Igår var vi ute på sjön med Egge och Karin och vi åkte upp mot Muskö och Ornö. När vi la till i en vik för att fika fick vi andras tampar i propellern. något skit som låg på botten som virvlade upp. När vi kämpade med att få loss dem, gled vi in på grunt vatten. Där fastnade lera i insuget så att vi fick problem med kylningen. Hem från Ornö fick vi dras av bogserbåt för att det aldrig skulle gått att ta sig hem för egen maskin under rimlig tid.

Jag hajar ju att det var en jävligt stressande situation och jag ser sambandet. Men där ute på Ornö, när vi tog en prommenad för att vänta på bogserhjälpen, fick jag jordens jävla hjärtklappning.. :( Det var hela köret med hättningar, stickningar, hög puls och yrsel och jag var skitskraj.

Jag försökte jobba bort det med positiva tankar och vi satt ju inte i sjön. Vi låg ju trygt och lugnt vid en brygga och det var vackert väder och alla var glada trots att det alltid tycks gå åt helvete på något vis när vi är på sjön.. Men det var inte riktigt tillräckligt för mig.

På vägen hem kändes det bättre även om jag såklart var ledsen för att det gått som det gått. Lite stolt kan jag ändå känna mig, som för en gångs skulls åg sambandet. Det tror jag inte jag gjort så tydligt tidigare. Även om reaktionerna i kroppen kom när allt var lugnt och under kontroll så förstod jag varför.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

För några dagar sedan blev det klart, att jag skulle få byta avdelning! Så glad så att jag gråter!

Jag har glömt hur länge jag varit på min nuvarande position men det är något år eller två. Men enda sedan min sjukskrivning har jag mest suttit av tiden. På sätt och vis har det varit ganska lugnt och helande. Inga krav och inget tempo. Men heller inget direkt vättigt att göra. Första veckorna efter sjukskrivningen var det ganska skönt att bara surfa, chatta och mejla och komma och gå lite som man ville. Men sådant blir ju trist i längden. Men jag upptäckte att det återigen kändes ok att gå till jobbet och det var skönt att istta där och fikapauserna kändes som förr igen.

Nu är jag tillbaka på domänhanteringen och DNS-driften. Det kan jag på mina fem fingrar. Kanske inte så jätteutvecklande men det är inte heller meningen just nu. Nu vill jag börja jobba, göra något som jag känner att jag är bra på och där jag och min kompetens behövs. Och så är det sommar!!

Och dessutom har jag fått tid hos en kurator som blir en mer långvarig samtalsterapi. Börjar om några veckor. Det var min husläkare som remitterade mig och först såg det ut som om det var års väntetid vilket man sa mig i början. Kändes rätt hopplöst då, som om jag aldrig skulle få hjälp.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Nä, det gick inte den här gången heller och jag blev mest irriterad — mest på mig själv. Dessutom mår jag oförskämt bra just nu för det verkar som om jag ska få byta avdelning tillbaka till min ursprungliga grupp ganska så snart. Det känns som en enorm men bedräglig lättnad. Jag tror inte det räcker med bara det, det har gått så långt..

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Idag har jag varit på återbesök hos företagshälsovården efter mitt långtids-EKG. Det var dom som remitterade mig dit.

Och som min läkare sa var resultatet väntat, allt såg helt OK ut. Aningens högt blodtryck men inget man behövde bry sig om och kunde mycket väl vara bundet till situationen. Sedan pratade vi 30-årskris — det sas inte riktigt rakt ut men det var ändå det det handlade om :-). Sedan pratade vi på allvar igenom situationen på jobbet och jag har lovat att ta tag i det, kontakta personalchef, blanda in alla och försöka få byta avdelning. Jag vet ju vad jag vill och egentligen vet jag vari felet är. jag befinner mig på en avdelning där jag inte hänger med och inte har full teknisk koll och en chef som nog trots avståndet har insett det men ändå vill jävlas. Åtminstone känns det så. Att byta avdelning eller byta företag.

När jag gick därifrån idag kändes det faktiskt riktigt bra. Lite kan jag känna smärtan i bröstet när jag är på jobbet och tänker på jobbet. När jag krälar omkring på båten eller gör annat roligt känner jag ingenting. Jag kan springa och gå fort och långt utan minsta problem. Ändå gråter jag om nätterna när pulsen stiger och jag tror jag ska dö, när det ekar i huvudet och bultar i öronen, sticker i händerna. Jag spenderar så mycket vakna nätter och försöker fördria dom med böcker. Känner mig helt slut och undrar hur jag ska orka.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Jag står fortfarande i kö för att få komma i samtalsterapi inom öppenvården. Men allt tar ju sådan jävla tid.

Så under tiden sökte jag egen kontakt inom synverksamheten som jag tänkte gå hos under tiden jag väntar.

Vilken flopp! Det var förvisso inte hennes fel men jag kände både när jag bokade tiden, när jag åkte dit och när jag satt där att — det är ingen idé! Jag gör det ändå två, max tre gånger i väntan på annan vård. Hur ska hon kunna få mig att öppna mig på den korta tiden? Inte en chans i helvetet!Och så blev det ju också. Hon var snäll och rar men det klickande inte denna första gång. Men vi ska ses en gång till minst.

Hennes specialitet är nog psykologi med utgångspunkt från problem med synhandikappet. Det är ju där och med det hon jobbar. Och hon trodde nog att det primärt det var därför jag sökte upp henne. Och kanske har det här någon liten orsak i synskadan som bidrar men det är inte det primära, det känner jag.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Idag återvände jag till hjärtkliniken och fick mitt långtids-EKG borttaget och analyserat. Dessutom fick jag göra ett arbetsprov under övervakning av EKG.

Natten var jobbig, fast inte på det gamla vanliga viset. Jag trasslade in mig i dom förbannade kablarna och sov oförskämt bra och behövde inte ligga vaken halva natten och läsa bok och vänta på pulsstegringar. Och igår var vi ute vid båten och jag kröp in i motorrummet och kikade och trots att min klaustrofobi blivit värre så kände jag inget nu heller annat än att det var väldigt trångt :)

Arbetsprovet gick sådär. Jag kände inget mer än att jag har vanvättigt dålig kondis och inte riktigt orkade hålla takten i cykelövningen. Men syrran som var trevlig och förstående sa att pulsen såg normal ut och att jag återhämtade mig normalt. Men, att jag borde börja motionera igen.

Läkaren var en riktig surpuppa =( Han hade lika gärna kunnat säga simulant eftersom det var det han menade och han svarade inte på några av mina följdfrågor. Det fick syrran göra.

Svaren ska skickas tillbaka till min läkare på företagshälsovården så det blir väl återbesök där om någon vecka så får vi se.

Jag känner mig som en labil jävla jojo! Vissa dagar är allt helt ok, andra dagar är det skit och jag bara gråter. Och ingen har jag att snacka med heller. Jag har reggat mig på ett forum på nätet så får vi se om man hittar några ”vänner” där.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Idag har jag varit hos en hjärtspecialistklinik och fått ett långtids-EKG på remiss av företagshälsovården. Just nu känns allt ganska töntigt när man går runt med den lilla EKG-apparaten i en väska på höften och precis som jag förstod, känner jag ingenting. Imorgon ska jag på återbesök och få resultatet samt göra ett arbetsprov.

Jag ska dessutom sova med eländet. Men det känns såklart bra att någon gör test på mig för det spelar ingen roll vad läkarna säger. Jag har så jävla svårt att tro på att lite skit på jobbet kan framkalla sådana här fysiska problem. Men vi får se vad EKG’t säger imorgon. Nu ska jag nog ringa Mange och fråga om han vill följa med ut och titta på båten vi vill köpa.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Har varit på återbesök hos min husläkare eftersom det inte blir bättre. Fått göra ett EKG och allt såg bra ut sa dom, men jag känner ju vad jag känner. Hur fan skulle något sådant kunna sitta i huvudet? Sjuksköterskan pratade om att stress ger sådana symptom och jag hörde vad hon sa men.. Hur skulle det kunna göra det? Jag fick en remiss till vårdcentralens kurator. En väntetid fan på minst ett halvår. Underbart sätt att lösa köplatser på, då har jag ändå hunnit dö..

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Gud så fruktansvärt, fan jag mår verkligen skit! Ändå i allt kaos är jag så sjukt glad att jag har vår lokala personalchef B som stöd. Hon är verkligen rar och det känns verkligen som om hon hajar! Men idag var det jobbigt. Hon insisterade på att vi skulle ha ett telefonmöte med min chef stationerad i Tyskland. Och jag fattar verkligen varför, men gud så jobbigt det var :( Vi samlades i ett konferensrum på jobbet och ringde. Hjärtat slog som en stångjärnshammare och pulsen kändes ända upp i öronen.

När han svarade började B att återigen förklara läget för honom. De har haft egna samtal före så man tycker att han borde ha snappat upp läget. Men svaren hon fick var verkligen ”goddag yxskaft”. Och när han bad mig förklara gick det inte särskilt lång stund innan tårarna kom. Vafan hur ska jag kunna förklara att ett av problemen är han själv, att han inte förstår eller ens vill förstå, att jag inte trivs med mina arbetsuppgifter, att jag känner att jag inte riktigt behärskar det som förväntas av mig och att jag mest av allt vill byta avdelning!

Till slut fick B avsluta samtalet, jag var så jävla ledsen och fick inte fram ett ord. Det kändes att först då, förstod hon hur illa det egentligen var med mig och först då förstod hon nog hur jävla lite han bryr sig. Hon sa till och med att vi nog har lite annan syn på det här med personal i Sverige och, att det var den synen som gällde nu också. Sedan kramade hon om mig, vi drack kaffe och torkade tårarna och sen åkte jag hem.

Nu har jag huvudvärk satan och känner mig bara tungsint och ledsen. Men ändå känns det bra på något konstigt sett, att hon sett och hört det som jag bedömer som kall likgiltighet. Han skulle nog fatta om han bara ville och i ett så stort företag ganska lätt göra något åt det.

Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Detta är min första vecka tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen och mitt mål är att ta det väldigt försiktigt!

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag