Idag minns jag den 14:e februari 1994 när jag stod på perrongen på Karlbergs station och väntade på pendeltåget. Det fanns inga likheter med den gången i övrigt förutom att jag tänkte på att just Karlbergs station har en ganska smal perrong.
Det har varit riktigt nära ögat två gånger i livet. Den ena var en händelse som utspelade sig 1995 på centralens tunnelbanestation men det är en egen historia som kanske berättas framöver.
Jag är van resenär av kommunala färdmedel. Även tiden före min första ledarhund 1993 åkte jag mycket tåg, framför allt längs Roslagsbanans Österskärslinje. Då fanns inga ledstråk längs dom vita linjerna på perrongerna men det var mycket mindre folk än vad det är idag.
Den 14:e februari 1994 gick jag från min praktik på Österåkers Dykarskola en timme tidigare för att åka in till Stockholm och träna med en kompis. Jag och ledarhunden gick som vanligt till stationen i Åkersberga. Jag skrev i min dagbok dagen efter att jag hade tankarna på annat håll vilket jag normalt inte tillåter mig själv när jag rör mig bland tåg och tunnelbanor. Då gäller det att vara fokuserad. Annars kan det hända som höll på att hända.
Perrongen var smal så jag brukade stå lutad mot ett räcke för att vara på säkert avstånd från perrongkanten. Jag slarvade denna dag.
Tåget kom i hög fart från vänster och Österskärshållet. Ljudet av tåget dämpades av snön och det frasade från luftledningen sådär som det kan göra kalla dagar.
Nästa hörselintryck är ett antal människor i närheten som drar efter andan, det var ett tydligt och klart hörbart ljud men ingen skrek. Jag fattade inte alls att det handlade om mig. Nästa ljud är någon som vrålar från tåget, ett dämpat ljud och ett hysteriskt bultande i lokets vindruta.
Först när loket passerar mig på några få decimeters håll förstod jag hur nära döden jag varit, att människornas andhämtning rörde mig.
Några snabba steg bakåt, slog ryggen i räcket som jag borde lutat mig emot från början. Väl ombord på tåget halvvägs in mot Stockholm kom chocken.
Idag finns händelsen alltid med om än omedvetet. Dom linjerna längs perrongens kanter som man kan känna med fötterna eller vita käppen har tillkommit sedan dess och är till stor hjälp. Samtidigt har antalet resenärer ökat väldigt mycket sedan dess och trängseln och stressen är farlig. Men det är vardag för oss med synnedsättning.
Ändå älskar jag att åka tåg, tunnelbana och buss som alla andra, hellre än att åka färdtjänst.
[tags]Tåg, Pendeltåg, Tunnelbana, Synskadade, SL[/tags]