Zwift Canyon Pretzel Mission

Bild: Zwift screenshot

Zwift annonserade om en ”liten” utmaning för några veckor sedan. I samarbete med Canyon lottar man ut en riktig cykel, en Canyon SLX. För att vara med i utlottningen behövde man köra banan ”the Pretzel” som omfattar alla delsträckor på den virtuella ön Watopia, både medsols och motsols, dvs 2 varv. The Pretzel är totalt 72km och går två vändor uppe i deras nya bergsparti och innebär ca 1900 meters klättring totalt.

Jag som aldrig vinner någonting vid tävlingar och utlottningar har inte den minsta förhoppning om att vinna en så fin cykel. Men den skulle göra sig fint på min trainer. :) Däremot är det en extra sporrande anledning att köra ett av dom hårdaste passen jag någonsin gjort tror jag. Jag var tvungen att göra det idag eftersom utmaningen bara gäller till på söndag och i helgen blir det förmodligen utomhuscykling. Så det var idag eller inte alls.

Förra helgen körde jag Vätternrundan och i förrgår SM. Det kändes fortfarande i kroppen och någon vilodag till hade kanske inte skadat. Inser nu efteråt att en grötfrukost hade varit lägligt. Det kändes direkt första vändan upp på berget. Först gick det ganska bra men när jag skulle upp den sista biten över den snöklädda toppen sa benen helt enkelt tvärt ifrån. Jag behövde stanna flera gånger under den sista kilometern upp på berget vilket aldrig hänt förut. Det har inte gått fort, men stanna har jag inte behövt. Försökte jag stå upp för att få mer kraft bar inte benen mot slutet.

Efter 9km klättring bar det nedåt igen och det blev tid för vila. Därefter gick turen över den mer lätt kuperade delen av banan innan det efter ungefär 46km började bära uppåt igen. Andra turen upp på berget gick som tur var inte över den högsta snöklädda toppen men det var tungt så det räckte ändå. Stoppen blev något färre och kortare men jag var nära att ge upp ”bara” någon kilometer före den högsta punkten.

Sista 15km gick det nedåt och på den platta delen av banan men det fanns ingen kraft kvar. Jag orkade nett och jämt hålla 30km/h där jag annars brukar ligga närmare 40. Pulsen låg på under 145bpm och effekten under 150 watt men det fanns ingenting mer att ge. Bara att rulla sista biten i mål. Dom små, små backarna på den platta delen av banan sved i låren.

Målplinget däremot gjorde inte alls ont. :) Jag nästan ramlade av cykeln. Passet tog mig 2 timmar och 41 minuter plus 10 minuters vilotid och det var helt klart det jobbigaste jag genomfört på länge. Men jag gjorde det och känner mig rätt nöjd med det, även om det inte kommer dimpa ner någon Canyon SLX i brevlådan. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Paracykel SM 2016

Bild: Prispall SM 2016 Paracykel tandem

Idag började SM 2016 i Västerås med strålande vackert väder med lite vind. Sm började bland annat med junior- och paracykel-klasserna.

Paracykel växer sakta i Sverige känns det som och idag tror jag det stod ett 15-tal totalt på startlinjen varav 4 tandemteam. När vi kollat in banan i förväg på Strava såg banan väldigt platt ut och med andra ord perfekt för tandem.

startfältet i tandem var inte att leka med. Förutom 4 av Sveriges bästa tävlande, stod också 4 av Sveriges bästa piloter med på startlinjen. Det är inte bara bra för tävlingsresultaten utan också oerhört bra för parasporten

Följande tandemteam startade:
* Louise Jannering & pilot Anna Svärdström
* Jag & pilot Marcus Juneholt
* Jörgen Gustavsson & pilot Fredrik Ericsson
* Henrik Rüffel & pilot Nils Penton

Grenen, eller ”disciplinen” kallas tempo. Den går ut på att varje cyklist startar med någon minuts mellanrum och kör 25km så fort som bara är möjligt och snabbast vinner. Eftersom det inte finns tillräckligt många tjejer för att bilda en damklass, tävlar damerna i samma klass som herrarna men får en tidsrabatt på ca 12,6% på sin tid.

Jag tycker tempo är en ”svår” gren och har aldrig tyckt att jag varit starkast i de explossiva grenarna. Jag har alltid tränat för längre distanser, både i löpning och cykel. Men nu sedan några år tillbaka är det mycket intervallträning för att bli bättre.

Vi startade först bland tandemteamen. Jag vet inte vem eller vad som avgör startordningen, men dom senaste tävlingarna har jag, i mitt tycke dragit nitlotten att starta först. Det är alltid bättre att jaga än att bli jagad. Åtminstone känslan är att jag presterar bättre av att jaga. Men ödet eller något system avgjorde det igen.

Vi startade på ramp och det har jag nog inte provat förut, men det gick utan problem och vi accellererade iväg. Banan var som sagt väldigt platt men motvinden på vägen ut starkare än vad jag hade förväntat mig. Det kan man också se på resultatet sedan, att vägen ut gick ungefär 2 minuter långsammare än hemvägen. Men vi snittade ändå över 40km/h fram till vändpunkten.

Kort efter vändning mötte vi nästa tandemteam Jörgen & Fredrik och även om det var svårt att avgöra så låg dom obehagligt nära i tid. Dom andra två teamen mötte vi senare men då var det för lång tid från vändning för att det i huvudet skulle gå att avgöra hur vi låg till. Och tjejernas tidsrabatt är inget man huvudräknar fram i det läget. :)

Det var bara att köra på in mot mål och det gick undan, 47km/h i snitt.

Sedan hände det saker. :) Team Jörgen & Fredrik gick i mål och slog oss med 19,9 sekunder och jag förberedde mig på en silverplats. Det var väldigt små marginaler. På grund av en felkörning av team Jörgen & Fredrik fick de tidstillägg på 20 sekunder av tävlingsledningen vilket gjorde mig & Marcus till segrare med 0,1 sekund, minsta möjliga marginal.

Efter omräkning kom team Louise & Anna på tredje plats endast 18 sekunder efter oss andra och en stund senare rullade team Henrik & Nils in på en fjärdeplats.

Det bör också för ordningens skull tilläggas, att det rådde oklarheter kring huruvida de tre andra teamen också körde fel precis som Jörgen & Fredrik, men tävlingsledningens beslut stod fast.

Så det blev guld för mig. Och visst, i tävling gäller regler och missöden sås om punktering eller liknande alla lika. Allt kan hända och det kan påverka placeringen. För mig är det givetvis roligt att vara svensk mästare, men guldet har en liten silverkant eftersom team Jörgen & Fredrik faktiskt slog oss prestationsmässigt.

Tävlingen slutade som tävlingar ska sluta, någon är glad, någon annan är besviken och själv hamnade jag någonstans däremellan dessa två känslor. Vi packade bilen, tog farväl av våra piloter och kompisar och far nu mot Stockholm igen.

Den viktiga delen av tävlingssäsongen är slut för min del. Det återstår ett par tävlingar som jag ska köra om jag har pilot samt tre inbokade motionslopp i form av Roslagshösten, Sthlm Bike och Velothon Stockholm i augusti och september. Det jag laddar och ser fram mest emot, är Velothon Stockholm då jag och min pilot Mattias ”MP” Pålsson har en stark ambition att köra bättre än förra året. Drömmen och målsättningen är att försöka köra in på runt 4 timmar, men det är mycket som ska stämma för att det ska vara realistiskt. Framför allt mer träning under sommaren och turen att lyckas hänga kvar i någon av de snabba klungorna. banan är stundtals lätt kuperad och det är i backarna vi lättast tappar singelcyklisterna och min pilot behöver känna sig mer säker på klungkörning och våga ligga närmre för att inte heller tappa draghjälpen. Men jag tror och vill att det ska gå. Vi får se. :)

Nu ska jag ändå njuta lite av segern idag. Den starkaste känslan är ändå hur fantastiskt startfältet varit. Den knappa marginalen mellan de 3 pallplatserna säger en del om den styrkan.

Ett stort tack till min pilot Marcus Juneholt och för dagens insats.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Inför SM 2016

I övermorgon onsdag är det dags för SM i landsvägscykel som i år körs i Västerås. Paraklassen är med för tredje gången och antalet anmälda paracyklister ökar. I skrivandets stund är vi 17 anmälda i klasserna tandem, handcykel, trike och racer.

Uppställningen i min klass, tandem är verkligen inte att leka med och det kommer bli så hårt. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och spännande när det både sitter Sveriges bästa paracyklister bak och bland Sveriges främsta cyklister som piloter i de 4 ekipagen.

Så här ser uppställningen ut just nu:
* Louise Jannering & Anna Svärdström
* Jag & Marcus Juneholt
* Henrik Rüffel & Nils Penton
* Jörgen Gustavsson & Fredrik Ericsson

Allt kan hända och inget är uppgjort i förväg. Det man säkert kan säga, är att det ingalunda blir en promenadseger för något team och det kommer helt säkert bli ett SM är det är som tuffast.

Mina egna chanser? Ingen aning. Förutsättningarna är bra. Jag har en vansinnigt stark pilot i Marcus Juneholt som jag körde med SM förra året. Min egen form är bättre än förra året även om jag ännu inte riktigt är där jag vill vara både i styrka och vikt. Banan ser relativt platt ut och distansen är 5km kortare än vanligt och är bara 25km i år. Det kan bli väldigt höga farter för alla team.

Siktet är givetvis inställt på att vinna. Även om det är roligt så kommer det i andra hand. Vi kör i disciplinen tempo där man kör fullt ös och snabbast i mål vinner. Det är en gren som jag inte känner som min starkaste. Ofast är jag för dåligt uppvärmd före, allt för rädd för att köra för hårt innan. Tävlingsnerverna gör också att pulsen och andningsfrekvensen lätt blir hög tidigt och då kommer mjölksyran snabbare ut i benen.

Banan i år är 25km och som ni kan se på ett Strava-segment nedan, så verkar det vara ganska platt vilket är bra för tandem.

I övermorgon går en samåkning från Stockholm mot Västerås. Kl11:01 går första start i klassen tandem och knappa timmen senare kommer det vara över. Det blir det sista före sommaren. Sedan återstår några mindre tävlingar och ett par motionslopp i början av hösten.

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

31km dagen efter Halvvättern 2016

Bild: Zwift-cyklist

Igår körde jag och min pilot Halvvättern 2016. Även om kroppen numera återhämtar sig fort, kände jag av benen i trappor efteråt. Så det hade väl varit befogat att ta en vilodag idag. Det hade i vart fall inte varit fel, men finns lusten i kroppen att träna så kör jag och jag har ett SM om två veckor som jag gärna vill göra bra ifrån mig på. Så nu ligger fokus på tempo och intervallträning hellre än långa distanspass.

Ikväll kände jag för att göra ett försök att köra lite hårt, om inte annat för att trampa ur ”slaggen” i benen. När jag kör Zwift kan jag ha koll på mina värden via appen i mobilen, men jag väljer oftast att köra på och analysera värdena i efterhand istället. Oftast känner jag tydligt i kroppen hur det kommer gå och idag kändes det väldigt bra.

På andra varvet hittade jag en stor klunga att ligga med. Den måste ha varit väldigt stor för det gick ganska bra att följa den med hjälp av ljudeffekterna i Zwift. Inte i detalj så att jag låg rätt i klungan, men jag kunde höra om jag låg före eller halkade efter. Säkert blev min körning ryckig då precisionen i ljudåtergivningen inte är så exakt. Min fru stod med vid skärmen en stund och syntolkade.

Hade jag kunnat se själv vet jag att det hade varit otroligt sporrande, för det var det av bara ljudet och vetskapen att vi låg där ihop ett stort gäng. Jag fokuserade på att ”trycka och dra” och låta benen jobba både fram- och baksida. Jag är medveten om att jag är dålig på rundtrampet när jag kör tempo eftersom jag blir så himla stressad och taggad i tävlingssituationer.

tanken var att köra 40km, men precis på varvningen vid 31km hängde sig programmet för första gången för mig sedan starten i julas. Jag lyckades spara aktiviteten med ett nödrop utan att den avbröts och gick förlorad och härnedan kan man se lite data.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Halvvättern 2016

Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.

Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.

08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.

Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.

Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.

Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.

Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.

Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.

Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.

Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.

När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.

När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.

Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.

I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.

Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.

Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.

Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Total tid: 4:56
Rulltid: 4:33
Stopptid: 23 minuter
Genomsnittlig hastighet: 33km/h
Genomsnittlig puls: 151bpm, max: 174bpm
Genomsnittseffekt (normaliserad): 186 watt

I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!

Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.

Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Träningspass 90km

Nästa helg kör jag och ”MP” Halvvättern. Vi kände att vi behövde ett distanspass och även om vinden var nordlig och frisk så var det varmt och skönt.

Målet för dagen var Nynäshamn som vanligt men vi valde att vända på vår runda och köra Gamla Nynäsvägen söderut och de mindre vägarna genom Stora Vika upp mot Tungelsta hem. På så vis fick vi fartsträckan i medvinden och backträning hem i motvinden. Vi bestämde också att köra hårt på vägen ner för att se vad vi förmådde med lite gynnsamma vindförhållanden och istället ta det lite lugnare på hemvägen.

Vägen ner var fantastisk och det gick undan. Målet blev att nå Nynäshamn på mindre än en timme men när trafiken tätnade någon knapp kilometer från gästhamnen och vi slog av tidtagningen, stod klockan på 1:01 vilket gav en medelfart på drygt 37km/h.

Kaffet och kanelbullen på bryggorna kändes välförtjänt och vi fick perfekt lä för vinden och det var hur behagligt som helst. Jag kände mig faktiskt mör i benen efter gårdagens GP på Arlanda Test Track trots att det inte var så långt och inte kändes så jobbigt just då. Men det tog nog ut sin lilla rätt trots allt.

det är lätt att bli kvar där i värmen, det är en bra plats på jorden som jag rent allmänt trivs väldigt bra på. Det är min dos av hav och båtar numera. Det gick åt en del vatten i värmen idag och jag låg lite minus eftersom jag var grymt törstig hela tiden.

När vi rullade hemåt igen hade vi som sagt bestämt att ta en annan och delvis okänd väg som vi körde under Velothon Stockholm förra året. Vi ska köra det loppet igen i september och har lite ambitioner och då vill vi få in backarna i muskelminnet.

Vi svängde av rätt i första korsningen men fel i nästa så vi kom tillbaka nästan där vi började. Vi valde då att köra Nynäsvägen upp till Ösmo för att ansluta på sträckan den vägen istället. Ösmo Plantshop låg lägligt till för att åter fylla vattenflaskor eftersom jag ”råkat” dricka upp den vi fyllde på i Nynäshamn bara en stund tidigare.

Men sen rullade vi vidare och nu har vi lärt oss vart vi körde fel till nästa gång. Som belöning fick vi än ännu mer kuperad sträcka genom Väggarö och ett par små backar där är fostrande. ;)

Det var ganska skönt på hemvägen trots motvinden som ändå var måttlig genom skogen. Den totala farten hem inklusive ovanligt mycket trafik och rödljus slutade på straxt över 28km/h. Vi enades ändå om att det kändes i benen när vi äntligen parkerade cykeln för dagen.

Det blev 90km totalt idag och en bra lågintensiv träning med några tuffa intervaller. Det blir inget mer utepass före Halvvättern nästa söndag men det kommer vi klara fint. Målet är att ta oss i mål på under 5 timmar inklusive stopp. men det hänger självklart mycket på väder och vind.

Däremot blir det en del inomhus på trainer och framför allt en del rodd under veckan. Det ska bli mycket intervall och intensiv träning inför SM om lite drygt två veckor.

Andra bloggar om: , , , , ,

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track

Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.

Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.

Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:

  • Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
  • Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
  • Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström

Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.

Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.

Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.

Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.

Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.

På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.

När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.

Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.

Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.

Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!

Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.

Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.

Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.

Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”

Roddpass 10000 meter del II

Bild: Joakim Nömell i roddmaskin

Idag blev det ett nytt roddpass med distansen inställd på 10000 meter och fokuset inställt på förbättring jämfört med i förrgår.

Det kändes bra i kroppen idag och händerna läker allt fortare, så dom börjar helt klart härdas. Mina händer är inte riktigt vana vid hårt arbete på det viset.

Pulsmätaren jag hade problem med i förrgår fungerade dom första minutrarna men lade sedan av. Jag testade även efter passet och då fungerade pulsen när jag var långt framme nära displayen, men när jag åkte längst bak tappade den pulsen. Det här hade jag inte problem med i början och avståndet är inte mer än 2 meter vilket inte ska vara några problem för ANT-kommunikation. Jag får byta batteri i pulsbandet och se om det hjälper eller prova ett annat pulsband innan jag vet om något hänt i senaste mjukvaran i roddmaskinen.

Dagens pass, som man kan se här, genomfördes nästan 2 minuter snabbare än i förrgår. Nu hade jag ingen puls att analysera, men det kändes ganska bra i kroppen. Inte lika ont i fotlederna längre, så även dom börjar härdas. Givetvis viss trötthet i armar, rygg och ben mot slutet, men inte utpumpad. Det som främst satte stopp för ännu hårdare insats var främst händerna igen. När jag blir trött blir greppet sämre och händerna glider mer över åran och då inbillar jag mig att blåsorna kommer fortare. Men det blir som sagt bättre för varje gång och rodd är grymt kul!

Dagens pass gjorde att jag klättrade från 38:e plats upp till 32:e plats av dryga 40 rankade på den distansen. Men för att nå topp 20 får jag nog träna lite till. Jag har fått känslan av att det är mest elitroddare och militärer som registrerar och rankar sina pass i Concept2’s loggbok. Många är riktigt duktiga och ligger på runt 25 minuter på 10000 meter. Dit har jag en liten bit kvar. ;)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from .

Roddpass 10000 meter

Bild: Joakim Nömell i roddmaskin

Idag blev det ett nytt 10000-meters roddpass i ganska lugn takt. Tiden 45:35 med en takt på 2:16,8 minuter per 500 meter var inte något att skryta med, men målet för dagens träning var att snarare utföra en mer korrekt rodd hellre än snabbare. Jag vet inte om andra nybörjarroddare har samma ”problem” som jag har. Jag känner av träningen främst i ryggslutet och fotlederna. Det känns inte som något problem, utan snarare som ovana vid dessa rörelser. Jag älskar rodden särskilt som den involverar hela kroppen.

Det kändes bra idag och rodd är roligare än många tror. Jag blev lite frustrerad bara eftersom jag inte fick med mig pulsen i loggningen trots att pulsen visades på skärmen. Men det blev ingen röståtergivning av pulsen och den lagrades inte heller i min loggbok. Kanske hände något i och med den senaste uppgraderingen av programvaran i roddmaskinen. Jag får ta bort pulsbandet och lägga till det igen och se om det hjälper.

buggen i appen ErgData för iPhone som gör att musiken och röståtergivningen krockar finns kvar. Om jag har musiken på en bra volym vid passets början, så sänks volymen markant vid första rapporteringen som jag har inställd på var annan minut. Efter rapporteringen förblir musiken på en väldigt låg volym. Så pass låg att den inte fungerar som sporre i träningen. Felet är rapporterat och jag hoppas det åtgärdas i nästa version.

Detaljer om dagens pass kan man se här.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Träningspass 41km

Efter en planeringsdag på jobbet hade jag huvudvärk och kände mig allmänt låg. Huvudet var fullt av negativa tankar av alla de slag, allt möjligt rörande jobb, privatliv och inte minst träning. Det hade varit lätt att lägga sig på soffan och slöa bort kvällen till läggdags.

Jag bestämde mig för att åtminstone sätta mig på cykeln och ”trampa runt” lite för att få svettas åtminstone och för att se om huvudvärken ville släppa.

Och som vanligt när man börjar byta om och fylla vattenflaskorna börjar svetten rinna och pulsen stiga innan jag ens börjat röra på mig. Kroppen känner igen lukterna från tvättmedlet i träningskläderna och ljudet från träningsprogrammmet Zwift som startar upp.

Jag hade bestämt att köra 4 varv på min relativt platta bana för att få ihop dryga 40km och en dryg timmes träning och tanken var att låta det gå som det går utan att gräma mig över resultatet. Men redan efter några kilometer försvann huvudvärken så direkt att jag fysiskt kunde känna det. Det är ungefär samma känsla som dom få gånger jag fått morfin i mitt liv fast detta är naturligt och hälsosamt.

Och genast hade jag glömt det där med att ta det lugnt. :) Jag öste på och det kändes riktigt skönt.

När jag var klar sen, såg jag på min puls att det inte varit speciellt jobbigt. Inget illamående eller utmattning. Ändå gjorde jag mina 40km över en minut bättre än på rätt länge.

153 i medelpuls, 213 watt i medeleffekt och 36,7km/h i medelfart är ett resultat jag är mer än nöjd med.

Till helgen blir det lite utecykling om vädret blir gynnsamt och förhoppningsvis också lite rodd.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Roslagsvåren 2016

Roslagsvåren är tillbaka efter 2 års uppehåll. Både vårupplagan och höstupplagan arrangeras av Fredrikshof och går i norra Stockholm med start och mål i Upplands Väsby. Det är väldigt trevliga lopp som är väldigt bra arrangerade, fina vägar och ofta många deltagare.

Idag såg väderleksprognosen väldigt bra ut. 20 grader, lite moln, inte så mycket vind, perfekt cykelväder. Det gick att stå i korta ärmar och ben redan vid starten straxt efter 9 för en frusen stackare som jag, utan minsta problem.

Idag körde jag med Thomas och bland de startande fanns även Patrick med fru som skulle köra en lugnare nybörjarklunga som träningspass inför Halvvättern om några veckor. Jag och Thomas planerade att försöka hänga med någon grupp som höll 30-fart.

Vi rullade iväg med en större spontan klunga. Det här skriver jag ofta, men det är just det här som är cykling för mig. Fint väder, varmt och ljumma vindar. Ljudet av massor med däck mot vägbanan, tickandet från nav, klickandet och rasslet från växlar, glada röster omkring, enstaka instruktioner från några som håller ihop. Vinden kändes skön mot benen och det var liksom som om jag tinade upp från Skandisloppet förra helgen som vädermässigt var ganska misslyckat om man ska uttrycka sig något sånär jädrans lite försiktigt. :)

Man trodde att ungefär 1200 startade denna dag, men siffran varierade lite. 800 föranmälda och väldigt många kom tydligen till efteranmälan på grund av vädret. Väldigt begripligt.

Tempot gick i jämn och lugn takt. Vi hängde med samma gäng upp till depån vid ca 40km då en del stannade medan andra drog vidare. Vi gjorde en kort paus för att fylla vatten och ta en bulle. Därefter rullade vi iväg själva då flera av de vi hängt med verkade vilja stanna lite till.

Uppe i Rimbo efter ca 60km var det nytt stop med kaffe och bulle. Det var en sponsordepå och det var skönt att stå där en stund, dricka kaffe och prata med lite folk. När vi åter rullade vidare tog vi rygg på en större organiserad klunga som vi gjorde sällskap med upp till 80km-depån. Där valde dom att stanna och vi rullade vidare i jakt på några nya cyklister att följa.

De sista 5 milen till mål är ganska roliga. Vi hittade ingen ny klunga att cykla med, bara enstaka cyklister, men ingen som höll vårt tempo som vi hade skruvat upp en del. Jag lyckades dra på mig hållW när vi plötsligt ökade tempot och låg ensamma i motvinden och det tog en stund innan den släppte.

Några kilometer efter 80km-depån svänger man höger in på en lite krokig, kuperad väg. Egentligen är den min favoritsträcka. Korta uppför och nedför, lite kurvig och rolig att köra. Men idag förstörde mitt håll det roliga den sträckan då jag behövde jobba bort den krampkänslan.

Efter en stund körde vi ikapp en mastergrupp som vi låg bakom en stund men tappade dom igen då de stannade för att samla ihop sig.

Vi gjorde ett kort stopp för vatten och banan på ”korvdepån” vid 10 mil men valde bort varmkorven. Vi kände att vi låg på plus redan med bullar och kaffe och behövde spara korven till målgång. Synd, annars är varmkorv sådär ute gudomligt gott. :)

Härifrån hade vi målkänning med bara knappa 35km kvar. Det rullade på i bra fart genom Lindholmen och vi såg bara till enstaka ensamma cyklister som kämpade på in mot mål. Av någon anledning blir det alltid så glest mot slutet. Vi passerade ”godisdepån” vid 12 mil och hittade mot slutet tre cyklister att göra sällskap med fram till spurtsträckan mot mål. Då ökade vi och rullade straxt in under målbågen.

Vi fick våra medaljer som som alltid, kändes välförtjänta och sedan fick jag äntligen mina korvar. Jag råkade äta tre stycken för att det är så sjukt gott snarare än för att det behövdes. Mera kaffe, prata med lite bekanta medan vi inväntade Patrick och hans fru Patrizia. När dom kom blev det lite prat om upplevelsen. Patrizia körde sin första distans längre än 10 mil. Visst känner man sig mörbultad och en känsla av ”aldrig mer” efter sin första långa distans, men det verkar ha gått bra och Hlavvättern om några veckor blir nog lätt som en plätt.

Det var skönt och solen tittade fram på riktigt och vi stannade på plats onödigt länge innan vi till slut packade in oss och cykel i bilen och for hemåt.

Roslagsloppen och Fredrikshof får som vanligt med beröm godkänt. Mycket funktionärer, 11 MC-förare som följde med och stod för säkerheten, 3 Röda Korset-bilar som snurrade runt ute på banan och servicebil. Allt verkar ha flutit på. Vi såg två olyckor i början av loppet med oklar utgång. Man kan bara hoppas att det gick bra i båda fallen.

Så, det är klart vi kommer tillbaka. :)

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Upplands Väsby, , 194 98, SE.

Anmäld till Roslagsvåren 2016

Idag har jag och Thomas anmält oss till en ny upplaga av Roslagsvåren, 134km med start och mål i Upplandsväsby. Roslagsloppen har körts höst och vår, men just vårversionen har varit inställd i två år till förmån för andra arrangemang. Men nu har det återuppstått. Senast vi körde var Roslagsvåren 2013 och det var mitt första motionslopp på racercykel.

Nu finns det väl hopp om lite OK väder om man tittar på prognosen en vecka framåt. Alla som läser här, vet att jag hatar djupt och innerligt att frysa! ;) När vi körde Roslagshösten i höstas regnade det något vansinnigt och var ganska kallt.

Men nu satsar vi på fint väder och en trevlig runda. Vår kompis Patrick med fru ska också köra samma sträcka men i en lugn fartgrupp. Vi satsar inte på någon speciell tid utan vill försöka hitta en grupp från början med lagom fart att ligga med. Mest för sällskapet då även detta lopp är ganska långt med relativt få anmälda vilket kan göra vägarna tomma och öde långa sträckor.

Efter det här loppet väntar en GP-tävling den 3:e juni, men annars är det inget mer planerat före Halvvättern och Vätternrundan den 12:e och 18:e juni.

Andra bloggar om: , , , , ,

Skandisloppet 2016

Klockan ringde 05:30 och jag kan försäkra att det är plågsamt en lördagsmorgon, även om det handlar om cykling. Speciellt oinspirerande när vädret lovade mellan 6–11 grader och regn. Jag sover uselt inför sådana här händelser. Vaknar var och var annan halvtimme, rädd att försova mig. Men efter frukost bestående av risgrynsgröt kände jag mig ändå rätt pigg och det blev gott om tid eftersom jag för en gångs skull lyckades ha ordning på alla kläder och grejer. Cykeln var rengjord och bara att säkerställa trycket i däcken och dra iväg. Det kändes ovanligt harmoniskt. Stackars MP däremot fick en stressigare morgon. Nu såhär efteråt hade jag inte blivit jätteledsen om han försovit sig. :)

Jag och ”MP” tog tåget 06:30 mot Uppsala. På perrongen träffade vi samma kille som förra året som liksom vi var på väg mot Uppsala. Under resans gång fylldes tåget med fler cyklister.

När vi kom fram straxt efter kl8 hade våra kompisar varit snälla och plockat ut våra nummerlappar. Det blev därför inte ens stressigt till starten i år, något vi alltid lyckats med de två tidigare åren då vi inte lyckats komma med våra ursprungliga startgrupper.

Starten gick 08:33 för vår grupp. Det är alltid något speciellt att rulla iväg genom startbågen, pipen från tidtagningen när man passerar, växlar som rasslar, däck mot asfalten. Man kör om cyklister och andra kör om än innan fältet stabiliserar sig bakom motorcykeln som leder oss ur stan.

De första milen är alltid likadana. Man är pigg och förväntansfull. Dom första 11 kilometrarna fram till ett litet vägarbete flöt på obemärkt. En sträcka med 100 meter grus och en provisorisk bro gjorde att vi som kör tandem valde att gå för att inte riskera punktering så tidigt.

Förra året kände jag mig stark och fräsch hela loppet, men i år var det rejält mycket kallare, genomsnitt 5 grader enligt min cykeldator och det kändes verkligen. <n är det är sådär kallt domnar fötter och den kalla vinden mot benen gör att jag aldrig blir riktigt genomvarm. Även om det inte var några större problem för oss rent fysiskt genom loppet så var den starka motvinden riktigt jobbig och fick upplevelsen av loppet i år att kännas helt annorlunda jämfört med förra året. Då var det ingen vind och säkert 10 grader varmare.

Varje gång vi stannade skakade jag av köld och det tog lång tid att komma igång igen. Samtidigt är känslan skön i kroppen när man frusit och börjar cykla igen. Först den iskalla vinden mot ben och händer och sedan, när blodet börjar cirkulera igen och man rent fysiskt kan känna värmen sprida sig.

Vid 12-milsdepån valde två att köra i ett lugnare tempo och vi var 4 som fortsatte. Jag och MP kände oss fortfarande OK och framför allt väldigt sugna på att gå i mål. När det var 1,5 mil kvar drog jag och MP före. Efter att ha haft konstant och hård motvind i stort sett hela loppet, fick vi en lugn sträcka på några kilometer med ren medvind. Plötsligt hörde man ljuden omkring sig igen och inte bara vinandet i öronen och kroppen blev direkt varmare. Men det var ett kort nöje som inte varade så länge.

Sista biten in mot Uppsala gick på ren vilja och hemlängtan. Vid det här laget var jag mer less än trött och jag bestämde mig för att sätta en minimigräns på temperaturen på framtida motionslopp. Cykling ska vara trevligt och roligt, inte kallt och tråkigt.

Sista backen upp till mål vid slottet i Uppsala var längre i år. Jag och MP gjorde inget bra resultat i den backen. Vi har aldrig tränat på att stå upp tillsammans på tandem. Det är fullt möjligt och bra i sådana lutningar, men kräver lite övning för att få in rytmen. Så vi satt hela vägen upp och det var med knapp styrfart vi rullade under målbågen, satt av och fick våra medaljer.

Det som skiljer Skandisloppet från dom flesta andra motionslopp jag deltagit i är att man får riktig mat vid målgång. Grillat, vansinnigt gott kött med saftig och kryddig potatisgratäng. Köttet formligen smälte i munnen och var precis vad man behövde efter detta. Jag hade gott kunnat ta en option till. :)

Sedan började vi röra på oss för att komma med ett pendeltåg hem och inte börja frysa för mycket igen. Trots att vi satt inne i ett tält skakade benen igen. Tåget var varmt och skönt och det dröjde inte lång tid förrän jag sov ganska gott. :)

Årets Skandislopp är därmed avklarat. Jag har ingenting negativt att säga om arrangemanget förutom möjligen att kaffemaskinen strulade vid 8-milsdepån i Härkeberga. Men det känns som ett litet problem inom ramarna för sånt som kan hända. Maten både i Härkeberga som bestod av pastasallad och vid målgången, var väldigt god och viktig komponent. Kaffe och kanel- eller solbullar fanns alltid och då är allt perfekt enligt mig. :) Jag tycker fortfarande att det är lite för få cyklister anmälda så att vägarna stundtals blir ganska tomma.

Det som var riktigt uselt i år och som förstörde upplevelsen var vädret och det kan knappast arrangören styra över. Det är A och O för att ett evenemang oavsett om det är detta, Vätternrundan eller något annat, ska bli lyckat. För mig är inte utmaningen med dåliga förhållanden det som lockar. Jag vill cykla och prestera och må bra. Det märktes också tydligt på övriga i vår grupp som fick ont i ryggar och lår och även jag fick ont i nacke och ryggslut till följd av kölden. Vinden är också något som påverkar mig otroligt negativt mentalt. Man tycker att man trampar och trampar men inte kommer någon vart. Och när vinden friskar i framifrån känns det som om man bromsar hårt med bromsarna. Nu tror jag att vi som kör tandem har viss fördel i motvind. Dubbla kraften men halva massan som frontar vinden. Men någon fördel ska man ju ha. :)

Det fanns en liten plan att även köra ett annat motionslopp imorgon i norra Stockholm, men tro mig, det kommer inte att hända! :)

Känner jag mig rätt så ses vi nästa år igen Skandisloppet. Men då kommer jag att ha en vädergräns. :)

Och så var det det här med datat från loppet. Inga värden att skryta med. Sämre tider, sämre puls, sämre watt än förra året. Vi lyckades inte hålla oss ens över 30km/h-snittet. Men det var ganska väntat och inget jag direkt sörjer egentligen. Ska man se det litet positivt så var genomsnittspulsen bra för fettförbränning. :)

Nedan kan man se karta och lite fakta.

Posted from .

Halv Marathon 21097 meter rodd

Idag känner jag mig riktigt stolt, jag har kört mitt första lite längre roddpass!

Mellan 1–15 maj finns en online-utmaning att ro ett halvt eller helt Marathon på 21097 meter eller 42196 meter och jag gav mig idag på en halv Marathon och slutförde det. För prestationen får man ett certifikat som visar att man klarat det och möjlighet att köpa lite relaterade produkter vilket i det här fallet var mindre intressant. Det viktiga var att klara det och det har jag nu gjort.

Passet var inte så tungt. På länken nedan kan man se att jag inte jobbade så väldigt hårt. Jag försökte hålla min puls under 150bpm för att orka hela vägen. Dessutom, som ovan roddare som jag är, får jag fortfarande ont på ovana ställen, så som fotleder, min beryktade rumpa som jag även har problem med när jag cyklar långt samt ryggen. Det handlar bara om att dessa delar är väldigt otränade och jag har gjort väldigt många rörelser idag som inte är naturliga för mig i cyklingen. Därtill vet jag att min rygg och mage behöver träna då ren cykling annars är väldigt fokuserad på lår och vader. Men bra bålstorka har man otrolig glädje av även inom cyklingen.

Sedan satte händerna mer begränsning för min insats än ren trötthet. Jag har fortfarande lite problem med blåsor även om det blivit väldigt mycket bättre nu. Jag tror det handlar om att ju bättre grepp man har och ju mindre händerna glider över årorna, desto mindre skador får man. Dessutom härdas självklart händerna och mina datahänder behöver verkligen det. :) På den korta tid jag hittills använd roddmaskin märker jag tydligt att jag får ett stadigare grepp och jag får nu bara små blsåor på vissa fingrar.

Jag slutförde passet på 1:43 vilket jag är helt nöjd med. Eftersom det mest tcyks vara elitroddare som loggar sin träning online så gav det en 17:e plats av totalt 19 rankade denna säsong och det kommer att ändra sig vartefter fler lägger in sina pass då vi bara är i maj månad ännu.

På länekn nedan kan man se passet med splittider och allt. På söndag är sista dagen för dessa två utmaningar och då ska jag försöka komplettera en hel Marathon på 42196 meter. Det lär ta straxt under 4 timmar om jag orkar hålla ungefär samma tempo som idag. Idag blev det en kort bensträckarpaus på kanske 30 sekunder, men då kanske det behövs något mer för näringsintag.

Jag känner mig otroligt nöjd! tiderna kommer jag så klart kunna kapa ganska mycket framöver, men efter detta ska jag fokusera mer på intervallträning både på cykeln och roddmaskinen inför de kommande tävlingarna i juni i tempo och GP.

Se passet här.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Upphandling av Stockholms Syncentral

I början av mars i år lades Stockholms Syncentral ut på anbud. Landstingspolitikerna vill privatisera och bli av med verksamheten. I mitten av mars hölls ett informationsmöte som väl i och för sig gav svar på några frågor, men långt ifrån alla man har.

Sedan dess har det inte hänt så mycket. Anbudstiden har förlängts två gånger. Urpsrungligen var sista datum för att komma in med anbud i början på april vilket slutligen blev nyligen i början av maj.

Något nytt har egentligen inte framkommit och vi kommer heller inget att få veta förrän antingen avtal med ny aktör är skriver eller om inget anbud inkommit och beslut fattats om hur man ska hantera det. Dock har frågor inkommit som gör att man förstår att det åtminstone funnits minst en intresserad aktör.

Det finns inte mycket att ta ställning till i dagsläget och man kan bara spekulera. Men det som är på allas läppar tror jag, är just det om det kommer bli bättre eller sämre för just ”mig” och för våra klienter. Inte ens någon gång i mitten på sommaren när vi förväntas få veta vem det blev, går det att avgöra någonting alls vare sig för egen del eller för våa klienter. Om det blir företag ”X” eller ”Y” kommer det inte säga mig någonting som underlättar i beslutet hur jag ska göra och vilka möjligheter jag har.

Man försöker jobba på och inte tänka så mycket på det som man ändå inte kan påverka eller få svar på. Det är inte så meningsfullt att oroa sig då. Man får inta lite ”YOLO”-stil, svar på ens frågor kommer tids nog. Men jag hatar att vänta oavsett om det är på ett paket på posten, besked om ens framtida arbetssituatione ller döden. :)

Här på jobbet är det nog många som tror och hoppas på att ”ingen vill ha oss” och att inga anbud inkommit, men det tror jag inte alls på. När man bestämde sig för att avyttra vår verksamhet fanns nog en stark idé om vem eller vilka som kunde tänkas vara intresserade. Men idag blev det väldigt konkret på ett obehagligt och oväntat sätt. Vår personalansvarige har gått ut med ett mail till samtliga för att be oss bekräfta så att vår anställningstid inom Landstinget stämmer. Inget konstigt med det säkert, bara det är det blev som ännu ett konkret bevis på att det händer saker som man inte har någon koll eller kontroll över.

Och när det är dags, när vi vet vilken aktör det blir, när vi kanske fått träffa dom och dom presenterat sin framtidsplan för oss, när vi fått ett konkret erbjudande om anställning i den nya verksamheten, blir det då lättare att avgöra hur man ska välja? Alla har sina orosmoln och funderingar och för mig tillkommer en massa oro och funderingar kring min funktionsnedsättning. Jag har tyvärr rätt lång livserfarenhet av fördomar och rädsla och okunskap kring funktionshinder. Vad än många tror, måste man ständigt prestera mer känns det som för att ständigt bevisa att man är lika bra som vem som helst annars. Och ändå lyckas det inte. Man halkar efter i löneutveckling och får inte samma yrkestitel som andra som gör samma arbete och det ständiga fokuset på vad man inte anses kunna jämfört med andra, vilket i nästan alla sammanhang är helt fel. Att kämpa emot en omöjlig fiende känns det som och det gör mig trött och ledsen.

De nya cheferna kan vara likadana, eller bara okunniga, jag kan behöva börja om min strävan att bevisa min förmåga och duglighet. Dom kan också vara helt suveräna. Om inte fria från fördomar så åtminstone öppna för att ändra dom. Dom kanske är som just chefer borde vara, se förbi funktionsnedsättningar och enbart se till kompetens. Det kommer jag inte kunna avgöra förrän jag tackat ja eller nej till ett erbjudande. Tackar jag ja förlorar jag min trygghet inom en stor arbetsgivare som kanske, eventeullt kan ge mig ett nytt jobb. Tackar jag nej kanske denna stora arbetsgivare inte alls kan ge mig ett nytt jobb och då blir jag arbetslös.

Som det känns nu, innan man vet mer, blir nog detta det svåraste beslutet någonsin i mitt arbetsliv. Jag undrar om andra känner likadant?

Nu är det bara att sitta ”lugnt i båten” ett par månader till och invänta mer information.

Andra bloggar om: , , , , ,

Ranking 10000 meter

1:a maj började en ny roddsäsong även online och ens tidigare träningspass och rankade prestationer arkiverades under förra säsongen. Den korta säsongen för mig blev det bara 30000 meter rott och jag rankade mest på kul ett 100 meterspass och ett 1000 meterspass. Givetvis hamnade jag i den nedre delen av topplistan, precis som väntat.

Men jag ägnade dom första veckorna med roddmaskin mest år att testa vilken sorts träning som passar mig bäst och en del tid gick åt att läka skadorna i händerna vilka jag tror alla nya roddare får. Sedan har också utesäsongen för cyklingen dragit igång och så här i början har det blivit en del uteträning och nu stundar några motionslopp och tävlingar fram till mitten av juni då allt lugnar ner sig igen.

Men idag bestämde jag mig för att köra 10000 meter för att ranka mig och hamna på listorna. Det ser ut som att dom flesta som använder Concept2’s online loggbok använder rodd som riktig seriös träning och deras tider kan jag ännu inte alls konkurrera med. Men det är en bra sporre för min egen del.

Dagens pass gick ganska lugnt till eftersom tanken är att cykla imorgon igen. Dessutom vill jag vara lite rädd om handflatorna. Dagens 10000 meterspass slutade på 46:02 minuter inklussive pauser och blev därmed väldigt mycket bättre än mitt förra försök.

Jag blev rankad 11 av 14 på den aktuella distansen. Eftersom det är en ny säsong från och med 1/5, så har ine så många hunnit köra så mycket än antar jag. Och kanske är roddsäsongen som cykelsäsongen, när värmen kommer är man kanske ute och ror på riktigt och att maskin kanske för dom flesta används mest under vinterhalvåret.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from .

Nynäshamn igen

2016-05-06 17 00 41

2016-05-06 17 01 39

Nu är våren verkligen här och idag blev det premiär i korta ärmar och ben för första gången i år. Vinden känns fortfarande lite sval men det kompenserades snabbt när man började få upp värmen.

Idag var det dags för ännu ett träningspass för mig och MP. Det är en vecka kvar till Skandisloppet i uppsala, 167km och vi behövde få mer mil i benen.

Nynäshamn är ett självklart mål vackra dagar som dessa när man har lite tid. Vägen dit går att variera en hel del för att det inte ska bli för enformigt. Idag körde vi via Skogs Ekeby, Grödby, passerade Körunda Golfbana till Ösmo och sedan den vanliga vägen på Gamla Nynäsvägen ner till Nynäshamn. Det blev en sträcka på ungefär 45km på ganska roliga, kuperade och kurviga vägar.

Bryggorna i gästhamnen är nog min favoritplats tror jag. Vindstilla, varmt och alla underbara dofter från havet och land. All den där fantastiska doftmixen av avgaser från landfordon och båtar, dofterna av mat från fik och rökeriet och sedan havets alldeles egna speciella lukt. Där satt vi och njöt en god stund av stillheten och värmen.

Hemvägen gick den vanliga rutten längs Gamla Nynäsvägen upp till Västerhaninge och vidare upp mot Handen. Idag pressade vi vår tid från i söndags ytterligare någon minut trots trafiken, framför allt i Nynäshamn och trots hänsynen man måste ta när man når gång- och cykelvägarna i Västerhaninge och Handen. Den totala snitthastigheten gick över 32km/h den här gången och det känner vi oss nöjda med.

Kanske hinner det bli något mer pass innan Skandisloppet nästa helg, men nu börjar vi känna oss redo.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Premiärtur till Nynäshamn på våriga vägar

Bild: Vy över bryggorna i Nynäshamns hamn

Idag var en gruppträning planerad. Ett gäng avgick från Älvsjö som plockade upp mig och ”MP” i Handen. Planen var Nynäshamn tur och retur och vädret kunde inte ha varit bättre. Redan tidigt på morgonen sken solen och temperaturen var behaglig.

Vi anslöt på gruppen och fortsatte söderut. Eftersom vi hade cyklister med som inte hade så många mil i benen för säsongen, var tempot lugnt och behagligt. Vi körde småvägarna ner till Segersäng och gick ut på gamla 73:an och fortsatte mot Ösmo. Vid Ösmo Plantshop bestämde sig gruppen för att ta fikapaus och vända hem igen. Jag och MP som hade 2 mil mindre i benen idag valde att fortsätta ner till Nynäshamn för att förtjäna kaffe och bulle.

Nere på bryggorna igen kändes helt underbart utan att frysa det minsta. Dofterna och ljuden är fantastiska i Nynäshamn.

Efter vårt fikastopp bröt vi upp och hängde på en liten grupp cyklister norrut igen. När vi passerat järnvägsbron bestämde vi att det gick för långsamt och lämnade dom bakom oss.

Sedan stod vi på i god fart hemåt. Jag tycker vägarna här nere är fantastiska och jag börjar känna dom väl vid det här laget.

Det tog oss 56 minuter upp till Västerhaningekorset och det kändes helt OK i kroppen. Upp genom Västerhaninge mot Handen är det mycket trafik och fotgängare och inte så lätt att hålla någon högre fart och idag tror jag vi hade maximal otur med rödljus och andra att ta hänsyn till. Ändå nådde vi min port på 1:12.

Även om jag har lärt mig att mer än uppskatta inomhusträning på trainer, något jag hade allt svårare att motivera mig till förut, så är ändå riktig cykling utomhus i vackert väder, med kaffe i gästhamnen i Nynäshamn ändå allra bäst.

Nästa helg är en långhelg och innebär förhoppningsvis åtminstone ett par turer om vädret är gynnsamt. Regnar och blåser det håller jag mig gärna till min trainer och roddmaskin. :)

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 1, SMACK-tempot 2016

Idag var det tävlingspremiär för 2016. Efter en lång period av ganska växlande aprilväder med kyla, snö och regn, tittade äntligen solen fram och det var riktigt skönt ute.

Den första deltävlingen var ett tempo på 30km med start och mål vid Odensala Kyrka i närheten av Märsta. Jag anmälde mig ganska sent eftersom jag inte hade någon pilot att köra med, men blev i sista stund tipsad om en kille som ville köra. Vi hade aldrig träffats förut och han hade heller inte kört tandem men var van cyklist.

Jag tog cykeln på pendeltåget mot Märsta vid 10-tiden och vi möttes på perrongen. Efter lite smörjning av kedja och justering av sadelhöjd cyklade vi dom 5 kilometrarna till starten. Efter registrering och montering av nummerlapp rullade vi lite för att hålla värmen och öva på vändningar. Och snart stod vi på startlinjen. I paraklassen startade ett antal pararacer och handcyklister och i vår tandemklass var vi tre team som ställde upp på startlinjen. Vi startade som nummer två.

Jag är inte så nöjd med loppet. Tempo är en svår disciplin tycker jag. För mig blir det ofta väldigt hög puls och andning efter start och den första sträckan fram till vändpunkten. På vägen tillbaka börjar andningen lugna ner sig, pulsen stabiliseras och musklerna börjar plötsligt svara och det börjar kännas bra, men ofta alldeles försent.

Precis så blev det idag. Vi kanske gick ut onödigt hårt och borde kanske värmt upp ännu mer. Efter några kilometer körde vi om det första tandemteamet som startat 2 minuter före oss. Dom hade problem med kedja och växlar och fick tyvärr stanna två gånger på grund av kedjehopp.

Straxt före vändningen hörde jag rop bakom oss och då förstod jag att det tredje tandemteamet redan hunnit ikapp oss. Jag var i och för sig inte så förvånad med tanke på hur det känts så långt, men man blir så klart besviken. Särskilt efter så många hundra mil på trainer under vintern.

Efter vändningen blev vi omkörda och teamet hade således redan tagit in en hel minut på oss. Samtidigt började den där bra känslan komma tillbaka i kroppen och vi lyckades hänga på dom en stund men där tror jag det mentala satte gränsen.

Vi rullade i mål knappt 2 minuter efter det vinnande teamet och vår snittfart verkar ha slutat på 38km/h. Både jag och min pilot misslyckades med att starta och stänga av GPSen i rätt tillfälle så datat därifrån är inte så intressant.

Men medeleffekten slutade på 230 watt och även om jag inte är nöjd med den så var det bättre än vad det kändes som. Medelpulsen var väldigt hög även för att vara mig, 167bpm vilket bekräftar varför musklerna inte alls svarade idag.

SMACK-tempot är en väldigt kuperad bana för sin korta distans och det var premiär för året. Jag började träna vid jul igen efter en lång och djup mental svacka och även om det har blivit många mil sedan dess så räckte det inte för att komma i tillräckligt bra form. Och teamet vi fick spö av är otroligt starka.

Nu är det bara att gå hem och fortsätta. Mer intervallträning istället för distans som jag kört mycket hittills. Distansträning blir det ändå nu på grund av dom många motionsloppen som ligger i maj och juni. En massa roddträning ska det också bli för att bättra på benstyrkan och även rygg, armar och bröst.

Den nya piloten jag träffade och körde med för första gången idag sa sig också vara ovan vid tempo men en mycket duktig cyklist. Det var inga som helst problem att rulla några kilometer ihop och sedan tävla. Jag kan inte säga att jag märkte över huvud taget att han inte cyklat tandem på det här viset. Men så är tandem inte så väldigt speciellt jämfört med egen cykel. Inte så annorlunda som många tror. Vi kommer helt säkert att köra mer ihop och det ser jag fram emot. För övrigt älskar jag människor som bara är helt naturliga när man träffar någon med en funktionsnedsättning. Att jag oroade mig något innan beror på att det tyvärr inte alltid är så självklart. Om man bara slappnar av och är som vanligt så funkar det hur bra som helst.

Nu tar jag tåget hem igen och slickar såren lite innan det är dags att ta nya tag. Om ganska exakt en månad är deltävling 2 som är ett GP på Arlanda Testtrack. Det vann mitt team förra året så det är inte otänkbart att andra är lite revanschsugna. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .