Jul 262015
 

Föredetta ledarhunden Fassi har gått vidare. Idag kom ett mail från hennes senaste matte. Fassi fick problem med vätska i hjärtsäcken för någon månad sedan Fassi skulle ha fyllt 12 år den 19:e december i år och fick därmed ändå leva ett långt och rikt liv.

Fassi kom till mig som min fjärde ledarhund i augusti 2007. Jag har alltid sagt att ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund alltid har prickat väldigt rätt när man valt hund åt mig. Denna gång var valet möjligen mindre lyckat och när jag hämtade henne undrade jag vad det var för hund dom givit mig. Jag var och är en person som rör mig väldigt mycket och lever i en tuff miljö i Stockholm med bussar, tunnelbanor och pendeltåg. Det är en väldigt stressig miljö som kräver en tuff hund med mycket driv i. Det var inte Fassi. Jag fick den bestämda känslan av att hon över huvud taget inte trivdes med sitt jobb som ledarhund, vilket är en förutsättning för att det ska fungera. Det kan givetvis också ha varit personkemi eller att miljön hon kom till helt enkelt var för tuff.

När vi flyttade från radhus till lägenhet sommaren 2010 var det en tydlig vändpunkt för Fassi som slutade arbeta helt och hållet. Så fort hon ställdes inför en mindre utmaning stannade hon och sänkte huvudet och såg väldigt olycklig ut. Ingenting kunde motivera henne. Jag beslutade i samråd med ledarhundsverksamheten för att omplacera henne. Jag hittade en privatperson som var perfekt för Fassis fortsatta liv som pensionerad tjänstehund och det blev väldigt bra.

Där har hon levt lycklig sedan sommaren 2011 och jag har regelbundet fått rapporter om hur det går och hur hon mår. Det har känts väldigt bra att hon fick det så bra till slut.

Mina varmaste tankar går till Fassis matte och husse som förlorat en fin familjevän. Jag vet hur det känns och det är ett stort tomrum.

På videoklippet nedan kan man se Fassi och mig i hinderbana från en kurs på Almåsa Konferens i Västerhaninge.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Jul 262015
 

Oftast letar man efter dagar med så bra väder som möjligt för sina dagsturer. Men idag såg prognosen ut att bjuda på ösregn och starka vindar. Då blev jag sugen på att åka skärgårdsbåt. Sitta där i värmen med regnet piskande mot rutorna och dricka kaffe.

Men det regnväder som utlovades idag passerade igår kväll och under natten. Istället blev det ganska fint väder även om det fortfarande blåste lite.

Vi fick i alla fall med oss tre av dom egna barnen plus ett bonusbarn när vi satte kurs på Rånö. Det blev ingen semestervecka där ute i år, men vi kände att vi ändå behövde åka dit ut och tanka lite känsla.

Nu blev det lite kort om tid här ute. Speciellt som båten var en halvtimme sen på grund av en massa semesterfirare på väg ut i skärgården. Men vi hann gå till stugbyn, visa Emma som var med oss, vart vi brukar bo, bada och basta. Sedan var det dags att ta båten tillbaka igen.

Andra bloggar om: ,

Jul 242015
 

Idag vid den här tiden skulle vi antagligen nått Smygehuk i någon form av utmattning. Istället har jag redan varit hemma ett par dygn nu och givetvis känner jag mig besviken och ledsen eftersom det var på grund av mig som vi avbröt utmaningen.

Jag ska inte säga att jag är överdrivet knäckt över det här misslyckandet. Det är egentligen ingen stor grej att försöka sig på något och inte lyckas. Det som känns mest tråkigt är allt arrangemang runt omkring före till ingen nytta. Ett års planering, engagemanget av sponsorer, alla kostnader i resa och alla engagerade personer i vår följebil.

Men det är klart att det väcker en del tankar. Ni anar inte vad en natt innanför polcirkeln kan generera. :)

När jag gick in för det här för ungefär ett år sedan, var min största fundering hur jag skulle få till tillräcklig träning för en sådan här utmaning. Jag har nästan varit uteslutande hänvisad till egen träning inomhus och bara kunnat cykla ute på riktigt vid några motionslopp och träningstillfällen. Övriga i vår lilla grupp har kunnat sticka ut på små turer precis när det passat dom. Jag har bara min trainer och mitt löpband, men ingen vettig människa kan förmå sig till annat än kortare pass på en statisk trainer. Själv brukar jag utan större problem kunna motivera mig en timme åt gången, men där går gränsen.

Ändå så tror jag att jag varit tillräckligt tränad inför det här. Visst, ett antal flera långpass hade inte skadat. Det största problemet var ändå rumpan som tog stryk av en felaktig sadel. Det är något som måste provas ut under många timmars cykling och inte under någon timme inomhus eller ens ett varv runt Vättern.

Jag känner mig mer själsligt trött efter det här misslyckandet. Under de snart tre år som cyklingen varit mitt fokus har jakten på piloter och regelbunden träning varit ganska energikrävande. Jag känner att jag har provat allt från anslag i cykelbutiker och sporthallar till efterlysningar på nätet, olika forum och cykelklubbars Facebook-sidor. Allt i stort sätt till ingen eller väldigt liten nytta.

Mitt stora mål har varit att nå det svenska paracykellandslaget. Det har varit roligt att tävla och även om min önskan att få åka till Paralympics i Rio nästa år var lite överdrivet optimistiskt, så hade det varit roligt att få tävla utomlands åtminstone.

Men utan piloter med samma ambitioner och på rätt nivå börjar det kännas lönlöst och motivationen att träna själv inför något som ser meningslöst ut har sjunkit.

Nu ska jag ta några veckor till att fundera på vart jag vill framöver och vad jag ska lägga energin på framöver. Att jaga efter något som inte tycks möjligt att nå lockar bara fram frustration och sorgen inom mig. Sorgen att ständigt verka vara beroende av andra för för att genomföra det jag brinner för. Under Paracykel SM 2015 kände jag att jag hade något att komma med. Med en inlånad elitpilot gick jag i mål endast 11 sekunder efter den svenska eliten i tandemcykling. Men piloten ställde upp enkom för detta tillfälle så efteråt stod jag på samma punkt som tidigare.

Jag försöker att inte oroa mig längre för saker jag inte har kontroll över och heller inte lägga ner energi på saker jag inte kan styra. Det är inte så lätt. Speciellt inte i detta fallet när det gäller något som jag så gärna vill göra. Men att bränna ut sig till ingen nytta drabbar bara mig. Att resa land och rike runt och också lägga ner en massa pengar på något som inte kan ge något är inte heller speciellt konstruktivt.

Så kanske blir det att ta ett steg tillbaka, cykla mina motionslopp med mina glada kompisar när det ges tillfälle och fortsätta träna för hälsa och välmående. Frågan är bara vad jag ska hitta på istället? Det är väl något jag får ägna min semester och ledighet åt.

Jul 242015
 

idag var jag själv på ett första besök hos Socialtjänsten efter vårt inledande utredningssamtal för ungefär två veckor sedan. Om det fanns någon mening med att vi föräldrar gick dit var för sig vet jag inte, eller om det bara blev så för att jag var bortrest i tisdags då vi hade vår första tid. det spelar egentligen ingen roll. Jag tror ändå vi är ganska samstämmiga i allt väsentligt.

det var egentligen ingenting nytt som framkom idag. Vi träffar nu dom två handläggare som kommer ha hand om oss och vårt barn och båda kändes trevliga och engagerade. Men det som sades var mest en upprepning av det som togs upp under det inledande samtalet.

Den något negativa känsla jag får, är att det egentligen inte finns så mycket dom kan göra om barnet självt inte vill. Om barnet inte dyker upp till dom möten barnet kallas till, sker ingenting annat än att Socialtjänsten skriver det i sitt utlåtande till polisen. Det i sin tur är avgörande för om det blir ett riktigt straff i form av böter eller ungdomstjänst eller en frivillig drogutredning. Några direkta tvångsåtgärder verkar inte gå att ta till trots att barnet inte är myndig. Jag vet inte vilka tvångsåtgärder det skulle vara, men att hämtas med polis till möten man kallas till, obligatoriska besök på fängelser, träffa före detta missbrukare och kriminella eller vad som helst som visar att det fortfarande är vuxenvärlden som bestämmer och medan det finns tid att göra något innan det kanske händer än värre saker.

Är barnet lite förnuftigt och bara tänker lite extra så kanske mötena och utredningen blir av och det kanske inte alls går så illa. Det får visa sig.

Andra bloggar om: , ,

Jul 212015
 

Nu har vi nått Arvidsjaur och på hotellet köpte vi frukostbuffé. Det var riktigt gott med äggröra och Bacon, kaffe, juice, fil med frön och flingor samt avslutning med nygräddade voflor. Det var varmt och skönt, frossan i kroppen släppte och jag har förlikat mig med att jag valde att bryta. Det känns som helt rätt beslut i det här läget.

Vi har nu bytt till torra kläder och borstat tänderna och det är precis hur ljuvligt som helst. Nu styr vi söderut för ett stopp i Östersund för mat och fika med den killen som skulle erbjudit oss sovplats.

Nederlaget känns, men nu vill jag bara hem och sova.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from Arvidsjaur, Norrbotten County, Sweden.

Jul 212015
 

Nu har vi gjort en paus i Moskosel, ca 4 mil från Arvidsjaur. Jag hade gärna nått dit men det gick inte. Det har varit en lång natt sedan vårt senaste uppehåll i polcirkeln med ganska mycket backar. Dom senaste timmarna har kroppen bara blivit värre för mig och därtill börjar tröttheten komma krypande. Den inkörda tiden vi skulle haft till vila exempelvis i Sorsele om ca 9 mil, har vi nu tappat på grund av alla stopp och att cykla vidare till Östersund med ytterligare över 50 mil är omöjligt för mig.

Här tvingas jag konstatera att jag kan sitta upp för att ta mig in till Arvidsjaur för att kanske få värme och vila. Men det som hänt mig vilar man inte bort på några timmar. Och att trampa vidare såhär är det inte värt.

Det började med rumpan. Rejäla blåmärken som bildat ganska stora knölar på sittbenen. När jag kompenserar genom att ibland belasta höger sida och ibland vänster sida av rumpan, kom värken i knäna som ett självklart brev på posten då jag trampar snett med benen.

Sedan har jag fortsatt kompensera genom att luta mig framåt för att avlasta sittbenen, men då har själva manligheten istället få ta stryket. till slut kompenserar jag med att lägga mer vikt på händerna för att lyfta mig mer från sadeln och då kom värken i nacke och axlar, speciellt min skadade högeraxel.

Så här har det pågått ett antal timmar nu. Hade det varit 30 eller 50 mil kvar hade det bara varit att bita ihop.Men nu är det drygt 160 mil kvar.

För min egen del var det inte så svårt att fatta beslutet. Jag gör inte det här för att plåga mig eller i värsta fall skada mig för kortare eller längre tid. Lite fysisk utmaning får det gärna vara och den långa distansen och bristen på vila hade varit mental utmaning nog för vem som helst. Men detta ingår inte i värdekalkylen.

Men att jag nu väljer att avsluta min utmaning, innebär också att det drabbar min pilot Peter. Vi har förvisso hela tiden varit överens om att om den ena måste bryta så är det oundvikligt så att båda måste. Han är helt klart den betydligt mer erfarna långdistans- och ultracyklisten, så risken att det skulle bli jag var ganska stor.

Dessutom känns det tråkigt för att det är en stor grej vi dragit igång, några sponsorer och alla inblandade i följebilen och all marknadsföring och allt prat om det innan. Det är klart att det känns prestigefyllt.

Alla tog det med jämnmod, så nu packar vi bilen med 2 cyklister varav åtminstone en med sårad stolthet eller vad man ska säga och far mot hotellfrukost och dusch i Arvidsjaur. Och nu när beslutet är fattat känns det bra och rätt.

Jag lärde mig mycket under min resa i Mot alla Odds när det gäller sättet att tänka. Det värsta som kunde hända var att man misslyckas. Och som äventyraren Oskar Kihlborg alltid sa till oss, misslyckas man exempelvis med att bestiga Mount Everest, så är det bättre att komma tillbaka en annan gång med nya och kanske bättre förutsättningar oavsett om det gäller egna förberedelser eller vädrets makter. Berget står alltid kvar.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from Norrbotten County, Sweden.

Jul 212015
 

Vi har passerat Jokkmokk för en mil sedan och stannade nu vid polcirkeln för att ta en turistbild. Här fanns även en uppvärmd toalett så jag passade på att smörja in rumpan som gjort helvetiskt ont en stund. Jag kan bara tyst för mig själv konstatera, att om den här smörjningen inte hjälper väldigt drastiskt så är resan snart slut för min del. Jag är ganska illa däran och det är över 170 mil kvar.

Inne på toaletten var det skönt att värma sig lite och jag försökte till och med ta hjälp av handtorkfläkten för att få mer värme när jag klädde av mig mina genomblöta kläder. Men tyvärr fläktade den bara kalluft. :(

Nu blir det till att rulla vidare så får vi se hur det går.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from Norrbotten County, Sweden.

Jul 202015
 

Den första etappen på 25 mil är avklarad. Etapp så till vida att vi gör ett något längre stopp för mat, kaffe och bränslepåfyllning. Det görs på OKQ8 i Gällivare.

Starten vid Riksgränsen blev lite försenad. Vi kom iväg runt 10:20. Vädret var uselt, 8° och duggregn men så fort vi rullade kändes det ändå ganska bra. Blöt om fötterna blev jag direkt, men inte så kall.

11:40 gjorde vi ett kort stopp för att jag skulle delta i P4 Radio Stockholms morgonprogram och intervjuas om vår utmaning. Sedan rullade vi vidare. det korta stoppet när jag satt i följebilen för att prata i radio, räckte för att fötterna skulle tina upp lite.

Sedan dess har vi avverkat dom 25 milen hit. Ett stopp 15:50 för att min pilot Peter Tonér även han skulle intervjuas i P4 Radio Västmanland.

Dagen hittills har varit lite tung mentalt, precis som jag väntade mig. Jag har försökt bryta upp hela den enorma sträckan i små delmål för att det inte ska bli för skrämmande. Hela tiden nästa stad eller nästa lilla ort att ta sikte på, några mil i taget.

Den andra stora grejen har varit kölden, eller den enorma rädslan för att frysa. Folk runt omkring mig hånar mig för att jag hela tiden fryser och tjatar om att frysa. Ingen förstår riktigt bakgrunden till det och det kommer i ett separat inlägg inom kort.

Men så fort vi stannar kommer kölden krypande. Armar och ben börjar skaka helt okontrollerat medan dom andra står lugnt och pratar. Det är uppenbart mig det är fel på och det vet jag ju.

Vid ett av våra stopp när rädslan både för den långa sträckan och kölden kom över mig samtidigt hade jag väldigt svårt att hålla tårarna borta. Jag kände att en 42-åring inte kan stå och grina 5–6 mil efter start med över 200 mil kvar. Men så var det i alla fall. Jag lyckades bita ihop och lösningen blev att stoppa proppar i öronen och lyssna på musik istället för det eviga landsvägsljudet av förbipasserande långtradare och fokusera på nästa mål ”bara” 10 mil bort. Där skulle det dessutom finnas kaffe. Det gäller att glädjas åt det lilla.

Men hur ska det här gå rent mentalt. Jag visste att det kommer bli min stora utmaning. Det var även kölden som bland annat fick mig riktigt att vackla på vulkanen i Nicaragua. Då var jag trött, längtade hem, frös otroligt mycket och kände mig väldigt långt borta från allt.

Nästa problem är att gruppen inte håller ihop och det gör mig lika ledsen som kölden. Vi har olika syn på detta. Själv tycker jag att man håller ihop. Visst har vi ett mål, att nå Smygehuk inom 96 timmar och än ligger vi långt innanför tidsramen. Härifrån Gällivare måste vi lämna kl21:50, dvs om två timmar för att inte hamna efter tidsplanen.

Vi får se hur allt löser sig. Nästa delmål är nog Östersund om ungefär 70 mil. Då börjar vi närma oss 100-milsssträcket och man kan istället börja räkna ner. Nu väntar dessutom nattkörning då graderna sjunker igen och det blir ännu mer arbete med att hålla dom negativa tankarna i styr.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from Gällivare, Norrbotten County, Sweden.

Jul 192015
 

Nu har vi kommit fram till Katterjokk, någon kilometer från Riksgränsen. Vädret är som väntat ganska kallt och småregnigt och värre ska det bli imorgon när vi påbörjar vår 210 mil långa cykling söderut.

Idag har vi checkat in på vandrarhemmet alldeles invid stationen, druckit kaffe, ätit middag och druckit kaffe igen och naturligtvis ordnat med alla förberedelser inför starten imorgon. Saker ska monteras på cyklar och packningen optimeras så rätt saker är lättåtkomliga.

Vi har till och med hunnit åka till svensk-norska gränsen och turistfotograferat lite som är ett måste när man ändå är här. :)

Nu är det kväll och tröttheten är påtaglig precis som nervositeten. Det är en stor utmaning vi har framför oss, inget snack om den saken. Och som jag fått lära mig att tänka, det värsta som kan hända är att man misslyckas. Jag har aldrig gjort något sådant här tidigare. I Nicaragua under inspelningen av Mot Alla Odds 2013 var det fysiskt galet tufft i 28 dygn och något jag aldrig upplevt ens i närheten av prestation. Det vet jag att jag kan. Men nu och det här kommer det förutom den fysiska utmaningen även handla väldigt mycket om sömnbrist och att prestera många timmar per dygn i flera dygn oavsett väder. I Nicaragua var det varmt och skönt och där frös jag bara en enda gång under hela resan. Riktigt så behagligt blir inte detta.

Nu väntar sängen och så fort allt rullar igång kommer det helt säkert kännas bättre.

Jag får se hur mycket jag kommer orka och hinna med att uppdatera längs vägen annat än väldigt kort om vart vi är. De mer uttömmande redogörelserna kommer nog efter målgång.

Vill man följa oss på resan, kan man göra det i realtid på länken Livetracking. Glöm inte heller insamlingen till Barncancerfonden.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Jul 182015
 

Nu är vi på väg mot Riksgränsen. tåget rusar norrut med obönhörlig fart. På ett sätt känns det bättre att vara på väg, men den där upprymda känslan har inte riktigt infunnit sig ännu. Vädret ser ut att bli ganska dåligt med svala temperaturer ner mot 8° och regn åtminstone dom första dagarna. Och dom enda två saker som egentligen oroar mig, är rumpan och kylan. det är inte utan att man undrar om det här var en sån bra idé egentligen. ;) Skiträdd är bara förnamnet. :)

Resan upp kommer ta 19 timmar och 25 minuter och bara det säger hur sjukt långt det är. Och den sträckan ska vi cykla sen, plus 60 mil till ungefär.

Kvällen har spenderats både i kupén och restaurangvagnen men nu börjar det bli dags att sova. Hur det än är, så gillar jag att åka tåg. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Jul 182015
 

Bild: Joakim Nömell med bebis i famnen

Om tre timmar avgår tåget mot riksgränsen. Där är vi framme kl13:20 imorgon och har morgondagen på oss att montera och testa så att allt fungerar inför starten på måndag kl10:00. I huvudet känns det som ett litet kaos just nu. Resfebern är som alltid enorm och jag irrar mest runt som en galning och gör samma sak om och om igen. Just så som gör att det inte blir någon struktur i packningen och en av mina stora fasor inför det här är att glömma något. Samtidigt som jag vet att packningen måste vara så sparsam som möjligt eftersom det är sex personers packning som ska lastas i följebilen.

Just det här känner jag så väl igen från min resa till Nicaragua för tre år sedan. Det var sjukt jobbigt just det här med packningen. Då skulle jag vara borta 4 veckor, nu handlar det bara om en vecka. Dessutom en vecka i civilisationen där det går att köpa saker man glömt.

Men faktiskt tror jag att jag har kontroll på min packning nu. Det blir kanske mer kläder med än nödvändigt, men jag vet också att fysiken inte är mitt största orosmoment, utan att frysa vilket jag alltid gör. Beroende på vilken prognos man tittar på, ser det ut att bli en del regn och inte direkt någon sommarvärme.

Nu så här timmarna innan gör sig också separationsångesten påmind. Att skiljas från familjen känns ganska jobbigt. Även det känner jag igen från min långresa hösten 2012. Då hade vi inga möjligheter att kommunicera. Nu finns hela tiden telefon.

På något vis trodde jag att planeringen och förberedelserna för det här skulle göra mig inspirerad, men minst tre olika viljor där alla vill göra det på sitt sätt. Det gör att jag åtminstone just nu vill komma igång och få det överstökat. Det blir säkert bättre när allt väl är igång och endorfinerna pumpar kroppen glad och positiv.

Nu har jag duschat och ska bara packa ner tandborsten och rakhyveln i den säkert alldeles för stora väskan. Dessutom blir det datorväska och fotoväska som ska med. Jag hoppas kunna komprimera min packning när jag väl är på plats. En hel del saker i packningen ska faktiskt kläs på och annat ska monteras på cykeln. Tiden får utvisa om något viktigt har glömts bort.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Jul 152015
 

Idag samlades nästan hela styrkan i det kommande Motor-Nilsson i Köping för att kvittera ut den bil som ska agera följebil under den 210 mil långa cykelturen genom Sverige. Motor-Nillsons bidrag till utmaningen är helt avgörande för genomförandet och vi är alla mycket tacksamma för stödet. Bilen blir en Opel Safirs och den kommer bli sex personers hem för ungefär 4 dygn framåt.

Alla utom en ur besättningen i följebilen samlades idag för att kvittera ut bilen och fotograferas, samt lasta den packning som kommer påbörja sin resa upp till Riksgränsen imorgon torsdag. Takbox och cykelställ monteras och vi konstaterar att sex personers packning plus reservdelar, en del mat och godis blir ganska mycket och vi undrar hur allt ska få plats.

Själv har jag bidragit med två halvstora plastlådor innehållande kläder, extra skor och pedaler, mitt bockstyre och sadel, lite verktyg, sovsäck och liggunderlag. När resan väl börjar kan nog dessa 2 lådor bli en vilket kommer skapa mer utrymme i bilen. Men just nu ser det väldigt fullt ut. :)

Nu är det liksom ännu mer på riktigt och inte långt kvar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Köping, Västmanland County, Sweden.

Jul 132015
 

Jag måste säga att jag är glatt överraskad. Det var inte länge sedan ett av barnen hamnade i arresten. Redan veckan efter blev vi kontaktade av Socialtjänsten för ett inledande samtal och erbjudna en tid redan kommande vecka. Vi var tvungna att flytta på det några dagar för att vi skulle kunna genomföra vår planerade minisemester i Göteborg. idag var vi på ett första besök och givetvis fick vi inte barnet att frivilligt följa med så det blev bara vi föräldrar.

En väldigt trevlig handläggare. Detta var någon sorts inledande kartläggningssamtal för att bli slussad vidare till utredare. Vi hann prata igenom allt som hänt och om vår oro inför framtiden och maktlösheten vi känner.

Det enda vi vet med säkerhet nu är att det blir fler möten vilket känns tryggt.

Andra bloggar om: , ,



Posted from Stockholm, Stockholms län, Sweden.

Jul 122015
 

Om precis en vecka är vi framme vid Riksgränsen för att påbörja utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 där jag och två andra ska försöka cykla från Riksgränsen till Smygehuk på mindre än 4 dygn! Det är en sträcka på 2100km vilket kommer kräva runt 20 timmars cykling per dygn.

För att kunna genomföra detta, har vi sökt sponsorer för dom stora kostnaderna bil, bränsle, energi och reservdelar. Det har inte varit lätt men nu är vi stolta över att Team Sportia valt att sponsra oss med alla reservdelar.

Idag var jag och Thomas på plats för att hämta utrustningen och tacka personalen för deras enorma stöd. Med oss har vi nu däck, slangar, kedjor, bakväxlar, trissor etc vilket kommer göra att vi åtminstone inte kommer bli stående på grund av den sortens haveri vilket känns enormt tryggt.

Riktar härmed mitt stora, varma tack till Team Sportia och kommer fortsätta visa min och vår uppskattning genom fortsatt uppdatering så att dom vet hur det går för oss. Deras insats är helt avgörande för genomförandet.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Jul 112015
 

Då var det bara en vecka kvar till start i min utmaning som fått namnet Sverigetempot Ultra 2015. jag och två andra cyklister ska försöka cykla från Riksgränsen till Smygehuk på under 4 dygn. Det är en sträcka på 2100km vilket kommer kräva cykling ungefär 20 timmar per dygn.

Om allt går som det ska, startar vi vid Riksgränsen måndagen den 20:e vid kl10 på förmiddagen och ska således försöka nå Smygehuk före kl10 fredag den 24:e juli.

Såhär med en vecka kvar känns det ganska pirrigt i magen. Precis som inför min resa till Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla Odds, oroar jag mig minst för den fysiska utmaningen. Nu ska jag prestera ungefär samma som det vi då gjorde under 28 dygn, men nu istället på 4 dygn. Jag är rätt säker på att rent fysiskt är detta enklare.

Istället oroar jag mig för rumpan och vädret, ungefär i nämnd ordning. Under mina långdistanscyklingar som hittills varit som mest 60 mil, har just rumpan tagit mycket stryk att frysa har varit det största problemet. Fukten eller vätan som sedan kyler av har givit mig frossa som varit svår att bli av med efter stoppen. Även när jag kommit hem och kunnat klä mig varmt, har det ändå känts som om någon hållit isbitar mot huden och det har tagit lång tid för både varmt vatten utanpå och varm dryck inuti har hjälpt. Vid riksgränsen ser det ut att vara mellan 8 och 13° och regn även om prognosen är en vecka framåt och inte mycket att lita på.

En ytterligare faktor som jag inte har någon egen erfarenhet av är just sömnbristen vi kommer utsättas för och den lilla och oregelbundna sömn vi kommer få, hur den kommer påverka både fysiskt och mentalt. Just nu känner jag mig hyfsat förberedd fysiskt, men kanske inte mentalt som allra starkast på grund av det som både händer i arbetslivet och privat med ett barn i svårigheter. Sådant påverkar mer än tunga uppförsbackar. En backe klarar man av och sen kommer den aldrig igen medan vardagens svårigheter alltid finns där. Lite regn och motvind på det så sätter det nog än på hårda prov.

men jag vet också att när vi väl är igång och endorfinerna börjar produceras i kroppen så blir det bättre och den enda väg som finns är framåt.

Den närmaste veckan kommer att bestå av träff med vår sponsor Team Sportia imorgon som sponsrar med alla nödvändiga reservdelar. På onsdag kommer vi cyklister och personal i följebilen att samlas hos vår bilsponsor i Köping för fotografering och för att packa bilen med all utrustning som ska med upp till Riksgränsen. Sedan sker dom sista egna inköpen och packningen och om precis en vecka vid den här tiden har tåget rullat ut från Stockholms central för sin långa färd norrut mot Riksgränsen.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Jul 102015
 

I år var första året på länge som vi inte kommer spendera en vecka ute på Rånö utanför Nynäshamn.

Så i år bestämde vi att göra något annat. 2009 var vi senast i Göteborg med barnen och gick på Liseberg och bodde på hotell och det ville vi gärna göra om.

I måndags morse gick tåget tidigt från Stockholm men alla var taggade och kom upp och iväg utan problem. Alla barnen utom ett följde med vilket var tråkigt. Vi checkade in på Scandic Rubinen centralt i Göteborg i ett familjerum och ett så kallat tonårsrum vilket de stora tjejerna fick dela på.

På tisdagen och onsdagen stod Liseberg på schemat.Det var fint väder och därmed mycket folk. Trots att vi kom dit redan vid öppningen, så hade köerna hunnit bygga på sig rejält redan när det var dags för första åkattraktionen.

Under första dagen hann 10-åringen bara åka en karusell och vi andra kämpade oss igenom tre åk innan vi faktiskt ledsnade vid 16-tiden. Att köa över 80 minuter till berg och dalbanorna kändes inte rimligt på något vis. Trots att inträde och åkband på Liseberg är mer förmånligt än Stockholms Gröna Lund, kunde jag inte låta bli att känna mig besviken.

Vi lämnade med värkande ryggslut och fötter, hungriga magar och ganska dåligt humör. Det senare gick dock över så fort vi lämnat trängseln. Vi hade även försökt äta inne på nöjesparken, men även till maten var köerna så klart gigantiska.

Kvällen spenderade vi med att äta snabbmat och vara på hotellet och det kändes ganska skönt.

Onsdagens besök på Liseberg blev betydligt bättre. Framför allt för att det var sämre väder. Ett par rejäla regnskurar fick vi över oss så paraply och poncho kom väl till pass. Men det förde det goda med sig att köerna istället varierade mellan 10–30 minuter. Den här dagen såg jag till att 10-åringen fick åka betydligt mera. Jag har nu åkt både Rabalder, den lilla berg och dalbanan och Colorado som är en minivariant av Flumeride. Båda attraktionerna var väldigt gulliga. Jag och 10-åringen åkte även Jukebox som är en snurrande karusell där man sitter i små bilar. En liten video kan ses här nedan. :)

Den här dagen stannade vi ända till klockan 20 innan vi gav upp och alla lite mer nöjda tog sig tillbaka till hotellet.

Torsdagen var ganska seg. Ett barn låg på hotellrummet och tittade på TV men verkade trivas bra med det och själv låg jag och läste bok ganska länge medan mamma och äldsta dotter tittade i närbelägna butiker. Först tänkte jag att det var förbaskat slöseri med dyra pengar att ligga på ett hotellrum och titta på Disney Channel eller läsa böcker vilket man lika gärna kan göra hemma. Men andra betalar dyrt för att åka utomlands och ligga på en strand eller balkong med en god bok avlöst med lite mat och promenader, så det är väl just det här som är semester. Lite avkoppling och miljöombyte. Att gå i butiker som är dom samma som hemma tyckte jag själv kändes mer meningslöst för min egen del.

Idag fredag var vår sista dag i Göteborg. Efter att ha checkat ut kl11 tog vi oss ner till Paddan-båtarna och åkte en rundtur under Göteborgs broar. Denna rundtur hanns inte med förra gången vi var här. Det var mycket folk på Paddan så här mitt i lunchtid och med relativt vackert väder, så jag själv fick en plats mitt i båten. Jag hade hellre suttit närmare vattnet för att öka min upplevelse lite. Nu blev det inte så mycket ljud- och doftintryck för min del.

Resten av eftermiddagen har varit upp och ner i humöret bland tonåringarna. :) Det blev fem timmars väntan på tågets avgång och försöken att roa med en promenad längs vattnet misslyckades.

Men nu sitter vi på centralstationen och tåget avgår inom en halvtimme. Alla har ätit och är glada igen. Om det är näringsintaget eller det faktumet att vi snart är hemma som gör alla glada är mer oklart. :)

Och visst, jag längtar själv hem nu. Dagarna med framför allt hotellfrukost och bäddad säng varje dag har varit som en liten lyx. Lite svårt att slappna av när inte alla barn är med och det känner jag mig lite ledsen över.

Nu väntar en ledig vecka innan min stora utmaning startar, att cykla från Riksgränsen till Smygehuk.

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from .

Jul 022015
 

Nu har klockan faktiskt slagit 17:20 och jag har stämplat ut för fem veckors semester. Behöver jag säga att det känns skönt? På sista tiden har jag känt mig låg och omotiverad och en stor orsak till det har varit jobbet. Jag gillar inte att tvingas inse att vissa saker inte går att ändra på och tankar på sådant har fyllt allt för mycket av min tid. Jag känner mig väldigt säker på att jag inte kommer tänka på jobbet på länge. Jag skriver det i varje årskrönika dom senaste åren, tursamt nog är det inte själva jobbet som stör. Mina klienter inspirerar mig fortfarande och jag tycker fortfarande jag har världens bästa jobb. Låter märkligt? Jag utvecklar inte mer än så och släpper ämnet för tillfället.

Semestern då? Ja idag far jag med Projekt Paracykel på möte till Göteborg. Imorgon ska vi sitta hela dagen och spåna fram hur vi kan få cykling för människor med fysiska funktionsnedsättningar att öka i Sverige. Det är framför allt finansieringen som upphör nästa år och där måste vi försöka hitta en ny form. Det kan bli svårt och jag känner mig ganska tom på idéer. Sponsorer är nästan omöjligt och ganska tillfälligt och som lösning osäker. Staten borde vara den som finansierar idrott för människor med funktionsnedästtning. Staten verkar inte vara av samma åsikt. :)

Efter mötet i Göteborg gör jag helg och därefter åker vi tillbaka till Göteborg, hela familjen den här gången och går på Liseberg, bor på hotell, äter hotellfrukost och åker turistbåt. Det kan bli en och annan mjukglass. Nu skrev jag att vi åker bort en vecka, men tjuvar, gör er inget besvär, jag sa inte att huset var tomt. ;)

Andra veckan på min semester blir på hemmaplan. Då blir det träning och förberedelser inför min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Lördagen den 18/7 reser vi upp till Riksgränsen och måndagen den 20/7 på förmiddagen börjar vi cykla söderut. Om allt går som tänkt når vi Smygehuk före fredag 24/7 kl10 och på lördag 25/7 går tåget hem igen.

Därefter väntar två obokade veckor hemma. Jag hoppas på fint väder, fler turer med turistbåt i Stockholm skärgård, kanske någon kort visit på vår favoritö Rånö. I år är första gången på 8 år som vi inte hyr stuga där, men ett kort besök för bad och restaurrang kanske det kan bli ändå.

Framför allt hoppas jag på lugn och ro, tid för träning och vila.

Så, nu stänger jag av datorn, låser dörren och stämplar ut, yes!

Andra bloggar om: , , ,

Jun 282015
 

En helt vanlig lördagskväll med Askungen på TV. Den är även vanlig på så vis att en av tonåringarna inte är hemma. Det konstiga är att både jag och min fru känner att något är knas. Det kändes nog redan i fredags kväll, men helt klart idag när vi vaknade. Det finns ingen speciell anledning till att något kändes konstigt, ingenting att peka på, ingenting speciellt som hänt. Bara det att vi som vanligt inte hade någon aning om vart barnet befann sig inatt som så många andra nätter. SMSet från en kompis telefon om att den egna telefonen var borttappad på en buss var inte ens det något speciellt oroande.

Oftast säger jag att det har varit ett lugnt år sedan barnet började gymnasiet. Men egentligen är det inte helt sant. Jag sitter här på väg hem från arresten i Flemingsberg söder om Stockholm och känner tydligare än någonsin, hur dålig och misslyckad jag känner mig som förälder. Maktlös och uppgiven. Kroppen är bombad med motstridiga känslor. Men mest av allt känner jag mig rädd och ledsen. Frusterad för att jag borde gjort och borde göra något. Problemet är bara att jag inte längre har den ringaste aning om vad.

Året som gått och det stökiga året före det har vi inte växlat många ord jag och barnet. De ord som växlats har antingen varit väldigt enkelt som hej och hejdå, eller arga fraser. Barnet har varit hemma väldigt sällan och då alltid nästan med översovande kompisar, men oftast borta hos andra bortom vår kontroll. Inga föräldrar har tidigare velat ha kontakt med oss och telefonen är allt jämt tyst och vi orkar inte längre ringa runt. Faktum är att vi inte ens vet vart vi ska ringa. Eftersom vi inte heller kan ge oss ut och leta, har jag ibland försökt nå Socialtjänstens helgjour för att be dom åka dit jag tror att barnet håller till, men aldrig fått någon kontakt. Det är klart att jag vet att barnet röker och dricker. Jag vet också att narkotikan flödar i området och i umgängeskretsen. Att barnet provat känner jag mig rätt säker på, men kan inte veta. Många av de beteenden barnet visat upp de sneaste åren tyder mycket på det. Det räcker med att läsa dom 10 vanligaste kännetecknen på nätet så blir jag alldeles kall och matt.

Faktum är att det var någon sorts lättnad jag kände när telefonen ringde ganska sent ikväll. Det var inget undersökningsföretag som ringer vid den tiden och i övrigt är telefonen rätt tyst. Så när den ringer sent en lördagskväll, dessutom från ett skyddat nummer, vet jag redan innan jag ens lyft luren.

Polisen presenterar sig, säger först att inget allvarligt hänt, barnet är inte skadat men gripen, misstänkt för grov stöld och narkotikabrott för eget bruk. Barnet sitter i arresten på stationen i Flemingsberg tillsammans med ett antal andra ungdomar och man kommer att hålla förhör med barnet under kvällen. Eftersom barnet är mindreårig, ombeds vi föräldrar närvara. Ett par kaotiska minuter inträffar medan vi letar någon som kan köra oss eller om vi måste ta färdtjänst. Bara det får mig att skratta bittert, en pappa som måste ta en färdtjänsttaxi för att träffa sitt barn i arresten. Att jag och min fru dessutom åker dit med en knappa tre månader gammal bebis på armen sent på kvällen, gör inte känslan bättre.

Efter lång väntan träffar vi polisen som ska förhöra barnen. Han berättar kort om vad som tros ha hänt, en fest som spårat ur, saker som försvunnit ur någon villa, gripandet av tre ungdomar vid en busshållplats med stöldgods och tydliga tecken på att ha brukat narkotika.

Sedan hämtas jag först in i förhörsrummet. Min fru väntar kvar i väntrummet med Theodor 3 månader. Vi går genom arresten. En påverkad kvinna i ett rum vi går förbi, skriker oma tt inte röra henne. Någon pratar lugnande och ber någon om nya byxor. Jag kämpar hårt för att inte brista ut i opassande skratt. Där går jag, en blind man med vit käpp, ledd av en polis genom korridoren i arresten, in i ett förhörsrum. Jag har aldrig blivit ledd av en polis i arresten förut och jag undrar om han ledsagat någon blind där tidigare? :) Jag undrar om dom vi möter i personalen förstår att jag är besökare eller om jag för dom lika gärna kan vara gripen? I vart fall känner jag mig väldigt dålig till mods.

När barnet hämtas in i förhörsrummet säger jag bara hej. Polisen och jag på ena sidan en tjock plexiglasskärm och barnet på andra sidan. Barnet låter dödstrött, kanske fortfarande påverkar och sluddrar väldigt mycket. Ungefär som efter ett par dunkar vin eller en svullen tunga. Jag rabblar upp tecknen på missbruk i huvudet igen, ”sluddrigt tal”. Jag vill så gärna säga något mer, men är och ska vara tyst.

Förhörsledaren genomför sitt förhör och jag förstår på frågorna och svaren ungefär vad som hänt. Mitt barn erkänner bruk av narkotika men att det var första gången. Jag känner mycket starka tvivel där jag sitter. Stölden nekar barnet till men vad som exakt stulits framgår inte av förhöret. Jag frågar även senare om jag i nuläget får veta vad som stulits, men får det väntade svaret att det får vänta tills alla förhör är avslutade.

barnet leds iväg igen och inte ens då kan jag säga ågot, inte ens hejdå eller vi ses, eller jag väntar här ute. Det senare kan jag inte ens lova då jag inte ens vet om barnet blir kvar eller kommer släppas ut. En häst hade lika gärna kunnat sparka mig i magen när förhörsledaren gick iväg med barnet.

Jag och min fru stannade kvar nästan två timmar innan vi tog beslutet att åka hem. Polisen talade om att barnet förmodligen skulle släppas men att beslutet skulle dröja. Känslan av att vara värdelös maxades när vi valde att åka hem. Jag fick den där känslan i bröstet hur barnet skulle känna det när barnet blev frigivet. Komma ut kanske mitt i natten i ett öde Huddinge alldeles ensam efter att ha suttit inlåst. Då borde vi föräldrar funnits där. Då vet jag att barnet kommer vara den där lilla individen känslig och glad som vi har på mängder med videoband där hemma. Men när det vankas fest och ska drickas öl och rökas gräs, då behövs inga föräldrar.

Det är verkligen som den där filmen som hette Glappet avspelgar, inte barn längre, inte vuxen. Jag har massor med bilder i huvudet. Det lilla tvååriga barnet på videobanden hemma — märkligt sammanträffande att vi dessutom börjat titta på dom igen — som springer ut och in ur en telefonkiosk på en ö i skärgården 2001 och ropar ”jinga, jinga!” och bilderna av en tonåring som knäpper upp en bärs, röker gräs och blir dimmig och följderna av det. Kanske nyttjas annat, kanske skapas skulder till personer man inte vill vara skyldig när man inte har egna pengar. Kanske tvingas man sälja för att betala skulderna. Och så bilderna igen på små barn som leker i ösregnet ute på skärgårdsön vid ett stuprör och häller vatten över varandra.

Det är så hjärtskärande och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag försöker försvara mig med att det inte längre är barnet på filmen. Barnet är större nu, har själv tagit avstånd från oss och gör själv egna val och just nu val som jag vill kräkas på! Val som lika gärna kan vara ett kortvarigt levene eller lika gärna leda till ett livstids missbruk, kriminalitet och fängelse. Problemet är att barnet inte fattar hur jädra nära vägskälet barnet är just nu.

Vad som händer nu vet jag inte. Förhoppningsvis hör Socialtjänsten av sig snart, hoppas det inte dröjer för lång tid. När vi senast bad om hjälp startades en utredning, men den avslutades utan några direkta åtgärder annat än ett hembesök och några få samtal. Det måste gå riktigt åt helvete för att man ska få hjälp och då är det oftast försent. Den här gången ska vi vara mer påstridiga eftersom vi inte fixar det här själva. Å ena sidan är tanken så främmande att slänga ut sitt eget barn, å andra sidan kan man inte ha en som brukar narkotika hemma. Är man stor nog att välja om man ska röka och dricka, borde man vara stor nog att göra det valet också, att sluta eller flytta.

Så tänker det jag tror är den sunda delen inom mig. Det är för andra syskonens och vår egenodms säkerhet. Men vilken outhärdig tanke att tvinga bort ett av sina egna barn! Och till vilken vidareutbildning i brott och knark då?

Just nu går tankarna bara runt och allt är kaos och klockan är mycket. Kommande dagar får avgöra om detta förblir egna tankar eller om det ska publiceras.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jun 242015
 

Bilder kommer snart.

Idag avgjordes SM på Sollerön utanför Mora för klassen paracyklister. Där ingår olika klasser handbike, tandem, trike och anpassad racer. Så vitt jag vet kördes SM för paracyklister bara för andra året i rad. Men förra året var det för få deltagare så ingen klass fick SM-status. För att få det krävs minst 3 eller 4 startande från minst 2 olika klubbar. I förra årets SM startade endast ett tandemteam som tyvärr fick bryta på grund av punktering straxt före målgång. Själv var jag skadad då och fick helt ställa in.

I år såg det lite annorlunda ut. I min klass, tandem, var vi plötsligt 4 startande från 2 olika klubbar. Startfältet bestod av mig och min pilot Marcus Juneholt, landslagets Henrik Rüffel med pilot Simon Galle, Mattias Johansson med pilot Bengt Axén samt längdskidåkaren och paralympicsmedaljören Zebastian Modin med pilot Tobias Söder. Med andra ord ett tufft och starkt startfält.

Jag själv körde med Marcus Juneholt för första gången. Faktum är att vi sågs idag på morgonen för första gången någonsin. Det oroade nog ingen av oss tror jag, i alla fall inte mig. Jag känner mig trygg som cyklist och visste att Marcus är elitcyklist och en av landets bästa. Skulle vi bara få ut och rulla en stund innan för att känna på varandra skulle det helt säkert inte vara några problem.

De flesta paracyklisterna samlades i en hyrd stuga ute på Sollerön på förmiddagen. Jag och Marcus justerade min cykel för hans behov och såg till att allt fungerade som det skulle. Vi åt en stadig pastalunch och fikade innan vi började röra oss mot tävlingsområdet. Jag och Marcus cyklade sträckan på 8km dit. Vädret var varmt och skönt och det gick äntligen bra att köra utan både ben- och armvärmare samt undertröja. Det kändes kort sagt sommar i luften idag, trots ösregn inne i Mora under gårdagskvällen.

Det blev lite ”shit chat” medan vi hämtade ut nummerlappar och jag tror aldrig jag varit så många gånger på toa före en tävling någon gång tidigare. :) Förvisso drack jag en hel del för att hålla vätskebalansen, men en stor del var nervositet. Det gladde mig att landslagets Henrik Rüffel verkade minst lika sammanbiten. Jag kände att det skulle bli svårt att slå honom och hans pilot, men han kunde gått få plågas lite. :)

Knappa 40 minuter innan start rullade jag och Marcus ut på en 14km lång uppvärmningsrunda. Tempo är en svår disciplin tycker jag. Väldigt explosivt, allt på en gång och då gäller det att vara ordentligt uppvärmd. Såhär efteråt kan jag för egen del konstatera att jag kunde ha rullat en halvtimme till i måttlig takt med små intervaller. Det kanske hade hjälpt mot den första hyperventileringen efter start även om en stor del nog var tävlingsnerver.

Vi rullade upp till start 7 minuter före och stod där en stund tillsammans med övriga tandemteam. Stämningen var god och trevlig vilket även andra runt omkring tydligen också kommenterat efteråt. Vi känner varandra, det är tävling och alla vill vinna, somliga mer än andra. Men ändå är det inga hard feelings och jag visste att jag hade Sveriges lilla men tuffaste elit emot mig.

15:47 pep startklockan för oss och vi spurtade iväg. Vi startade som tredje team och skulle bara haft team Zebastian & Tobias bakom oss. Men på vägen ut mötte vi Henrik ochSimon bara efter någon minut då dom verkar ha fått något haveri. Jag tänkte att nu har jag ändå guldchans eftersom jag trodde att man inte fick starta om i SM. Senare fick vi veta att dom startat om 4 minuter efter oss.

Banan hade omtalats som väldigt kuperad. Kartan sades visa runt 100 meters stigning under banans 30km, men min GPS visade 171 höjdmeter efter loppet. Så banan var mycket riktigt kuperad. Många sega motlut.

Men det gick ändå fort ut till vändpunkten efter 15,21km. Vår mellantid blev 21:08 minuter vilket gav en medelhastighet på 43,34km/h. På vägen hem gick ungefär 25 sekunder långsammare vilket gav ett snitt på 42,44km/h. Svårt att veta om det var min trötthet eller om det var tyngre på vägen hem eller en kombination. Vid något tillfälle under vägen tillbaka var det någon som skrek snett bakom mig. Först ttrodde jag att någon av teamen Hernik eller Zebastian kommit ikapp oss. team Mattias hade vi kört om på utvägen i alldeles för hög fart för att det skulle kunna ha varit dom. Men inget tandemteam fräste om oss och jag förstod att det var en flaggvakt eller funktionär som skrek och hejade på oss.

Under den sista milen började jag känna mig rejält mosig i benen. Marcus skrek på mig ibland för att peppa vilket gav nya krafter en stund. Jag brukar alltid känna en stund efter ett tempo, att det där var väl inte så tungt, jag hade kunnat köra bättre. Det tänkte jag på när jag pumpade på allt jag hade. Min spinningtränares mantra ”tryck, dra, tryck dra” i huvudet.

Andningen som var närmast hyperventilering första milen hade stabiliserat sig och kroppen började, som vanligt, kännas bättre på hemvägen. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan vid start istället och det måste hänga på uppvärmningen. Det började gå att trycka igen lite bättre och jag satsade verkligen rubbet, mån om att inte känna att jag skulle ha kraft kvar i mål.

När vi äntligen rullade över mållinjen kände jag mig helt slut. Jag hade sus i öronen och hade helst velat slänga mig på marken. Istället fokuserade jag direkt bakåt och höll tummarna för att mina motståndare skulle dröja riktigt länge i mål, men då man inte startar samtidigt är det omöjligt att veta utan tidtagning vem som vunnit.

När team Zebastian rullade i mål meddelade speakern att han rullade in som tvåa hittills. Efter ytterligare några minuter rullade team Henrik och team Mattias upp på målrakan och då var jag sjukt nervös.

Jag blev faktiskt väldigt besviken när speakern sa ”och vi har en segrare, Henrik rüffel!” Tiden meddelades till 42:33 jämfört med min tid som var 42:45. 12 jädrans sekunder skiljde oss åt. Jag tänkte; bara 20–30 extra tramptag så hade det kanske varit jag som vann!

Efter målgång dröjde det inte så lång stund innan det var dags för prisutdelning. Vår klass var sist upp på prispallen. Den värsta besvikelsen hade runnit av mig och jag kände mig mer stolt över att bara ligga 12 sekunder efter så duktiga cyklister.

12 sekunder, 12 ynka sekunder… Hade jag kunnat göra mer? Definitivt och det är nog det som stör mig mest. Jag gjorde allt jag kunde idag, men jag har inte gjort allt jag kunde innan. Min möjlighet till utomhusträning har varit i princip obefintlig förutom de motionslopp vi kört. Men det har varit långdistans och inte tempo/intervallträning. All annan träning måste jag klara på egen hand, inomhus på min cykeltrainer eller mitt löpband. Där har motivationen brustit. Jag har inte förmått mig tillräckligt mycket. Känslan av att det ändå är meningslöst har varit påtaglig. Att jag idag kör med en pilot på elitnivå är ett undantagsfall och inget jag kan hoppas på ska bli mer regel än undantag. Mina stadiga piloter till lika komisar, har sina jobb, familjer och träning och dom har inte heller samma målsättning som jag har; att nå landslaget. Dom hjälper mig på vägen men har inte framför allt tiden som krävs, det har vi alltid varit på det klara med.

Allt detta sammantaget med den nästan hopplösa jakten på piloter med anslag på nätforum, i cykelaffärer och sporthallar, har gjort mig låg och fått mig att känna att jag givit mig in på att klara av något jag inte helt själv råder över. Idag hade det spelat stor roll om jag varit duktigare. Idag låg begränsningen hos mig och inte hos mig och min pilot. Idag hade det helt klart givit ett SM-guld men ändå inte givit mig en plats i landslaget då jag ändå inte haft någon pilot att fortsätta tävla med på den nivån.

Så visst hade jag kunnat och velat vara bättre idag. Det är ingenting att göra något åt nu, så jag gläds ändå åt, att under nuvarande förutsättningar dels fått köra med en pilot på elitnivå och ändå visat att det trots detta, inte skiljde speciellt mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Jun 222015
 

Idag är det fyra veckor kvar till start i min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Det började som en lite rastlös frustration. Jag och kompisen Thomas planerar att köra det riktiga Sverigetempot nästa gång det går 2016 då vi just hade missat 2014 års upplaga. Det störde mig, jag ville göra något mer 2015, något som var lite mer utmanande än alla motionslopp vi kört förut och skulle köra igen, där ibland Halvvättern, Vätternrundan, Skandisloppet och Roslagshösten. Alla dessa lopp är mellan 12–30 mil långa och kändes inte längre som några stora utmaningar. Visst, man kan alltid cykla fortare och prestera bättre, men det är inte nytt.

Jag och Peter, som är en van långdistanscyklist pratade och någon sa att vi kunde köra Sverigetempot ändå 2015, men i så kallad ultrastil. Det vill säga på så kort tid, så snabbt som möjligt och med så lite sömn som möjligt. Ultralopp har sina regler att följa och man får bland annat ha följebil vilket man inte får under vanliga långdistanslopp.

Det vanliga Sverigetempot körs på 177 timmars maxtid. Varför vi just kläckte 96 timmar som ett mål för vår cykling tvärs igenom hela Sverige vet jag inte. Men det var nästan halva tiden och lät nästan omöjligt. I teorin skulle det fungera, men kommer det att fungera i praktiken? Det var den stora frågan. Skulle våra kroppar fysiskt orka en sådan lång cykling med minimalt med sömn och skulle psyket hålla för den mentala utmaningen att cykla så långt!?

Nu har arbetet pågått en längre tid att förbereda. Framför allt att hitta sponsorer vilket inte har varit så lätt. Vi har hittat två sponsorer för de viktiga stora kostnaderna, dvs följebil och bränslekostnad för en följebil. I övrigt har vi funnit flera mindre sponsorer som hjälper till med mat längs vägen, en godisleverantör som skänkt lite färdgodis och ett energiföretag som givit oss förmånliga priser på deras produkter. Men trots det återstår mycket vi får lägga ur egen ficka så som resor till start och från mål, kost till oss själva och personerna i följebilen och ännu är det inte klart med reservdelar som även det är en stor post bland kostnader. Idag träffar vi en tänkbar sponsor för detta.

Träningen har varit en annan viktig del, kanske den viktigaste. Det är så lätt att fastna i sponsorer och frågor kring det tekniska att man nästan glömmer att man kanske borde träna lite också. ;) Jag är inte helt nöjd för egen del. Mina möjligheter att sticka ut och cykla är tämligen begränsade och att sitta och långdistansträna timmar i streck på en trainer är inte så roligt. Det har blivit en del långa cyklingar och det har känts bra och några hundra mil har det blivit under året.

Såhär med en månad kvar börjar det kännas nervöst, minst sagt. Många gånger har jag frågat mig hur jag tänkte när det här bestämdes. :) Nu börjar det närma sig de praktiska lösningarna; att köra grejer till Köping där följebilen kommer utgå ifrån upp mot Riksgränsen, få dit packning och reservdelar, strajpa bilen och försöka få till gruppfotografering och så klart hög tid för ännu mer träning.

Här om veckan skickade vi ut ett pressmeddelande till hundratals adresser inom media i hopp om lite uppmärksamhet. Vi passar också på att samla in pengar till Barncancerfonden där jag sedan ett år tillbaka har en pågående så kallad egen insamling som jag startade i samband med en cykling tillsammans med Ride Of Hope.

Media har ännu inte visat något intresse förutom en intervju i P4 Jämtland som uppmärksammade oss via Twitter. Nu är det ännu lång tid kvar och mycket kan hända än, men jag undrar ändå ibland varför vissa saker fr så mycket utrymme och andra inget alls.? Jag sparar dom funderingarna till efteråt.

Rent praktiskt kommer det gå till så att cyklister och följebilspersoner tar sig upp till Riksgränsen på olika sätt. Vi Stockholmsbaserade tar ett natttåg på lördagen och ankommer söndagen den 19/7. Då kommer vi packa bil, testa utrustning och kolla så att allt är med och förhoppningsvis hinna njuta lite av miljön då jag aldrig varit så långt norrut tidigare. Vi övernattar på vandrarhem och måndagen den 20/7 är starten planerad till kl10. Då väntar en 13 mil lång sträcka innan nästa ort då fler i följebilen ansluter. Där är vi full styrka och färden fortsätter söderut.

För att klara det, måste vi cykla minst 52 mil per dygn, helst mer. Rullar vi i 30km/h blir det 17 timmar per dygn. Man kan förutsätta att det kommer gå långsammare och allt hänger på väder och vind. Det kan bli hur underbart som helst eller en fullkomlig mardröm. Allt som avgör är regn och vind eller sol och vindstilla. Vi kommer mestadels äta och dricka i farten och det kommer helt säkert mestdels bli mycket snabbmat.

Sova kommer vi göra där det ges möjlighet. På en bänk i en busskur, i vägrenen, i bilen. Först efter 94 mil då vi ankommer Östersund väntar säng, dusch och lagad mat innan färden fortsätter vidare. Nästa säng väntar vid målet i Smygehuk ca 115 mil senare.

Smygehuk hoppas vi nå före kl10 fredag morgon den 24:e juni. Då blir det faktiskt hotellsängar och jag tror mig veta att vi kommer spendera ganska mycket tid där i lägre eller högre form av dvala. Lördag 25/7 på eftermiddagen går tåget tillbaka hem. Det är planen i grova drag.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

%d bloggare gillar detta: