Jul 252014
 

IDAG VAR OSKAR KIHLBORGW] SOMMARPRATARE I P1. DET VAR ETT MYCKET BRA PROGRAM OCH JAG LYSSNADE PÅ HELA ORIGINALSÄNDNINGEN MED MUSIK, JAG SOM BRUKAR TYCKA DET BLIR LÅNGTRÅKIGT OCH OFTAST VÄNTA TILLS PROGRAMMEN MED MUSIKEN BORTKLIPPT LÄGGS UT PÅ NÄTET.

ETT MYCKET BRA PROGRAM SOM HANDLAR OM MÅNGA AV DE ÄVENTYR OCH UTMANINGAR OSKAR VARIT MED OM SOM JAG TYCKER I GRUNDEN FÖRMEDLAR ETT BRA SÄTT ATT SE PÅ LIVET. MÅNGA ÄR VI SOM GJORT EXTREMA SAKER BÅDE FYSISKT OCH MENTALT. ÄNDÅ TYCKER JAG DET VIKTIGASTE ÄR ATT MAN INTE BEHÖVER BESTIGA VÄRLDENS HÖGSTA BERG, VANDRA GENOM DJUNGLER ELLER BESTIGA VULKANER FÖR ATT VARA MED OM ETT ÄVENTYR.

SÄRSKILT TÄNKVÄRT TYCKER JAG OSKARS VISDOM OM LIVET ÄR. ATT MAN SKA FÖRSÖKA SE TILL ATT INTE HAMNA PÅ SIN DÖDSBÄDD OCH KÄNNA ATT MAN ÅNGRAR EN MASSA SAKER MAN INTE GJORT I LIVET. JAG FÖRSÖKER SJÄLV LEVA PÅ DET VISET ÄVEN OM DET INTE ÄR SÅ LÄTT.

JAG KAN VARMT REKOMMENDERA PROGRAMMET SOM GÅR ATT LYSSNA PÅ I EFTERHAND PÅ Sveriges Radio P1 Sommar och vinters hemsida.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

 Posted by at 13:35  Tagged with:
Jul 252014
 

Bild: En Schäfer/Bordercollie-hund ligger på golvet i hallen Bild: Schäfer/Bordercollie-Hund sitter och tiltar med huvudet

I förrgår anmälde vi oss lite spontant som hundvakt åt en kompis som behövde akut hjälp. Inför semestern hade den ordinarie hundvakten fått förhinder och man vet ju själv som hundägare hur det kan bli kaos.

Hunden vi passar är en blandras mellan Schäfer och Bordercollie och när vi först träffades undrade jag lite stilla hur det skulle gå :) Det är en hanhund och vi har två tikar varav en kastrerad. Den nya killen hade väldigt svårt att släppa våra tikar. Flåsade, red och gnydde och jag undrade om vi skulle ha det såhär i 4 dagar eller om det skulle lugna ner sig :)

Men som man haft hund med olika raser hela livet så är det inte mycket att hetsa upp sig över. När husse gick första promenaden med oss för att hundarna skulle få aklimatisera sig med varandra utomhus så verkade det som om vi skulle behöva rasta dom i omgångar. Det var verkligen rörigt :) Men har man semester så har man tid och då är ju inte heller det något problem.

Men så fort husse åkt hem lugnade allt snabbt ner sig. Våra hundar fick markera lite själva och vi fick hjälpa till några gånger, men det gick förvånansvärt fort tills dom lugnt och stilla kunde ligga bredvid varandra och den flåsande, gnyende hunden snabbt lugnade ner sig.

även promenaderna har vi fått stil på. Det är alltid rörigt att gå med två hundar hur samspelta dom än är tycker jag, van som jag är att alltid bara ha min egen hund. Men man får gå lite längre och låta dom rasta i omgångar så går det hur bra som helst.

Dessa otroligt varma dagar är jobbigt både för människor och djur och det är inte så stor mening att gå timslånga promenader ute i 35°. Det är tur att vi har det förhållandevis svalt inomhus.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Jul 212014
 

Idag vid mitt sista besök på vårdcentralen för omläggning, passade jag på att slinka in till en läkare för att få min axel undersökt. Det är nu ungefär åtta veckor sedan jag bröt nyckelbenet och värken finns kvar och begränsar mina rörelser.

Den här gången fick jag träffa en läkare som kunde sin sak, det märktes direkt. En riktig undersökning av axeln och han konstaterade att nyckelbenet inte längre var något problem utan att det istället är leden i axeln som kallas för AC-led som lider av viss instabilitet. För att veta vilken grad av instabilitet skickades jag till en ny röntgen.

Hör jag inget ser allt bra ut och jag fick rådet att åter söka sjukgymnastik för att få igång rörligheten i axeln. Jag har fortfarande svårt att sätta upp håret, raka mig och sätta på och ta av tröjor, men det känns inte som om det begränsar min träning i alla fall.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jul 212014
 

Nu är nog äntligen denna historia slut. Två omläggningar förra veckan och såret krympte från 8, 5 och till slut till 3mm i fredags. Idag fanns inte längre något djup kvar i såret, bara ett ytligt som gjordes rent och täcktes med ett vanligt plåster.

Så om ett par dagar kan jag ta bort det och då är jag hel igen. Det känns skönt att det inte drog ut mer på tiden. Man sa att det kunde ta månader men samtidigt att jag var ung och frisk. Det var skönt att det inte dröjde in i augusti också då sår tydligen kan läka sämre.

En erfarenhet rikare och en blindtarm fattigare och absolut bäst av allt, jag slipper förhoppningsvis mina fruktansvärda attacker av magvärk som jag dragits med så många år utan att söka för det.

Nu ser jag fram emot att om någon dag eller två kunna börja springa utan problem. Jag vill fortfarande att såret läker ihop ordentligt så att det inte kommer in någon smuts och skapar något nytt problem. Men nu är det definitivt inom räckhåll!

Och det blir att sätta punkt för den här tråden.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 202014
 

Även sista delen av resan hem gick bra. Avlastningen av båten gick smidigt och alla väskor kom med och alla barnen slet och var otroligt duktiga utan att klaga. Även på tåget hem var alla på gott humör.

Alla tyckte nog det var skönt att komma hem igen. Vissa slängde sig i duschen, andra till sina datorer och efterlängtade spel. Själv känner jag alltid glädje över rinnande vatten och vanlig toalett igen efter en sådan här vecka under lite mer primitiva former.

Alla käkade lite och som vanligt lär det väl dröja innan alla väskor packas upp. Husdjuren, fem råttor som varit inackorderade under veckan hämtas hem och matförråden måste fyllas på lite. Annars blir det nog inte så mycket mer gjort just idag.

Jag drog handen över cykeln när jag kom hem, ser fram emot läkarbesöket imorgon för att kanske äntligen se ett slut på den långdragna historia min blindtarmsoperation i början av juni blev. Jag bekymrar mig lite för att det är lite lång väg tillbaka. Träningsförbud och lite sorgsenhet har både gjort att muskler förtvinat och några kilo extra av annat tillkommit och det blir som att börja om från början igen. Något cykellandslag blir det inte i år i alla fall. Men jag behöver komma igång med löpningen och cyklingen både för kroppen och själen. Som det varit nu har det funnits allt för mycket tid att oroa sig för saker. Försöker jag se det lite positivt, vet jag ju att bara jag kommer igång igen så kommer det kännas bättre och den första biten tillbaka kommer gå ganska lätt. Jag ska ta tag i en kontakt som kan innebära två nya piloter nu när jag snart får börja träna igen.

Och jag har tre veckors semester kvar. Det är lång tid och gott om tid att försöka göra bra och roliga saker innan allvaret börjar igen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 202014
 

Nu är vi på väg hem med Waxholmsbåten. Vi är två personer mindre som kan bära då ett barn åkte hem i tisdags och en vuxen igår. Men trots det gick det ganska smidigt. Jag kunde inte bära min egen tunga ryggsäck men känner ändå hur det börjar gå att belasta min trasiga axel igen.

Det var otroligt mycket folk både på Rånö och vid Nåttarö som alltid på söndagar då alla veckogäster ska hem. Båten kommer bli ordentligt försenad men det gör inget. Vi sitter ute på övre däck och jag kan luta mig mot relingen och njuta av vågskvalpet en sista stund. Lukten av hav och diesel är magisk!

Morgonens bestyr gick bra. Packningen var under bra kontroll och städningen gick smidigt. Alla barn hjälpte till och då flyter det ju på väldigt bra. Nu har vi bara den sista omlastningen till tåg kvar och sedan den korta biten hem och sedan är allt som vanligt igen. Jag har ett besök på vårdcentralen imorgon både hos läkare och sköterska för att diskutera min axel och för att lägga om mitt operationssår kanske för sista gången. Sedan hoppas jag kunna börja träna igen. Den här veckan har inte heller varit bra för vikten tyvärr.

Nu har vi diskuterat framtiden med den andra familjen och det är som jag trodde, sista gången. Nästa år får det bli något annat. Kanske är det bra att inte fastna och jag som själv haft lite problem med rastlösheten och strandlivet. Kanske är det dags för ett nytt besök på Gotska Sandön eller varför inte en längre kryssning? Just nu, så som framtiden ser ut ekonomiskt får man kanske vara glad om man tar sig någonstans med pendeltåg nästa sommar, vi får se…

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe som MP var snäll och bjöd på. Kaffe är extra gott tillsammans med doften av hav och diesel :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 192014
 

Näst sista dagen bjuder även den på strålande sol. Efter frukost beslutar vi oss för en promenad norrut på ön mot Skutviken. Det är lite tråkigare väg än den söderut mot Norrö med mestadels skog men Skutviken är fin och en populär naturhamn för fritidsbåtar. Här lät vi hundarna bada och satt en stund på klipporna och njöt av värmen. I viken låg ett antal båtar med folk som badade och pysslade.

När vi hörde muller av åska från fastlandet i väster började vi gå tillbaka igen. Inte för att vi trodde på oväder. Det blev glass i butiken innan vi gick tillbaka till stugbyn. Där fick vi veta att mamma Ulrika i den andra familjen bestämt sig för att åka hem på grund av sjukdom. Tråkigt att det ska behöva vara så och med så kort tid kvar.

Jag läste bok och vilade under eftermiddagen inför kvällens planerade restaurangbesök. Vi åt gott och det blev alldeles för dyrt men miljön är verkligen fantastisk. Under middagen satt jag och var lite nostalgisk och flög iväg i mina egna tankar lite. På något vis känner jag på mig att detta är slutet på vår sjuåriga tradition. Jag minns första gången jag var på Rånö och åt på restaurangen. Det besöket i augusti 2002 resulterade i många besök framöver och vår semestervecka från 2007 och framåt tillsammans med familjen Pålsson.

Men nu är det nog slut på detta. Den andra familjen har andra planer nästa sommar och våra barn börjar bli stora och tycka detta är för tråkigt. Visst, man kan alltid åka hit över dagen eller en helg för att bada och äta. Men när vi satt i Skutviken i förmiddags och på restaurangen ikväll kändes det som om det aldrig blir som förr igen.

Kvällen avslutades som vanligt utanför stugan med surfplattor och spel. Den mesta packningen är under kontroll så imorgon är det nog bara slutklämmen med det sista och städning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 182014
 

20140718-153939.jpg

Idag är det fredag och veckan börjar lida mot sitt slut. Det kändes bra att ha en tid att passa idag. Jag brukar säga att barnen har svårt att roa sig ute så här och sonen ledsnade efter ett dygn och for tillbaka till stan redan i tisdags. Jag undrar om jag inte är lite likadan. Jag känner mig rastlös och uttråkad och idag har jag dessutom känt mig allmänt ledsen. Utan någon speciell anledning egentligen. Jag är less på min axel som gör ont fortfarande, på såret i magen som förvisso läker sakta men säkert men som hindrar mig från löpning, bad och bastu. Och med tre indragna glädjeämnen finns sannerligen inte mycket kvar känns det som.

Att åka Waxholmsbåt idag var skönt men påminde mig om mina egna båtar och framför allt att jag inte har någon längre och inte lär kunna skaffa någon heller inom överskådlig framtid. Mina två senaste urusla båtaffärer förstörde den möjligheten och hade jag ändå haft båt hade synnedsättningen begränsat.

Turen till Nynäshamn gick bra. Besöket hos vårdcentralen gick snabbt och smidigt. Mitt sår har nu krympt till 3mm djup och jag skulle tro att det kommer vara borta under nästa vecka. Jag tyckte sköterskan slarvade lite med tvättningen både i tisdags och idag bara.

Efter vårdcentralen handlade vi lite som saknades inför de sista dagarna och åt lunch nere i hamnen innan båten gick tillbaka till Rånö. Att komma hit ut igen var ändå skönt, med alla dofterna och ljuden.

Vi hamnade på stranden en stund. Jag är ingen strandstekare, jag blir otålig efter 5 minuter. Dessutom har jag redan bränt mig och det är inget jag gärna vill underhålla mmera. Helst av allt skulle jag vilja ligga inne i svalkan eller i en brassestol i skuggan och läsa men grupptrycket plockade fram det dåliga samvetet och känslan av att känna sig tråkig, så det blev stranden trots allt.

Där drömde jag mig bort till ett akterdäck istället, vaggande rörelser av vågorna och barn som badade från badbrygga istället för sandstrand. Sandstranden fick gärna finnas i närheten, så att det gick att simma till den eller ta lilla båten dit in för de som ville bygga sandslott. Doften av båtskrov ochhhhhhhhh ljudet av tjatter från en VHF-radio…

Besvikelse och nostalgi i samma bägare. Jag undrar vad det är för fel på mig och vad jag egentligen behöver för att känna mig gladare? Och just därför får jag lätt panik för att jag sitter här och känner sådär när jag egentligen borde vara glad.

Så jag övergav stranden i ren självbevarelsedrift och återgick till min bok inne i svalkan istället. Man ska ju göra det man trivs med på semestern.

Vi har bara två fasta punkter kvar på schemat denna skärgårdsvecka som blivit en tradition som firar 7 år i år. Ikväll blir det ytterligare en bastu. Tvätta håret och sitta på golvet längst ner i bastun en stund, ute på klippan en stund med en kall pilsner medan de andra badar. Önska smärtan i axeln och plåstret på magen åt helvete och försöka njuta en stund av ljuden och dofterna. Den friska vinden, kluckandet från vågorna, det avlägsna ljudet av andra människor, sjöfågel, den svaga doften av fisk från klipporna och sjögräset nedanför.

Imorgon blir det besök på öns restaurang Rånö Källan. Vi brukar ta det besöket mitt i veckan men i år blir det sista kvällen och kanske är det en bra avslutning. Annars börjar folket pilla med packningen och är säkert redan mentalt på väg hem. Och där vet jag ju att rastlösheten fortsätter…

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 172014
 

Idag har det varit otroligt vackert väder. Jag som känner mig trött och frusen har äntligen kunnat skippa flease och mjukisbyxor och istället ha shorts och linne på heltid. En stund spenderades på stranden där jag självklart lyckades bränna mig. Dock tror jag inte det är lika allvarligt som tidigare år då jag lyckats få feber och frossa :)

Nu ikväll har vi grillat ute på klipporna och det är nog en av veckans höjdpunkter. Vi valde verkligen rätt dag för det. Kött och potatishalvor i ugn och några åt potatissallad. Allt smakar gudomligt ute i skärgården!

På kvällen gick vi vuxna en långpromenad utan barn ner till Norrö igen. Vi gick senare än vi brukar och skogen var full av rådjur. Vi hade även ett utanför stugan som ganska oblygt kikade runt medan vi var nere vid stranden.

Efter lite kortspel utomhus är det nu dags att lägga sig. Det är också en riktig höjdpunkt. Jag som känner rastlösheten gnaga lite ser fram emot morgondagens tur till Nynäshamn för ett kort besök på vårdcentralen för omläggning samt lite bunkring i matbutiken.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 162014
 

20140716-220753.jpg 20140716-220807.jpg

Det är onsdag och inte så mycket händer. Lite tid på stranden, en vilstund med bok i brassestol och kvällen avslutades med dusch och bastu. Det är riktigt trevligt att få göra sig ren. I år får jag varken bada eller bada bastu men duscha och tvätta håret var riktigt skönt och det är extra gott att lägga sig ren.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 152014
 

Ännu en dag är slut och den har gått fort. Klockan var ställd på 08:00 för att hinna äta frukost i tid innan det var dags att åka till Nynäshamn. Frukost här ute är ganska chil, kaffe och macka på trappan med doft från naturen och havet och en stugby som sakta vaknar till. På morgnarna hör man fiskmåsarna.

Efter frukost var vi fyra som tog skärgårdsbåten mot Nynäshamn. Jag gillar att åka båt och i brist på egen, duger Waxholmsbolaget :) Det är helt klart roligare att åka utan packning och bara kunna kliva av och på utan att behöva släpa.

I Nynäshamn lämnade ett barn oss för att umgås med kompisar istället. Barnet stod ut ett dygn i skärgården men vi hade inga medel att hålla kvar barnet. Men det känns tråkigt och okomplett.

Vi lokaliserade vårdcentralen utan problem. Jag har två bokade tider hos sköterska den här veckan för omläggning. Fånigt nog var jag tvungen att lista mig på den här vårdcentralen, för enbart två besök. Omläggningen gick bra och mitt sår hade krympt ytterligare. Nu är det bara 5mm djupt så med lite tur kanske det snart är färdigläkt. Efter besöket kompletterade vi i en mataffär innan det bar av tillbaka med nästa båt.

Resten av dagen gick fort. Några var på stranden, jag satt i solen med bok och bloggade och andra besökte duschanläggningen. Middag blev burkskinka och gurksås. Inte så vansinnigt kul käk om man vore hemma, men här smakar det kanon!

Kvällen avslutades med en långpromenad, denna gången med alla barnen med vilket var kul. En kort stund satt vi på klipporna medan barnen spelade kort i stugan. Just den här stunden på dagen önskade jag att jag åtminstone haft någon kall pilsner men i övrigt är jag rätt nöjd med mitt beslut att strunta i ölen helt och hållet. Nu har jag inte så mycket träning att ta hänsyn till, men det är skönt att slippa släpa.

Med en medlem mindre i stugan blir det förvisso mer plats och lugnet sänker sig fort. Rollen som förälder kommer förändras inom de närmaste åren och man kommer vara behövd på ett annat sätt.

Ungefär så mycket händer här ute. Imorgon blir väl något liknande upplägg. Frågan är bara om långpromenaden blir norrut eller söderut på ön och om man ska köpa glass och bada bastu och vad det blir för middagsmat :) Nu ska jag i alla fall sova :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 142014
 

Första dagen på skärgårdsveckan är över. Det har varit en första dag väldigt lik flera andra år. Till och med middagsmaten blev den samma som förra året såg jag just när jag läste förra årets blogginlägg :)

Familjen Pålssons mormor och morfar körde större delen av packningen ner till Nynäshamn vilket besparade oss mycket möda. Särskilt nu när vi är två personer med nyckelbensbrott i familjen med begränsad kapacitet :)

Lastningen ombord på skärgårdsbåten gick även den bra även om jag kände mig mer onyttig och i vägen än vanliga fall. Min hund tyckte först landgången var ett hinder som borde passeras och förstod inte alls att man skulle gå på den :)

Allt följer gamla mönster. Trots medhavd matsäck för att dra ner på kostnaderna ombord på båten, blir det irritation och fräs innan det ändå köps mackor och lugnet sänker sig. Att det är en trevlig stund vore kanske att överdriva.

Framme på ön lastas båten av och packningen läggs på släpvagnar som kör packningen till rätt stuga. Därefter ny paus vid lanthandel för inköp av glass och mjölk innan vi går tvärs över ön till den välkända stugbyn. Allt känns som en kopia och jag undrar om vi inte till och med säger samma saker år efter år :)

Sedan vill de yngre barnen göra allt, pumpa gummibåten, bada, fiska och tälja, hela veckans aktiviteter på en gång och sedan är allt tråkigt efter kl17 ungefär :)

Före middagen gick några av oss en långpromenad söderut mot Norrö och tillbaka och därefter serverades spagetti med köttfärssås på burk. Vansinnigt gott och väldigt lätt att tillaga.

Sedan har vi suttit en stund på klipporna medan några försökte bada i det 16° varma vattnet men det blev ingen långvarig aktivitet. Kvällen avslutades med lite kortspel och jordnötter hos Pålssons innan vi nu gör natt. Det går ganska bra men en så liten stuga med sex personer och två hundar i, blir lätt stökig och smutsig.

Jag vet att jag inte låter helt positiv denna första dag. Men jag känner mig själv inte helt glad och lite rastlös. Jag får inte bada och inte löpträna och det är ganska svårorienterat här. Knöligt att hitta till dasset själv och jobbigt att behöva be någon annan en hel vecka eller knipa tills någon annan ska gå.

det här är inte längre ett nöje för hela familjen. Ett barn pratar redan om att åka tillbaka till stan och försöker, som det verkar nästan i panik, ordna till något med än den ena, än den andra kompisen som antingen ska komma hit eller ta emot inne i stan. Alternativen haglar fortare än regndroppar.

Imorgon förmiddag ska jag åka in till Nynäshamns Vårdcentral för att lägga om mitt förband. Det blir båten till Nynäshamn straxt efter kl10 och hem igen runt halv två. Det känns åtminstone lite bra att göra något.

Nu är kvällstet urdrucket, även det klassiskt och nu är det dags att sova.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 122014
 

Bild: Barn som lastas in i ambulans Bild: Röntgenbild på brutet nyckelben

För en kort sekund hann jag bli riktigt rädd, eller sådär när man spänner sig inför att något farligt ska hända. Att sonen ringer från en kompis telefon när batteriet är slut är inget ovanligt, men att det är kompisen som ringer och säger att något har hänt är inte lika ovanligt. Stim och stoj i bakgrunden, lite nervösa röster, fredagskväll. Ja ni kan ju tänka er själva vilka tankar som fladdrade förbi under några sekunder. Fredagskväll, alkohol, badplats, mopeder… Och alltid tänker man det värsta.

Men sonen var nykter men hade lekt i en kundvagn med en kompis och ramlat ur och landat olyckligt på huvud och axel. Nyckelbenet var brutet men operatören på 112 hade ändå tyckt att han skulle ligga kvar på marken tills ambulans kom. För mig kändes nyckelben och ambulans lite motsägelsefullt och jag undrade så klart om något mer hänt och om det där med kundvagn bara var en körare för att dölja någon mopedolycka eller liknande.

Det blev ett snabbt besök på akuten på Södersjukhuset för röntgen och mitella och sedan hemskickad.

Så nu är vi två rörelsehindrade i familjen och vi som snart ska ut i skärgården med mycket packning, det ska bli intressant :)

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jul 112014
 

Den senaste veckan tycker jag värken i mitt brutna nyckelben ökat och det känns inte normalt. Jag har haft svårt att lyfta och sätta upp håret och liknande rörelser, men nu är det svårt att föra den armen framåt och uppåt och till och med att föra handen till munnen. Jag har inte belastat eller gjort mig illa så vid det här laget borde verkligen läkningen ha gott långt efter sjette veckan.

Jag frågade min husläkare vid ett besök för min andra skada med blindtarmen om vad hon trodde men jag märkte ganska direkt att det inte fanns någon kunskap om sådant. Jag fick tipset att gå till en sjukgymnast. Det kändes fel men visst, jag provar.

Idag besökte jag därför en hos Haninge Fysiocenter. Lite frågor och en undersökning och det ganska väntade svaret, att en läkare bör titta på det så det fortsätter läka rätt och inte behöver justeras. Frakturen och en spricka känns ganska tydligt och man ser även att nyckelbenet och axeln är snett.

Så nu blir det till att få en ny tid hos husläkare för att säkerligen bli remitterad till ortopeden på Huddinge Sjukhus för ny röntgen. Det känns som två långdragna historier med både nyckelben och blindtarmsoperation som jag ärligt talat börjar bli ganska trött på…

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Jul 102014
 

Idag hade jag och MP bestämt att ta en lite längre cykeltur. Det blev den första lite längre turen på många veckor för mig och vädret var strålande. Jag gillar inte att säga för varmt, men det var faktiskt väldigt varmt. En genomsnittstemperatur på 26° i skuggan och vi hade ganska lite skugga under färden. Cykeldatorn visade en maxtemperatur på 36° som nog mer speglar värmen i solen.

Turen ner gick och kändes väldigt bra. Det känns så klart i kroppen att nivån inte är den samma. Musklerna tar slut fortare och pulsen skenar lätt. Men vi höll en bra fart ner, 1 timme och 12 minuter utan paus och ett genomsnitt på drygt 32km/h.

Framme i Nynäshamn var självklart målet gästhamnen. Värmen gjorde sig lite påmind och vätskebristen som gjorde mig lätt illamående. Vattnet i flaskan var solvarmt och jag fick helt klart flashbacks till Nicaragua där vattnet man drack sällan var under 30° :) Då som nu tyckte jag det var ganska äckligt. Men i hamnen bunkrade vi med kall dryck och mjukglass och njöt en stund nere på bryggan. Att jag längtade efter båt är väl ingen idé att ens nämna…

Vägen hem gick trögt. 1 timme och 22 minuter färdtid och 7 minuters paus längs vägen. Genomsnittsfarten sjönk till 28km/h och min genomsnittspuls som vägen ner legat på 154bpm, låg nu på 161bpm. Ska man lita på cykeldatorns höjdmätning är det betydligt mer uppför än åt andra hållet och motvinden var stundtals ordentlig.

Men det är inget snack om att distansen satt spår i kroppen. Jag valde att inte ta ut mig ännu mer trots att vätskebalansen kändes helt OK på hemvägen.

Nästan 8 mil blev det idag, en lång väg och en mycket lång väg tillbaka till min tidigare nivå. Men jag är på gång och allt är bara en fråga om tid. Nu ska jag gå hem och träna mer på trainer och hoppas det blir mer landsväg med kanske lite svalare temperaturer. Jag kommer även försiktigt prova på löpning för att se hur det känns i kroppen.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Jul 092014
 

Det är inte mycket som händer just nu och därför finns det inte mycket att skriva om. Tiden sniglar sig fram samtidigt som det känns som om den skenar ifrån mig och att jag inte orkar eller kan utnyttja den som jag skulle vilja.

Läkningen efter min blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer går sakta men säkert åt rätt håll. Mitt öppna sår har minskat till hälften när det senast mättes i fredags och jag hyser gott hopp om att det ska ha krympt ytterligare till kommande fredagsundersökning.

Mitt brutna nyckelben verkar också läka även om vissa rörelser fortfarande gör ont och man kan fortfarande känna och se på min axel att det är snett och inte likadant som på andra sidan. Inte vet jag om det alltid kommer vara så eller om det bara tar sin tid. Jag får fortfarande kämpa för att själv kunna sätta upp håret. Jag kan inte börja träna armar och axlar ännu, det gör för ont och jag märker hur otroligt klen jag har blivit. Igår när jag skulle spänna fast cykeln i trainern fick jag ta i med båda händerna för att spänna åt spärren :)

I förrgår kom värmen och något nytt började blomma i naturen, för jag fick jordens pollenchock och kunde knappt andas genom näsan. Det lär vara GråboW som blomstrar vid den här tiden och den växten tål jag tydligen inte. En kort släng av allergi när våren kom med björkar och annat, men annars har det varit bra — tills nu. Det gör att kroppen orkar ännu mindre.

Allt blir som en ond cirkel. Det känns bra att träna även om sjukvården tycker att jag ska ta det lugnt. Däremot kan jag inte träna och duscha hur mycket som helst på grund av mitt bandage som bara tål vatten till en viss gräns. Så träning kan bara ske när jag ska till sköterskan för omläggning kommande dag. Jag antar också att man svettas under förbandet och svettas gör jag kopiöst mycket när jag tränar inomhus och ingen svalkande vind som torkar.

Trots att jag är ledig och egentligen vill göra saker, sitter vi mest hemma. Inget av de fyra barnen vill göra samma saker och allt de vill göra kostar pengar. Bara att åka in till stan och gå på Djurgården slutar alltid med hundratals kronor i mat, glass, dricka och fika och med mindre är det inte ens någon idé att föreslå något liknande. Vår ekonomi är inget jag gärna skriver om i detalj, men bra är den inte och inte blir det bättre av att vara sjukskriven.

Så det är inte mycket som händer som känns värt att berätta om. Inne är det åtminstone svalt och utanför känns det som om livet rusar förbi och jag kan känna att jag inte har kraft och energi nog att haka på. Så istället bara sitter jag, dricker en kopp kaffe till och tar ytterligare en varm nygräddad bulle och tuggar mig ytterligare lite längre bort från mina träningsmål som jag så hett traktar efter… Inte ens det orkar jag göra något åt just nu.

Jag vill ju göra saker. För att löpträna måste jag bli lite mera läkt först men cykla går bra. Men jag känner mig mest tjatig och i vägen av att fråga mina vänner om de vill cykla. Då sitter jag hemma tyst istället och tolkar den tysta telefonen som om mina tankar om att jag är tjatig därmed är bekräftade. Fortsätter jag såhär är semestern snart slut, jobbet och en lång höst och vinter väntar och jag sitter där och ångrar mig att jag inte gjorde något kul av min lediga tid. Jag skulle behöva ladda batterierna efter ett intensivt år och nog för att vila också är rekreation, men kanske lite mer positiv input skulle vara bra.

Andra bloggar om: ,



Posted from .

Jul 082014
 

När jag cyklade i helgen senast strulade min framväxel redan från början och ungefär i mitten av mitt träningspass hoppade kedjan ner på minsta kransen fram och det gick inte längre att växla. Ett glapp i pedalerna kom och gick så nu efter ungefär 200 mil var det verkligen dags för service.

Cykeln är köpt på XXL i Kungens Kurva och där har jag också livstids service vad gäller växlar. Men utan bil går det inte att ta sig dit då man inte får ta cyklar på bussar. Så det var bara att rulla ner till favoritbutiken Sportson i Haninge som ligger inom gångavstånd. Jag lämnade in den igår och idag kom ett SMS som meddelade att cykeln var klar samt priset. Jag gillar verkligen Sportson, både för deras höga servicenivå och kunnande och för deras rimliga priser när det gäller just justering av växlar och helservice av cykeln i olika nivåer. Det var helt klart värt dom pengarna och det hade blivit dyrare att betala någon kompis bensinpengar för att köra över den till Huddinge för service. Eftersom cykeln bara körs inomhus blir slitaget inte speciellt mycket.

Nu har jag fått tillbaka den och allt fungerar så klart perfekt. Glappet i pedalerna berodde på att vevpartiet behövde dras åt vilket också gjorde att framväxeln inte längre fungerade. Så nu är det bara att trampa vidare :)

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jul 052014
 

Idag tog sig nästan hela familjen in till stan för att gå en långpromenad i det vackra vädret. Det blev båten ut till Djurgården för en promenad med mat- och glassstopp mot Djurgårdsbrunskanalen. Där gick vi hela varvet runt, bort till gamla Djurgårdsbron, över den och längs kanalen hela vägen tillbaka till nya bron.

Mycket båtar, badande hästar, promenerande, löpande och cyklande människor. Det är en riktigt härlig stad vi har!

Vägen hem gick på trötta ben längs Strandvägen och Hamngatan tillbaka till centralstationen. Jag mätte inte sträckan den här gången men det måste ha blivit närmare en mil. Trots att mina otränade ben värkte och operationssåret i magen börjat sticka lite, kände jag mig otroligt glad och nöjd över dagen. Alla var glada och positiva hela tiden och ingen fick något utbrott. Barnen klättrade i träd, 10-åring som tonåringar och självklart fotograferas uppe vid kanonerna vid Sjöhistoriska museet.

Andra bloggar om: , ,



Posted from .

Jul 012014
 

Jag fick nyligen höra att min gamla ledarhund Gustav nu lämnat det jordiska livet och jag kände bara att jag måste skriva något till hans minne.

Gustav kom i juni 2004 och var en stor Labrador med enorm mängd energi. Det var ständigt full fart på honom och allt gjordes springande eller hoppande, aldrig lugnt och sakta. Ett litet roligt måtto jag hade för honom var att det blir en del fel men väldigt mycket rätt också och det stämmer ofta på hundar med så mycket energi. Det var väldigt positivt för mig. Arbetsviljan och lusten var i stort sett obegränsad och ingen miljö var för tuff för den hunden. Stockholms centralstation i rusningstrafik var himmelriket för honom jämfört med en tom, lång och tråkig gångväg där en sådan hund lättare tappade koncentrationen. Jag fick honom och får fortsatt liknande hundar med tanke på det liv jag lever.

Ett par väldigt starka minnen som hänger ihop med den hunden är dressyrträningarna under de uppföljningskurser vi var på. På inkallningar kom han alltid som skjuten ur en kanon och använde ofta mig för att bromsa och inrättning i fot skedde alltid i jämfota skutt.

När vi stod och väntade på buss eller tåg var han ofta väldigt otålig om väntan blev mer än 40 sekunder :) Först satt han perfekt fot vid sidan av mig, men snart åkte rumpan ut så att han till slut satt mer framför mig än bredvid mig så han kunde titta på mig. Först kom små gnyn, sedan små dämpade skall och till slut små skutt på mig för att visa sin otålighet. Det var väldigt vanligt att medresenärer som stod i närheten skrattade åt hans otroligt charmiga beteende :)

Efter en tid började vi få problem. Det började med att en lös hund i området där vi bodde kom springande och anföll Gustav bakifrån medan han arbetade i sin ledarhundssele. Det var någon argsint Terrier som inte borde varit lös. Det blev inga fysiska skador men Gustav började bli på sin vakt mot andra hundar och bakom sig. Inför hundmöten började han ladda upp väldigt mycket och jag som inte kunde se vad vi mötte blev också stressad och irriterad.

När ett sådant påhopp bakifrån upprepades, antagligen av samma hund så blev det för mycket. Gustav gjorde utfall mot nästan alla hundar vi mötte och började ladda inför varje gathörn i fall det skulle komma någon. Där jag jobbade på Södermalm i Stockholm, gav det tyvärr ganska ofta utdelning då det var väldigt hundtätt.

Vi gjorde några försök tillsammans med instruktörer att rätta till det men beslutade sedan gemensamt att pensionera Gustav och förse mig med en ny ledarhund. Min bror med familj fick i juli 2007 bli hans nya hem och där har han förgyllt deras tillvaro sedan dess. Jag har träffat honom några gånger och det har varit bitterljuva möten. Samma gamla glada energiska hund som jag önskat kunnat fortsätta arbeta med mig. Ändå kändes det bra att kunna ge honom ett bra liv vilket var förutsättningen för att pensionera honom.

I filmklippet nedan kan man se Gustav i typisk action då överskottsenergin svämmade över :)

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Jun 292014
 

Bild: Joakim Nömell i en cab Bild: Joakim Nömell & Rickard Forshäll vid en cab på ett torg

Det är alltid roligt att träffa hela eller delar av gänget igen. Tyvärr händer det alldeles för sällan.

Men idag träffades jag och Rickard äntligen. Vi tog en biltur i hans cab i det växlande vädret. Drack en kaffe på söder och for på omvägar hem igen.

Jag har känt mig lite nere ett tag till följd av mina skador med brutet nyckelben och blindtarmsoperation som gjort att jag haft ont länge och inte kunnat träna och gått miste om större delen av den här säsongen. Strul med en tonåring och tankarna på hur man är en bra förälder har inte gjort det bättre. Det känns verkligen som en styrkekick att träffa någon av deltagarna då. Jag satt och tänkte på oss 10 som for iväg till Nicaragua, 10 stycken med olika livsöden och där alla vänt olika negativa saker till något bra. Ibland med nästan omänskliga krafter. Det finns så mycket styrka att hämta hos allihopa och det är bara synd att vi ses så sällan. Men när det sker är det riktigt bra!

Rickards livshistoria är precis som många andras, oerhört stark. Att vända ett långt liv med kriminalitet och missbruk till ett rent och hederligt liv visar på en inre styrka som man bara inte kan låta bli att fascineras av. Dessutom en varm och väldigt humoristisk och godhjärtad människa. I Nicaragua brukade han säga att han jobbade med sitt ego, men av det märker man över huvud taget ingenting.

Men så är det för alla oss 10 deltagare och alla ni andra där ute med någon funktionsnedsättning, oavsett om den är fysisk, psykisk, intellektuell, medfödd eller tillkommen senare i livet. Jag, Pax, Nina, Petra, Maria och Arkan som så många andra kämpat med våra medfödda funktionsnedsättningar och allt vad det innebär i form av fördomar och förändrade livsvilkor och förutsättningar. Rickard, Sonia, Niclas och Titti som fått sina funktionsnedsättningar senare i livet som måste kämpa med den stora omställningen och de nya förutsättningarna. Alla går igenom en enorm resa, både inre och yttre. Gemensamt för alla oss och många, många andra är att det är OK att tappa sugen, orken, gråta, skrika och känna den totala hopplösheten. Men ändå sedan igen, resa sig upp och ta nya tag och försöka igen och på ett annat sätt.

Det är i det här jag finner min egen styrka när jag faller och blir svag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 Posted by at 16:25  Tagged with:
%d bloggare gillar detta: