Etikett: Racereport

Idag var vi tre tandempar som startade från Spånga och cyklade ut över Lovön och Färingsö. Det var strålande sol och inte så mycket vind.

Färden började inte så bra för mig och min pilot. Efter några kilometer brast kedjan och vi blev stående i 45 minuter tills servicebilen kom med verktyg och fick ordning på det så att vi kunde fortsätta.

Det blev ett bra träningspass med några hårda kappkörningar vilket är vansinnigt roligt :) Vägarna var fulla av cyklister och rullskidåkare så våren kändes i luften på flera sätt. Det blev totalt 65,5km på 2:10:27 med ett hastighetssnitt på 30,15km/h och en maxfart på 57km/h. Snitthastigheten får man nog vara nöjd med eftersom en ganska lång sträcka var i miljö med mycket korsningar och trafikljus.

Nu efteråt känns det sådär skönt i kroppen. Det är dags att åka hem och fylla på energireserverna. Imorgon var det tänkt ett ytterligare långpass, men Thomas som jag skulle ha cyklat med däckade i feber efter vårt första tempolopp. Så det blir att köra inne på trainern istället.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from Spånga, Stockholm, 16391, SE.

Jag och min pilot Thomas körde vårt första tempo lite på kul i september 2013. Det gick väl inte sådär vansinnigt bra med knappt 35km/h i genomsnittlig hastighet även om man delvis kan skylla på en ständigt hoppande kedja.

Idag var det premiär för året och det var en 17km lång bana med start vid Odensala Kyrka i Märsta. Vädret var kallt och det blåste ganska stark motvind på väg ut till vändningen.

Jag kände under första delen av banan att jag egentligen behöver värma upp mera inför sådana här explosiva lopp. Pulsen och andningen skenar den första biten och det blir jobbigare naturligtvis. Den starka motvinden bidrog givetvis till att det stundtals gick ganska sakta, men motvinden var ett problem för alla.

Efter vändningen vid drygt 8km kändes kroppen bättre. Pulsen hade stabiliserat sig och andningen var jämn och då kände jag mig också starkare i benen. Vi höll en betydligt högre fart på vägen tillbaka. Vid vändning hade vi drygt 33km/h i genomsnittsfart som vi lyckades höja till 35,6km/h under vägen tillbaka. Då höll vi ett högt tempo och vi tappade aldrig lika mycket fart i uppförsbackarna som på väg ut.

Min pilot för dagen var Thomas som dessutom var sjuk med feber och förkylning i kroppen. Det är inte helt optimalt att köra så hårt då så jag hoppas det inte blir värre. Ibland kan man ha tur och mota förkylningar med lite friskvård, hoppas det blir så den här gången också :)

Så med det hela sammantaget känns det faktiskt ganska bra. Jag har fått mitt första resultat för året och också en hint om att jag behöver träna mer och värma upp bättre.

nästa vecka är det dags igen, en 22km lång bana och då kör jag med Patrick som pilot. Det blir en annan bana och en annan sträcka så de båda vännerna och kollegorna kan väl inte tävla mot varandra riktigt rättvist :)

Nu är säsongen igång och det känns väldigt roligt! Hoppas jag kommer ha möjlighet att köra många lopp under säsongen. Dagens bana kan man se här.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Märsta, Tävling, Tempo

Posted from .

Idag cyklade jag mitt första träningspass med SMACK- Sigtuna, Märsta, Arlanda Cykelklubb. Det är mycket som talar för att jag mycket snart kommer bli medlem där även om klubbens geografiska utgångspunkt är ganska avig för mig på helt andra sidan stan.

Vi samlades vid Cykelhuset i Upplands Väsby. Egentligen har jag ingen aning ännu om vad cykelhuset är, något klubbhus kanske :) Det var gott om cyklister som kom. Tyvärr blev det ingen fotograferingsmöjlighet idag.

Vi var tre tandempar vilket är riktigt skojigt. Jag tror målet var att vi skulle haka på någon av grupperna med lämplig fart, men avfärden blev lite splittrad och ingen av oss var direkt sugen på ett långt fikastopp.

Så vi kom iväg själva. Det blåste ganska friskt och jag var orolig att frysa i mina förvisso dubbla, men tunna långa ärmar, korta cykelbyxor med benvärmare. Men så fort vi rullade igång kändes det att det skulle vara helt OK.

Turen gick längs vägar i de norra delarna där jag själv är helt lost. Men det var trevliga vägar och ibland var det riktigt skönt i medvinden.

Det var ett ganska lätt träningspass för mig och min pilot då vi fick hålla igen lite. Under längre distanser vill man i och för sig inte gärna ta ut sig och det kändes bra att formen ändå var så god.

När vi nådde Upplands Väsby igen kändes benen helt OK och den där behagliga tröttheten kom krypande.

Distansen blev 8,5 mil med en genomsnittlig hastighet på drygt 29km/h vilket inte var speciellt snabbt vilket också syntes på min genomsnittliga puls som blev 143 slag per minut. Det är också ett tecken för mig på att träningen ständigt går åt rätt håll.

Vart vi cyklade kan man se på en karta här.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion

Posted from .

Idag var det dags för årets säsongspremiär utomhus. Vi var två tandemekipage som samlades i Spånga norr om Stockholm och gav oss ut på en ca 7 mil lång cykeltur ut över Lovön, Färingsö mot Ekerö.

Det var strålande väder med lite vind som var sval i skuggan. Ett av ekipagen var paralandslagets Henrik Ryffel med pilot, så det blev några timmars ganska hård, rolig och vansinnigt trevlig körning.

Förutom träningseffekten känns det otroligt bra att vara ute och rulla på vägarna några tandemekipage. Det är så bra att synas bland andra cyklister för att sprida kunskapen. Att vi dessutom visar att det är cyklister med fart och kraft blir som en liten bonus :) Tyvärr hittade vi inga klungor som färdades åt samma håll att köra ikapp med :)

Idag kändes det att timmarna hemma på trainern givit resultat och att det bara är att fortsätta. Visst ömmar låren och backarna sög mot slutet, men jag kände att jag hade orkat mera. Stunden för återhämtning var väldigt kort efteråt.

Idag körde jag och piloten Bengt på en lånad cykel istället för min egen. Det var en cykel som man kört VM på 2010. Något lättare än min egen men inga stora skillnader kändes det som.

Imorgon blir det nog vila från cykeln och kanske lite styrketräning istället. Det känns positivt i kroppen, som om problemet med att hitta piloter ändå kanske kommer ordna sig om man jobbar lite. Nästa helg ska vi ha en prova på-aktivitet för sådana som är lite sugna men inte riktigt vågat ta steget fullt ut. Vi ska ses, jag och några av mina vana piloter i Älvsjö och försöka värva några nya.

Nu ska jag åka hemåt och fylla på energireserverna.

Man kan se vart vi cyklade på en karta här.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Så var det dags för Roslagshösten 2013, ett motionslopp i Norra Stockholm med start och mål i Upplands Väsby. Jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius och Patrick ”Teknikpappan” Arkley cyklar Roslagsloppen för tredje gången. Första gången var Roslagshösten 2012 då vi cyklade på min gamla tandemcykel och andra gången var Roslagsvåren 2013 i maj i år. Då hade vi min nuvarande racer till förfogande och en hel del mer träning i benen.

I år hade vi också med oss ytterligare en från vårt team som cyklade Vätternrundan 2013 med oss och vi har cyklat ihop några motionslopp nu och det är riktigt roligt!

Idag ställde även ytterligare 4 tandempar upp på initiativ av Svenska Cykelförbundets paracykel-gren. Vännen och expeditionsledaren från Mot Alla Odds, Oskar Kihlborg cyklade som pilot i ett av tandemekipagen. Tyvärr var vi de enda som cyklade långa banan på 135km. De andra 4 tandemekipagen som ställde upp för första gången körde den korta banan på 72km.

Vi paracyklister, samt de i mitt och Egges lilla team fick starta i egen grupp och det uppmärksammades lite extra vilket var roligt. Vi startade i hastighetsgruppen 30+ eftersom vår ambition var att köra hårt och slå resultatet från i våras.

Till en början kändes det helt OK: De första 7 milen kände jag mig stark, men sedan började det gå tungt. Och de sista 5 milen splittrades vårt lilla team på 3 cyklister. Patrick fick punktering och bad oss andra köra vidare och efter någon knapp mil sa vi till Jonas att han kunde släppa och dra om han ville. Det gick så tungt och långsamt för oss vid det laget så vi ville inte sinka honom.

Merparten av de sista 3,5 milen låg vi ensamma vilket gör det ännu tyngre för motivationen och på målrakan orkade vi knappt spurta :)

Ändå slog vi vårens totala tid med några minuter men lyckades inte hålla genomsnittshastigheten över 30km/h.

Att det gick så dåligt idag beror till stor del på mig. Jag var helt enkelt för otränad efter sommaruppehållet och hade alldeles för lite mil i benen. Det är baksidan med att vara i behov av andra för att kunna träna på ett bra sätt. Trots att jag har 3–4 piloter som ställer upp när de kan och det passar räcker det ändå inte för att få en bra kontinuitet i träningen jämfört med mina teamkamrater som kan pendla till och från jobbet varje dag, impulsivt sticka iväg en förmiddag på helgen när andan faller på. Mina träningsmöjligheter hänger på betydligt fler faktorer som ska stämma för att det ska fungera.

Just nu känner jag mig lite smått nere över detta välkända faktum. Men som jag är en person som försöker att inte fastna för länge i ynkedom och grubblerier, kommer jag snart på en lösning. Flera piloter som bor nära där jag bor eller jobbar nära där jag jobbar är givetvis en lösning men det svåraste. Trots efterlysningar i cykelforum och liknande är det inte så lätt. Trots att cykelsporten vuxit explosionsartat de senaste åren tror jag det mycket handlar om lite fördomar och okunskap om tandemcykling. Och just idag känns det som om jag spett på fördomarna med att det gick så jädra tungt trots att det handlade om fysiska begränsningar mer än cykelformen.

Men det går ju att åtminstone delvis kompensera för detta. Jag får löpträna mer på löpband inomhus och utomhus med ledsagare när det går, försöka hitta någon fungerande spinning över vintern, simma, crosstraina och gymma mer. Helt klart är att nästa år ska det inte börja ta emot efter 7 mil i alla fall :) Särskilt inte som jag vet hur det kan kännas i och med mina båda varv runt Vättern i år.

Nu har jag duschat, ätit och vilat lite. Kommer somna ganska ovaggad ikväll och vakna antagligen med betydande träningsvärk. På tisdag är det cykling igen och på onsdag ett andra pass med löpning utomhus och på torsdag är det åter dags för simning. Full fart! Ger upp gör jag först när jag är död :)

Här kan du se statistik för de olika Roslagsloppen:

• Roslagshösten 2013
• Roslagsvåren 2013
• Roslagshösten 2012

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Roslagshösten, Roslagsvåren, Träning, Löpning, Synskadade, Funktionsnedsättning, Mot Alla Odds

I dag var det dags för Sthlm Bike, en 4,2 mil lång cykeltur i Stockholm. Det gick av stapeln för andra året i rad och har tydligen dubbelt så många anmälda som förra året.

Starten gick kl07:00 och det är tidigt för att vara söndag. För mig och MP började morgonen straxt efter 04 då vi åkte gemensamt till Älvsjö där resten av teamet samlades för gemensam cykling in till starten.

Det var lite småsvalt och väldigt dimmigt men det blev soligt och skönt under morgonen.

Starten gick vid Sjöhistoriska museet och målgången i Kungsträdgården. Längs banan fanns tre depåstopp och vi stannade för kaffe och sötsak och fick sträcka lite på benen.

Annars gick det bra. Det var lite trafik så tidigt på morgonen men många cyklister och det var väldigt trevligt. Otroligt fascinerande för mig som aldrig cyklar i stan och att dessutom få cykla i en nästan trafiktom huvudstad i vackert väder. Jag har ju bara cyklat långa oändliga landsvägar och det blir ju lite andra farter än om man måste bromsa in för korsningar och trafikljus så klart. Men det är en helt annan känsla och roligt när det händer saker hela tiden.

Vi tog oss runt på ca 1,5 timmar och när vi kom till Kungsträdgården åt vi frukost och pratade lite innan vi satte upp igen och rullade söderut tillbaka mot Älvsjö.

Känslan när det var slut var lite tråkig. Det var lite för kort eller hur man ska säga. Hoppas verkligen jag kan göra om detta med gänget nästa år!

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motion, Sthlm Bike, Stockholm, Kungsträdgården, Trafik

Idag körde jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius vårt första tempolopp i paracykel-cup. Det var Sigtuna, Märsta & Arlanda Cykelklubb som arrangerade säsongens sista tävling.

Starten gick i Lindholmen och sträckan var bara 11km vilket jag var tacksam för efteråt :)

Vi kom dit någon halvtimme före start. Tanken var att vi skulle låna en av Cykelförbundets nya tävlingscyklar eftersom växlarna på min egen fortfarande krånglar. Vi behövde bara byta pedaler eftersom de var av olika sort. Men det slutade med att vi inte fick bort pedalerna från min cykel, de satt på tok för hårt och vi hade inte tillräckligt med verktyg, så det slutade med att vi fick ta min cykel ändå.

Vi körde en kort uppvärmningsrunda i lugnt tempo, ca 5–6km. När vi sedan startade kom vi bara en halv kilometer innan pulsen var uppe i 170 och mjölksyran började göra sig påmind i låren :) Andningen var på tok för snabb och jag fick använda lite metodik för att få ordning på den någorlunda. Snacka om dåliga tävlingsnerver :) Ändå tävlade vi egentligen inte mot någon utan deltog mest för att se hur vi låg till.

Vid vändningen kändes det ändå rätt OK i kroppen. Givetvis hoppade kedjan men som man börjat få lite rutin på det var den på igen inom några sekunder och vi var åter på väg.

När vi gick i mål var det med blodsmak i munnen och halsbränna :) Vi gick i mål på runt 17 minuter och ett
hastighetssnitt på ungefär 35km/h.

Kvällen avslutades med att klubben bjöd på fika och hade prisutdelning för säsongens prestationer. Sedan lastade vi åter cykeln på bilen och körde hemåt igen.

En klart givande och rolig kväll. Det gör jag gärna om nästa säsong för att se om man presterar bättre och med en cykel som är hel.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träning, Tävling, Synskadade, Funktionsnedsättning

Ikväll var det dags för ett nytt träningspass med CK Falken och det blev det första träningspasset efter Vätternrundan för en dryg vecka sedan. Midsommar och en del okynnesäta har dessutom passerat så det kändes ganska tungt ikväll. Eller rättare sagt, det kändes helt OK i kroppen men pulsmätaren visade en puls som steg väldigt fort vid ansträngning och pulsmätaren larmade redan i de första backarna. Så helt perfekt var det väl inte. Min puls brukar studsa lite den första timmen men ordna upp sig sedan, men så blev det inte ikväll.

Rundan vi körde var på 6,5 mil från Handen till Nynäshamn och tillbaka längs den gamla Nynäsvägen som är väldigt fin att köra och inte speciellt mycket trafik. Vi var ett tiotal cyklister idag och den genomsnittliga farten landade på 31,9km/h vilket väl inte är så illa i och för sig.

Idag cyklade jag äntligen i klubbens färger vilket kändes väldigt skönt att inte vara den enda med andra kläder :)

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper

Så var det då dags för det andra varvet runt Vättern för i år. För två veckor sedan hade jag möjlighet att cykla funktionärsvättern som är till för de som ska arbeta under den vanliga Vätternrundan. För mig blev det ett ganska maxat träningspass med ytterligare 300km i benen och en rejäl upplevelse :)

Enda sedan tidigt i höstas då vi anmälde oss har det planerats och väntats på den här helgen och dagen och i torsdags kväll åkte två i vårt team runt med en skåpbil och plockade upp cyklar och igår fredag samlades vi för gemensam avfärd halv nio på morgonen.

Det fanns mycket tankar och funderingar kring hur dagen skulle läggas upp på bästa sätt med uthämtning av nummerlappar, matintag och vila. När vi kom till vårt boende, ett radhus några kilometer från stadskärnan bjöds vi på fika av familjen som hyrde ut sitt hus åt oss. Vi blev mycket väl omhändertagna.

När vi installerat oss tog vi en promenad ner till Motala och hämtade ut våra nummerlappar. Det var självklart ett stort ögonblick :) Sedan var vi några som kompletterade med det sista. Själv köpte jag en ramväska för telefonen och en ny vattenflaska eftersom jag glömt den lilla detaljen hemma :) Dessutom åt vi en alldeles för liten portion mat innan vi i lite olika grupper rörde oss hemåt. Några skulle förbi en cykelaffär och justera växlar etc.

Väl hemma i radhuset igen la vi oss för att försöka vila. Jag lyckades få en kort powernap men det var ingen idé att försöka sova mer. Vid 22-tiden var det en som lagade mat, pasta och köttfärs som vi gladeligen slevade i oss.

En i vårt gäng skulle starta kl00:36 och vi andra 01:52. Så när förste man drog till start började vi andra pyssla med kläder och cyklar, inte så lite ivriga att komma iväg. Vädret såg lovande ut men det skulle blåsa en del i byarna så jag funderade lite på min klädsel. Men det slutade med linne, cykeltröja och vindväst, arm- och benvärmare. Regnjacka hade jag lämnat hemma för att vädret såg bra ut, tur för mig att det såg ut att stå sig…

En stund efter kl01 rullade vi så sakta ner mot starten. Alla var packade till tänderna med vätska, energitillskott av olika slag och reparationstillbehör. Nummerlappen var monterad och man kände sig kort sagt riktigt taggad. I mitt tycke kom vi till start aningen tidigt. Det är en balansgång hur man ska klä sig för att inte bli för varm under rörelse, men stillastående blir man lätt kall. Och visst hann jag huttra till där vid starten och minutrarna tills det var dags för oss tickade fram långsamt.

Men plötsligt var det vår tur att rulla iväg och det var inte en minut för tidigt. Vårt team på 6 cyklister varav 1 tandemekipage hamnade lite isär precis i starten men vi samlade ihop oss inom kort och påbörjade vår ca 30 mil långa och planerat ca 12 timmar långa färd runt Vättern.

Vi hade bestämt att stanna vid samtliga depåer även om jag tycker stoppen var lite många och blev lite väl långa. Det första stoppet kom vid Ödeshög efter 46km och där var det fullt ös med radiostationen Mix Megapol. Ganska snabbt kom kylan krypande och vi blev stående lite för länge och det var skönt att börja rulla igen och känna värmen sakta komma tillbaka i armar och ben.

När vi passerade Gränna var det fortfarande tidig morgon. Stadens kullerstenar gav fin väckning åt rumpan som vid det här laget inte var något stort problem. Några kilometer innan Gränna-depån gick dock växelvajern till bakre växeln av på min cykel. Vi lyckades precis fånga en servicebil som passerade men eftersom min tandemcykel har extra långa vajrar kunde man inte göra något utan erbjöd oss transport till Grännadepån vid 81km. Envisa som synden, tackade vi för erbjudandet men trampade de få kilometrarna som återstod till själva depån. Vi hade tänkt hoppa över just denna depå faktiskt men var nu tvungna att stanna för att se om de kunde fixa våra växlar. Men man skakade bara på huvudet åt min tandemcykel, försökte spärra växeln på någon av de mittersta kuggarna och vi hade inget annat val än att trampa vidare mot Jönköping.

På väg dit passerade vi efter ca 9 mil den första lite tyngre backen vid Kaxholmen. Den tog vi oss sakta upp för på en alldeles för tung växel. Vi tog oss ändå upp utan att gå men började fundera på vad vi skulle göra om inte heller depån i Jönköping kunde lösa våra problem. Då skulle det bli tunga återstående 20 mil med bara 3 växlar på det främre drevet. Vi bestämde hur som att fortsätta så länge det gick i så fall. Att bryta utan strid var inget alternativ :)

Vid 107km nådde vi äntligen Jönköpingsdepån och var inte utslagna eller nedslagna. Vi fick i denna depå sitta i värmen i en stor lagerlokal och innan vi hämtade mat lämnade vi cykeln till en servicekille. Han konstaterade snabbt att inte heller de hade tillräckligt långa vajrar men uppmanade oss att gå och äta så länge. Sneglande från vårt bord i närheten noterade vi att han pysslade frenetiskt med cykeln och hoppet växte. Det serverades köttbullar, mos och lingon vilket kändes helt OK. Jag var egentligen inte hungrig. Hade ju tagit mig igenom hela varvet två veckor tidigiare enbart på energidryck men jag åt mest av okynne och tidsfördriv och gott var det som sagt :)

När vi hämtade cykeln igen hade killen fått ordning på det genom att skarva två växelvajrar och allt fungerade perfekt igen. Inför Habo-backarna kändes det faktiskt grymt skönt! Och lagom till kylan började krypa längs armarna igen trots värmen inne i lagerlokalen, rullade vi vidare och jag kände mig klart nöjd. Extra nöjd också över att motvinden vi haft hela vägen ner mot Jönköping nu blev medvind när vi vände norrut igen och farten ökade. Vinden hade varit ganska hård, upp till 12–13 sekundmeter i byarna sades det och över de öppna fälten var det ganska tungt även om man drog nytta av att cykla i klunga.

Vi gjorde stopp i Fagerhult efter 138km och det var tänkt att vi sedan skulle hoppa över vätskedepån efter ytterligare en mil, men någon sorts missförstånd uppstod så några svängde av för att bunkra vatten och vi andra fick vänta längs vägkanten en bit fram.

Vid 177km anlände vi till Hjo och det var riktigt roligt att passera där! Mycket folk som hejade och välkomnade och solen hade börjat värma. Det var sådan glädje bland publiken som bestod av både barn och vuxna att jag faktiskt blev lite rörd vilket jag inte riktigt förstod. Det var kort sagt svårt att hålla ögonen torra. Trötthet lär det inte ha varit för jag kände mig fortfarande pigg och fräsch. Men det var väl just glädjen och mängden av människor.

I depån gjorde vi ett långt stopp och somliga åt medan jag satt på gräset vid cykeln och njöt, inte det minsta hungrig. Vi hade precis före Hjo fått sällskap av 2 cyklister som frågade om de fick hänga med oss vilket de självklart fick.

Förbi Karlsborg och Boviken gick allt bra även det trots att rumpan efter 230km vid Boviken började göra sig påmind. Jag märkte att både jag och Egge bytte position allt oftare, men det kanske inte är så konstigt efter så lång tid på cykel :) Men humöret var på topp och kroppen kändes helt OK. För mig var tempot lågt och förutom rumpan kände jag inte mycket. Vi hade vid det här laget ökat vårt rullsnitt från 24km/h ner till Jönköping till dryga 26km/h tackvare medvinden och värmen.

Straxt före näst sista depån vid Hammarsundet vid 260km lämnade en av cyklisterna gruppen och drog i förväg. Han tyckte det gick lite långsamt tror jag och ville prova lite tuffare tag de sista 5–6 milen fram till mål, vilket jag kunde känna sympati för. Vid Hammarsundet gjorde vi ett kortare stopp, jag och Patrick delade på en kaffe och jag tuggade i mig ett par bullar. Hade börjat känna hunger vid det här laget.

när vi rullade vidare bestämde vi att strunta i den sista depån vid Medevi och här någonstans rullade min andra pilot Daniel ikapp oss. Han startade drygt 3 timmar efter oss :) Han morsade och pratade lite innan han och hans medcyklister trampade iväg.

Sista 5 milen är rätt kuperad, några rejäla backar och en kurvig, ganska rolig väg med en massa småbackar upp och ner. Många cyklister gick i backarna vid det här laget men vi rullade på i god fart.

Att gå i mål var en skön känsla! Ett Motala fullt med folk och fest och jag blev mött av frun i familjen jag och Danne bodde hos under Funktionärsvättern och fick en ros. Tidningen Cykla mötte upp i mål och intervjuade och fotograferade mig och Egge. De som refererade i högtalarsystemet nämnde mig och Mot Alla Odds när jag gick i mål och sa att de ville ha en pratstund med mig, men när jag gav mig till känna för en av dem såg vederbörande ut som ett frågetecken tydligen så vi antog att de bara nämnde min målgång. Efter en stund lämnade vi mål och intog en gräsmatta i parken där vi satte oss och åt mat och drack en kall folköl. Jag träffade en kille som cyklat Funktionärsvättern med mig så vi satt och pratade en stund innan vi med rejält värkande rumpor och stelnade ben vinglade hemåt mot radhuset igen. Där duschade och bytte vi om och det var riktigt skönt. Middagen bestod av potatis och grillat kött.

Att cykla Vätternrundan på den officiella dagen var en klart större upplevelse än Funktionärsvättern 2 veckor tidigare. Då var det folktomt och bara vi 25 cyklister som deltog och depåerna var temporära efter vägen. Nu var det 23000 cyklister och folkfest längs hela banan. Vår lilla klunga fungerade bra och ibland växte den av fler som hakade på oss.

Det gav helt klart mersmak men jag är helt säker på att jag dels gärna startar senare nästa år och dels kör hårdare. Men annars var det en toppenupplevelse.

Nu ligger vi och ska sova och det kommer inte bli svårvaggat ikväll. Imorgon går färden mot Stockholm igen vid 10-tiden.

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning

Posted from .

Hela hösten och våren har varit en enda lång väntan och planering inför Vätternrundan den 15:e juni och i år dröjde sig vintern kvar oförskämt länge innan det gick att ta fram cykeln och börja lite försiktigt. Jag och min kompis plockade fram cykeln den 23:e mars och tog årets cykelpremiär.

Men sedan gick det trögt att fortsätta träna tillsammans. Vi bor och jobbar på olika håll och det var svårt att få till det och mot slutet av april började jag få panik för att jag inte kommit igång med träningen ännu. Jag nyttjade min Mot Alla Odds-sida på Facebook för att se om jag kunde hitta någon mer pilot att träna med på ett smidigt sätt. En kille som jag vagt känner från en tidigare arbetsplats hörde av sig, en inbiten cyklist som tidigare varit proffs och som bor ett stenkast från mig och dessutom råkade vara ordförande i en stor cykelklubb hörde av sig och sa att han gärna tränade med mig. Vi tog vår första cykeltur tillsammans innan vi började träna med klubben. Sedan flöt milen på i ett rasande tempo och jag började känna mig lugnare inför den kommande utmaningen.

När min nya pilot frågade om jag ville cykla ett extra varv runt Vättern i träningssyfte, sa jag spontant ja :) Vi hade möjlighet att cykla med Vätternrundans funktionärer 2 veckor innan själva Vätternrundan och en galen utmaning och 300km extra i benen tackade jag absolut inte nej till :)

Så igår fredag lastade vi cykeln på bilen och for mot Motala. Vi fick bo hos ett par som piloten Daniel känner sedan tidigare, otroligt gästvänliga och rara människor.

I morse ringde klockan halv 4 och det var lite tungtt att gå upp. Vi åt en lättare frukost innan vi packade på oss allt nödvändigt och hoppade på cykeln och rullade ner mot Motala och startområdet. Där väntade ca 25 tappra funktionärer och Vätternrundans VD samt några följebilar.

Klockan 05:00 gick starten och vi rullade iväg. Tanken var att stanna på alla platser där depåerna skulle ligga. Det blev inte alltid exakt på rätt ställen tror jag men det var ju mindre noga nu.

Vid stoppen fyllde vi vatten och fick mer energitillskott och sträckte lite på benen. Tempot låg runt 31km/h och vädret var fint även om det var lite svalt på morgontimmarna. Banan var inte alls så svår som jag hört och läst och de ”skräckbackar” som fanns vid Kaxholm, Jönköping och upp mot Jo var förvisso tunga men inte oövervinnerliga och med rätt taktik, lugnt och fint tempo uppför så man inte bränner ut sig, var de ingen stor grej.

De sista 5 milen var också ganska kuperade men en rolig väg och vägen förbi Medevi var kurvig och backig och där låg vi i täten. När vi sedan rullade in i Motala igen var jag ganska trött men värst var rumpan. Benen vinglade lite när vi satt av och det bjöds på dryck och tårta och togs foton innan vi sa tack och for tillbaka till vår värdfamilj.

Efter en välförtjänt dusch har vi nu packat och ska bege oss hemåt. Efter en stunds återhämtning verkar det som om vi båda känner oss oförskämt pigga.

Den totala tiden blev 11 timmar och 10 minuter, då med ganska många lite längre, kanske onödigt långa stopp ibland. Rulltiden blev dock 9 timmar och 28 minuter med en snittfart på 31,3km/h vilket jag är ruskigt nöjd med. Nu väntar 2 veckor lite lugnare träning innan den riktiga Vättern och bortsett från att man aldrig vet hur vädret blir som är en oerhört viktig faktor, vet jag att Vättern blir en baggis :)

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning

Posted from .

Så var det klubbträning igen och åter ringde klockan galet tidigt en söndagsmorgon och åter igen kändes det OK att förstöra en härlig sovmorgon och istället gå upp och äta grötfrukost, dricka kaffe och byta om. Jag är klar lagom till Danne ringer på dörren och blir ändå lite gladare när han om möjligt låter ännu mer nyvaken än vad jag gör :)

Samling i Väster Haninge som vanligt och vi blir 12–14 cyklister som styr söderut mot Kafé Rosenhill där några avviker och andra ansluter. Det blir inget fikastopp utan rask avfärd vidare mot Södertälje.

Farten är bra och det känns bra i kroppen. Känns mindre och mindre som vi har problem att hänga med de andra. Efter ca 8 mil blir det fikapaus vid ett kafé utanför Södertälje, trevligt ställe i strålande sol och livet känns riktigt härligt. Mot det här står sig faktiskt en sovmorgon kort, när man väl är uppe och igång. Ett bra motionspass och en god fika i solen på en gräsmatta.

Sedan börjar hemfärden på ca 3 mil och det är nu tempot ökar igen och framför allt de 2 sista milen är det galen tempokörning. Ingen snygg klunga 2 och 2 utan ren kappkörning men där vi väntar in varandra vid större korsningar. Idag är det andra tandemekipaget med som jag trodde skulle haka på förra helgen och det är jättekul att vi nu plötsligt är två.

När vi landar hemma i Handen är benen rejält trötta men inte utmattade vilket är ett gott tecken. Bara efter några minuters vila känns det ganska OK igen. Men streckan vi körde idag var 11,2 mil på 3 timmar och 40 minuter exklusive fikapaus och det gav ett snitt på 34km/h.

När jag sedan importerade aktiviteten i RunKeeper så verkar den strunta i fikapausen då jag faktiskt tryckte på pausknappen. Jag tryckte paus manuellt och då verkar RunKeeper räkna med stoppet. Däremot alla automatiska pauser GPSen själv lägger in vid rödljus etc, räknas bort. Väldigt frustrerande eftersom tiden ökade med 40 minuter och den genomsnittliga hastigheten sjönk till runt 26km/h… :( Klart man vill ha rättvisande rulltid vid sådana här tillfällen och det är ju svårt att se rättvisande siffror och kunna mäta sin prestation om det strular såhär. Ganska rejält missnöjd över just detta. Måste försöka ta reda på vilka pauser RunKeeper räknar med och vilka den inte räknar med. Automatisk och manuell paus trodde minsann jag var samma sak.

Nu är det en vecka kvar till Roslagsvåren, 134km med start och mål i Upplands Väsby och sedan är det bara 3 veckor kvar till Vätternrundan. Känner mig i bra form för det kommande loppet i helgen i alla fall och känner mig inte längre orolig för att inte orka med Vätternrundan tack vare min nyfunna pilot Danne och CK Falken.

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper

Det är inte många saker som får mig att ställa klockan på 07:20 på en söndagsmorgon :) Sovmorgnar är heliga för mig på helgerna och jag älskar att ta det lugnt. Men att gå upp, äta en stadig grötfrukost och dricka en kopp kaffe för att sedan byta om till cykelkläder, spänna på sig pulsband och skor och sedan ge sig av är något helt annat, tydligen :)

Dagens runda blev dryga 10 mil och gick runt Tungelsta, Ösmo, Sorunda med omnejd. Vi var 12 cyklister som samlades i Väster Haninge kl09:30 och några börjar jag känna igen nu. Det var otroligt skönt vårväder ute och man känner äntligen att det är vår, men det har blåst väldigt ofta de senaste 2 veckorna och idag var inget undantag. Mellan 8-10 sekundmeter västlig vind och det kändes som om vi hade den mestadels emot oss vilken strecka vi än cyklade :)

Idag känns det faktiskt annorlunda i kroppen. De första 6 milen kändes lätta och även några ganska ordentliga uppförsbackar kändes lätt som en plätt. Vi tog dem stående i högt tempo och det funkade bra över förväntan. Jag satt just och tänkte på hur bra det kändes när min pilot Daniel sa att det inte alls kändes tungt uppför idag. Vi hade inga problem att hänga med klungan.

Men efter dryga 6 mil började det kännas i benen och märkas på pulsen, men man kan både skylla på den starka motvinden och att vi inte direkt hade taktik för långa distanser :)

Denna gång blev det inget fikastopp och tandemekipaget som jag trodde skulle dyka upp syntes inte till.

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper

Posted from Stockholm County, Sweden.

Ikväll var det dags för min andra träning med CK Falken och min nya pilot Daniel. Vi samlades vid en idrottsplats i Handen och gjorde upp om en runda på ca 6 mil i lagom tempo och sedan gav vi oss av.

Färden gick längs småvägar ner mot Segersäng där vi vände uppåt längs gamla Nynäsvägen. Tempot blev allt annat än lugnt och vi kämpade och triggade antagligen varandra ganska ordentligt men det var grymt roligt :) Längs småvägarna körde vi på led och när vi vände hem igen längs stora vägen körde vi i par. När vi svängde av mot Väster Haninge igen ökade tempot igen och det blev en del rolig kappkörning tills vi nådde mer tätbebyggt område och vi fick lugna ner oss igen.

Det kändes bra i kroppen idag. Det höga tempot märktes på genomsnittspulsen så klart och visst kändes benen trötta, men på det där sköna sättet och just när jag klev av cykeln kändes benen som stela styltor. Men jag känner mig redan efter 4 ganska långa pass på några veckor att formen är avgjort bättre. Det märks på benmusklerna och på pulsen och att det går snabbt att återhämta sig bara vid väldigt kort vila.

Som jag skrivit tidigare är det väldigt inspirerande och taggande att cykla många i grupp. Man peppar och stöttar varandra och det är en tydlig energikälla. Jag börjar också förstå varför det har varit svårt för mig och andra att komma med i cykelklubbar och som tandemekipage få delta i klungkörning. Det finns en sorts avvaktande rädsla att ha med ett stort tandemekipage i en grupp tätcyklande människor. Visst är vi stora och tunga men man tror också att vi har svårare att stanna och en del verkar känna sig lite fundersamma över att ha oss bakom.

I den här klubben har dock ingen klagat. Min pilot Daniel har frågat de andra vad de tycker och de har svarat som det känns sanningsenligt men ändå verkat tycka det är helt OK och till och med lite coolt att ha oss med. Daniel som ny tandempilot håller säkert lite större avstånd till framförvarande cyklist men bromsförmåga finns och som jag uppfattar det, är inte bromsstreckan längre för oss. Jag som sitter bak är alltid beredd på att min pilot måste panikbromsa utan att hinna förvarna. Jag både sitter och håller i mig på ett sådant sätt att det kan ske utan problem. När jag släpper händerna för att dricka eller rätta till något klädesplagg, meddelar jag min pilot, för i det läget är jag naturligtvis inte med på snabba och kraftiga inbromsningar.

Jag är superglad att få hänga med på dessa lopp med CK Falken och jag tror flera redan kommit på att det går jättebra att ha oss med och till och med delaktiga i klungkörning och rotering. Jag har en duktig pilot som de andra i klungan också litar på vilket så klart underlättar jämfört med om vi båda var nya.

Ikväll fick vi frågan om när vi skulle delta nästa gång, för då ville en kille ta med sin fru på tandem, så det inspirerar helt klart vilket är superkul!

Trött och fruktansvärt nöjd ska jag nu tömma av GPSen. Det blev ca 58km och en genomsnittshastighet på drygt 31km/h. GPSen betedde sig också bra. Mer om det i inlägget ”Garmin Edge 500 del IV”.

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper

12,7 mil på cykel igår kändes i kroppen i morse när jag vaknade. Mitt vänstra knäveck som började kännas av igår efter typ halva streckan kändes fortfarande lite stelt men gjorde inte lika ont som igår. Jag är inte speciellt orolig, det känns som några muskelfesten har fått slita lite. Jag körde kanske lite för hårt igår när det gäller att dra med bakre benet när man trampar. En kort stund i sängen undrade jag om det var en bra idé att köra idag igen, men hellre försöka än banga utan kamp :) Och så fort jag började röra på mig kändes det genast lite bättre.

Klubben samlas kl10 i Västerhaninge och min pilot Daniel kom hit en stund före. Vi cyklade ner till Västerhaninge, en uppvärmningsstrecka på 5–6km. Ett gäng på typ 10 cyklister möttes där och sedan gav vi oss av söderut längs gamla Nynäsvägen. Första målet var kafé Rosenhill som är ett välbesökt delmål bland annat av cyklister och detta blev fjärde besöket för mig. Cyklingen ner längs Nynäsvägen gick bra. Vi deltog i klungan och var med och roterade och det flöt på bra. En lärdom jag gjorde idag var att vi som cyklade tandem fick hålla igen utför för att inte lämna klungan och terrängen och tempot gjorde att vi hängde med bra uppför också. Jämfört med hur splittrat det kändes igår så tror jag det är mycket bättre att vi håller ihop i fortsättningen. Det innebär att tandemekipagen får bromsa lite utför och övriga cyklister får hålla igen lite uppför. Det är något teamet får lära sig inför Vätternrundan.

Men på väg mot Stora Vika ökade tempot i klungan som var fullt av duktiga tävlingscyklister och efter en stund bestämde vi att hänga av från klungan och ses vid Rosenhill. Tempot hade börjat bli ojämt och min nivå var inte i närheten av deras och dessutom drogs jag med mitt knäveck från igår.

Nästan framme vid Rosenhill körde vi ikapp en ensam cyklist som också hängt av från klungan och vi slog följe till kafét. Där fanns ingen från den övriga gruppen så de måste ha avstått från fika och paus och kört vidare.

Det blev en traditionsenlig Latte med kardemumma, kanelbulle och Fanta innan vi som återstod av gruppen vände hemåt.

Självklart känns rumpan och benet och mjölksyran i lårmusklerna kom allt snabbare i allt kortare uppförsbackar mot slutet och medelhastigheten blev knappa 25km/h. Men det kändes ändå bra att ha cyklat nästan 13 mil igår och nästan 10 idag och ändå känna att jag inte är helt slut. Med mer träning kommer detta bli perfekt och det som såg så dystert ut för en stund sedan, att inte ha någon att cykla med inför Vätternrundan, ändrades. En avlägsen bekant och före detta kollega hörsammar mitt nödrop och nu har jag inte bara en cykelintresserad som bor nära och vill cykla, utan råkar också vara gammal proffscyklist som det finns mycket att lära av.

Under dagens cykling med CK Falken kände jag inget av den irritation som känts i andra sammanhang när man som tandemcyklist velat haka på en klunga. Lite tveksamma i början kanske för att vi ser tunga och otympliga ut och en del kanske tycker det är läskigt att ligga nära oss. Men många frågor blev det och jag åtminstone hoppas att de fick uppfattningen om att det gick bra att ha oss med i klungan och inte bara ligga sist utan även vara med och rotera. Riktigt inspirerande att cykla många tillsammans.

Nu ska jag vårda rumpan och trösta mig med att man får snygga ben vad det lider och att jag inte kommer dö under Vätternrundan.

Posted from Stockholm County, Sweden.

Idag var det dags för vårt Vättern-teams första gemensamma träning. Förutom själva teamet så hade vi några bekanta till en av medlemmarna som cyklade med oss och det var riktigt kul. Cykla i grupp är grymt inspirerande.

Vi samlades i Handen runt halv nio i morse och det var en strålande dag med sol och lätta vindar och torra, grusfria vägar. Efter en stunds bekantande med varandra, kontroll av cyklar och teknik gav vi oss av.

Från början var vi 7 cyklister. Min nya pilot Daniel hängde på den första timmen men hade sedan andra åtaganden och var tvungen att avvika. Vid ungefär 6,8 mil blev det paus vid kafé Rosenhill vilket blev en välbehövlig paus med kaffe, bulle och Coca Cola. I mitt tycke blev stoppet kanske lite långt för man blir lätt stel och får svårt att komma igång igen.

Vid fikabordet frågade en av cyklisterna mig om jag märkte något av att vara kändis. Jag sa att det inte märktes så mycket i vardagliga livet ute. Inte så många som kommer fram och kommenterar eller hälsar. Just därför var det en tjej i toakön som sa att hon kände igen mig från TV :) Jag tycker sådant är enormt roligt och positivt.

När vi åter rullade märktes stoppet på min puls. Jag hade inte fått någon maxpulsvarning under hela cykelturen, men nu pep varningarna ganska mycket första halvtimmen. Sedan stabiliserades pulsen igen och allt var i sin ordning.

Vid en vägkorsning avvek en av cyklisterna som inte orkade hänga på längre. Detta var det längsta han cyklat och han var rejält trött men hade jobbat otroligt bra. Vi höll ändå ett ganska högt tempo. En stund senare avvek ytterligare två cyklister för att åka hem och ta hand om middagsgäster, så till slut var vi bara 3 tappra ekipage kvar :) Vi hade ett antal mil kvar men trampade på bra och nådde vårt mål inte allt för döda i kropparna :)

Allt har känts otroligt bra idag. Det enda som drabbat mig är värk i ett knäveck. Något sendrag eller sträckt muskel och just nu känns det ganska ont och stelt. Imorgon väntar en ny runda med CK Falken på säkert 10 mil och jag hoppas mitt knä är OK tills dess.

En annan liten krämpa är att jag totalt tappat kraften i vänster tumme :) Jag kan helt enkelt inte använda den just nu. Jag fick svårigheter att klämma ur schampo ur schampoflaskan och att dra upp byxor och hålla i ett glas :) Det har säkert med att göra att man vilar mycket tyngd på händerna på styret och håller i sig många timmar. Skumt nog känner jag inget i höger hand så jag måste belasta ojämnt på något vis.

Det har varit lite svårt att hålla jämn fart mellan tandem och vanliga cykelekipage. Utför rullar vi grymt fort och får ligga och bromsa för att inte tappa gruppen. Uppför blir det något tyngre och svårare kanske att hålla jämna steg med gruppen. Det ska bli intressant att se hur vi löser det imorgon när vi cyklar med en rutinerad cykelklubb.

Annars har det varit en toppendag och värken och tröttheten är en sådan där skön värk och trötthet som infinner sig efter att man gjort något bra.

Andra bloggar om: Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper

Posted from Stockholm County, Sweden.

Nu har jag och Egge gått i mål i årets upplaga av Roslagshösten 2012, 135KM cykling med start och mål i Upplands Väsby.

Vi lämnade Älvsjö vid åtta-tiden i morse med bilen lastad med cykel och for norrut. Jag har aldrig deltagit i något sådant här förut och för Egge var det nog första gången förra helgen då han körde ett 4,2 mil långt motionslopp i Stockholm.

När vi kom fram mötte vi Patrick som är en gammal kollega till mig. Han skulle cykla samma lopp men korta banan på 72KM. Patrick var först med att kommentera vår tandemcykel men han skulle bli långt ifrån den sista. Han kommenterade tjockleken på däcken och något om att cykeln såg tung ut vilket ju är helt sant. Bland alla racers som deltog denna dag såg den väl ut som en mastodonthoj :)

Innan vi lastade av cykeln gick vi för att kvittera ut våra nummerlappar och chip. Vi fick numren 1090 och 19091 och det var min första nummerlapp på säkert 25 år :)

Det drog lite kallt i morgonluften men skulle bli en fin dag så vi väntade in i det längsta med att byta om. Men när chippen var klistrade på högersidan av hjälmarna, nummerlapparna på plats och midjeväska och ryggfickor packade med energi var det bara att gå bort till startfollan.

Grupp efter grupp startade, först de som skulle hålla högre hastighet. Vi hade anmält oss i gruppen 24–27KM/h så straxt före kl10 rullade vi iväg i ett ganska stort gäng. Just det där ögonblicket var faktiskt ganska häftigt, att rulla iväg och under startbågen som pep för alla chip och sen var vi ute på vägen!

Vi hade ingen direkt taktik för loppet eftersom vi aldrig gjort något liknande. Det var en lång sträcka vi skulle cykla och det skulle enligt beräkningarna ta straxt under 6 timmar kontinuerlig cykling så man ville ju spara på krafterna. Det enda vi tänkt oss var att i möjligaste mån hänga på andra cyklister för att dra nytta av draghjälpen och vindskyddet.

De första 7 milen gick helt OK. Vi hade hela tiden sällskap och blev sällan omkörda. Vårt största ”problem” var att vi fick ligga och bromsa när det var utför eftersom cykeln på grund av sina däck och tyngd fick väldigt bra rull utför. Däremot fick vi kämpa desto mer uppför jämfört med andra runt omkring. Om det berodde på cykelns tyngd eller att vi var så otränade och oerfarna jämfört med många andra är väl oklart. Jag tror att en stor del har med träningen att göra.

Vid ett tillfälle anslöt vi till en stor klunga från klubben Fredrikshof. Det var över 20 personer och i början hade vi inga problem att att hänga med de. Problemet var som tidigare att vi fick hålla igen. Terrängen var ganska flack och mycket trevlig.

Att cykla i klunga sådär var oerhört häftigt! Vi låg alltid sist eftersom vi inte var erfarna och inte tillhörde dem egentligen men det var grymt peppande och samspelet i ledet kändes otroligt häftigt! Vid möten eller hinder i vägbanan signalerades det av ledarcyklisterna och vidarebefordrades bakåt med rop och tecken. Kände direkt att detta vill jag göra igen.

Men snart ändrade banan karaktär och det blev mer motlut och vi tappade klungan och bestämde oss för att inte försöka hänga på. Vi hade bara gjort ca 7 mil och en ganska lång sträcka kvar.

En depå belägen på 78KM var ganska tacksam vila men snart var vi iväg igen. Det kändes som om vi hann ikapp klungorna vid varje depå men klarade inte av att hänga med. Resten av vägen körde vi mycket ensamma men hittade då och då någon att ligga bakom. Men vi hittade aldrig någon med ett passande tempo så efter en kort vila bakom andra cyklister drog vi vidare.

Ungefär där vid 8–9 mil någon gång blev vägen ordentligt kuperad och det började kännas i benen men inte mördande tungt förrän de sista 2 milen. Då jobbade vi på ren instinkt och jag log lite åt det jag känner igen från andra sammanhang, ju närmare mål man kommer desto mer benägen är man att ge upp istället för att bli peppad av att snart vara framme :)

Vår splittid blev 2 timmar och 47 minuter efter stoppet på 78KM och när vi gick i mål på 5 timmar och 14 minuter kunde vi inte vara annat än brutalt nöjda. Med mer träning tror jag vi orkat mer även sista halvan och det såg ett tag ut som om vi skulle gå in på under 5 timmar men det får bli ett mål till nästa år.

I mål blev det kaffe, korv, bullar, mackor och energidryck och så klart ännu mer kommentarer om cykeln. Sådana som ”jasså ni tog er i mål?” När vi sa att det gått bra men blev lite tungt efter 10 mil förvånades man över att vi cyklat långa banan. Jag tappade räkningen efter 6–7 liknande kommentarer så det rådde ingen tvekan om att man tyckte vi presterat bra :)

Jag för min del tyckte inte det var särskilt jobbigt. Jag trodde det skulle vara betydligt värre. Det som fick det tungt på slutet var i första hand ryggen och rumpan och även om kraften i benen i uppförsbackarna tog slut allt snabbare även i de kortaste backarna gick återhämtningen förvånansvärt fort. Så fort benen tenderade att bli stela använde jag löpartricket att slå på lår och vader och när det gick att vila, skakade jag benen då och då. Lite stretching vid varje depå hjälpte också.

Snart är vintersäsongen här och då ska cykeln lämnas in på översyn. Bland annat för att se om det går att få något tunnare däck. Dagens 32mm som jag tror det är borde kunna bytas kanske mot 20mm. Växlarna som idag är anpassade för mountainbike skulle jag vilja byta ut mot något med lite högre utväxling och slutligen byta till SPD-pedaler. Ramen och resten kan man inte göra så mycket åt men jag undrar om cykelvikt per person är så mycket högre än hos de med racers?

Visa Roslagshösten 2012 på en större karta

Andra bloggar om: träning, Träna, Fitness, Hälsa, Löpning, Cykling, Puls, Cykel, tandemcykel, Löpband, Pulsband, RunKeeper, Nike, NikePlus

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.