SMACK-serien tempo 2015 del III

Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil
Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil

Bild: Vy över parkering med pratande och fikande cykelmänniskor

Idag gick den 10:e omgången i SMACK-serien 2015, en rad träningstävlingar i tempo, linje och GP.

Idag gick banan med start vid Häggeby kyrka med vändning vid Skokloster, en bana på drygt 20km. Det blåste hårt och kom även några droppar regn, men trots det börjar man ändå kunna känna vårvärmen i luften och det blev inte sådär vansinnigt kallt. Banan var den mest kuperade i serien vilket jag och Egge som var pilot för dagen fick känna av.

Under uppvärmningen han vi inte rulla många hundra meter innan vi fick punktering. De här veckorna som gått sedan vår 60-milsrandonne till Rättvik tur och retur, har jag haft fler punkteringar än under hela min, i och förs ig bara tre år långa cykelkarriär och nu börjar det bli frustrerande. Minsta lilla gruskorn verkar nu ge oss punktering, så även denna gång. Så det var bara att promenera tillbaka till bilen någon knapp kilometer och med en kvart kvar till start byta slang.

När vi rullade till start blev det utan uppvärmning och bara ett fåtal cyklister kvar tills det var vår tur. Det var bara att gilla läget och det fanns inga andra tandemteam på plats att tävla emot denna dag ändå.

Tempo innebär korta distanser och fullt ös från start till mål. Utan uppvärmning blir det alldeles för kort och grund andhämning för mig och alldeles för hög puls med mjölksyra i benen till följd. Första 5km var en ren plåga och backarna och motvinden förbättrade inte läget direkt. Efter vändning vid Skokloster var det som att cykla in i en vägg med motlut och stark motvind.

Mot slutet av loppet hände det som alltid händer mig när jag varit dåligt uppvärmd. Antingen kommer håll som ett brev på posten och det drabbade min pilot idag, men för mig började värmen sprida sig i kroppen, andningen blev mer kontrollerad, pulsen bankade inte längre i hela kroppen och det började gå att trycka på. Eftersom det ändå var som det var och det fanns inte så mycket att göra lämpade vi oss i mål. Det blev vårt sämsta resultat på länge, förvisso under ganska dåliga förhållanden. Punktering och dåligt justerade växlar ingår i spelets regler och jag är mest glad att vi inte fick punktering mitt ute i banan. Men jag behöver helt klart fundera över om annat däckval kan lösa problemet. Nu är vi tre personer som noga undersökt fälg och däck utan att hitta något som kan vara orsak till de upprepade skadorna. Däremot hittade vi idag en liten skråma i däcket som efter en liten sten så kanske får man avstå från de allt för tunna och lätta racerdäcken på tandem där vikten ändå är den dubbla och påverkan av en sten är mycket högre.

Nu väntar Halvvättern på söndag som nästa punkt i schemat. Den kör jag och Patrick och målet är korta och få stopp och en snittfart mellan 32–35km/h. Väldigt mycket hänger på väder och vind.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 2, GP Arlanda Testtrack

Ikväll var det dags för den andra deltävlingen i Swe Paracykel Cup 2015. Denna gång var det i grenen GP på Arlanda Testtrack 2 norr om Stockholm. Ett GP körs på varvbana. GP är helt nytt för mig och vad jag förstår kan man köra antingen 45 minuter + 3 varv för att kora en vinnare, eller så kör man som vi, ett förutbestämt antal varv som är olika för olika klasser. Klassen tandem skulle idag köra 8 varv a 2,4km vilket ger en totalsträcka på 1,9 mil.

Cykeln har servats med ny kedja och putsats upp efter helgens 60-mils randonne och allt kändes under kontroll. Egentligen behövs ett nytt växelöra som även det gick sönder i helgen, men det hanns inte med.

Jag, Patrick och min ledsagare och fotograf för dagen möttes vid 15-tiden ute vid Arlanda Testtrack. Meningen har varit att jag skulle ha hunnit träna här åtminstone någon gång före tävlingen, men så blev det inte. Jag hade bara fått banan beskriven för mig som en 2,4km, ganska slingrig 10 meter bred motorbana som används för övningsbanan bland annat för polisen. Jag oroade mig lite för de skarpa kurvor jag fått beskrivet för mig och undrade hur det skulle gå för oss med tandem och i klunga, även om det blev en liten klunga.

När vi packat ur cykel gick vi banan ett varv för att se hur den såg ut. Mycket riktigt var det flera skarpa 180° kurvor som skulle bli lite teknik att ta även om vägbanan var väldigt bred.

Anmälning, nummerlappar, montera hjul, GPS och kameror, byta till cykelskor, kalibrera kraftpedaler och slutligen värma upp skapar alltid pirr i magen för mig. Det är tävlingsnerverna. Patrick som var min pilot för dagen, hade skapat en taktik åt oss och var taggad och siktade inte på något annat än seger vilket är helt rätt inställning. Jag som ville försöka vara mer realistisk tyckte det skulle vara roligt att få köra GP för första gången, men med en landslagscyklist och hans starka pilot mot oss skulle jag bli nöjd med andraplatsen. :)

Efter uppvärmningen rullar vi upp till start. Vi är 7 paracyklister på startlinjen. 3 tandemteam, 2 handcyklister, en Trikecyklist och en vanlig anpassad racercyklist. Med bara knappa 2 minuter till start slår en blixt ner i mig, jag känner längs höger ben och konstaterar att jag glömt sätta på mig mitt chip! Jag ropar till Patrick som får panik och rusar den korta vägen till bilen i cykelskor, rotar en stund i min väska men kommer snart med hela väskan. Där rotar jag snabbt fram mitt chip och sätter det runt vaden och med pulsen högre än efter ett tempolopp, sitter vi upp och väntar på starten.

Jag får givetvis dåligt samvete samtidigt som den där hemska känslan kommer över mig som jag inte kan sätta ord på. Ilska på mig själv för att jag ställer till det för andra. Jag funderar också över varför man glömmer en sådan viktig sak? Jag kan känna att det ibland är för mycket att tänka på när man måste ha allt i huvudet. Om synen i det här fallet hjälpt mig att bli påmind är väl tveksamt, men just det här med att precis varje liten detalj måste vara på sin plats för att jag ska slippa fråga någon annan om hjälp med skitsaker. Nåja, allt löste sig och den här frustrationen är något jag drabbas av titt som tätt i olika sammanhang.

Sådär satt jag och tänkte dom 30 sekunder som återstod till starten och vi rullade iväg i masterstart med en motorcykel som ledde oss ut på banan och genom den första S-kurvan innan fältet släpptes fritt. Givetvis startade jag även min GPS ett hundratal meter försent.

Jag trodde nog att farten skulle dras upp så fort vi släpptes iväg. Jag var beredd att trampa på flera gånger, men Patrick hejdade och vi låg i ganska maklig takt innan handcyklister och tandemcyklister skiljdes åt. Farten var fortsatt behaglig och nästan vilsam varv efter varv.

Under rasets första del låg vi som trea på rulle bakom dom andra. Då och då gick vi ut och upp vid sidan av dom andra för att visa oss och sedan falla tillbaka. Vid ett tillfälle gick vi upp i ledning och drog för att se vad som hände, men vi fick genast en liten lucka bakom oss och ingen som hängde på. Så låg vi ett par varv innan vi föll tillbaka och låg som trea och tvåa dom sista varven.

När det var två varv kvar började jag tänka att vi faktiskt lätt skulle kunna vinna detta. Pulsen var måttlig och benen pigga. Farten låg mellan 35–43km/h och det kändes inte som den minsta ansträngning. Den omtalade uppförsbacken längs den 400 meter långa målrakan kände vi knappt av.

Vart efter varven gick blev vi modigare i kurvorna. Några av dom var rejält branta och kunde bara tas i måttlig fart. Vid något enstaka tillfälle planerade vi en S-kurva lite fel och kom i fel spår, men Patrick fixade det skickligt.

När klockan klämtade för sista varvet tänkte jag att nu kommer fartökningen. Givetvis ska jag inte göra något utan att min pilot instruerar, men från min position lät det som om Patrick gick utanför cyklisterna framför. Nu efteråt förstår jag att det var kurvan som gjorde det. Men adrenalinet vid varvningsklockan gjorde att jag började trampa på för att spurta. Det fanns mycket ork kvar och jag var helt säker på att det var nu det började.

Men tempot fortsatte ungefär i samma makliga takt och även om jag var noga med att lyssna på min pilot i fortsättningen så ryckte det i benen.

Inför näst sista kurvan tror jag vi låg som tvåa. Jag visste inte att vi var just i den kurvan då men då ger Patrick klarsignal till spurt och vi accelererar. Det går väldigt fort genom dom kurvorna. Jag lyssnar efter en stund bakåt vänster och höger men hör inga däcksljud från bakomvarande cyklister. Långt, långt bakom hör jag någon ropar peppande rop och jag frågar något till Patrick. Han ser sig om på toppen av backen längs målrakan och säger något om att ”vi har vunnit!” Den här sista gången var backen lite jobbig men pulsen betydligt högre, mer av situationen än verklig trötthet. Men med hög puls kommer mjölksyra som aldrig hann slå i med full kraft innan Patrick ropar ”rulla!” och jag knäpper av GPSen. :)

Det var en dum fråga i och med att vi rullade. Patrick skulle aldrig rulla om vi inte hade gått över mållinjen, men ändå frågar jag om vi är i mål. Samtidigt lyssnar jag bakåt och hör fortfarande inga andra cyklister.

Att rulla in med båda armarna i luften var verkligen ingen dålig känsla. :) Kort stopp och tacka varandra och de övriga tandemteamen innan vi rullar bort mot vår bil. Där blir det fotografering i segerpås innan vi ställer cykeln och går bort mot området igen för att köpa kaffe och segerbulle och invänta prisutdelning.

Något verkar ha spårat ur för prisutdelningen dröjer flera timmar. Jag som glömt mina överdragskläder hemma fryser givetvis som alltid. :) Vi går in i värmen en stund och väntar och när det är dags för prisutdelning går den ganska fort. Jag får ledartröjan, medalj och presentkort från cupens huvudsponsor Invacare samt choklad från föreningen SMACK som är arrangör.

Vi bestämmer att stanna kvar en stund för att titta på klassen H40 som kör sitt GP på 12 varv. Det är en stor grupp på runt 70 cyklister. Det går fort och det är tätt mellan hjulen. Där vi står ser vi ledarcyklisten få punktering eller däcket som glider av fälgen men allt går bra den gången.

Inför sista varvet går vi bort till målrakan för att se målgången. Där går det inte lika bra. Inför slutspurten kör en cyklist omkull och ingenting tyder på att det gick speciellt bra i den farten. Tursamt nog föll ingen mer i klungan, men han blev liggande kvar på banan. Rop om ambulans, övertäckning med kläder och varma filtar för att han inte ska frysa. Från platsen där vi står kan vi inte notera om han är vid medvetande eller rör sig. Efter en stund kommer ambulans eskorterad in på området av en funktionär på motorcykel. Vi packar in oss i bilen och åker söderut med en liten grumlig känsla i kroppen i allt glädjerus. Man kan bara hoppas att skadorna inte är allt för allvarliga. Mina tankar går hur som helst till honom, anhöriga och vänner. Det var otäckt nog som okänd att stå bredvid.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Cykling 600km Barkarby Rettvik tur och retur

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång RandonneW med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

SMACK-rundan 2015

VIRB0235Bild: Joakim Nömell och Mattias

Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.

Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)

Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.

Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.

Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.

Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.

Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.

Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.

Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.

Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)

Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.

Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.

Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.

Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.

Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.

Se vår aktivitet på en karta nedan:

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from .

Skandisloppet 2015

Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.

Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…

Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.

Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)

Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.

Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.

På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.

Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.

Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.

Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.

Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.

Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.

När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.

När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.

Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!

167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.

ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.

Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.

Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.

Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.

Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.

Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)

Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.

Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.

Sammanfattning och Bansträckning

Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.

Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.

Här kan man se vår cykling på karta.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Posted from Uppsala County, Sweden.

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 1, SMACK-tempot

IMG_6983

Idag var det så dags för den första deltävlingen i den alldeles nystartade Swe Cup Paracykel 2015. Cupen består av sex deltävlingar och först ut var alltså SMACK-tempot 2015.

Trots blåsigt och mulet väder var det många som anmält sig, däribland ca 10 paracyklister. Min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var på plats i god tid, två timmar före start vilket kändes bra för att hinna justera sadlar, styren och få cykeldatorer och kraftmätare att fungera ihop. Vi börjar så smått få lite rutin på att göra allt i rätt ordning och 45 minuter före start kunde vi rulla ut för att värma upp.

Vi har kommit fram till att vi nog är för dåliga på att värma upp. Vid de senaste tävlingarna har kroppen fått en chock vid start med häftig andning och rusande puls redan efter någon kilometer och straxt före målgång har det börjat kännas bra. Det tänkte vi försöka ändra på.

Efter att ha lyssnat lite på andras tips och känt efter lite själva, blev det ca 12km vi rullade, först ut i motionstempo för att få igång pulsen lite lätt och sedan några små ryck för att få igång den ordentligt. Vi rullade lite fram och tillbaka hela tiden fram till några minuter före start. Det blåste snålt och vi hade ingen lust att stå och frysa.

Vi var sist ut av tre tandemekipage. Den startpositionen passade mig ganska bra då jag tycker bättre om att jaga än att jagas. Det första teamet var ett kvinnligt team som startade ungefär 4 minuter före oss och det andra teamet startade en minut före.

När starten gick för vår del kände jag direkt att det var en förbättring mot onsdagens träningstävling då både jag och Patrick hade dessa ”chockstartsproblem” i kroppen. Jag andades i takt med mantrat ”tryck, dra, tryck, dra” i huvudet och jag kände hur kroppen redan var varm, pulsen steg kontrollerat och benen svarade bra. Det senare var också helt klart ett resultat av förändrad sadelhöjd och position.

Efter ca 5km kör vi ikapp och om det team som startat precis minuten före oss och vi tog sikte på tjejerna som låg flera minuter före.

Motvinden var påtaglig och banan ganska kuperad även om jag blev positivt överraskad. Inga riktiga ”mördarbackar” även om det förekom ett antal sega som vi tappade farten i.

Straxt före vändning vid 15km fick vi visuell kontakt med det första tandemteamet. Dom han vända och köra någon kilometer innan vi passerade i en uppförsbacke. Det var bara ytterligare ett kvitto på att kroppen funkade idag och även om det var lite tungt så fanns resurser kvar hos oss båda.

Med 7km kvar blev jag otroligt kaffesugen! :) Det var så påtaglig längtan och en rätt konstig tanke mitt i allt fysiskt slit. Vi körde på så gott vi kunde och när vi rullade i mål kände jag mig mycket nöjd.

Men ändå var segern inte given. I cupen tävlar kvinnor och män inom samma klass mot varandra på grund av det låga antalet. För att göra det rättvist använder man en faktor för omräkning som innebär att män måste köra 12,29% bättre för att vinna. Under onsdagens träningstävling vann vi med några decimaler till godo och frågan var nu om vårt stora försprång skulle räcka. En andraplats var vi helt säkert garanterade, men om förstaplatsen skulle det handla om små marginaler.

Och så blev det också. Vår sluttid på 47:50 jämfört med tjejernas 53:08 skulle visa sig inte räcka. När resultaten var omräknade blev deras omräknade tid 47:20 vilket innebar att vi blev slagna med 30 sekunder…

Det är klart att jag blev besviken, tävlingsmänniska som jag är. Och när man står där någon timme efter och kroppen återhämtat sig känner man alltid att man borde kunnat ge lite till. Bara en ynka sekund per kilometer så hade vi vunnit.

Tyvärr blev denna första prisutdelning lite förvirrad, så någon bra pallbild blev det inte. Jag gratulerar Louise Jannering från Nynäshamn med pilot Anna Svärdström till förstaplatsen och Mattias Johansson från Norrtälje med pilot Jan Jensen till en tredje plats.

Segrare korades även i klassen handbike och trike och 4 ledartröjor delades ut. Priset förutom medalj, var presentkort från Swe Cup Paracykel 2015 års sponsor, Invacare.

Nästa deltävling äger rum den 29:e maj och är då ett så kallat GP-lopp på Arlanda Testtrack. GP körs på varvbana. GP har jag aldrig kört förut så det ska bli otroligt roligt.

Bansträckning

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Väsby duathlon 2015

Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlonW ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.

Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.

Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.

Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)

Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.

Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.

När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.

Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.

Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)

Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.

Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.

Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.

Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.

I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.

Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.

Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.

Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

SMACK-serien tempo 2015 del II

Ikväll gick den femte omgången av SMACK-serien. Denna gång gick banan ute i Brottby och min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var ute i god tid före start vilket kändes bra. redan två timmar innan var vi på plats och intog lite mat på den lokala pizzerian. När vi anmält oss satte vi igång med allt som ska fixas före, pumpa däck, ställa in sadlar, byta om och få till det tekniska med cykeldatorer och kraftmätare som just idag var lite krångliga. Eller egentligen så är det vi som ännu inte fått in någon bra rutin och rätt inställningar. Men det får vi snart in så det flyter bra.

När vi rullade iväg för att värma upp hade vi lite mindre tid än vad jag tänkt mig. Jag tycker uppvärmning är svårt. Man vill få igång pulsen och blodcirkulationen men man vill inte köra slut på sig själv innan loppet ens börjat. Jag som alltid varit starkast i långa distanser tycker fortfarande grenen tempo är otroligt svårt. Det är den där exklusiviteten som jag inte tränat.

När vi rullade in från uppvärmningen och lagt handen vid det sista med kraftmätarna var det bara att rulla upp till starten. Vi behövde inte stå många minuter innan det var vår tur.

Även om dessa onsdagstävlingar bara är träningstävlingar tycker jag det kittlar i magen inför start. Det är bra övning inför det riktiga som börjar på lördag. Det märks också på min puls och andning som skenar dom första kilometrarna.

Dagens tempolopp var 20km. Det går ganska bra tills straxt före vändning då jag får håll. Om nu teorin om att håll beror på syrebrist i muskler så stämmer det ganska bra med puls och alldeles för häftig andhämtning första 10 minutrarna.

Efter vändning kommer motvinden men det är också då mitt håll sakta men säkert börjar släppa och kroppen börjar komma igång. Det är den känslan jag skulle vilja ha mycket tidigare i loppet. Det är en ganska fysisk känsla när kraften i musklerna börjar komma tillbaka, pulsen stabiliserar sig och andningen blir lugnare och mer regelbunden och känslan av kontroll börjar sprida sig i kroppen. Det är också då jag börjar höra andra ljud av cyklister vi möter och någon vi kör om.

Omkörningen bidrar säkert också men de sista kilometrarna känns vi starka igen.

Den officiella tidtagningen visar ett hastighetssnitt på 40,31km/h och det är det som räknas. Jag har sagt att jag ska raka benen när jag passerar 40 i snitt, men min cykeldator visar straxt runt 39km/h vilket beror på en liten skillnad mellan den distans våra cykeldatorer visar och den tidtagarsystemet är inställd på. Det blir en liten glädjemätning som för visso är lika för alla, men det blir inga rakade ben förrän min cykeldator visar ett verkligt snitt på över 40km/h. Jag skulle också kunna lägga till kriteriet at tdet ska vara minst 2 lopp som ska uppfyllas. :)

Det var 3 tandemekipage anmälda idag men ett team startade inte på grund av tekniska missöden. Och om alla siffror stämmer bör jag och Patrick segrat vid dagens tävling med en hårfin marginal.

Efter kaffe, eftersnack och ganska mycket huttrande lastar vi och far hemåt. Imorgon är det vilodag trots att jag inte känner att det är nödvändigt. På fredag deltar jag i mitt första duathlon och på lördag är det den första av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Då gäller det på riktigt, ett tempo på 30km. Då kommer ett gäng paracyklister från andra delar av landet och vi lär bli ett 10-tal varav tre tandemteam, en trikecyklist och resten handcyklister och anpassad vanlig racer. Det kommer bli riktigt roligt.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Nordic Classic Weekend 2015

Förra året deltog jag och nästan hela gänget från Mot Alla Odds 2013 i Nordic Extreme Running och Nordic Extreme ATV. Vi bjöds in och sponsrades av arrangören, Nordic Sport & Event som med vårt deltagande ville visa att deras evenemang är tillgängliga för deltagare med olika funktionsnedsättning. Detta var en av de spin-off-effekter jag hade hoppats TV-programmet skulle leda till och Nordic Sport & Event var först och hittills dom enda som använt oss på det här föredömliga sättet.

Det var på många sätt en fantastisk helg. Den här våren var det dags igen att bli inbjudna till Nordic Classic Weekend på Gotland. Vi var 5 deltagare som närvarade denna gång. Niclas rodhborn, Pax Axensköld, Titti Österberg och Nina Lundberg deltog i Nordic Classic Running. Niclas rullade 10km med sin rullstol, Pax sprnag, Titti och Nina körde så kallad Race Runner som är som en sorts trehjulig cykel utan trampor. Man sitter på en sadel, har ett styre och sparkar / springer fram. Race Runner är speciellt bra om man har problem med balans och nedsatt rörlighet i benen som gör att man inte kan springa på traditionellt sätt.

Själv deltog jag och min pilot Jan Jensen från cykelklubben SMACK i det nystartade motionsloppet för landsvägscyklister Nordic Classic Biking. Det fanns ett antal distanser att välja på och vi körde den längsta på 180km – självklart. :)

Vädret var OK förutom en ganska kraftig nordlig vind som jobbade emot oss cyklister större delen av sträckan. Banan med start utanför kallbadhuset i visby, gick norrut mot vändning i Tingstäde och tillbaka söder ut. Ett varv var 9 mil och vi som körde 18 mil fick således köra två varv.

Jag har bara cyklat på Gotland en gång för typ 30 år sedan under en klassresa så jag såg verkligen fram emot att sätta lite streck i kartan på nya platser i Sverige och inte bara köra i gamla inkörda spår.

Första varvet började bra och i hög fart. En ganska lång uppförsbacke gick i väldig fart innan vi sträckte ut på landsvägen. Vi hakade på den snabba klungan från den lokala cykelklubben och orkade köra med dom ca 4 mil. Snittfarten låg närmare 40km/h och vi kände efter ett tag att vi kanske inte skulle orka hänga med i det tempot i 18 mil. Det var både min och min pilots första långa distanspass ute för säsongen dessutom. Så vi släppte vårt snabba gäng och hängde på ett gäng som höll ett lugnare tempo. Men runt 8:e milen kom åtminstone min första mentala och fysiska svacka. Jag fick otroligt ont i rumpan och fick en närings- och vätskesvacka som gjorde att backarna tog stopp. Och näst sista milen på varvet var en enda lång och segdragen uppförsbacke. Där kröp vi upp mot slutet i knapp styrfart.

Vid varvningen stannade vi en stund och fyllde på med vätska och näring och fick sträcka på benen en aning. Bara lite kort vila gjorde det lättare att sitta upp igen. Vi hann se Niclas varvning på sitt 10km-lopp.

Vårt andra varv spenderade vi mestadels ensamma dåv i tappat de små klungor som fanns längs banan. Då cykelloppet var helt nytt, var inte speciellt många anmälda och därmed ganska tomt längs banan, något vi var helt införstådda med innan. Vi gick ner i ett lugnare motionstempo och tog kortare bensträckarpauser varje mil. Den beryktade backen upp på näst sista milen under andra varvet kändes lättare trots att den fortfarande var tung. Men då fanns målgången inom räckhåll och åtminstone den mentala svackan infann sig inte.

När vi gick i mål 5 timmar och 20 minuter senare kändes det riktigt bra. Vi hade kört första varvet med ett rullsnitt på drygt 33km/h och andra varvet på straxt över 30km/h, något jag känner mig helt nöjd med. Utan vind, lite längre in på säsongen så hade det gått fortare. Förutom den milslånga backen på slutet var banan flack och snabb och det var egentligen inga problem att ligga mellan 35–40km/h det första varvets 7 första mil. Och för att ha legat helt ensamma i den konstanta motvinden slutet av första varvet och hela det andra, ska vi nog vara helt nöjda med vår insats då vi inte haft någon klunga att ta hjälp av.

Mitt slutliga omdöme är att jag verkligen hoppas Nordic Classic Weekend kan växa till ett stort evenemang och att cykelden kan växa. Jag tycker också vår insats från Mot Alla Odds-gänget var väldigt bra då vi visade att man både springer, rullar rullstol, kör
race runner och cyklar tandemcykel och klarar det lika bra som vem som helst var strålande som ren uppvisning och spridning av kunskap.

Vädret och vinden kan man aldrig styra över och april är en vansklig månad dessutom ute på Gotland. Vind ger bra träning men är väldigt jobbigt att ha emot sig. Jag hoppas som sagt på strålande sol och vindstilla nästa gång. :)

I övrigt, ett väldigt bra arrangemang och otroligt god stämning. Ska jag säga något litet negativt så var det i så fall att vi missade depån på andra varvet. Om det beror på att den var dåligt markerad eller om vi inte var tillräckligt uppmärksamma kan jag inte säga. Vi fick låna vätska av en annan cyklist längs vägen mot slutet så allt löste sig ändå.

Miljön där ute är så underbar. För mig som inte ser handlar det om doftintryck och ljudintryck. Dofter av skog, åkrar, bondgårdar, traktorer och ljuden av ganska tomma landsvägar, en klungas ljud med massor av hjulpar som susar mot vägbanan, rasslandet av växlar och glada tillrop. Känslan av farten, kurvorna, lättnaden efter en backe man just klarat av och åter kan höja farten, det är kärleken till cykelsporten.

Nedan kan man se en kort video som visar vår målgång samt en liten karta över bansträckningen.

Se karta över rutten

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

SMACK-serien tempo 2015 del I

Ikväll var det premiär för klubben SMACKs serie träningstävlingar. Det hade helt säkert kunnat vara sämre, men dom tappra cyklister som kom till start gjorde det av kärlek till cykelsporten och inte till aprilvädret. ;)

Det var inte bara premiär för träningsserien. Även jag och min pilot Martin hade vår premiär utomhus idag och det var riktigt roligt. När vi kom till start hade vi gott om tid att byta om, lasta ur cykel och anmäla mig innan det blev en ca 20 minuter lång uppvärmning i lugnt tempo med några få ryck för att få igång pulsen ordentligt. Det hade haglat ordentligt på väg upp men under uppvärmningen var det torrt och inte så farligt kallt. Temperaturen låg runt +2° men ingen vind så det kändes ganska skönt bara man rörde på sig. Efter uppvärmningen rullade vi fram till starten och vi körde som nummer 4 så vi var tidigt iväg.

Den här gången blev vi erbjudna en ”riktig” tävlingsstart. Det har jag aldrig varit med om tidigare då funktionärerna inte vågat hålla i ett tandemteam. Tävlingsstart går till så att cyklisten sitter iklickad i sina pedaler och en funktionär står bakom och håller i. När det är dags för start är det bara att börja trampa och man slipper allt pyssel med att klicka i fötterna och förlora dyrbara sekunder på det. Jag hörde av mig till klubben för någon vecka sedan för att jag ville att dom skulle prova detta sätt att starta med oss eftersom vi är två som ska klicka i och under stress kan det ta sin tid. Jag börjar vänja mig vid Garmins Vector-pedaler som använder Look Keo-klossar, men min pilot Martin är fortfarande mer van vid SPD och det samma gäller nog mina övriga piloter. Klubben meddelade hur som helst att man normalt inte erbjuder någon cyklist tävlingsstart och att det är upp till funktionärerna på plats. Jag tycker mig ha noterat att man erbjuder tävlingsstart rätt ofta och jag ville helt enkelt testa.

idag hann jag inte ens fråga funktionären vid start, utan han erbjöd sig. Det visade sig fungera precis hur bra som helst. Har man balansen är vi inte tyngre än någon annan cyklist kan jag tänka mig. Nu klantade vi oss lite i alla fall genom att ha en alldeles för tung växel i vid start så den blev inte så flygande som jag hade hoppats :) Men det är mycket att tänka på och lite nerver även inför träningstävlingar. Det pipande startsystemet var 20:e sekund gör att adrenalinet pumpar i kroppen av bara ljudet. :)

Dagens sträcka var 12km men ganska kuperad bana upp över en ås till vändning och sedan tillbaka. Backarna var inte så totalt mördande sådär så hastigheten sjönk för mycket men eftersom tävlingsnerverna gjorde att pulsen skenade redan efter första rakan så blev det tungt. :)

Dessutom kom regnet och haglet efter en kort stund. Vinden friskade i och det var motvind. Jag kände regnet piska och hur jag blev blötare och blötare om fötter och ben samt över ryggen, men någon direkt kyla kände jag inte av. Delvis får jag ganska bra skydd bakom min pilot när jag går ner i bocken på styret och piloten slipper i gengäld sprutet över ryggen från bakhjulet.

Jag tror att den här banan egentligen är ganska rolig på grund av sina kurvor och backar upp och ner med lagom lutning. Vädret gjorde nog också sitt till och gjorde att kroppen kanske inte riktigt svarade helt. Jag glömde min pulsmätare hemma så jag har inte exakt koll på hur det såg ut men den var premiärhög i alla fall. :)

Kraft

Under cyklingen kände jag att jag inte fick till det fullt ut med kraft och kraftfördelningen. Jag kände tydligt hur det brast i tekniken och hur oförmögen jag var att rätta till det. När jag nu direkt efter kan analysera datat så syns även detta tydligt som en försämring på dom flesta punkter om jag jämför med mina pass på trainer och dom 3 längre distanspass på landsväg jag hunnit med hittills i år. Varför det är så tål att fundera på.

236 watt Medelkraft
650 watt Maxkraft
49% vänster/51% höger Balans vänster/höger
75% vänster/76% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
21% vänster/22% höger Pedaljämnhet vänster/höger
248 watt NP (Normalized Power)

Det ökar ständigt vad gäller medel-, maxkraft och normalized power men både pedaljämnhet på straxt över 20% där jag normalt sett jobbat upp mig över 26% och rundtrampseffektivitet där jag brukar ligga runt 90% var den här gången nere på runt 75%.

Cyklingsdynamik

Garmin Vector Cycling Dynamics är en rad relativt nya värden som jag uppskattar allt mer och redan skulle ha svårt att leva utan. Här ser man tydligt hur effektiv man är, precis som med pedaljämnhet och rundtrampseffektivitet ovan. Här visas hur stor del av pedalvarvet där jag genererar positiv kraft och även här ser jag sänkta värden idag. På trainer och landsväg har jag ökat den delen av varvet men idag sjönk det till värden till och med under mina första pass med Vector i slutet av 2014.

14 ° – 233 ° V kraftfas
18 ° – 231 ° H kraftfas
219 ° V kraftfas, båglängd
212 ° H kraftfas, båglängd

Här tror jag att jag tappat runt 20 °.

75 ° – 118 ° V toppkraftfas
82 ° – 121 ° H toppkraftfas
44 ° V toppkraftfas, båglängd
39 ° H toppkraftfas, båglängd

Även den del där jag genererar mest kraft sjunker så klart till en följd av andra värden. Jag ser ingen katastrof i det här. Vädret och kylan gjorde självklart sitt till, men mer handlar det helt klart om tävlingsnerver. Jag har tekniken när jag i ”lugn och ro” sitter och trampar på en trainer. Det är givetvis tungt som döden även då, men det finns inga andra cyklister att jaga, inga att hålla undan ifrån och inte ytterligare ett tandemteam jag för allt i världen inte vill få stryk av. Rena tävlingsnerver alltså. :) Även det är en träningssak och jag får försöka se dom här träningsserierna just som en träning. Att den mentala delen spelar minst lika stor roll som den fysiska är självklart.

Sedan är det också ett faktum att jag tycker disciplinen tempo är en svår gren. Jag har alltid tränat och i min ungdom tävlat i långdistans. Jag sög på korta distanser som 60 meter. Jag kände då som nu att jag inte ens hann få igång kroppen innan det var över och precis så är det nu också. På vägen tillbaka efter vändningen började blodet rinna och hjärtat pumpa jämnt och andningen slutade vara näst intill okontrollerad. Därför gillar jag långa distanser bättre där man kan ligga och mala på och kroppen känns nästan bättre för varje timme som går.

Så det blir till att köra mera intervaller i träningen eftersom det i princip bara är tempo och några nya GP-lopp som kommer gälla framöver.

Nu ska jag hem och tvätta och torka kläder och försöka tina upp kroppen igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Roslagshösten 2014

Den här dagen har varit lite speciell, med två motionslopp på cykel på samma dag. Dagen började med Sthlm Bike 2014 med startskott kl07 i morse. Direkt efter målgång lastade vi oss i bilen och for upp till Upplands Väsby för start i Roslagshösten 2014.

Vi hade förberett en del genom att kommunicera med arrangören Fredrikshof som var mycket tillmötesgående och hjälpsamma med vår sena ankomst och släppte in oss trots avspärrning för trafik medan starter pågick. Vi fick till och med speakerkommentarer om våra dubbla motionslopp när vi parkerade.

Cyklarna lastades fort ur. Det andra tandemekipaget från Västerås hämtade lånecykeln vi haft med oss och skyndade sig att montera pedaler och justera sadlar och montera vattenflaskor. Samtidigt som förberedelserna pågick för fullt intervjuades jag av journalisten från taltidningen Läns- och Riksnytt som följde mig denna dag om hur det kändes och liknande.

När vi parkerade fanns fortfarande ganska många kvar som väntade på start, men när vi var klara med våra förberedelser var vi sist iväg. Vi svängde ut på vägarna och ökade snabbt farten. Jag var fast besluten att göra personligt rekord på detta lopp som låg någonstans runt 4:25 timmar från förra året. Det var redan det en ganska bra tid som nu måste kapas rejält.

I vår lilla klunga var vi 2 tandemekipage och 2 singelcyklister som jagade fram längs landsvägen. Åter igen spred sig det där lyckoruset i kroppen. Ljudet från hjulen, vinden mot ansiktet, farten, ljudet från klungans synkade växlar och allas positiva glädje över att äntligen vara på väg.

Journalisten som följde mig fick skjuts av en gammal skolkamrat till mig. Egentligen skulle hhon bara kört journalisttjejen till en mötespunkt och sedan tillbaka igen, men hon hängde med hela tiden. Vid 37km ungefär gjorde journalisten en intervju i farten och om ljudet blir bra kan det låta fantastiskt häftigt sen :)

Vid 7 mil ungefär, med en mil kvar till depåstopp, kändes det inte bra i kroppen. Det drog lite i låren och kroppen kändes plötsligt trött och lite tung. Jag kände att jag druckit för lite och vid kontroll hade jag bara druckit en knapp flaska under 2 timmars ganska hård körning. Jag drack fort en liter under kilometrarna som återstod till 8-milsdepån.

Vid depån mötte journalisten från taltidningen och ställde lite frågor. Jag minns faktiskt inte vilka och vad jag svarade. Bullen i munnen bara växte och benen skakade okontrollerat medan jag försökte återställa vätska och näring i rasande takt samtidigt som jag försökte låta hurtig :)

Redan när vi rullade ur depån ca 15 minuter senare kändes det bättre. Stoppet hade varit betydligt kortare utan intervju men det känns som om det är värt det då det kan bli ett bra repotage.

Förra hösten när vi lämnade samma depå började det gå riktigt tungt. Därför hade jag den känslan i huvudet när vi kom till första uppförsbacken. Faktiskt blev jag positivt förvånad när jag och min pilot låg först och fick hålla igen för att inte tappa våra klungkamrater. Efter en vansinnigt härlig utför kom vi till min favoritväg, krokig och kuperad med korta backar upp och ner. Det kändes helt OK att köra och plötsligt for vi förbi 10-milsdepån utan att stanna för varmkorv.

Nu var det bara 3,4 mil kvar och det kändes ganska lätt. Mot slutet hittade vi en klunga som vi vilade bakom en stund innan vi spurtade när det var ungefär 5km kvar. En vurpa på upploppet precis framför oss gjorde att vår klungkamrat Patrick kunde rycka förbi och trots ansträngningar lyckades vi inte plocka honom innan mållinjen :) I vårt gäng kom vi in som god tvåa :)

Vid målet stod journalisttjejen och min klasskamrat och tog emot oss. Det blev slutfrågor innan intervjuandet var klart och inte heller nu minns jag vad som frågades och vad jag svarade :) Jag tror jag var ganska trött :)

Det som händer efter målgång är trevligt och hör till. Vi dricker kaffe, energidryck, äter en korv, ett par bullar, packar cyklar och sedan är det kramar och hejdå. Sedan rullar vi ut från området och styr söderut igen. Journalisttjejen släpper vi av hemma som tack för en lång dag.

Hur det känns? Jag är hur nöjd som helst! Med tanke på utebliven träning hela sommaren och bara några veckors träning så slog vi ändå vårt personbästa. Vädret var givetvis gynnsamt och vår lilla klunga var kanon. Alla fick små dippar lite då och då och det är i dessa stunder man finner styrka i varandra.

Nog för att jag känner mig trött såhär efteråt, men återhämtningen känns redan i kroppen. Jag kanske inte skulle vilja cykla 13 mil till precis just nu, men efter kort vila finns mer att ge och det tar jag som en bra måttstock.

Det här var det sista motionsloppet för i år. Det troliga är att det inte blir så värst mycket mer utomhuscykling för mig i år. Det blir till att börja köra på trainer och löpbandet.

Ändå finns ett mål till för hösten. Hela gänget är bjudna till Gotland för att delta i ett terränglopp med rullstolar, benproteser och kryckor. Det blir sista helgen i oktober och tills dess behöver jag fortsätta förbättra min kondis och framför allt träna upp min högra axel. Smärtan och värken känns allt mindre, men musklerna är väldigt svaga efter lång tids obrukbarhet.

Nu väntar en dusch och powernap ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Sthlm Bike 2014

IMG_1957.JPG

IMG_1956.JPG

IMG_1955.JPG

04:40, väckarklockan ringer men jag är redan klarvaken och undrar varför jag gör det här och varför det dessutom känns helt OK? :) En spänd förväntan och lyckokänsla i kroppen. Risgrynsgröt är jobbig att värma i mikrovågsugnen. Antingen är den kall i mitten och kokhet ytterst och skvätter ner hela mikron, eller så blir allt för varmt och smakar konstigt. Just den här morgonen nöjer jag jag mig med att gröten inte är helt genomvarm. Jag är egentligen inte hungrig men äter för att jag vet att jag kommer att behöva det :)

På med cykelkläderna. Det ska vara varmt idag men jag vill inte frysa på morgonen. Så ddet blir långa, löstagbara benvärmare, linne närmast kroppen, en långärmad tröja för att skydda armarna och sedan cykeltröjan. När allt är på blir jag som vanligt kissnödig och det är bara att skala av sig allt igen och börja om :)

När jag slår mig ner i MPs bil är lyckokänslan kvar. En otrolig dimma som gör vägarna våta men det känns skönt att Stockholm kommer visa sig från sin perfekta sida idag. En sådan här utmaning som väntar idag hade inte varit lika nådig i dåligt väder. Då hade det varit en större utmaning för psyket snarare än det fysiska.

När vi parkerar nära Sjöhistoriska museet där starten ska gå är min pilot sen. OK, just då svor jag lite över hans morgontrötta sista minutenvana men han blev snabbt förlåten trots ankomst en kvart före start ungefär :) Egentligen var det ingen större brådska, men min cykel fanns i hans bil och någon kamera hann jag inte montera.

När vi sedan rullade mot start blev det inte särskilt många minuters väntan. Vi stod långt fram i den snabba gruppen och kom snabbt och lätt iväg. Det blir alltid lite trångt i början med en massa omkörningar.

När vi susade ut över Djurgården var kroppen full av kärlek och lycka. Hjulens sus mot vägbanan, växlarnas knattrande och mängder av cyklister runt omkring. Frihet var det ord jag tänkte mest på. Jag kände mig stark men ödmjuk, dagen hade bara börjat :)

Vårat mål var att köra loppet på max 1:30 för att få tidsplanen att hålla ihop. Det lyckades vi med så när som på 10 minuter. Samtidigt inbjuder inte miljön till några vansinniga farter med korsningar, trafikljus och andra cyklister.

När vi rullade i mål i Kungsträdgården mötte den journalist från taltidningen Läns– och Riksnytt som skulle följa mig hela dagen. Det blev lite frågor om hur det hade gått och hur det hade känts innan vi bjöds på frukost som var priset i målgången :)

Efter lite råddande har vi lastat cyklar och oss själva i bilen igen och far nu norrut mot Upplands Väsby och nästa utmaning, Roslagshösten 2014!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

IMG_1959.JPG

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Paracykel-cup 2014 tempo del IV

Nu blev tävlingssäsongen för mig inte alls vad jag tänkte mig. Det blev bara tre tävlingar i våras innan det tog stopp i och med en vurpa där jag bröt nyckelben och skadade en axel och kort efter det en inflammerad blindtarm som ledde till operation och efterföljande komplikationer.

Senast jag tävlade var i maj.

Nu har det varit säsongsavslutning och jag ställer mest upp på kul för att se hur jag återhämtat mig. Ändå är jag i ett väldigt tidigt skede av rehabiliteringen. Sedan ville jag och min pilot så klart se hur cykeln kändes under sådana förhållanden.

Vädret var strålande varmt och ett 80-tal cyklister anmälde sig till denna sista träningstävling i klubben. Banan var 16km, lätt kuperad och kurvig sades det.

Jag har alltid sedan jag var aktiv inom friidrotten varit nervös inför start. Det är lätt att le lite åt att man har samma känsla nu, 41 år gammal och står där på startlinjen. Det är ett tydligt tecken på att ålder bara är en siffra och att vi ändå är dom samma inuti :) Idag kändes det dock bättre än vid det första tempot vi körde i september 2013 då illamåendet både före och efter start var påtagligt :)

Det kändes under uppvärmningsrundan att det skulle rulla på ganska bra och det gjorde det också. Banan var mycket riktigt kurvig och med mindre backar upp och ner och den kändes ganska rolig. Trots farten vi höll och bra tryck i benen så märktes det att jag inte kunnat träna så länge. Musklerna kroknade ganska fort i backarna.

Vid vändningen hade vi ett bra snitt på över 38km/h och halvvägs tillbaka insåg vi att ett snitt på 40km/h låg inom räckhåll. Två lite tyngre backar där vi råkade ha för låg kadens förstörde den möjligheten men vi rullade över mållinjen med snittet 39,45km/h!

När vi rullade någon kilometer för att trampa ur mjölksyran ur benen kändes det riktigt, riktigt bra! Ett snitt på över 40km/h hade suttit bra som avslutning på säsongen, men detta var ändå ett kvitto på att min kropp är på gång tillbaka och att nya utrustningen bidrar. Återhämtningen gick också fort och vi orkade till och med spurta lite på väg tillbaka till fika och prisutdelningen :) Där fick jag även silvermedalj som tvåa i den totala poängen för säsongen :)

Nu packar vi cykel i bilen igen och inte så lite nöjda och glada styr hemåt. Nu kan träningen för nästa säsong börja och på andra sidan vintern vill jag komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre. Nästa säsong väntar många spännande utmaningar och en mer avancerad tävlingssäsong.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Handen – Nynäshamn tur och retur del II

Det skulle ha blivit cykling igår egentligen men vädret var lite lynnigt och kunde inte riktigt bestämma sig för om det skulle vara sol eller regn. När vi väl bestämt oss för att inte starta i regn och avvakta till idag istället, kom givetvis solen fram :)

Men det är inte så dumt med vilodagar också och igår kändes kroppen lite mör efter fredagens sväng till Nynäshamn.

Vägen ner var liksom i fredags väldigt blåsig och nästan rak motvind hela vägen och det var också ganska svalt i vinden för mig som valt köra med korta ärmar och ben. Det är inte bara fysiskt jobbigt att trampa i motvind. Hörseln blir ganska utslagen och man får vara lite vaken med balansen i dom kraftiga kastvindarna. Jag som inte ser tycker det också är svårt att bedöma hastigheten.

Väl framme i gästhamnen i Nynäshamn var det klassisk fika med kaffe och bulle en liten stund innan det blev för svalt i vinden med dom blöta kläderna. Dags att sitta upp igen.

Vägen hem gick undan. Den jobbiga motvinden på väg ner förvandlades till härlig medvind och känslan av att flyga fram hur lätt som helst. Det går också att ösa på mer utan att behöva hushålla med resurserna på samma sätt som man gör på väg ut. Man vill helst orka hem också :) Efter en timmes körning känns kroppen också ordentligt uppvärmd och pulsen jämnare. Idag låg snittet på samma som i fredags men klart lägre maximal puls. Jag hade alltså kunnat jobba lite hårdare ;)

Min ambition tidigare idag var att komplettera med ett löppass senare ikväll. Nu känns det som om vi får se hur det blir med just det ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Handen – Nynäshamn tur och retur

Om lite drygt två veckor kör jag och Thomas två motionslopp samma dag, Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014. 42km + 134km under samma dag. Egentligen är det bara en dryg Halvvättern eller motsvarande Skandisloppet 2014 som vi körde i våras.

Men det var då och formen är inte som då längre. Så vi ville inviga nya cykeln tillsammans och få ett litet träningspass. Turen Handen – Nynäshamn fram och tillbaka är min favorit i närområdet. Det är väldigt fina vägar och sträckan är lagom, ganska precis 8 mil tur och retur. Sträckan går att bygga ut ganska mycket om man vill köra längre och under goda förhållanden är den snabb och rolig. På sistone har vi börjat köra från Handen ner genom Tungelsta innan vi går ut på Gamla Nynäsvägen för att få lite variation med lite kurvor och backar så det inte blir enbart rakt fram.

Turen dit gick tungt med säkert 10 sekunders motvind i byarna. Det kändes som man slet men inte kom någon vart. Efter 1:17 med ett snitt på dryga 30km/h blev dock belöningen kaffe, macka och kall dryck nere i gästhamnen. Min genomsnittspuls låg på 158bpm och en maxpuls på 175bpm vilket fortfarande är lite högt tror jag.

Det var svalt nere i gästhamnen och när man suttit stilla en stund började vi båda frysa. Våra GPSer visade olika genomsnittstemperatur, min visade 14° och Thomas visade 18° så det är oklart om vilken temperatur det egentligen var och varför den diffade så. Men kaffet svalnade ganska fort.

Vägen hem var roligare. Stark vind i ryggen är klart bättre än framifrån och skillnaden är otrolig. Det kändes som att segla fram och de första 3 milen gick lätt. Den sista milen började kännas i benen. De första 2 milen körde vi på ganska precis 30 minuter vilket ger ett snitt på runt 40km/h.

När vi nådde målet och äntligen rullade in på torget hemma igen, hade vi kapat tiden med runt 8 minuter och ett hastighetssnitt på 34km/h. Där ser man vad lite vind kan göra för skillnad :) Pulsen låg fortfarande på ett snitt på 159bpm och max 175bpm vilket åtminstone tyder på att jag jobbar ganska jämnt.

Jag tycker dom nya högprofilhjulen sköter sig alldeles perfekt. Känslan är helt klart att det rullar bättre och accelerationen är betydligt snabbare. Kroppen kändes trött och det är också ett gott tecken. Det är inget vidare att komma hem ifrån en runda och känna att man skulle kanske ge sig ut och löpträna en mil eller två :) Jag måste bli duktigare på mat och att dricka. Svetten smakade alldeles för salt. Jag vet inte om det är något vetenskapligt tecken på för låg vätskebalans, men jag använder det som riktmärke.

Nu blir det middag och vila och jag känner faktiskt att sängen är ganska lockande redan nu :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ride Of Hope 2014, Uppsala – Stockholm

Bild: Joakim Nömell med tandemcykel på pendeltåg 20140811-000245.jpg

Idag var det dags att delta i Barncancerfonden Ride Of Hopes sista etapp från Uppsala till Stockholm. Den här veckan har ett gäng kört hela vägen från Lund och ett annat från Umeå och i Uppsala sammanstrålade man för att köra den sista biten gemensamt in till Stockholm och målet i Hagaparken.

Under det här loppet går det att köra hela sträckan eller enstaka etapper. Vi pratade både förra året och i år om att köra hela sträckan, men det har inte varit praktiskt möjligt och får sättas upp på nästa års önskelista.

Jag och min pilot Peter tog pendeltåget upp efter att ha hämtat en lånecykel i Frösundavik. När jag åkte hemifrån vid 06:30 i morse kändes det lite ruggit så då åkte en långärmad tröja över cykelkläderna. Men väl framme i Frösundavik kom solen och då kändes att det finns mycket sommarvärme kvar och tröjan åkte av igen. Vädret skulle bli fint hela sträckan.

I Uppsala fick vi cykla ca 7km till start vid Lidl i Gottsunda. där var redan mycket folk och hög stämning och kön till efteranmälningen var lång. Men vi hade gott om tid och hann både utföra toabestyr, vattenpåfyllning och lite mingel. Jag blev intervjuad av Barncancerfondens podcast om varför jag deltog och självklart lite kort om mitt äventyr i Mot Alla Odds.

Idag blev vi ett 20-tal cyklister från klubben SMACK varav tre tandemekipage vilket kändes väldigt roligt. Jag är så van att vara ensam tandem under alla motionslopp och nu var vi plötsligt tre. Vi hade bestämt att köra 28–32km/h och valde därmed att starta bland de sista kl11. Beräknad målgång skulle då vara mellan 14–14:30.

Starten gick bra och det kändes skönt att äntligen rulla. Farten kändes lite ryckig och jag vet inte om det bara var min känsla, men gänget kändes lite ostrukturerat och väldigt blandat. Ena tandemekipaget kom ganska snabbt på efterkälken. Efter några kilometer skedde en sammanstötning i klungan alldeles framför oss. En cyklist gick omkull. Den som varit med vet att det är ett otäckt ljud som skär i än även om man inte är inblandad. En smäll, skrap av metall mot asfalt och ett utdraget stönande från den stackars cyklisten som såg ut att göra sig rejält illa.

Olyckan skedde bara någon rad framför oss och vi lyckades göra en undanmanöver. Alla ropade ”VURPA!” framåt i ledet och gruppen stannade. Det praktiska löstes, cykel och cyklist lastades in i bilar och cyklisten kördes till akuten.

När allt var utrett fortsatte gruppen, nu i ett lugnare tempo och med en tung stämning som alltid efter att något sådant här händer. Man tänker på hur det gick och alla blir mer vaksamma för att det inte ska hända igen. Och under resten av sträckan var vår grupp förskonad från fler olyckor.

Vi tog ett gemensamt beslut att sänka det planerade tempot för att alla skulle kunna hänga med. Vägen från Uppsala till Märsta där första depåstoppet fanns är ganska flack så det gick ändå rätt fort och lätt för alla. Mig gjorde det absolut ingenting att tempot sänktes. Jag hade ändå inte ställt mig in på någon träningsrunda. Det här är ett event för ett ändamål och ska vara en trevlig sådan. Vädret underströk dessutom det. Svetten som rann längs ryggen var mer orsakad av värmen än ansträngningen och det kändes som att ligga och glida fram mestadels med väldigt låg puls.

I Märsta gjorde vi stopp för mat och dryck. Goda skinkrullar, skagernröra, grönsaker, bröd, frukt och dryck. Dock kände jag inte lukten av något kaffe och längtan var svårhanterlig :) I depån fick vi veta att vår kamrat som hamnat på sjukhus troligtvis fått hjärnskakning och låg inne för observation. Senare ringde han en av sina kamrater vilket jag tolkar som ett gott tecken.

Vi rullade vidare söderut förbi Arlanda och kilometrarna försvann i rasande takt. Vi nådde Skålhamravägen och den sista fria landsvägsmilen låg framför oss. Då signalerade gruppens ledare fri fart ungefär en mil fram till nästa stopptecken vid en motorvägsbro. Cyklister som legat och myst i snittfart runt 25km/h behöver man inte be två gånger om att släppa loss :) En vansinnig racing började och nu blev det plötsligt ett träningspass och det kändes jätteskönt :) Målsättningen var givetvis att vinna fram till angiven punkt och när vi nådde dit var vi kanske på 5:e plats av 22 och första tandemekipage tätt följda av det andra tandemekipaget. Viktigt att notera är dock att det andra tandemekipaget haft ett långt försprång som vi tog in innan vi lämnade dom bakom oss sista kilometern. Det kändes givetvis bra att ha hamnat så bra till och att hjärtat fått pumpa ur lite. Kände stor glädje över att kroppen ändå svarade så bra. Pulsen var högre än före sommarens skador och musklerna kanske något mer kortlivade, men åt rätt håll går det :)

Sista biten in till Stockholm genom Danderyd och vidare inåt gick långsammare. Mer trafik, trafikljus och rondeller drog ner farten och de sista 8–9 kilometrarna kändes som en evighet.

Målgången i Hagaparken var nog lite mindre storslagen än jag förväntat mig. Vi rullade in ca 15:30, åtminstone en timme senare än vad jag räknat med. Det mesta av aktiviteter verkade vara slut och vi var nog bland de sista cyklisterna som rullade in.

Vi serverades mat och dryck och satt ner en stund innan vi började röra på oss. Lite gruppbilder togs men tyvärr hann det tredje tandemekipaget åka hem.

Nu ska vi rulla de tre sista kilometrarna tillbaka till cykeldepån i Frösundavik och därmed är den här dagen över.

Det har varit en fantastisk upplevelse bortsett från olyckan i början som alltid lägger ett filter över glädjekänslorna. Vi fick veta att cyklisten var hemma igen från sjukhuset vilket kändes skönt. Jag vill, ska definitivt göra om det här och helst köra någon av de långa sträckorna, kanske från Umeå till Stockholm nästa år. Det är något att börja jobba för redan nu.

Min insamling har bara på en vecka bidragit med 6200kr till Barncancerfonden och det känner jag mig stolt över och nöjd med även om jag inte nådde hela vägen till målet på 10000kr. Jag håller insamlingen öppen åtminstone året ut för att se om det ger mer.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Cykling Södertörn 60km

Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Två personer lagar punktering vid vägkanten

Idag var det dags för ännu en tur på cirka 6 mil. Vi var 5 morgonpigga cyklister som samlades i Långbro och gav oss iväg söderut genom Huddinge, Farsta Strand, Skogås, Handen och Tungelsta. Där vek vi västerut på väg tillbaka igen. Under turen fick jag och min pilot Jonas punktering. Tidigare cyklade jag med lite tjockare och grövre däck och fick aldrig punktering. Men nu med 25mm slicks händer det betydligt oftare.

Vädret var strålande, lagom varmt, ca 22 grader och lite vind. Varje gång klockan ringer 06:30 en helg undrar jag vad jag håller på med egentligen. Men så fort cykeln rullar mot pendeltåget och samlingsplatsen är tröttheten som bortblåst. Då kommer jag på att jag egentligen älskar tidiga sommarmorgnar med vackert väder, inga bilar, fågelkvitter och hjuvliga dofter som ligger kvar efter natten. Friskt men ändå varmt.

Jag är fortfarande lyrisk över att vara igång igen. Hela sommaren blev förstörd på grund av mina skador men nu är jag på väg upp igen. Förvisso från en djup svacka men ändå upp :)

Imorgon kör jag sista sträckan med Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm för att samla in pengar till Barncancerfonden. Startavgiften på 400kr går till dom men för en vecka sedan startade jag dessutom en egen insamling och på bara en vecka har jag med vänner och bekantas hjälp samlat in 5200kr! Målet är 10000kr. Dit nådde jag inte riktigt tills imorgon, men insamlingen fortsätter åtminstone resten av året och jag har lite planer på hur den ska kunna fortsätta.

Så nu känner jag mig redo inför imorgon. Då ringer klockan ännu tidigare :)

Dagens cykeltur kan man se här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

[/tags]

Förmiddagstur i norrort

Idag var det dags för en ny tur norr om tullarna med utgångspunkt från Frösundavik igen. Den här gången fungerade tekniken bättre än när vi körde i tisdags då min GPS lade av någon gång under träningen. Jag och min pilot körde på en lånad cykel och den här gången tog jag mig tid att montera GPS-fäste och kadensmätare på rätt sätt.

Det var strålande väder idag, nästan för varmt för att stå stilla men vinden fläktade skönt under cyklingen. Färden bar uppåt förbi Sollentuna och mot Upplands Väsby där vi vek av söderut igen och följde åter igen samma sträcka som vi ska cykla med Barncancerfonden och Ride Of Hope som kör den sista sträckan på sin resa från Umeå till Stockholm.

Det känns skönt att vara igång igen med träningen. Jag har bara lite problem med min högra axel fortfarande efter nyckelbensfrakturen. Den värker lätt och blir stel efter en stund och idag på den lånade cykeln satt jag heller inte perfekt. Och även om orken i backarna tryter fortare än före mitt avbrott så känns det bra, speciellt om man har lite andra cyklister att jaga då och då :)

Imorgon bär det av igen ut på en 60km-runda på Södertörn.

Dagens tur kan man se med karta och allt här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.

Kvällstur i norrort

Ikväll var det dags för en liten cykeltur på andra sidan stan för lite omväxlings skull. Svenska Cykelförbundets paracykelgren har prova på-aktiviteter för tandem- och handcykel som drar igång igen inför hösten, men vid detta första tillfälle kom ingen som ville prova på. Istället drog vi iväg på en liten tur med start från Rehab Station Stockholm i Frösundavik och cyklade norrut genom Sollentuna och tillbaka genom Danderyd.

Det bör ha blivit en runda på ungefär 6 mil men tyvärr vet jag inte exakt då min GPS återställde sig under cykelturen. Alla vet hur nördig jag är på det här med att alla cykelturer och löprundor måste loggas och hur störd jag blir om det strular — som denna gången :)

Jag vet inte exakt varför GPSen svek mig denna gången. När vi kom tillbaka och det var dags att spara och njuta av analysen, ville GPSen att jag skulle välja språk, kön, vikt, längd etc. Något hade hänt under vägen.

Jag och min pilot cyklade för dagen på en lånad cykel som inte hade rätt GPS-fäste. Det jag hade med mig passade inte den tjockare diametern på styrstammen så jag fick förvara GPSen i cykelväskan på ramen. Då GPSen har pekskärm tror jag väskan låg och nuddade pekskärmen och letat sig in i menyn för inställningar och återställning. Det är lite långsökt men inte omöjligt och någon annan förklaring kan jag inte komma på.

Så nu är jag på väg hem från en cykelrunda som inte loggats och därmed har den inte ägt rum :) Jag blir seriöst galet irriterad när det blir såhär. Jag vet att det är lite sjukligt men loggningen är så viktig för mig att tiden känns bortkastad om den inte blir av :) Så är det naturligtvis inte, träningen blir inte mer effektiv för att den loggas.

Så nu blir det hem och göra om alla inställningar igen. Dock verkar alla sparade aktiviteter finnas kvar. Och jag ska ta en backup av inställningarna om det händer igen :)

I övrigt en skön cykeltur med bra väder. Vi var ett tandemekipage och en vanlig cyklist. Kroppen kändes OK även om orken tröt fortare än i våras, självklart. Pulsen ligger också lite högt men efter så långt träningsförbud känner jag mig ändå på gång.

Nästa söndag kör jag och piloten med Barncancerfonden och Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm, en sträcka på knappt 9 mil i fartgruppen 28–32km/h. Det bör inte vara några större problem även om det kommer dyka upp en del backar längs vägen. Några träningspass till bör jag hinna med innan dess.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Posted from .

Cykling till Nynäshamn

Idag hade jag och MP bestämt att ta en lite längre cykeltur. Det blev den första lite längre turen på många veckor för mig och vädret var strålande. Jag gillar inte att säga för varmt, men det var faktiskt väldigt varmt. En genomsnittstemperatur på 26° i skuggan och vi hade ganska lite skugga under färden. Cykeldatorn visade en maxtemperatur på 36° som nog mer speglar värmen i solen.

Turen ner gick och kändes väldigt bra. Det känns så klart i kroppen att nivån inte är den samma. Musklerna tar slut fortare och pulsen skenar lätt. Men vi höll en bra fart ner, 1 timme och 12 minuter utan paus och ett genomsnitt på drygt 32km/h.

Framme i Nynäshamn var självklart målet gästhamnen. Värmen gjorde sig lite påmind och vätskebristen som gjorde mig lätt illamående. Vattnet i flaskan var solvarmt och jag fick helt klart flashbacks till Nicaragua där vattnet man drack sällan var under 30° :) Då som nu tyckte jag det var ganska äckligt. Men i hamnen bunkrade vi med kall dryck och mjukglass och njöt en stund nere på bryggan. Att jag längtade efter båt är väl ingen idé att ens nämna…

Vägen hem gick trögt. 1 timme och 22 minuter färdtid och 7 minuters paus längs vägen. Genomsnittsfarten sjönk till 28km/h och min genomsnittspuls som vägen ner legat på 154bpm, låg nu på 161bpm. Ska man lita på cykeldatorns höjdmätning är det betydligt mer uppför än åt andra hållet och motvinden var stundtals ordentlig.

Men det är inget snack om att distansen satt spår i kroppen. Jag valde att inte ta ut mig ännu mer trots att vätskebalansen kändes helt OK på hemvägen.

Nästan 8 mil blev det idag, en lång väg och en mycket lång väg tillbaka till min tidigare nivå. Men jag är på gång och allt är bara en fråga om tid. Nu ska jag gå hem och träna mer på trainer och hoppas det blir mer landsväg med kanske lite svalare temperaturer. Jag kommer även försiktigt prova på löpning för att se hur det känns i kroppen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .