Författare:

Dagen i förvar när jag inte har besök

Jag vaknar, tvättar mig. Känner mig jätte ensam, även om jag vet att det är många som tänker på mig och hjälper mig så känner jag mig ändå ensam. Jag går t datorsalen för att chatta lite med vänner men oftast är datorer upptagna. Då går jag tillbaks till min säng och lägger mig. Får massor med olika tankar. Jag sover inte, jag bara ligger. Och tänker på allt möjligt. Blir orolig för min familj, tänker på hur de har det, tänker mycket på Migrationsverket som alltid gav oss negativa besked och blir så ledsen. Jag längtar till dagen när jag kommer släppas ut till frihet. När jag försöker tänka på att jag kommer släppas ut så försvinner den tanken direkt. Vet inte varför, kanske för att jag aldrig har fått någon positivt besked från myndigheterna. Jag tänker mycket på vad jag skulle göra om jag får uppehållstillstånd. Men jag vet fortfarande inte hur ett liv ser ut när man är trygg och vet att man inte kommer sparkas ut från landet. När man får och har möjligheter att göra det som man vill göra. Jag flydde från ett ställe för att få leva i trygghet och i frihet. Men efter några år fick jag samma situation. Nu är jag utvisad. Känns som att jag inte är född för att få leva i frihet.
Vi äter måltider i bestämda tider: Frukost 8.30-9.00 Lunch 12.00-12.30 Middag 17.00-17.30 och kvällsmål 20.30-21.00. Jag tycker att maten här är mycket sämre än maten i skolor. Men man måste äta annars kommer man vara hungrig.
Jag lägger mig vid 4-5 på morgonen. När jag lägger mig tidigt så tänker jag mycket igen. Men på nätter är jag rädd att sova, tänker mycket på det som hände i Märsta när polisen hämtade mig och satt mig på flygplan så är fortfarande stressad. Så jag sitter vid dator tills 4-5. Det är några till som sitter vid dator sent men de lägger sig tidigare än mig. Det är otroligt jobbig känsla att vara inlåst och ännu jobbigare att veta att man blir utvisad när som helst. :(
Jag vill inte vara inlåst!!
Jag vill inte bli utvisad!!!
När får jag och min familj leva i frihet??

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Mitt liv i Sverige

När vi kom till Sverige så började vi gå på skola inom en månad. Min lille bror gick tillsammans med de som går i en vanlig klass, han var 9 år så jag tror att han gick i 3:e klass. Jag tillsammans med min bror fick på förberedande klass, det är för de som inte kunde språket och redan efter 1 år plugg där så gick jag i en vanlig klass.

4:e mars 2009 var min första dag på boxnings träning. Jag tränade med en kille som är min bästa vän idag. Han hade tränat lite längre än mig och när jag fick reda på att han tränar så började jag träna tillsammans med honom. Och efter ett år blev jag SM guldmedaljör i diplom boxning. Jag mötte en kille som var jätte duktig och hade tränat längre än mig. Han hade 4 SM-guld i rad och det 5:e som han skulle kunnat vinna, förlorade han mot mig.

Och i våren som junior boxare van jag silver på senior SM. Och är rankad 2:a i Sverige idag.

När jag gick i 9:an så sökte jag till boxningsakademin i gymnasiet om jag skulle gå i. Men när jag slutade 9:an så sa några att jag inte får gå gymnasiet eftersom jag inte har några papper. ( alltså för att jag var utvisad) Men sen ringde min akademi tränare och sa att han kommer fixa det och jag fick plats i barn-och fritid programmet. Det var bara ett och en halv termin kvar tills jag skulle ta studenten. Det var skolan och träningen.

Nu berättar jag hur det va hemma. Från och med första dagen när vi flyttade till Sverige så bodde med några okända människor tillsammans i samma hus. För att hyran för lägenheten var jätte dyrt och vi skulle inte kunna betala hyran själva. Det är 3 rums lägenhet. Jag och mina bröder bodde i ett rum och mina föräldrar bodde i den andra och den tredje rummet bodde andra människor. Och ibland hände de så att det var för många människor så några var tvungna att flytta till vårt rum (min och mina bröders) Det brukade vara 3 stycken okända människor men ibland var det flera.

I 5 år har vi bott med massor olika människor. Det var så många människor att jag inte kommer ihåg de alla och det var oftast så att de flesta inte betalade för maten och betalade bara lite för hyran än vad de egentligen måste betala. Vi var så trötta på att bo med andra människor. Vi letade efter annan bostad men hittade aldrig. ingen ville hyra sin bostad för en lång tid och det var därför vi aldrig hittade någon bostad. De som vi hittade var för långt borta, för dyra och för små.

Vi (jag och mina bröder) brukade gnälla till min mamma att vi inte vill bo med massor andra människor. Då sa hon alltid att vi måste vi tålamod och vänta tills dagen när vi får uppehållstillstånd då kommer allting vara över och att vi kommer bo själva och ha allting vi vill ha. Och det fortsatt i 5 år. Även om vi hade jätte svårt liv så försökte vi leva rätt. Och gjorde aldrig något dåligt mot någon. Så det är därför det känns så otroligt jobbigt att vi är utvisade nu.

Vi har väntat på att få uppehållstillstånd, försökt leva så bra som möjligt, men istället blir vi utvisade och jag sitter i förvar. Jag har alltid försökt gömma mina problem och alla mina svårigheter från andra. Jag har försökt att visa att jag är alltid glad och hade alltid leende i ansiktet men jag var otroligt ledsen varje dag. Eftersom mina dagar försämrades och tillslut hamnade jag i Flen. Jag hade massor drömmar som jag vet att jag skulle kunna uppnå verkligen. Och nu när Migrationsverket gör så här så känns det verkligen att jag inte vill leva mer..

Jag har aldrig berättat det här till någon förut. Men det känns som att jag måste, annars skulle jag inte gjort det..:( :(

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Väntar på beslut

Just nu väntar jag bara på beslutet som Migrationsverket ska ta på överklagan som min advokat har skickat in. Det gjorde hon (advokaten) i måndags. Jag känner att jag vet att det kommer bli negativt svar för att Migrationsverket aldrig har tagit ett positivt beslut för mitt ärende men hoppas ändå på det bästa. Eller de gav mig ett positivt beslut bara en gång, det gjorde de när de hade bestämt att mina besökare kommer vara övervakade för att de hade läst i någon social media att mina besökare vill frita mig och då överklagade jag och fick ett positivt beslut. Det var den första gången jag fick en positivt beslut från Migrationsverket.
Även om jag vet att det kommer bli ett negativt beslut slutar jag inte hoppas på att det kanske blir ett bra beslut.
Jag hade lovat mina vänner att jag inte kommer visa mig svag men det känns som att jag har visat det flera gånger nu och jag skäms för att jag inte kunde hålla mitt ord.. men jag lovade också att jag inte kommer tappa hoppet och det har jag inte gjort, med Guds hjälp och hjälp av mina vänner som stöttar mig.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Glädje i en liten stund

Dagen i Märsta. Några timmars glädje.
Jag satt och tänkte lite på vad som har hänt mig under förvarstiden. Kom ihåg känslan som jag hade när min första ombud ringde och berättade att Migrationsverket har fryst min utvisning. Och när jag frågade om jag får gå ut från förvaret då? så svarade hon att hon inte ser någon anledning till att jag ska vara kvar i förvaret eftersom utvisningen är fryst. Klockan var ungefär 16.30 när hon ringde och berättade det. Jag var sjukt glad och började ringa alla att jag kanske kommer ut den dagen så att ingen skulle behöva vara oroliga för mig. Advokaten sa att hon skulle skicka något genom faxen till personalerna så att de ska läsa och släppa ut mig. Jag väntade tills 20.00 för att hon ska göra det. Och när jag inte kunde vänta mer, ringde jag henne och frågade om hon hade gjort det, så svarade hon att Migrationsverket eller Migrationsdomstol tog beslut innan hon skulle skicka. Och det var negativt beslut…. Inga ord. Glädje och hoppet att jag kommer ut tog slut direkt. Kändes så illa.. så dåligt.. sjukt jobbigt.. obeskrivligt känsla. Jag väntade i några timmar för att komma ut så fort som möjligt men istället fick jag reda på att jag inte kommer ut.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Känslor under demonstrationen

Varje gång det var demonstration så väcktes hopp i mig. Jag har alltid tänkt att när demonstrationen är slut så kommer någon ringa mig och säga att Migrationsverket har sagt att de låter dig vara kvar i Sverige och nu kommer du ut till frihet. Det hände aldrig, men jag är mycket tacksam för de som gick till demonstrationen och fick mig ha de tankarna och väckte hopp i mig. Jag vet att jag inte skulle vara kvar i Sverige nu om inte jag hade stöd från alla människor som hjälper mig.

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]

Öppet brev från mig

Hej,

Jag heter Laziz Sharifov. Jag är från Kazakstan. Jag kom till Sverige när jag var 13 år. Det var augusti 2008. Idag är jag 18 år gammal. Jag är utvisningshotad och sitter i förvar i väntan på utvisning nu sedan 5 veckor. Jag vill berätta lite hur det har varit för mig och vad jag har upplevt under de 5 veckorna. Jag vill börja med att berätta hur jag hamnade i förvar.

Måndag den 14 oktober fick vi (jag och min familj) brev, en kallelse till polisen till den 15:e oktober. Min mamma var jättesjuk och kunde inte komma, hon låg i sängen och hade haft jätteont i hjärtat i flera dagar. Min storebror skulle till sjukhuset och min lillebror hade viktiga lektioner i skolan. Så det var bara jag som kunde gå till polisen den dagen. Vi satt där och pratade. Polishandläggaren frågade mig om jag skulle själv åka till Kazakstan om de skulle ge mig biljetterna nu. Då svarade jag – Jag tror inte det… Hon gick ut från rummet och sa att jag skulle vänta. När hon kom tillbaka sa hon att hon vill att jag följer med henne till ett annat rum. Och i det rummet sa hon att hon så här: – ”Eftersom du inte vill samarbeta med oss kommer du nu tas förvar, vi kommer ta dig till Märsta nu.” Jag blev chockad, jag försökte förklara att jag visst ville samarbeta men jag ville ju inte åka någonstans ensam, men hon sa att de redan har tagit sitt beslut och att de inte kommer ändra sig. Jag sa att jag vill prata med hennes chef men hon svarade att han inte vill prata med mig. Hon ringde till Märsta där det finns ett förvar men de sa att de inte hade plats för mig och då kontaktade hon förvaret i Flen. Medans hon höll på ringa och fylla i olika papper så ringde jag mamma och förklarade allting, Min mamma började gråta och sa att hon ska komma till polisstationen även om hon mådde så illa. När hon kom var polisen redan på väg att sätta mig i bilen så bad hon att få prata med deras chef men de lät henne aldrig göra det. Sen tog de mig till bilen och körde mig till Flen. På vägen till Flen mådde jag så illa, jag var så ledsen över det som hände. Jag kom till Flen den 15:e oktobers kväll. I 3 dagar mådde jag sjukt illa. Inte fysiskt men psykiskt. Efter det började jag få många samtal, många från skolan och min boxningsklubb började ringa och fråga hur jag mådde och att de ska försöka hjälpa mig. Jag fick ett hopp igen, att allting kan ändras. Jag började tänka bara positivt. Efter några veckor i Flen hade jag domstol i Stockholm. Det var min första gång jag satt hos domstol och jag var så nervös att jag inte kunde säga ett ord.

Då fick jag veta att polisen hade köpt biljetter till resan tillbaks till Kazakstan till nästa dag. Mitt liv är slut tänkte jag bara. Jag kunde inte somna under natten. Nästa dag åkte jag ingenstans. Jag satt i Flen hela dagen och väntade. När jag gick och frågade personalen så sa de att de inte har hört någonting om min resa och att jag inte skulle åka någonstans den dagen. Jag fattade inget. Jag tänkte bara att polisen hade lurat domaren också. De sa att de hade köpt flygbiljetterna redan till imorgon men tydligen hade de inte gjort det. Efter några dagar fick jag veta att jag kommer flyttas till förvaret i Märsta. Resan till Märsta var lång, jag tål inte långa resor. Mådde så illa i bilen. När jag kom till Märsta så han jag fixa lakan till sängen och fick ett snabbt besök av min tränare och min bästa kompis. När de gick så satt jag mig vid en dator. Efter en stund ropade personalen att jag skulle packa mina grejer så fort som möjligt och bakom henne stod 2 stora män i svarta kläder. Jag fick panik direkt jag hann inte göra någonting. När jag frågade vad som händer sa de att jag ska bara flyttas till ett annat förvar. När jag undrade varför jag skulle göra det så svarade de att de inte vet någonting och att jag ska skynda mig. Jag hann inte ringa någon för att meddela att jag ska flyttas.

Vi åkte bil och var på väg till Arlanda. I bilen sa de att jag skulle nu flyga till Göteborg. Jag blev rädd direkt när de sa ordet flyga. När vi kom in flygplanet så satt vi längst borta, i sista sätet. Jag var så otrolig rädd och nervös och när andra folk kom in till flyget så började jag skrika. Jag berättade allting om mig och bad folk vägra att ta på bältena. Jag sa många saker som jag inte kommer ihåg. Polisen höll i mina händer jättehårt och försökte trycka mig in med sin kropp, jag hade svårt att andas men slutade inte skrika. Så kom flygvärdinna och sa något till de 2 männen. De satt handfängslen på mina armar, tog mig i nacken böjde mig ner och tog ut från flyget och slängde in tillbaks till bilen och sa att de var förbannade osv. De sa att det jag gjorde kommer inte hjälpa mig på något sätt, allting kommer bara vara värre och att de ska försöka beställa nya flygbiljetterna så fort som möjligt. De körde mig tillbaks till Märsta. När vi kom till Märsta så frågade de personalerna om det fanns någon äcklig eller dålig rum som man kunde kasta mig in så att jag skulle ångra mig för det jag gjorde. Förtjänar jag sådant? Varför jag som har gjort bara bra saker måste uppleva sådant?

Jag mådde jätte jättedåligt i några dagar, tankarna om det som hände gick inte bort från min hjärna. Jag kunde knappt sova under natten eftersom jag var rädd att de skulle komma när som helst och ta mig igen. Allt jag tänkte på var att göra självmord för att bevisa att jag inte vill resa tillbaks till mitt hemland. Jag hade så ont i bröstet minns jag, att jag inte kunde andas ordentligt. När mina lärare kom till besök berättade jag för de hur jag mådde och de såg själva hur jag mådde. De sa att någon läkare måste komma och kolla på hur jag mår för att det kan vara något seriöst. Vi krävde personalen att de ska hämta någon läkare. De sa att läkaren inte jobbade den dagen och att jag inte skulle få någon läkare eftersom de inte ser anledning att jag ska ha någon läkare. Då grät jag och fortsatt kräva en läkare och till slut sa de att läkaren kommer snart.

Efter 3-4 timmar kom läkaren och kollade på mig och sa att de ska köra mig till sjukhuset. Vid 11 tiden åkte vi till psykiatrin först och sen till sjukhuset. I sjukhuset sa de att jag mår bra fysiskt. Och då körde vi tillbaka till Märsta, den dagen hade jag inte sovit på ett dygn. Vi var tillbaks kl.4.30. Jag satt i förvaret i Märsta i en vecka och några dagar. Och för några dagar sen sa de att de jag inte hade någon resa på gång och därför ska jag flyttas till förvaret i Flen. Jag blev glad och trodde att det är verskställighetshinder som började göra så att de skickar mig tillbaka till Flen. Men idag den 12 november 2013 fick jag ett beslut från Migrationsverket att de ger negativt svar på min verkställighets hinder. Jag mår fortfarande illa på grund av beslutet. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag gör och allt jag skickar till Migrationsverket får jag ett negativt svar.

Jag har fått bara negativa svar från Migrationsverket i 5 år nu. De gav aldrig ett positivt svar på någon av våra verkställighetshinder. Jag vet inte vad jag ska göra för att bevisa de att jag inte vill åka, enda som finns i mina tankar just nu är att göra självmord. Jag som aldrig gjort någonting dåligt för landet fick sitta på rättegången första gång i mitt liv, jag som har försökt göra bara bra saker fick handfängslar på händer. Jag som ville göra Sverige stolt sitter nu i förvar. Sitter inlåst som ett djur som man ska döda och äta djurens kött. Jag sover på en säng som inte är ens min, delar rum med folk som jag inte känner, äter mat som är inte ens gott men måste äta för att kunna överleva och inte dö av hungern. Sover inte under nätter på grund av oron. Jag vet inte vad som kommer händer imorgon.

När jag tänker på att jag kommer sättas på flygplan igen börjar jag darra i kroppen av räddslan att jag inte kommer klara mig. Jag vill inte bli utvisad. Jag vill leva i frihet och vill att min familj ska leva i frihet. Vill att Migrationsverket ska förstå att vi är bra personer. Att vi verkligen vill stanna i Sverige. Jorden är skapad för alla och att man inte får sparka ut folk.. Jag vill inte att Migrationsverket ska bestämma över mitt liv om de inte vet vad jag vill. Det finns folk som säljer narkotika osv men de får stanna. Men de som vill förbättra landet får inte. Hellre att de dödar mig än att utvisa mig tillbaks. Jag är redo för att dö för att bevisa att vi vill stanna i Sverige. Om det är så att Migrationsverket kommer låta min familj stanna här, så är jag redo för att dö så att de ska leva i frihet, Jag kommer ändå vara levande död om jag och min familj blir utvisad från landet. Jag vet inte vad jag ska göra och vem jag ska be om hjälp.

Laziz Sharifov

Relaterade länkar

[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Migrationsdomstolen, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Demokrati, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn, Aftonbladet, Expressen, Haninge, Haninge Kommun, Demonstration[/tags]