Aug 292015
 

Idag fick jag frågan av en färdtjänstchaufför om våra ledarhundar är tränade att försvara oss. Han var genuint intresserad och ställde flera andra bra frågor. Men just denna fråga väckte ett gammalt minne som fortfarande sänder värme och kärlek i själen av blotta tanken.

Jag svarade honom att våra hundar inte är skyddstränade. En sådan träning skulle kräva mer av oss förare och ser man inte skulle missförstånd och olyckor lätt kunna hända. Vi rör oss bland folk så mycket med våra hundar så det skulle aldrig fungera tror jag. Men samtidigt, ingen vet vad som skulle hända om ett skarpt läge uppstod.

Jo jag fick veta åtminstone med min första hund Farris. Sommaren 1993 kom han till mig och under åren fram till han gick bort 2001 vandrade vi många mil samman. Han var lugn och stabil, kunde jobba hur länge som helst och hade ett otroligt bildminne. Hade vi gått en sträcka en gång, kunde vi återvända flera år senare och han minns fortfarande hur vi skulle gå.

Det enda som kunde få honom riktigt glad var vatten. I åsynen av en plats där man kunde bada började han gny väldigt ljudligt. Annars var andra hundar och andra människor honom ganska likgiltigt.

Det var en perfekt första hund. Vi vidgade våra vyer varje dag och han visste precis hur allt fungerade i Stockholm. hissar och rulltrappor, svängdörrar, snurrdörrar och skjutdörrar, pendeltåg, tunnelbanor och bussar och biljettspärrar. Han var med mig överallt, på bio, teater, konserter, restaurang och krogar, vi åkte Waxholmsbåt, flög och åkte långfärdståg. Han bara jobbade på och gav mig för första gången i livet en stark känsla av frihet och självsäkerhet.

Vi levde ett oregelbundet liv dom första åren. Det blev många nattliga turer med kommunala färdmedel. Jag reflekterade aldrig över att något kunde vara farligt eller förenat med risker.

En natt hösten 1994 var vi på väg hem från en bjudning hos en kompis. Jag skulle ta sista tåget från Östra station ut till Åkersberga och stod på Östermalms Torg för att byta tunnelbanelinje för att komma till Tekniska Högskolan. Klockan var ungefär två på natten och stationen låg nästan öde. Jag ställde mig på min norrgående perrong för att vänta på tåget och där fanns ingen annan i närheten. Det luktade tunnelbanestation, smuts och gammal berggrund som vanligt.

På andra perrongen en bit bort hör jag att ungdomar pratar men fäster mig inte alls vid det. Farris ligger vid min vänstra sida som vanligt och jag känner mot mitt ben att han har huvudet lyft och ligger och tittar sig omkring. Jag känner mig helt lugn och har tankarna på annat håll.

Jag hör stegen en bit bort till höger om mig. Jag hör att samtalet på andra sidan perrongen har upphört och det är tyst. Bara det där surrande ljudet från någon transformator på stationen.

Stegen är långsamma och lite släpiga och närmar sig sakta. Jag reflekterar fortfarande inte över att någon fara hotar. När stegen är ganska nära, kanske 5 meter hör jag att personen går emot mig och inte en bit bort för att gå förbi. Min hund vänder huvudet åt höger, jag känner det alldeles tydligt mot mitt ben. Min hund drar djupt efter andan så det låter som en snarkning med öppen mun. Det är ett djupt andetag, någon sekunds paus och sedan kommer ljudet jag aldrig hört honom avge tidigare. Det är ett morr som kommer från själva berggrunden, och inte från den lilla svarta Labradoren vid min sida. Ett morr som gör mig fascinerad snarare än rädd.

Stegen till höger om mig upphör tvärt och personen blir stående någon sekund. Min hunds huvud är vridet åt det hållet hela tiden. Sedan avlägsnar sig stegen i snabbare takt tillbaka till andra sidan perrongen och det lågmälda samtalet återupptas.

På tåget hem mot Åkersberga funderar jag på vad som hände och kunde ha hänt. Någon sorts rädsla i efterhand infinner sig och jag kan inte sluta klappa min fina, fina hund som dagligen hjälper mig och som inatt säkert räddade mig från något sorts obehag.

Kanske var det bara någon som ville fråga om jag behövde hjälp, om jag hade eld eller om vägen någonstans. Jag vill alltid tro gott om folk och har trots mitt aktiva liv nästan aldrig haft anledning att omproöva den tron. Men den här natten tror jag min hund tolkade situationen rätt. Han hade inte morrat åt någon med goda avsikter. Så många människor som då dagligen kom fram för att berömma hunden eller fråga om vi behövde hjälp. Nu visste han att det inte var samma sak längre.

Jag vet fortfarande inte vad som hade hänt om denne någon rört mig eller fortsatt sitt uppsåt. Morret hade nog inte avslutats med en slik på handen och viftande svans, det är jag säker på.

Jag har aldrig råkat ut för något liknande under mina 22 år som ledarhundsförare förutom denna enda gång.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 252015
 

Det var hösten 1995 och jag var 22 år. Jag var inte speciellt onykter även om jag och ”Greven” varit på lokal och svingat några bägare. Däremot var klockan mycket. Krogarna med 5-tillstånd hade stänkt och vi var på väg hem från city. Av någon anledning hade jag lämnat ledarhunden hemma. Antagligen hade vi varit på stökiga ställen och hunden fick vila hemma. Jag hade vid det laget varit ledarhundsförare i två och ett halvt år redan och var märkbart sämre på att använda den vita käppen. Det och inverkan av några öl och bristande fokus var nära att kosta mig livet den natten.

Jag och ”Greven” hade hittat en ny bekantskap på krogen vi gjorde sällskap med. Vi skrattade och stojade ner på T-centralens gröna linje mot Farsta. Jag följde perrongkanten med vita käppen precis som vanligt. Nära tunnelbanan skärpte jag mig alltid även med några pilsner i kroppen.

När tåget hördes borta i tunneln gjorde jag som alltid, släppte perrongkanten och tog tre steg in på perrongen bort från spåret. Tåget kom farande och stannade och öppnade dörrarna. Det var dom där gamla tågen med mellanrum mellan vagnarna man bara ser ibland idag.

Jag hamnade mellan två dörrar och började följa kanten och tåget för att komma till nästa dörr. Den här sekvensen kommer jag ihåg som om den var igår. Mina vänner säger något till vänster om mig, tåget är till höger. Jag vänder mig lite åt vänster för att svara samtidigt som min hörsel uppfattar ett tomrum till höger som jag genast tolkar som dörren in i vagnen. Fortfarande pratande med mina vänner tar jag ett steg åt höger för att kliva in i vagnen och känner hur blodet fryser till is när marken försvinner under fötterna.

Jag faller ut åt höger, landar med sidan av bröstkorgen tvärs över kopplingen mellan dom båda vagnarna och där blir jag hängande åtminstone med en fot kvar på perronggolvet. Jag ligger helt utsträckt, hör brummandet från tåget och pysandet från lufttryckssystemet och känner lukten av varm tunnelbana och elektricitet. Jag tänker att jag har ansiktet mindre än en meter från skenan med starkström och tippar jag över landar jag rakt över skenan.

Det känns som om jag blir hängande där en evighet. Jag tänker att ”nu åker tåget iväg och jag åker ner mellan vagnarna!” Min kompis Greven som själv är blind uppfattade nog aldrig vad som hände. Jag säger ”hjälp för fan!” och sträcker en hand mot perrongen. Någon, förmodligen vår nya bekantskap tar tag och rycker upp mig på perrongen igen. Snabbt springer vi in genom dörren in i vagnen och tåget far söderut. Hela förloppet tar mindre än 20 sekunder. Jag uppfattar inte att någon säger något, allt förutom tåget är helt tyst. Det kan vara i mitt huvud eller alla resenärer som tillfälligt blivit helt tysta både på perrongen och inne i tåget.

Kallsvetten rinner längs ryggraden och vi sitter tysta länge. ”Fy fan” upprepar jag flera gånger tyst för mig själv, det finns inte så mycket annat att säga. Om jag varit det minsta onykter tidigare, är kroppen nu urblåst på varje promille och den rädsla jag känner lång, lång tid efteråt går aldrig att beskriva.

Även om mitt snabba liv inte riktigt skulle ta slut där och då, så var det en väckarklocka. Jag insåg att detta var andra gången jag varit så fruktansvärt nära döden och även den första gången var det på grund av tåg. Ena gången var det trötthet och andra gången alkohol som bidrog till bristande uppmärksamhet.

Många år senare får jag en plötslig flashback på T-centralen. Jag är utan ledarhunden av någon anledning och kommer med tunnelbanan. Jag ska ta mig upp två perronger för att möta ledsagare vid spärrarna. Mitt på den övre perrongen kommer tåg på båda sidorna om mig samtidigt. Det slår ut min hörsel och jag blir vimmelkantig och osäker på vart på perrongen jag befinner mig. En känsla av att båda tågen drar mig till sig. Det var i modern tid så taktila markeringar i golvet vid perrongkanterna fanns och jag visste att jag inte var nära någon av dom. Men allt blod försvann ur huvudet och jag började vackla. Antagligen såg jag skräckslagen och blek ut, för genast kom en kvinna fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen upp och bort från tågen.

Jag skickade alla varma tankar i världen till mina vackra, fina, duktiga ledarhundar som varje dag hjälper mig i den här miljön. Med hunden vid min sida känner jag mig aldrig rädd och osäker, aldrig någon oro eller rädsla för att plötsligt trampa luft eller hamna för nära ett förbrukande tåg. Jag bestämde mig för att aldrig mera någonsin åka tunnelbana ensam utan hunden vid min sida.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Aug 242015
 

Idag minns jag den 14:e februari 1994 när jag stod på perrongen på Karlbergs station och väntade på pendeltåget. Det fanns inga likheter med den gången i övrigt förutom att jag tänkte på att just Karlbergs station har en ganska smal perrong.

Det har varit riktigt nära ögat två gånger i livet. Den ena var en händelse som utspelade sig 1995 på centralens tunnelbanestation men det är en egen historia som kanske berättas framöver.

Jag är van resenär av kommunala färdmedel. Även tiden före min första ledarhund 1993 åkte jag mycket tåg, framför allt längs Roslagsbanans Österskärslinje. Då fanns inga ledstråk längs dom vita linjerna på perrongerna men det var mycket mindre folk än vad det är idag.

Den 14:e februari 1994 gick jag från min praktik på Österåkers Dykarskola en timme tidigare för att åka in till Stockholm och träna med en kompis. Jag och ledarhunden gick som vanligt till stationen i Åkersberga. Jag skrev i min dagbok dagen efter att jag hade tankarna på annat håll vilket jag normalt inte tillåter mig själv när jag rör mig bland tåg och tunnelbanor. Då gäller det att vara fokuserad. Annars kan det hända som höll på att hända.

Perrongen var smal så jag brukade stå lutad mot ett räcke för att vara på säkert avstånd från perrongkanten. Jag slarvade denna dag.

Tåget kom i hög fart från vänster och Österskärshållet. Ljudet av tåget dämpades av snön och det frasade från luftledningen sådär som det kan göra kalla dagar.

Nästa hörselintryck är ett antal människor i närheten som drar efter andan, det var ett tydligt och klart hörbart ljud men ingen skrek. Jag fattade inte alls att det handlade om mig. Nästa ljud är någon som vrålar från tåget, ett dämpat ljud och ett hysteriskt bultande i lokets vindruta.

Först när loket passerar mig på några få decimeters håll förstod jag hur nära döden jag varit, att människornas andhämtning rörde mig.

Några snabba steg bakåt, slog ryggen i räcket som jag borde lutat mig emot från början. Väl ombord på tåget halvvägs in mot Stockholm kom chocken.

Idag finns händelsen alltid med om än omedvetet. Dom linjerna längs perrongens kanter som man kan känna med fötterna eller vita käppen har tillkommit sedan dess och är till stor hjälp. Samtidigt har antalet resenärer ökat väldigt mycket sedan dess och trängseln och stressen är farlig. Men det är vardag för oss med synnedsättning.

Ändå älskar jag att åka tåg, tunnelbana och buss som alla andra, hellre än att åka färdtjänst.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 222015
 

Bild: Spelet Bean Boozled Bild: Spelet Bean Boozled

Ikväll har barnen spelat Bean Boozled från Teknikmagasinet. Det är ett godisspel bestående av Jelly Beans. 8 goda smaker och 8 superäckliga och ett roletthjul avgör vilken färg man ska välja. Varje färg kan vara antingen en supergod eller en superäcklig. Bland dom goda smakerna fanns kokos och chokladmos medan man istället kunde råka ut för smaken av spya, ruttet ägg, hundmat eller smutsig strumpa. :)

Självklart dokumenterades spelet och blev en liten video man kan se nedan. :)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 222015
 

Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.

Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.

Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.

Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.

Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.

Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.

Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.

Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.

Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.

Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.

Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.

På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 212015
 

Tänk att en löprunda runt Kungsholmen en fredagseftermiddag efter jobbet kan göra så gott för själen! Jag har läst att en timmes hård löpning utsöndrar lika mycket endorfiner som 10mg Morfin fast helt på naturlig väg istället för kemisk.

Och det funkar verkligen. Innan det är dags att byta om och min ledsagare Peter ska komma radar ursäkterna varför jag ska hoppa över just idag upp sig på en lång rad och dom är många, många fler än anledningarna till varför jag ska träna. Jag har väl egentligen först nu förstått hur djupt ner i deppgropen jag föll i sommar när jag tvingades inse att min satsning att bli elitcyklist inte fungerar, åtminstone inte under rådande omständigheter.

Men så fort jag gick in i personalens duschrum för att byta om, den där lukten av träningstvättmedel och liniment så började jag tänka att jag lika gärna kan göra det och att solen faktiskt skiner ute.

Vår rutin inför löpningen är alltid den samma. Den korta ledsagarlinan vi har mellan våra handleder, ut på gatan och stå där en stund för att våra träningsklockor ska hitta GPS-sateliterna och sedan börjar vi springa. Fleminggatan, Fridhemsgatan ner mot Karlbergskanalen, ner för trapporna och vänster ut på promenadstråket längs vattnet. Lukten av Mälaren, ljudet från båtarna och alla massor av människor gör att jag nu helt undrar varför jag tänkte som jag tänkte innan. Löpare, mammor och pappor med barnvagnar, hussar och mattar med hundar kryssar vi mellan när vi påbörjar vårt varv runt Kungsholmen.

Formen är inte som den var i våras ännu. Gunget runt magen som min svacka kostat stör mig lite. Peter springer lätt och pratar på bredvid medan min puls och andning stiger. De första fyra kilometrarna smärtar det i vader och benhinnor, men sedan släpper värken och stegen blir lite lättare och längre igen. När vi springer längs vattnet på andra sidan mot Stadshuset börjar det kännas skönt i kroppen. Det naturliga Morfinet i kroppen har börjat verka och lyckoruset sprider sig även om pulsen är hög och andningen lite för tung.

Det är mycket folk ute idag när Stockholm bjuder på ytterligare en otroligt vacker dag. Vi måste anpassa tempot för alla människor vilket gör att det inte blir något riktigt flyt i löpningen. Jag förklarar för Peter att det inte gör något alls. Efter alla år inomhus på löpbandet med fantasin och dagdrömmarna som enda sällskap så känner jag mig bara vanlig och normal bland alla andra. Det blir också lite intervallliknande träning och ger mig små tillfällen att återhämta mig när vi saktar in för mötande människor.

När vi svänger vänster och fortsätter tillbaka mot Karlbergskanalen känner jag mig så nöjd! Solen skiner, kroppen svettas och fettet runt magen brinner och det kan inte bli så mycket bättre. Nu finns bara vägen framåt och tillbaka. Tillbaka till Fleminggatan och tillbaka till motivationen.

Andra bloggar om: , ,

Posted from .

Aug 202015
 

Idag har vi tagit avsked av faster Pyret. Seremonin ägde rum i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden. Pyret var inte min faster utan min frus.

Jag kan inte säga att jag kände henne speciellt väl. Genom åren sågs vi inte så många gånger. Mest under en del julfiranden och större födelsedagar och hon var mycket lätt att tycka om.

Mitt starkaste minne av Pyret var från vårt bröllop 2002. Då gav hon mig och min då blivande fru rådet att ”aldrig somna osams, vad som än hände”. Det var nog det enda råd vi faktiskt fick. Jag tror inget par alltid lyckas med att aldrig somna osams men man kan alltid tänka på det och ha det som mål. Hon och hennes man har varit gifta i många, många år.

Begravningen var fin och sorglig. Jag har väldigt dålig relation med både Gud och döden och det är helt enkelt jobbigt att tänka på och än värre att få det så nära. Jag försöker tänka att oavsett tro eller ingen tro, har Pyret det bra nu och det är vi som sörjer och saknar. Jag har svårt att tro att det finns något efter vårt liv på jorden och jag kan ibland avundas den tron och övertygelsen. Alternativet är ingenting och det känns allt för outhärdligt att tänka på.

Andra bloggar om: , ,

Posted from .

Aug 192015
 

Idag har jag varit ledig från jobbet och på ett privat uppdrag i Nybro, inte så långt från Kalmar. Det blev en tidig dag idag med en klocka som ringde 04:20 för att ta pendeltåget 05:29 in till centralen.

Jag spenderade hela den långa tågresan ner med att sova. Jag hade svårt att vakna när det var dags att byta tåg i Alvesta och somnade om igen för att åter ha svårt att hålla mig vaken sista biten fram.

Nu är jag klar och tåget har börjat rulla norrut och hemåt igen. Alla tåg och ledsagningar har fungerat bra så här långt. Jag gillar att åka tåg när man väl sitter på sin plats. Det ger tid för eftertanke och vila. Men på hemvägen ska jag försöka hålla mig vaken så att jag kan sova inatt.

Imorgon är jag också ledig. Då står begravning på schemat vilket inte är så roligt. Det är min frus faster som gått bort, så det var inte så nära för mig personligen, men det är ingen rolig tillställning i alla fall. Det blir nog min tredje begravning i livet.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Aug 102015
 

Ja, vad ska man säga? Det känns ganska förutsägbart ett sådant här inlägg på semesterns sista dag. Det står i tidningar och pratas om det på TV att alla har ångest nu när man börjar jobba igen och tipsen haglar på hur man bäst hanterar sin börja jobbaångest.

Jag vet inte om jag har någon sådan ångest. Det känns väldigt dubbelbottnat allt ihop. Semestern har delvis varit en besvikelse med dom nästan obefintliga möjligheterna till riktig träning. Förutom en vecka i Göteborg känns det som om vi mest suttit hemma och inte haft något att göra.

Att gå tillbaka till jobbet känns också väldigt dubbelt. Vissa delar ska bli roligt igen medan mycket annat inte ska bli så kul. Jag funderar mest på hur jag ska hantera det som inte är så bra utan att påverkas allt för mycket av det. Dom sista veckorna innan semester gav mig en del insikter som jag nog kan ha nytta av och jag ska försöka sluta bränna energi på en del saker i fortsättningen och jag tvingas inse att en del saker inte kommer förändras till det bättre. Synd annars på världens bästa jobb.

Idag skulle klockan ringa 05:20 men jag vaknade av mig själv en timme före klockan och jag kände mig ganska pigg märkligt nog. Nu blir det en kort kaffe framför nyhetsmorgon innan det är dags att åka.

Andra bloggar om: , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 072015
 

Idag gjorde vi ett lite längre återbesök på vår gamla paradisö Rånö öster om Nynäshamn. Vi hade med oss 4 av 5 egna barn samt 2 kusiner.

Vädret var äntligen vackert, så pass att barnen lekte i vattnet, även dom stora vilket var kul. Det var gott för själen att åka lite båt och att sitta där på klipporna en liten stund.

Idag gjorde vi också ett besök på Rånö Källan, öns restaurrang som vi besöker varje år. Vi hade sett fram emot favoritmenyn, så vi blev lite besvikna när den var omgjord i år och rätten dom flesta av oss alltid äter var utbytt. Istället fanns ett par nya rätter. Det var väldigt gott det med, men priserna hade nog stigit lite och storleken på måltiderna hade krympt. Även om det är gott gör det mig frustrerad att betala 220kr och känna att man ändå måste sleva i sig barnens rester samt se fram emot kompletterande fika på båten för att bli mätt. Det kostade helt enkelt mer än vad det smakade den här gången.

Sedan tog vi båten hem igen. Havet luktade fantastiskt gott men det var lite svalt i vinden för korta ärmar och ben. Det blev visst aldrig någon riktig sommar i år.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Aug 062015
 

Ibland bara kommer minnen från mycket länge sedan, utan anledning som det verkar. Det kan räcka med en röst, en lukt, EN SÅNGTEXT, några ord mellan bekanta så finns de bara där. Hela eller fragment av händelser för mycket länge sedan.

Idag handlade det om tåg. Den där speciella lukten som järnväg ger ifrån sig. Det luktar tjärade slipers, speciellt varma sommardagar. Ljudet av långfärdståg och lukten av järnväg inger en ödslig och sorgsen känsla i mig som jag ibland har svårt att sätta ord på. Stannar jag upp och tänker så vet jag varifrån den kommer.

Tomtebodaskolan i Solna; där gick jag mellan 1980 och 1984 i årskurs 1–4. Huset finns kvar men skolan är stängd sedan nästan 30 år tillbaka. Det gamla huset från sent 1800-tal som rymmer så många historier och människoöden alldeles invid järnvägen och postterminalen i Solna. Jag vet inte hur många spår som passerar där, men det är ganska många. På min tid bodde vi elever i elevhem några hundra meter från skolan. Det var ganska modernt med dubbelrum och elevhemsföreståndare i åtta hus istället för sovsalar med pojk- och flickavdelningar.

Långt innan jag själv kunde sätta ord på vad som var fel med mig, eller snarare min omgivning, gick jag där mellan skolbyggnaden och elevhemmen. På ena sidan skogen och på andra sidan dom oändliga spåren och tågen som ständigt passerade. Ljuden av gnisslande räls, sprakande kontaktledningar, den där speciella lukten av elektricitet, brända bromsar och tjäare slipers. Det fanns händelser som lättade mörkret och ensamheten.

Jag och Daniel delade rum och lekte väldigt mycket. Ett sidominne från när Daniel opererade halsmandlarna på Karolinska sjukhuset och några av vännerna besökte honom på salen. Det var på den tiden man låg inne en vecka för minsta lilla grej. Det var stort att få lämna skolans område och komma utanför grindarna ut i den stora världen.

Grindarna ja, vid elevhemmen fanns staket ut mot gatan utanför, Fogdevreten. Där fanns stora gallergrindar i stål med en tung tvärslå för att öppna dom. Grindarna var alltid stängda men inte låsta. Det gick att gå ut på parkeringen utanför. Vi gjorde det ibland men det var väldigt förbjudet. Uppe vid skolbyggnaden fanns också staket men de två ingångarna från gatan hade grindstolpar men inga grindar. Där var det inte alls lika spännande att gå ut.

Barnen bodde i närheten. Om det var samma gata eller en bit bort har jag glömt. Dom första dagarna lekte vi genom staketet. Trots att grinden fanns där alldeles intill lekte vi av någon anledning genom staketet. Vi fick inte gå ut och dom fick inte komma in. Deras mamma bjöd hem oss och fick till slut godkänt av elevhemspersonalen. Vi lekte ute, saft och bullar i ett vanligt kök. Det var så stort att träffa människor utanför skolans område som inte var hemma.

Därefter lekte vi regelbundet. Jag minns egentligen bara att jag och Daniel fick gå hem till dom en gång. Därefter skedde besöken hos oss, men jag är inte riktigt säker på att det var så. Besöken fick bara ske en bestämd dag var annan vecka. Sådana idéer hade man på den tiden. Det fick kanske inte bli för ofta, ingen vana, vad vet jag.

Jag undrar ofta vad sådana människor blev av. Jag är inte ens säker på att jag minns deras namn längre. Mamma Helene, Tina och Mari? Jag kan blanda ihop dom med senare episoder i livet.

Allt på grund av doften av tjärade slipers och tåg.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Aug 062015
 

Jag blev ganska glad när Apple lanserade itunes Match i Sverige och jag var väldigt snabb att teckna upp mig på ett abonnemang. Tanken var att kunna byta ut mina gamla MP3-filer som jag lagt ner så mycket möda på att rippa för ett antal år sedan och få dem i lite högre kvalitet.

Med iTunes Match laddas ens musikbibliotek upp till molnet och jämförs med det som finns i Apples enorma musikutbud. Dom artister och album som finns hos Apple, matchas med mina MP3-filer och man är sedan fri att ladda ner samma låt utan kopieringsskydd i Apples AAC-format i 256kbit.

För mig skulle det passa ganska bra. När jag rippade alla mina dryga 500 CD-skivor valde jag att rippa i Mp3-format och lägre kvalitet för att spara diskutrymme och processen lite snabbare. Med tiden ångrade jag mig eftersom jag i en del spår med blotta hörseln kunde höra den låga busiga kvaliteten.

Nu när det har gått ungefär ett och ett halvt år känner jag mig ändå lite besviken. En hel del album har matchas och jag har bytt ut dom gamla filerna vart efter. Något album i veckan när tiden funnits och andan fallit på. Men tjänsten är inte så perfekt. Det som stör mig mest av allt är att den ibland inte matchar hela album trots att albumen finns hos Apple. Den kan matcha 8 av 10 låtar men inte lyckas matcha resten och då är det ingen mening att bara byta ut delar av albumen. Ibland har det varit logiska förklaringar som när endast en eller ett par låtar på ett album matchas. Då har just det albumet inte funnits hos Apple, men låtarna förekommer på andra samlingsskivor.

Jag har läst runt lite på nätet för att hitta lösningar på problemet. Jag verkar verkligen inte vara ensam om fenomenet då det verkar vara en av buggarna som stör användarna mest. en del förslag går ut på att konvertera MP3-filer som inte matchas till AAC-filer i iTunes och att tjänsten då har lättare att matcha spåren. en del har upplevt att det fungerat bättre om MP3-filerna varit i lägre kvalitet och dom konverterade AAC-filerna blivit i högre kvalitet och därmed matchats. Det har inte fungerat för mig. Alla mina MP3-filer rippades i 192Kbit vilket inte är så låg kvalitet. Men även om jag konverterat dom filer som Apple inte kunnat matcha så har det inte hjälpt.

Andra förslag har gått ut på att tidslängden på spåren av någon anledning inte stämt överens, om ens eget spår varit någon sekund längre eller kortare än det som finns i Apples databas. Då har man fått tipset att ändra tidslängden i en ljudredigerare för att den ska stämma överens. Dom spår jag kontrollerat har inte haft fel tidslängd och i mitt musikbibliotek är det så pass många spår som inte matchat att jag omöjligt kan sitta och redigera och konvertera om filer för att det eventuellt ska fungera.

Kanske borde Apple bredda sin algoritm lite. Om tjänsten noterar att jag har alla spår i ett album men att några av någon anledning inte matchar, borde datorerna kunna kika lite extra på dessa låtar. Jag antar att man förutom längd och bithastighet också jämför ljudkurvorna i filerna och då kan det inte vara så stora skillnader. Det kan kanske också bero på gamla album och inspelningar som under åren fått sig en uppfräschning rent ljudkvalitetsmässigt och då borde tjänsten även ta hänsyn till detta.
Så nu sitter jag med en drös album som jag gärna skulle förnya med lite bättre filer men där det inte går för att ett eller flera spår inte matchas. Klart irriterande. Min förhoppning var att detta skulle bli bättre i och med lanseringen av Apples nya musiktjänst Apple Musik, men så verkar inte vara fallet.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 042015
 

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel Bild: Affisch på anslagstavla Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.

Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.

Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.

I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.

Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.

Jag fick sedan lov att sätta upp samma affisch först i min lokalacykelbutik Sportson i Haninge och kort därefter även i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Då började jag känna, att går det inte nu så går det väl aldrig.

Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.

Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.

Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.

Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.

I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?

Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.

Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.

Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.

Ett särskilt tack

Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.

Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Aug 042015
 

Det var inte tungt idag på det där trevliga sättet. Det var tungt för att det var första träningspasset över huvud taget på två veckor som i sin tur var det första på fyra veckor. Jag har verkligen hamnat i en djup svacka som jag nog inte tagit mig ur så lätt om inte Peter kom idag och med milt våld tvingade ut mig på en löprunda. För varje dag som gått har det blivit allt svårare att finna en anledning att försöka igen. Det har känts så meningslöst och jag har varit och är fortfarande ledsen för att jag verkar ha misslyckats med min satsning.

Ska man försöka se det lite positivt, kan jag känna att det är lite fascinerande hur snabbt man tappar och att det jag gjort således gjort nytta. Det är inte bara det att det i praktiken varit sex veckors uppehåll, utan också lite för mycket godis och kaffebröd när jag tappade orken och sket i allt.

Idag gick vi ut i lugnt tempo med målet att springa 7km. Vi höll ett 6:30-tempo ungefär men det dröjde ändå bara ca 3km innan jag fick håll och behövde gå en kortare sträcka. Därefter blev minsta motlut jobbigt och krävde att vi drog ner på takten.

Pulskurvan var också katastrof. 167bpm i genomsnittspuls och 181 i maximal puls gjorde att benen drog på sig mjölksyra ganska direkt.

Jag är ändå glad att Peter kom och ledsagade idag trots att min låga nivå blev rena promenaden i parken för honom. Jag hade inte fixat att börja om på den här nivån på löpbandet. Samtidigt känner jag mig lite upprymd över att ändå hålla mig under 7 minuter per kilometer då det kändes som om det gick betydligt sämre.

En annan positiv sak är att trots att jag tappat mycket av det jag kämpat mig till under våren, så vet jag att det kommer gå ganska lätt att komma tillbaka om jag bara förmår mig att hålla motivationen uppe och att jag inte bara hänvisas till träning inomhus på trainer och löpband nu när sommarsolen skiner. Det kan ta knäcken på vem som helst. Det är det här beroendet av andra som gör att jag sjunker extra långt ner i depression. Det känns orättvist att andra kan ge sig ut och löpträna eller cykla när dom vill.

Kroppen fylldes av dom där positiva endorfinerna idag igen vilket gör att det känns mycket bättre. Att hamna i en negativ spiral där jag inte orkar träna för att jag är så ledsen, men verkligen behöver träna och beroende av det för att äta bra, sova rätt och orka mera.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Jul 262015
 

Föredetta ledarhunden Fassi har gått vidare. Idag kom ett mail från hennes senaste matte. Fassi fick problem med vätska i hjärtsäcken för någon månad sedan Fassi skulle ha fyllt 12 år den 19:e december i år och fick därmed ändå leva ett långt och rikt liv.

Fassi kom till mig som min fjärde ledarhund i augusti 2007. Jag har alltid sagt att ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund alltid har prickat väldigt rätt när man valt hund åt mig. Denna gång var valet möjligen mindre lyckat och när jag hämtade henne undrade jag vad det var för hund dom givit mig. Jag var och är en person som rör mig väldigt mycket och lever i en tuff miljö i Stockholm med bussar, tunnelbanor och pendeltåg. Det är en väldigt stressig miljö som kräver en tuff hund med mycket driv i. Det var inte Fassi. Jag fick den bestämda känslan av att hon över huvud taget inte trivdes med sitt jobb som ledarhund, vilket är en förutsättning för att det ska fungera. Det kan givetvis också ha varit personkemi eller att miljön hon kom till helt enkelt var för tuff.

När vi flyttade från radhus till lägenhet sommaren 2010 var det en tydlig vändpunkt för Fassi som slutade arbeta helt och hållet. Så fort hon ställdes inför en mindre utmaning stannade hon och sänkte huvudet och såg väldigt olycklig ut. Ingenting kunde motivera henne. Jag beslutade i samråd med ledarhundsverksamheten för att omplacera henne. Jag hittade en privatperson som var perfekt för Fassis fortsatta liv som pensionerad tjänstehund och det blev väldigt bra.

Där har hon levt lycklig sedan sommaren 2011 och jag har regelbundet fått rapporter om hur det går och hur hon mår. Det har känts väldigt bra att hon fick det så bra till slut.

Mina varmaste tankar går till Fassis matte och husse som förlorat en fin familjevän. Jag vet hur det känns och det är ett stort tomrum.

På videoklippet nedan kan man se Fassi och mig i hinderbana från en kurs på Almåsa Konferens i Västerhaninge.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Jul 262015
 

Oftast letar man efter dagar med så bra väder som möjligt för sina dagsturer. Men idag såg prognosen ut att bjuda på ösregn och starka vindar. Då blev jag sugen på att åka skärgårdsbåt. Sitta där i värmen med regnet piskande mot rutorna och dricka kaffe.

Men det regnväder som utlovades idag passerade igår kväll och under natten. Istället blev det ganska fint väder även om det fortfarande blåste lite.

Vi fick i alla fall med oss tre av dom egna barnen plus ett bonusbarn när vi satte kurs på Rånö. Det blev ingen semestervecka där ute i år, men vi kände att vi ändå behövde åka dit ut och tanka lite känsla.

Nu blev det lite kort om tid här ute. Speciellt som båten var en halvtimme sen på grund av en massa semesterfirare på väg ut i skärgården. Men vi hann gå till stugbyn, visa Emma som var med oss, vart vi brukar bo, bada och basta. Sedan var det dags att ta båten tillbaka igen.

Andra bloggar om: ,

Jul 242015
 

Idag vid den här tiden skulle vi antagligen nått Smygehuk i någon form av utmattning. Istället har jag redan varit hemma ett par dygn nu och givetvis känner jag mig besviken och ledsen eftersom det var på grund av mig som vi avbröt utmaningen.

Jag ska inte säga att jag är överdrivet knäckt över det här misslyckandet. Det är egentligen ingen stor grej att försöka sig på något och inte lyckas. Det som känns mest tråkigt är allt arrangemang runt omkring före till ingen nytta. Ett års planering, engagemanget av sponsorer, alla kostnader i resa och alla engagerade personer i vår följebil.

Men det är klart att det väcker en del tankar. Ni anar inte vad en natt innanför polcirkeln kan generera. :)

När jag gick in för det här för ungefär ett år sedan, var min största fundering hur jag skulle få till tillräcklig träning för en sådan här utmaning. Jag har nästan varit uteslutande hänvisad till egen träning inomhus och bara kunnat cykla ute på riktigt vid några motionslopp och träningstillfällen. Övriga i vår lilla grupp har kunnat sticka ut på små turer precis när det passat dom. Jag har bara min trainer och mitt löpband, men ingen vettig människa kan förmå sig till annat än kortare pass på en statisk trainer. Själv brukar jag utan större problem kunna motivera mig en timme åt gången, men där går gränsen.

Ändå så tror jag att jag varit tillräckligt tränad inför det här. Visst, ett antal flera långpass hade inte skadat. Det största problemet var ändå rumpan som tog stryk av en felaktig sadel. Det är något som måste provas ut under många timmars cykling och inte under någon timme inomhus eller ens ett varv runt Vättern.

Jag känner mig mer själsligt trött efter det här misslyckandet. Under de snart tre år som cyklingen varit mitt fokus har jakten på piloter och regelbunden träning varit ganska energikrävande. Jag känner att jag har provat allt från anslag i cykelbutiker och sporthallar till efterlysningar på nätet, olika forum och cykelklubbars Facebook-sidor. Allt i stort sätt till ingen eller väldigt liten nytta.

Mitt stora mål har varit att nå det svenska paracykellandslaget. Det har varit roligt att tävla och även om min önskan att få åka till Paralympics i Rio nästa år var lite överdrivet optimistiskt, så hade det varit roligt att få tävla utomlands åtminstone.

Men utan piloter med samma ambitioner och på rätt nivå börjar det kännas lönlöst och motivationen att träna själv inför något som ser meningslöst ut har sjunkit.

Nu ska jag ta några veckor till att fundera på vart jag vill framöver och vad jag ska lägga energin på framöver. Att jaga efter något som inte tycks möjligt att nå lockar bara fram frustration och sorgen inom mig. Sorgen att ständigt verka vara beroende av andra för för att genomföra det jag brinner för. Under Paracykel SM 2015 kände jag att jag hade något att komma med. Med en inlånad elitpilot gick jag i mål endast 11 sekunder efter den svenska eliten i tandemcykling. Men piloten ställde upp enkom för detta tillfälle så efteråt stod jag på samma punkt som tidigare.

Jag försöker att inte oroa mig längre för saker jag inte har kontroll över och heller inte lägga ner energi på saker jag inte kan styra. Det är inte så lätt. Speciellt inte i detta fallet när det gäller något som jag så gärna vill göra. Men att bränna ut sig till ingen nytta drabbar bara mig. Att resa land och rike runt och också lägga ner en massa pengar på något som inte kan ge något är inte heller speciellt konstruktivt.

Så kanske blir det att ta ett steg tillbaka, cykla mina motionslopp med mina glada kompisar när det ges tillfälle och fortsätta träna för hälsa och välmående. Frågan är bara vad jag ska hitta på istället? Det är väl något jag får ägna min semester och ledighet åt.

Jul 242015
 

idag var jag själv på ett första besök hos Socialtjänsten efter vårt inledande utredningssamtal för ungefär två veckor sedan. Om det fanns någon mening med att vi föräldrar gick dit var för sig vet jag inte, eller om det bara blev så för att jag var bortrest i tisdags då vi hade vår första tid. det spelar egentligen ingen roll. Jag tror ändå vi är ganska samstämmiga i allt väsentligt.

det var egentligen ingenting nytt som framkom idag. Vi träffar nu dom två handläggare som kommer ha hand om oss och vårt barn och båda kändes trevliga och engagerade. Men det som sades var mest en upprepning av det som togs upp under det inledande samtalet.

Den något negativa känsla jag får, är att det egentligen inte finns så mycket dom kan göra om barnet självt inte vill. Om barnet inte dyker upp till dom möten barnet kallas till, sker ingenting annat än att Socialtjänsten skriver det i sitt utlåtande till polisen. Det i sin tur är avgörande för om det blir ett riktigt straff i form av böter eller ungdomstjänst eller en frivillig drogutredning. Några direkta tvångsåtgärder verkar inte gå att ta till trots att barnet inte är myndig. Jag vet inte vilka tvångsåtgärder det skulle vara, men att hämtas med polis till möten man kallas till, obligatoriska besök på fängelser, träffa före detta missbrukare och kriminella eller vad som helst som visar att det fortfarande är vuxenvärlden som bestämmer och medan det finns tid att göra något innan det kanske händer än värre saker.

Är barnet lite förnuftigt och bara tänker lite extra så kanske mötena och utredningen blir av och det kanske inte alls går så illa. Det får visa sig.

Andra bloggar om: , ,

Jul 212015
 

Nu har vi nått Arvidsjaur och på hotellet köpte vi frukostbuffé. Det var riktigt gott med äggröra och Bacon, kaffe, juice, fil med frön och flingor samt avslutning med nygräddade voflor. Det var varmt och skönt, frossan i kroppen släppte och jag har förlikat mig med att jag valde att bryta. Det känns som helt rätt beslut i det här läget.

Vi har nu bytt till torra kläder och borstat tänderna och det är precis hur ljuvligt som helst. Nu styr vi söderut för ett stopp i Östersund för mat och fika med den killen som skulle erbjudit oss sovplats.

Nederlaget känns, men nu vill jag bara hem och sova.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Jul 212015
 

Nu har vi gjort en paus i Moskosel, ca 4 mil från Arvidsjaur. Jag hade gärna nått dit men det gick inte. Det har varit en lång natt sedan vårt senaste uppehåll i polcirkeln med ganska mycket backar. Dom senaste timmarna har kroppen bara blivit värre för mig och därtill börjar tröttheten komma krypande. Den inkörda tiden vi skulle haft till vila exempelvis i Sorsele om ca 9 mil, har vi nu tappat på grund av alla stopp och att cykla vidare till Östersund med ytterligare över 50 mil är omöjligt för mig.

Här tvingas jag konstatera att jag kan sitta upp för att ta mig in till Arvidsjaur för att kanske få värme och vila. Men det som hänt mig vilar man inte bort på några timmar. Och att trampa vidare såhär är det inte värt.

Det började med rumpan. Rejäla blåmärken som bildat ganska stora knölar på sittbenen. När jag kompenserar genom att ibland belasta höger sida och ibland vänster sida av rumpan, kom värken i knäna som ett självklart brev på posten då jag trampar snett med benen.

Sedan har jag fortsatt kompensera genom att luta mig framåt för att avlasta sittbenen, men då har själva manligheten istället få ta stryket. till slut kompenserar jag med att lägga mer vikt på händerna för att lyfta mig mer från sadeln och då kom värken i nacke och axlar, speciellt min skadade högeraxel.

Så här har det pågått ett antal timmar nu. Hade det varit 30 eller 50 mil kvar hade det bara varit att bita ihop.Men nu är det drygt 160 mil kvar.

För min egen del var det inte så svårt att fatta beslutet. Jag gör inte det här för att plåga mig eller i värsta fall skada mig för kortare eller längre tid. Lite fysisk utmaning får det gärna vara och den långa distansen och bristen på vila hade varit mental utmaning nog för vem som helst. Men detta ingår inte i värdekalkylen.

Men att jag nu väljer att avsluta min utmaning, innebär också att det drabbar min pilot Peter. Vi har förvisso hela tiden varit överens om att om den ena måste bryta så är det oundvikligt så att båda måste. Han är helt klart den betydligt mer erfarna långdistans- och ultracyklisten, så risken att det skulle bli jag var ganska stor.

Dessutom känns det tråkigt för att det är en stor grej vi dragit igång, några sponsorer och alla inblandade i följebilen och all marknadsföring och allt prat om det innan. Det är klart att det känns prestigefyllt.

Alla tog det med jämnmod, så nu packar vi bilen med 2 cyklister varav åtminstone en med sårad stolthet eller vad man ska säga och far mot hotellfrukost och dusch i Arvidsjaur. Och nu när beslutet är fattat känns det bra och rätt.

Jag lärde mig mycket under min resa i Mot alla Odds när det gäller sättet att tänka. Det värsta som kunde hända var att man misslyckas. Och som äventyraren Oskar Kihlborg alltid sa till oss, misslyckas man exempelvis med att bestiga Mount Everest, så är det bättre att komma tillbaka en annan gång med nya och kanske bättre förutsättningar oavsett om det gäller egna förberedelser eller vädrets makter. Berget står alltid kvar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

%d bloggare gillar detta: