Dec 022014
 

Bild: Racercykel med tempostyre

Idag fick inomhusracern tempopinnar monterade. För den oinvigde är dessa till för en annan sittställning som främst används vid så kallade tempolopp, när man oftast kör kortare snabba sträckor. Man får en mer liggande och strömlinjeformad sittställning vilket gör att man säkert tjänar några kilometer per timme i hastighet.

För min del som normalt sett cykla tandemcykel och då sitter bak kommer jag aldrig få anledning att utnyttja denna position då min pilot så att säga, sitter ivägen. Inomhus känns det bara roligt att få köra i samma ställning då jag tränar just tempo.

Jag har inte hunnit inviga dem ännu cok :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dec 022014
 

Hennes högsta önskan är inte att kunna se utan att bli sedd av oss andra som den hon är och inte enbart som blind.

Idag såg jag filmen ”Jag ser dig”, producerad av Mantaray Film.


Vi följer Rena från det att hon är 17 år och går sista året på gymnasiet till hon flyttar hemifrån och vi följer henne i den egna kampen att hitta sig själv. En resa som vi alla oavsett vem vi är måste ta oss igenom i brytningen med barndomen. Vem är jag i dina ögon och vem är jag i mina egna. En intim och stark film om en modig tjej som vägrar bli offer och som vågar bryta nya marker.

Filmrecensioner är inte min starka sida. Man kan säga att jag suger på det men tänkte ändå göra ett försök med min syn på saken.

För det första gillar jag allmänt sådana här produktioner där människor med funktionsnedsättningar är med och som i det här fallet, till och med har en huvudroll. Naturligtvis ska det vara bra och inte ”bara för att” och det lyckades denna gången.

Det andra som slår mig när jag ser filmen, är att huvudpersonen Rena är väldigt modig som vågar göra en så intim dokumentär. Att visa både sin personliga, inre kamp och även kampen mot fördomar vet man aldrig hur det ska tas emot.

Filmen innehöll förutom allt djup och intimitet, några komiska poänger som ändå har en del i sig som man kan fundera över. Rena ringer i början av filmen till nöjesfältet Liseberg och frågar varför människor med funktionsnedsättningar har rätt till gratis inträde i nöjesparken. Kundtjänst svarar då att eftersom hon är blind kan hon inte se all natur.

Självklart är scenen rolig men det är en väldigt viktig fråga. När det gäller förmåner i samhället tycker jag det är lätt att gå vilse. Att jag behöver en ledsagare till mig på ett nöjesfält är självklart. Ledsagaren är där för mig och gör det jag gör och då är det inte så svårt att motivera att ledsagaren inte själv ska behöva stå för inträde och åkband. Att jag som besökare ska betala som vanligt tycker jag är tämligen självklart och kan inte se någon mening med att få tabatt eller gå in gratis.

En annan fråga är om det verkligen är rätt att just nöjesparken i det här fallet, ska stå för ledsagarens kostnader. Det blir en förlust för dem och det kanske är en kostnad som borde hamna någon annanstans.

Samma problematik hamnar jag inför när jag deltar i motionslopp på cykel. Vi får ofta fria startplatser för piloter eller så kallade medcyklister, en kostnad som arrangören står för. Det är i många fall en förutsättning för att kunna delta över huvud taget för mig. Men att arrangören ska vara den som bekostar den möjligheten är inte helt självklart och okomplicerat. I just fallet motionslopp och besök i nöjespark etc, är det en så liten kostnad för dem så det kanske ändå inte spelar så stor roll. Den stora förlusten är själva vinsten man gör på besöket och med tanke på hur ofta det händer och hur många besök per år det kan gälla så kanske det är en överkomlig del.

På samma sätt gäller det flera andra företeelser i samhället. Jag som är heltidsarbetande med vanlig lön gick till en träningsanläggning för en tid sedan och skulle lösa träningskort. De av oss som har intyg från Försäkringskassan på vår funktionsnedsättning, har rätt att få samma rabatt som pensionärer. Jag sade till om detta i kassan och det var givetvis inget problem. Direkt efteråt frågade jag mig själv egentligen varför? Jag utnyttjade rabatten själv utan att tänka, men kände mig efteråt illa till mods. Det fanns ingen anledning att göra så. Visst, kanske kanske inte har full tillgång till alla träningspass i anläggningen som är svårare för mig att genomföra, men dessa pass intresserar mig ändå inte och är bara en teoretisk invändning.

Filmen väckte många sådana tankar hos mig som inte är nya för mig. Jag tror att en sådan här film väcker olika tankar självklart, beroende på mottagaren. Jag som är blind reagerar givetvis på ett sätt och en seende på helt andra saker.

Det fanns några saker som inte kändes lika positiva för mig. Det är ingen kritik riktad mot Rena, snarare tvärt om. Jag känner igen mig även i dessa händelser och det är så det är. Ett sådant exempel var när hon som ny student på högskolan skulle med på någon sorts nollning av studenter. En fadder undrade lite förvirrat hur det skulle gå när man skulle simma och springa. Rena svarar att hon är blind och inte rörelsehindrad. Senare under nollningen avviker hon ändå på grund av trötthet och huvudvärk.

Jag tänker att det här är ett jättebra exempel på hur svårt det kan vara för andra att se än just som man är. Hur ska nadra människor kunna veta precis allt om alla? Vad är funktionsnedsättning och vad är jag? Det är en fråga jag kanske mer bör ställa mig än att kräva av andra att ha svaret på. Jag förstod studentfadderns fundering. Hon tvivlade helt säkert inte på att Rena kunde springa och simma, utan undrade kanske på sitt generade sätt hur det skulle gå till. Att säga ”jag är blind, inte rörelsehindrad” tycker jag sätter ens medmänniskor lite på ”pottkanten” på ett lite orättvist sätt. Ett mer — enligt mig, rätt sätt att svara hade varit att ”om jag får lite ledsagning så ska du få se på springa :)” Jag tänker att hennes svar istället speglade mer en inre frustration som jag själv ofta kan känna.

Man kan tycka att andra människor bara ska förstå de mest basala saker. Men när det nu en gång inte är så, och kanske inte heller är rimligt att det någonsin blir så, så måste man börja med det.

Sedan tyckte jag det kändes som en tvärvändning i aktiviteten. Från den kanske lite — som jag kände, spydiga kommentaren så blev Rena trött och fick huvudvärk. Även detta känner jag så väl igen. Man vill så gärna vara med och det kostar ibland så mycket energi att försöka vara med på samma vilkor på aktiviteter som kanske egentligen inte funkar så bra. Hade det varit så okomplicerat och lätt att vara med från början till slut hade det inte varit konstigt för andra. Då hade dom kanske lärt sig att ”ok blind, inte rörelsehindrad”. Men att synnedsättningen kanske gör det ändå lite knepigare att vara med fullt ut gör att det skär sig lite.

I många sådana här situationer kan det vara otroligt svårt. Men jag tror det är viktigt att andra människor kan gå ifrån sådana här möten med en positiv bild av än.

Allt detta känner jag så väl igen. Jag tycker rena gjorde en fantastisk insats. Hon själv sa i den efterföljande paneldiskussionen att hon kände att hon misslyckats med att förmedla sitt huvudbudskap, att bli sedd för den hon är och inte för att hon är blind. Jag är inte så säker på att hon misslyckas med det budskapet i den kommande biopremiären. Däremot tror jag man måste förlika sig med att funktionsnedsättningen blir en ganska stor del av än själv och av ens liv och kanske till och med formar ens personlighet. Hade jag inte varit blind, hade vännen Niclas inte suttit i rullstol eller Rickard förlorat ett ben, tror jag vi varit andra personer än de vi är idag. Däremot tror jag inte det är något negativt.

Den efterföljande paneldebatten roade mig inte så mycket. Man hade bjudit in ett antal personer varav 2 synskadade. Först och främst handlade den här filmen om en ung tjejs väg mot att bli vuxen och man kanske borde haft fler i samma situation eller som just varit där. Debatten kom att handla mycket om tillgänglighet i samhället och skolan, fördomar och att möta människor vilket jag tror var grunden till att Rena kände att hon misslyckats med sitt budskap.

En sak fick mig att känna mig lite frusterad under paneldebatten, lite extra frustrerad kanske jag ska säga. En i publiken berättade att han inför filmen sett en synskadad resenär på tunnelbanan och velat gå fram och fråga denne om filmen och livet som synskadad. Hans fråga var om det var OK att göra så. Jag visste redan innan svaret kom vad det skulle bli då jag hört det många gånger förr. Det är mänskligt och begripligt men i mitt tycke helt fel.

Svaret blev något i stil med ”skulle du gå fram till en ljushårig person och frågat hur det var att vara ljushårig?” Jag tror att personen som ställde frågan kände sig ganska tillplattad. Åtminstone skulle jag gjort det. Dessutom tycker jag jämförelsen inte är så relevant. Hade personen i fråga velat färga håret och undrat om ljust var ett bra val, hade det varit rimligt att gå fram till en ljushårig och frågat ”hur trivs du med din hårfärg? Ska jag byta till samma?” Men nu handlade det om synen.

Sedan har livet lärt mig att synen och hörseln är väldigt viktiga sinnen. Synen är en stor grund till all kommunikation och utan det verktyget går man misste om massor av information. Det gamla citatet ”läppar tiger, ögon talar” säger allt om det. Frågar man en människa vilket sinne man skulle kunna tänka sig att förlora, handlar det bara om synen eller hörseln. Aldrig att någon frågar om lukten eller smaken eller känseln mot höger ben. Alla väljer alltid att förlora hörseln. Den kan många tänka sig att leva utan. Då tänker man sig att man kan tala, skriva och framför allt se allt. men att förlora synen är det nästan ingen som väljer. Och att förlora ett ben är inte heller någon stor grej. Det finns kryckor och rullstol och man kan i alla fall se vart man går.

Jag själv som varit blind i 41 år känner av detta. Det är väldigt mycket just detta min frustration handlar om. Inte att jag inte kan köra bil, men att inte kunna gå ut och cykla eller springa när jag så önskar, eller gå till en ny affär eller bara resa till en ny stad och hitta till hotellet själv. Jag vet ungefär vad jag missar när det gäller kommunikation med ögonen och jag vet också vilken rädsla och osäkerhet hos andra människor det skapar när de inte kan nå mig på det viset. Synen är så viktig, att andra människor ibland tror man är dum i huvudet — eller för den delen rörelsehindrad bara för att man inte kan se och skapa ögonkontakt.

Som jag ser det finns ingen bra lösning på det här. Paneldebatten efter filmen ställde även frågan vad vi gör åt det framför allt politiskt. Vissa saker är nog tyvärr utopiska eller näst intill. Visst, om fler människor med funktionsnedästtning fanns ute i skola och arbetsliv, kunde delta i fritidsaktiviteter, syntes som nu, film och TV och fick visa sig, då först skulle fördomar och okunskap kunna börja besegras. Men när TV, radio och tidningar inte riktigt vill eller anser det är säljande nog att visa fler människor så kommer det aldrig bli så. Så länge politiker bromsar och ledsagning och assistans dras in så kommer inte så många våga vara ute och röra sig.

Sedan finns en annan sida också som jag brukar få mycket skit för när jag tar upp. För att få jobb eller kunna söka en utbildning måste man ha kompetens och för att synas på gymmet, restaurrangen, bion etc måste man våga och vilja. Jag vet både från arbetslivet och privat att det är otroligt svårt att locka människor till aktiviteter. Det kan i sin tur ha en mängd förklaringar men även tillgängliga och roliga sådana är ofta ganska glest besökta.

Och det som ständigt vägrar att släppa mina tankar, så länge sådana saker som Paradise Hotell och liknande är mer hippt än Paralympics, när det är viktigare att Paradise Hotell-Samir kysser sin flickvän minst 10 sekunder i Aftonbladet TV än att man gör repotage om idrottare med funktionsnedsättning så kommer vi aldrig någonsin nå längre än såhär. Det är inte ens någon kritik mot Paradise Hotell-deltagare. Dom gör det ”vi” vill se och Aftonbladet med flera visar det som säljer.

Om någon har orkat läsa såhär långt av det som skulle vara en filmrecension, så är mitt varma råd att gå och se filmen! Den går upp på bio den 5/12 2014 och våga möt de tankar den väcker hos dig, oavsett vilka de är. Renas tanke med filmen stämmer säkert inte heller ehlt överens med de tankar den väckte hos mig, men hon är grymt bra och grymt modig och jag är helt säker att sökandet givit och kommer att ge resultat. Sedan hoppas jag hon blir en fet filmkändis :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Nov 302014
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

All min träning baseras på loggning av prestation och resultat. Det är hela drivkraften, att ständigt bli bättre och utvecklas. Och hur vet man om man utvecklas om man inte loggar sina resultat? Förr var det med distans och en klocka vars värden matades in i ett kalkylblad. Idag sker loggningen så mycket mer exakt, fler värden och automatiskt. Jag är helt säker på att utan denna loggning av historik, skulle jag inte träna alls :) Loggningen är lika viktig för att se om man gör steg bakåt i utvecklingen så att jag vet vad jag behöver förbättra.

Sedan jag gav mig in i cykelsporten hösten 2012 så har jag verkligen förbättrats. Från att ha kämpat sig igenom 13-mil långa motionslopp i 23–24km/h så gör jag nu den dubbla distansen i 30–32km/h. Min första tempotävling slutade väl runt 33km/h och min senaste precis under 40km/h. Kan kan se hela tiden att jag blir bättre och jag kan se dåliga dagar då kroppen inte svarar perfekt.

Inomhusträningen oavsett om det gällt löpning eller cykling, har varit en väldigt stor del av min träning eftersom jag haft och fortfarande har svårt att få piloter och ledsagare. Om man springer på ett löpband kan man mäta tiden, distansen och pulsen. Men även om det är bra värden, får man inte den dynamiska lutningen och informationen sparad.

Samma gäller cyklingen på trainer. Man kan spara tid, distans, fart och pulsinformation men ingenting om vilket motstånd man haft och inte heller någon höjdinformation som man får ute på vägarna.

Det enda sättet att verkligen logga cyklingen både inomhus och utomhus, är med en kraftmätare. Kraftmätare monteras i navet på bakhjulet, i vevpartiet eller i själva pedalerna och mäter den verkliga muskeleffekten i watt. Då får man information som är verkligt användbar.

Jag har länge haft siktet inställt på Garmin Vector och spenderat mycket tid med att läsa instruktionsbok och mängder med recentioner på nätet för att skaffa mig en så klar bild som möjligt om denna kraftmätare. En av mina gudar på internet när det gäller träningsutrustning är DC Rainmaker vars tester verkligen är genomgående och djuplodande. Man får en sådan tydlig bild av hur produkterna fungerar att det känns som om man provat själv när man läser hans artiklar :) Hans genomgång av Garmin Vector kan man till exempel läsa på länken Garmin Vector In-Depth Review | DC Rainmaker.

Garmin Vector är som sagt en kraftmätare som är integrerad i själva pedalerna. Vector finns i två utföranden, en enkelsidig där kraften bara mäts i ena pedalen och en där den mäts i båda pedalerna. Fördelen med den dubbelsidiga modellen är att man får kraften i varje ben mätt för sig. I dagsläget finns ingen tydlig tanke om vad man ska ha denna information till. Man kan se om man är ojämnt stark i höger och vänster ben men inga direkta riktlinjer om man ska och i så fall hur man ska träna benen för att bli jämna. Möjligen kan det förutom ren nyfikenhet, vara intressant i rehabiliteringssituationer efter en skada för att se om man repar sig och återhämtar sig på rätt sätt.

Min tanke med Garmin Vector var att det i ett tandemekipage skulle gå att mäta min och pilotens kraft separat. Med en kraftmätare monterad i navet på bakhjulet eller i vevpartiet ger den gemensamma effekten från mig och min pilot. Denna produkt är så vansinnigt dyr och jag har för jäves försökt söka sponsring för att åtminstone täcka kostnaden för uppsättningen på pilotens plats men får nu nöja mig med att mäta min egen kraft. Med tanke på mängden egen träning jag genomför så får det vara bra nog tills vidare.

Så nu äntligen har jg läst och funderat färdigt och kommit fram till att detta är ett nödvändigt lyft för min träning. Att mäta kraften i benen i watt gör att åtminstone fart och distans inte känns lika viktiga längre vid inomhusträning. Man skulle också kunna tänka sig att montera sådant här på spinningcykel för att se om man gör framsteg där. Men det dröjer nog innan träningsanläggningarna erbjuder spinningcyklar med kraftmätare med tanke på prisbilden.

I fredags besökte jag därför Cykloteket för att titta på produkten på riktigt för första gången. Även om jag läst massor så kan jag inte se bilderna och bara bilda mig en verklig uppfattning först när jag har dom i handen. Pedalerna var mindre och smidigare än jag trott medan kommunikationsdelen som monteras mellan pedalen och vevarmen var något större än jag föreställt mig. Men det gav en bestämt känsla av gedigen kvalitet.

Montering

Att montera Vector var inte svårt. Jag bad en kompis komma för säkerhets skull om jag skulle behöva ta hjälp av manualen, men jag var redan tillräckligt påläst. Kanske för att jag redan läst manualen hundra gånger :)

Först trär man på pedalpoden som är själva kommunikationsenheten på pedalens gängor. Därefter krävs ofta en eller flera distansbrickor för att få ett litet avstånd mellan poden och pedalarmen. Antalet distansbrickor beror på fördjupningen i vevarmen. Jag klarade mig bra på en bricka.

Det svåra i det här momentet är att Garmin anger att pedalen ska dra med ett moment på mellan 30–40nm och att detta är väldigt viktigt för att mätningen ska bli så exakt som möjligt. Själv har jag ingen pedalnyckel med ställbart moment och inte heller cykelaffären hade någon sådan utan man drog på känn och menade att det inte var så viktigt. Passande momentnycklar finns att köpa på nätet och jag ska nog komplettera med en sådan. Allt på nätet tyder på att åtdragningsmomentet är väldigt avgörande. Att det är viktigt att pedalen sitter ordentligt fast i vevarmen är tämligen lätt att förstå. När kraften ska mätas i pedalen är det viktigt att inget glapp finns. Men varför det är så viktigt med just det angivna momentet vet jag inte. Nu drog vi pedalerna för hand på ”känsla” och det finns såklart en risk för att det är fel. Dock kan det inte göra så stora fel i mätningen.

Efter att pedalen är åtdragen ska kabeln från kommunikationsdelen anslutas i änden på pedalaxeln på insidan av vevarmen. Här finns en begränsning i vevarmens tjocklek och bredd. Har man en viss typ av vevarmar måste man köpa Vector med en pod gjord för extra breda och tjocka vevarmar.

Sedan är det bara att göra samma sak på höger pedal. Man rekommenderar att man börjar med vänster då den pedalen alltid är ”slav” åt den högra och kan vara viktigt att den ”startar” före den högra huvudenheten. I övrigt ska monteringsordningen inte spela någon roll.

Slutligen monterar man klossarna på skorna. Dessa klossar kompatibla med Look Keo och passar således inte SPD-SL-pedaler. Däremot är det samma sorts tre hål som SPD-SL så man kan använda samma skor.

Bilder på allt detta finns det gott om hos DC Rainmaker på länken ovan varför jag inte bryr mig om att komplettera med sådana.

Konfiguration

Nästa steg blir att para Vector med din cykeldator. Detta finns även det tämligen väl beskrivet både i manualen och hos DC Rainmaker och beror dessutom på vilken enhet man har. I min Garmin 810 var det inga problem.

En viktig sak kan dock vara att först se till att programvaran både i pedalerna och cykeldatorn ska vara uppgraderad till senaste versionen för bästa resultat.

Sedan är det bara att låtacykeldatorn söka efter kraftsensor och följa stegen för att kalibrera sensorn. Det första steget blev att cykla med en pedaltakt av mellan 80–90 varv per minut ungefär 10 sekunder för att Vector ska ställa in installationsvinklarna. Detta behöver man bara göra en gång. Detta steg måste dock göras igen om man tar ur batterierna ur Vectors kommunikationsenheter eller om anslutningskabeln tas ur. Således vid batteribyte eller cykelbyte eller om Vector av annan anledning monterats av cykeln.

Nästa kalibrering kallas ”static 0″ och gör att pedalerna helt enkelt ställer in sig på 0 kraft helt utan belastning. Vevarmarna ska stå helt horisontellt och ingen beröring av pedalerna under tiden kalibreringen pågår. Detta steg tar ca 10 sekunder och ska repeteras inför varje cykeltur enligt Garmins rekommendationer. För mig som måste ta hjälp med detta inför varje cykeltur är det en liten nackdel men klart överkomlig och går som sagt fort.

Första cykelturerna

Därefter är det bara att sätta igång :)

Mitt första pass var inte bara en premiär med Vector, utan premiär efter en längre tids uppehåll. Sedan motionsloppen i september har jag mest kämpat mot min mentala svacka och försökt komma igång med löpningen, men inte suttit på cykeln speciellt många gånger.

De första värdena jag någonsin sett från kraftmätning på mig själv kanske inte imponnerar så speciellt mycket. Samtidigt är det en bra grund att börja ifrån och det ska bli intressant att se hur det ser ut när jag är igång igen. En del värden säger mig inte så mycket då jag inte hunnit läsa på vad allt betyder, men det viktigaste är tämligen självförklarande:

Medelkraft: 211 W
Max kraft: 426 W
Max Avg Power (20 min): 232 W
Balans vänster/höger: 43/57 %
Left/Right Torque Effectiveness: 80/88 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/26 %
Normalized Power (NP): 224 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.559
Återhämtningsrådgivare: 18.8
FTP-inställning: 400 W
Work: 462 KJ

Vad som är ”bra” kan jag bara läsa mig till på nätet och här tror jag att jag just nu ligger på en normal/motionsnivå. Men för att vara i botten så känner jag mig ändå ganska nöjd. 426W i max effekt kan också helt klart ökas. Men pulsen är hög och svetten sprutar så det är bara att träna på.

Däremot noterar jag att balansen mellan vänster och höger ben är 43% respektive 57%. Om det beror på att jag faktiskt är ojämnt stark i benen eller om det är ett resultat av att pedalerna är olika åtdragna vet jag inte. En viss ojämn styrka verkar vara högst normal. Många verkar ha en variation på 48%/52%.

Mitt andra pass gick lite bättre. Det var hela min 42km långa tempobana varför värdnea kanske ser lite annorlunda ut. De första 25km av banan är lätt kuperade och resterande är flackt då jag tror att man kanske inte kan generera så mycket kraft.

Medelkraft: 182 W
Max kraft: 410 W
Max Avg Power (20 min): 200 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/81 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 194 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.485
Återhämtningsrådgivare: 29.1
FTP-inställning: 400 W
Work: 814 KJ

Här kan man också se att balansen mellan höger och vänster ben är mer rimligt och i nivå med vad jag läst mig till. Jag tror redan denna andra träning stabiliserat kroppen en aning.

DDagens pass gör att det går åt rätt håll. Än så länge är det bara den mentala effekten tror jag men det ser tämligen lika ut vilket gör att jag tror mer och mer på produkten. Stabiliteten mellan vänster och höger ben står sig även den.

Medelkraft: 184 W
Max kraft: 413 W
Max Avg Power (20 min): 214 W
Balans vänster/höger: 47/53 %
Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %
Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %
Normalized Power (NP): 196 W
Intensitetsfaktorn (IF): 0.489
Återhämtningsrådgivare: 27.6
FTP-inställning: 400 W
Work: 767 KJ

Detta pass är kört på sama 42km-bana med första 25km lätt kuperat och resterande flack temposträcka. Man kan redan se en lätt förbättring och jag ser fram emot att titta på dessa värden vartefter.

Däremot är det inte lika lätt att hitta en beskrivning av vad en del värden betyder. Flera av dessa kan jag bara ana betydelsen av men skulle gärna vilja veta. Bland annat ”Left/Right Torque Effectiveness: 78/80 %”, om det som det låter, har med åtdragningseffektiviteten att göra samt ”Left/Right Pedal Smoothness: 22/22 %”. Det är en siffra som man spontant känner att man borde få upp. Om den kan ha med rundtrampseffektiviteten att göra. Får se om Google eller någon läsare kan ge svaren framöver.

Sammanfattning

Det går alltid att hitta bra förklaringar varför man måste ha nya ”leksaker”. Garmin Vector är det bästa som hänt mig sedan jag förra året köpte en trainer och racercykel för min egna inomhusträning. För mig verkar det vara till stora delar den enda träningen jag kan få och till våren ska jag vara i god form till motionsloppen och i bra form till tävlingssäsongen drar igång. Kraften i watt är de enda intressanta siffrorna jag kan presentera vid inomhusträning. Siffrorna ovan är dock lite ”vilseledande” eftersom medelkraften blir låg under en flack tempobana. Dår tillkommer naturligtvis hastigheten, tiden och distansen som ytterligare faktorer. Men det blir till att plocka fram de mer korta och kuperade banorna för att öva mer intervallträning. När formen blir bättre ska jag ge mig iväg i den virtuella världen och cykla i de italienska bergen. En sådan bana är 8 mil lång varav åtminstone 4 mil är uppför och resten flackt eller utför. Banan går från Andorra till Figuerola.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Nov 222014
 

Idag var det dags för Stockholm Tunnel Run 2014, ett 10km långt lopp i den nybyggda Norra Länken som invigs för biltrafiken om någon vecka.

Det var över 42000 anmälda löpare i olika klasser och det var otroligt mycket folk naturligtvis. Man fick köa upp från tunnelbanan, men stämningen var god.

Egentligen tyckte jag nog inte det var så speciellt att det just var en tunnel vi sprang i. Klart att det är ett häftigt bygge och roligt att man gör en sådan här aktivitet innan den tas i bruk och blir för evigt otillgänglig för fotgängare.

Det var ganska trångt vid starten och även om det det glesnade efter ett tag var det aldrig riktigt fritt fram. Men förutom att någon enstaka sneddade in rakt framför fötterna på mig så gick det väldigt bra och stämningen var som sagt god.

Längs vägen hade man ljusspel och diverse uppträdanden och på videon nedan ser man när vi springer förbi Intersport där det var riktigt bra drag.

Banan var givetvis väldigt kuperad men även om min puls låg lite högt fortfarande så kändes det inte speciellt jobbigt. Alla människor och stämningen var grymt inspirerande.

Målgång blev på ungefär 1:10 och vi blev lite lurade. Utanför tunneln fanns avkänner för chip som vi trodde var målgången. Då började vi gå för att varva ner men blev lite konfunderade när andra sprang. Efter några hundra meter kom ytterligare chipdetektorer som visade sig vara det slutliga målet.

Det var fler än vi som blev störda av det där. Normalt sett brukar man ha avkänning längs banan och vid halva distansen men inte en ett par hundra meter före mål. Jag kan tänka mig att det måste bero på att man la ut en extra för att vara säker på att alla registerades vid målgången.

Sedan fick man en liten gympapåse med godis och reklam och sedan var det bara att köa tillbaka ner i tunnelbanan. Men allt gick bra och jag hann inte börja frysa ordentligt.

Så nu har man gjort detta och det var roligt. Det var för övrigt mitt första lopp på många, många år. Jag har varit sugen på Midnattsloppet många gånger och har en dröm om att springa Stockholm Marathon någon gång. Publiken och alla andra löpare är något helt annat mot att springa själv med en ledsagare längs skogs- och gångvägar. Det är precis som med cyklingen, man känner inte av tröttheten på samma sätt och blir klart uppiggad av alla andra och självklart av tävlingskänslan. Idag var det inte så mycket tävling för min del utan mest upplevelsen.

Snart fylls tunneln av mängder av bilar och då kan man tänka att här har jag sprungit :)

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Nov 082014
 

Allt tjat från människor runt omkring som säger nu fyller du 30, börjar bli gammal eller 40 år! shit! Hur känns det? Bara 25 år kvar till 65! och liknande. Men jag har aldrig känt någon skillnad. 30, 35 eller 40, det är bara en siffra. Inuti är jag den samma och kroppen är tack och lov också ungefär den samma än så länge.

För mig blir ålder mest påtagligt på att omgivningen förändras och då i första hand att ens barn ständigt blir äldre. Jag tycker inte det var så länge sedan som dom var små och pratade sitt barnspråk och lekte sina lekar och allt mamma och pappa gjorde var nästan alltid roligt att följa med på.

Men nu går det i en rasande takt. Tre har blivit tonåringar, två har fyllt ”moppe” för länge sedan och idag blev äldsta barnet 18 år! Jag krisar inte när det gäller min egen ålder och jag krisar inte nu heller, men det känns ganska påtagligt ändå på något vis. Det blir ganska stora förändringar, säkert mest i smått till en början. Nu får hon gå på krogen, hon får rösta även om hon just missat ett val och hon får själv ingå avtal och styra över sitt liv på det viset. Om ett drygt halvår tar hon studenten och då upphör försörjningsplikten även om ansvaret säkert kommer behövas en stund till.

Samtidigt undrar man hur det ska bli. När jag fyllde 18 kunde jag flytta till egen lägenhet ganska omgående. Jag kunde till och med välja lite vart och hur stort jag ville bo. Det var Stockholm för över 20 år sedan, nu ser det lite annorlunda ut. Kanske är det mest barnen som tror att man nu kan ”skaffa ett jobb och flytta hemifrån”.

Idag har vi självklart haft lite bjudning även om det var tjejgänget som var viktigast :) Nu har den, åtminstone för barnet, mest konkreta delen av vuxenlivet börjat genom att hon nu är ute på krogen för första gången. Självklart måste man prova att dricka alkohol lagligt och vi föräldrar kan bara luta oss tillbaka och hoppas att det man lärt dom sitter och att gränserna tänjs med måtta. Det är kanske mest det som ändrats, att man förr inte var så rädd eller orolig och det är man väl aldrig för egen del i den åldern. Nu, med mera livserfarenhet i bagaget vet man att världen inte är så ofarlig där ute och en massa saker kan hända men glädjande nog inträffar sällan något allvarligt.

Jag kommer säkert vänja mig. Så här kommer livet tuffa på nu framöver. Fyra barn till ska fylla 18, ta studenten, flytta hemifrån, skaffa jobb, kanske skaffa egna familjer. Hemmet kommer bli tomt en dag och livet kanske kommer bli tråkigare och friare, vad vet man :)

Ett otroligt stort grattis på myndighetsdagen till ett av våra älskade barn! Det kommer gå kanon!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Nov 012014
 

Nu är Nordic Extreme Weekend på Gotland avklarad och det känns precis hur bra som helst! Den där lyckokänslan i kroppen som en fysisk prestation genererar är oslagbar!

Dagen började tidigt för 4 av oss som skulle köra Nordic Extreme ATV. Samling 06:30 och starten gick kl08:00. Banan var 7,5km och det i svår och lerig terräng. Tävlingen gick ut på att klara av så många varv som möjligt på tre timmar. Bara det att köra ATV i terräng i tre timmar är jobbigare än dom flesta tror.

Vårt Mot Alla Odds-gäng startade efter dom vanliga startande. Tanken var att låta den stora klungan komma iväg och ge lite utrymme och lugn och ro för våra nybörjare på ATV. Niclas Rodhborn, Rickard Forshäll, Sonia Elvstål och Arkan Palani var de 4 som startade. Jag och Angelica ”Titti” Österberg och Per ”Pax” Axensköld fanns bland åskådarna.

Alla 4 i vårt gäng höll ut i tre timmar trots att flera sa innan att ”jag kör nog ett varv sen får det räcka”. Men i det här gänget växer hornen så det knakar och vi andra förstod att ingen skulle ge upp så lätt vilket dom inte heller gjorde :)

När tre timmar gått och det var målgång visade det sig bland annat att Rickard Forshäll tog sig i mål på plats 16 av 92 startande och blev bäst i team CF Moto som vi körde för. Plats 16 bland eliten är sannerligen ingen dålig placering och jag känner sådan glädje och stolthet över alla 4 som verkligen visade att allt är möjligt. Och jag är så oerhört glad att arrangören Nordic Sport & Event trodde på oss och vågade satsa och visa att allt är möjligt. Även om vi själva tror och vet vad som går så stoppar det annars vid att andra inte tror på än.

När ATV-tävlingen var slut blev det bara en dryg timmes vila innan det var dags för nästa gren, Nordic Extreme Running. Ett terränglopp på 10km som kan liknas vid Tjurruset i Stockholm. Här skulle vårt gäng starta i en egen klass och på grund av den rådande terrängen var distansen 5km för oss.

Vi delade in oss i två lag, lag Niclas med mig, Titti, Nina och Pax samt lag Arkan med Rickard, Sonia och Maria. Någon halvtimme före starten började jag bli så uppskruvad så jag slutade frysa vilket var skönt när det var dags att börja skala av sig alla varma kläder.

Första kilometrarna gick bra men var jobbigt, så klart :) Mycket upp och ner, spår, gropar och givetvis lera. Efter ca 2,5km kom den beryktade ”hästskon” som man hört talas om och hunnit börja oroa sig för, men väl där var det helt klart det roligaste avsnittet :) Mycket publik runt om som ville se löparna bli lerinpackade. Jag var ganska trött innan men kände hur värmen började nå ut i musklerna. Någon riktig uppvärmning genomförde vi inte innan loppet och för mig tar det ungefär 20 minuter att bli genomvarm.

I hästskon som var några hundra meter lång var det knädjupt med vatten och lera. Allt publikstöd gav oss hur mycket energi som helst och det kändes som om vi skyfflade oss igenom och tröttheten var som bortblåst :) JJag kände där att det gör jag gärna om nästa år trots att vi hade halva vägen kvar ungefär.

Sista biten in mot mål kändes lättare och snabbare. Lag Niclas tog täten den sista kilometern och vi kom in straxt före lag Arkan. Det viktigaste är naturligtvis att vinna även om terrängloppet mer var en uppvisningsgren från vår sida och jag kände visst ansvar för att Niclas som är öbo från Gotland borde segra :)

Ja och nu ligger jag här i hotellsängen igen, hemkommen, sköljt av all lera från kläder och skor och värmt upp mig i duschen och tvättat håret och den där fantastiska känslan i kroppen :) Nu blir det någon timmes vila innan det är dags för middag och chil med gänget under kvällen. Alla är helt slut och för vissa av oss går båten hem tidigt imorgon bitti så någon Visby by night är det ingen som kommer klara den här gången :)

Det här gav riktiga flashbacks från vår resa i Nicaragua. Leran, kämpandet och utmaningarna, samarbetet och inte minst glädjen att vara tillsammans igen. Det där i oktober/november 2012 när Mot Alla Odds 2013 spelades in börjar kännas så avlägset. Det här är det första som händer som känns som något jag önskade skulle bli ett resultat av vår medverkan i serien.

Så ett stort tack igen till Nordic Sport och Event och Niclas Rodhborn som fixade ihop allt!

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Okt 312014
 

Så var det då dags för resa till Gotland och Nordic Extreme Weeekend med Mot Alla Odds-gänget. 9 av 10 deltar i helgens tuffa moment. 4 kommer köra ATV i svår terräng och alla 9 kommer sedan delta i ett terränglopp i en egen klass.

Dagen började med att jag blev upphämtad av Rickard Forshäll och Maria Lindholm för gemensam färd till Gotlandsfärjan. Där anslöt Niclas och Arkan. Morgonen blev lite stressig då jag skulle sista minutenhandla lite varmare långa tights och tröja eftersom vi är i november nu snart och det är ingen sommarvärme ute minsann.

Resan över gick smidigt och väl på plats lyssnade vi på en föreläsning av en duktig löperska och sedan presenterades vi och dom som ville fick ställa lite frågor.

Efter middagen bar det ut till själva terrängbanan där dom som ska köra ATV fick prova maskinerna och köra lite i spåret inför morgondagen. Vi andra satt och huttrade och jag oroar mig helt klart för morgondagen. Vi som inte kör ATV ska vänta ett antal timmar innan det är dags för terrängloppet och jag har problem med kyla helt klart. Mina händer kan domna bort även om det är 10–12° ute och under betydligt bättre förhållanden än så här. Men jag får dra på mig mer överdragskläder än nu helt klart för trots lite varmare bil att fly in i var det inte skönt.

Tillbaka på hotellet så är det nu god natt och sova som gäller. ATV-körarna ska gå upp kl05 imorgon för att äta frukost och vara ute vid start i god tid. Vi andra som ska vara åskådare får lite sovmorgon på någon dryg timme. Det känns lite lyxigt :)

Imorgon kommer det bli en lång, tuff dag och jag oroar mig även lite för min trasiga axel som fortfarande krånglar periodvis. Jag har ingen lust att skada mig mer så jag får vara lite försiktig.

Lite bilder kommer under morgondagen.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Okt 302014
 

Ja då var det officiellt, vår familj ska växa och bli större med en ny liten familjemedlem. Planerad nedkomst, eller vad man ska säga, är i mitten av april. Appen i min iPhone säger en sak och mödravårdens ultraljud en annan. Vi får se vem av dom som har rätt. Jag sätter så klart mitt vad på iPhone :)

Reaktioner har det så klart blivit här hemma. Med 4 barn får man räkna med 4 olika reaktioner som stämmer ganska väl överens med deras åldrar och personligheter. Vi människor är ibland rädda för förändringar men jag tror det lugnar ner sig med tiden då alla får hinna vänja sig.

Annars känns det bra måste jag säga. Lite ovant att tänka sig en bebis till i hushållet när den yngsta redan är 9 och den äldsta myndig om några dagar. Men barn är fantastiska och den enda egentliga meningen med livet som jag ser det. Min tid här på jorden är begränsad och min gärning kanske inte kommer sätta så tydliga spår i historien. Jag försöker leva så väl jag kan för min egen och andras skull och barnen är det enda men bästa jag kan bidra med. Jag tror inte på gud, döden och paradiset. När det är slut är det slut och då kommer 5 stycken fortsätta.

Det var lite tankar om livets mening. Jag kan inte rå för att sådana tankar kommer när sådant här händer. Det lustiga är att nu hör jag småbarn överallt, små bebisar i vagnar som skriker, små ultrakloka treåringar som har tankar om allt på pendeltåget och mammor och pappor med barn överallt. Så det är väl något som händer även i oss pappor när hormonerna flödar :)

Något annat som är lite nytt mot när man var lite yngre, är oron i kroppen. Jag tänkte på det nyss när jag satt och tittade på reprisen av senaste avsnittet av Veckans Brott på SVT. Det handlade om en sexårig flicka som försvann för 17 år sedan och att man nu tror att det är Engla-mördaren Anders Eklund som kan vara skyldig även till det mordet som man är övertygad om att det är trots att man inte hittat någon kropp. Det liksom suger och river i hela kroppen och jag kan riktigt känna skräcken klösa i huden och hjärtat.

Men jag har alltid varit ganska blödig. När andras eller ens egna barn gråter och är ledsna eller arga så trycker tårarna på bakom ögonlocken och man vill bara ställa till rätta och skydda. Så var det då också när de första barnen kom. Nu känns det kanske mer som om jag oroar mig mer för allt farligt som kan hända. Kanske för att mer farliga saker hänt i världen sedan dess.

Så nu väntar ett antal graviditetsmånader och det kommer det helt säkert skrivas mer om framöver.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Okt 262014
 

Idag var det dags för min sista inplanerade föreläsning på temat Mot Alla Odds. Denna gången hos SRF Stockholms sydkrets. Åter igen föreläser jag för andra med synnedsättningar och det är spännande på sitt eget sätt. Även om det är mina upplevelser och mitt sätt att se på saker och ting i livet, känner många helt säkert igen sig en hel del och det kan ibland skapa en del intressanta frågor och diskussioner.

Idag var det ca 25 åhörare i Folkets Hus i Bagarmossen. Det bjöds på fika och tårta för att fira av årets födelsedagsbarn förutom min föreläsning. Tiden gick som vanligt otroligt fort.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

IMG_1990.JPG

Posted from .

Okt 242014
 

Idag tog jag och en kollega lite tid och gav oss iväg in till stan för att kolla miljön kring adressen dit Syncentralen ska flytta i början av februari. Enheterna på Dalagatan och i Långbro slås samman och flyttar till Västermalmsgallerian och den nya adressen blir Fleminggatan 48.

Mycket funderingar har man så klart inför en ny arbetsplats. Jag kan inte säga att jag känt mig så orolig på det där negativa sättet. Men jag har så klart funderat över det som berör våra klienter även om det inte ligger i mina händer.

När det gäller min egen situation så handlar funderingarna främst om resväg och hundrastningsmöjligheter och även möjligheterna till träning efter jobbet och närheten till mina träningspartners. Resvägen kände jag att jag var tvungen att prioritera att ha koll på för att kunna sluta tänka på den helt enkelt. Jag har periodvis i livet haft ganska långa pendlingsavstånd och den tiden dras alltid på det privata kontot.

Först har jag konstaterat att Karlbergspnedletågsstation som ligger närmast, kommer hålla öppet fram till 2017 då Citybanan planeras invigas. Det sades bland bekanta att den skulle stänga nu redan 2014 vilket inte stämde. Den väg jag känner från stationen till den nya arbetsplatsen var lätt men ganska lång. Den gick längs Rörstrandsgatan och S:T Eriksgatan hela vägen bort över S:T Eriksbron bort till korsningen Fleminggatan. En rätt okomplicerad promenad men som sagt, ganska lång och inte oviktigt, helt utan minsta grönområde för hunden.

Idag gick vi en väg som var betydligt kortare, längs järnvägen och upp direkt på bron. Jag klockade inte men den var avsevärt kortare och helt OK. Här fanns förvisso inte heller något grönt för hunden att kissa på.

Nästa steg blev då att leta rätt på grönområden. Jag har fått tips av en annan ledarhundsförare som rastar sin hund i Kronobergsparken. När det pratades på jobbet hörde man allt ifrån att det var ”väldigt nära” till ”en bra bit att gå” och då är alltid bästa sättet att kolla själv. Det där med avstånd har att göra med folks orienterings- och lokalförmåga och personliga upplevelse om vad som är långt eller kort avstånd.

Det visade sig att parken låg ett kvarter bort och således inte speciellt långt. Hur parken ser ut på våren och sommaren, om folk ligger på sina filtar och solar återstår att se och då får man kanske leta nya områden.

Sedan provade vi att gå norrut längs Fleminggatan bort från T-centralen och hittade även ett mindre område där. Det var sämre och duger kanske mer som kisspaus men inte direkt någon ren rastning. Girar man sedan höger ner mot Karlbergskanalen finns långa promenadvägar längs kanalen både mot centralen och åt andra hållet.

Så nu känner jag mig ganska nöjd. Jag har kollat av området innan snön kommer och hittar redan. Lite finputsning blir det när det blir dags att gå där varje dag, men det blir ingen stor sak. Min hund lär redan komma ihåg sträckorna och ska bara lära sig vilka stolpar till trafikljusen hon ska leta upp. I den bullriga och stökiga stadsmiljön är hon ett perfekt stöd för mig när jag bara kan känna mig yr och bortkommen i allt kaos.

Så nu är jag redo att flytta och tycker till och med att det ska bli kul. Jag kommer sakna Långbro, för närheten till mina cykelkompisar och för dom grönområden som finns här på ett helt annat sätt än välansade parker i citykärnan. Det kommer bli konflikter med hundbajs och jag kommer nog få försöka plocka upp betydligt oftare om man inte har någon med sig som kan hjälpa till.

Fina vägar för löpning fanns också längs Karlbergskanalen. Där mötte vi många löpare denna gråa men friska fredagseftermiddag. Längs det här vattnet kan man säkert springa ända från bron nära Klarabergsviadukten längs kanalen hela vägen till Årstaviken om jag inte är helt felorienterad. Jag får prova gå åt det hållet någon annan dag.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Okt 222014
 

Idag nåddes jag av ett nyhetsutskick från Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län. Man annonserar efter en praktikant som kan hjälpa föreningen med utveckling och utbildning i sociala medier.

Det jag reagerade över var de kvalifikationer man sökte efter och samtidigt söker man en praktikant med erfarenhet av att själv leva med en synnedsättning. Den här annonsen ger en tydlig känsla av en kunnig person som med sin kompetens ska hjälpa föreningen att utvecklas. Men i begreppet praktikant tolkar jag in att man jobbar utan lön eller med arbetsmarknadsinsatser. Dessutom ska man som praktikant lära till arbete och inte lära ut som i det här fallet och inte heller utföra ett riktigt arbete.

Det är väldigt ofta som företag och föreningar i synbranschen vill ha medarbetare som själva har en funktionsnedsättning. Man behöver vår kompetens och helt klart marknadsföringsvärdet i att ha oss anställda. Det är helt enkelt bra för företaget. Men ofta hinner man knappt påbörja en intervju och aldrig komma in på lönefrågan, utan att begrepp så som inledande praktik och lönebidrag kommer på tal. Att betala för den unika kunskapen flera av oss besitter är inte riktigt lika intressant.

Det finns idag inte ett enda hjälpmedelsföretag i Sverige som sysslar med synhjälpmedel som inte har en eller flera anställda med någon funktionsnedsättning. Inte någon enda jag har pratat med i branschen, har en vanlig anställning utan lönebidrag. Ofta har föreningar möjlighet att få ett lönebidrag på upp till 100% av ett maxbelopp som fortfarande ligger på 16800kr + sociala avgifter. Privata, vinstdrivande företag kan få upp till 80% av den lönen + sociala avgifter finansierade med lönebidrag. Det är nog ytterst ovanligt att dessa personer som jobbar i dessa företag har lägre än 70%. Därtill har man möjlighet att få ytterligare stöd i form av arbetsbiträde.

Då är det ganska smaklöst att just SRF som ändå får anses ha ett visst samhällsansvar när det gäller synen på synskadade som arbetskraft själva inte ens verkar vilja betala för en ändå ganska högt kvalificerad tjänst. Vad sänder det för signaler till de människor man ska representera när man inte ens själva vill betala för deras kompetens. Och vad sänder det för signaler till övriga samhället? Fundersam blir jag också när det är människor som själva har en synnedsättning inom SRF som verkar tycka att sådant här är OK.

Nu kan man tänka att SRF är en förening. Jag är inte medlem och har inte koll på deras ekonomi. Men pengar finns och för en sådan här kortare insats måste man budgetera för eller avstå ifrån.

SRF, gör om och gör bättre!

Här kommer annonsen i sin helhet:

Praktikant sökes

Är du haj på sociala medier och söker praktikplats? Toppen. SRF Stockholms och Gotlands län söker en praktikant som kan hjälpa oss vidareutveckla, driva och lära ut sociala medier. Vi vänder oss till dig som är arbetssökande med rätt till praktik eller student som söker praktikplats.

Vi söker dig som:

  • Har ett brinnande intresse för att arbeta med Internet
  • Har kompetens motsvarande webbredaktör, informatör, journalist eller har god kännedom av att arbeta med sociala medier.
  • Är idérik och fantasifull
  • Har förslag till hur vi bäst når våra målgrupper via sociala medier
  • Vill hjälpa oss att utveckla vår ”personlighet” på sociala medier
  • Kan se trender, tendenser och samband
  • Har egen erfarenhet av att leva och arbeta med en synnedsättning

Vad vill vi ha hjälp med?

  • Skapa en strategi för hur vi ska använda sociala medier i vårt påverkansarbete
  • Lyfta vår närvaro i sociala medier
  • Föra loggbok över tweets och inlägg (vad blir ett klickmonster?)
  • Skapa lathundar och policys för arbetsplatsens arbete med sociala medier
  • Söka, identifiera och föreslå fler aktörer vi kan följa för att inhämta information till politiskt påverkansarbete

Vad erbjuder vi dig?
Du kommer få jobba dynamiskt och gemensamt med andra. Andra arbetsuppgifter som hör till ett kansli kan också förekomma.

Omfattning: cirka två månader, hel- eller deltid

Plats: SRF Stockholms och Gotlands län, Gotlandsgatan 46, Stockholm

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 222014
 

Idag anmälde jag mig till Vätternrundan 2015 i startgrupp för paracyklister. Om ungefär två veckor öppnar den riktiga anmälan men idag var sista anmälan för oss med förbokade startgrupper. Svenska Cykelförbundets gren för Paracykel fick även denna gång en liten startgrupp med 10 förbokade platser och vi lyckades fylla gruppen till slut. Nu blir det 2 tandemekipage och 4 danska handcyklister med medhjälpare som startar kl02:00 på natten. Gruppen är väldigt olika och kommer nog inte hålla ihop längre än startrakan vilket är lite tråkigt.

För mig känns det lite som en revansch eftersom det inte blev någon start i Vätternrundan i år på grund av min akuta blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer.

Riktigt hur vi ska lägga upp loppet nästa år har vi inte börjat planera ännu. Det kanske får avgöras under våren om det blir en trivselrunda i måttlig fart eller ett försök att köra under en viss hyfsad tid. Primärt är det jag och min pilot Thomas som kör men kompisen MP startar ungefär samtidigt så kanske håller vi ihop. Annars finns det alltid många klungor att köra med i en fart som passar.

Nu kommer vintern och det är dags att lägga den trötta oinspirerade känslan på hyllan och träningen kan ta fart igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 222014
 

Idag har vi haft en personaldag på jobbet inför sammanslagningen av Stockholms två syncentraler på Sabbatsbergs sjukhus och i Långbro. Sammanslagningen och flytten till nya lokaler sker i början av februari nästa år och den nya syncentralen kommer ligga i Västermalmsgallerian med ingång från Fleminggatan.

Det har varit mycket funderingar och framför allt oro i leden inför den ganska stora händelsen och som en början av processen hade vi idag en första gemensam dag.

Dagen började med två föreläsare. Om sanningen ska sägas, var jag inte helt fokuserad under den första föreläsningen, eller föreläsaren lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Den andra föreläsaren pratade om kreativitet och positivt tänkande och där kände jag igen desto mer. Vissa enstaka delar av det använder jag själv i mina föreläsningar om att se utanför ramarna och att inte säga att någonting inte går att genomföra.

Sättet att leda och inspirera människor till stordåd var en direkt variant av det jag upplevde under åren jag jobbade på UUNET mellan 1999 och 2006. Vi var många unga killar och tjejer och våra chefer släppte oss helt fria. Vi kunde till synes sitta i fikahörnan med fötterna på bordet och kaffekoppen i hand en hel förmiddag och chefen bara gick förbi och log. Där i fåtöljerna sprutade idéerna och skapades lösningarna. Sättet att leda oss gjorde att vi fick otroligt mycket gjort och en respekt för våra chefer långt över något jag upplevt senare i arbetslivet.

På vår landstingsdrivna verksamhet kanske inte exakt samma system fungerar. Däremot tror jag sättet att tänka positivt och att inte vara så rädd för förändringar är mycket nyttigt för oss och ett långt större problem än det rent praktiska kring en sammanslagning och flytt till nya lokaler.

Under eftermiddagen fick vi ett antal frågor och delades in i grupper med 2 sittningar under eftermiddagen där vi diskuterade igenom frågorna. Det handlade mycket om att presentera oss för varandra samt nämna någon hjärtefråga i arbetet och vad vi var nyfikna på inför samlokaliseringen. Som hjärtefråga nämnde jag tillgänglighet och teknik och vad jag gör med den för mina klienter varje dag. Gällande min nyfikenhet inför flytten handlar den mest om positiva saker, ett nytt sätt att arbeta som jag tror kommer underlätta framför allt administrativt för mig. Huruvida det blir en fördel att vi nu sitter på samma ställe allihopa kommer mera bero på vår inställning och förmåga att ändra oss än själva faktumet att vi sitter i samma hus. Några våningsplan eller kilometer emellan kan annars vara detsamma. Jag tror att den mänskliga delen i detta kommer bli den största utmaningen.

För att knyta ann till tiden på UUNET extra mycket, ägde dagens konferens rum i samma hus där vi en gång satt med fötterna på fikabordet 1999. Det var en sådan där lite speciell känsla, som att cirkeln slutits att sitta just där och höra just detta, som en högre mening på något vis. Jag kunde inte låta bli att känna så. När jag och mina kollegor dessutom gick till pendeltåget i Helenelund, var det samma sträcka jag gick många gånger och trots att det snart är 15 år sedan, väcktes en massa minnen till liv av att gå där på samma gångvägar som då, i en annan och ganska lycklig tid i livet.

I mitten av januari ska vi ha en ny sådan här sammankomst men då en tvådagarskonferens då det verkligen på allvar börjar dra ihop sig. Jag ser faktiskt fram mot lite ny miljö och en nystart. Det är kul att flytta och jag tror mycket på en sammanslagning även om jag tror våra chefer får fortsätta att bjuda till lite för att få ihop dom båda enheterna till en och samma.

Andra bloggar om: , , ,



Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Okt 212014
 

Jag bloggar ganska sällan om Färdtjänsten. Det är ett allt för vanligt och uttjatat samtalsämne bland synskadade. Kritiken och klagomålen är helt säkert inte obefogade, men ganska ofta får jag nog av samtalsämnet. Och med all respekt för dom som råkar illa ut och känner sig felaktigt behandlade, så kan jag inte låta bli att undra varför det så otroligt sällan händer mig något trots att jag periodvis i livet nyttjar färdtjänsten ganska mycket.

Men visst händer det saker. Oftast handlar det om att chaufförerna har svårt att hitta till min adress som förvisso är ologisk och svår att hitta, men det är uppenbart att man inte läser informationen på köruppdraget där instruktionen för att hitta till mig finns. Och visst är det väldigt sällan som bilen kommer i tid, speciellt som jag oftast åker i rusningstrafik samtidigt som alla skolkörningar sker. Och ibland händer det att någon chaufför vill sköta lastningen av min hund vilket jag absolut helst sköter själv.

Idag blev det däremot väldigt fel. Jag skulle till ett möte på en ny plats där jag aldrig varit. Vid adressen ställde jag en kontrollfråga för att förvissa mig om att jag var på rätt plats och fick ett svar som nog skulle liknas vid ett jakande.

När jag kliver ur bilen känns det konstigt. Jag skulle till ett sjukhus, men miljön runt mig kändes mer som en vanlig gata. Hur en miljö ”känns” när man bara kliver ur på en trottoar är inte lätt att förklara. Men det låter och luktar fel. Barn som leker, hus på andra sidan en smal gata, lukten av mat och dörren jag går fram till visar sig vara en plåtdörr med kodlås. Definitivt fel!

Vid sidan av den anvisade dörren finns en annan dörr som leder in i en butik och jag inser att jag är på fel gata. Jag tar upp min telefon och en app som talar om vart jag är bekräftar min farhåga.

Jag tar mig fram till rätt adress med hjälp av 3–4 förbipasserande och kommer till slut till rätt adress som tursamt nog låg ett par kvarter bort.

Mitt stressade huvud fylls av elaka och onda tankar. Hur i helvete kan det vara så svårt att läsa vart man ska och köra dit, när vi dessutom pratar om adressen i bilen, sjukhusentrén jag ska till och får svar på min kontrollfråga?

Mitt möte förlöper bra och jag har snart glömt incidenten, eller skjutit den på framtiden då jag nog tänkt rapportera den. Under en paus i mötet ser jag hur min telefon fylls av missade samtal från ett nummer jag inte känner igen.

Efter mötet ringer telefonen igen och det är taxichauffören som ringer. Han ber om ursäkt, säger att han är ledsen, att han upptäckte efter några minuter att han släppt av mig på fel adress. Han hade återvänt efter ca 10 minuter men då var jag borta. Han låter verkligen ledsen och ångerfull och jag förklarar att allt gått bra ändå och att jag kom dit jag skulle och jag förlåter honom och menar det faktiskt. Han säger att han varit ledsen idag och sedan lägger vi på.

Jag tänker att allt inte alltid är så svart eller vitt, rätt eller fel. Jag tycker att mycket av det som händer mig, i det här fallet när det gäller färdtjänst, kan jag styra mycket över med mitt eget sätt att förhålla mig till andra människor. Om jag får vänta 100 gånger på att bilar ska hitta fram och blir irriterad när dom inte gör det, är det inte rätt att skälla på en enstaka chaufför som kanske hämtar på den adressen eller har en ledarhund för första gången även om jag upplevt problem många gånger. Och om jag möter någon som faktiskt beter sig illa, kan jag fortfarande välja hur jag ska förhålla mig till det. Reagera, bli arg och upprörd, eller ta det med ro och som en händelse som aldrig återvänder och inte ska få slösa på min energi. Jag tycker ofta jag märker att lugn och sans ofta rättar till ett möte som kanske inte börjar så bra.

Självklart har inte alla samma förutsättningar som jag att klara sig om man blir avsläppt på fel adress. Resenären kanske kämpar med att över huvud taget våga ge sig ut på egen hand och då kan sådana här händelser förstöra det arbetet och begränsa en människas liv. Jag själv fick springa i duggregnet och engagera en gammal dam och en sjuksköterska och det kostade inte mer än tre minuters försening. Ilskan som blossade upp inom mig vid upptäckten var helt bortblåst när jag valde att ta tag i situationen.

Jag hoppas att chauffören i fråga får en bättre dag imorgon och samma misstag lär han helt säkert inte göra om.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Okt 212014
 

Ikväll har jag haft ytterligare en föreläsning om min resa i Mot Alla Odds. Denna gången för Dövblindteamet. Ca 15 åhörare med syn- och hörselnedsättning i olika grad.

Jag fascineras fortfarande av hur många vinklar dessa föreläsningar kan göras ur. Det är extra spännande att prata inför andra med funktionsnedsättning då ens tankar och erfarenheter på något vis tas emot av andra med liknande erfarenheter.

Dagens vinkel blev så klart utmaningarna man ställs inför om man har en syn- eller hörselnedsättning och att utmaningar inte måste vara stora så som det vi gjorde, utan även i smått som att bara ta ett litet extra steg i att klara sig bättre själv i sin vardag.

Nästa föreläsning sker på söndag hos Synskadades Riksförbund sydkrets i Stockholm och det är den sista inplanerade för i år. Jag brukar säga att det nu känns som den sista men så dyker alltid något nytt upp. Vi får se vad som händer.

[tags]TV, SVT, SRF, Mot Alla Odds]/tags]

Posted from .

Okt 192014
 

Idag är jag och projekt paracykel i Eskilstuna och visar tandemcykling under en idrottshelg för barn och ungdomar med synnedsättning. Arrangör är Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Ett 60-tal deltagare från hela landet provar ett 15-tal aktiviteter, allt från boxning, speciella boll- och racketsporter för synskadade till simhopp och klättervägg. Idrottshelgen arrangeras för sjunde året i rad, varav dom senaste 5 åren i MunktellArenan i Eskilstuna.

Här är jag med tre kollegor från projektet och låter ungdomarna prova tandemcykling. Vår yngsta cyklist idag var nog 8 år och det bästa har helt klart varit den glädje ungdomarna utstrålat. Flera av dom har återkommit flera gånger under dagen för att cykla mer och våra piloter har minsann fått jobba idag :) Mot slutet av dagen blev det till och med en liten tävling mellan två ekipage mest på kul. Jag har mest varit med som reklam och pratat med ungdomar och föräldrar om cykelsporten.

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Okt 122014
 

Bild: Anslag i cykelbutik

Bild: Anslag i cykelbutik

För en månad sedan fick jag lov att sätta upp ett anslag i min lokala cykelbutik för att efterlysa flera piloter att cykla med. Jag tänkte att bättre plats en så vore svårt att få. Veckorna har gått och inte så mycket som en enda intresserad har hört av sig.

I veckan sattes samma anslag upp i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Jag är otroligt tacksam att dom låter mig göra så och något ska jag väl vänta innan jag tänker något om resultatet. Dessutom lider säsongen stadigt mot sitt slut och en sådan här satsning kanske skulle passa bättre framåt våren.

Men efter alla efterlysningar på Facebook i de stora cykelgrupperna, i de största cykelforumen på nätet, anslag i sporthall i anknytning till spinninglokaler och nu i åtminstone 4 stora cykelbutiker i Stockholm, så börjar jag tvivla på den marknadsföringsmetoden. Det är svårt att veta vad det beror på. Att det är ett stort steg från att stå där vid kassan och se ett anslag till att ringa upp är det nog. Många tänker nog att det är svårt, farligt eller andra tankar som man inte får någon chans att bemöta i sådana lägen. Och att cyklister har väldigt mycket åsikter om tandemcykling och hur det är har jag fått lära mig genom åren.

Jag tvingas nog inse att det enda sättet är att ha tur och få personlig kontakt med någon som råkar vara precis rätt. Under roslagshösten 2014 cyklade vi tillsammans med ett annat tandemekipage från Västerås, Fredrik och Fredrik. Fredrik som har en synnedsättning som jag känner jag sedan ungdomsåren. Han jobbar som massör eller liknande och som jag förstår det, träffar av en slump Fredrik som kommer som patient efter en cykelkrash. Fredrik som själv tävlat på hög nivå i Ironman både nationellt och internationellt, har

Den här sortens tur börjar jag tro är det enda sättet och det är mer slump och tur som avgör som det verkar. Efter Roslagshösten har jag bara kunnat cykla utomhus med piloter på riktigt ett fåtal gånger och jag känner mig tjatig och beroende av andra. Att under högsäsong inte ens lyckas få ihop ett träningspass utomhus i veckan känns otroligt tufft.

Det här har fört mig ner i en djup svacka mentalt de senaste veckorna. Jag har haft svårt att förmå mig att träna då det mesta känts meningslöst. Jag har min trainer, mitt löpband och mina vikter, så förutsättningarna finns. Snart är det ändå vinter så träning utomhus inte går att genomföra ändå. Men det känns som att hur jag än satsar själv inomhus kräver det duktiga och starka piloter nästa år för att kunna genomföra tävlingar och motionslopp och åtminstone någon pilot måste vara beredd att göra ungefär samma resa som jag för att ha minsta chans att nå det svenska paracykel-landslaget och drömmarnas mål, Paralympics 2016.

Att ge upp helt är inte min grej. Jag hämtar mig så småningom, men jag kanske får ställa om fokus och sänka ribban en hel del. Så som det ser ut nu får jag kanske nöja mig med cykling, löpning och spinning inomhus som träningsform för en god hälsa och välmående och sedan vara nöjd med några motionslopp så som Vätternrundan och liknande. Några andra mål tror jag inte går att nå med nuvarande förutsättningar.

Det svåraste är nog känslan av att ha varit naiv och att alla andra utom jag har genomskådat det för länge sedan. Det har hänt några gånger i livet att jag hamnat så djupt ner att bara nästippen sticker upp över ytan. Jag trodde att min resa i Mot Alla Odds skulle leda till mer erbjudanden av olika slag. Här har jag snart i två år cyklat runt med min tröja med texten "Mot Alla Odds Jocke" och känslan av att vara töntig kryper allt närmare inpå.

Samma känsla kommer nu när det gäller cyklingen och min jakt på sponsorer och piloter. Jag trodde att min prestation i Mot Alla Odds skulle hjälpa och jag trodde att en landslagssatsning skulle locka åtminstone några piloter. På samma sätt börjar jag nu känna mig töntig efter alla efterlysningar på olika forum på nätet och nu anslag i sporthallar och cykelbutiker. Jag tänkte att om några hundra cyklister såg detta, skulle det inte vara orimligt om 2 nappade. Men inte en enda.

Jag och 2 av mina piloter har försökt söka sponsorer. Jag tyckte innan att det var roligt, att det borde fungera och att vi nog skulle hitta någon eller några som ville satsa på något lite utanför det vanliga. Jag har försökt inom detaljhandeln i cykelbranschen vilket ledde till lite oklara rabatter på cykelslang och däck samt möjligheten att sätta upp dessa anslag, men kanske inte riktigt det som jag behövde för att komma vidare i min satsning. I min dalande tro på möjligheterna försökte jag också hos en storbank där jag dessutom hade en högt placerad avlägsen kontakt och hos en mer känd sportprofil. Allt utan annat resultat än en växande känsla av skam och att det inte är mer än vanligt tiggeri som dom får utstå som vardagsmat.

När jag pratar med mina kompisar till lika cyklister och piloter om tandemcykling så förstår dom och delvis argumenterar för varför andra cyklister inte vill ha oss med i sina klungor under träningspassen. Det förstärker känslan av att alla andra utom jag förstår något avgörande. Och det är ändå kompisar som gärna cyklar tandem med mig så ofta dom hinner och privat- och arbetsliv tillåter. Jag börjar undra om dom kanske har helt rätt och jag har haft helt fel. Någon förklaring måste det finnas till att jag sitter inomhus på min trainer medan hela Sverige cyklar som galningar och min telefon och epost är helt tyst trots den enorma spridningen av min efterlysning.

Nu finns det risk för att dom få som ändå cyklar med mig när dom kan tar illa upp. Jag vet att ni ändå gör så gott ni kan. Jag är tacksam för de pass per år jag får. Jag förstår att min satsning inte är er riktigt på samma sätt. Det här är min frustration över en funktionsnedsättning som stundtals begränsar mig mer än vad jag accepterar. Det gör nog mitt kämpande ibland lite maniskt och naivt.

Det här är känslor som växt de senaste veckorna i takt med hekton runt midjan och känslorna av sorg var gång jag går förbi trainern i vardagsrummet eller dörren till cykelrummet nere i korridoren. Jag är så himla säker på att jag skulle nå långt om bara förutsättningarna fanns. Jag kan bara hoppas att jag tar mig ur maktlöshetens träsk och att besvikelsen och sorgen vänds till ilska och jävlar anamma igen.

Jag brukar försöka tänka att Jocke, kom igen och kör nu! Se till att du är förberedd och inte fet och andfådd. Vilken sekund som helst kan ett proffs ringa på dörren och då kanske han eller hon blir besviken.. Jag försöker tänka på Fredrik och Fredrik, rätt vad det är så händer det. det kanske inte bara händer just mig.

Och nu har jag dessutom bättrat på känslan av misslyckande och naivitet genom att blotta mig på det här viset. Det är alltid en svår balansgång när det gäller vad vi vill och ska visa av oss själva på internet. Kanske är det någon duktig cyklist som köper något på Cykloteket, ser mitt anslag och surfar in och läser det här och tänker vilken negativ typ. Men jag har en gång bestämt att blogga om min vardag och om mig. Det här är i alla fall den nakna sanningen och ingen pålagd fasad i tävlingen på nätet om vem som har det lyckligaste livet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 122014
 

Bild: Barn med ballonnnnnnng   och skylt för Citybanan

För ganska precis ett år sedan besökte jag och kompisen Joche bygget av Citybanan, närmare bestämt den del av tunnelbygget som går från Södra station till Norrmälarstrand.

Nu var det dags igen. Citybanan bjöd in till en ny visning, denna gången av den blivande stationen Stockholm City under T-centralen. Stationen byggs 45 meter under marken, under tunnelbanans blå linje.

Stationen kommer att ha 4 spår, 2 perronger med glasväggar till skydd mot tågtrafiken. Under bygget kommer man lägga 1000 meter spår, bygga 44 rulltrappor och 17 hissar för anknytning till övriga linjer samt uppgångar mot Centralplan. När bygget är klart kommer man ha dragit ungefär 500 mil kabel!

Det var otroligt häftigt att se. Vi fick gå ner genom en arbetstunnel från Blekholmsgatan. Alla var tvungna att ha hjälmar och reflexvästar. Vi fick se den parallella service- och räddningstunneln samt de båda plattformarna som man börjat bygga. Där såg man också de blivande uppgångarna.

Det är spännande att tänka sig hur detta ska bli 2017 då det beräknas invigas i december. Jag tror det kan bli väldigt bra att samla all tunnelbana och pendeltåg på ett ställe på centralen förutom fördelen med att det ökar kapaciteten på centralen med den dubbla.

Speciellt glädjande är att man redan från början bygger skyddande glasväggar som öppnar sig när ett tåg står på plats. Det skyddar från olyckor och lär minska ljudnivån väldigt mycket.

Efteråt bjöd man på kaffe, saft, bullar och balonger. Vi tog en promenad över söder i ett duggregnigt Stockholm till vårt pendeltåg vid Södra station.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Okt 052014
 

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Lördagen den 1/11/2014 går Nordic Extreme Weeekend av stapeln. Den föregås av världens största Enduro-tävling, Gotland Grand National. Under Nordic Extreme Weekend ska 9 av 10 från SVT’s reality-serie Mot Alla Odds delta i tävlingarna Extreme ATV och Extreme Running. Där kör man först ATV i det uppkörda spåret efter GGN och därefter startar Extreme Running i samma uppkörda terräng. Vi kommer att bilda tre lag som ska ta oss ett varv, 5km.

Nu är det en knapp månad kvar. Man kan inte med bästa vilja säga att jag är i god form efter sommarens skador med efterföljande inspirationssvacka.Rent konkret syns det runt midjan ;) Dessutom känner jag fortfarande av min skadade axel som jag inte kommer kunna träna upp tills dess.

Som det ser ut nu kommer mitt lag bestå av mig, Niclas Rodhborn och Sonia Elvstål, vi som jobbade i team under stora delar av vår resa till Nicaragua. Vi har lånat in samma terrängrullstolar som sedan hemkomsten, enligt utsago blivit lite rostiga i brist på underhåll :)

Nu ska jag försöka jaga förkylningen ur kroppen och lägga på ett riktigt kol de sista veckorna. Energinivåerna i kroppen har varit låga ett tag nu och jag har inte känt mig speciellt glad till sinnet. Men detta ser jag fram emot!

Läs pressmeddelandet om vår medverkan här

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from .

Sep 302014
 

Bild: Joakim Nömell med kvinnlig åhörare Bild: Joakim Nömell med manlig åhörare

Tåget rullar norrut igen tillbaka mot Stockholm efter kvällens föreläsning på kulturhuset Pigalle i Nässjö. Jag mår inte så bra med en förkylning som river i mig med feber och halsont, men känner mig ändå nöjd med kvällen. Ett 15-tal åhörare kom för att lyssna och det var kanske lite mindre än jag förväntat mig men blev bra ändå. Det kan vara pirrigt att stå inför en stor församling, men svårare inför en liten församling av någon anledning.

Det blir sen hemkomst ikväll, runt 00:30 och säkert en halvtimme till innan huvudet vilar på kudden. Imorgon får vi se hur kroppen känns när jag vaknar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

 Posted by at 22:23  Tagged with:
%d bloggare gillar detta: