Igår pratade jag med skolan i syfte att på ngåot vis förmedla allvaret i det som hände vårt barn i förrgår. Jag fick en märklig känsla av att inte få prata till punkt och sakligt berätta vad som hände. Blev hela tiden avbruten med information om vad skolan gjorde i sitt förebyggande arbete mot mobbning, hur man arbetade med respekt för andra i olika skolämnen vilket säkert är jättefint.
Men just nu när detta hänt, kanske det inte är det som gör mest nytta. Då vill man se alla dom där fina orden i handling. Men jag bedömde det som en stressad vikarie som inte varit med så länge. Men ändå, jag tycker vi fått samma reaktion tidigare, att man bagatelliserar händelserna för att man inte vill eller vågar ta konsekvenserna av att dra igång en stor apparat. Dels kanske det är jobbigt och man vet inte vad man ska göra, dels — vilket jag tror är ett större problem — att man faktiskt måste medge och visa att allt fint arbete kanske brustit och inte räckt till hela vägen. Men i allt förebyggande arbete måste man ju ändå ha en plan för vad man ska göra när något konkret verkligen händer och inte gömma sig bakom preventiva åtgärder.
Senare på kvällen fick rektor ett långt mail med allt som hänt och jag sökte henne även på mobiltelefonen för att mitt i middagen meddela att hon kanske borde läsa sin mail. Sedan på kvällen fick jag förvisso ett svar där någon sorts högre skolchef inom Haninge kommun fått en kopia. Där fick vi löfte om snabb återkoppling och handling, vi får väl se vad det är värt den här gången!
Idag på morgonen tyckte jag att vi hade bestämt träff med klassens vikarie för att prata om det som hänt. Min son ville inte gå tillbaka till skolan och det är emot mina principer att tvinga någon till en plats där sannolikheten för fysisk misshandel är påtaglig. Om inte skolan kan garantera mina barns säkerhet och trygghet, så anser jag att dom får lösa skolplikten på lämpligt sätt. INGEN ska behöva utsättas för psykisk eller fysisk misshandel.
Men jag fick honom att följa med mig och mamma till skolan där vikarien mötte som inte alls uppfattat att vi skulle ha en träff. Hon ville ha barnet med sig in i klassrummet för att ”skriva om tankar och känslor inför det som hänt som vi sedan kunde prata runt”. Åter igen infann sig känslan av bagatelliserande igen. Åter igen tillbaka till det här förebyggande arbetet som man bör ha innan något händer, trots att det redan hänt! Men värst av allt var nog ändå känslan av att mitt barn ska behöva sitta och vrida och vända sig ut och in, det barn som blivit utsatt och redan tillräckligt förnedrad och kränkt medans det barn som slagit, sparkat och hånat, har lektioner som vanligt och mig veterligen, än i skrivandets stund inte behövt ”skriva av sig” eller haft något allvarligt inledande samtal. Jag hoppas alltid att jag har fel, men tillåt mig tvivla!
Jag skämdes som förälder när jag lät det här misslyckade mötet passera och gick hem. När min son svarar ”mmm” på frågan ”är detta ok?” undrade jag på väg hem vad i hela friden han skulle sagt? Åtminstone för mig kändes ingenting OK med den lösningen.
Jag har idag varit i kontakt med Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för att ta reda på hur man går vidare. Tyvärr måste vi invänta och se hur kommunen och skolan agerar innan man kan göra en anmälan. Det som väl är lite bra är att det mesta allvarliga som hänt, har mejlats till skolans rektor och klasslärare, så det mesta av det vi vet om finns dokumenterat.
Jag läste en text på en blogg idag, Sveket mot de mobbade barnen och jag har ofta tänkt just på varför man inte tycks ”prioritera” denna fråga. Men jag som själv en gång varit i samma sitaution och nu nästan 30 år senare har barn i samma situation lutar nog mer åt feghet, att blotta sin egen, sin skolas och sin kommuns svaghet att inte kunna komma till rätta med problemen.
Passande nog skriver Aftonbladet idag i ämnet, Sluta skylla på den mobbade som behandlar ämnet. Och där står bara det vi redan märkt och vet. Där skriver bland annat debattörerna: ”Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden” vilket det egentligen inte finns så mycket att säga så mycket om. Det bevisar sig självt om och om igen.
Det måste ju finnas någon förklaring till varför kommuner döms till skadestånd efter skadestånd och varför man i stort sett alltid säger ”vi visste inget” och flyttar på det utsatta barnet och låter förövaren gå kvar, ungefär som det även verkar ske nu med min sons klasskamrat. Vad ger det för signaler?
Och gång på gång har kommunerna världens chans att visa krafttag, att man vet och kan och vill. Och gång på gång händer samma sak, man vågar eller vill inget göra, kontaktar inte ens föräldrarna till barnet som gjort såhär. Och tillåt mig bli positivt överraskad om det blir någon skillnad denna gång! Man kommer säkert även nu vänta på att vi tröttnar och för vårt barns eget bästa byter skola. Jättefint, Då är problemet löst, på bästa sätt för alla och pojkarna i klassen kan utse någon ny att plåga!
Andra bloggar om: Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet
Jag hade behövt en förälder som dig Jocke, du är en hjälte. Ge dig inte! Jag fick livslånga men av sex års psykisk tortyr och misshandel i skolan och kunde jag rädda en enda från mitt öde skulle jag ge allt jag har. Allt jag fick höra var ”strunta i dem bara så slutar de, det är dina reaktioner som gör att de fortsätter” och sen lite olika varianter på ”det är ditt fel som är så konstig”. Detta från föräldrar, lärare, kuratorer, rektor, präster, klasskamrater och andra som jag försökte få hjälp ifrån. Det fanns ingen att få, det verkar vara lika tungrott idag. Skillnaden är att din son har en vuxen som förstår problemet och bryr sig. Heja!!!
Hej Jenny. Samma här, hade också behövt någon som brydde sig. Efter att detta blogginlägg postades ringde skolan med EXAKT dessa argument. ”Han är ju med och gnabbas, gör ju också hyss” osv osv. Bara en skillnad, min son slåss inte och det han gör pratar vi om och är mer normalt barnbeteende än att sparkas och slåss.
Men så är inte Aftonbladets debbatörers jämförelse mellan våldtäkt och mobbningsoffer så dum, de enda övergrepp där offren får skulden.