I oktober skrev jag Skolan har blivit en värre plats som handlade om mina barns situation i skolan och skolans till synes ointresserade inställning. Vi såg givetvis till att rektor och klasslärare fick veta och vi har också hela tiden har vi uppdaterat lärare om vad som hänt. Och förutom de vanliga fraserna att ”vi arbatar ständigt med mobbing och vuxen närvaro” verkar ingenting ha hänt. Idag kom min dotter hem och hade åter igen blivit slagen av en klasskamrat. Det skedde vid gungställningen, en ganska naturlig lekpalts för barnen och således en ganska naturlig plats för rastvakter. Men inga vuxna finns där. De vuxna hon söker upp är inbegripna i ett inbördes samtal och ber barnet vänta och ingen uppmärksammar hennes behov av hjälp.
Det tråkiga med allt det här, förutom att andra barn slår mina barn, är att ingenting har blivit bättre från när jag var liten. Mobbingen förekommer på samma platser,med samma metoder och av samma typ av barn. Och vuxna var lika blinda och ouppmärksamma då som nu. Ingenting har förändrats trots uppmärksamheten kring mobbing, flera fall av skadestånd (som kommuner förvisso vägrat betala ut ibland), trots kampanjer och TV.
Allt är precis som förr, de mobbade och slagna barnen känner sig skyldiga, deras föräldrar får känslan av att det är vårt fel, att vi inte peppar barnet, att man MÅSTE gå till skolan. Och precis som alltid skyddas de som mobbar. Det är vi som måste flytta på våra utsatta barn och söka bättre lösningar medans de stökiga barnen går kvar och väljer ut nya offer. Och vi föräldrar får alltid känslan av att våra barn överdriver, att tjafset som förekommer vid gungställningen bara är småsaker, och är våra barn lite udda får vi ju förstå att det triggar andra.
Och allt är som vanligt, precis som förr, byter vi skola är det likadant där. Och för en icke bilburen familj som kanske vill ha lite mer i livet än pendla till avlägsna skolor finns inte många alternativ. Och grundproblemet är ändå att vi inte ska behöva flytta våra barn för det löser kanske bara våra problem, inte andras och ingenting blir bättre. Om vi vuxna som finns där barnen är inte vågar ta konflikter, öppna ögonen och visa nolltollerans så kan vi hålla på att tjata om mobbing i evighet och allt kommer ändå bara förbli ord.
En positiv förändring har detta givit, en liten, men ett steg i rätt riktning. Vi som upplevt detta vet att omklädningsrummet före och efter gymnastiken är en väldigt tacksam plats för den här typen av aktiviteter. Ändå är det i speciella fall vuxna finns i omklädningsrummet för att övervaka. Och ofta tycker man att det räcker med att killarna har vuxet sällskap. Som om mobbing inte förekommer bland flickor!
Och hur skajag som förälder kunna tvinga mitt barn in i en miljö där jag vet att dom far illa och med goda argument säga, att här måste du vara, här är det bra, här lär du dig och blir stor? Då sviker jag ju dom lika mycket som övriga vuxna och det är åtminstone inte min målsättning.
Tyvärr jag fortsättning följer :-(
OBS: Pysslingen som det hänvisas till i ”Andra bloggar om” att inte den skola vi syftar på i det här inlägget. Hösten 2008 började vår äldsta dotter i en skola i Pysslingens regi och vi är mycket imponnerade av deras strategi mot mobbing så här långt. Skolan som avses ovan är i kommunal regi i Haninge kommun.
[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn[/tags]
Usch, va’ tråkigt. Stackars tjej. :( Det är nog en klen tröst just nu men jag tror att både du och jag vet att det inte alltid kommer att vara så här. Det är nog ingen vidare tröst för henne eftersom hon befinner sig i eländet just nu och det är verkligen för jävligt att skolan fortfarande inte har någon som helst kompetens eller ens vilja att göra något åt problemet. Jag hoppas det ordnar sig för henne iallafall och att hon fortsätter prata med dig och Maria om det hela när hon kommer hem från skolan. Jag var dålig på det när jag var liten, vilket nog gjorde att det hela blev jobbigare att genomlida än vad det hade behövt vara.