå genom en familjs hall på väg in och barnskor och skolväskor är liksom oundvikligt. Och så var det en bit för folk att åka för att komma till mig. Jag som tyckte att våra konkurrenter låg avigt till =)

I september eller oktober hyrde jag in mig hos en föreningpå södermalm i stockholm, en perfekt adress. Ett litet men ganska dyrt rum på 10–12 kvadrat som jag snabbt växte ur. Vid årsskiftet 2006/2007 fick jag en egen stor lokal och i mars en kollega. det var trevligt på många vis, både praktiskt arbetsmässigt och inte minst socialt.

Och nu har det gått tre år och mycket är bra och en del blev inte som jag tänkt mig. Det som är bra är den egna kaffehörnan, internetlänken, det fria arbetssättet och i princip chef över ett kontor. Det som är mindre bra är mera jordnära. När jag började sänkte jag mig i lön ganska rejält i utbyte mot ökad trivsel och att få jobba med det jag verkligen kan och är bra på, handikapphjälpmedel. Målet var ändå att jobba upp ekonomin och därmed lönen tillbaka åtminstone till min ursprungsnivå vilket inte har hänt än. Och fortfarande är det mycket slit för att få sälja på en ganska överetablerad marknad och man undrar om man verkligen är så bra på det man gör som man själv trodde och som folk säger? Det är åtminstone inget som syns i kassan och det börjar minst sagt kännas motigt.

I höstas var jag på en halvt menad anställningsintervju för att jag blev lite dragen i från andra av vårt gamla gäng som skulle dit och för att företaget i mångt och mycket liknade mitt gamla kära efterlängtade UUNET. Men de ville inte ha mig och på väg därifrån kändes det helt ärligt ganska bra.

Men i finanskrisens tecken undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor? Var jag ska kunna stanna och trivas någon längre tid, känna mig bra, duktig och att jag gör någon nytta? Slippa känna lättnad varje månad när man ändå gått runt eller något med vinst men inget har varit lättförtjänt. Jag har inte känt av min gamla panikångest och min forna utbrändhet jag råkade ut för vårvintern 2003 ( läs mer under etiketten Panikångest ), men jag är såklart rädd för att detta uppförslut inte ska vara så bra för mig i längden. Jag vet med mig att mitt självförtroende är som en jojjo och att jag lätt tvivlar på mig själv, min egen kunskap och förmåga och just nu är det nog inte allra högst upp.

Så vad vill jag då? Ja.. jag vill jobba på med det jag är bra på, leverera och visa vad jag kan och inte som nu, kämpa för att få någon möjighet att visa det ibland. Jag har ingen önskan att bli särskilt rik och den ändlösa glädjen tror jag inte på och gudarna ska veta att jag fått kämpa för det mesta enda sedan dagistiden och ingenting har varit gratis. Det kanske är just det, så mycke kämpa hela tiden. Och nu är jag lite orättvis, men ibland känns det som om allt detta kämpande inte leder någon vart utan bara leder tillbaka ner igen. riktigt så är det såklart inte, men i just detta sammanhang stämmer det ganska bra. Och jag undrar vad jag gör för fel och om det någonsin ska vända eller om jag måste söka mig vidare igen och i så fall vart?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Saker som gör mig lycklig

Vår vardag är alldeles för tom på solskenshistorier. Nyheter, granskningar, dokumentärer och repotage är bara fyllda av barn som lider, krig i andra länder med obeskrivligt lidande och nu gäss som plockas levande på dun. Allt detta är viktigt och rätt och förbannat sorgligt. Och jag lyssnar, tar in och tänker efter och försöker stoppa det någonstans där man kan ha nytta av det if ramtiden.

Men visst är det som vi alla blivit lite avtrubbade och likgiltiga. delvis beror det nog på allt elände vi matas med, och dels beror det på att människor som vi, ganska högt upp på trivselskalan inte kan ens föreställa sig hur det är när stridsflyg dånar in över staden, låser sina vapen på målen — i bästa fall — och sedan skjuter. Hur det känns att få splitterbomber och kemiska stridsmedel.. Ja vi kan helt enkelt inte fatta. Sådant måste upplevas, det som ingen borde behöva uppleva.

Men när det dyker upp solskenshistorier som en Safranfrö i sockerkakan, lika gott som ovanligt, då lyssnar jag! Som idag ramlade det ner en podd från dokumentär i P1 som heter ”Våga vara lycklig”. Jag har inte lyssnat på hela än för jag är rädd att det ska sluta som det brukar, som vi är vana vid. Men den handlar än så länge om ett gäng före detta kriminella i Umeå som tagit sig upp, startat nya liv och verkar klara sig. Är det ett lyckligt slut får jag skärpa mig hårt för att inte få tårar i ögonen. En av de medverkande hade fått en begagnad, alldeles egen bil på årsdagen av sin drogfrihet. Framgick väl inte hur många år men ett par, av en tjej som hade en bil över och tyckte han skulle ha det för att — han var bra!

Eller varför inte svenska hjältar på TV med Mark som gick nyss där dom lyfter fram barn som räddat någon från att drunkna, unga killar som stoppar våldtäkt och misshandel och liknande.

Och som killen i dokumentären sa när han fick bilen, så van vid att bara få höra alt dåligt man gjort och ska ta ansvar för. Jag kan tänka mig hur det är när man väl gör något bra, då händer — oftast ingenting. Kronofogden hade hört av sig till honom och meddelat att bilen inte var utmätningsbar, så den kunde han behålla. Dom har nog inga känslomässiga bevekelsegrunder på det viset, men att ändå få behålla något man bygger upp eller åstadkommer senare i livet, måste vara lycka!

Och så är det nog för dom flesta av oss. När jag själv misslyckas på jobbet, får jag höra både från kollegor och chefer att hmm, det där var ju inte så bra, får vi ta nya tag och göra om och bättre nästa gång, som lite grädde på misslyckandet som bränner så välbekant. Men när man gör något bra och både kund och chefer är nöjd, då är allt normalt och som det ska och inte mycket att orda över. Men någon lycka är det inte.

Och tittar jag på mitt eget liv, som ändå varit så fullt sorg, svek, uppförsbacke, missbrukande föräldrar, misshandel, ensamhet och brist på kärlek så borde dom jämförelsevis lätträknade stunder av lycka väga lätt i jämförelse? Ändå är det dom som driver än vidare, dom som räknas och allt annat ”glömmer” man.

Lycka är för mig är stora saker, som när jag fick ett ”friskt” och drogfritt hem där jag kunde koncentrera mig på skola, vänner och pubertet och annat vardagligt besvär =) Sedan dalade det igen, när tonåren och sorgen hann ikapp och vår relation sattes på prov så höll den inte för och jag fick börja om igen. Lycka var då åter igen att få ett eget krypin i tillvaron.

Sedan gick en tid med ensamhet, jakt på vänner och bekräftelse och jobb innan dom där stora lyckorna avlöste varandra. Jag blev vi och inte minst varje gång som vi blev flera. Och nu, att se dom växa upp, betrakta livet med sina ögon och den obeskrivliga lycka att se dom slippa det jag inte kom undan.

Ändå kan jag av ren instinkt och som ett sugande behov söka mig till soffan och sätta på filmer som Pip-Larssons, Saltkråkan, Rädda Willy och Pippi, ja kort sagt allt som har ett garanterat lyckligt slut bara för att som ett litet spädbarn tanka på av lycka i det där stora jävla hålet. Det kan nog aldrig fyllas till brädden och förbli fullt eftersom det känns som något grundläggande saknas som lyckliga slut åtminstone hjälpligt ersätter. Ens barndom får man aldrig igen, inte heller en riktig familj som vill och kan hjälpa till med barnpassning när man behöver andas och sådana vardagliga saker.

Och nu har jag flummat iväg alldeles =) Men lyssna på dokumentären och sug i er av något som är ganska positivt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Vintervakum

Jag tror det är Gyllene Tider, eller möjligen Per Gessle solo som sjunger ”trött som februari” och sedan något om ”fallen som september” eller om det var november.

Och det ligger en del i det. Trots att vi nu går åt rätt håll och att det snart är vår känns det bara sååå tungt! Svårt att vakna, svårt att motivera sig att gå till jobbet, jobbigt att lyfta fötterna och gå hem, och för att inte tala om att det är jobbigt att somna!

Och ändå känns allt mycket lättare nu. Jag skrev för ett tag sedan att jag tyckte man hörde fågelkvitter och att solen helt plötsligt började värma lite de dagar den visar sig så fort klockan slår nytt år och januari. Och det är ändå mycket lättare nu än det där med ”fallen som september” eller om det var november. Då är sommaren slut och det är som att falla och skrapa ansiktet i gruset. Båten ska upp, sommaren är slut, skolan har börjat och med den vardagen, tjatet om vilket mat som barnen tycker eller inte tycker om, kylan som bara kommer tillta, det våta klibbiga och sen julen.

Nu finns ändå mycket att se fram emot! Värmen som kommer, alla lediga dagar utspridda över våren, båten som snart kan vårrustas och göras i ordning och sjösättas. Och vi som har sådana roliga planer inför sommaren både med Rånö och ett besök på Gotska Sandön och allra helst också Landsort. Och jag längtar efter ett soldränkt Stockholm, gågatan genom gamla Stan med doft av kaffe och smaken av mjukglass!

Så visst finns det att se fram emot och det är väl det man får tänka på och längta till när det är såhär..

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Seg söndag

Då var helgen snart slut. Och trots att det är måndag och arbetsvecka som stundar, känner man mest för att gå och lägga sig, somna och vända blad så att man kan börja på något nytt.

Igår var det tävlingar för Emilia och Jesper, Denise var med kompis på bio så jag och Miranda låg själva i soffan och tittade på film hela dagen. Sånt där man normalt sätt uppskattar ibland. Men igår kände jag mig vansinnigt rastlös och uttråkad. Kända inte för att sitta en hel dag på en svättstinkande idrottsläktare och inte heller för att ligga och halvslumra framför Monsters Inc och liknande. Men jag ville inte heller gå ut, vad ska man göra där, kallt och snuskigt. Surfade runt på nätet, MSN var nästan tom och ingen pratglad, rattade runt på radioapparaterna lite men allt var antingen dött eller kändes tråkigt.

Nä jag ville gå på Djurgården eller längs Skeppsbron i ett soldränkt och varmt Stockholm som luktar hav och svagt av avgaser från båtar, äta mjukglass med nötkross eller sitta på någon uteservering och ta en kall pilsner. Jag vill kort sagt ha sommar och vara ledig. Jag är så innerligt trött på vinter och kyla och att sitta inne. Stå i en pulkabacke och frysa häcken av sig som egentligen är skittråkigt vore ändå bättre än det här. Men det är ju inte ens snö ute tillräckligt för att åka pulka!

Mia och barnen bakade en kladdkaka idag, eller två rättare sagt som vi packade ner och gick över till UP och MP och fikade. Det avbrottet fick åtminstone barnen att sluta sura vilket dom gjort i omgångar hela helgen. Och vi pratade om semestern på Rånö som är bokad och betald. Och det var så skönt att sitta där och prata om detaljer i packningen, vad man ska ha med sig och i vilka väskor och hur vi ska transportera oss dit ut. Egentligen helt onödigt så här tidigt på året men väldigt bra för själen som mer känns som ett fruset torskblock bortglömt längst in i frysen..

Och vi bestämde att vi bara vill ha väder.. Skitsamma vilken sorts väder. Allt är bra mycket bättre än det här. Och för min del kan det gärna regna när man åker båt eller går promenader på öarna.

Planen i år är att försöka packa ännu mer slimmat än förra året. Allra helst i ryggsäckar och så lite annat som möjligt.

Så ikväll ska jag gå och lägga mig med huvudet fullt av sommarplaner. Semesterönskemålen är redan insända till vår semesterkoordinator — bara en sån sak :)! Drömma om barfota fötter mot mjuk sandstrand och långa dyningar mot land, och lukten av hav och tong!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Sekunder i livet som grämer mig – en bikt

Visst händer det ibland saker i vardagen som bara gör att man vill gå och dö, sjunka genom jorden eller upplösas i tomma intet? Det har hänt mig massor med gånger som jag blir högröd i ansiktet av att bara tänka på.

Idag åkte jag hem från ett kneg i Västerås och satt på tåget och halvslumrade. För kort resa för att sova och så fort man närmade sig något som liknade slummer ringde telefonen.

Och plötsligt var det en grundlig biljettkontroll av samtliga passagerare. Jag hade redan visat färdbevis men nu var det så dags igen. Toaletter kontrollerades och när kontrollanten kom till våra platser kunde tjejen bredvid inte visa upp sin biljett. Hade tvingats byta plats och inte sparat sin biljett. Klantigt, javisst men ingalunda omänskligt. Dividerandet med kontrollanten var oundvikligt. Hon bad att få prata med konduktören som kanske minns henne men han vägrade. Till kontrollantens försvar kan man väl säga att han säkert hört den visan 100 gånger förut och ett skitjobb han knappast tyckte tillhörde de roligaste ombord. Dividerandet pågick en stund och hon slapp böta 800kr men lyckades skrapa ihop nästan hela biljettpriset. Kanske ung studerande, kanske dom sista 100-lapparna som rök.

Där ville och borde jag gjort det, åtminstone hjälpt till med det som saknades eller helst betalt biljetten. Det var inga stora biljetter. Det skrek inom mig, ändå gjorde jag det jag avskyr andra för att göra i alla jobbiga situationer, blunda och lotsas som om det regnar. Det tycks inte spela någon roll om det saknas några spänn till biljetten eller om någon blir misshandlad eller våldtagen, vi gör alltid likadant. Och det där har jag alltid velat bryta men nästan aldrig lyckats med.

Nu tänker ni säkert — de va bara för att hon var tjej, skulle du aldrig gjort om det var en kille, hon drog säkert bara en rövare och försökte planka. Kan inte svara på det men det handlade inte om det. Just den där situationen har hänt mig minst en gång. Fast den gången på flyget. Jag var nyligen dumpad av min ungdoms förälskelse och stod jävligt ledsen och väldigt fattig på flyget i Malmö och ville hem. När jag stod och skulle betala min standby-biljett hem som kostade 200kr och där man dessutom egentligen inte fick ha med sig hunden, så fanns inga pengar!

Ung och slarvig, ja visst och där stod jag med veckor kvar till lön och behövde bara komma hem. Den gången lät biljettkillen på flygplatsen mig komma med ändå både med hund och utan att betala för biljetten. Han sa som jag säger nu, jag vet hur det känns, du får säkert tillfälle att göra detsamma någon annan gång.

Och den gången var nu, och vad gjorde jag? Blundade och mådde skit! Kanske försökte hon bara lura SJ på 250kr, vad vet jag men min tro är ändå att dom flesta är bra människor och även bra människor kan hamna i knipa.

En enda gång har jag lyckats som jag kan komma på nu och känna stolthet över. Det var 1998 och jag pendlade mellan Arlanda Stad och Haninge, en ganska dryg resa på pendeltåg, 20 timmar till och från jobbet varje vecka. Många tiggare fanns på tågen även då och jag gjorde då som nu, skruvade upp musiken och lotsades sova. En av dem var — kanske inte mer påstridig men mer bönfallande. Bad om pengar för att få mat, näst intill grät av påstådd hunger. Jag sa att jag inte vill ge pengar som kanske går till helt andra saker än mat. Men om det verkligen var mat, skulle jag gärna bjuda på mat på Burger King när tåget kom till Centralen.

Och där satt vi sedan och åt och jag tror att den personen var minst lika överraskad som jag över det som hände. Någon som säger ”nix, inga slantar men vi kan gå och käka”.

Så du, vem du nu var och hur det nu var, jag kanske är blödig, patetisk, naiv, godtrogen och löjlig — jag är nog lite av allt det där. Men förlåt! Nästa gång ska jag försöka bättre!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

SVT tar hutlöst betalt för bilder på mig del II

Ja läs själva i bloggen del 1 i denna historie. Nu har jag ändå köpt och beställt TV-inslaget i Aktuellt från den 24:e februari 1989. 1 minut och 42 sekunder långt. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag själv någonsin sett inslaget efter hemkomsten från den resan.

Somliga skule kalla det ett stort mått ego, andra att man bara är skvatt dum i huvudet. Och kanske är den en dos av båda dessa, men mest av allt min ”milt” nostalgiska ådra. Det kanske också kan vara nu när åldern tilltar, en vilja att som ett adoptivbarn söka sig tillbaka. Det händer mig ibland, får för mig att leta rätt på gamla vänner jag inte hört av på 15–20 år. Men mest av allt är det nog bara nostalgi och för min egen del. Av samma främsta anledning till varför jag bloggar och bygger den här hemsidan eftersom jag inte har en aning om vem som annars skulle ha glädje av den.

Jag köper TV-inslaget och det är endast till för ”strikt privat bruk”. Min grundtanke var att lägga ut det under Semestrar -> Egypten 1989 där jag även hoppas kunna publicera bilder. Men lägger jag TV-inslaget där blir jag antagligen bötfälld och väldigt fattig eller inspärrad och ganska ensam och övergiven :) Så vi får lösa det på annat sätt. Jag kanske kan arrangera visningar mot en avgift av självkostnadstyp tills jag går plus minus 0 helt enkelt behålla det för mig själv =) Helt klart är att jag åtminstone ska vara väldigt ensam när jag ser det för första gången!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Lugna kvällar!

texas-pecanlipton-peach-mango-teaDet är skönt när disken är undanstuvad, tempot nedtaggat, barnen ombytta och somnat och det är sådär tyst. Kanske bara ett svagt ljud från TVn. När man kan sätta sig ner i lugn och ro en stund efter sista hundpromenaden, dricka sitt favoritté, en liten skål av världens godaste glass!

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

SVT tar hutlöst betalt för bilder på mig :)!!!

jocke-i-spjalsangVissa saker i livet kommer man ihåg på ett alldeles speciellt sätt och ibland helt obegripligt och man har ett speciellt förhållande till en del av sina minnen. Egypten-resan med Aktiva Synskadade (dåvarande BBU) var en sådan resa som jag minns.

Och anledningarna till det är nog många, det var i samband med den stora vändpunkten i mitt liv där jag bytte liv och familj och allt äntligen hade börjat sätta sig något sånär. En annan anledning var nog att det var oerhört stort att få åka så långt själv bara med storebror som jag avgudade (då också :D )!

Men att det var just vi två som åkte resulterade i att inga foton finns som minnen från den resan. Vi hade helt andra tankar än att föreviga inför framtiden. Inte trodde man som 15-åring som snart skulle fylla 16, att man nån gång i vuxen ålder skulle sitta och … ja vaddå? Söka någon sorts rötter eller.. Ja jag vet inte.

Men jag har gjort halvhjärtade försök genom åren att maila föreningen och frågat om de haft bilder och kollat runt lite men inte fått något napp. En sak har jag alltid haft i åtanke men aldrig kollat — förrän nu!

Dåvarande SVT gjorde ett nyhetsrepotage om resan. Det var en stor grej, sponsrad av Lions och flygvapnet. Huvudsyftet var att vi skulle åka ner ett gäng blinda dykare och ha med oss 10 kompletta dykutrustningar och utbilda och förse 10 egyptiska blinda ungdomar med dykutrustning. Samtidigt skulle Lions flyga ner en stor hjälpsändning, och flög, gjorde flygvapnet, 2 vändor fram och tillbaka med deras Herkules transportflygplan.

Första svängen ner med mellanlandning på tesaloniki i Grekland fraktade ett 60-tal personer, en stor minibuss med släpkärra med all dykutrustning till Hurghada vid Röda havets strand i Egypten. Sedan vände planet hem, hämtade en stor hjälpsändning och på väg hem, fraktade oss tillbaka — fast utan bil som blev fast i tullen och sedemera fick köras hem om jag minns rätt :)

Nåväl, TV-inslaget handlade primärt om mig och dyklegenden inom synskadedykning — Sven Nahlin. Man filmade först lite bassängövningar — som jag minns det montering av någon sorts ställning. Därefter intervju med 15-årige Joakim Adolfsson som jag hette då och Sven Nahlin själv. Sedan visas bilder av ungdomsgruppen på Arlanda och slutligen starten med Herkules. Det sistnämnda blev jag länga tråkad för eftersom det sista man ser av mig när jag går ombord, är att jag slår huvudet i taket in i planet =) Inget allvarligt, men duckade väl för dåligt =) Men såklart att folk minns det framför dykningen =)

För några dagar sedan mailade jag SVT’s tittarservice och frågade om inslaget fanns att köpa och till vilket pris. Svaret kom idag!

Inslaget finns! Det sändes den 24:e februari 1989, är knappt 2 minuter långt och kan köpas mot strikt privat bruk för — 1500kr! Det är ganska dyra sekunder för gamla minnen som går fortare att titta på än att koka ett löskokt ägg :)

Så nu återstår att bestämma sig för att inte köpa det, köpa det själv, eller försöka dra ihop ett gäng, kanske föreningen har intresse i det. Och köper jag det får jag ändå inte lägga upp det här på bloggen vilket gör det ännu surare. För det priset borde jag åtminstone äga mig själv kan man tycka?

Vi får se om jag får tag på mina minnen. I så fall hittar ni bilder och förhoppningsvis en mer detaljerad reseberättelse av det jag minns, så här snart 20 år senare. Men TV-inslaget får man lösa på annat sätt om jag får tag på det.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

När livet gör små krumsprång

Kära RSS-läsare — för det här riktar sig främst mot er som kommer märka att något snart händer i bloggen.

Tidig vinter 2003 upplevde jag mitt livs värsta stund och det var ett rejält uppvaknande för mig. Efter jobbet en dag, jag tror det var en fredag — huset var tomt och jag la mig framför TVn för att andas ut efter ännu en jävligt jobbig vecka. Det var då det hände, när det var som lugnast och allt var över för den här veckan. Pulsen steg till över 130 slag i minuten och desto mer jag klockade mig själv, desto högre blev pulsen. Värken i bröstet, hättan i hela kroppen och stickningarna i armar och ben… Jag var heltövertygad om att jag skulle dö där och då, och jag hade aldrig upplevt något liknande!

Jag skrev dagbok flitigt under den här tiden, avsedd för att åtminstone delvis hamna här i bloggen. Men då ville jag inte lämna ut mig själv, den svaga delen av mig som jag inte ville visa andra, inte ens själv ville veta av.. Men nu känns det läge. Vet fortfarande inte varför men kanske hjälper det någon annan i samma situation. Eller kanske är det bara terapi för mig själv.

Så under den närmaste tiden kommer inlägg publiceras i bloggen under åren 2003 och 2004 och de kommer framför allt dyka upp i RSS-flödet. Vill du läsa allt som så småning om kommer stå i ämnet så läs under taggen Panikångest

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Nytt år, nya planer

Så var år 2008 till ända och ett nytt år har börjat. Några saker som varit särskilt bra med det här året var den långa sommaren och lyckade semestern. Veckan på Rånö blev lyckad både vädermässigt och trivselmässigt. Ja, förutom att jag på ditvägen brände sönder praktsikt taget hela överkroppen och drogs med brännskador som övergick i blåsor som varade ända till hemkomsten. Ganska otrevligt men självförvållat =) Något annat som var bra var att hösten började bra med vårt lyckade köp av vår nya båt, en Windy 22 DC. Resten av hösten var ekonomiskt tung tack vare dom stigande räntorna och att vi dumt nog band våra huslån i lite fel läge, precis dagarna innan de börjae sjunka. Det var väl ingen katastrof förutom att kostnaderna steg tillbaka de tusenlappar per månad vi lyckats dra ner tidigare under året. Så i slutändan blev det en plus minus 0 affär.

Resten av hösten var ganska tung för mig mentalt. Svårmotiverad och oinspirerad, den där apatiska ledsenheten som mörkret i kombination med annat så lätt ger mig. Trots det gick hösten fort, november och december swishade förbi och detta mycket tack vare mycket jobb och att min bror kom på besök. Jag är ganska bra på att ibland leva på roliga händelser både i förskott och efterskott.

Och 2008 års jul gick också bra och nu har även nyårsafton passerat. Den blev väl inte riktigt som vi tänkte oss tack vare att våra planerade gäster som blivit lite av en tradition de senaste 4–5 åren blev sjuka och allt blev inställt samma dag. Inget man kan göra åt men det kändes lite konstigt att sitta hela kvällen och läsa bok, inte sitta så länge och äta och inte ens ett glas vin. Till och med skumpan åkte tillbaka ur frysen in i barskåpet efter tolvslaget :) En känsla av snopenhet efterråt.

Fast det slog mig att så är det nog även när man har gäster. Man äter middag, dricker kaffe, snackar, rusar ut en kvart och pangar lite raketer och sen blir alla trötta och plötsligt är det slut, det som man på något vis sett fram emot är till enda 30 minuter efter tolvslaget. Då tystnar raketerna och lugnet sänker sig och man går sista svängen med hunden.

Det är som jag hörde någon säga på radion, av någon anledning minns man bara sista delen av året, från maj/juni och frammåt och så är det även för mig nu. Jag minns inget speciellt innan sommaren som om det är en brytpunkt i minnet. Det slår mig nu när summeringen börjar med sommar och semester. Och om jag nästa år har svårt att minnas början av 2009 kan jag åtminstone skriva hur jag tänker mig det. Först vara ledig någon vecka till. Kidsen börjar skolan den 8:e och då börjar jag nog jobba på allvar. Jag vet att båttankarna på allvar börjar vakna nu i januari och än mer när båtmässan närmar sig. Vi ska försöka städa upp julekonomin under januari / februari, ett öde som även det är en tråkig tradition som jag tror vi delar med många. Man lever lite över sina tillgångar före jul och trots att jag avskyr det går det inte undvika. Men är man duktig och inte äter för mycket godis, äter medhavd lunch ofta istället för att gå ut och äter så ordnar sig det snabbt. Vi ska försöka börja planera semestern och se om
någon vill fira den med oss i år eller om vi blir själva och såklart ska vi försöka sälja vår gamla båt som vi misslyckades med i höstas tack vare ränteläget så tror jag folk blev försiktigare. Dumt för både oss och köparna eftersom jag måste rusta och göra i ordning den mer inför säsongen för att göra den mer atraktiv, dels för att priserna stiger för en köpare när räntorna lugnar ner sig och säsongen närmar sig och intresset stiger. Men det är en bra och fin båt som ligger mer rätt i det ekonomiska läget än det vi köpt så intresset borde finnas.

Sedan har jag lite på jobbfronten att tänka över. Jag sökte ju lite sporadiskt jobb i höstas men inte särskilt helhjärtat. Och jag vet inte hur jag ska göra med det. först utreda min trivsel och frustration och se vad som går att göra något åt.

Men det viktigaste återstår. Jag har inte tänkt nämna det som ett nyårslöfte, det blir så tungt och kravfyllt då. Men jag borde börja träna, äta mer rätt och mindre skit och försöka få bort den här fysiska tröttheten. Jag vet att den själsliga hänger ihop med både tröttheten och självförtroendet. Jag har en träningslokal i samma uppgång som jobbet som jag har tillgång till. Om jag bara tar mig för. Och jag tror jag begår mindre våld på mig själv om jag gör mig den tjänsten.

Men de här ”nyårslöftena” har jag lovar mig själv många gånger, både dagar som den här och andra mindre högtidliga dagar. Så frågan är var man ska finna kraften och lusten att göra verklighet av det den här gången.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mellandagspyssel

Nu när julen är slut och alla klapparna är öppnade och barnen till och med har hunnit tröttna på sina nya leksaker så infinner sig alltid samma situation. Just nu ligger dom i en hög på golvet och krälar på varandra och utstöter läten som påminner starkt om en gammal ninjafilm :) Garaget och vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag av julklappspapper och kartonger. Våra två IKEA-besök bidrog ju kraftigt till en samlingen också. Vi behöver akut komma till tippen och flörta med svärfar som kanske kan köra och soptunnan är full trots att det är mer än en vecka kvar till tömning!

Imorgon måste jag åka in till jobbet en sväng och ta emot en kund. Hade nog aldrig bokat in det om det inte varit för det nödvändiga onda att inventera lagret. Skulle ha gjorts före jul men den fredagen slog vi ju rekord med 8 kundbokningar under en och samma dag, snacka om panik!

Men sedan blir det ledigt igen över nyår och en bra bit frammåt. Frågan är bara om det blir så vilsamt när barnen är så rastlösa och frustrerade och inte har något att göra. Gatan har blivit så tom på jämnåriga och årstiden inbjuder liksom inte till lek utomhus. Snöfritt, kallt och mörkt.

Idag har vi varit en sväng i centrum och köpt lampor till garaget, lite takkrokar för att kunna montera kökslampa och gipsankare för att kunna sätta upp belysning i hallen på översta våningen. Själv har jag försökt vara lite konstnärlig och montera båtens ratt och ena propeller på väggen invid mitt skrivbord :) Jag var ganska ensam om att tycka det var en bra idé. Nä, Emilia höll såklart med pappa att det var tufft, vad tycker ni? Kommentera gärna, jag tål kritik och kommer ändå inte ändra mig :)! Tyvärr köpte jag bara en krok på IKEA så det fick bara bli en propeller än så länge. Men eftersom båten har duoprop-drev måste såklart båda extrapropellrarna sitta på väggen. Uppdaterad bildinfo när det är gjort kommer :).

Annars lätt huvudvärk, julskinkan är slut och inget gott i skåpen. Dessutom har kaffekannan pajat så man får improvisera lite när det ska bryggas kaffe. Eländes elände :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from .

Så härlig söndag!

idag är det en sådan där härlig söndag, en sådan man önskar var själva sinnebilden för vinter — ja, förutom att det inte är någon snö. Men det är lagom kallt, allt vått har frusit och solen skiner och man verkligen känner hur den fyller på kroppen med ny energi! Och det känns som den stora odefinierade klumpen i magen rubbas en smula. Men så går vi snart mot ljusare tider igen, imorgon vänder det!

Nu sitter jag i bil på väg till IKEA. Kanske inget jättekul sätt att fira en så härlig dag på. Man borde vara ute och gå en lång, lång promenad istället. När vi kommer hem är det ju mörkt igen. Men för att kunna fira jul måste vi köpa nya stolar. Jag ska passa på att köpa ett nytt skrivbord till min data och radiohörna. Men vi lär inte vara ensamma där…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Högtidstankar

Julen är nog den tidpunkt på året där jag känner av mest hur skadad jag egentligen är och jag är ändå glad att det är så lindrigt och att jag ändå har det så pass bra. Men jag har verkligen svårt att känna någon som helst glädje, frid eller ens lättnad. Jag känner bara att det ska bli skönt med ledighet nu när man ändå knappt kommer ur sängen. Men allt annat känns bara som en börda. Att ta ner granen från vinden, leta fram skarvsladdar till adventsljustakar och för att inte tala om handla eller komma på julklappar väcker bara en direkt fysisk motvilja som jag inte riktigt förstår. När det gäller presenter är det i och för sig samma sak med födelsedagar, jag kan verkligen inte komma på något och jag får bara ångest och blir tom i huvudet av att ens tänka.

Det kan nog bero på att jag inte kan minnas att att jag förknippade den lilla uppvaktningen vi hade när jag var liten som något direkt positivt. Visst blev vi firade ofta genom att farmor och farfar kom men firandet övergick ändå i sprit och kalas, tjiv och kortspel. Julen var likadan, firades oftahemma hos farmor och farfar och ofta med en hel del släkt. Det var mysigt i början på dagen med god mat, doften av farmors grovmalda kokkaffe och jul-TV klockan 3. Men sedan blev det åter igen kalas och orosmoln och ont i magen.

Våra jular numera är ganska softa och sköna. Vi bor ju numera i hus så svärföräldrarna och Marias syskon (låter så sjukt att kalla en 20-åring för svägerska och en 28-åriong för svåger) får komma till oss. Det är i och för sig på ett sätt skönt att gå iväg och komma hem till ett städat hus men att väga det mot att släpa ouppackade julklappar dit och uppackade klappar och trötta barn hela vägen hem gör ändå att hemma är bäst.

Nu är det jobbigaste att jag får dåligt samvete och känner mig tråkig för att jag inte känner någon julstämning eller julglädje alls. Granen stör mig och alla dessa julklappar och nya handelsreckord varje år får mig att må illa och barnens förväntningar och garanterad besvikelse för att alla andra alltid får mer gör mig ledsen.

Nyår däremot har aldrigt känts fel sedan jag bytte liv och familj i 15 års ålder. Dom var väl rätt OK när jag var liten också, eftersom jag inte minns så mycket tråkigheter från dessa. Såklart var det mycket sprit men jag minns mest farfars enorma mängder fyrverkerier som inte var så dyrt på den tiden tror jag. En del nya år firade vi hos vår tyska släkt i Hamburg och bortsett från att man levde i en rökig lägenhet på 4 rum där 8–10 vuxna rökte inne och man var sjuk och kände sig som en böckling, hade vi barn det ganska kul tillsammans och vi var ganska många med våra kusiner. Smällare — Kinapuffar och dess större motsvarigheter var sjukt billiga i tyskland. Som jag minns det kunde man få flera 100 feta Kinapuffar för 50–60 kronor eller ännu mindre. Och att ingen kom till skada där är nog mer ett mirakel.

När jag ”flyttade” hemifrån blev nyårsfirandet mer civiliserat och trevligt med långa middagar, enorma fyrverkerier, kaffe och pruttare till efterrätten men aldrig sprit och fylla. Jag kände det bara som en enorm värme i bröstet dessa kvällar och jag minns tydligt att det var från och med då jag lärde mig att ”sprit” och vin kan man hantera på ett trevligt sätt. Man kan dricka både vin, cognac och wiscey utan att bli full, skrävlig och otrevlig och jag vågar nog påstå att det är den läran jag alltid använt och trivts med.

Vårt nyårsfirande nu påminner mycket om det och i dag var vi hos UP och MP som vi numera firar med och det har blivit lite av en tradition. vi satte ihop menyn för kommande nyåret och det kommer bli kanon! Det ska bli laxrullar och fetaostsallad till varmrätt och krystader med gott klet i till förrätt. Till efterrätt valde vi någon safranmarräng som vi hittade i en tidning. Lät avancerat men gott! Till dricka blir det gott vin, säkert något moserande till förrätten och god pilsner. Dels Landsorts lager från Nynäshamns bryggerier och dels något Tjeckiskt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Helg! Lugnet före stormen

Så nu är det tydligen helg igen. Jag som hatar den här årstiden av bara helvete och känner mig trött, ledsen, ensam, rastlös, uttråkad, oinspirerad, kraftlös och apatisk! Ja visst, en väldans massa adjektiv som inte passar ihop, så förstå hur det känns inuti!? Hur ska någon någonsin kunna förstå mig när jag inte ens gör det själv? Och varje vinter känns det som om jag slösade bort våren och sommaren och inte tankade tillräckligt eftersom jag känner mig helt slut, tömd, bränd och knäckt redan i november..

Men nu är det alltså helg och vi ska ha Egge och Karin på middag. Tycker om att ha bra vänner omkring mig. Även om det ibland är skönt när folk lämnar huset och det blir tyst och lugnt så infinner sig alltid ”när alla vännerna gått hem”-känslan och man känner sig övergiven och ensammast i hela världen. Märklig känsla det här kaoset :)

Nästa vecka brakar stormen lös, då ska här ut och resas i tjänsten. Måndag och tisdag ska ägnas åt leveranser och installation och förberedelser och så dyker det alltid upp något oplanerat man måste göra. På onsdag åker Joche en sväng till Uppsala, möter mig på centralen på eftermiddagen för tågbyte mot Dalarna. På torsdag kväll bar det av mot Örebro och på fredag bär det av hem igen för en ny helg. Då har den veckan också hunnit gå utan att man hunnit tänka. Hem och andas och packa om och på söndag bär det av mot göteborg och hem på tisdag kväll för att genast montera inför en stor visning på onsdagsförmiddagen. Det lär säkert bli en rejäl reseskildring och lite bilder här framöver.

Nej, nu ska jag gå hem, no more deep shit för idag :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Inget varmvatten

Hela vår vår trygghet och stabilitet beror på att vi ska ha el i väggen, varmvatten i kranen, telefon i jacket, signal i TV-uttaget och tryck i internetlådan. När det inte är så vaknar frustrationen.

När jag vaknade imorse var hela den hittills gångna veckan uppbyggd på att jag skulle duscha idag. Det händer kanske två gånger om året att vi inte har något varmvatten i kranarna och idag var en sådan dag tydligen.

Felet brukar vara en säkring eller liknande i något av föreningens pumphus. Idag kom varmvattnet stötvis och tillräckligt för att åtminstone tvätta håret. Men det hade inte gått att stiga in under duschen utan att ömsom bränna sig, ömsom frysa ihjäl.

Den här gången orkade jag inte ens felanmäla eländet. Vår samfällighetsförening verkar ha en konstig politik när det gäller det här med våra gemensamma intressen. Man uppgraderar ett stenålders kabel-TV-nät till bara forntidstandard och man låter oss husägare själva stå för uppgraderingen av våra värmeväxlare, något som definitivt borde vara ett perfekt ändamål med vår gemensamma förening. Dels för att få ett bra totalpris, dels för att de värmeförluster vi har i vårt fjärrvärmenät skulle minimeras om ALLA bytte ut värmeväxlarna från tidigt 80-tal och inte bara vi som anser det är viktigt och kanske har råd. Så man kan lite granna undra vad vi ska med en förening till. Skulle lika gärna kunna ha direktkontakt med fjärrvärmeleverantören.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Tungsinne

Tungsinne, tungsinne och åter tungsinne. Om det är för att det är så stökigt och halvfäridgt på alla plan här hemma eller om det är oinspirationen i arbetslivet, den analkande årstiden eller bara de många sena nätterna de två senaste veckorna och konstanta hvudvärken som gör det, vet jag inte.

Här hemma finns det så mycket att göra att man blir alldeles matt. Och ingen av oss är särskilt händiga och det känns som att allt man gör blir halvdant och borde göras om. Framsidan blev jättebra med nya altanen men resten av framsidan är bara en kletig lervälling med ett träd i mitten. Förvisso omgärdat av ett jättefint staket :) Golvet i arbetsrummet som jag och Mia la själva för några år sedan har börjat gå isär för att vi gjorde fel på ett ställe och måste snart läggas om och för att inte tala om köket som vart nästan klart i över ett år. Det är de där sista skåpen och listerna och dragningen av kablar snyggt till dom förbannade spottarna, hatar spottar!

Mellanvåningen börjar arta sig och är målat och färdigtapetserat men dörren till det nybyggda rummet är helt sne och felmonterad (det var faktiskt inte jag) och saknar dörrfoder. Och allt jag ger mig på att såga blir snett och jävligt. Altanen och baksidan är skitig och igenvuxen och uteplatsen med staket och tak är fallfärdigt. Borde byggas nytt eller rivas och göras på annat sätt.

Slutligen då övervåningen där det också börjar arta sig med målning och tapetsering men där elen fortfarande saknas och där det måste sättas upp dörrfoder och läggas både tak och golv. I snedtak dessutom!

Lugn bara, vi har bara kommit till huset än i klagosången :)!

Jobbet ska jag inte säga så mycket om eftersom fel personer kan läsa här. Men jag kan ju ta mig själv, tjänar för dåligt och har tappat inspirationen och idétorka. Frågan är om det har med mig att göra, om jag bara klagar när det börjar bli uppförsbacke och att det egentligen bara vore att hugga i. Men i så fall har det varit uppförsbacke rätt länge nu. Och kontorslokalen skulle behöva sig en rejäl uppfräschning med både lite bygge och annat. Just nu spelar det ingen roll hur mycket vi städar, det luktar ändå gammal skola eller källarutrymme i värsta fall och inte alls sådär gott av teknik, datorer och skrivare som det ska lukta på ett IT-företag.

Och sen de sena nätterna. Det är ju ganska självförvållat och borde vara lätt att göra åt. När min bror var här spenderade vi halva nätterna uppe och snackade, lyssnade på musik, surfade och drack kaffe. Perfekt. Har saknat min bror som helvete och trots alla intensioner så lär det dröja ungefär lika länge innan vi ses igen.

Årstiden är lite svårare att göra något åt. Men det är nu jag blir såhär. Benen känns som bly, det är stört omöjligt att vakna och känna någon som helst lust till något. Jag blir tokig av att sitta hemma men det är ju ingen höjdare att gå på Djurgården eller i gamla stan och äta mjukglass direkt. Jag är ett sommarbarn helt enkelt, pulsen går ner när september är slut och det känns inte som någon mening med särskilt mycket och man känner sig dålig på det mesta. Och jag känner mig iriterad som fan hela tiden, tycker folk luktar illa och säger korkade saker och bara bussresan in till Gullmarsplan är en plåga när allt bara luktar smuts och svättiga människor och själv stinker man säkert av ångest och sura miner.

Och man undrar varför barnen bråkar, skriker och klättrar på väggarna! Som om de inte kände samma frustration som jag gör. Stackars satar om de fått mina depressiva gener. Jag kanske borde gå i ljusterapi eller nåt :-)

Jag srufade just förbi en fin devis på någons blogg som jag kanske borde anamma: ”Life is like a dick. When it’s hard, fuck it!”

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Efter bio

I eftermiddag var jag och Maria på bio. Det händer inte så ofta att vi gör saker själva längre och när det väl sker är det någon stressad barnvakt som sitter hemma och räknar minutrar och man skyndar sig hem. Åtminstone känns det så. Men man får vara glad för dom små andningspauser man kan få och vi är ju tydligen många som inte har så mycket egen tid.

men det var inte det jag skulle skriva om. Kvällens biobesök oroade mig lite. Jag har inte skrivit så mycket om min panikångest som jag stiftade bekantskap med vintern 2003. Jag ska nog samla ihop mina gamla dagboksanteckningar och göra det. Jag ska bara samla lite mod och sedan hitta någon sorts struktur i det. Inte lätt att skriva och komma ihåg så lång tid tillbaka även om man har stöd av dagböcker.

Men i februari 2003 tror jag det var, var det mycket som rasade. Många gamla uppbyggda fördämningar brast, många års skickligt arbete för att hålla skenet uppe och det obehagliga tillbaka. Efter en lång tids svårigheter på jobbet kom jag hem, jag tror det var en fredagskväll till och med och la mig i soffan. Familjen var borta på något och jag hade lägenheten för mig själv för en gångs skull. Jag upplevde det som mycket lugnt och skönt, underbart att ännu en hemsk vecka var slut. Jag la mig i soffan, satte på TVn — även det ovanligt och tänkte ta en pilsner och njuta, bara vila lite först.

Det var då det hände… Jag har efterråt fått det förklarat för mig att det var just därför det hände då och inte mitt i språnget. Pulsen steg, för varje gång jag räknade hade jag högre puls. Det ättade i ansiktet och stack i huden och jag blev vimmelkantig när jag reste mig förfärad av det som hände. Jag tänkte direkt ”hjärtat”. Men, jag som aldrig känt något, jag som kunde springa långt, lyfta skrot och simma utan att känna. men nu hände det. Hysterisk ringde jag vårdcentralen.

Sedan följde en lång resa med mig själv och den pågår än idag.

Men nu var det biobesöket. Vi har kanske vart på bio 2–3 gånger sedan dess. Senast de två Arn-filmerna. Jag har haft svårt att gå på stora konserter och det har varit närheten till toaletter som har vart min fixidé. Jag blir garanterat gruvligt kissnödig bara för att jag inte vart vart toaletterna är. De gånger vi vart på biobesök har jag inte kunnat äta snacks och dricka läsk av samma anledning. Det kan man leva med. Arn-filmerna gick bra, dom fängslade tämligen omgående och det var bara reklamdelen som var lång och jobbig. Extra jobbig denna dag. Jag vet inte varför jag jagade upp mig så, började undra om sallongsdörren precis bredvid mig var låst eller om jag skulle kunna gå ut och gå på toaletten eller om jag skulle behöva gå igenom hela sallongen och ut genom någon annan dörr. När filmen väl drog igång hade jag jagat upp mig och det tog ett bra tag innan filmen fångade. Och den fångade aldrig tillräckligt för att helt bli av med känslan.

Den här gången kände jag paniken komma krypande. Jag försökte slappna av, sjunka ner i stolen och konsentrera mig men det gick inte. Hättandet i ansiktet och stickningarna i händerna. Med en kraftanstrännging lyckades jag tränga undan både det och tårarna och behovet av att gå på toaletten. Förstod inte riktigt hur jag lyckades men det kändes som när en sån där värk som kommer och går i magen när man är sjuk ger efter. Eller som jag kan tänka mig gravida känner när värkarna går över. En sorts lugn sprider sig i kroppen och en känsla av att man aldrig haft ont utan allt är bara skönt. Svårt att förklara med ord.

Filmen var som sagt ättebra men jag visste att den följde boken ganska exakt och jag räknade händelser mot slutet så helt avslappnad blev jag aldrig. Kändes trist. Men någonstans kanske jag ändå ska känna viss stolthet över mig själv!? Jag förstod att det inte är farligt, det sitter ”bara” i huvudet, det är ingen hjärtattack på gång. Jag visste väl vad jag var rädd för och att det var det som framkallade allt och det var nog den vetskapen som lyckades trycka tillbaka det. Jag har känt såhär förr på andra biobesök och en och annan konsert men det här var nog en av de värre gångerna.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from .