Igår var vi ute på sjön med Egge och Karin och vi åkte upp mot Muskö och Ornö. När vi la till i en vik för att fika fick vi andras tampar i propellern. något skit som låg på botten som virvlade upp. När vi kämpade med att få loss dem, gled vi in på grunt vatten. Där fastnade lera i insuget så att vi fick problem med kylningen. Hem från Ornö fick vi dras av bogserbåt för att det aldrig skulle gått att ta sig hem för egen maskin under rimlig tid.
Jag hajar ju att det var en jävligt stressande situation och jag ser sambandet. Men där ute på Ornö, när vi tog en prommenad för att vänta på bogserhjälpen, fick jag jordens jävla hjärtklappning.. :( Det var hela köret med hättningar, stickningar, hög puls och yrsel och jag var skitskraj.
Jag försökte jobba bort det med positiva tankar och vi satt ju inte i sjön. Vi låg ju trygt och lugnt vid en brygga och det var vackert väder och alla var glada trots att det alltid tycks gå åt helvete på något vis när vi är på sjön.. Men det var inte riktigt tillräckligt för mig.
På vägen hem kändes det bättre även om jag såklart var ledsen för att det gått som det gått. Lite stolt kan jag ändå känna mig, som för en gångs skulls åg sambandet. Det tror jag inte jag gjort så tydligt tidigare. Även om reaktionerna i kroppen kom när allt var lugnt och under kontroll så förstod jag varför.
[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]