Sep 092014
 

Bild: iPhone 6 & iPhone 6+

Ikväll var det så dags för Apples stora event, efterlängtat av många :) Den senaste tiden har det som vanligt cirkulerat rykten och bilder och som vanligt visade sig några vara sanna.

Nya iPhone-modeller var självklart. Det släpps två nya modeller, iPhone 6 och iPhone 6+. Det är många nyheter i dessa båda modeller och eftersom nätet nu kryllar av information om detta tänkte jag inte skriva så mycket om det. Den nya 64-bitars A8-processorn och de två nya skärmstorlekarna samt kamera med optisk bildstabilisering i plusmodellen är väl det viktigaste. Det kan bli mycket positivt för användare med synnedsättning att få en lite större skärm att arbeta på. Om tillgänglighetsalternativen för de med lättare synnedsättning blir bättre i iOS 8 så kan det bli ett stort lyft.

Bild: Apple Watch

Kvällens höjdpunkt var också Apple Watch. Det har spekulerats några år nu om och när Apple ska släppa en smart klocka och nu kom den alltså. Alla dess funktioner kan man läsa om på länken. Precis som befintliga liknande smarta klockor känns denna som en rolig leksak som man säkert kan hitta något nyttigt användningsområde med. En snabb överblick utan att ta upp telefonen är väl det mest självklara tillsammans med fitness-delen.

Den stora frågan för mig är nu om även denna klocka kommer vara bestyckad med skärmläsaren VoiceOver. Bland oss med synedsättning råder tvivel på det och man undrar hur det skulle fungera att sköta VoiceOver. Som jag ser det finns inget stort problem med det. Apple har sedan 2009 och iPhone 3GS haft VoiceOver med i alla sina produkter, till och med Apple TV och iPod Nano och som jag ser det finns inga tekniska problem att fortsätta med det i Apple Watch. Därtill vore det ett oroande steg om man inte gjorde även denna produkt tillgänglig.

Klockan lanseras i början på nästa år och tills motsatsen bevisas kommer jag ta det för självklart att även Apple Watch kommer vara tillgänglig för användare med synnedsättning.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Continue reading »

Posted from .

Sep 072014
 

IMG_1958.JPG

Den här dagen har varit lite speciell, med två motionslopp på cykel på samma dag. Dagen började med Sthlm Bike 2014 med startskott kl07 i morse. Direkt efter målgång lastade vi oss i bilen och for upp till Upplands Väsby för start i Roslagshösten 2014.

Vi hade förberett en del genom att kommunicera med arrangören Fredrikshof som var mycket tillmötesgående och hjälpsamma med vår sena ankomst och släppte in oss trots avspärrning för trafik medan starter pågick. Vi fick till och med speakerkommentarer om våra dubbla motionslopp när vi parkerade.

Cyklarna lastades fort ur. Det andra tandemekipaget från Västerås hämtade lånecykeln vi haft med oss och skyndade sig att montera pedaler och justera sadlar och montera vattenflaskor. Samtidigt som förberedelserna pågick för fullt intervjuades jag av journalisten från taltidningen Läns- och Riksnytt som följde mig denna dag om hur det kändes och liknande.

När vi parkerade fanns fortfarande ganska många kvar som väntade på start, men när vi var klara med våra förberedelser var vi sist iväg. Vi svängde ut på vägarna och ökade snabbt farten. Jag var fast besluten att göra personligt rekord på detta lopp som låg någonstans runt 4:25 timmar från förra året. Det var redan det en ganska bra tid som nu måste kapas rejält.

I vår lilla klunga var vi 2 tandemekipage och 2 singelcyklister som jagade fram längs landsvägen. Åter igen spred sig det där lyckoruset i kroppen. Ljudet från hjulen, vinden mot ansiktet, farten, ljudet från klungans synkade växlar och allas positiva glädje över att äntligen vara på väg.

Journalisten som följde mig fick skjuts av en gammal skolkamrat till mig. Egentligen skulle hhon bara kört journalisttjejen till en mötespunkt och sedan tillbaka igen, men hon hängde med hela tiden. Vid 37km ungefär gjorde journalisten en intervju i farten och om ljudet blir bra kan det låta fantastiskt häftigt sen :)

Vid 7 mil ungefär, med en mil kvar till depåstopp, kändes det inte bra i kroppen. Det drog lite i låren och kroppen kändes plötsligt trött och lite tung. Jag kände att jag druckit för lite och vid kontroll hade jag bara druckit en knapp flaska under 2 timmars ganska hård körning. Jag drack fort en liter under kilometrarna som återstod till 8-milsdepån.

Vid depån mötte journalisten från taltidningen och ställde lite frågor. Jag minns faktiskt inte vilka och vad jag svarade. Bullen i munnen bara växte och benen skakade okontrollerat medan jag försökte återställa vätska och näring i rasande takt samtidigt som jag försökte låta hurtig :)

Redan när vi rullade ur depån ca 15 minuter senare kändes det bättre. Stoppet hade varit betydligt kortare utan intervju men det känns som om det är värt det då det kan bli ett bra repotage.

Förra hösten när vi lämnade samma depå började det gå riktigt tungt. Därför hade jag den känslan i huvudet när vi kom till första uppförsbacken. Faktiskt blev jag positivt förvånad när jag och min pilot låg först och fick hålla igen för att inte tappa våra klungkamrater. Efter en vansinnigt härlig utför kom vi till min favoritväg, krokig och kuperad med korta backar upp och ner. Det kändes helt OK att köra och plötsligt for vi förbi 10-milsdepån utan att stanna för varmkorv.

Nu var det bara 3,4 mil kvar och det kändes ganska lätt. Mot slutet hittade vi en klunga som vi vilade bakom en stund innan vi spurtade när det var ungefär 5km kvar. En vurpa på upploppet precis framför oss gjorde att vår klungkamrat Patrick kunde rycka förbi och trots ansträngningar lyckades vi inte plocka honom innan mållinjen :) I vårt gäng kom vi in som god tvåa :)

Vid målet stod journalisttjejen och min klasskamrat och tog emot oss. Det blev slutfrågor innan intervjuandet var klart och inte heller nu minns jag vad som frågades och vad jag svarade :) Jag tror jag var ganska trött :)

Det som händer efter målgång är trevligt och hör till. Vi dricker kaffe, energidryck, äter en korv, ett par bullar, packar cyklar och sedan är det kramar och hejdå. Sedan rullar vi ut från området och styr söderut igen. Journalisttjejen släpper vi av hemma som tack för en lång dag.

Hur det känns? Jag är hur nöjd som helst! Med tanke på utebliven träning hela sommaren och bara några veckors träning så slog vi ändå vårt personbästa. Vädret var givetvis gynnsamt och vår lilla klunga var kanon. Alla fick små dippar lite då och då och det är i dessa stunder man finner styrka i varandra.

Nog för att jag känner mig trött såhär efteråt, men återhämtningen känns redan i kroppen. Jag kanske inte skulle vilja cykla 13 mil till precis just nu, men efter kort vila finns mer att ge och det tar jag som en bra måttstock.

Det här var det sista motionsloppet för i år. Det troliga är att det inte blir så värst mycket mer utomhuscykling för mig i år. Det blir till att börja köra på trainer och löpbandet.

Ändå finns ett mål till för hösten. Hela gänget är bjudna till Gotland för att delta i ett terränglopp med rullstolar, benproteser och kryckor. Det blir sista helgen i oktober och tills dess behöver jag fortsätta förbättra min kondis och framför allt träna upp min högra axel. Smärtan och värken känns allt mindre, men musklerna är väldigt svaga efter lång tids obrukbarhet.

Nu väntar en dusch och powernap ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Sep 072014
 

IMG_1957.JPG

IMG_1956.JPG

IMG_1955.JPG

04:40, väckarklockan ringer men jag är redan klarvaken och undrar varför jag gör det här och varför det dessutom känns helt OK? :) En spänd förväntan och lyckokänsla i kroppen. Risgrynsgröt är jobbig att värma i mikrovågsugnen. Antingen är den kall i mitten och kokhet ytterst och skvätter ner hela mikron, eller så blir allt för varmt och smakar konstigt. Just den här morgonen nöjer jag jag mig med att gröten inte är helt genomvarm. Jag är egentligen inte hungrig men äter för att jag vet att jag kommer att behöva det :)

På med cykelkläderna. Det ska vara varmt idag men jag vill inte frysa på morgonen. Så ddet blir långa, löstagbara benvärmare, linne närmast kroppen, en långärmad tröja för att skydda armarna och sedan cykeltröjan. När allt är på blir jag som vanligt kissnödig och det är bara att skala av sig allt igen och börja om :)

När jag slår mig ner i MPs bil är lyckokänslan kvar. En otrolig dimma som gör vägarna våta men det känns skönt att Stockholm kommer visa sig från sin perfekta sida idag. En sådan här utmaning som väntar idag hade inte varit lika nådig i dåligt väder. Då hade det varit en större utmaning för psyket snarare än det fysiska.

När vi parkerar nära Sjöhistoriska museet där starten ska gå är min pilot sen. OK, just då svor jag lite över hans morgontrötta sista minutenvana men han blev snabbt förlåten trots ankomst en kvart före start ungefär :) Egentligen var det ingen större brådska, men min cykel fanns i hans bil och någon kamera hann jag inte montera.

När vi sedan rullade mot start blev det inte särskilt många minuters väntan. Vi stod långt fram i den snabba gruppen och kom snabbt och lätt iväg. Det blir alltid lite trångt i början med en massa omkörningar.

När vi susade ut över Djurgården var kroppen full av kärlek och lycka. Hjulens sus mot vägbanan, växlarnas knattrande och mängder av cyklister runt omkring. Frihet var det ord jag tänkte mest på. Jag kände mig stark men ödmjuk, dagen hade bara börjat :)

Vårat mål var att köra loppet på max 1:30 för att få tidsplanen att hålla ihop. Det lyckades vi med så när som på 10 minuter. Samtidigt inbjuder inte miljön till några vansinniga farter med korsningar, trafikljus och andra cyklister.

När vi rullade i mål i Kungsträdgården mötte den journalist från taltidningen Läns– och Riksnytt som skulle följa mig hela dagen. Det blev lite frågor om hur det hade gått och hur det hade känts innan vi bjöds på frukost som var priset i målgången :)

Efter lite råddande har vi lastat cyklar och oss själva i bilen igen och far nu norrut mot Upplands Väsby och nästa utmaning, Roslagshösten 2014!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

IMG_1959.JPG

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Sep 062014
 

Imorgon kör jag, min pilot och några vänner dubbla motionslopp. Kl07 på morgonen startar Sthlm Bike 2014, ett 42km långt motionslopp på nästan bilfria gator i Stockholm. När det är avklarat, far vi med vindens fart upp till Upplands Väsby där Roslagshösten 2014 startar från kl09:30, ett 135km långt lopp uppe i Roslagen.

Det blir ett tajt schema imorgon som jag hoppas vi kan hålla. För att ytterligare komplicera till upplägget kommer en journalist följa mig under mina båda motionslopp och möta upp längs banan. Där finns inte så stora marginaler att spela på så allt måste fungera :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Sep 032014
 

Nu blev tävlingssäsongen för mig inte alls vad jag tänkte mig. Det blev bara tre tävlingar i våras innan det tog stopp i och med en vurpa där jag bröt nyckelben och skadade en axel och kort efter det en inflammerad blindtarm som ledde till operation och efterföljande komplikationer.

Senast jag tävlade var i maj.

Nu har det varit säsongsavslutning och jag ställer mest upp på kul för att se hur jag återhämtat mig. Ändå är jag i ett väldigt tidigt skede av rehabiliteringen. Sedan ville jag och min pilot så klart se hur cykeln kändes under sådana förhållanden.

Vädret var strålande varmt och ett 80-tal cyklister anmälde sig till denna sista träningstävling i klubben. Banan var 16km, lätt kuperad och kurvig sades det.

Jag har alltid sedan jag var aktiv inom friidrotten varit nervös inför start. Det är lätt att le lite åt att man har samma känsla nu, 41 år gammal och står där på startlinjen. Det är ett tydligt tecken på att ålder bara är en siffra och att vi ändå är dom samma inuti :) Idag kändes det dock bättre än vid det första tempot vi körde i september 2013 då illamåendet både före och efter start var påtagligt :)

Det kändes under uppvärmningsrundan att det skulle rulla på ganska bra och det gjorde det också. Banan var mycket riktigt kurvig och med mindre backar upp och ner och den kändes ganska rolig. Trots farten vi höll och bra tryck i benen så märktes det att jag inte kunnat träna så länge. Musklerna kroknade ganska fort i backarna.

Vid vändningen hade vi ett bra snitt på över 38km/h och halvvägs tillbaka insåg vi att ett snitt på 40km/h låg inom räckhåll. Två lite tyngre backar där vi råkade ha för låg kadens förstörde den möjligheten men vi rullade över mållinjen med snittet 39,45km/h!

När vi rullade någon kilometer för att trampa ur mjölksyran ur benen kändes det riktigt, riktigt bra! Ett snitt på över 40km/h hade suttit bra som avslutning på säsongen, men detta var ändå ett kvitto på att min kropp är på gång tillbaka och att nya utrustningen bidrar. Återhämtningen gick också fort och vi orkade till och med spurta lite på väg tillbaka till fika och prisutdelningen :) Där fick jag även silvermedalj som tvåa i den totala poängen för säsongen :)

Nu packar vi cykel i bilen igen och inte så lite nöjda och glada styr hemåt. Nu kan träningen för nästa säsong börja och på andra sidan vintern vill jag komma tillbaka ännu starkare och ännu bättre. Nästa säsong väntar många spännande utmaningar och en mer avancerad tävlingssäsong.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from Lindholmsvägen 247, 186 94 Vallentuna, Sverige.

Aug 272014
 

IMG_1935-0.JPG IMG_1934-0.JPG

Nu börjar det äntligen bli lite ordning i cykelförrådet. Det är inte så stort, så några tandemcyklar som står lutade mot varandra begränsar snabbt rörligheten och möjligheterna att serva och laga punkteringar på ett bra sätt.

Jag har hittat bra upphängningsanordningar för tak och vägg. Cyklar som inte ska användas för tillfället kan hissas upp i taket och cykel man vill utföra service på kan hängas upp en bit på väggen.

Resultatet blev riktigt bra och jag känner mig supernöjd!

Andra bloggar om: , , ,



Posted from .

Aug 272014
 

Bild: Ledarhunden Flinga ligger i en soffa

Plötsligt, mitt på köksgolvet efter middagsstöket faller ledarhunden Flinga ihop. Flyktinstinkten drabbar henne och hon försöker springa iväg men kroppen lyder inte och benen bär inte. Min fru lyckas fånga henne för att hon inte ska slå sig mot inredningen.

I vardagsrummet blir hon liggande på golvet, ihopdragen med alla tassarna spretande åt olika håll, klorna utspända och ögonen vidöppna. Hela kroppen skakar och andningen är ansträngd. Jag håller hennes huvud i händerna, hon tittar på mig och undrar antagligen vad som händer, precis som jag..

inuti känner jag paniken komma krypande. Första tanken var ett getingstick men skakningarna och krampen tyder på något annat och hon är så stel och orörlig. Utåt vet jag att lugnet behövs. Hos mig ska hon känna trygghet och visshet att allt ordnar sig.

Efter ett par minuter klingar anfallet av. Hon är lite stel och haltar på ena bakbenet en stund men straxt är hon sitt vanliga jag igen. Kanske lite trött, och lite senare skulle det visa sig otroligt kissnödig när vi kom ut.

Ett par förvirrade samtal försöker jag ringa, bland annat till ledarhundsverksamhetens veterinär på Synskadades Riksförbund utan att få något svar. Ett par hundinstruktörer söker jag också utan framgång men samlar mig sen. En sökning på Google ger ett troligt svar. Symptomen liknade bra mycket ett epileptiskt anfall. Jag har aldrig varit med om det trots mina 5 tjänstehundar. Ändå verkar det inte helt ovanligt. Anfallen kan även bero på andra saker. Nu verkar hon må bra igen och är samma glada spralliga hund.

Det var riktigt otäckt. Jag reagerade med fördröjd verkan. Först lät det som om hon krumbuktade efter någon tappad matrest. Sedan kom tanken om getingstick när jag förstod att något var fel. Så fort jag tog i henne blev det fullt klart att det var något annat.

Var djurägare förstår säkert känslan. Närheten till en bra tjänstehund som betyder så mycket utöver det gör det ännu svårare. Flinga har bott hos oss i tre år i år och förutom att hon är en väldigt bra tjänstehund, var det en ren lyckoträff rent personkemiskt. Trots att hon är Labrador som normalt älskar alla, är husse viktigast för Flinga. När andra hundar får mat nere i köket eller kopplas för att gå ut och husse dröjer sig kvar lite på övervåningen, sitter hon där och troget väntar. Om någon ute på stan vill hälsa på henne är det intressant en kort stund. Sedan vänder hon åter uppmärksamheten mot sin husse som gärna får klia och klappa. Jag har ofta tänkt att hon är mer som en Schäfer i sitt beteende än en Labrador.

Nu får jag hoppas att hon bara drabbats av något tillfälligt och mår bra i fortsättningen. Men undersökas måste det.

Uppdaterad 2014-08-28

Samtal med ledarhundsverksamhetens veterinär gav inget jag inte redan läst mig till. Jag har förstått att epilepsi är svårdiagnostiserat. Det enda vi kan göra är att göra en vanlig hälsoundersökning för att se så hon inte har någon infektion i kroppen. Om anfall inträffar igen kan man försöka filma det för att underlätta för en veterinär. Jag hoppas jag någonsin behöver uppleva det igen…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 242014
 

För snart ett år sedan lanserade Apple version 7 av operativsystemet iOS för sina mobila plattformar iPhone, iPad och iPod Touch. Det var många bra nyeter som jag välkomnade.

Men tyvärr kom besvikelsen ganska fort. Jag skrev ett inlägg i september 2013, 48 timmar med iOS 7 där jag beskrev ganska bra problematiken. Under året som gått har det släppts några uppdateringar för att rätta till fel och det har till slut även omvänt min negativa inställning till iOS 7, bara någon månad innan det är dags för iOS 8.

Året med iOS 7 på min arbetstelefon, en iPhone 4S har talat sitt tydliga språk. Jag har alltid valt min privata telefon, en iPhone 5 med iOS 6 när jag ska använda några appar och bara använt min arbetstelefon när jag varit tvungen. Problemen har varit många, med anslutning av punktdisplayer och trådlösa tangentbord och trögheten i iPhone 4S med VoiceOver igång vid inmatning av text har varit otroligt störande.

Men i dagarna började det bli ett problem på allvar att stanna kvar i iOS 6 i min privata telefon. 17 av mina installerade appar hade slutat utvecklas för iOS 6 och några av dom viktigaste krånglade dessutom otroligt mycket. När jag testkörde dom på min iOS 7-telefon fungerade dom perfekt. Apparna använder jag så mycket så en uppgradering till slut blev nödvändig.

Och igår gjorde jag det… Jag satt med fingret länge på uppgraderingsknappen med ångestkänslor i kroppen. Uppgraderade jag och det blev problem skulle jag aldrig kunna backa tillbaka. Det var egentligen det nära stundande släppet av iOS 8 som avgjorde.

Nu sitter jag bara och känner mig väldigt lycklig :) Allt fungerar perfekt. Dom krånglande apparna uppgraderade sig efter uppdateringen och fungerar nu perfekt vilket kommer underlätta bland annat loggningen av min träning. Felen som fanns när iOS 7 släpptes har naturligtvis arbetats bort och den seghet som förekommer i min iPhone 4S finns över huvud taget inte i min iPhone 5. Det är naturligtvis en mer kraftfull telefon. Det märks tydligt vid inmatning av text på pekskärmens tangentbord. På min gamla iPhone 4S blir det en liten fördröjning från det att jag lägger fingret på tangentbordet till dess att aktuell bokstav läses upp och man måste flytta fingret och skriva mycket långsamt för att det inte ska bli mycket fel.

På iPhone 5 finns inte alls den segheten och inmatningen av text kan jag nästan uppleva som snabbare och säkrare än i iOS 6.

Kalenderns månadsvy har man också rättat till under året så att vald dags möten visas i ett litet område under månadsvyn. På iPhone 4S blir detta område väldigt litet på grund av att telefonens skärm är mindre. Men på iPhone 5 blir det normalstort och rymmer ett par möten. Just nu önskar jag att jag uppgraderat min iPhone 5 i september förra året och istället låtit min iPhone 4S fortsätta köra iOS 6.

Nu väntar snart iOS 8 som även den bjuder på många nyheter när den presenterades i början på sommaren. Jag är inte med i betatestandet och har heller inte hört något om hur det går. Det enda man sagt är att det nu ska gå att installera tangentbord från tredjepart vilket kommer glädja dom som haft svårt att se det nuvarande allt för vita tangentbordet. Man kan också hoppas att Apple fått in tillräckligt med synpunkter för att själva stoppa in mer inställningar för människor med lättare synnedsättning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 242014
 

Det skulle ha blivit cykling igår egentligen men vädret var lite lynnigt och kunde inte riktigt bestämma sig för om det skulle vara sol eller regn. När vi väl bestämt oss för att inte starta i regn och avvakta till idag istället, kom givetvis solen fram :)

Men det är inte så dumt med vilodagar också och igår kändes kroppen lite mör efter fredagens sväng till Nynäshamn.

Vägen ner var liksom i fredags väldigt blåsig och nästan rak motvind hela vägen och det var också ganska svalt i vinden för mig som valt köra med korta ärmar och ben. Det är inte bara fysiskt jobbigt att trampa i motvind. Hörseln blir ganska utslagen och man får vara lite vaken med balansen i dom kraftiga kastvindarna. Jag som inte ser tycker det också är svårt att bedöma hastigheten.

Väl framme i gästhamnen i Nynäshamn var det klassisk fika med kaffe och bulle en liten stund innan det blev för svalt i vinden med dom blöta kläderna. Dags att sitta upp igen.

Vägen hem gick undan. Den jobbiga motvinden på väg ner förvandlades till härlig medvind och känslan av att flyga fram hur lätt som helst. Det går också att ösa på mer utan att behöva hushålla med resurserna på samma sätt som man gör på väg ut. Man vill helst orka hem också :) Efter en timmes körning känns kroppen också ordentligt uppvärmd och pulsen jämnare. Idag låg snittet på samma som i fredags men klart lägre maximal puls. Jag hade alltså kunnat jobba lite hårdare ;)

Min ambition tidigare idag var att komplettera med ett löppass senare ikväll. Nu känns det som om vi får se hur det blir med just det ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 222014
 

Om lite drygt två veckor kör jag och Thomas två motionslopp samma dag, Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014. 42km + 134km under samma dag. Egentligen är det bara en dryg Halvvättern eller motsvarande Skandisloppet 2014 som vi körde i våras.

Men det var då och formen är inte som då längre. Så vi ville inviga nya cykeln tillsammans och få ett litet träningspass. Turen Handen – Nynäshamn fram och tillbaka är min favorit i närområdet. Det är väldigt fina vägar och sträckan är lagom, ganska precis 8 mil tur och retur. Sträckan går att bygga ut ganska mycket om man vill köra längre och under goda förhållanden är den snabb och rolig. På sistone har vi börjat köra från Handen ner genom Tungelsta innan vi går ut på Gamla Nynäsvägen för att få lite variation med lite kurvor och backar så det inte blir enbart rakt fram.

Turen dit gick tungt med säkert 10 sekunders motvind i byarna. Det kändes som man slet men inte kom någon vart. Efter 1:17 med ett snitt på dryga 30km/h blev dock belöningen kaffe, macka och kall dryck nere i gästhamnen. Min genomsnittspuls låg på 158bpm och en maxpuls på 175bpm vilket fortfarande är lite högt tror jag.

Det var svalt nere i gästhamnen och när man suttit stilla en stund började vi båda frysa. Våra GPSer visade olika genomsnittstemperatur, min visade 14° och Thomas visade 18° så det är oklart om vilken temperatur det egentligen var och varför den diffade så. Men kaffet svalnade ganska fort.

Vägen hem var roligare. Stark vind i ryggen är klart bättre än framifrån och skillnaden är otrolig. Det kändes som att segla fram och de första 3 milen gick lätt. Den sista milen började kännas i benen. De första 2 milen körde vi på ganska precis 30 minuter vilket ger ett snitt på runt 40km/h.

När vi nådde målet och äntligen rullade in på torget hemma igen, hade vi kapat tiden med runt 8 minuter och ett hastighetssnitt på 34km/h. Där ser man vad lite vind kan göra för skillnad :) Pulsen låg fortfarande på ett snitt på 159bpm och max 175bpm vilket åtminstone tyder på att jag jobbar ganska jämnt.

Jag tycker dom nya högprofilhjulen sköter sig alldeles perfekt. Känslan är helt klart att det rullar bättre och accelerationen är betydligt snabbare. Kroppen kändes trött och det är också ett gott tecken. Det är inget vidare att komma hem ifrån en runda och känna att man skulle kanske ge sig ut och löpträna en mil eller två :) Jag måste bli duktigare på mat och att dricka. Svetten smakade alldeles för salt. Jag vet inte om det är något vetenskapligt tecken på för låg vätskebalans, men jag använder det som riktmärke.

Nu blir det middag och vila och jag känner faktiskt att sängen är ganska lockande redan nu :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 182014
 

Som jag skrev igår är det ett bra tecken när kroppen vill ha mer. Trots träningen igår med dubbla träningspass med både cykling och löpning, fanns suget där idag igen. Smärtan i benhinnorna ville inte riktigt ge med sig igår, inte ens efter fjärde kilometern då kroppens smärtstillande endorfiner börjar verka på mig efter ungefär 20 minuter.

Idag började jag med löpningen. Jag tänkte springa i lugnt tempo för att hålla pulsen nere i min tredje pulszon mellan lågintensiv och högintensiv motionsträning. Redan innan första kilometern kände jag att det äntligen började gå bra igen. Jämn och lugn andning, en puls som steg mycket sakta och jag sprang dom första fem kilometrarna i 5:30-tempo utan någon ansträngning alls. Det var som förr, att pulsen började närma sig 155bpm efter ungefär 5km och jag insåg plötsligt att jag skulle greja milen idag och ändå orka cykla sen! Det lyckoruset gjorde förvisso utslag på pulsen :)

Löpningen slutade på dryga 55 minuter med en genomsnittspuls på 157bpm. Värken i benen var lätt de första fyra kilometrarna för att sedan försvinna helt, alldeles normalt med andra ord. Löpningen kan man se här.

Det blev en kort vila för byte av kläder och skor och för att få igång trainerprogrammet i datorn. När jag började cykla min vanliga 42 kilometer långa bana från Bardolino till Verona i Italien, kände jag faktiskt att jag var ganska trött :) Dom första 25 kilometrarna på denna bana är dom mest kuperade. Jag trampade på utan att ta ut mig alldeles men efter ca 21km bestämde jag att det fick vara nog för idag. Den delen av banan som återstod var förvisso mer flack och snabb, men klockan närmade sig 22 och energin började ta slut.

Mot min ambition avbröt jag men känner mig ändå ganska nöjd så långt. Nästa gång fixar jag 4 mil efter milen på löpbandet. Då ska jag börja i bättre tid.

Den här träningsformen är jobbig men riktigt kul. Efter en timmes cykling eller en timmes löpning går återhämtningen lite för fort och jag känner mig inte riktigt genomtrött. Därför känns det inspirerande att byta träningsform och köra mera. När jag klev av cykeln var tröttheten och illamåendet påtagligt, men åter igen efter en tids vila finns känslan där att — en liten stund till skulle nog funka :) Cyklingen kan man se mer i detalj här.

Imorgon ska jag nog ge mig en vilodag alternativt endast cykling.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Aug 172014
 

I förmiddags var det invigning av nya cykeln. Jag och MP drog iväg på varvet runt Årsta havsbad, en sträcka som slutar på ganska exakt 30km med lite trixande och är en rätt bra väg och sträcka för att öva lite tempo. Idag var dock fokus att känna på nya cykeln. Cyklingen kan man se här.

Sedan blev det ett pass på löpbandet igen. Känns som ett bra tecken att kroppen inte hade fått nog av cyklingen. Löpningen gick inte så vidare bra. Ont i benhinnorna och en puls som jag inte känner mig nöjd med. Men jag är nöjd med att jag gjorde det. Löpningen kan man se här.

Jag känner mig ändå taggad och på gång. Jag vet att det snart släpper och varför det är tungt. Det gäller bara att inte vara för otålig och ha alldeles för bråttom.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Aug 172014
 

I onsdags hämtade jag min nya cykel. Tyvärr är inte livet bara en lek, man måste jobba lite också så monteringen drog ut lite på tiden. När jag skulle byta hjul i onsdags kväll ramlade kassetten av. Det har jag aldrig varit med om förut men den måste ha varit felmonterad från fabrik.

Nåja, det gjorde ingenting eftersom den ändå skulle flyttas till de nya Mavic-hjulen. Jag har inget verktyg för att montera kassetter så jag tog mitt fina hjul under armen och gick till min lokala favoritbutik Sportson för att få hjälp. Inom någon minut satt kassetten på plats på det nya hjulet och jag hade lärt mig lite nya saker på köpet :)

Igår hörsammade vännen Daniel mitt rop på hjälp och kom för att hjälpa mig att linda dom båda bockstyrena. Jag tror egentligen inte det är så svårt även om man inte ser, men jag kände inte att jag orkade gå och köpa nya lindningar om jag skulle misslyckas. Dessutom är det alltid bra att se någon göra först. Daniel gjorde det snabbt och flinkt och glädjande nog fick nya cykeln väl godkänt tror jag :) Kanske kan jag locka honom till ett test framöver :)

Idag var det så dags för den första cykelturen. MP kom och vi gav oss iväg på en 3-milsrunda runt Årsta havsbad. Allt fungerade bra och växlarna som Daniel passade på att justera igår funkade i det närmaste perfekt.

MP sprang midnattsloppet igår och jag känner mig ännu inte helt i form, men ändå gick det bra. Totala hastighetssnittet blev 30km/h trots trafik. Pulsen låg fortfarande lite högt men jag kan se att pulstopparna blir lägre och färre.

Jag har aldrig cyklat med högprofilhjul någon gång men alltid velat prova. Dessa Carbonhjul från Mavic väger säkert en tredjedel av mina gamla hjul. Jag tycker att jag känner stor skillnad i hur det rullar bättre alldeles bortsett från det alldeles förtjusande ljudet som uppstår i sådana hjul. Suset från fälgarna och det nästan kvittrande ljudet från ekrarna som är platta istället för runda.

Det saknas bromsgreppshandtag på mitt bakre bockstyre vilket gör att jag inte riktigt kan utnyttja alla positioner fullt ut. När vi kom tillbaka kände jag lite domningar i händerna, så det behövs nog lite justering av sittställning. Men på det hela taget var det en kanonbra upplevelse. MP som ändå är ganska lång upplevde avståndet till styret som lite långt. Nog för att sadeln var längst bak och gick att skjuta fram flera centimeter, men det är ändå lite oroande vad gäller ramstorleken. Det blir problem när cykeln i första hand ska passa mig som sitter bak och i andra hand så många piloter som möjligt. Det är försent nu, men en medium-ram hade nog inte gjort något. Nu får det bli kompensation med styrstammar och sadelposition istället och hoppas att det räcker för dom flesta jag cyklar med.

Nu är det en dryg vecka kvar till årets näst sista tävling och det är dags att lägga i en högre växel :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 132014
 

20140813-231000.jpg 20140813-231015.jpg

Idag fick jag hjälp av min kollega Dennis att åka till Köping för att hämta min nybeställda tandemcykel. Frakten från Italien slutade inte riktigt där den var tänkt, men det gick bra ändå.

Den gamla cykeln har tjänstgjort förtjänstfullt i snart tre år och det är nu dags att uppgradera. Förutom att den nya cykeln är betydligt lättare och utrustad med nya högprofilshjul, finns möjlighet att ytterligare byta till lättare och bättre komponenter vart efter för att få ned vikten och öka prestandan.

Eftersom jag har så bråttom med allt och inte orkade vänta på montering, hämtades den direkt på DHLs depå i byggsats. Nåja, inte så farligt. Styren, sadlar och pedaler ska monteras och originalhjulen ska bytas och sedan är det klart.

Nu rullar vi hemåt igen. Får se om jag orkar börja monteringen redan ikväll :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 122014
 

Idag var det premiär för utomhuslöpning med min kollega. Vi sprang varvet runt Långsjön som vanligt i närheten av jobbet i Älvsjö. Det är första löppasset utomhus för mig efter sommaruppehållet med alla skador och det känns riktigt skönt att vara igång.

Springa på löpband i all ära, men att springa ”på riktigt” är en trevlig variation. Det blir också en annan balansträning. Löpband är statiskt i underlag men utomhus förekommer kanter, vägbulor, grus, små stigar och backar.

Jag blev ändå förvånad att det gick så lätt idag. Tempot var ganska lågt men jag trodde det skulle räcka med tanke på min dåliga form. Jag kände mig inte speciellt trött efter passets slut trots en medelpuls på 159bpm vilket är ett par slag över det önskade.

Nu hoppas jag på en lång och fin höst innan vintern då det blir löpband så det räcker :) Dagens tur kan man se här.

Andra bloggar om: , , ,



Posted from .

Aug 102014
 

Bild: Joakim Nömell med tandemcykel på pendeltåg 20140811-000245.jpg

Idag var det dags att delta i Barncancerfonden Ride Of Hopes sista etapp från Uppsala till Stockholm. Den här veckan har ett gäng kört hela vägen från Lund och ett annat från Umeå och i Uppsala sammanstrålade man för att köra den sista biten gemensamt in till Stockholm och målet i Hagaparken.

Under det här loppet går det att köra hela sträckan eller enstaka etapper. Vi pratade både förra året och i år om att köra hela sträckan, men det har inte varit praktiskt möjligt och får sättas upp på nästa års önskelista.

Jag och min pilot Peter tog pendeltåget upp efter att ha hämtat en lånecykel i Frösundavik. När jag åkte hemifrån vid 06:30 i morse kändes det lite ruggit så då åkte en långärmad tröja över cykelkläderna. Men väl framme i Frösundavik kom solen och då kändes att det finns mycket sommarvärme kvar och tröjan åkte av igen. Vädret skulle bli fint hela sträckan.

I Uppsala fick vi cykla ca 7km till start vid Lidl i Gottsunda. där var redan mycket folk och hög stämning och kön till efteranmälningen var lång. Men vi hade gott om tid och hann både utföra toabestyr, vattenpåfyllning och lite mingel. Jag blev intervjuad av Barncancerfondens podcast om varför jag deltog och självklart lite kort om mitt äventyr i Mot Alla Odds.

Idag blev vi ett 20-tal cyklister från klubben SMACK varav tre tandemekipage vilket kändes väldigt roligt. Jag är så van att vara ensam tandem under alla motionslopp och nu var vi plötsligt tre. Vi hade bestämt att köra 28–32km/h och valde därmed att starta bland de sista kl11. Beräknad målgång skulle då vara mellan 14–14:30.

Starten gick bra och det kändes skönt att äntligen rulla. Farten kändes lite ryckig och jag vet inte om det bara var min känsla, men gänget kändes lite ostrukturerat och väldigt blandat. Ena tandemekipaget kom ganska snabbt på efterkälken. Efter några kilometer skedde en sammanstötning i klungan alldeles framför oss. En cyklist gick omkull. Den som varit med vet att det är ett otäckt ljud som skär i än även om man inte är inblandad. En smäll, skrap av metall mot asfalt och ett utdraget stönande från den stackars cyklisten som såg ut att göra sig rejält illa.

Olyckan skedde bara någon rad framför oss och vi lyckades göra en undanmanöver. Alla ropade ”VURPA!” framåt i ledet och gruppen stannade. Det praktiska löstes, cykel och cyklist lastades in i bilar och cyklisten kördes till akuten.

När allt var utrett fortsatte gruppen, nu i ett lugnare tempo och med en tung stämning som alltid efter att något sådant här händer. Man tänker på hur det gick och alla blir mer vaksamma för att det inte ska hända igen. Och under resten av sträckan var vår grupp förskonad från fler olyckor.

Vi tog ett gemensamt beslut att sänka det planerade tempot för att alla skulle kunna hänga med. Vägen från Uppsala till Märsta där första depåstoppet fanns är ganska flack så det gick ändå rätt fort och lätt för alla. Mig gjorde det absolut ingenting att tempot sänktes. Jag hade ändå inte ställt mig in på någon träningsrunda. Det här är ett event för ett ändamål och ska vara en trevlig sådan. Vädret underströk dessutom det. Svetten som rann längs ryggen var mer orsakad av värmen än ansträngningen och det kändes som att ligga och glida fram mestadels med väldigt låg puls.

I Märsta gjorde vi stopp för mat och dryck. Goda skinkrullar, skagernröra, grönsaker, bröd, frukt och dryck. Dock kände jag inte lukten av något kaffe och längtan var svårhanterlig :) I depån fick vi veta att vår kamrat som hamnat på sjukhus troligtvis fått hjärnskakning och låg inne för observation. Senare ringde han en av sina kamrater vilket jag tolkar som ett gott tecken.

Vi rullade vidare söderut förbi Arlanda och kilometrarna försvann i rasande takt. Vi nådde Skålhamravägen och den sista fria landsvägsmilen låg framför oss. Då signalerade gruppens ledare fri fart ungefär en mil fram till nästa stopptecken vid en motorvägsbro. Cyklister som legat och myst i snittfart runt 25km/h behöver man inte be två gånger om att släppa loss :) En vansinnig racing började och nu blev det plötsligt ett träningspass och det kändes jätteskönt :) Målsättningen var givetvis att vinna fram till angiven punkt och när vi nådde dit var vi kanske på 5:e plats av 22 och första tandemekipage tätt följda av det andra tandemekipaget. Viktigt att notera är dock att det andra tandemekipaget haft ett långt försprång som vi tog in innan vi lämnade dom bakom oss sista kilometern. Det kändes givetvis bra att ha hamnat så bra till och att hjärtat fått pumpa ur lite. Kände stor glädje över att kroppen ändå svarade så bra. Pulsen var högre än före sommarens skador och musklerna kanske något mer kortlivade, men åt rätt håll går det :)

Sista biten in till Stockholm genom Danderyd och vidare inåt gick långsammare. Mer trafik, trafikljus och rondeller drog ner farten och de sista 8–9 kilometrarna kändes som en evighet.

Målgången i Hagaparken var nog lite mindre storslagen än jag förväntat mig. Vi rullade in ca 15:30, åtminstone en timme senare än vad jag räknat med. Det mesta av aktiviteter verkade vara slut och vi var nog bland de sista cyklisterna som rullade in.

Vi serverades mat och dryck och satt ner en stund innan vi började röra på oss. Lite gruppbilder togs men tyvärr hann det tredje tandemekipaget åka hem.

Nu ska vi rulla de tre sista kilometrarna tillbaka till cykeldepån i Frösundavik och därmed är den här dagen över.

Det har varit en fantastisk upplevelse bortsett från olyckan i början som alltid lägger ett filter över glädjekänslorna. Vi fick veta att cyklisten var hemma igen från sjukhuset vilket kändes skönt. Jag vill, ska definitivt göra om det här och helst köra någon av de långa sträckorna, kanske från Umeå till Stockholm nästa år. Det är något att börja jobba för redan nu.

Min insamling har bara på en vecka bidragit med 6200kr till Barncancerfonden och det känner jag mig stolt över och nöjd med även om jag inte nådde hela vägen till målet på 10000kr. Jag håller insamlingen öppen åtminstone året ut för att se om det ger mer.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 092014
 

Facebook anklagas ofta för att vara en tävling om vem som har det mest perfekta livet och kan visa upp den finaste fasaden. Jag säger sällan emot den delen av just Facebook som socialt media. Någon som lägger ut bilder på mat, nyinköpta prylar, inredningsbilder, strand- och drinkbilder, bilder från samkväm med vänner och käresta som ger sken av lycka och framgång samt hur vansinnigt sportiga och aktiva vi är får många gilla-markeringar och kommentarer. Om någon skriver att denne är arg, ledsen, ensam så ges inte alls lika mycket uppmärksamhet om ens någon.

Ofta kan man undra om folk ens läser vad som skrivs i statusuppdateringarna, när inlägg som ”min hund dog idag, R.I.P!” ger ett antal gilla-markeringar samt en rad med kommentarer i stil med ”nä vad tråkigt…” :( Jag har alltid undrat vad dessa gilla-markeringar står för. Gillar man att hunden dog, att den ska vila i frid eller att hundförsäljningen nu får ett uppsving? Eller gillar man att ens vän äntligen drabbades av en sorg så att ens egen lycka kliver upp ett par pinnhål?

Jag kastar inte första stenen, jag har varit delaktig i Facebook sedan 2009. Min tanke var då att knyta kontakter och bevara gamla kontakter. Att kunna förmedla vad som händer i mitt liv för långväga släkt, vänner och bekanta. Och visst lägger jag hellre upp en bild på mig ätandes mjukglass i solen i någon hamn än att ta en bild på den där alldeles för höga räkningen som svider att betala, eller lägga ut räntesatserna på dåliga val av kontokrediter eller skulden efter husförsäljningen för 4 år sedan som fortfarande finns kvar.

Jag kan alltid säga att det inte är någon idé att lägga ut sådana bilder, för i lyckotävlingen är det ändå ingen som bryr sig och någon deppig martyr vill väl ingen vara?

Ändå har jag försökt bryta mönstret och här i bloggen skriva om en del saker i livet som är svårt. Jag har skrivit om de mörka sidorna av min funktionsnedsättning, svårigheterna med tonårsbarn och hur jag kan känna mig misslyckad som förälder. För när jag började blogga innan de flesta ens visste vad internet var, ville jag skriva om livet. Och livet är verkligen inte bara roligt.

Ett annat fenomen jag varit lite lustigt, var när jag i somras först bröt nyckelbenet och kort därefter hamnade på sjukhus för blindtarmsinflammation. Jag lade upp bilder på mig i sjukhussäng, försökte ironisera lite med bilder på mig i sjukhusets otroligt fula kläder etc. Dessa bilder genererade en storm av gilla-markeringar och mängder med kommentarer. Men när bilder på mig och de övriga hjältarna i Mot Alla Odds 2013 lades upp kändes det ganska tydligt som det började bli ett avslutat kapitel.

Samtidigt kan jag se hur personer som deltagit i andra produktioner så som Paradise Hotell får otrolig uppmärksamhet i radio och TV, bjuds eller bjuder in sig både här och där och ofta genom att säga mer eller mindre korkade saker får ännu mer mediautrymme. Tittar man på vilka som har framgångar på Youtube, så är det småtjejer som visar upp sitt senaste smink dom eller deras sponsorer köpt eller hur man sitter och spelar dataspel och kommenterar samtidigt och tjänar vansinniga pengar.

Jag har tänkt att någonstans i det där tragiska och ytliga måste det finnas utrymme för bra saker, något för mig att förmedla eller göra som åtminstone jag tycker har mer substans än mycket av allt det andra. Och efter Mot Alla Odds 2013 tyckte jag att jag fått en bra grund att jobba vidare på. 8 timslånga avsnitt i SVT och känd hos stora delar av svenska folket, det måste bara gå tänkte jag.

Intresset för mina föreläsningar varade ungefär ett år för att nu nästan avtagit helt. 3 planerade har jag kvar men sedan är det dött. Visserligen har jag inte kunnat marknadsföra mig själv speciellt hårt på grund av mitt heltidsjobb. Men jag tänkte att för varje 100:e åhörare skulle det kanske generera något nytt uppdrag och på så vis bli lite självgående. Men jag är tydligen ingen bra marknadskännare. Att det heller inte genererade något nytt äventyr eller annat mediautrymme förvånade mig även om jag är osäker på vad lilla jag skulle ha att ge bland Big Brother-, Paradise Hotell- och Youtube-giganter.

Jag har länge undrat vad jag ska göra med mitt relativt stora underlag på nästan 1900 följare på min officiella Facebook-sida. Att nå så många kända och okända har jag fått på grund av TV-serien och det vill jag förvalta och göra något bra med, men vad? Hittills har det mest handlat om att underhålla och bibehålla genom att lägga upp just sådana lyckobilder om vad som händer i mitt liv som visar hur otroligt framåt och duktig jag är :)

För en tid sedan bestämde jag och en bekant att cykla en sträcka med Barncancerfonden och Ride Of Hope för att hjälpa till att samla in pengar. Vi engagerade dessutom vår cykelklubb för att få flera att delta. Imorgon söndag den 10:e augusti kör vi från Uppsala till Stockholm som är Ride Of Hopes sista sträcka på sin resa från Umeå till Stockholm som startade tidigare i veckan. Vi verkar bli många från den cykelklubb jag är med i och varje person bidrar med 300kr till Barncancerfonden.

Vi brinner alla för olika saker och just Barncancerfonden ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med en cancer som drabbar ögonen och min äldsta dotter föddes med samma sjukdom. Det känns därför naturligt och nära att bidra till forskning och aktiviteter på det området.

För en vecka sedan startade jag en egen insamling med målet att samla in 10000kr på en vecka. Jag tänkte att det var ett rimligt mål som borde gå att nå med alla 400 Facebook-vänner och 1900 följare på min sida. Om bara 10% av alla dessa bidrog och resten delade informationen vidare skulle det gå i en handvändning.

Jag skapade insamlingen, skrev en beskrivning och satte ett mål och ett slutdatum och sedan satte jag igång med att sprida länken. Jag lade ut den på min privata Facebook och jag lade ut den på min officiella Facebook-sida och för att öka spridningen betalade jag dessutom i flera omgångar för att inlägget skulle visas för flera personer. Det kunde inte gå fel tänkte jag.

Eftersom det här inlägget handlar om ytlighet och brist på engagemang, så kommer alla fina givare som genast bidrog inte att få den uppmärksamhet dom förtjänar. På ett par dygn bidrog dessa och insamlingen var genast halvvägs till mål. Det var bara närmaste släkten, vännerna och några okända, i skrivandets stund 20 fantastiska människor och familjer!

Det som får mig att känna mig ledsen är alla dom som inte ens bryr sig. Alla dom som trycker på gilla så friskt i andra sammanhang och alla dom som delar både det ena och det andra lyste med sin frånvaro. På min officiella Facebook-sida kom ett hundratal gilla-markeringar på det inlägg jag betalat hundratals kronor för att det skulle synas men så vitt jag kan se inte ens 10 delningar på ett inlägg som enligt Facebook ska ha en räckvidd på över 5000 människor.

På min privata Facebook-sida delades länken av ett tiotal engagerade människor som även dom uppmanade sina vänner att i sin tur dela och bidra. Jag kritiserar ingen av dom som lägger upp bilder på vinglas, nyslipade parkettgolv och för att inte tala om selfies i mängder. Men ingen av dessa aktiva rör ett finger för en god sak.

För en liten stund sedan lade jag upp länken till min insamling igen. Den genererade 3 gilla-markeringar och 0 kommentarer och den delades av samma fåtal entusiaster som tidigare. Kort tid före lade jag upp en bild som visar oljestänk på mitt ben från dagens cykling. Denna bild genererade 17 gilla-markeringar och 6 kommentarer än så länge. Våra bekantas nybyggda förråd genererade likaså 17 gilla-markeringar och en nyinköpt vinkaraff med glas gav 34 gilla-markeringar och 7 kommentarer. ”Before and after”-bilder på det nyslipade parkettgolvet fick 41 gilla-markeringar och 5 kommentarer.

Jag kan fortsätta dra exempel i evigheter. Jag delade regeringens länk om vanliga påståenden om invandring och denna länk fick 1 gilla-markering.

Det tycks inte spela så stor roll vem man väljer på Facebook av de som är aktiva. Nästan samma mönster överallt och var man än tittar hittar man ingen delning om insamling till Barncancerfonden.

Det här är nog första gången under årens lopp som jag funderar på vad jag ska ha Facebook till och på vilket sätt jag själv oftast använder det. Jag undrar också vad jag ska ha min officiella Mot Alla Odds-sida till i framtiden. Den tycks ha spelat ut sin roll då folk inte ens trycker på gilla när jag lägger ut bilder på mitt oljiga underben.

Vill ni ha fler exempel på vad vi vill ha? Det är bara att ta de senaste artiklarna från Aftonbladet:

  • Aftonbladet: ”Min kropp skrek vila!”
  • Aftonbladet: ’Det här gänget är vildare’
  • Aftonbladet: ”Pewdiepie” hotades till livet
  • Aftonbladet: Slog rekord – innan programmet ens hade sänts
  • Eller från Youtube, lyssna bara!

    Så det är väl bara att lyfta på hatten för alla sminktjejer, såpaskådisar, bloggdrottningar och Youtube-giganter Ni har något som jag bevisligen inte har och jag undrar vad jag lägger ner min energi på egentligen. Ett exempel på det är väl detta inlägg i sig? :)

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



    Posted from .

    Aug 092014
     

    Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Två personer lagar punktering vid vägkanten

    Idag var det dags för ännu en tur på cirka 6 mil. Vi var 5 morgonpigga cyklister som samlades i Långbro och gav oss iväg söderut genom Huddinge, Farsta Strand, Skogås, Handen och Tungelsta. Där vek vi västerut på väg tillbaka igen. Under turen fick jag och min pilot Jonas punktering. Tidigare cyklade jag med lite tjockare och grövre däck och fick aldrig punktering. Men nu med 25mm slicks händer det betydligt oftare.

    Vädret var strålande, lagom varmt, ca 22 grader och lite vind. Varje gång klockan ringer 06:30 en helg undrar jag vad jag håller på med egentligen. Men så fort cykeln rullar mot pendeltåget och samlingsplatsen är tröttheten som bortblåst. Då kommer jag på att jag egentligen älskar tidiga sommarmorgnar med vackert väder, inga bilar, fågelkvitter och hjuvliga dofter som ligger kvar efter natten. Friskt men ändå varmt.

    Jag är fortfarande lyrisk över att vara igång igen. Hela sommaren blev förstörd på grund av mina skador men nu är jag på väg upp igen. Förvisso från en djup svacka men ändå upp :)

    Imorgon kör jag sista sträckan med Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm för att samla in pengar till Barncancerfonden. Startavgiften på 400kr går till dom men för en vecka sedan startade jag dessutom en egen insamling och på bara en vecka har jag med vänner och bekantas hjälp samlat in 5200kr! Målet är 10000kr. Dit nådde jag inte riktigt tills imorgon, men insamlingen fortsätter åtminstone resten av året och jag har lite planer på hur den ska kunna fortsätta.

    Så nu känner jag mig redo inför imorgon. Då ringer klockan ännu tidigare :)

    Dagens cykeltur kan man se här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

    [/tags]

    Aug 082014
     

    Idag var det dags för en ny tur norr om tullarna med utgångspunkt från Frösundavik igen. Den här gången fungerade tekniken bättre än när vi körde i tisdags då min GPS lade av någon gång under träningen. Jag och min pilot körde på en lånad cykel och den här gången tog jag mig tid att montera GPS-fäste och kadensmätare på rätt sätt.

    Det var strålande väder idag, nästan för varmt för att stå stilla men vinden fläktade skönt under cyklingen. Färden bar uppåt förbi Sollentuna och mot Upplands Väsby där vi vek av söderut igen och följde åter igen samma sträcka som vi ska cykla med Barncancerfonden och Ride Of Hope som kör den sista sträckan på sin resa från Umeå till Stockholm.

    Det känns skönt att vara igång igen med träningen. Jag har bara lite problem med min högra axel fortfarande efter nyckelbensfrakturen. Den värker lätt och blir stel efter en stund och idag på den lånade cykeln satt jag heller inte perfekt. Och även om orken i backarna tryter fortare än före mitt avbrott så känns det bra, speciellt om man har lite andra cyklister att jaga då och då :)

    Imorgon bär det av igen ut på en 60km-runda på Södertörn.

    Dagens tur kan man se med karta och allt här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



    Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.

    Aug 052014
     

    Ikväll var det dags för en liten cykeltur på andra sidan stan för lite omväxlings skull. Svenska Cykelförbundets paracykelgren har prova på-aktiviteter för tandem- och handcykel som drar igång igen inför hösten, men vid detta första tillfälle kom ingen som ville prova på. Istället drog vi iväg på en liten tur med start från Rehab Station Stockholm i Frösundavik och cyklade norrut genom Sollentuna och tillbaka genom Danderyd.

    Det bör ha blivit en runda på ungefär 6 mil men tyvärr vet jag inte exakt då min GPS återställde sig under cykelturen. Alla vet hur nördig jag är på det här med att alla cykelturer och löprundor måste loggas och hur störd jag blir om det strular — som denna gången :)

    Jag vet inte exakt varför GPSen svek mig denna gången. När vi kom tillbaka och det var dags att spara och njuta av analysen, ville GPSen att jag skulle välja språk, kön, vikt, längd etc. Något hade hänt under vägen.

    Jag och min pilot cyklade för dagen på en lånad cykel som inte hade rätt GPS-fäste. Det jag hade med mig passade inte den tjockare diametern på styrstammen så jag fick förvara GPSen i cykelväskan på ramen. Då GPSen har pekskärm tror jag väskan låg och nuddade pekskärmen och letat sig in i menyn för inställningar och återställning. Det är lite långsökt men inte omöjligt och någon annan förklaring kan jag inte komma på.

    Så nu är jag på väg hem från en cykelrunda som inte loggats och därmed har den inte ägt rum :) Jag blir seriöst galet irriterad när det blir såhär. Jag vet att det är lite sjukligt men loggningen är så viktig för mig att tiden känns bortkastad om den inte blir av :) Så är det naturligtvis inte, träningen blir inte mer effektiv för att den loggas.

    Så nu blir det hem och göra om alla inställningar igen. Dock verkar alla sparade aktiviteter finnas kvar. Och jag ska ta en backup av inställningarna om det händer igen :)

    I övrigt en skön cykeltur med bra väder. Vi var ett tandemekipage och en vanlig cyklist. Kroppen kändes OK även om orken tröt fortare än i våras, självklart. Pulsen ligger också lite högt men efter så långt träningsförbud känner jag mig ändå på gång.

    Nästa söndag kör jag och piloten med Barncancerfonden och Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm, en sträcka på knappt 9 mil i fartgruppen 28–32km/h. Det bör inte vara några större problem även om det kommer dyka upp en del backar längs vägen. Några träningspass till bör jag hinna med innan dess.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



    Posted from .

    %d bloggare gillar detta: