Kolmårdens vargar 2010

När jag var liten fick jag vara med om något jag minns än idag! Någon gång
mellan 1980 och 1984 gick jag i årskurs 1–4 och vi gjorde ett besök på
Skansen på Djurgården i Stockholm. Där fanns vargen Pelle. Pelle var
välkänd och när vi kom en grupp barn, kom Pelle i koppel med sin skötare
och vi fick klappa och kela med honom! Jag hade själv schäfer-hund hemma
och för mig var det inte märkvärdigare än så och jag tror att han kände
det.

Något sådant skulle så klart inte hända idag. Man låter numera inte barn
träffa vargar och kanske är det klokt. I Kolmårdens Djurpark måste man vara
över 15 för att få träffa vargar.

Förra året kom det på tal att besöka dessa vargar. Djurparken anordnar
gruppbesök för en avgift och en av våra vänner skulle ge sin fru det i
födelsedagspresent. Dom frågade om vi ville följa med! Men tiden gick och
av olika skäl tog det ett år för oss att komma till skott, men äntligen
bokades besöket! Vi skaffade barnvakt och bilade ner.

Ute vid entrén väntade vi på att gruppen skulle samlas. Jag vet inte om
jag kände mig nervös, jag tror inte det. Men spännande och
förväntansfullt! Efter alla år med hund, uppvuxen med hästar och katter,
visste jag att osäkerhet och rädsla läses av oerhört tydligt av djur och
den som är osäker och rädd, blir uppvaktad mest. Jag funderade nog mest
över hur djuren skulle tolka mig.

Djurparken har två varggrupper och den ena finns direkt vid entrén till
djurparken. Men vi stretade upp för backar mot den andra som finns vid
kamelerna och där fick vi en kort genomgång innan det var dags att gå in.
Så klart nämndes det om osäkerhet, att vargarna gärna tog saker, vi ombads
att hålla hårt i kameror och stoppa remmar och snoddar innanför kläderna,
för det vargarna tog, var oåterkallerligen borta och inte ens hon som
djurskötare kunde få dem tillbaka. Hon uppmanade den som kände sig rädd
och osäker att hålla sig nära henne. Vidare skulle man sätta sig på huk
när vargarna kom fram för att hälsa så de inte uppmuntrades att hoppa på
än. Rätt självklart för oss hundvana, men inte för alla.

Sedan var det dags! genom en sluss av tre låsta grindar och innanför den sista grinden väntade
djuren på oss. Det var en grupp på nio hanvargar som var ca ett år gamla.
De pep av glädje när de fick se sin matte som varit med hela deras liv.

Väl inne hos dem hälsades det lite innan vi gick bort till ett par stockar
och satte oss. Där började djuren genast gå runt och hälsa både bakifrån
och framifrån. Mycket riktigt var det några som blev mer busigt uppvaktade
för sin rädsla och osäkerhets skull och uppmuntrades av att de reste sig,
drog in händer i kläderna som man genast ville nafsa efter.

Vi satt kvar på stockarna. Ibland kom en varg bakifrån och nosade i håret,
lade ett huvud på en axel, slickade på kinden och i ansiktet och jag njöt!
Jag kände inget obehag och fick heller inga tjuvnyp