Tiden går fort när man har roligt! Snart är det tre veckor vi fått klara oss på egen hand, jag och min nya hund.
Det är en massa tankar som passerar när vi är ute och går, jag och min prinsessa. Senaste turen i parken drabbade jag av en sådan där vardaglig ödmjukhet eller vad jag ska kalla det för. Det var bara en av tusen och enklaste slaget. Vi kom och gick längs grusvägen precis som för några dagar sedan. Jag vet att här någonstans mitt i ett gräsområde ska vi svänga in på en smal stig. Det finns för mig inga bra riktmärken. Den gången började min hund tveka på steget och jag trodde hon tänkte strunta i stigen, så jag manade på henne att gå. Följden blev ett plask i en ganska djup vattenpöl! Åtminstone i mina öron lät det som om hon åter sa ”ja, vafan, jag försökte ju säga det men du lyssnar aldrig på mig!”
Idag hände samma sak. Jag bestämde mig för att anamma mitt eget resonemang att rätta henne först efter att hon gjort fel och inte när jag tror att hon kommer göra fel. Går hon förbi stigen kan vi ju alltid vända om och gå där fram och tillbaka tills hon väljer att markera stigen. För att hon vet att den finns råder ingen tvekan om.
Så idag saktade hon in på ungefär samma ställe och utan att ens svagt styra henne i selen uppmanade jag henne att jobba på. Den här gången girade hon höger för att runda samma vattenpöl som vi klampade i här om dagen. Därefter anslöt hon åter till vänster kant och jobbade på tills stigen in till vänster dök upp som hon givetvis markerade och svängde in på.
Jag kände att för varje dag som går, blir hon en bättre hund. Men framför allt blir jag en bättre förare! Man pratar om lyhörd hund men mer sällan om lyhörd förare och det gör mig så glad att jag trots allt kan bli bättre trots fyra tidigare hundar och 18 år som ledarhundsförare bakom mig.
När jag var ”ung” och hade min första hund, hade jag en mer avspänd stil, det inser jag först nu. Jag var inte så mån om att vara så perfekt i andras ögon. Här om dagen skrev jag om att jag nog tyckte det var lite jobbigt när min hund trängde sig i köer till bussen och spärren in till tunnelbanan. Egentligen är det ju ett naturligt sätt för våra hundar att arbeta. Dom vet att vi ska fram till bussen eller spärren, eller in i tunnelbanetåget, och människor och barnvagnar är hinder vi ska undvika fint. Hundarna är inte tränade att köa vilket skulle vara svårt att lära de. En alldeles för dynamisk situation.
Så, när jag var ung lät jag min dåvarande hund jobba fram dit vi skulle utan att bekymra mig särskilt mycket om jag fördröjde en medtrafikant 4 sekunder i en kö. Den hunden lärde sig förvisso med åren att köa riktigt bra, men de första åren var målet allt och vägen inget :) På senare år har jag kanske blivit mer rädd eller finkänslig, undrat vad folk ska tycka när vi dånar förbi och ställer oss först i kön. Jag har egentligen aldrig hört någon klaga men samtidigt tänkt att jag heller inte ser folks fula miner när jag tränger mig. Så egentligen har jag ingen aning om folk tycker det är OK eller inte.
Samtidigt frågar jag mig hur stor roll det egentligen spelar vad andra tycker för en sådan skitsak. Viktigast är kanske att hunden får göra sitt jobb? Här om dagen stoppade jag min hund som var på väg att glida förbi busskön fram till busshållplatsen. Dagen efter fanns ingen kö och då stannade hunden ungefär på samma ställa där jag avbrutit henne dagen före, alltså 20 meter före busshållplatsen.
Då bestämde jag mig för att åter bli en bra hundförare hellre än att försöka vara något jag inte har förutsättningar att vara. Jag kan inte vara en artig och perfekt medtrafikant i alla lägen.
Så igår när vi åter närmade oss busshållplatsen bestämde jag mig för att försöka. På lagom avstånd gav jag kommandot ”sök bänk” eftersom jag visste att där bussen stannade fanns en bänk. Jag märkte hur lilla Flinga travade på med mål i siktet och jag hörde svagt hur raden av människor med prasslande tidningar passerade på min vänstra sida. När Flinga vek in höger och satte nosen mot bänken var bänken full av sittande människor.
Då slog det mig att det nog är just det som känns jobbigt, vid sidan av mycket annat jobbigt. Att hunden ska tvinga bort känsliga Stockholmare från den bänkplats de erövrat :) Att tränga sig och vara till besvär. Givetvis fick hundens agerande effekten att en tidningsprasslande tjej reste sig och erbjöd platsen varpå jag svarade och tackade men bara ville låta hunden markera bänken som föremål men att det räckte. Jag tror tjejen satte sig igen. Vi tog några ytterligare steg förbi bänken och stannade. Sitta måste jag inte!
När bussen sedan kom stod vi plötsligt först i kön, ytterligare något som känns lite jobbigt. Men hundens fokus är dörren in i bussen och hellre den utgångspositionen än att glida förbi kön i det läget. Åter igen kände jag mig som en bättre förare!
Ett misslyckande har vi råkat ut för idag. Efter jobbet snabbrastade vi nära ”alkisparken”. Inte nog med att jag har en sådan hemma, jag har en vid jobbet också! Gräsplätten omges av ett ankelhögt staket och jag fick meddelandet av en medföljande kamrat att någon satt på staketet längre ned. Efter rastningen selade jag på Flinga och vi vandrade ner längs vägen. När vi passerade denna någon på staketet kände jag hur min hund ryckte åt sidan, personen i fråga skrattade märkligt. Min kamrat berättade att personen haft mat i händerna som min hund nafsat av. Exakt hur det gick till kan jag inte veta. Om personen sträckte maten mot hunden eller om hon gick så nära och frestelsen var för stor. Det är ju ändå Labradorer vi arbetar med. Men personens skratt lät inte helt ”vaket” så mitt eget antagande, av det och placeringen för intagande av sin måltid får mig att undra om vederbörande kanske ingick i A-laget.
Jag undrar nu så klart hur mycket det där förstörde för mig. Flinga har inte varit så närgången på andra människor men har varit väldigt stark när man förstärkt riktmärken och liknande med godis. Och en matbit i handen på en sittande människa tyckte hon säkert var trevligt. Men just i vår miljö förekommer ju dessvärre ganska ofta människor sittande i trappor vi passerar och de som sitter där är oftast inte ”Svensson”.
Men hur detta påverkar mig och min hund framöver får väl framtiden utvisa. Det hände några gånger att min första hund tog äpplen ur barns händer när de passerade i barnvagn och kanske sträckte dem mot hunden. Men då hade vi inga större besvär efter det. Jag brukar också försöka tänka att det kan finnas olika förklaringar till saker som händer även om jag blev jävligt arg just efteråt det som hände idag. Kanske sträckte vederbörande inte maten mot hunden, hon kanske sträckte sig efter det när det kom för nära? Personen kanske själv hade ett funktionshinder? Och även om vederbörande var alkis och sträckte maten mot hunden och tyckte det var kul eller sött, kanske han inte gjorde det av elakhet. Även om det innebär problem för mig framöver som den här människan inte kan ha rimlig chans att sätta sig in i. Den sista förklaringen kan vara att personen var paniskt hundrädd och blev skräckslagen av ett hundgap som sträcker sig mot hamburgaren och kanske inte kunde eller vågade och visste hur man skulle avstyra det hela?
Jag hann i stunden inte förstå vad som hände så jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag kan inte veta om jag sagt något dumt om jag vetat vad som hände i stunden, men jag tror inte det. Då hade jag i så fall varit seende och kunnat styra upp det innan det hände. Kanske till och med gått en omväg förbi personen på staketet. Givetvis önskar jag att människor förstod vilka konsekvenser det kan få om man klappar eller matar i just det här fallet en ledarhund. Lång tids dressyr och träning kan behöva göras om och mitt största problem är att jag inte kan se och förebygga saker när de händer. Om min hund börjar dra ivrigt åt något håll kan jag inte veta förrän det är försent om det var på grund av att hon letade sig fram till rätt plats, lockad av en annan hund eller människa eller mat. Inte ens när något hänt kan jag veta säkert vad som hänt om jag inte har någon medmänniska med mig. Jag skulle på det viset altid vilja ha min instruktör Sara ett par steg bakom som refererar vad som är på väg att hända eller vad som just hände. Jag tror dock hon anser sig ha annat för sig ;)
Men det här är vår vardag, full av oförutsedda händelser som inte går att träna i förväg. Vi lever i en dynamisk miljö där det förekommer olika människor varje sekund. Om jag kunde sprida mer kunskap och information med föreläsningar så skulle jag gladeligen göra det. Önskar jag kunde leva på det!
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]
Tack för ett insiktfullt och roligt inlägg! Ibland tänker jag att jag ska lita på Masi. Ibland tänker jag att det är något fel när han tvekar och saktar in steget så där står jag i vattenpölet, som du! Masi tycker det är skojigt att kryssa mellan folk i tunnelbannan och jag blir lite uppjagad, en lantnolla som pendlar till jobbet i stockholm. Men sen när vi åker hem ligger han helt död i tre timmar hem till landet.
Du gör redan en grymt bra folkbildningsinsats genom att blogga om ditt liv med hund. Så himla inspirerande och roligt att läsa. Jag blir så sjukt sugen på hund dessutom :-)
Ang köande och överkänsliga människor som av missriktad finkänslighet och allmänn rädsla kastar sig undan, muttrar surt eller glor ilsket tycker jag inte att du ska bry dig alls. dels tycker jag att de flesta av oss bryr sig generellt för mycket om vad andra tänker (med det inte sagt att jag tycker man har rätt att vara otrevlig på något sätt) däremot är det ett faktum att vi inte ser. Det är därför vi har våra hundar pinnar mm. När de som faktiskt ser, uppfattar att vi inte gör det, är det också upp till dem att berätta var t.ex en kö slutar, att de tycker vi kommer för nära med våra hundar eler annat som vi rimligen som synskadade inte kan ha koll på. När jag bodde i Fiskis upplevde jag att kommunikationen funkade mkt bättre än i mer svenskdominerade områden. Kanske för att nvandrare, trots språkbarriärr ofta är mer verbala eller att de helt enkelt vågar ta kontakt och säga till.
Jag ser fram emot att läsa mer o era vidare öden och äventyr :P