Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.
I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.
Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.
Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)
Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.
Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.
Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.
Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.
Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.
Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)
Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.
Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)
Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)
Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.
Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.
Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.
Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.
Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.
Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.
Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.
[tags]Mässa, Hjälpmedel, Teknik, Syn, Synskada, Synskadade, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, ID-dagarna, Tillgänglighet[/tags]