Joakim Nömell på nätet!
Idag har vi lämnat in Elmas kapell på lite lagning inför våren. Det är ett fräscht kapell men en del sömmar och dragkedjor behöver sys och bytas ut. Egentligen skulle alla tre fönsterrutor i kapellet också behöva bytas då de börjar bli lite grumliga men sådant här är inte gratis så det får nog tyvärr vänta till nästa år och fönstren får hänga med en säsong till.
Även om det är en lite trist och dryg kostnad så känns det ändå bra. Kapellet är lite viktigt att det är helt och tätt.
Så var det då 2025 och som vanligt känns nyåret lite överdrivet. Vi firade i lugn och ro med barn och barnbarn med god mat och i mjukisbyxor typ. :)
Däremot har lilla Pepsi haft en ganska jobbig nyårsvecka. Vi upptäckte i somras under ett av barnens studentfirande att han var vansinnigt rädd för ballonger. Först förstod vi inte varför han strök längs väggarna här hemma plötsligt men insåg snart att det hade med ballongerna att göra. Ingen ballong hann smälla i hans närhet, det räckte med den blotta existensen.
Givetvis togs alla ballonger bort och på kommande barnkalas hanterades det på ett bra sätt. Något måste ha hänt under hans uppväxt och det är väl lätt att tänka sig att något barn tyckt det varit roligt att kasta ballonger åt hunden som lika självklart fångar och biter i den som en boll. Om en ballong då exploderar i hundens mun är det lätt att förstå att det var väldigt obehagligt.
Här börjar pangandet flera dagar före nyår och det märktes direkt att Pepsi mådde mycket dåligt. Han började springa och gömma sig på konstiga ställen här hemma, inne på badrummet bland annat. Under våra promenader ute utsattes vi aldrig för något alldeles i närheten, men det räckte med poffar på mycket långt avstånd för att han skulle bli stel, börja skaka och flåsa och streta hemåt som besatt.
Det är givetvis svårt att lösa när man bor centralt som vi gör. Promenaderna har fått hållas till ett minimum. Långa promenader på tidiga förmiddagar då skjutglada tonåringar ännu inte vaknat och under eftermiddagar och kvällar så har det fått bli minutlånga svängar runt huset för att inte råka exponera oss ännu mer.
Allt eskalerade givetvis igår och nådde sin kulmen vid tolvslaget. Vi hade ingenstans att ta vägen s det var bara att göra det bästa av situationen. En lång promenad på ett par timmar före lunch och vi hade tur. Med bara någon kilometer kvar hem hördes första smällen. Inte så nära men tillräckligt tydligt. Pepsi jobbade på koncentrerat men den vanligtvis nästan uppåtstående höga svansen hängde mellan benen och sista hundra metrarna hem flämtade han.
Hemma försökte vi ljudisolera ett av rummen med täcken, kuddar och filtar och en hundkorg under husses skrivbord. Men vår lägenhet har fönster i tre väderstreck så det finns liksom inget bra ”inre hörn” långt från fönster.
Så från kl19 och framåt hade han det jobbigt. Det var ganska tyst faktiskt efter 21:30 när antagligen alla barnfamiljer smällt av sitt och gått in.
Allt kulminerade givetvis vid tolvslaget. Jag bäddade i en hall som är belägen så mitt i lägenheten som bara är möjligt, stängde alla dörrar och rummen som vette ut mot fönstren fyllde jag med hög musik från 23:30.
En hund lurar man inte så lätt. Antagligen hör de smällarna genom musiken ändå och om inte annat gör väl hela upplägget situationen onaturlig.
Tack och lov upphörde det värsta framåt 00:30 och runt kl01 var det nästan tyst och vi kunde gå och lägga oss.
Någon gång mitt i natten hade någon den dåliga smaken att bränna av en fyrverkerilåda utanför. Då kom hunden farande upp i sängen och tryckte in sig hos husse vilket han givetvis fick. Där låg. Han och skakade en stund ihoprullad i mina knäveck men till slut tystnade allt och efter en stund slappnade han av.
Idag när vi gick årets första promenad var det tyst ute. Pepsi jobbade bra i snösörjan men svansen hängde orörlig rakt ner. Jag som tycker så mycket om hans kaxiga svans som viftar i 45° uppåt, högre och tuffare än alla andra. Jag kan bara hoppas att svansen reser sig snart igen. Kanske är det bara alla stinkande rester och krutlukten som ligger kvar som gör honom rädd. Den doften lär han så klart förknippa med smällare.
Så ett par dagar till max lilla Pepsi, sen blir allt som vanligt igen.
Slutligen den ständiga frågan, fyrverkerier eller ej?
Jag har alltid gillat fyrverkerier men numera känner jag mig ganska färdig med det. Så dåligt som djuren mår och inte minst, så dåliga vi människor är, så många som blir skadade eller skjuter mot andra och allt stök varje år, så skulle jag inte ha något emot ett absolut jävla förbud. Skit samma om det skulle döda en stor industri som skulle få minimera till att möjligen göra fyrverkerier för speciella ändamål.
Kommer det att hända? Knappast! vi vet att det är farligt, vet att djur och människor tar skada, ändå är vi inte berädda att offra något. Likaså med klimatet och bilen. Vi vet att det håller på att gå åt skogen med klimatet. Ändå hävdar vi vår rätt att kunna ta bilen överallt och när sm helst. Panta burkar, bara åka och titta på en blomma etc. Vi är inte beredda att offra delar av vår egen bekvämlighet. det är en av människans sämsta egenskaper och det som kommer driva oss i fördärvet.
Förra söndagen var vi ute och plockade ur båten. Man inser först då hur mycket grejer man samlar på sig. Alla dynor från för- och akterruff samt sittbrunn är stora och otympliga och i övrigt all köksutrustning, verktyg, flytvästar, tampar etc. Det blev mycket konka och fullt i bilarna även om vi försökt ta hem saker flera gånger med början redan när båten låg kvar i vattnet. Men det tog tid att komma till botten i alla förvaringsfack.
Idag var det vinterförvaring som stod på schemat. Först försökte jag så gott det gick att tömma alla vattenslangar till kök och toalett på vatten. Båten har även dusch på badbryggan med både varmt och kallt vatten så det är mycket slangar och kopplingar. Jag känner mig inte helt nöjd med resultatet. Till nästa säsong måste jag hitta ett bra ställe att koppla isär och suga på så att jag verkligen får bort allt vatten. Det är bara att hoppas att ingenting fryser sönder i vinter.
Sedan var det motorns tur. Vi körde den en god stund med färskt vatten för att verkligen skölja ur sjövattendelen av kylsystemet från allt saltvatten och helst också lite avlagringar. Den fick gå en kvart och spola igenom sig rejält.
Sedan var det dags att köra glykolblandning igenom sjövattensystemet. Jag måste även här komma på ett bättre sätt att koppla isär någonstans för att låta motorn suga direkt ur en hink, men det fanns ingen koppling som passade och för övrigt hatar jag att ta isär kopplingar som suttit minst en säsong, förmodligen längre.
Så det blev den gamla goda hävertprincipen. Det trista med det var bara att jag fick suga ur slangen tills det kom glykolvatten och det var fan INTE gott… Okej, visst har man slangat bensin någon gång i sin ungdom och det är äckligare men glykol är inte heller någon hälsokur…
Men till slut fick jag vatten att rinna ner i sjövattenfiltret och behövde bara styra flödet med fingret så motorn hann suga utan att det svämmade över.
Jag skulle verkligen vilja ha ett sjövattenfilter med snabbkoppling på just avsedd för vinterkonservering. Vore smidigt att bara koppla på en slang på filtret och öppna en kran och stänga bottenventilen och sen låta den suga ur hink istället. Varför har ingen utvecklat det?
När vi slabbat klart med motorn och jag lämnat lagom mycket glykolvatten efter mig så var det så dags för täckningen.
Vi plockade ner kapellet och började förbereda med Noa-ställning. Jag har aldrig haft en sådan förut och hade kompletterat med några extra stödben. Jag och Sebastian började ställa upp ställningen och efter lite fumlande tyckte vi nog att det blev riktigt bra. Nu i efterhand kanske vi skulle gjort ställningen något högre för att få bättre fall och bättre stöd för benen på skandäck men det får bli nästa år — om vi kommer ihåg det. :)
Sedan kom nästa utmaning med presenningen. Av någon jäkla anledning — jag vet knappt hur många båtar jag täckt — så viker jag alltid upp presenningen fel så att man får vrida och krångla för att få den rätt och något sånär rakt.
Men till slut låg den på plats och vi snörade fast den. Det såg riktigt bra ut till slut. Naturligtvis får man vana och vi har ju haft lite uppehåll på båt ett tag till så får skylla på att man blir ringrostig.
Det var ändå ganska skönt att allt äntligen blev klart, plocka ihop alla hinkar, slangar och dunkar och packa sig in i bilarna och åka hem till välförtjänt snabbmat.
Nu behöver vi bara titta till den under vintern och hoppas att allt håller för alla kommande oväder och snömängder. I övrigt ses vi nästa år igen. :)
Idag var det dags för upptagning av båten. Vi hade med flit bokat tidig upptagning för att inte stå i kyla och regn sent i oktober och förbanna sig själv för att man alltid är ute i sista minuten. Hellre då ha gott om tid på sig att konservera och täcka båten.
Alltså, Ösmo Båtklubb där vi har fått plats, jag tycker fortfarande det är fantastiskt och som ett paradis. Allt är så himla fint och välskött, allt från bryggor, bommar och området till klubbhus. Det är verkligen fridfull att vara här ute. Det är ofta man säger men ganska sällan jag verkligen känner att lugnet kommer svepande när man kommer hit men så är det verkligen.
Sommaren har varit lite nervös. Man kunde inte ställa sig i kö för vinterplats innan man hade en sommarplats. Så fort vi fick vår sommarplats i juni ställde vi oss såklart i kö för vinterplats men den tilldelningen skedde nu i början av september. Förvisso sa man från klubben tidigt i sommar att det nog skulle ordna sig, att vi kunde ställa hit våra uppallningsbockar, så det var väl ändå ganska säkert att vi skulle få en vinterplats. Men hade det blivit ett nej nu i september så hade det blivit lite körigt att hitta någonstans att övervintra — minst sagt.
Men allt ordnade sig och det var så himla skönt. Skönt att slippa behöva leta och transportera sig någon annanstans.
Upptagningen gick smidigt. Vi var sist i kön av kvällens fem upptagningar och några drog ut lite på tiden så klockan var närmare 21 när båten slutligen stod uppställd. Jag minns hur fin och välskött jag tyckte båten var när vi besiktigade den på land i mitten av maj och jag fick samma känsla nu. Jag känner mig lite fånig, men det var en skön känsla att gå runt båten, låta handen glida längs med det alldeles blanka skrovet och bara tänka ”min!”
Det hade nästan inte växt något alls på den, bara lite runt bottenstocken men ingenting som kommer bli särskilt svårt att rengöra. Preliminärt blir det till helgen eller nästa helg då vi täcker den och plockar hem allt som är kvar.
Nu är barnen trötta och vi med efter hemkomsten. Men med en mycket bra känsla i kroppen.
Så idag var det så dags att köra hem båten till hennes nya hemmahamn på Ösmo båtklubb nere vid Landfjärden. Det är en sträcka på dryga 24 distans så det tar dryga 3 timmar.
Dagen började med att jag, min dotter Emilia och svärson Sebastian möter min kompis Joche ute på båtklubben i Tyresö en tidig söndagsmorgon. Vi var utrustade med matsäck och kaffe, flytvästar, verktygslåda och diesel.
Jag är alltid så sjukt nervös inför sådana här äventyr. Vi har varit ute kortare turer med båten ganska många gånger nu här i närheten av båtklubben i Tyresö och allt har fungerat bra men det vi ska ut på nu är betydligt längre och en riktig prövning. Det enda jag noterat med nya båten är att startmotorn klickar ibland. Efter lite googling har jag förstått att problemet är känt med Yanmars motorer och att det antingen är ett smärre elfel eller en startmotor som kommer behöva service framöver.
Vi började med att tanka 20 liter diesel och jag började med att hälla diesel över mig själv så hela dagen har jag gått runt och luktat diesel-Leffe. Diesel luktar förvisso gott men när lukten är svag och konstant en hel dag får man nog av det. :)
Sedan tuffade vi långsamt bort från båtklubben. Vi lämnade kvar diverse vinterutrustning som vi ska hämta senare. Vi har förvisso inte officiellt fått vinterplats ännu men okej på att ställa dit vår vinterställning så förutsättningarna är goda.
Vi körde ganska lugnt, särskilt första timmen för att sedan öka lite när vi kom ut på mer öppet vatten och gick längs Dalarö söderut. Jag började slappna av efter en stund även om jag nog var på någon sorts helspänn hela tiden och lyssnade efter avvikelser. Ett tecken på att jag inte lyckades slappna av helt var att jag inte hade så god aptit, ett välkänt fenomen. :)
Men allt lät och luktade normalt och resan gick ändå ganska fort för att vi hade trevligt. Sebastian och Emilia körde och navigerade och jag och Joche drack kaffe, en bra arbetsfördelning. :)
Till slut närmade vi oss Landfjärden och fick båtklubben inom synhåll. Det kändes otroligt bra när vi la till på vår nya båtplats och övriga familjen som tagit bussen dit mötte oss. Då fick alla möjlighet att titta på båten ordentligt och alla fick bekanta sig med vår nya båtklubb. Bara miljön här gör mig alldeles salig. Bara 5–6 distans från mina föräldrar och syskons ställe på Muskö och alla fina kända smultronställen i närheten. Allt känns kort sagt perfekt!
Alla som skaffar båt känner säkert till mer eller mindre svårigheterna att hitta en bra båtplats. Priserna kan också vara ett bekymmer. När vi skaffade vår båt i maj låg den på en båtklubb i Tyresö och det var en fin båtklubb, mysig och välskött, bra priser som det ofta är i klubbar och ganska nära hem.
Problemet var dock att det inte fanns några kommunala färdmedel på över en mil. Man var helt enkelt tvungen att ha bil för att ta sig dit.
Så vi har köat på en annan båtklubb som också ligger nära hem, lika välskött och fin och framför allt, det finns busshållplats direkt utanför grinden så att alla i familjen kan ta sig enkelt dit och därifrån.
Ikväll var vi och tittade på vår nya båtplats. Vädret var perfekt och när jag satt mig där på bryggans kant och bara njöt av tystnaden kände jag mig lycklig! Allt är perfekt. Helt rätt del av skärgården, fint och välskött, både el och vatten inom 15 meter från min plats. Här finns ett fint klubbhus med fullutrustat kök, bastu, fina gräsmattor, bänkar, grillar och allt är helt enkelt bara helt rätt!
Nu ska vi börja planera för att köra hem båten från Tyresö, en resa på 3–4 timmar och så lång resa med alldeles ny båt är alltid nervöst. Våra hemtransporter av båtar genom åren har alltid gått bra och den här båten är så välskött och fin så det finns åtminstone ingenting jag borde oroa mig för. Men med gamla båtar och motorer vet man aldrig. :)
Så var det dags för näst sista barnet att ta studenten! Det är mest det mer än min kropp som får mig att känna mig gammal! :)
Dagen har varit mycket lyckad och jag tror jubilaren också var nöjd. Efter utspring och att ungdomarna åkt iväg på sitt lastbilsflak gav vi oss hem för att förbereda mottagningen. Vi hade fått till en bra buffé och många gäster kom också vilket var underbart.
Under dagen har jag dock noterat att min nya fina ledarhund Pepsi verkar vara paniskt rädd för ballonger. Ingen har smällt i hans närhet här idag men han strök längs väggarna och flydde och gömde sig så vi valde att plocka bort ballongerna. Detta var inte känt enligt dressören men något måste ha hänt, förmodligen hos fodervärden. Lätt hänt men trist med sådana konsekvenser.
Ojoj, instruktören har åkt hem och vi är inne på fjärde dagen på egen hand. Det har naturligtvis gått alldeles utmärkt.
Idag var jag och Pepsi tvungna att gå en ny sträcka som vi inte tränat in med instruktör och detta redan på fjärde dagen. Man brukar avråda från det generellt och med goda skäl men idag skulle jag klippa mig och hade inget val.
Vägen till frisörsalongen är verkligen inte lång.vi ska runda en stor korsning utanför vårt hus, tre övergångsställen för att komma på rätt trottoar och sedan är det 50 meter till dörren. Man kan nästan se salongen från mitt köksfönster, så nära är det.
Ändå är det nu det kommer visa sig om vårt samspel fungerar och hunden förväntas dessutom leta upp ett okänt övergångsställe och entré han inte varit vid förut. Jag hittar naturligtvis och kan ge honom gott stöd.
– Sök stolpe, när vi närmar oss det tickande övergångsstället.
Pepsi vet naturligtvis att det är dit vi ska.
– Sök in, säger jag när jag vet att vi har entrén bara några meter bort.
Det är en glasdörr i en lång glasvägg. Ändå går han rakt fram till handtaget i metall och ställer sig och glatt viftar på svansen. Han får en klick med klickern och en godisbit.
Inne hos frisören Amanda och hennes kollegor charmar han givetvis alla. Inte ens när han bryter mitt kommando plats, reser sig och börjar ta en liten promenad medan husse sitter fjättrad i stolen väcker det något annat än skratt. Han kommer tillbaka och lägger sig åter vid min sida, alldeles lagom ivägen för Amandas rörelsefrihet men hon säger bara att det går bra.
När vi är klara er jag kommandot;
– Sök ut, och Pepsi går rakt fram till utgången och vi går tillbaka ut på gatan. Vägen tillbaka till de tre korsningarna och slutligen vår port går lika lätt som om han inte gjort något annat de senaste åren.
Trots att jag är över 50 och har haft fem ledarhundar blir jag nästan rörd av lyckan och fascinationen. Den känslan verkar aldrig gå över och det är väldigt bra. :)
Den sista dagen på första delen av samträningen är avslutad och instruktören har just lämnat oss. Det är en speciell känsla, lite pirrig, inspirerande och häftig på många sätt. Samtidigt har vi inte längre någon som går strax bakom och tolkar vad som händer och varför något eventuellt blev fel och liknande. Nu är det bara vi och erfarenheten säger att det bästa är att köra på direkt så att man inte hinner bli nojig av att vara på egen hand med ny hund.
Idag har vi övat vägen till och från min andra dotter. Lite mer trafik och lite flera korsningar och någon som är lite otydlig. Men när vi gick sträckan en andra gång satte Pepsi alla svårigheter utan problem.
Sedan vet jag så klart att när vi är ensamma och jag är mer nervös kommer jag föra över det på hunden och då kommer han bli osäker på mina lite otydligare signaler och så kommer jag bli mer nervös för att saker plötsligt inte går perfekt när instruktören inte längre är med. Det är samma känsla trots sjette ledarhunden.
Avslutningsvis klippte vi lite klor och sedan var det tack för den här gången och på återseende i slutet av juli.
Så hur gick det då med klickerträningen? Förvånansvärt bra och jag är nu övertalad om att det faktiskt kan fungera trots att man inte ser. Det absolut enklaste är att hunden kan nudda handen vid inkallning. Då känner man hundens nos i handflatan direkt och får på det viset en sekundsnabb respons. Sedan är det naturligtvis enkelt att klicka när hunden stannar vid trappor, kanter eller stolpar och liknande lite extra viktiga riktmärken. Jag har märkt att det fungerar väldigt bra även om klicket inte kommer på millisekunden.
Att hunden tycker klicker är roligt råder inte minsta tvivel om. Det räcker med att hänga den runt handleden när man gör sig i ordning för att gå ut så vet han direkt vad som gäller.
Jag kommer definitivt fortsätta använda den här metoden. Kanske inte vid varje liten vanlig rastrunda men för att förstärka särskilt viktiga hållpunkter.
Näst sista dagen på första delen av vår samträning. Imorgon lämnas vi åt vårt öde för en tid och det är alltid lite läskigt. Man skulle vilja ha en instruktör bakom sig hela tiden som peppar och rättar. Eller nej, det vill man så klart inte.
Idag har vi kört jobbet igen både på dagen och kvällen och nu kör vi bara sele dessa sträckor. Vi deltog i ett möte med min arbetsgrupp så Pepsi fick känna på sitt framtida liv, den lite tråkigare delen av det. :) Sedan fikade vi och före lunch åkte vi hemåt igen.
Hemma tog vi åter en ny tur till båtklubben för att träna in den igen och det var naturligtvis inga konstigheter. Vi står i kö till en annan båtklubb men vet ännu inte när det kan bli men i så fall är den klubben ännu mer lättorienterad.
Ikväll har vi också gått i ett folktomt köpcentrum här hemma för att träna vägen till bland annat postombudet och vår lokala teknikbutik. Det är också roligt att känna på hur han jobbar i den miljön. Inga konstigheter det heller.
Imorgon är sista dagen och vi kommer nog köra fram till lunch ungefär. Då blir det någon sträcka här hemma.
Idag stod det tuffaste passet på schemat, att åka till och från jobbet. Det är en resa på dryga 40 minuter som innehåller pendeltåg och buss med åtminstone en av Stockholms mer trafikerade stationer.
Som vanligt går man sträckan först i koppel för att ge hunden en chans att ta in miljöerna och se sig om i lugn och ro. Pepsi hade inga problem med att förstå biljettspärrarna och vi markerade särskilt den större och bredare spärren för barnvagnar. Givetvis satte han den spärren perfekt redan andra gången vi gick sträckan.
På pendeltåget hade Pepsi inga svårigheter att slappna av. Vi valde att åka mitt på förmiddagen då det är lite mindre folk men numera är det väl nästan aldrig lite folk på ett pendeltåg. Det är bara mer eller mindre mycket.
På Älvsjö effektiviserade vi upplägget något. Vi gick mellan tåget och bussarna och tillbaka först i koppel och sedan körde vi samma delsträcka i sele. Detta för att göra det när vi ändå är på plats så att säga och resan tar en stund. Pepsi hade inga problem och andra gången med sele gick han exakt likadant som vi gått med koppel. Jag kan ge mig den på att han valde exakt samma spärr också.
den här miljön är extra stökig med alla människor som går hit och dit i strida strömmar. Vissa, eller ganska många har dessutom näsorna i sina mobiltelefonskärmar och är inte helt uppmärksamma på verkligheten runt omkring dem. Ur våra hundars perspektiv som ser allt i höjd med knävecken så ter det sig säkert enormt rörigt. Ändå kryssar han snabbt och vant, letar luckor och slinker förbi där det går. Det här är också en miljö, precis som båtklubben som jag inte skulle ta mig ann på egen hand med vita käppen, så det är verkligen en fantastisk frihet att kunna flyga fram som vem som helst, nästan.
Vid jobbet är det mycket enklare. 50 meter från bussen till jobbet och rastrundan går längs lugna och fina gångvägar. Mycket hundar precis som hemma men inga som helst problem. Vi spenderade även några timmar på kontoret så att Pepsi fick andas in miljön där både i mitt arbetsrum och även i personalrummet där vi fikar. Där låg han och nyfiket tittade på alla kollegor som var sugna men inte fick klappa och hälsa naturligtvis.
Under hemvägen jobbade vi på liknande sätt, gick delsträckorna först i koppel och sedan om igen i sele. Vägen från bussen till tåget var inte heller några problem även om det är en utmaning att ta sig igenom en full biljetthall och välja rätt spärr kors och tvärs igenom alla människor, men det gick naturligtvis också bra.
Väl hemma är nu både hund och husse helt slut. :) Imorgon ska vi ta oss ann jobbet igen samt vägen till och från min andra dotter som bor ca tre kilometer bort.
Träningen med Pepsi går vidare på dag 3. Fortfarande känns allt bra och roligt. Jag insåg ganska snart att jag fått en hund som kommer klara vår miljö alldeles utmärkt och han har redan visat prov på sitt fantastiska bildminne och glädje i arbetet.
Idag har vi fortsatt med vägen till och från yngsta barnets skola samt ena dottern. Vi har också varit ute på vår båtklubb och tränat och det är bland annat i sådana här miljöer där hunden är avgörande som jag blir ännu mer lyrisk än i vanliga fall. Här ute är det förvisso rent och välordnat men jag skulle ändå inte kunna ta mig från grinden till båtplatsen och via klubbhuset på ett säkert och definitivt inte på ett bekvämt sätt utan hunden. Dels finns inga raka vinklar och kanter att följa med vita käppen och ute på bryggorna kan man inte heller så lätt följa kanterna med käppen eftersom där finns tampar och pallar som käppen fastnar i eller man löper enorm risk att snubbla på.
Med hunden är det något helt annorlunda. Klubbhuset och grinden och båtplatsen är lätt att göra till något positivt och han visar stolt vägen till de olika platserna och markerar tydligt det jag önskar. Han lärde sig till och med på andra svängen att markera trappstegen till vår båt. Nog för att platsen är väldigt lätt tillgänglig längst ut på bryggans högra sida. Det hade nog varit lite svårare om båten legat mitt i en lång rad av andra båtar men inte heller det hade varit omöjligt.
Dessutom tränade instruktören en gång med att gå på och av båten med Pepsi och sedan gjorde jag det. Inte heller det var minsta problem. Båten har breda skarndäck och mantåg längs kanterna vilket så klart underlättar. Men Pepsi sprang fram och tillbaka som om han inte gjort något annat. Instruktören som givetvis inte haft anledning att träna hunden på bryggor och båtar skämtade och sa att det är lite så hon jobbar, alla hundar är förberedda för alla konstigheter vi förare önskar oss. :)
På klubbens stora grusplan körde vi också lite lydnad, följsamhet, inkallning och apportering. Vi kommer naturligtvis åka hit igen för att öva åtminstone en gång till.
Imorgon är planen att åka för första gången till jobbet. Det ska bli spännande men förmodligen ingen särskild utmaning för den här tuffingen. :)
Så har dag två avslutats. Tiden går alltid väldigt fort under de här kurserna.
Idag har vi gått de första sträckorna både i koppel och i sele för första gången. Det gäller att inte fokusera på för mycket på en gång och jag prioriterar naturligtvis vägen till och från jobbet, till och från barnets skola, till och från två av barnen som bor inom gångavstånd samt båtklubben där jag har min båt.
Idag har vi börjat med det enklaste. Förutom den vanliga rastrundan så har vi promenerat fram och tillbaka till yngsta barnets skola både i koppel och sele. Det har gått alldeles utmärkt. Det är alltid ovant att gå med ny hund och hunden är ovan vid en ny förare naturligtvis. Jag ska lära mig att lita på honom (vilket inte är så svårt som många kanske tror). Svårare är att lära sig hans signaler och vara lyhörd och följsam. En ny hund kan ha svårigheter att veta hur den ska få sin förare att ”hänga med”. I vårt fall handlar det kanske mest om högersvängar, när hunden ska liksom ”trycka” mig. Då är det viktigt att jag inte går för långt fram så att hunden har utrymme att svänga åt höger.
Det låter som småsaker och det är det också men likväl viktigt och något man måste lära sig att en ny hund inte känner mig och inte är bekant med miljön och därför kanske är lite försiktigare i början.
Men det har gått bra. En annan sak är också tempot. Jag ska inte säga att jag blev orolig över det låga tempot för det går att få honom att öka farten med lite koppelkorrigeringar men även farten kommer nog att ordna sig när vi lär känna varandra.
Mitt första intryck är i alla fall väldigt positivt. Vi har redan haft många hundmöten eftersom det är ganska tätt med hundar här och många ganska ouppfostrade och skälliga och en hel del hundägare som inte riktigt vet hur man hanterar hundmöten. Då är det skönt att ha en hund som är näst intill likgiltig. Han kan givetvis titta lite och ibland känns det som om han spänner sig lite, höjer svansen och visar ”fy fan vad cool jag är och vad cool du inte är!” Det är faktiskt skönt. Min förra hund jag hade några månader hade otroligt svårt för vår tuffa miljö och framför allt alla hundmöten som nästan alltid går fel.
Idag ar vi även gått i koppel hem till en av döttrarna. Den promenaden ska vi säkert ta i sele snart. Men nu är det en trött och nöjd husse och hund som avslutar dag 2.
Idag är det dagen D och Pepsi har kommit! Det har varit några veckor av otålig och nervös väntan. Trots att jag har varit med om det här så många gånger förut, är det lika nervöst och spännande varje gång.
Jag har haft SMS-kontakt med instruktören som är på väg hela vägen från Göteborg. Förutom att instruktören är mycket kompetent och har rykte om sig att ta fram bra hundar så är det extra roligt att samma instruktör tränade in min frus hund för snart två år sedan. Hon bör således känna till miljön där vi bor och arbetar ganska väl vilket underlättar inträningen av nya hunden.
Jag hade förberett genom att köra iväg familjen ganska tidigt på förmiddagen för att jag skulle vara ensam när nya hunden kom så familjen fick gå över till vår dotter och roa sig så länge.
När det äntligen ringde på dörren så var väntan över. En ivrig stor svart Labrador stretade in genom ytterdörren och vi bekantade oss med varandra. Sedan släpptes hunden lös och fick springa runt hemma och nosa in sin nya miljö. Han var glad och sprang fram och tillbaka och kände in lukterna av resten av familjen och den andra hunden.
Instruktören och jag slog oss ner i köket med en kopp kaffe för att planera och prata ihop oss om de närmaste fem dagarna som vi ska jobba ihop. Inträningen är totalt 10 dagar men delas oftast upp på två tillfällen. Vårt andra tillfälle kommer ske någon gång i juli när vi fått jobba ihop en tid.
När vi satt och fikade så lugnade Pepsi snart ner sig och la sig på köksgolvet vid mina fötter. Han verkar redan ha förstått att han håller på att få en ny husse. :)
Under detta första samtal brukar också instruktören berätta mer om hunden och just Pepsi har egenheten att stjäla kökshanddukar om de hänger åtkomliga (vilket de gör i vårt kök där det oftast hänger en handduk på ugnsluckan). Sedan bär han runt på den och ylar och gnyr när han blir glad. I övrigt presenteras Pepsi som en aktiv och plikttrogen ledarhund som tar sitt jobb på stort allvar. Vi får se om jag håller med. :)
Denna första dag har vi tagit promenader i koppel och promenerat några av de rundor vi kommer börja med. Viktigast är så klart rastrundorna, dels den vanliga och sedan längre promenadrundor.
Alltid med ny ledarhund börjar man att gå rundorna i koppel. Man börjar aldrig med att ta på selen på en gång. Det är viktigt att hunden får promenera och ta in miljön i lugn och ro först. Det kommer man märka sedan när selen tas på, att hunden redan då vet vart vi ska. Redan idag kan man märka att han känner igen när vi går sträckor igen. Trots att jag haft hund sedan 1993 så slutar jag aldrig bli imponerad och fascinerad.
Hunden har så klart också introducerats för familjen och min frus ledarhund. Allt detta har så klart gått utan problem.
Jag vet sedan tidigare att den här dressören gärna rekommenderar klickerträning och det togs givetvis upp idag också. Jag har inte varit negativ till metoden i sig. Jag har ingen erfarenhet men av det jag kan om metoden så har jag varit skeptisk till om man som synskadad verkligen kan förstärka träningen med klicker. Det gäller ju att klicka precis i rätt sekund när hunden gör det man vill och det tänker jag kan vara svårt om man inte ser.
Men mer skeptisk än så är jag inte och jag har lovat dressören att försöka låta mig övertygas så får vi se om hon kan visa om och att det kan fungera även för mig. Jag ser helt klart vinsterna med det om det fungerar. Jag får rapportera i slutet av kursen.
Kvällsrastningen gjorde vi tillsammans och nu väntar Pepsis första natt i hans nya hem.
Nu är vi äntligen båtägare igen, det känns fantastiskt! Enda sedan vi sålde vår båt för två år sedan, har vi ångrat oss.
Nu dök alldeles rätt objekt upp och ja, nu ligger hon och guppar vid bryggan och väntar på sommarens första utflykter. :)
Jag har varit utan ledarhund i nästan tre år nu. Sommaren 2019 gick min femte ledarhund Flinga i pension efter sju år i min tjänst. Sommaren 2020 gick hon bort 11 år gammal. Hon var en fantastisk hund som älskade att jobba och desto stökigare miljö desto roligare tyckte hon det var.
Sedan den dagen har jag väntat på ny ledarhund. Jag visste att jag skulle få vänta länge eftersom jag den här gången bestämde mig för att stå i kö för en Schäfer. Jag är uppvuxen med Schäfrar och har alltid velat arbeta med Schäfer, men har inte förrän nu tyckt att det varit värt att vänta så länge. Men dels ville jag ta en paus för att analysera om jag verkligen skulle ha en hund till och dels är livet ganska lugnt och statiskt just nu vilket gör det enklare att vänta än tidigare. Och jag visste att väntetiden är lång, flera år.
Men under sommaren 2023 bestämmer jag mig efter samtal med ledarhundsverksamheten att lägga ner förhoppningarna på att de ska hitta en Schäfer. Miljön jag bor och arbetar i är alldeles för stökig och rörig för en Schäfer som ofta är lite känsligare för den påfrestningen. Man hade redan tittat på 4–5 tänkbara hundar till mig men varje gång kommit fram till att det nog inte skulle fungera.
Så jag tog det ganska kloka beslutet att låta dem leta efter en Labrador istället.
Så kom äntligen samtalet. I början av året flyttades ledarhundsverksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten För Delaktighet och jag hade lagt in de nya numren i adressboken och kopplat ringsignalen som låter som en skällande hund till just det numret.
Så när det verkligen ringde och en skällande hund hördes i min telefon hände det verkligen. Rösten i andra änden känner jag väl igen. En glad, kvinnlig röst med kraftig isländsk brytning. Vi har känt varandra i många år. Hon är en av de som matchar hundar med förare och hittills har det aldrig blivit dåligt och det finns bara en anledning till att hon ringer mig i det här läget. Jag vet redan att hon ska tala om att hon har en hund hon tror kan passa mig, men jag vet inte mer än så.
Den pirriga känslan i magen genom vårt inledande kallprat om att allt är bra så där som man gör innan beskedet kommer. Hon meddelar at hon har hittat en hund som hon tror kan passa mig, en hund som är tränad i storstad och har visat att han klarar det, för det är en hanhund.
Hans namn är Pepsi och jag gillar namnet genast. Han är svart och ganska stor. Sedan försöker hundkonsulenten beskriva hans egenskaper så gott det går, både sådant som givits av dressören som tränat honom och vad man sett i slutprovet.
Det låter fantastiskt bra och jag tackar omedelbart ja. Jag känner att man lagt ner mycket energi på att hitta rätt hund den här gången och det känns genomtänkt och bra.
Samtalet avslutas med viss planering. Inträning kommer påbörjas om ca tre veckor då dressören som tränat hunden kommer hem. Det borde bli någon gång i slutet av maj, efter den 20:e eller något sådant.
Dressören känner jag väl sedan tidigare. Vi har aldrig jobbat ihop med någon av hennes hundar förut så det ser jag fram emot extra mycket. Lite extra roligt är att min fru har fått sin första ledarhund som också kommer från samma dressör.
Nu börjar nästan en ännu jobbigare väntan, väntan på att Pepsi ska komma så att vi kan börja jobba ihop och lära känna varandra.
Fjärde onsdagen i april firas ledarhundens dag. I år är det också mitt trettionde år som ledarhundsförare.
Det är förvisso en liten sanning med modifikation, för i skrivandets stund har jag varit utan ledarhund i snart fyra år. Min senaste ledarhund, Flinga som var en gul Labrador gick i pension 2019 då hon fyllt tio år. Efter ett år som pensionär gick hon bort 2020. Hon var min femte ledarhund och precis som de andra fyra, den absolut bästa. :)
Varför jag nu varit utan hund i fyra år är ett eget val som beror på flera saker. I första hand ville jag äntligen förverkliga en gammal dröm om att få arbeta med en Schäfer åtminstone en gång i livet. Jag har alltid köat på Schäfer men inte varit beredd att vänta. Det går ut någon enstaka Schäfer som ledarhund per år och av dessa otroligt få är det inte många som klarar av den tuffa miljö vi har här i huvudstaden. För det krävs en tuff och stabil hund. Tidigare har jag inte varit beredd att vänta den tid det kan ta att hitta en sådan hund åt mig. Behovet av ledarhund har helt enkelt varit för stort.
På senare år har jag upplevt den bristande tillgängligheten för oss ledarhundsförare som allt mer besvärande. Det har alltid varit besvär att kunna ta med ledarhunden på restauranger, gym, mataffärer och liknande trots att det enligt lag är tillåtet. På senare år har det dessutom börjat uppstå situationer på pendeltåg och framför allt bussar vilket i princip aldrig varit ett problem tidigare.
Trots att jag och många andra ledarhundsförare anmält sådan diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen DO så har aldrig något ärende gått till domstol.
Så när min senaste hund togs ur tjänst på grund av ålder, kombinerade jag mitt försök att vänta på en Schäfer med en välbehövlig paus för att fundera över om jag över huvud taget skulle ha en ledarhund igen eller om det var mer begränsande än till nytta.
Nu i sommar har jag väntat fyra år. Det har gått ut ett antal Schäfrar som ledarhundar, men bara någon enstaka till Stockholm och ingen som passat mig eller gått till någon som stått före mig i kön. Eftersom livet är mer statiskt nu då jag mest reser till och från jobbet så har det ändå funkat. Jag har förvisso varit helt beroende av färdtjänst då jag inte åker med kommunala färdmedel utan ledarhund. Jag har insett att jag blivit beroende av andra på ett annat sätt också. Jag har inte så enkelt kunnat hämta och lämna barn i skola, hämta paket på posten, ta mig till vårdcentralen eller bara något så enkelt och självklart som att ta en skön promenad på egen hand. Att vara utan hund har gjort mig fegare och avstått från allt mer saker utan att jag direkt tänkt på det. Nu överväger jag att släppa på mitt hittills absoluta krav på en Schäfer och tacka ja till det som erbjuds men ha Schäfer kvar som ett förstahandsönskemål.
Ännu ett år har passerat och även det här året har varit konstigt naturligtvis. Privat har pandemin inte drabbat mig så mycket och jag håller mig nog även i år från att inte nämna det så mycket.
Arbetet har naturligtvis även detta år präglats av pandemin. Både jag och min fru jobbade hemma hela året fram till oktober och distansarbete har nog varit årets snackis. Det har varit stort fokus på allt negativt kring distansarbete och man har pratat om bristen på rörelse och social samvaro och att många mår dåligt av det. Jag har full respekt för det och kan förstå att det är så, men debatten är som vanligt väldigt ensidig. Man har inte pratat så mycket om allt bra det kan innebära, som exempelvis för oss.
Social samvaro har inte varit något problem för oss. Vi har båda jobbat hemma och haft barn hemma som periodvis i början av 2021 haft mycket distansarbete i skolan. Så för oss har det inneburit att vi sparat 15 timmar i veckan på att resa, hämta och lämna barn på förskola. det är 15 timmar av ens privata tid, 15 timmar kortare för en 6-åring som annars måste lämnas kl07 och hämtas kl17:30. Istället har det kostat ungefär 10 minuter per dag i hämtning och lämning, dvs 50 minuter i veckan. Det är en väldig vinst för familj och ens egen ork.
Sedan i oktober skulle alla tillbaka till kontoret. Det skulle ske stegvis fram till årsskiftet för centralt förstod man att det även skulle ta lite kraft att vänja sig tillbaka till tidigare rutiner. Men för många av oss var det inte mycket till successiv övergång, utan raka vägen tillbaka.
Sedan började smittan om igen och nya rekommendationer kom men även då stretar arbetsgivaren emot.
Digitala möten var vardag för mig redan vid sekelskiftet. då hade jag min arbetsplats i Solna, chef i Tyskland och kollegor över hela Europa. Möten via telefon och daglig kommunikation via telefon var vardag. Man måste säga att pandemin gjorde alla vana vid digitala möten på nolltid, trots lite missöden och tjat om dåligt ljud i headset, kamera på eller kamera inte på och annat idiotiskt. Men mötena blev effektiva och bra och kortades märkbart. Motståndarna säger att man missar det ”sociala spelet” och även här tycker jag bara det negativa togs upp.
Alla utom jag verkade väldigt sugna på att vara på sina kontor och sitta i konferensrum igen.
Man får se vad 2022 blir av.
Alla har fått vara friska och vi spenderade vår semester som tänkt ute i skärgården. Jag gjorde ett nytt försök att bli båtägare efter nästan 10 års uppehåll, men beslutade mig under tidig höst för att det fortfarande inte var rätt för mig och vi gjorde oss av med båten. Trots barn som numera är stora och kunniga i att framföra och navigera en båt till sjöss och stor hjälp av familjen att transportera saker fram och tillbaka, så är mitt huvudproblem detsamma. Jag kunde inte ens ta mig till och från båten på egen hand utan stor mental insats och fysisk utmaning och då tappar det en stor del av vitsen. Jag ska försöka hålla mig till sådant jag behärskar och någorlunda kan utföra själv.
Jag har bland annat börjat återanskaffa gitarrer och förstärkare efter att mina tidigare grejer blivit stulna. Jag hoppas att jag ska kunna återuppta mitt hobbyspelande så att de inte bara blir hängande på väggen.
Jag har ingen stor satsning planerad, men jag löptränar enbart numera. Jag har inte suttit på cykeln sedan april / maj någon gång. Under våren och sommaren gjorde jag ett nytt ryck för att försöka få kontakt med några nya ledsagare och satte ut en efterlysning i diverse grupper på Facebook.
Det såg bra ut till en början. Plötsligt stod jag med fem intresserade ledsagare och jag var ute och sprang på prov med tre av dem. Två av dem sprang några pass med mig innan allt rann ut i sanden och nu är det jag och mitt löpband igen.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer försöka igen och därmed kommer jag inte längre hoppas på något marathon i Stockholm. Men så börjar jag nog bli lite för gammal för det också.
Mitt nya fina löpband jag skaffade i början av året har redan fått gå många mil och det fungerar väldigt väl.
Med det önskar jag alla ett gott slut och ett så bra 2022 som vi nu kan få. :)
Jag skaffade Mitt första löpband 2009 för att kunna träna hemma. det blev enklare och mer tillgängligt på så vis eftersom det är ganska omständigt att ta mig till ett gym. Jag har haft turen att ha det utrymmet hemma och det har med åren expanderat med träningscykel och roddmaskin.
Löpbandet har gått ganska konstant i 11 år och många tusen kilometer innan det slutligen gav upp i brist på reservdelar och någon som kunde utföra service. När det till slut tvärstannade med en smäll och vägrade starta igen var det slutligen oundvikligt.
Det blev ett nytt i den högre klassen för hemmabruk, ett Sole Fitness F85 som jag tror har potential att klara den mängd träning det är tänkt för. Det är också utrustat med Bluetooth-anslutning så att det kan kopplas till träningsprogram så som Zwift för att överföra hastighet och lutning. Då slipper jag i fortsättningen springa med sensorer på skorna för att överföra hastighet till träningsprogrammet. det kommer göra att informationen till träningsplattformen kommer bli väldigt exakt.
Men det var ett riktigt monster till paket som DHL lämnade av nere i porten. Jag fick fantastisk hjälp av fastighetsskötarna i mitt hus för att släa in det och det är jag dem evigt tacksamma för, annars hade det blivit tufft. :)
Så var det dags för invigning. Monteringen gick utan större problem och när det var dags för första passet var det en fantastisk känsla. Jag vet inte hur man bäst beskriver det, men att ta ett steg från ett 10–12 år gammalt löpband i lägre medelprisklassen till ett helt nytt i övre konsumentprisklassen var verkligen en enorm skillnad.
Inget skrammel och vibrerande, gediget underlag att springa på och framför allt tyst motor och bra dämpning av löpstegen. Motorn på 4hk hade inga som helst problem att bibehålla hastigheten vid fotisättningarna.
Att ändra lutningen var förvisso något långsamt vilket är en säkerhetsfiness, men helt ljudlöst utan ”knorrande” och ”knirkande” ljud från hydraulpump och kolvar.
Ska jag ändå säga något negativt handlar det bara om småsaker:
Men i övrigt känns detta som toppklass för privatpersoner. Det känns som ytterst gedigen byggkvalitet som förhoppningsvis kommer hålla länge.
Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.
De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.
Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.
programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.
Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?
Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.
Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…
Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.
Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.
När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.
Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.
Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.
Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.
Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.