I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, Tillgänglighet, Resa, Resande

Nu har jag författat ett svar till motparten Kellys Bar. Bilagorna jag hänvisar till

:X:

Stockholm 2011-11-24

Ärende: ANM 2011/780

Bifogat till denna anmälan finns 2 bilagor:

1: Magnus Wickman Utgör ledarhundar en risk för allergiker
2: Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet 2006-04-27

Dels ifrågasätter jag Kellys Bars kännedom om sina gästers allergiproblem, dels är det väldigt ospecifikt att ange ”pälsdjursallergi” som skäl då pälsdjur omfattar samtliga arter. En person som är väldigt allergisk mot häst eller katt kan vara helt opåverkad av hund.

I den första bilagan redogör Magnus Wickman, som är en mycket framstående professor vid Sachsska Barnsjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm för hur en hund påverkar en allergiker. Där torde framgå tydligt att en hund som ligger still i en del av en lokal knappast utgör ett problem för andra besökande gäster.

I den andra bilagan återfinns den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF, och Astma- och Allergiförbundet som antogs 2006-04-27 och fortfarande gäller. Med denna vill jag bemöta Astma- och Allergiförbundets stöd till Kellys Bar. Där framgår att ingen av dessa två grupper av funktionshindrade ska ha fördelar framför den andra och om situationer uppstår ska dessa lösas på plats mellan allergiker och ledarhundsförare. En sådan lösning slutar oftast i att de två sitter i varsin del av lokalen eller liknande lösning som är tillfredställande för båda parter.

Vidare hävdar jag att detta är djupt diskriminerande att anföra ett generellt allergiproblem som orsak. En person som är allergisk mot just hund, måste ändå medicinera. Forskning visar att människor med sällskapsdjur hemma bär på sig lika mycket allergen som en hundförare varför Kellys skulle behöva sannera alla sina gäster före entré. Byte av kläder och hårtvätt är nog inget man kräver av sina övriga gäster.

Jag för min del, kan inte lämna hunden eftersom den är ett orienteringshjälpmedel och är helt avgörande för om jag ska kunna delta i samhället på lika vilkor som andra.

Joakim Nömell

:X:

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang

Idag var det åter dags för ett litet föredrag om ledarhundar. Denna gång inför föräldrar till synskadade barn i 9–10-årsåldern som befanns ig på kurs på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM.

Jag och lilla Flinga fick en timme till vårt förfogande och jag berättade om processen för framtagning av ledarhundar och hur man ansöker om ledarhund. Vidare pratade jag om hur det är att arbeta med ledarhund, vilka för- och nackdelar det innebär och vi hann till och med lite prat kring diskriminering och kommunpolitik.

Många bra följdfrågor vilket var roligt. Denna gång visade jag för första gången två stycken videoklipp som visade ledarhund i arbete och ledarhund som apporterar. Det var väldigt roligt att krydda med videoklippen och det kändes väldigt lyckat. Att jag dessutom gjorde det genom att koppla in min iPhone 4S i en projektor och spelade upp dem på storbild gjorde inte det hela mindre roligt, praktiskt och effektfullt :).

Passet slutade med att barnen som varit på annat håll släpptes in och fick hälsa på Flinga som inte var direkt nödbedd till lite extra kel och gos. Hon satt förnöjd i en ring med sex barn och blev klappad från alla håll.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Ledarhunden Flinga apporteringsövningar:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, SPSM, Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Föräldrar, FÖräldrarskap, Barn, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel

I våras gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Jag var i Göteborg på besök och skulle ut med några kompisar efter jobbet då jag blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Jag var den enda ledarhundsföraren i sällskapet och alla fick ”på grund av mig” gå vidare för att hitta ett annat ställe.

Nu, 5 månader senare har Diskrimineringsombudsmannen fått svar av Kellys i Göteborg och jag klipper in svaret här nedan med inflikade kommentarer.

:X:

Göteborg 2011-09-20

Till Lars Thornberg (handläggare Diskrimineringsombudsmannen)

Med anledning av anmälan om diskriminering (ärende ANM 2011/780) vill Kelly’s framföra följande omständigheter i irendet.

Praxis är att Kelly’s har ett generellt pälsdjurförbud då flertalet av restaurangens gäster är pälsdjursallergiker. Den anmälan om diskriminering som Joakim Nömell beskriver i ANM 2011/780 kan förklaras av följande situation som uppstod vid dennes besök den 29/3 – 2011.

Vid tillfället gästades restaurangen av åtminstonde en känd päldjursallergiker. Restaurangehefen beslutade därför att inte låta ledarhunden komna in i lokalen med hänsyn till pälsdjursallergikern som altså redan befann sig i lokalen. Med andra ord, restaurangchefen att fattade ett beslut, där resultatet av detta oundvikligen skulle resultera i att antingen pälsdjursallergikern eller Joakim Nömell känna sig diskriminerad. Kelly’s prioriterade därför den gäst (pälsdjursallergikern) som redan befaren sig i lokalen med gjorda beställningar när Joakim Nömell besökte Kelly’s med sin ledarhund.

Med vänlig hälsning Fredrik Hanssson

:X:

Här kan man fundera över hur restaurangen kan ha sådan kännedom om sina gäster, att man visste att det fanns en pälsdjursallergiker i lokalen som dessutom var allergisk på en sådan nivå att vi omöjligt kunde vistas där samtdiigt? Om jag som allergiker besöker en restaurang, skulle jag då verkligen vid mina besök påpeka att jag faktiskt är så allergisk att man inte längre kan släppa in några djur här då jag ämnar gå här ofta? Särskilt som det rent allmänt är synnerligen ovanligt med ”vanliga” hundar på restauranger i Sverige idag. Eller kan stamkunden ha sagt att man inte längre kan tillåta ledarhundar eftersom man själv ämnar gå dit?

Hela argumentet verkar orimligt. Att enskilda personer med pälsdjursllaergi inte känner till överenskommelsen mellan Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund verkar fullt rimligt, överenskommelsen som bygger på att vi ska komma överens och så långt det är möjligt tillmötesgå varandras behov.

Sedan kommer fortsättningen, ett PS där Kellys tagit in kommentarer från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän, som definitivt borde känna till överenskommelsen. Detta är ett solklart och flagrant sätt att bryta den överenskommelsen:

:X:

P.S. Jag bifogar Astma- och Allergiförbundets kommentarer till anmälan ANM 2011/780. D.S.

Hej, Jag har konfererat med en kollega här och vi anser att det är helt rimligt att en restaurang utarbetar en praxis som Innebär att restaurangen utgör en fristad för svårt pälsdjursallergiska gäster, Ni har bestämt er för att djur inte kommer in på, restaurangen och att ni vill välkomna pälsdiursallergiker. Allergikern var alltså där före den synskadade och den synskada ska i detta sammanhang visa förståelse för allergikerna behov av en pälsdjursfri zon i restaurangen.

Berätta gärna att ni kan skriva ner och anta en policy för framtida behov som grundar sig i den praxis ni redan arbetar utefter.

PS: Vi har ett utbildningsprogram för restauranger som vill lära sig mer om matallergier, samt en certifiering För de restauranger som vill profilera sig ut mot Kunder Som ett bra alternafiv för allergiker. Gå gärna in på vår hemsida och titta, Längst ner till vänster på förstasidan finns viktiga länkar, Klicka på Tryggare Mat så kan du läsa mer där.

Med vänlig hälsning

Marianne Jarl Ombudsman
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Detta uttalande från en ombudsman på Astma- och Allergiförbundet har verkligen fått mig att fundera över överenskommelsen. Här uppmanar hon restaurangen att skapa en policy som dessutom i framtiden förhindrar ledarhundsförare att besöka restaurangen till förmån för pälsdjursallergiker.

Jag har skickat detta uttalande till styrelsen inom Sveriges Ledarhundsförare – SLHF för kännedom och också fått löfte om att de ska föra det vidare till ledarhundsverksamheten inom Synskadades Riksförbund. Det känns viktigt att de får kännedom om hur Astma- och Allergiförbundet ser på överenskommelsen.

Jag tycker det är sorgligt att Astma- och Allergiförbundet gör på det här viset. Det är två handikappgrupper som trots olika intressen borde kunna verka tillsammans. Med ca 300 ledarhundsförare i landet borde det inte vara något problem att fortsätta arbeta efter den ingångna överenskommelsen.

Jag har nu fått till den 28:e oktober på mig att inkomma med ett svar. Just nu känner jag mig mest matt och trött och maktlös och ledsen så jag behöver nog lite tid på mig att vässa pennan på nytt. Jag känner mig nog mest maktlös för att jag anar att Synskadades Riksförbund inte kommer reagera särskilt starkt på detta.

Överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet lyder i sin helhet såhär:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra. Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället: jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation. Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område. Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

Externt:

När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

Tiina Nummi Södergren
Ordförande
Synskadades Riksförbund

Ingalill Bjöörn
Ordförande
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Det är en mycket fin överenskommelse, i teorin. Men går man in på Astma- och Allergiförbundets hemsida och i sökrutan skriver ”ledarhund” får man bara upp träffar där man motarbetar ledarhundsförare. Det är inte svårt att få en klar bild av hur de ser på detta.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Servicehund, Servicehundar, Signalhund, Signalhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus

2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

• Finn Hellman, styrelseledamot i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF


• Stefan Lundin, chefsjurist på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR)


• Eva Björk, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund

Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan Astma^W och Allergi^W. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Sveriges Radio, SR, SR P1, Sr P1, Sveriges radio p1, Louise Epstein, Marie Lundström, SHR, SLHF, Astma, Allergi

I söndags firade jag och min vovve fyra veckor på egen hand. Det blev inget stort kalas men en känsla av att tiden går hejdlöst fort vilket den ju gör när man har roligt!

Och visst har vi fortfarande roligt. Men förra veckan kändes det som om smekmånaden var på väg mot sitt slut =) Jag kände mig missmodig och dålig och det var generellt ingen bra vecka. Det var inte alls hundens fel, även om hon precis som jag förändrats. Vi båda har börjat komma in i vår vardagslunk och det där nya och spännande är inte så nytt längre.

Normalt sett behöver det inte innebära något dåligt, men några dagar förra veckan kändes det inte riktigt bra. Vad värre var, var att det tydligast kändes att felet låg hos mig. Trött, småsjuk och huvudvärk som kom och gick med bristande koncentration och inspiration till följd. En dos av pessimism inför hösten bidrar nog också lite ;)

Det problem som förra veckan kändes oöverstigligt är egentligen ett vardagsproblem för oss ledarhundsförare, eller ett av dem snarare. Och det är att inte veta om hunden är på väg att göra rätt eller fel samt korrigera i rätt läge. Som exempel i mitt fall som har en hund med ett visst hundintresse som definitivt varierar från ganska lite till ganska mycket beroende på vilken individ vi möter. Ibland slutar Flinga helt arbeta och bara vill fram till sin nya kompis, ibland passerar hon som om inget hänt. Ibland kan den andra hundens ägares beteende också vara avgörande, om han eller hon håller sin hund väl undan eller mer eller mindre släpper fram sin hund mot oss. ”De vill bara hälsa” är en allt för vanlig fras.

Det kan också vara svårt i storstadsbuller att höra detaljer. Annars kan man ha nytta av att höra en flåsande och morrande hund och då vet man varför ens egen hund beter sig konstigt. Men ibland kan det ske helt i det tysta och på lite avstånd och då vet man inte. Det är i yttersta undantag som en hundägare själv berättar ”det var min hund som störde” som hände förra veckan vilket jag skrev om.

Men i bullret på Gullmarsplan förra veckan mötte vi i alla fall en hund. Jag fick en kraftig reaktion från min hund men hörde den andra hundens ivriga klor och flåsande så jag förstod upphovet. Men efter mötet gick Flinga och vände sig om, om och om igen för att följa den andra hunden med blicken. Den måste ha varit väldigt intressant :)! När hunden beter sig så förstår jag att min egen trygghet väger lätt när jag har en hund som inte alls är koncentrerad på sin uppgift vilket är extra viktigt i en sådan miljö.

Så jag gör det enda rätta, stannar, sätter hunden ner och pysslar lite för att låta henne koppla av lite. Jag rättar till väskan, viker ihop käppen, plockar fram busskortet och bedömer sedan att tiden är mogen att fortsätta. Men hunden fortsätter spana omkring sig och gör plötsligt en hastig högersväng vilket jag tolkar som en ny distraktion. Då korrigerar jag hunden och ber henne skärpa sig och fortsätta rakt fram — in i en stolpe!

Jag slår mig inte så illa eftersom det inte gick så fort. Att jag skäms och är arg på mig själv gör nog mer ont i själen än smällen i pannan som med tiden bara blir en mindre bula. Men jag vill någonstans känna mig så normal som det bara går, flyta med strömmen och vara en del i den. Men det där kändes inte särskilt snyggt…

Då hade jag redan korrigerat hunden och försent förstått att den kraftiga högersvängen hon gjorde var för att undvika hindret. Må vara att hon själv på grund av okoncentration upptäckte den väl sent, men hade jag den gången följt henne hade det blivit rätt. I det läget är det helt fel att banna hunden eftersom hennes fel redan passerat för länge sen och hennes senaste åtgärd var rätt och felet var mitt. Så det var bara att börja om, ta några steg tillbaka och ge kommandot för arbete och gå vidare. Stolpen passerades utan problem.

Men efter det där var det inte mycket som gick bra. Inte förrän fredag var vi på banan igen och allt flöt på som det skulle på nytt.

Resten av veckans problem var egentligen bara småsaker som kanske i mitt huvud växte sig större än dem i själva verket var. Miljön vi tränat in och jobbar i börjar bli gammal, tråkig och invand. Rundorna vi gör hemma har av nöden tvingats att utökas och då är det omöjligt att inte korsa någon av de invanda vägarna. Det kan till exempel få till följd att där vi ska svänga höger till bussen, vill Flinga istället gå rakt fram till glasskiosken eller vänster till ett grönområde och när man säger ”höger” till henne, spelar hon oförstående som om någon väg till höger över huvud taget inte existerar och att jag är korkad som kan påstå något så dumt! Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt ”är det du eller jag som ser?” Och när jag envisas med mitt höger, svänger hon höger, rakt ut i gräset bara någon meter från själva vägen. Det är ju inte det att hon inte vet vart vi ska egentligen =)! Inte tror jag heller att bussen och resan till jobbet är så tråkig, bara de andra vägarna som erbjuder lite variation.

Jag vet ju att både vi människor och hundarna behöver lite ombyte. Jag hade nog tänkt att variera mina vägar till bussen just för att skapa lite spänning och glädje, men jag har inte kommit dit än. Men det verkar som om jag får jobba med det lite nu. Men det gäller att inte ha bråttom till bussen så att man inte behöver ha den stressen eftersom den förmedlas direkt genom kroppen och rösten raka vägen till hunden, och då fungerar sen ingenting :)

Även om den lätta förkylningen är kvar i kroppen och jag känner mig seg och sliten så känns åtminstone resten bättre denna veckan.Jag får själv försöka finna lugnet och harmonin mitt i rusningsstressen så jag hinner höra och göra rätt, stanna upp och göra om om det blir fel. Det går fler tåg och bussar, men det är allt för lätt att smittas av tempot.

Att lära sig lita på sin hund kan vara svårt både för nya hundförare som aldrig använt ledarhund tidigare, men också för oss ”vana” förare. Att lära sig lita på en ny hund tar sin tid. Igår när vi steg av bussen och gick gångvägen hemåt mötte vi en liten trasa i koppel som flåsade, skällde och försökte rusa mot oss. Min hund höjde svansen, ökade tempot och andningen steg, men som jag mådde bättre bestämde jag mig för att lita på henne och se vad som hände. Hade jag korrigerat henne då hade jag gjort fel, för nu visade det sig att hon inte hade minsta avsikt att gå fram till hunden utan fortast möjligt passera men med flaggan i topp! När vi passerat fick hon MYCKET beröm och husse fick en puss på handen!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör

Så var det då dags för mig och Flinga att klara oss på egen hand. I förrgår åkte instruktören Sara hem. Visst känns det lite nervöst som alltid i den här situationen. Men samtidigt kändes det bra, att äntligen vara igång och den första veckan på kursgård i lugn och stabil miljö och den andra veckan i vår hemmiljö har ändå givit en bra grund.

Vår första dag på egen hand började kanske lite onödigt aktivt. En resa över dagen till Linköping var kanske inte det jag drömde om men gick inte att göra något åt. Men Flinga fick jobba på pendeltåget till centralen. Där har hon aldrig varit ännu så då fick hon vara ledig och gå med i koppel. Ledsagningen till tåget strulade dessutom så en vänlig kompis fick rycka in. Men vi kom med tåget och resan i övrigt gick bra. Även om Flinga inte behövde jobba så mycket så fick hon ändå vara med i det som också är en stor del av vårt arbetsliv framöver, timmar på tåg och i möten. Om jag nu hade varit det minsta orolig för hur det skulle gå så var det hur som helst helt i onödan. Hon finner sig till ro överallt och utstrålar lugn och säkerhet som om hon inte gjort annat i sitt liv =)

09:00: Vår första vanliga dag på väg till jobbet började bra. Vägarna hemma är inga konstigheter och hon travar med glädje till busshållplatsen. När vi kom fram till Gullmarsplan för att byta till tunnelbana, visade det sig hur det kan vara, helt plötsligt och när instruktören inte längre finns bakom, stannade inte bussen på rätt ställe. Men vi löste det. Först travade vi åt ena hållet där det bara blev glesare och glesare med folk tills busskurerna tog slut. Flinga verkade tycka det var ganska roligt. Sedan vände vi om och gick tillbaka och när hon fick syn på ingången till tunnelbanan blev hon väldigt glad. Men där ser man hur dynamisk vår vardag kan vara och hur lite kan ställa till med små svårigheter. Just detta var ju inte så allvarligt.

Resten av resan var inte så mycket att säga om, allt flöt på med största exakthet. Flinga går alltid ut och in genom samma spärrar även om det finns mängder att välja på. När vi kommer fram till Skanstull väljer hon oftast hellre att söka upp en hiss istället för att välja den trappa vi ska upp för. Men jag tror hon gör det för att trappan är väldigt smal, rymmer knappt två personer i bredd och i trappan finns ofta någon och då betraktar hon den nog som ett hinder. Men jag visar henne hela tiden trappan så får vi se vem som vinner :)

Nu kommer den tråkiga delen av dagen, då vi mest ska sitta stilla i väntan på att få åka hem =)

19:30: Och hemvägen gick lika fint den. Vi har ju gått den sträckan 2–3 gånger men åter igen verkade det som om hunden gått där hela sitt långa liv =) Det är fortfarande det här finputsandet i detaljer som krävs, det man säger tar ett år ungefär innan man får riktigt flyt i och jag har ingen brådska.

Mitt på dagen idag under lunchen besökte vi den park vi valt som rastplats. Vägen dit gick också så bra som den kan gå. Mycket folk i lunchrusningen, folk och hundar som sitter i trapporna där man ska gå som gör det svårare. Men jag tycker vi fick väl godkänt även där även om det fanns vissa inslag av ”förarfel”. Hunden blev störd av en privat hund och då trodde husse att Flinga avvikit från sitt uppdrag och rättade henne, trodde jag! Det visade sig att hunden som störde henne satt i själva trappan, så hon gjorde helt rätt! Men eftersom jag själv var osäker på vari felet låg så korrigerade jag henne utan större åthävor så jag tror nog det blir lika bra nästa gång.

här hemma klev vi av bussen några hållplatser förbi hemmet för att kunna rasta i en skog. Där har man givetvis grävt upp busshållplatsen, antagligen för att digitalisera den. Men där bussen stannar under tiden är det i stort sett bara en vägren. Men Flinga travade på målmedvetet till vägen in till skogen och efter avslutad rastrunda lika glad i hågen vägen hem.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

14:00: Idag kör vi lite helgtidtabell med lite sovmorgon och lugnare tempo. Men så känns det som att det mesta stora är ”klart”, så klart det kan bli innan allvaret börjar på riktigt :)

På förmiddagen hade vi ett litet teoripass som handlade om hundöverfall, vad man ska göra då och hur man anmäler. Sedan pratade vi om riktlinjerna för hur någon som tillfälligt tar hand om en ledarhund bör hantera hunden. Inga direkta nyheter men väldigt bra att kunna lämna med hunden om man någon gång skulle behöva lämna bort den en kortare tid. Där beskrivs hur man ska gå med hunden för att bibehålla ledarhundsdressyren, att stanna för kanter och trappor, att hålla vänster kant och att undvika vägar som föraren går om möjligt. Ganska självklart men väldigt bra info som sagt.

Vid lunchtid skulle vi åka till CRT Zoologiska för att väga hunden. Nu har det gått två veckor sedan jag fick henne och vårt arbetstempo har så klart förändrats jämfört med hennes tidigare. Hon vägdes in förra fredagen och vägde då 28KG. Nu vägde hon 27KG och hon behöver således lite mer mat. Åtminstone just nu när tempot kanske är lite högre än vad det blir till vardags sen. Men då ser man i alla fall åt vilket håll det går och en våg på djuraffären är väldigt bra så kan man väga när man ändå är där och köper foder.

innan vi åkte till CRT skulle jag rasta hunden som vanligt. Den närmaste rastplatsen är ett litet skogsparti där vårt alkisgäng brukar husera. Bara en dag den här veckan har de suttit där men nu fanns de där igen. Denna gång hade de dessutom en hund med sig. Hunden skällde vilt ivrigt påhejad med skratt och glada tillrop från gänget vilket inte gjorde hunden lugnare direkt. Positiv hetsning skulle jag kalla det för och de skrattade och undrade varför den skällde på min hund men inte den framförvarande. Det var uteslutet att använda den vanliga rastningsslingan denna dag.

Det var inget direkt hundöverfall, snarare problem med hundhållning så jag ringde faktiskt polisens 11414-nummer och gjorde en anmälan. Även om hundarna aldrig kom nära varandra och inte till någon fysisk fight så försätts ju min hund ur koncentration. Störst problem och mest synd är det ju dock om hunden i fråga som har sådan husse. Stressen bara sprutar ur öronen på den att få leva i sådan miljö och med sådant ”stöd”. Vad som händer med anmälan får vi se. Men blir det fler anmälningar så blir det säkert åtgärd så småning om och säkert också om fler anmäler. Ett av våra barn har dessutom blivit jagad av en lös hund tillhörande alkisgänget när hon cyklade förbi. Då gjorde vi dumt nog ingen anmälan. Är det samma hund är det ju djupt tragiskt.

20:50: Kvällen sänker sig och Flinga sjönk ihop i sin korg! Ikväll har vi tränat på vägen till och från ett skogsparti som erbjuder klart bättre rastningsmöjligheter. Där har hon fått springa lös och övat lite inkallning. Det fungerade så bra så vi belönade oss alla med glass som avslutning innan vi gick hem. Nu är det bara gäsp och hopp i korg och slut för idag, tack för idag! En dubbel liten ångest kommer sakta krypande. Dels börjar jobbet snart på allvar, dels får vi från och med imorgon klara oss själva :)

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

15:50: Nu är första delen av en lång men givande dag avslutad. Vi startade lite senare för att få lite mindre folk och tog vägen till jobbet med pendeltåg och tunnelbana. idag gick det betydligt bättre för mig. Igår kände jag mig mer fumlig och vinglig och hade svårt att låta bli att styra hunden vilket fick en massa små irriterande fel som resultat.

Väl framme på kontoret lät vi hunden stanna där medan vi åkte för att reka en ny sträcka till en kvällsaktivitet jag kommer delta i en gång i veckan framöver. Vi konstaterade att vägen dit är helt OK att åka, men vägen hem blev längre och krångligare och med tanke på vilken tid aktiviteten slutar så nöjer vi oss med att åka kommunalt ena riktningen så kan man utöka det senare om man känner för det.

Men nu med bara 2 dagar kvar på kursen så kommer vi inte köra den nya sträckan. För övrigt var det inte så mycket att köra in då bussen stannar direkt utanför entrén mer eller mindre. Men vi ska ändå låta någon eller några veckor gå så Flinga och jag får landa i vår vardag innan vi tar itu med den tror jag.

När vi kom tillbaka till hunden som låg och vilade på jobbet, gick vi sträckan till och från rastplatsen en gång till. Och det är sannerligen ingen lätt match trots att vägen egentligen inte är så svår. Men den kantas av övergångsställen, jordgubbsförsäljare och en trappa där missbrukare sitter mitt i och dessutom med trappan full av ölburkar och annat. Det är egentligen ganska livsfarligt =)

Nu är vi hemma och vilar inför middag och sedan ett litet kvällspass i centrum runt stängningsdags. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det förut. De flesta butikerna stänger kl19 och de 2 sista kl20 och den timmen är centrum näst intill tomt, bara att köra på i lugn och ro.

Hur vi sedan ska disponera de två sista dagarna får vi se. Givetvis kan man inte ha en instruktör efter sig i all framtid men jag vet ju hur det brukar kännas när man blir lämnad åt sitt öde och ska klara sig på egen hand. Men nu försöker vi ta ett problem i taget =) Och huvudsaken är att det kändes bättre idag. Jag kände mig gladare på mig själv och är väldigt motiverad!

20:20: Nu är det fredagskväll och vi har slutat för idag. Sista för ikväll blev ytterligare ett varv i köpcentret när de flesta butikerna stängt. Det var ändå lite liv och rörelse, ungdomar som chillade och någon sorts förberedelser för något uppträdande imorgon. Men det gick väldigt bra.

Men allt börjar bli harmoni här hemma nu med vår nya familjemedlem. Hon är lite som en skugga bakom mig, försvinner iväg och kollar ibland men kommer oftast tillbaka och lägger sig bredvid eller hoppar upp med framtassarna och vill bli kelad :)

Imorgon blir det nog lite sammanfattning och smått om det finns något att göra. Jag skulle ju vilja ha oss filmade i pendeltågs- och tunnelbanemiljö så vi har något mer än hinderbana ute på Almåsa. Men vi får se om det blir tid till det nu eller om det får göras senare. Jag vill ju helst att det ska ske när vi fått upp flytet lite, lilla Flingan och jag.

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens

17:30: Idag har nog varit den jobbigaste och ”sämsta” dagen hittills. Jag har känt mig trött och seg i huvudet, taskig balans och ranka ben, hunden är trött och hänger med huvudet, slarvar och fuskar som om det där med utbildning vore fullkomligt främmande =)

Den enda som behållit sitt vanliga lugn är instruktören som bara tycker vi är duktiga och jobbar på fint och gör framsteg, säger hon i alla fall =) Hon har naturligtvis ett namn, Sara heter hon och även om vi träffats förut har vi aldrig jobbat ihop. Men grymt kul är det och eftersom jag haft samma instruktör de fyra andra gångerna är det extra kul att jobba med någon ny. Hon ska få mer pluspoäng i min utvärdering om ett par dagar =)

Men trots att det känns så här och att mycket hänger på mig så misströstar jag inte. Jag vet att svackorna kommer med jämna mellanrum. Vi pratade om den beryktade tredje dagen då många på kursgården tyckte det var tungt. Men detta är tionde dagen och börjar man titta på detaljerna i vad vi hinner med så är det mycket att smälta på så kort tid. Om jag är trött och seg i huvudet av alla människor, ljud och intryck, vad är då inte hunden som dessutom ska ta sig igenom allt detta i knähöjd på stressade resenärer. Och vår väg är kantad av mysiga barn, bjäbbiga hundar och inbjudande människor och goda saker på marken. Så det är inte lite som ska tas in.

Sedan är det ju alltid lätt att ställa sig frågan varöfr det gick och kändes så bra i början och så ”dåligt” nu, hur mycket man än vet med sitt förnuft att det egentligen inte är så märkligt.

Ikväll skulle vi ha vandrat mer i vårt köpcentrum runt stängningsdags men har flyttat på den programpunkten till någon annan dag och det blir istället något lättare pass med rastning och apportering ikväll. Det kan kanske vara mer lagom för hund och husse.

21:40: Som jag skrev blev det lite rastning, planering inför morgondagen, lite kort lydnad och apportering och en kort tur över vårt torg som är lite lurigt ibland. Flinga och jag var båda lite mer pigga efter att ha vilat upp oss ikväll så imorgon hoppas jag vi är redo igen för en ny tur in till stan. Då ska vi nöta det som gick lite trögare idag samt en vända till i den nya rastplatsen.

Men nu, ska vi sova!!!

Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens