Idag har vi haft en personaldag på jobbet inför sammanslagningen av Stockholms två syncentraler på Sabbatsbergs sjukhus och i Långbro. Sammanslagningen och flytten till nya lokaler sker i början av februari nästa år och den nya syncentralen kommer ligga i Västermalmsgallerian med ingång från Fleminggatan.
Det har varit mycket funderingar och framför allt oro i leden inför den ganska stora händelsen och som en början av processen hade vi idag en första gemensam dag.
Dagen började med två föreläsare. Om sanningen ska sägas, var jag inte helt fokuserad under den första föreläsningen, eller föreläsaren lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Den andra föreläsaren pratade om kreativitet och positivt tänkande och där kände jag igen desto mer. Vissa enstaka delar av det använder jag själv i mina föreläsningar om att se utanför ramarna och att inte säga att någonting inte går att genomföra.
Sättet att leda och inspirera människor till stordåd var en direkt variant av det jag upplevde under åren jag jobbade på UUNET mellan 1999 och 2006. Vi var många unga killar och tjejer och våra chefer släppte oss helt fria. Vi kunde till synes sitta i fikahörnan med fötterna på bordet och kaffekoppen i hand en hel förmiddag och chefen bara gick förbi och log. Där i fåtöljerna sprutade idéerna och skapades lösningarna. Sättet att leda oss gjorde att vi fick otroligt mycket gjort och en respekt för våra chefer långt över något jag upplevt senare i arbetslivet.
På vår landstingsdrivna verksamhet kanske inte exakt samma system fungerar. Däremot tror jag sättet att tänka positivt och att inte vara så rädd för förändringar är mycket nyttigt för oss och ett långt större problem än det rent praktiska kring en sammanslagning och flytt till nya lokaler.
Under eftermiddagen fick vi ett antal frågor och delades in i grupper med 2 sittningar under eftermiddagen där vi diskuterade igenom frågorna. Det handlade mycket om att presentera oss för varandra samt nämna någon hjärtefråga i arbetet och vad vi var nyfikna på inför samlokaliseringen. Som hjärtefråga nämnde jag tillgänglighet och teknik och vad jag gör med den för mina klienter varje dag. Gällande min nyfikenhet inför flytten handlar den mest om positiva saker, ett nytt sätt att arbeta som jag tror kommer underlätta framför allt administrativt för mig. Huruvida det blir en fördel att vi nu sitter på samma ställe allihopa kommer mera bero på vår inställning och förmåga att ändra oss än själva faktumet att vi sitter i samma hus. Några våningsplan eller kilometer emellan kan annars vara detsamma. Jag tror att den mänskliga delen i detta kommer bli den största utmaningen.
För att knyta ann till tiden på UUNET extra mycket, ägde dagens konferens rum i samma hus där vi en gång satt med fötterna på fikabordet 1999. Det var en sådan där lite speciell känsla, som att cirkeln slutits att sitta just där och höra just detta, som en högre mening på något vis. Jag kunde inte låta bli att känna så. När jag och mina kollegor dessutom gick till pendeltåget i Helenelund, var det samma sträcka jag gick många gånger och trots att det snart är 15 år sedan, väcktes en massa minnen till liv av att gå där på samma gångvägar som då, i en annan och ganska lycklig tid i livet.
I mitten av januari ska vi ha en ny sådan här sammankomst men då en tvådagarskonferens då det verkligen på allvar börjar dra ihop sig. Jag ser faktiskt fram mot lite ny miljö och en nystart. Det är kul att flytta och jag tror mycket på en sammanslagning även om jag tror våra chefer får fortsätta att bjuda till lite för att få ihop dom båda enheterna till en och samma.
[tags]Arbete, Syncentral, Konferens, Kista[/tags]