I mitt förra inlägg, Ledarhundar och tillgänglighet del I ville jag börja att belysa problemen med ledarhundar och tillgänglighet i samhället. Det handlade om allergi och hygien och här hade jag tänkt fortsätta resonnemanget.
Som jag skrev hade jag ett väldigt aktivt uteliv de första åren som arbetslös. I början och mitten av 1990-talet när jag fick min första ledarhund, visste alla man mötte vad en ledarhund var och hade för uppgift. En del var kanske lite glorifierat och aningens överdrivet, men kunskapen fanns och folks inställning var fin och hedrade dessa hundar.
Under de åren hade jag sällan problem att komma in på alla de pubar och restaurnager jag besökte. Ledarhundsverksamheten hade varit flitig i sin marknadsföring av ledarhunden och det hade till och med förekommit reklam i TV, i Anslagstavlan. Få drömde om att fundera på att säga nej vid dörren. Min hund följde mig på teater, bio, museer och allt det man kan tänka sig vore normalt. De få gånger vi gick på stökigare discon hittade vi snabbt former för att låta hunden ligga i lugnare miljöer, antingen i en garderob eller ett personalutrymme. Ofta ”slogs” personalen om vem som skulle ta hand om hunden under tiden husse roade sig. Och det var inte ovanigt att hunden varkraftigt jödd när vi kom där ifrån och inte behövde någon kvällsmat. Det var ett problem, men i jämförelse ett angenämt dito.
Visst hände det att vi inte fick komma in på en del ställen. Det var ofta små pizzerior som säkert inte skulle överlevt en kontroll från Livsmedelsverket av andra skäl. En gång på besök i Katrineholm stannade vi för att äta längs vägen. En krögare som drev en lunchrestaurang vägrade oss tillträde. Jag försökte förklara, visa medgivandet från Livsmedelsverket och annat, men möttes av skrik och bråk. Till slut blandade sig övriga gäster in i diskussionen, och menade att det är klart att hunden skulle få komma in. krögaren kunde gå med på att hunden skulle stanna utanför, i blåst och minusgrader. äventyret slutade med att 5 gäster reste sig och gick och lämnade en tom restaurang bakom sig.
Idag är det helt annorlunda. Om det då gick bra på 8 av 10 restauranger är det minst det omvända idag och man kan verkligen fundera över vad som hänt. Samma medgivande från Livsmedelsverket gäller fortfarande och även om texten innehåller formuleringar om rökning och är aningens omodern, är den fortfarande gällande. Nya EU-direktiv ska dessutom ha gjort det ännu lättare. Det lär tydligen idag vara OK även för privata hundar att komma in på restauranger om vissa krav uppfylls. Dock får mat inte serveras just där. Men i barmiljö skulle det gå bra. Den största och viktigaste förklaringen är nog att marknadsföringen av ledarhundar i stort sett helt upphört. Man nöjde sig med resultatet under 90-talet och lutade sig tillbaka.
Men inforamtion är färskvara och måste fortsätta alltid. Några som inte vilat är Astma- och Allergiförbundet. De har insett att fortlöpande kampanjer är det enda rätta och därför har deras handikappgrupp inga problem att hävda sin rätt i samhället. I vart fall klart mycket mindre problem.
Just nu sitter jag på ett hotellrum och tänker på just detta, hur konstigt och avigt hela problemet är. Om vi hoppar över restaurangerna på 90-talet och istället går till mitt första riktiga jobb som var som PC-samordnare på Stockholms Läns Landsting där min arbetsplats var 6 vårdcentraler blir det intressant. en miljö som definitivt borde skapa problem med patienter och läkare. Endast en vårdcentral hade betänkligheter men snart vandrade PC-tekniker med sina datorer och ledarhund genom nästan alla lokaler. Det stora problemet var inte patienter som föll ihop i allergichocker och dog, utan att jag var och var annan gång fick ta av hunden sin vita sele för att låta barn och pensionärer klappa mitt underverk. Allt som oftast stannade han hos någon tant i väntrummet medan jag skruvade datorer i serverrummet intill. ”Jag har ändå inte tid hos doktorn förrän om en halvtimme, kan jag inte få passa honom???”
Den allergiska receptionisten på vårdcentralen där det först var problem som fick klåda och rinnig näsa av vissa hundar medgav att det var mest vid kontaktallergi och märkte snart att just min Labradors päls inte var något problem. Snart kunde han ligga vid hennes fötter och vänta på husse. När jag kom för att hämta honom snorade hon och sa ”jag kunde inte låta bli men jag får skylla mig själv!” Det var en riktig allergiker!
Under mina år inom Nacka Primärvård lånades jag även ut till i stort sett alla vårdcentralen i ett projekt att digitalisera receptöverföring till apoteken, ända ut till Nynäshamn. Ingen ifrågasatte ledarhunden där heller, vare sig patienter eller personal.
Genom livet har jag själv varit hos tandläkaren och husläkaren, under mina år då jag led av panikångest hos diverse hjärtspecialister och företagshälsovård och sällan eller aldrig ens mött en frågande min eller fått ett nej. 1996 födees mitt första barn med samma ärftliga ögonsjukdom av cancer-typ som jag föddes med vilket gjorde att vi spenderade flera år på både Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset i Solna och senare även på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och då var min ledarhund ofta med. Eftersom det var barnonkologen och inte allergimottagningen vi var på, var det inget problem.
Detta borde räcka tycker jag. Inom sjukvården vet man att detta är ett mycket litet problem. Att dra dammsugaren ett extra varv de få gånger en ledarhund besöker en lokal om man känner det behovet. Men inom sjukvården oroar man sig för betydligt smutsigare saker än någon enstaka ledarhund någon gång per år. Det är också en faktor att betänka. Det finns ca 250 hundar i Sverige och så klart mest koncentrerat i Stockholm och Göteborg. Hur stor sannolikhet är att man möter en ledarhund på just en vårdcentral just den dagen just du ska dit? Den är knappt mätbar. Samma med restauranger och andra samhällspositioner.
Ändå sitter jag här nu på Spar Hotell Majorna i göteborg, ett hotell som tidigare kategoriskt nekade mig med ledarhund att bo här då jag besökte vårt huvudkontor. Nu har man ändrat sig och jag vet inte exakt varför, men är positiv och tacksam. Inte nog med det, de hjälper mig att få ett lätt tillgängligt rum, beklagar att hunden inte kan vara i frukostbuffén där man ju faktiskt plockar mat, men kompenserar med att det är bara att ringa så hjälper de mig i buffén.
Och så kontrasten, förra veckan blev vi nekade tillträde till Kellys bar, Andra Långgatan 28 i Göteborg av en i personalen som påstod sig vara restaurangchef. Han skyllde på allergiker och sa sig vara ”hemskt ledsen” men vägrade ta del av medgivandet från Livsmedelsverket eller ens diskutera allergifrågan. Efter att ha blivit utkörda från Kellys Bar, gick vi till nästa ställe, Queens Head och på frågan ”är det ok att ledarhunden kommer med in?” stannar servitören, tittar och säger ”ledarhund, ja självklart! Skäller den?” På den frågan kunde jag svara att han inte kommer märka att hon är med och så slutade den kvällen lyckat!
idag var jag ute med kollegorna och valet föll då på Evas Pianobar, Kustgatan 14 i göteborg. Vis av erfarenhet och för att inte ställa till det för mitt sällskap, ringde jag för att bekräfta det jag visste. samma sak här, ingen tanke på att släppa in oss, inga argument, vägrade ens ta del av lagparagrafen, sa att även om medgivandet fanns, ägde han sin rätt att säga nej ändå och nej var svaret. Tyvärr var sällskapet för stort för att byta ställe och jag lämnade hunden på mitt välvilliga hotell.
Detta är bara två exempel de senaste dagarna. Under min vistelse i Göteborg har jag besökt 3 lunchrestauranger jag inte ens bemödat mig att fråga eftersom jag vet svaret. Och visst äger restaurangägaren fortfarande rätt att säga nej. Medgivandet från Livsmedelsverket är bara ett medgivande. Att om personalen släpper in en ledar-, service- eller signalhund är det helt enligt reglerna trots de svavelosande förbuden mot pälsdjur i serveringslokaler rent allmänt.
Vill man kan man anmäla det till Diskrimineringsombudsmannen men de kommer alltid fram till att det inte är olagligt att neka tillträde. Man hänvisar inte sällan själva till allergifrågan. Snacka om intressekonflikt! Tidigare anmälde man till Handikappombudsmannen HO och då hände det ibland att man uttryckte sig kraftigare och att då restaurangägaren gav sig. Men aldrig så vitt jag vet någon rättslig prövning till förmån för ledarhundsekipage.
När man ser det i det här sammanhanget är det absurt. Jag kan ta med min hund in till en cellgiftsbehandling på ett barnsjukhus, men inte en pianobar där jag senare på natten vaknar av bubblig mage. Inte lär det ha berott på hundars ohygien!
Men visst finns det fortfarande ställen dit man fortfarande kan gå för att äta eller dricka och trivas. Jag tycker att Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ska återuppta arbetet med den svarta och vita listan över restauranger, krogar och hotell och liknande. Där ska de som är bra och sunda premieras och lyftas fram och de dåliga synas! Sedan hur ni där ute värderar det är ju upp till var och en. Att vanligt folk skulle strunta i att besöka en restaurang bara för att de behandlar handikappade som skit kanske inte är så troligt men det ska ge dem dålig reklam.
I väntan på de listorna ska ni här få några smakprov ur min vardag där det går utmärkt att vistas med ledarhund. Viktigt att säga att det finns många fler och att detta bara är några exempel.
Som sagt, endast några exempel. Känner du dig som krögare eller hotellägare glömd, skriv en kommentar med din länk och vad just du anser. Är du dessutom en som tidigare sagt nej men ändrat dig är du mer än välkommen med dina kommentarer!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadades Riksförbund, SRF, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus, Radiumhemmet, Restaurang, Hotell[/tags]