Under hösten 2015 hade jag givit upp. I mitt liv har jag hamnat i några få riktigt djupa svackor som orsakats av min synnedsättning. Jag har alltid begränsats på olika sätt i det jag vill göra, men bara två saker drog mig riktigt långt ner mot botten. Det ena var när det blev för jobbigt att äga båt. Båtar och havet är och har alltid varit väldigt viktigt för mig. Men efter drygt 10 års kämpande gav jag upp.
Sommaren 2015 dog min stora dröm att bli elitcyklist inom parasporten och jag trodde att jag aldrig mer skulle tänka tanken att tävla och vinna igen. Jag kände mig motarbetad från vissa håll och just klassen tandem kändes svår att få helt rättvis på grund av att det inte bara räckte med min egen träning, jag var också tvungen att hitta en partner, en pilot som var minst lika bra och beredd att satsa minst lika mycket.
Utan att göra historien allt för lång eftersom jag skrivit om detta många gånger tidigare, hade jag verkligen provat allt jag kunde komma på när det gällde att hitta piloter. Sverige kryllade av duktiga cyklister i en sport som växte explotionsartat, men otroligt få var beredda att cykla tandem och ingen på en högre nivå med längre satsning. Annonseringar på internet, i sporthallar och cykelbutiker och via kontakter ledde totalt sett till ingenting.
I augusti 2015 skrev jag ett sorts farväl till cykelsporten. Jag var tömd på energi och lust och jag hade ingen kreativitet kvar. Under den hösten 2015 rullade inte varken inne- eller utecykeln många mil. Det måste ändå sägas att mina vänner ställde upp och tränade och körde dom motionslopp jag ville köra och det var och är jag tacksam för. Men ingen av dom kunde eller hade tiden att satsa fullt ut. Min dröm och mitt sikte stod inställt på Paralympics i Rio 2016 och när jag förstod att jag aldrig skulle komma dit sänkte sig mörkret.
Mörkret drabbade som alltid ganska mycket av ens lust till även andra saker. Mycket började kännas meningslöst när allt jag ville ta mig för krävde insatser av andra. Vad kunde jag annat göra på egen hand än att lägga mig ner och läsa böcker resten av mina dagar?
När jag är som längst ner börjar det oftast hända grejer. En känsla av ”så här kan vi ju inte ha det” började gro inom mig igen. Cykeln och löpbandet som mestadels stod stilla fick sig en ”klapp” i förbifarten och jag visste att jag egentligen ville men inte förmådde.
Dagen före julafton, för precis ett år sedan satt jag och velade. Zwift, ett högupplöst videospel, vad skulle jag med det till? Jag hade redan videobaserade träningsprogram till min cykeltrainer, men dom var utan ljud och gav mig således ingen inspiration eftersom jag inte såg bilderna från vägarna i Italien, Frankrike eller Spanien som rullade förbi i realistisk fart när jag trampade.
Eller skulle jag prova Zwift trots allt? Jag satt ju bara här i soffan och tyckte synd om mig själv, så vad kunde det spela för roll? Jag hade hört att det skulle finnas ljud och när jag började läsa på nätet blev glöden en gnista som tändes till en eld. ”Du hör om någon cyklar förbi dig på carbonhjul”, ”du hör om du cyklar på asfalt, en träbro eller kullersten”.
Första datorn jag installerade på var en bärbar PC. Efter lång tids nedladdning fick jag med min frus hjälp igång programmet hela vägen till det var dags att börja cykla. Jag hörde ljud, men skärmen var tom, för gammal dator. Min Mac monterades vid cykeln och processen började om och efter ytterligare väntan fungerade allt.
Jag skrev om min premiärcykling på Zwift och det blev nog ganska sakligt, men jag var totalt uppslukad. Det var ”kärlek vid första ögonkastet” och det krävdes inte många minuter förrän jag insåg att min döda dröm just fått nytt liv.
Det var knappa två månader kvar till bancykel-SM på Velodromen i falun. Jag var mycket tveksam om jag skulle delta över huvud taget. Men jag lyckades skrapa ihop 120km på den korta tid som återstod och allt tack vare Zwift. Efter en hemsk svacka var det chockerande att stå högst upp på prispallen med nytt liv och ny inspiration i kroppen. Jag kände helt ärligt ända in i märgen att det verkligen inte spelade någon roll om jag skulle få en enda mil ute på riktiga vägar, jag hade hittat en träningsform som förändrat allt.
I slutet på juni stod jag där igen, högst upp på prispallen efter seger i SM 2016 utomhus på landsväg. Den segern var dock på grund av ett 20 sekunders tidsstraff för ett annat team så att vi istället vann med en sekunds marginal vilket gjorde att den segern kanske inte kändes helt perfekt, men ändå seger.
I skrivandets stund har jag cyklat 6301km inomhus och förändringen bara fortsätter. Idag saknar jag inte ens cyklingen utomhus. Jag gör det gärna om någon av mina piloter vill och om vädret är perfekt eftersom jag är skeptisk mot att både frysa och bli skitig. Jag kommer ändå vara redo när det är dags att tävla eller starta i något av dom kommande motionsloppen.
Zwift har i dagarna släppt en försmak av deras löparmodul så att det numera också går att springa i den virtuella världen på löpbandet hemma. Springa ute är trevligt om vädret och ledsagningen stämmer, men att springa inne är inte längre några som helst problem.
I april i år inledde jag ett samarbete med Concept Träningsredskap AB som ställde upp för min satsning och placerade en roddmaskin i mitt hemmagym. Den går förvisso ännu inte att koppla till Zwift för att ro runt öarna eller längs Themsen i London i den virtuella världen, men det är säkert en tidsfråga och tills dess är även detta ett redskap som förändrar mina förutsättningar i grunden.
Så när jag nu sitter här ett år senare är det med ett ”fånigt” leende på läpparna och uppdaterade mål för 2017. Svårigheten med piloter har inte förändrats även om kontakter tagits som förhoppningsvis kan leda någon vart nästa år.
Nu är mitt nya bekymmer ett löpband som efter 7 års trogen tjänst drar sina sista andetag. Som situationen ser ut, finns inga möjligheter till nyinköp och att gå på gym för att springa är inget alternativ. Det är något som måste lösa sig på något sätt. Ett av mina mål är att springa Stockholm Marathon något av dom kommande åren. Löparmodulen i Zwift kommer vara minst lika beroendeframkallande som cyklingen har blivit och det är bara en kort tidsfråga innan det är samma typ av upplägg med online tävlingar, säkert också i duathlon. Det är så otroligt fascinerande att jag kan delta på samma sätt och villkor som alla andra.
Jag hoppas att Zwift utvecklas på ett bra sätt och åt rätt håll och bibehåller så mycket verklighetsbasering som möligt med små inslag av dataspel som idag.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Rodd, Roddmaskin, Löpning, Löpband, Zwift, Träning, Tävling
Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.
59.167770418.1388931
