Jul 022015
 

Nu har klockan faktiskt slagit 17:20 och jag har stämplat ut för fem veckors semester. Behöver jag säga att det känns skönt? På sista tiden har jag känt mig låg och omotiverad och en stor orsak till det har varit jobbet. Jag gillar inte att tvingas inse att vissa saker inte går att ändra på och tankar på sådant har fyllt allt för mycket av min tid. Jag känner mig väldigt säker på att jag inte kommer tänka på jobbet på länge. Jag skriver det i varje årskrönika dom senaste åren, tursamt nog är det inte själva jobbet som stör. Mina klienter inspirerar mig fortfarande och jag tycker fortfarande jag har världens bästa jobb. Låter märkligt? Jag utvecklar inte mer än så och släpper ämnet för tillfället.

Semestern då? Ja idag far jag med Projekt Paracykel på möte till Göteborg. Imorgon ska vi sitta hela dagen och spåna fram hur vi kan få cykling för människor med fysiska funktionsnedsättningar att öka i Sverige. Det är framför allt finansieringen som upphör nästa år och där måste vi försöka hitta en ny form. Det kan bli svårt och jag känner mig ganska tom på idéer. Sponsorer är nästan omöjligt och ganska tillfälligt och som lösning osäker. Staten borde vara den som finansierar idrott för människor med funktionsnedästtning. Staten verkar inte vara av samma åsikt. :)

Efter mötet i Göteborg gör jag helg och därefter åker vi tillbaka till Göteborg, hela familjen den här gången och går på Liseberg, bor på hotell, äter hotellfrukost och åker turistbåt. Det kan bli en och annan mjukglass. Nu skrev jag att vi åker bort en vecka, men tjuvar, gör er inget besvär, jag sa inte att huset var tomt. ;)

Andra veckan på min semester blir på hemmaplan. Då blir det träning och förberedelser inför min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Lördagen den 18/7 reser vi upp till Riksgränsen och måndagen den 20/7 på förmiddagen börjar vi cykla söderut. Om allt går som tänkt når vi Smygehuk före fredag 24/7 kl10 och på lördag 25/7 går tåget hem igen.

Därefter väntar två obokade veckor hemma. Jag hoppas på fint väder, fler turer med turistbåt i Stockholm skärgård, kanske någon kort visit på vår favoritö Rånö. I år är första gången på 8 år som vi inte hyr stuga där, men ett kort besök för bad och restaurrang kanske det kan bli ändå.

Framför allt hoppas jag på lugn och ro, tid för träning och vila.

Så, nu stänger jag av datorn, låser dörren och stämplar ut, yes!

Andra bloggar om: , , ,

Jun 282015
 

En helt vanlig lördagskväll med Askungen på TV. Den är även vanlig på så vis att en av tonåringarna inte är hemma. Det konstiga är att både jag och min fru känner att något är knas. Det kändes nog redan i fredags kväll, men helt klart idag när vi vaknade. Det finns ingen speciell anledning till att något kändes konstigt, ingenting att peka på, ingenting speciellt som hänt. Bara det att vi som vanligt inte hade någon aning om vart barnet befann sig inatt som så många andra nätter. SMSet från en kompis telefon om att den egna telefonen var borttappad på en buss var inte ens det något speciellt oroande.

Oftast säger jag att det har varit ett lugnt år sedan barnet började gymnasiet. Men egentligen är det inte helt sant. Jag sitter här på väg hem från arresten i Flemingsberg söder om Stockholm och känner tydligare än någonsin, hur dålig och misslyckad jag känner mig som förälder. Maktlös och uppgiven. Kroppen är bombad med motstridiga känslor. Men mest av allt känner jag mig rädd och ledsen. Frusterad för att jag borde gjort och borde göra något. Problemet är bara att jag inte längre har den ringaste aning om vad.

Året som gått och det stökiga året före det har vi inte växlat många ord jag och barnet. De ord som växlats har antingen varit väldigt enkelt som hej och hejdå, eller arga fraser. Barnet har varit hemma väldigt sällan och då alltid nästan med översovande kompisar, men oftast borta hos andra bortom vår kontroll. Inga föräldrar har tidigare velat ha kontakt med oss och telefonen är allt jämt tyst och vi orkar inte längre ringa runt. Faktum är att vi inte ens vet vart vi ska ringa. Eftersom vi inte heller kan ge oss ut och leta, har jag ibland försökt nå Socialtjänstens helgjour för att be dom åka dit jag tror att barnet håller till, men aldrig fått någon kontakt. Det är klart att jag vet att barnet röker och dricker. Jag vet också att narkotikan flödar i området och i umgängeskretsen. Att barnet provat känner jag mig rätt säker på, men kan inte veta. Många av de beteenden barnet visat upp de sneaste åren tyder mycket på det. Det räcker med att läsa dom 10 vanligaste kännetecknen på nätet så blir jag alldeles kall och matt.

Faktum är att det var någon sorts lättnad jag kände när telefonen ringde ganska sent ikväll. Det var inget undersökningsföretag som ringer vid den tiden och i övrigt är telefonen rätt tyst. Så när den ringer sent en lördagskväll, dessutom från ett skyddat nummer, vet jag redan innan jag ens lyft luren.

Polisen presenterar sig, säger först att inget allvarligt hänt, barnet är inte skadat men gripen, misstänkt för grov stöld och narkotikabrott för eget bruk. Barnet sitter i arresten på stationen i Flemingsberg tillsammans med ett antal andra ungdomar och man kommer att hålla förhör med barnet under kvällen. Eftersom barnet är mindreårig, ombeds vi föräldrar närvara. Ett par kaotiska minuter inträffar medan vi letar någon som kan köra oss eller om vi måste ta färdtjänst. Bara det får mig att skratta bittert, en pappa som måste ta en färdtjänsttaxi för att träffa sitt barn i arresten. Att jag och min fru dessutom åker dit med en knappa tre månader gammal bebis på armen sent på kvällen, gör inte känslan bättre.

Efter lång väntan träffar vi polisen som ska förhöra barnen. Han berättar kort om vad som tros ha hänt, en fest som spårat ur, saker som försvunnit ur någon villa, gripandet av tre ungdomar vid en busshållplats med stöldgods och tydliga tecken på att ha brukat narkotika.

Sedan hämtas jag först in i förhörsrummet. Min fru väntar kvar i väntrummet med Theodor 3 månader. Vi går genom arresten. En påverkad kvinna i ett rum vi går förbi, skriker oma tt inte röra henne. Någon pratar lugnande och ber någon om nya byxor. Jag kämpar hårt för att inte brista ut i opassande skratt. Där går jag, en blind man med vit käpp, ledd av en polis genom korridoren i arresten, in i ett förhörsrum. Jag har aldrig blivit ledd av en polis i arresten förut och jag undrar om han ledsagat någon blind där tidigare? :) Jag undrar om dom vi möter i personalen förstår att jag är besökare eller om jag för dom lika gärna kan vara gripen? I vart fall känner jag mig väldigt dålig till mods.

När barnet hämtas in i förhörsrummet säger jag bara hej. Polisen och jag på ena sidan en tjock plexiglasskärm och barnet på andra sidan. Barnet låter dödstrött, kanske fortfarande påverkar och sluddrar väldigt mycket. Ungefär som efter ett par dunkar vin eller en svullen tunga. Jag rabblar upp tecknen på missbruk i huvudet igen, ”sluddrigt tal”. Jag vill så gärna säga något mer, men är och ska vara tyst.

Förhörsledaren genomför sitt förhör och jag förstår på frågorna och svaren ungefär vad som hänt. Mitt barn erkänner bruk av narkotika men att det var första gången. Jag känner mycket starka tvivel där jag sitter. Stölden nekar barnet till men vad som exakt stulits framgår inte av förhöret. Jag frågar även senare om jag i nuläget får veta vad som stulits, men får det väntade svaret att det får vänta tills alla förhör är avslutade.

barnet leds iväg igen och inte ens då kan jag säga ågot, inte ens hejdå eller vi ses, eller jag väntar här ute. Det senare kan jag inte ens lova då jag inte ens vet om barnet blir kvar eller kommer släppas ut. En häst hade lika gärna kunnat sparka mig i magen när förhörsledaren gick iväg med barnet.

Jag och min fru stannade kvar nästan två timmar innan vi tog beslutet att åka hem. Polisen talade om att barnet förmodligen skulle släppas men att beslutet skulle dröja. Känslan av att vara värdelös maxades när vi valde att åka hem. Jag fick den där känslan i bröstet hur barnet skulle känna det när barnet blev frigivet. Komma ut kanske mitt i natten i ett öde Huddinge alldeles ensam efter att ha suttit inlåst. Då borde vi föräldrar funnits där. Då vet jag att barnet kommer vara den där lilla individen känslig och glad som vi har på mängder med videoband där hemma. Men när det vankas fest och ska drickas öl och rökas gräs, då behövs inga föräldrar.

Det är verkligen som den där filmen som hette Glappet avspelgar, inte barn längre, inte vuxen. Jag har massor med bilder i huvudet. Det lilla tvååriga barnet på videobanden hemma — märkligt sammanträffande att vi dessutom börjat titta på dom igen — som springer ut och in ur en telefonkiosk på en ö i skärgården 2001 och ropar ”jinga, jinga!” och bilderna av en tonåring som knäpper upp en bärs, röker gräs och blir dimmig och följderna av det. Kanske nyttjas annat, kanske skapas skulder till personer man inte vill vara skyldig när man inte har egna pengar. Kanske tvingas man sälja för att betala skulderna. Och så bilderna igen på små barn som leker i ösregnet ute på skärgårdsön vid ett stuprör och häller vatten över varandra.

Det är så hjärtskärande och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag försöker försvara mig med att det inte längre är barnet på filmen. Barnet är större nu, har själv tagit avstånd från oss och gör själv egna val och just nu val som jag vill kräkas på! Val som lika gärna kan vara ett kortvarigt levene eller lika gärna leda till ett livstids missbruk, kriminalitet och fängelse. Problemet är att barnet inte fattar hur jädra nära vägskälet barnet är just nu.

Vad som händer nu vet jag inte. Förhoppningsvis hör Socialtjänsten av sig snart, hoppas det inte dröjer för lång tid. När vi senast bad om hjälp startades en utredning, men den avslutades utan några direkta åtgärder annat än ett hembesök och några få samtal. Det måste gå riktigt åt helvete för att man ska få hjälp och då är det oftast försent. Den här gången ska vi vara mer påstridiga eftersom vi inte fixar det här själva. Å ena sidan är tanken så främmande att slänga ut sitt eget barn, å andra sidan kan man inte ha en som brukar narkotika hemma. Är man stor nog att välja om man ska röka och dricka, borde man vara stor nog att göra det valet också, att sluta eller flytta.

Så tänker det jag tror är den sunda delen inom mig. Det är för andra syskonens och vår egenodms säkerhet. Men vilken outhärdig tanke att tvinga bort ett av sina egna barn! Och till vilken vidareutbildning i brott och knark då?

Just nu går tankarna bara runt och allt är kaos och klockan är mycket. Kommande dagar får avgöra om detta förblir egna tankar eller om det ska publiceras.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jun 242015
 

Bilder kommer snart.

Idag avgjordes SM på Sollerön utanför Mora för klassen paracyklister. Där ingår olika klasser handbike, tandem, trike och anpassad racer. Så vitt jag vet kördes SM för paracyklister bara för andra året i rad. Men förra året var det för få deltagare så ingen klass fick SM-status. För att få det krävs minst 3 eller 4 startande från minst 2 olika klubbar. I förra årets SM startade endast ett tandemteam som tyvärr fick bryta på grund av punktering straxt före målgång. Själv var jag skadad då och fick helt ställa in.

I år såg det lite annorlunda ut. I min klass, tandem, var vi plötsligt 4 startande från 2 olika klubbar. Startfältet bestod av mig och min pilot Marcus Juneholt, landslagets Henrik Rüffel med pilot Simon Galle, Mattias Johansson med pilot Bengt Axén samt längdskidåkaren och paralympicsmedaljören Zebastian Modin med pilot Tobias Söder. Med andra ord ett tufft och starkt startfält.

Jag själv körde med Marcus Juneholt för första gången. Faktum är att vi sågs idag på morgonen för första gången någonsin. Det oroade nog ingen av oss tror jag, i alla fall inte mig. Jag känner mig trygg som cyklist och visste att Marcus är elitcyklist och en av landets bästa. Skulle vi bara få ut och rulla en stund innan för att känna på varandra skulle det helt säkert inte vara några problem.

De flesta paracyklisterna samlades i en hyrd stuga ute på Sollerön på förmiddagen. Jag och Marcus justerade min cykel för hans behov och såg till att allt fungerade som det skulle. Vi åt en stadig pastalunch och fikade innan vi började röra oss mot tävlingsområdet. Jag och Marcus cyklade sträckan på 8km dit. Vädret var varmt och skönt och det gick äntligen bra att köra utan både ben- och armvärmare samt undertröja. Det kändes kort sagt sommar i luften idag, trots ösregn inne i Mora under gårdagskvällen.

Det blev lite ”shit chat” medan vi hämtade ut nummerlappar och jag tror aldrig jag varit så många gånger på toa före en tävling någon gång tidigare. :) Förvisso drack jag en hel del för att hålla vätskebalansen, men en stor del var nervositet. Det gladde mig att landslagets Henrik Rüffel verkade minst lika sammanbiten. Jag kände att det skulle bli svårt att slå honom och hans pilot, men han kunde gått få plågas lite. :)

Knappa 40 minuter innan start rullade jag och Marcus ut på en 14km lång uppvärmningsrunda. Tempo är en svår disciplin tycker jag. Väldigt explosivt, allt på en gång och då gäller det att vara ordentligt uppvärmd. Såhär efteråt kan jag för egen del konstatera att jag kunde ha rullat en halvtimme till i måttlig takt med små intervaller. Det kanske hade hjälpt mot den första hyperventileringen efter start även om en stor del nog var tävlingsnerver.

Vi rullade upp till start 7 minuter före och stod där en stund tillsammans med övriga tandemteam. Stämningen var god och trevlig vilket även andra runt omkring tydligen också kommenterat efteråt. Vi känner varandra, det är tävling och alla vill vinna, somliga mer än andra. Men ändå är det inga hard feelings och jag visste att jag hade Sveriges lilla men tuffaste elit emot mig.

15:47 pep startklockan för oss och vi spurtade iväg. Vi startade som tredje team och skulle bara haft team Zebastian & Tobias bakom oss. Men på vägen ut mötte vi Henrik ochSimon bara efter någon minut då dom verkar ha fått något haveri. Jag tänkte att nu har jag ändå guldchans eftersom jag trodde att man inte fick starta om i SM. Senare fick vi veta att dom startat om 4 minuter efter oss.

Banan hade omtalats som väldigt kuperad. Kartan sades visa runt 100 meters stigning under banans 30km, men min GPS visade 171 höjdmeter efter loppet. Så banan var mycket riktigt kuperad. Många sega motlut.

Men det gick ändå fort ut till vändpunkten efter 15,21km. Vår mellantid blev 21:08 minuter vilket gav en medelhastighet på 43,34km/h. På vägen hem gick ungefär 25 sekunder långsammare vilket gav ett snitt på 42,44km/h. Svårt att veta om det var min trötthet eller om det var tyngre på vägen hem eller en kombination. Vid något tillfälle under vägen tillbaka var det någon som skrek snett bakom mig. Först ttrodde jag att någon av teamen Hernik eller Zebastian kommit ikapp oss. team Mattias hade vi kört om på utvägen i alldeles för hög fart för att det skulle kunna ha varit dom. Men inget tandemteam fräste om oss och jag förstod att det var en flaggvakt eller funktionär som skrek och hejade på oss.

Under den sista milen började jag känna mig rejält mosig i benen. Marcus skrek på mig ibland för att peppa vilket gav nya krafter en stund. Jag brukar alltid känna en stund efter ett tempo, att det där var väl inte så tungt, jag hade kunnat köra bättre. Det tänkte jag på när jag pumpade på allt jag hade. Min spinningtränares mantra ”tryck, dra, tryck dra” i huvudet.

Andningen som var närmast hyperventilering första milen hade stabiliserat sig och kroppen började, som vanligt, kännas bättre på hemvägen. Jag skulle så gärna vilja ha den känslan vid start istället och det måste hänga på uppvärmningen. Det började gå att trycka igen lite bättre och jag satsade verkligen rubbet, mån om att inte känna att jag skulle ha kraft kvar i mål.

När vi äntligen rullade över mållinjen kände jag mig helt slut. Jag hade sus i öronen och hade helst velat slänga mig på marken. Istället fokuserade jag direkt bakåt och höll tummarna för att mina motståndare skulle dröja riktigt länge i mål, men då man inte startar samtidigt är det omöjligt att veta utan tidtagning vem som vunnit.

När team Zebastian rullade i mål meddelade speakern att han rullade in som tvåa hittills. Efter ytterligare några minuter rullade team Henrik och team Mattias upp på målrakan och då var jag sjukt nervös.

Jag blev faktiskt väldigt besviken när speakern sa ”och vi har en segrare, Henrik rüffel!” Tiden meddelades till 42:33 jämfört med min tid som var 42:45. 12 jädrans sekunder skiljde oss åt. Jag tänkte; bara 20–30 extra tramptag så hade det kanske varit jag som vann!

Efter målgång dröjde det inte så lång stund innan det var dags för prisutdelning. Vår klass var sist upp på prispallen. Den värsta besvikelsen hade runnit av mig och jag kände mig mer stolt över att bara ligga 12 sekunder efter så duktiga cyklister.

12 sekunder, 12 ynka sekunder… Hade jag kunnat göra mer? Definitivt och det är nog det som stör mig mest. Jag gjorde allt jag kunde idag, men jag har inte gjort allt jag kunde innan. Min möjlighet till utomhusträning har varit i princip obefintlig förutom de motionslopp vi kört. Men det har varit långdistans och inte tempo/intervallträning. All annan träning måste jag klara på egen hand, inomhus på min cykeltrainer eller mitt löpband. Där har motivationen brustit. Jag har inte förmått mig tillräckligt mycket. Känslan av att det ändå är meningslöst har varit påtaglig. Att jag idag kör med en pilot på elitnivå är ett undantagsfall och inget jag kan hoppas på ska bli mer regel än undantag. Mina stadiga piloter till lika komisar, har sina jobb, familjer och träning och dom har inte heller samma målsättning som jag har; att nå landslaget. Dom hjälper mig på vägen men har inte framför allt tiden som krävs, det har vi alltid varit på det klara med.

Allt detta sammantaget med den nästan hopplösa jakten på piloter med anslag på nätforum, i cykelaffärer och sporthallar, har gjort mig låg och fått mig att känna att jag givit mig in på att klara av något jag inte helt själv råder över. Idag hade det spelat stor roll om jag varit duktigare. Idag låg begränsningen hos mig och inte hos mig och min pilot. Idag hade det helt klart givit ett SM-guld men ändå inte givit mig en plats i landslaget då jag ändå inte haft någon pilot att fortsätta tävla med på den nivån.

Så visst hade jag kunnat och velat vara bättre idag. Det är ingenting att göra något åt nu, så jag gläds ändå åt, att under nuvarande förutsättningar dels fått köra med en pilot på elitnivå och ändå visat att det trots detta, inte skiljde speciellt mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Jun 222015
 

Idag är det fyra veckor kvar till start i min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Det började som en lite rastlös frustration. Jag och kompisen Thomas planerar att köra det riktiga Sverigetempot nästa gång det går 2016 då vi just hade missat 2014 års upplaga. Det störde mig, jag ville göra något mer 2015, något som var lite mer utmanande än alla motionslopp vi kört förut och skulle köra igen, där ibland Halvvättern, Vätternrundan, Skandisloppet och Roslagshösten. Alla dessa lopp är mellan 12–30 mil långa och kändes inte längre som några stora utmaningar. Visst, man kan alltid cykla fortare och prestera bättre, men det är inte nytt.

Jag och Peter, som är en van långdistanscyklist pratade och någon sa att vi kunde köra Sverigetempot ändå 2015, men i så kallad ultrastil. Det vill säga på så kort tid, så snabbt som möjligt och med så lite sömn som möjligt. Ultralopp har sina regler att följa och man får bland annat ha följebil vilket man inte får under vanliga långdistanslopp.

Det vanliga Sverigetempot körs på 177 timmars maxtid. Varför vi just kläckte 96 timmar som ett mål för vår cykling tvärs igenom hela Sverige vet jag inte. Men det var nästan halva tiden och lät nästan omöjligt. I teorin skulle det fungera, men kommer det att fungera i praktiken? Det var den stora frågan. Skulle våra kroppar fysiskt orka en sådan lång cykling med minimalt med sömn och skulle psyket hålla för den mentala utmaningen att cykla så långt!?

Nu har arbetet pågått en längre tid att förbereda. Framför allt att hitta sponsorer vilket inte har varit så lätt. Vi har hittat två sponsorer för de viktiga stora kostnaderna, dvs följebil och bränslekostnad för en följebil. I övrigt har vi funnit flera mindre sponsorer som hjälper till med mat längs vägen, en godisleverantör som skänkt lite färdgodis och ett energiföretag som givit oss förmånliga priser på deras produkter. Men trots det återstår mycket vi får lägga ur egen ficka så som resor till start och från mål, kost till oss själva och personerna i följebilen och ännu är det inte klart med reservdelar som även det är en stor post bland kostnader. Idag träffar vi en tänkbar sponsor för detta.

Träningen har varit en annan viktig del, kanske den viktigaste. Det är så lätt att fastna i sponsorer och frågor kring det tekniska att man nästan glömmer att man kanske borde träna lite också. ;) Jag är inte helt nöjd för egen del. Mina möjligheter att sticka ut och cykla är tämligen begränsade och att sitta och långdistansträna timmar i streck på en trainer är inte så roligt. Det har blivit en del långa cyklingar och det har känts bra och några hundra mil har det blivit under året.

Såhär med en månad kvar börjar det kännas nervöst, minst sagt. Många gånger har jag frågat mig hur jag tänkte när det här bestämdes. :) Nu börjar det närma sig de praktiska lösningarna; att köra grejer till Köping där följebilen kommer utgå ifrån upp mot Riksgränsen, få dit packning och reservdelar, strajpa bilen och försöka få till gruppfotografering och så klart hög tid för ännu mer träning.

Här om veckan skickade vi ut ett pressmeddelande till hundratals adresser inom media i hopp om lite uppmärksamhet. Vi passar också på att samla in pengar till Barncancerfonden där jag sedan ett år tillbaka har en pågående så kallad egen insamling som jag startade i samband med en cykling tillsammans med Ride Of Hope.

Media har ännu inte visat något intresse förutom en intervju i P4 Jämtland som uppmärksammade oss via Twitter. Nu är det ännu lång tid kvar och mycket kan hända än, men jag undrar ändå ibland varför vissa saker fr så mycket utrymme och andra inget alls.? Jag sparar dom funderingarna till efteråt.

Rent praktiskt kommer det gå till så att cyklister och följebilspersoner tar sig upp till Riksgränsen på olika sätt. Vi Stockholmsbaserade tar ett natttåg på lördagen och ankommer söndagen den 19/7. Då kommer vi packa bil, testa utrustning och kolla så att allt är med och förhoppningsvis hinna njuta lite av miljön då jag aldrig varit så långt norrut tidigare. Vi övernattar på vandrarhem och måndagen den 20/7 är starten planerad till kl10. Då väntar en 13 mil lång sträcka innan nästa ort då fler i följebilen ansluter. Där är vi full styrka och färden fortsätter söderut.

För att klara det, måste vi cykla minst 52 mil per dygn, helst mer. Rullar vi i 30km/h blir det 17 timmar per dygn. Man kan förutsätta att det kommer gå långsammare och allt hänger på väder och vind. Det kan bli hur underbart som helst eller en fullkomlig mardröm. Allt som avgör är regn och vind eller sol och vindstilla. Vi kommer mestadels äta och dricka i farten och det kommer helt säkert mestdels bli mycket snabbmat.

Sova kommer vi göra där det ges möjlighet. På en bänk i en busskur, i vägrenen, i bilen. Först efter 94 mil då vi ankommer Östersund väntar säng, dusch och lagad mat innan färden fortsätter vidare. Nästa säng väntar vid målet i Smygehuk ca 115 mil senare.

Smygehuk hoppas vi nå före kl10 fredag morgon den 24:e juni. Då blir det faktiskt hotellsängar och jag tror mig veta att vi kommer spendera ganska mycket tid där i lägre eller högre form av dvala. Lördag 25/7 på eftermiddagen går tåget tillbaka hem. Det är planen i grova drag.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Jun 212015
 

Idag var det dags för den tredje deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2015. Denna gång var det åter igen dags för ett GP på varvbana i Främby industriområde utanför Falun.

Pilot för dagen var Patrick Arkley och vi lämnade Stockholm en stund efter kl07 och for norrut. Resan gick bra och vi nådde fram enligt tidsplan och kunde anmäla oss och hämta ut nummerlappar och klä om för start.

Idag fick jag inte igång mina Garmin Vector-pedaler. Jag provade allt, byta batteri och ta ur och sätta i kontakten, men inget livstecken. Självklart undrar jag vad som hänt men valde att inte lägga ner mer energi på det. Någon av kommunikationspoddarna måste ha fått sig en smäll vid alla i- och urlastningar och jag får utreda vad som hänt senare. Jag kände mig ändå inte i toppform idag och kraftmätning skulle bara satt pricken över det I:t.

Idag ställde vi upp som enda tandemteam, tre handcyklister, 2 anpassade racer och en trikecyklist upp i paraklassen. Vi slarvade lite avsiktligt med uppvärmningen i brist på motstånd och lite på grund av tidsbrist. Vi hann ändå med att köra banan och jag blev lite besviken och glad på samma gång, glad för att det inte var race just idag. Banan var tekniskt avancerad om man ska uttrycka det så. För tandem tycker jag den var alldeles för kurvig och väldigt många branta kurvor. Vi som tyckte att Arlanda Testtrack var slingrig, det här var liskom ingenting i jämförelse. Dessutom var asfalten på många ställen dålig och vid ett par ställen kände jag att man inte ville passera i 40–45km/h på tandem då det slog ganska bra i hjulen. Egentligen finns väl inget som säger att en GP-bana inte får vara slingrig, men på tandem skulle det bli svårt att hålla uppe farten och väldigt många igångdrag.

Starten gick några minuter försenad runt 11:46. Den var ganska odramatisk och jag kände inte ens det där pirret i kroppen. Jag kände mig faktiskt lite omotiverad, dåligt uppvärmd och lite besviken på banan.

Efter start visade sig resultatet ganska snabbt av den dåliga uppvärmningen. Alldeles för hög puls och snabb andhämtning ganska omgående med bristande ork till följd. Jag som är ganska seg att komma igång måste ha ganska mycket uppvärmning, minst 20 minuter intervaller för att skrämma igång benmusklerna och hjärtat och för att få andhämtningen mer stabil. Detsamma verkar gälla min pilot Patrick. Men det kändes inte så allvarligt. Givetvis ville vi köra på bra för att känna hur det kunde gå, men orken och bristen på motstånd gjorde det trögt.

Vi försökte hänga på racercyklisten Henrik Marvig för att ha någon att hänga med, men vi märkte ganska snabbt att vi tappade honom i kurvorna, hann ikapp på raksträckorna och tappade i kurvorna igen. Det blev för slitsamt att hänga med. Avgjort kört var det när vi på kanske 3:e eller 4:e varvet tappade synkkedjan mellan främre och bakre pedalerna. Den hoppade av just i ett av de sämre partierna i asfälten och vi hade inget annat val än att stanna för att fixa det. Vi rullade igång igen och märkte snabbt att pedalerna hamnat i osynk så det var bara att stanna igen. Henrik Marvig varvade oss när vi stod där och mekade.

När vi sedan rullade vidare hade vi inte längre något mål att hänga med honom. Vi körde så gott vi kunde och plötsligt var det skönt att vi var ensamma i vår klass. En hoppad kedja skulle ha förströt möjligheterna ens till någon toppstrid.

Vi rullade i mål och det kändes skönt att få det gjort. Jag kände mig inte speciellt nöjd. Dåligt underlag, hoppande kedja, kraftsensorn som inte fungerade plötsligt.

Men vädret var toppen och solen värmde gott där vi stod och tittade på damklasserna som gjorde upp. När dom var klara var det dags för prisutdelning för paraklassen och damklassen. Vi fick våra presentkort av cupens sponsor Invacare, men märkligt nog inga medaljer av arrangören. :)

Patrick hade en ivrigt väntande familj hemma så vi packade genast in oss i bilen och for iväg söderut igen. Jag satt och tänkte lite på att runt omkring dessa tävlingar för mig som tandemcyklist. Alla piloter som ställer upp, bil och transporter, cykel som ska hämtas och lämnas, flera timmars bilresa för 32 minuters cykling. Ibland känner jag mig ganska ”jobbig” som behöver så mycket support och insatser från andra för att gör adet jag så gärna vill. Nu tror jag ju mina piloter också vill och får något ut av detta. Men det blir sådär när dom negativa tankarna får bara lite fäste. Jag tycker ju vi har sjukt kul när vi är ute såhär.

En stor del i min frustration är också möjligheten, eller snarare bristen på möjlighet till träning med andra. Jag är hänvisad till mitt löpband och trainer inomhus i huvudsak och även om det är bra redskap är det svårt att motivera mig ganska ofta. Och, hur ofta hör jag inte seende säga ”på löpband skulle jag aldrig springa, fy vad tråkigt!” Undrar hur många som skulle orka om det i princip var deras enda möjlighet? För mig att träna mig till eliten på detta vis är inte lätt. Jag vill ut och springa och cykla, intervall- och tempoträna som alla andra.

På hemvägen var det ganska mycket trafik på grund av hemvändande midsommarfirare. Prisutdelningen var någon timme efter målgång och den timmen hade vi nog velat haft på vägarna. Ändå flöt det på ganska bra när vi passerat Sala där det verkar ha varit en stor polisinsats.

Här nedan kan man se lite av våra resultat. Min varvräknare i cykeldatorn fungerade inte perfekt. Det blev bara 5 registrerade av de 15 cyklade varven, så därför ser informationen lite konstig ut. totalt cyklades 19,20km i en medelhastighet av 35,7km/h om man räknar bort stoppen för kedjehoppet. Tiden utan samma stopp blev 32:16 minuter, alltså ganska mycket långsammare än under Arlanda GP. Jag tror ändå vi ska känna oss lite nöjda med det resultatet med tanke på banans beskaffenhet och bristen på motstånd och uppvärmning.

Nästa deltävling blir ett tempo på 30km i Värnamo den 8/8. Preliminärt blir Thomas Egrelius pilot den gången.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Jun 142015
 

Äntligen dags för årets Vätternrunda, min tredje i ordningen. Den här gången var det jag, min pilot Thomas och Mattias ”MP” Pålsson som singelcyklist som lastade oss i bil och cyklarna på taket runt fredag lunch och styrde söderut mot Motala. Både väderleksprognosen och vädret i verkligheten såg lysande ut och jag gladdes åt att slippa oroa mig för köld, vind och väta, mina tre hatobjekt i nämnd ordning.

På vägen ner diskuterade vi upplägget, om vi skulle byta vår starttid från 02:00 på natten mot lördag mot något mer humant, men enades om att köra på ordinarie tid. Vi bestämde också att ha ett mål att hänga ihop samt att försöka köra rundan på under 11 timmar, något som kändes rimligt för alla. MP körde sin första runda, så min önskan att komma in under 9 timmar fick skjutas på framtiden.

I Motala inkvarterade vi oss i en lägenhet centralt i motala som vi hyr nu för andra året i rad. En knapp kilometer ner till start är väldigt bekvämt. När vi burit in cyklar och packning bestämde vi träff med Rickard Forshäll, min kompis från Mot Alla Odds 2013 och hans gäng på 4 personer. Vi handlade lite frukost och fredagsmys, kvitterade ut våra nummerlappar och han gå ett kort varv i mässtältet innan vi träffades på torget i Motala och styrde stegen mot en pizzeria nära vårt boende för att äta en stadig pasta. Rickards gäng startade 40 minuter före oss så alla var ganska pigga på att komma i säng för en kortare vila innan start, så det blev ingen lång historia, men otroligt trevlig.

Jag kan inte säga det nog ofta, hur mycket jag beundrar Rickards inre och yttre styrka. Med sig hade han en syster och två kompisar som det inte var svårt att fatta tycke för. Efter lite prat och fotografering ute på gatan skildes vi åt med mina hot om att jag skulle flåsa honom i nacken under natten och att han aldrig skulle känna sig säker, trots sina 40 minuters försprång. :)

Det blev inte mycket sova den kvällen. Vi fixade i ordning cyklarna, tittade lite på TV och käkade chips och godis. Vid 23-tiden låg pojkarna i soffan i vardagsrummet och jag la mig på sovsäcken i sovrummet. Jag trodde det skulle bli svårt att blunda, men plötsligt var klockan 00:30 och väckarklockan ringde. ”Bara en snooze till…” Plötsligt var klockan 01:00 och MP står i dörren och säger något om att cykla.. Panik utbryter en stund för plötsligt är det lite bråttom. Byta om, äta grötfrukost och packa fickorna med energi och sedan ut genom dörren 40 minuter senare. Vi hann till och med spola av oss i duschen, riktigt bra jobbat. :)

Väl ut genom dörren började det kännas bra i kroppen igen. Den där lite pirriga ”tävlingskänslan” jag alltid får inför start även om det bara är ett motionslopp. Temperaturen är verkligen behaglig även om vi alla valde ben- och armväramre till slut och med en tunn vindjacka på kändes natten inte det minsta kall. Vi rullade ner till start och behövde inte vänta många minuter innan vi tog plats i startfållan. Vi såg inte till övriga paracyklister som skulle starta samma tid. Det skulle ha varit 4 handcyklister från Danmark och ett tandemteam från västkusten, men vi stod långt fram och måste ha missat dem.

Vi rullade iväg och ut i natten. Samma trevliga känsla, lukten av sval sommar, ljuden av däck mot asfalt, tickande frihjul och knäppande växlar, människor som pratar med varandra. Tätt med cyklister i början innan det glesar ut ute på landsvägen. Det är en känsla som jag fortfarande tycker är magisk och superhärlig.

Vår plan var att cykla raka spåret till Jönköping, 10 mil utan stopp. Men det blev ett stopp i Ödeshög för att en av oss behövde uträtta behov. När vi stod där kändes det fortfarande bara bra och inte det minsta kallt.

04:52 passerade vi tidtagningen vid Gyllene Uttern där vi gjorde ett kort stopp för att träffa MPs föräldrar som gått upp i ottan för att stå vid vägkanten och heja på oss. Riktigt trevligt av dom att ge sig ut så tidigt.

06:41 passerade vi tidtagningen i Bankeryd efter ett längre stopp i Jönköping där vi avstod från mat trots att vi bestämt det. Ingen kände sig speciellt hungrig ännu och bara ca 7 mil kvar till Hjo där det serverades lassagne. Till Hjo kom vi 08:28 och där blev ett långt stopp med mat. Vår plan att nå under 11 timmar hade vi givit upp. Stoppen hade varit för långa och den allmäna ursäkten blev vädret som var toppen. Solen hade börjat värma och jag kände mig mer lycklig över det än frustrerad över förbannelsen som alltid vilar över våra tidsplaner. Men så är det när man är flera och inte bestämmer sig för att gå in 100% för det man bestämt.

På depån i Boviken hann vi äntligen ifatt Rickard och hans kompis Daniel. Tjejerna i deras gäng hade vi passerat för ett antal timmar sedan. Rickard och Daniel hade som vi haft långa stopp samt punktering och stod nu och fixade en brusten eker vilket sinkat dom. Men dom var på otroligt gott humör och jag var väldigt glad att se dom. Vi bestämde att slå följe resten av vägen i mål. Både Rickard och Daniel kör sin första Vätternrunda efter ca 2 månaders cykling och bara ett hundratal mil i benen, men båda var oförskämt fräscha och glada.

Klockan 12:17 passerade vi tidtagningen vid Aspa efter 10 timmar och 17 minuter. Vårt mål på 11 timmar hade nu passerat 12 timmar. Vid bron vid Hammarstundet såg vi en något större olycka, ett gäng cyklister som verkar ha kört ihop. Ett antal satt i vägrenen, men det verkade inte vara några allvarligare skador. tidigare längs vägen såg vi någon tjej i vägkanten som verkar ha kört omkull, men annars verkar det ha varit fridfullt vad vi kunnat se.

Klockan 13:23 efter 11 timmar och 22 minuter landade vi i Medevi. Då hade vi fortfarande en teoretisk chans att komma in under eller straxt över 12 timmar om vi rullat vidare direkt. Vi hade en liten spurt dit så vi fick vänta in alla. Det var en del sega backar innan Medevi och är man ovan och har 28 mil i benen redan, är dom tunga. Jag och Thomas kände oss helt OK i kropparna. I Medevi var det tänkt att jag skulle träffat en bekant som bor i Motala, men hon hade svårt att komma in till depån med bil. Vår planerade träff flyttades fram till målgången i Motala istället.

I Medevi åt vi honungsbullar och drack kaffe utsträckta i gröngräset. Det var så härligt att inte ens jag orkade känna mig stressad längre. Det här loppet hade verklign varit cykelkärlek till 100% från start. Det kunde knappast ha blivit bättre med perfekt väder och perfekt arrangemang.

När vi skrapat gräset ur rumpan och skulle ge oss av för sista etappen mot mål hände rundans enda tråkiga händelse. Jag och Thomas kliver upp på vägen och står i vägrenen för att invänta vår lilla klunga. En stor klunga kommer då susande och trots att hela vägen är fri inklusive mötande körfält, skriker dom åt oss att kliva av vägen och kör otroligt nära oss. En av cyklisterna i klungan drar en knytnäve i ryggen på mig i farten som var svår att uppskatta, men säkert 30–35km/h. Jag vet egentligen inte om det var smärtan eller förnedringen som var värst. Flera runt omkring tyckte det var ett synnerligen märkligt beteende.

Vid depåer där det kliver av och på mängder med cyklister som ska in och ur depån måste man få gå upp på vägen. vägen var avstängd för biltrafik så klungan hade gott om plats. Tyvärr hann vi inte se vad det var för klunga, men förmodligen svart- och grönklädda. De måste ha gått i mål någon knapp minut före oss så det borde gå att kolla upp. Jag kände mig helt rasande när jag stod där med förnedringen brännande och tankarna jag hade var inte vänliga och fridfulla, det kan jag försäkra. Dom handlade mer om att slita tag i någon av dom för att få njuta av en klungkrasch för en gångs skull, bilder som i ursinne spelades upp i huvudet om och om igen innan jag lyckades lugna ner mig, eller åtminstone ställa om kraften ner i benen istället. Medevi-depån hade heller inga vakter som övervakade in- och utfarten ur depån vilket fanns på flera andra platser. Kanske något för arrangören att tänka på till nästa gång. Även om klungorna jagar tid så äger dom inte vägen och Vätternrundan är till för alla.

Till slut rullade vi iväg och vi pratade om fri fart till mål. Farten blev ganska hög och det började med att Daniel tappert ledde vår grupp längs den slingriga och roliga vägen från Medevi. Snart backade han av och jag och Thomas tog täten och lämnade dom andra bakom oss. Jag älskar den där vägen med sina slingriga kurvor och knixiga, korta backar och mestadels utför. Mitt mål var bara att jaga ifatt idiotklungan bara för att få äran att skriva ut namnet på deras team. Det lyckades tyvärr inte. Vi passerade klungan vi kallade för ”dom prickiga” och en Ride Of Hope-klunga. Ute på landsvägen in mot avfarten mot Motala höll vi stadig hög fart. Ingen lyckades kroka på oss och många positiva hejarop efter oss.

Sista backen upp mot rondellen var lite tung och vi bromsades också upp av lite trafik innan vi skjöt fart igen in de sista 2–3km mot mål. När vi väl närmade oss mål såg vi den misstänkta klungan en bit framför oss, men vi hann aldrig tillräckligt nära.

Kl14:41 gick vi i mål exakt på tiden 12 timmar och 40 minuter. Marie som skulle mött mig i Medevi tog emot och det blev ett glatt första möte IRL. Vi fotograferade och pratade medan vi väntade på de andra som inte kom långt efter. Daniel kom först, tätt följd av MP följd av Rickard. Känslan att gå i mål är även den speciell, glädje över att nå mål, att det varit så bra och att man ändå kände sig så pigg och fräsch i kroppen. Att efter 28 mil orka spurta i 35–40km/h in i mål ensamma utan klunghjälp kändes riktigt bra. En kort stund var jag lite darrig i benen, men det gick fort över.

Efter må, tog vi oss sakta ur trängseln, fick våra medaljer och hämtade ut våra inlämnade kläder. Väl vid lägenheten igen tog vi en kall pilsner i gröngräset utanför porten och MP hann till och med somna och jag var tvungen att ringa hem för att distrahera mig att inte somna. :)

Efter dusch och ombyte bestämde vi åter träff med team Rickard på samma pizzeria. Jag åt en dubbelt så stor pasta som kvällen innan. Väl hemma igen var det mer eller mindre direkt i säng efter att ha plockat utrustning av cyklarna och ingen somnade nog ovaggad den kvällen.

Idag sov vi länge, käkade frukost och packade och nu ska vi bege oss iväg hemåt. Det känns som en galet lyckad helg med ett stort cykelevent på högsta nivå.

Vår gemensamma känsla av rundan var också att stämningen var mycket god. Bortsett från ”idiotklungan” utanför Medevi som fortfarande retar gallfeber på mig, så pratade vi om att artigheten ökat i år. Kanske beror det på klubbarnas kampanjer på nätet. En sådan avgörande detalj som kan verka obetydlig är vad man säger när man är på väg att köra om någon. Det vanliga har varit att ropa ”HÅLL HÖGER!” vilket jag själv och andra känns provocerande och utan att styra det tänker jag alltid ”håll höger själv för f…” Det andra är att ropa ”KOMMER VÄNSTER” eller ”OMKÖRNING!” vilket är väldigt mycket trevligare, eller ”KOMMER UTANFÖR!” Det är mer informativt och artigt än ”HÅLL HÖGER!” som är mer uppmanande. Denna gång var det väldigt få som ropade just håll höger. Dom flesta valde de andra alternativen och många tackade dessutom vilket spontant gjorde mig glad och lusten att hålla undan ökar väldigt mycket, enligt den enkla principen ”är du trevlig mot mig, är jag trevlig mot dig”. Så enkelt som så. För bara för att man kör i en stor klunga och jagar ett tidsmål betyder det inte att man har rätten på sin sida och skyldigheten att anpassa farten efter situationen är densamma för alla, cyklister som bilister. Och under Vätternrundan är situationen ofta så att man inte är helt ensam på vägen och hänsyn till andra är väldigt centralt och avgörande för säkerheten.

Så vi lämnar Motala med glädjekänslor i kroppen denna gång och med hopp om återkomst och lika stor tur med väder och vind.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Jun 082015
 

Pressmeddelande som PDF

Först vandrade han från kust till kust i Nicaragua i SVT:s realityserie Mot Alla Odds. Nu väntar nästa stora utmaning för Joakim Nömell från Stockholm. I slutet av juli cyklar han tillsammans med två andra Sverigetempot Ultra, 2100 km på tandemcykel från Riksgränsen till Smygehuk – på 96 timmar.

Måndagen den 20 juli 2015 startar synskadade paracyklisten Joakim Nömell och hans tandempilot Peter Tonér tillsammans med Thomas Egrelius den långa resan från Riksgränsen till Smygehuk. De utmanar sig själva och försöker cykla 2100 kilometer på mindre än 96 timmar, fyra dygn, i ett sträck och samlar samtidigt in pengar till Barncancerfonden.

– Den här utmaningen blir den tuffaste sedan mitt deltagande i Mot Alla Odds, säger Joakim Nömell, initiativtagare till Sverigetempot Ultra. – Här sätts både vår fysiska och mentala förmåga på prov, men även förmågan att arbeta hårt med stor sömnbrist ju längre resan går.

Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos. Barncancerfonden arbetar för framsteg inom forskningen och även för att försöka underlätta vardagen för de drabbade. Både Joakim och Thomas har haft barncancer inom familjen och därför är detta någonting som ligger dem varmt om hjärtat.

Förberedelserna pågår för fullt med både träning och planering.  Följ uppladdningen på utmaningens hemsida eller i sociala medier.

Läs mer på http://stultra2015.se/

För mer information, kontakta info@stultra2015.se, Joakim 070-7713100.

https://twitter.com/stultra2015
https://facebook.com/sverigetempotultra2015
https://instagram.com/stultra2015


Sverigetempot Ultra 2015 är en utmaning där tre cyklister försöker cykla genom Sverige från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder – 2100 kilometer – på mindre än fyra dygn, till förmån för Barncancerfonden. Varje år drabbas ca 300 svenska familjer av att deras barn får en cancerdiagnos.

Posted from .

Jun 082015
 

Det som förvånade mig mest var nog att jag inte blev förvånad. Eller förvånad är nog fel ord, jag blev inte ställd När telefonen ringer 06:43 och det är ett skyddat nummer. Jag svarar och hör musik och förstår direkt att det är en radiostation som ringer. Jag har sagt det förut, jag gillar verkligen radio. Det kände jag tydligt när jag var med i Eva Rusz show i Radio 1 i och med mitt deltagande i SVTs realityserie Mot Alla Odds och nu senast när jag var med i P4 Jämtland för några veckor sedan. Jag vet inte vad det är jag gillar så mycket med att vara med i radio. Ett fantastiskt sätt att nå många och kanske är det ändå så att jag känner att jag har något att säga och gör det bra? Även om det är svårt att tro på den känslan.

Men idag ringde dom alltså och det handlade inte om Sverigetempot Ultra utan om mitt deltagande i Halvvättern. Jag vet att jag var med på bild i lokalpressen, men var inte citerad och namngiven, så hur lokalradion fick idén vet jag inte.

Vi pratade om Vätternrundan och tandemcykling och även om det var ganska kort kändes det som om jag fick med bra saker.

Att få synas mer i TV börjar jag sluta hoppas på även om jag gärna skulle vilja fortsätta synas för att få bort fördomar och sprida kunskap. Inte för att jag tror att det ska bli så mycket mer radio så har det mediet åtminstone visat mer intresse än TV. Jag vet inte om jag skulle vilja vara programledare, sidekick i något trevligt program eller bara uppmärksammad för det jag gör. Det senare är ganska mycket färskvara.

Så tack till P4 Östergötland, det blev en bra start på den här dagen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Jun 072015
 

Bild: Tandemcykel i vardagsrum

Nu har jag och min pilot Patrick gått i mål i Halvvättern 2015 och det känns bra. :)

Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag där vi hyrt en liten tvåa av en kollegas brors bekant, eller något sådant. ;) Den ligger otroligt centralt och på gångavstånd från eveneamngsområdet. Vi åt middag ute på stan efter att ha hämtat våra nummerlappar och sedan gick vi hem och fixade allt med cykel och kläder innan vi slöade med godis och efterrätt i soffan framför fotboll på TV.

Idag var det uppstigning kl07 för frukost och vid 08:45 ungefär rullade vi ner till start. Där träffade vi några andra från vår cykelklubb SMACK som vi pratade lite med innan vi gled in i startfållan och körde iväg.

Väderleksprognosen lovade starka sydvästliga vindar på ca 10 sekundmeter med upp till 15 i byarna och tyvärr hade man rätt den här gången. Är det något jag har svårt för när det gäller cykelsporten så är det kyla och vind. Jag fryser otroligt lätt vid pauser men vind skulle man kunna säga att jag hatar..

Vi rullade iväg i stort sett i rak motvind. Vi höll ändå bra fart förbi första depån. I andra depån stannade vi för att Patrick fick problem med lårmuskler och det var på tal att bryta, så illa var smärtan. Jag kände mig fräsch, men med 10 mil kvar som ändå är en lång sträcka ska man lyssna på sin kropp. Vi stannade där säkert 40 minuter och jag hann med många kaffe och solbullar innan Patrick bestämde sig för att försöka rulla vidare. Skulle smärtan komma vore det bara att vända tillbaka och be om transport tillbaka till Motala.

Men det gick bra tack vare en mängd mikropauser. Vi rullade upp vid Omberg, denna skräckkulle som alla varnat för. Det visade sig som oftast, att det inte var speciellt tufft uppför och väl uppe på åsen rullade vi vidare i runt 40km/h och just här var det lä och väldigt skönt. Ute på landsvägen igen var det som att köra in i en vägg i motvinden.

Den roligaste sträckan var runt den tolfte milen. Då rullade vi i medvind och höll mycket god fart. Vi kunde lätt trampa långa sträckor i över 50km/h utan större ansträngning och vi sa till varandra att det här är cykelkärlek. tidigare kunde man inte höra däckens ljud mot vägen för motvinden, men nu kändes luften varm, stilla och ljudet från cyklarna.

Efter sista depån blev det tungt igen i någon sorts sidovind som varade mer eller mindre hela vägen in i mål. I näst sista depån fick vi ta hjälp av servicen på grund av vår kedja som hoppat och lagt sig innanför lilla klingan. Säkert på grund av en kombination med fel inställda växlar och något fel i bakväxeln som drar kedjan snett i vissa lägen när man trampar bakåt. Jag får försöka kolla det innan Vätternrundan nästa helg.

Det var skönt att glida in i mål och medaljen kändes faktiskt väl förtjänt. Vår totaltid blev 6:35, ganska långt över vårt mål på 5 timmar i totaltid. Men vår rulltid blev 4:48 och 31,14km/h och det är jag helt nöjd med. Utan krånglande ben som genererade långa depåstopp och utan motvinden hade vi kunnat köra in ganska långt under 5 timmar. En flack och fin bana och trevligt landskap.

här kan man se banan och värden på en karta:

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Jun 052015
 

Tiden går så vansinnigt fort och det känns, som tur är, att det är mest runt omkring tiden går men inuti är man densamma. Ungefär densamma som en gång fick sitt första barn som åkte runt baklänges på rumpan och hade konstigt språk och jäll röst. :) Nu plötsligt så stor och en helt egen individ med ett liv framför sig.

Och lika fort som det första barnet fyllde 5, 10, 15 och 18, så är hon nu student. Jag tänkte just på det där hur det känns inuti när vi stod där med plakaet utanför skolan och väntade med bilden på den där lilla tjejen. Jag ska inte säga att det var en dålig känsla i kroppen, men lite skärrad känner jag mig nog. Har man verkligen lyckats fånga varje sekund av livet, utnyttjat allt som går? Självklart inte, det är omöjligt.

Idag på morgonen invaderades huset av en klass tonårstjejer som skulle ha champangefrukost på vår innergård. Det var skratt och poppande champangekorkar, musik och fotografering. Jag minns min egen student och champangefrukost ganska bra. Jag var den enda som bodde i egen lägenhet nära skolan så vi var 25 personer i min etta på 32 kvadratmeter och alla ute på den pyttelilla balkongen. :)

Vid 9-tiden försvann tjejerna iväg till skolan. Släkt kom från Västervik och vi gjorde oss alla iordning för att gå till utspringet kl13. Det var självklart mycket folk och glad stämning.

När dörrarna till skolan öppnades och skriket av hundratals elever som rusade ut var härligt öronbedövande. Som min storebror sa, en känsla i kroppen som om man inte visste om man skulle skratta eller gråta, väldigt stort. På ngåot vis en väldigt välbekant känsla från när det var vi som sprang ut. En glädje över att allt var över och att man klarat det men en lika stor oro inför framtiden, ett tvärt slut och att redan kommande vardag skulle vara tom och obokad.

Efter någon timmes fotograferande och ombyte lastade klassen och medhavda vänner upp på lastbilsflak och så bar det iväg ut i Haninge. Vi gick sakta hemåt för att förbereda mottagningen och lyckades möta dotterns flak en gång och få med det på film. Jag var väldigt sugen att åka med. :) På vår tid var inte flak riktigt uppfunnet än tror jag. Då var det mer snygga, coola bilar som gällde.

Festlokalen förbereddes och dom första gästerna kom, men studentskan dröjde lite då tidsplanen spruckit lite där utanför skolan. Men när alla väl kommit åt vi gott och öppnade presenter och jag tror Denise var mycket nöjd.

På kvällen var tanken att klassen skulle gå ut, men Denise och ett par till valde att stanna hemma hos sina familjer vilket vi uppskattade så klart.

Sammanfattningsvis har det varit en stor och trevlig dag. Jag förvånas lite över att det ändå kändes så starkt fortfarande inom mig.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Jun 032015
 
Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil

Bild: Joakim Nömell med ledartröja och cykel lutad mot bil

Bild: Vy över parkering med pratande och fikande cykelmänniskor

Idag gick den 10:e omgången i SMACK-serien 2015, en rad träningstävlingar i tempo, linje och GP.

Idag gick banan med start vid Häggeby kyrka med vändning vid Skokloster, en bana på drygt 20km. Det blåste hårt och kom även några droppar regn, men trots det börjar man ändå kunna känna vårvärmen i luften och det blev inte sådär vansinnigt kallt. Banan var den mest kuperade i serien vilket jag och Egge som var pilot för dagen fick känna av.

Under uppvärmningen han vi inte rulla många hundra meter innan vi fick punktering. De här veckorna som gått sedan vår 60-milsrandonne till Rättvik tur och retur, har jag haft fler punkteringar än under hela min, i och förs ig bara tre år långa cykelkarriär och nu börjar det bli frustrerande. Minsta lilla gruskorn verkar nu ge oss punktering, så även denna gång. Så det var bara att promenera tillbaka till bilen någon knapp kilometer och med en kvart kvar till start byta slang.

När vi rullade till start blev det utan uppvärmning och bara ett fåtal cyklister kvar tills det var vår tur. Det var bara att gilla läget och det fanns inga andra tandemteam på plats att tävla emot denna dag ändå.

Tempo innebär korta distanser och fullt ös från start till mål. Utan uppvärmning blir det alldeles för kort och grund andhämning för mig och alldeles för hög puls med mjölksyra i benen till följd. Första 5km var en ren plåga och backarna och motvinden förbättrade inte läget direkt. Efter vändning vid Skokloster var det som att cykla in i en vägg med motlut och stark motvind.

Mot slutet av loppet hände det som alltid händer mig när jag varit dåligt uppvärmd. Antingen kommer håll som ett brev på posten och det drabbade min pilot idag, men för mig började värmen sprida sig i kroppen, andningen blev mer kontrollerad, pulsen bankade inte längre i hela kroppen och det började gå att trycka på. Eftersom det ändå var som det var och det fanns inte så mycket att göra lämpade vi oss i mål. Det blev vårt sämsta resultat på länge, förvisso under ganska dåliga förhållanden. Punktering och dåligt justerade växlar ingår i spelets regler och jag är mest glad att vi inte fick punktering mitt ute i banan. Men jag behöver helt klart fundera över om annat däckval kan lösa problemet. Nu är vi tre personer som noga undersökt fälg och däck utan att hitta något som kan vara orsak till de upprepade skadorna. Däremot hittade vi idag en liten skråma i däcket som efter en liten sten så kanske får man avstå från de allt för tunna och lätta racerdäcken på tandem där vikten ändå är den dubbla och påverkan av en sten är mycket högre.

Nu väntar Halvvättern på söndag som nästa punkt i schemat. Den kör jag och Patrick och målet är korta och få stopp och en snittfart mellan 32–35km/h. Väldigt mycket hänger på väder och vind.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Maj 292015
 

Ikväll var det dags för den andra deltävlingen i Swe Paracykel Cup 2015. Denna gång var det i grenen GP på Arlanda Testtrack 2 norr om Stockholm. Ett GP körs på varvbana. GP är helt nytt för mig och vad jag förstår kan man köra antingen 45 minuter + 3 varv för att kora en vinnare, eller så kör man som vi, ett förutbestämt antal varv som är olika för olika klasser. Klassen tandem skulle idag köra 8 varv a 2,4km vilket ger en totalsträcka på 1,9 mil.

Cykeln har servats med ny kedja och putsats upp efter helgens 60-mils randonne och allt kändes under kontroll. Egentligen behövs ett nytt växelöra som även det gick sönder i helgen, men det hanns inte med.

Jag, Patrick och min ledsagare och fotograf för dagen möttes vid 15-tiden ute vid Arlanda Testtrack. Meningen har varit att jag skulle ha hunnit träna här åtminstone någon gång före tävlingen, men så blev det inte. Jag hade bara fått banan beskriven för mig som en 2,4km, ganska slingrig 10 meter bred motorbana som används för övningsbanan bland annat för polisen. Jag oroade mig lite för de skarpa kurvor jag fått beskrivet för mig och undrade hur det skulle gå för oss med tandem och i klunga, även om det blev en liten klunga.

När vi packat ur cykel gick vi banan ett varv för att se hur den såg ut. Mycket riktigt var det flera skarpa 180° kurvor som skulle bli lite teknik att ta även om vägbanan var väldigt bred.

Anmälning, nummerlappar, montera hjul, GPS och kameror, byta till cykelskor, kalibrera kraftpedaler och slutligen värma upp skapar alltid pirr i magen för mig. Det är tävlingsnerverna. Patrick som var min pilot för dagen, hade skapat en taktik åt oss och var taggad och siktade inte på något annat än seger vilket är helt rätt inställning. Jag som ville försöka vara mer realistisk tyckte det skulle vara roligt att få köra GP för första gången, men med en landslagscyklist och hans starka pilot mot oss skulle jag bli nöjd med andraplatsen. :)

Efter uppvärmningen rullar vi upp till start. Vi är 7 paracyklister på startlinjen. 3 tandemteam, 2 handcyklister, en Trikecyklist och en vanlig anpassad racercyklist. Med bara knappa 2 minuter till start slår en blixt ner i mig, jag känner längs höger ben och konstaterar att jag glömt sätta på mig mitt chip! Jag ropar till Patrick som får panik och rusar den korta vägen till bilen i cykelskor, rotar en stund i min väska men kommer snart med hela väskan. Där rotar jag snabbt fram mitt chip och sätter det runt vaden och med pulsen högre än efter ett tempolopp, sitter vi upp och väntar på starten.

Jag får givetvis dåligt samvete samtidigt som den där hemska känslan kommer över mig som jag inte kan sätta ord på. Ilska på mig själv för att jag ställer till det för andra. Jag funderar också över varför man glömmer en sådan viktig sak? Jag kan känna att det ibland är för mycket att tänka på när man måste ha allt i huvudet. Om synen i det här fallet hjälpt mig att bli påmind är väl tveksamt, men just det här med att precis varje liten detalj måste vara på sin plats för att jag ska slippa fråga någon annan om hjälp med skitsaker. Nåja, allt löste sig och den här frustrationen är något jag drabbas av titt som tätt i olika sammanhang.

Sådär satt jag och tänkte dom 30 sekunder som återstod till starten och vi rullade iväg i masterstart med en motorcykel som ledde oss ut på banan och genom den första S-kurvan innan fältet släpptes fritt. Givetvis startade jag även min GPS ett hundratal meter försent.

Jag trodde nog att farten skulle dras upp så fort vi släpptes iväg. Jag var beredd att trampa på flera gånger, men Patrick hejdade och vi låg i ganska maklig takt innan handcyklister och tandemcyklister skiljdes åt. Farten var fortsatt behaglig och nästan vilsam varv efter varv.

Under rasets första del låg vi som trea på rulle bakom dom andra. Då och då gick vi ut och upp vid sidan av dom andra för att visa oss och sedan falla tillbaka. Vid ett tillfälle gick vi upp i ledning och drog för att se vad som hände, men vi fick genast en liten lucka bakom oss och ingen som hängde på. Så låg vi ett par varv innan vi föll tillbaka och låg som trea och tvåa dom sista varven.

När det var två varv kvar började jag tänka att vi faktiskt lätt skulle kunna vinna detta. Pulsen var måttlig och benen pigga. Farten låg mellan 35–43km/h och det kändes inte som den minsta ansträngning. Den omtalade uppförsbacken längs den 400 meter långa målrakan kände vi knappt av.

Vart efter varven gick blev vi modigare i kurvorna. Några av dom var rejält branta och kunde bara tas i måttlig fart. Vid något enstaka tillfälle planerade vi en S-kurva lite fel och kom i fel spår, men Patrick fixade det skickligt.

När klockan klämtade för sista varvet tänkte jag att nu kommer fartökningen. Givetvis ska jag inte göra något utan att min pilot instruerar, men från min position lät det som om Patrick gick utanför cyklisterna framför. Nu efteråt förstår jag att det var kurvan som gjorde det. Men adrenalinet vid varvningsklockan gjorde att jag började trampa på för att spurta. Det fanns mycket ork kvar och jag var helt säker på att det var nu det började.

Men tempot fortsatte ungefär i samma makliga takt och även om jag var noga med att lyssna på min pilot i fortsättningen så ryckte det i benen.

Inför näst sista kurvan tror jag vi låg som tvåa. Jag visste inte att vi var just i den kurvan då men då ger Patrick klarsignal till spurt och vi accelererar. Det går väldigt fort genom dom kurvorna. Jag lyssnar efter en stund bakåt vänster och höger men hör inga däcksljud från bakomvarande cyklister. Långt, långt bakom hör jag någon ropar peppande rop och jag frågar något till Patrick. Han ser sig om på toppen av backen längs målrakan och säger något om att ”vi har vunnit!” Den här sista gången var backen lite jobbig men pulsen betydligt högre, mer av situationen än verklig trötthet. Men med hög puls kommer mjölksyra som aldrig hann slå i med full kraft innan Patrick ropar ”rulla!” och jag knäpper av GPSen. :)

Det var en dum fråga i och med att vi rullade. Patrick skulle aldrig rulla om vi inte hade gått över mållinjen, men ändå frågar jag om vi är i mål. Samtidigt lyssnar jag bakåt och hör fortfarande inga andra cyklister.

Att rulla in med båda armarna i luften var verkligen ingen dålig känsla. :) Kort stopp och tacka varandra och de övriga tandemteamen innan vi rullar bort mot vår bil. Där blir det fotografering i segerpås innan vi ställer cykeln och går bort mot området igen för att köpa kaffe och segerbulle och invänta prisutdelning.

Något verkar ha spårat ur för prisutdelningen dröjer flera timmar. Jag som glömt mina överdragskläder hemma fryser givetvis som alltid. :) Vi går in i värmen en stund och väntar och när det är dags för prisutdelning går den ganska fort. Jag får ledartröjan, medalj och presentkort från cupens huvudsponsor Invacare samt choklad från föreningen SMACK som är arrangör.

Vi bestämmer att stanna kvar en stund för att titta på klassen H40 som kör sitt GP på 12 varv. Det är en stor grupp på runt 70 cyklister. Det går fort och det är tätt mellan hjulen. Där vi står ser vi ledarcyklisten få punktering eller däcket som glider av fälgen men allt går bra den gången.

Inför sista varvet går vi bort till målrakan för att se målgången. Där går det inte lika bra. Inför slutspurten kör en cyklist omkull och ingenting tyder på att det gick speciellt bra i den farten. Tursamt nog föll ingen mer i klungan, men han blev liggande kvar på banan. Rop om ambulans, övertäckning med kläder och varma filtar för att han inte ska frysa. Från platsen där vi står kan vi inte notera om han är vid medvetande eller rör sig. Efter en stund kommer ambulans eskorterad in på området av en funktionär på motorcykel. Vi packar in oss i bilen och åker söderut med en liten grumlig känsla i kroppen i allt glädjerus. Man kan bara hoppas att skadorna inte är allt för allvarliga. Mina tankar går hur som helst till honom, anhöriga och vänner. Det var otäckt nog som okänd att stå bredvid.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Maj 272015
 

Idag har jag gjort premiär som paneldebattör, det var en intressant upplevelse.

Stockholms Läns Landsting har nu en konferens främst för chefer inom olika verksamheter. temat är ”att undanröja hinder”. Landstinget har en pott pengar för att få ut människor med funktionsnedsättning i praktik inom landstinget som man sedan hoppas ska leda till jobb. Så här står det i inbjudan:

Syftet med konferensen är att öka kunskapen i frågor om funktionshinder och funktionsnedsättning samt presentera vad landstinget arbetar med inom området.
Spännande talare som Claes Hultling, läkare, Måns Möller, komiker och Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern föreläser.
Konferensen vänder sig till chefer, HR-medarbetare och andra inom Stockholms läns landsting som arbetar med eller är intresserade av ämnet.

Min punkt på programmet började först 15:45, men jag anslöt efter lunch för att lyssna in lite vad det handlade om. Tre talare hann jag med och kände genast att jag velat vara med hela dagen. Bland annat lyssnade jag till Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern. Det var en oerhört inspirerande föreläsare som jag dels vill lyssna på igen och hoppas att många, många fler får höra. Inte minst vore det en höjdare på min egen arbetsplats. Det var så mycket av det han berättade om fördomar och motstånd han mött som jag själv kände så väl igen ifrån livet, så det stundtals faktiskt var svårt att hålla tårarna borta, blandat glädje och en sorg över hur det varit och hur det fortfarande är 2015. Det gav faktiskt en enorm styrka att lyssna till honom även om det tog en liten stund att vänja sig vid hans intensiva föreläsarteknik. Att han brinner för det han gör råder inte minsta tvekan om. Inte heller att han har mycket att lära andra.

Jag var inbjuden som paneldebattör och ämnet för panelen var ”På vilket sätt är Stockholms läns landsting en arbetsgivare som ser olikheter som en tillgång?” Övriga deltagare i panelen var:

  • Maria Englund, personaldirektör, Stockholms läns landsting
  • Mats Sternhag, tillgänglighetssamordnare, HSF
  • Kerstin Wallin, HR-specialist SLSO
  • Joakim Nömell, datapedagog, SLSO
  • Sabina Sjölander, Ledarskapskonsulterna
  • Moderator: Anna Bergholtz

Jag var ganska nervös inför det här. Debatt är något man behöver träna på och framför allt den korta tid man har på sig under 45 minuter med många frågor och paneldeltagare. Jag hade ett par punkter i huvudet som jag visste att jag ville få fram men försökte samtidigt lyssna på vad övriga sa för att kanske kunna knyta an till det och samtidigt hålla kvar mina punkter. Det var inte lätt och när det var min tur så tappade jag hälften och i mitt tycke det viktigaste, bristerna i landstingets IT-tillgänglighet och att man inte prioriterar det på grund av pengar. Nu tog en annan tjej från en annan verksamhet upp den tråden så det blev ändå sagt.

En annan liten mer komisk grej om hur det kan bli när man tänker för mycket på något; i min presentation skulle jag säga att jag var datapedagog och blind sedan ett års ålder. Jag hade bara en tanke i huvudet, säg för guds skull inte helt blind, säg bara blind. Man kan inte vara halvt blind. Och vad händer? Just för att jag tänkte så intensivt på att inte säga ”helt blind”, blev det ändå jag heter Joakim Nömell och jobbar som datapedagog på Stockholms Syncentral. Jag är helt blind sedan ett års ålder. Satan kort och gott!

Det där är helt säkert ingen annan som tänker på än jag själv och möjligen moderatorn Anna som också är blind men det visar hur viktigt det är att tänka på rätt saker och inte det man INTE ska säga.

För att vara första gången ger jag mig godkänt åtminstone. Jag fick ändå beröm av min chef för mitt lugn och det värmde otroligt mycket.

Ändå är jag rädd att vi inte skapat några underverk efter dessa dagar. Men kanske har några blivit inspirerade att tänka på annat sätt. Mest stolt är jag över mitt inlägg om att ett stort problem är att många funktionsnedsatta blir bortsorterade redan tidigt i rekryteringsprocessen och säkert aldrig ens får komma på intervju trots kompetens. Och skriver man ingenting om sin funktionsnedsättning i sin ansökan blir det väldigt konstigt om man kommer på intervju med sin ledarhund, vita käpp eller rullstol exempelvis. Jag har provat båda varianterna och båda är lika fel och förnedrande.

Nu ska jag försöka få Pär Johansson som föreläsare till jobbet. Det tror jag vore en höjdare.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Maj 232015
 

Det här med långdistanscykling; för några år sedan skrev jag om min första lite längre cykeltur. Då cyklade vi tre mil och tyckte att det var ganska långt. Då låg ännu första varvet runt Vättern ett år framåt i tiden och 30 mil var oöverskådligt långt.

Nu är 12, 15, 17 och 30 mil vardagsmat. Det är inget jag funderar över längre om jag ska orka. Frågan är bara om det kommer blåsa, regna och hur fort det kan gå den här gången samt om actionkameran ska riktas bakåt eller framåt på cykeln inför start. :) Nu ligger målet på sommarens utmaning i och med Sverigetempot Ultra, 210 mil på mindre än 96 timmar och då är inte träningsrundorna 3 mil längre.

Den här helgen hade jag, Thomas och min pilot Peter bestämt att köra en 60 mil lång RandonneW med start i Barkarby norr om Stockholm igår lördag kl08. Turen gick sedan upp via Heby, Hedemora, Borlänge/Djurås upp till Rättvik där vi vände hemåt igen via Falun och sedan samma väg från Hedemora.

Jag kände mig så förberedd som jag kunde vara. Jag har aldrig kört ett Randonnelopp förut och den längsta distans jag kört är 30 mil. Det dubbla var lite skrämmande att tänka sig, men jag var mer oroad för väder än om jag själv skulle klara det.

Lördag kl07 börjar folk samlas vid Welcome Hotel i Barkarby. Brevetkort som är en sorts stämpelkort delades ut och det var ett gäng på ungefär 25 personer som kom till start. Jag och mina kamrater bytte om, packade cykel och fyllde vattenflaskor och även om vi hade gott om tid initialt, blev starten ändå lite stressig. Plötsligt var klockan 08 och vi slängde oss upp på cyklarna och iväg.

Man kan säga att våra problem började redan efter första kilometern, eller knappt det. Starten gick så hastigt till så min pilot hade helt glömt att justera sadeln. Det blev ett stopp vid vägkanten som gjorde att vi tappade den stora klungan. Vi försökte jaga ikapp dom men tappade Thomas som hade svårt att hänga med i 45km/h så vi slog av på takten. Det är ingen bra grej att köra slut på varandra efter så kort tid. Men det kändes snopet och lite onödigt.

Sedan rullade det på bra via Bålsta och ut på landsvägarna. På dryga 8 mil ungefär övergick den fina landsvägen i ett en mil långt vägarbete med grovt grus eller makadam. Jag kände direkt att det här är rena döden för tunna racerdäck på en tung tandem. Det smällde och slog i mina carbonhjul och jag ångrade att jag inte satt på lite enklare hjul istället.

Och självklart fick vi punktering. Vi hörde senare att många haft punktering just den sträckan och att den stora klungan haft ”punkafest”.

Det var nu och här som alla problem började. Jag har cyklat racer aktivt i tre år och under den tiden bara haft punktering max 3 gånger under många hundra mils körning. Jag ska under den här resan få uppleva allt en cyklist kan uppleva tror jag.

När vi packar upp för att byta slangar visar det sig att de slangar jag haft med till mina carbonhjul blivit kvar på hotellet. Min pilot hade tyckt att det fanns tillräckligt med slang och att mina var onödiga. Jag borde ha sett till att det jag tagit med packades ner eftersom det var min cykel. Men där stod vi med slangar med för korta ventiler och inga ventilförlängare. Thomas kommer på att hans slangar har rätt ventiler, så vi börjar byta slang på 4 hjul för att skifta och det blir en jädrans röra. Vi upptäcker samtidigt att mina däck har revats upp av det grova gruset och vår tyngd. Det är inte hål rakt igenom, men däcken är inne på sin absolut sista refräng. Vi konstaterar när vi fått luft i hjulen och försiktigt rullar vidare att vi har problem och vi har inte ens kommit 10 mil på resan och har redan blivit stående en timme. Det ska visa sig att det bara är att vänja sig. :)

Vi kontaktar en cykelaffär i Borlänge drygt 15 mil norrut. Dom har rätt sorts slangar och nya däck och en snäll syster till Thomas och hennes man åker för att lösa ut reservdelarna och möta oss längs vägen. Egentligen är nog detta lite för mycket hjälp än vad som egentligen är tillåten under en randonne, men det får arrangören överse med med tanke på vägvalet.

Vi klarar oss på mina sargade däck via Heby där vi fikar helt kort, Avesta/Krylbo där vi äter en middag och hela vägen upp till Borlänge. Där hänger vi upp cykeln på ett räcke utanför ett kaffé och byter båda däcken samt packar nya slangar. Det blir ännu ett stopp på över 2 timmar. Vid den här servicen upptäcker vi också ett krökt växelöra som förmodligen fått sig en smäll av att cykeln ramlade. Jag kan bara le åt eländet och tänka att det ”bara” är drygt 35 mil kvar och mycket kan hända än — och det kommer det att göra. :)

Klockan närmar sig kväll när vi rullar ut ur Borlänge. Stämningen är inte på topp och jag har vansinnigt ont i rumpan vilket jag inte talat om för mina kamrater. Jag hittar decimeterstora svullnader på skinkorna vid sittbenen och det är verkligen inte bra. Dessutom rullar Thomas upp och ber oss att stanna. Han har fått en mental och fysisk dipp. Som han själv säger efteråt, är nog en stor orsak till mötet med systern. Det finns en säng och värme alldeles nära, kroppen är trött och 35 mil och nattens kyla och mörker ligger framför oss. Vi diskuterar helt kort och han beslutar sig för att bryta och rullar tillbaka mot Borlänge.

Min rumpa är så illa därann att jag också undrar över min fortsatta cykling. Så stora bölder gör fruktansvärt ont. Min pilot Peter upptäcker att min sadel lutar bara lite framåt vilket är ödesdigert för sittpositionen. Vinkeln är så liten att jag inte ens kunnat känna den med händerna. Vi rätar upp sadeln och sänker den en aning och jag känner verkligen en otrolig skillnad. Det blir ett svårt beslut; bryta jag med eller cykla vidare ut i natten där möjligheten att bryta inte kommer finnas på 10 mils avstånd och många timmar. Jag har sett fram emot detta så otroligt mycket, att få veta hur det blir att cykla 30–35 timmar i streck utan sömn. Hur ska kroppen kännas, jag måste bara få veta. Trots att rumpan ömmar bestämmer jag mig för att rulla vidare. Mitt mantra från tiden i Mot Alla Odds, ”vad är det värsta som kan hända?” spelades upp i mitt huvud om och om igen. Det absolut värsta vore att ta in på något nattöppet och leta tåg från Rättvik som bara låg ca 6 mil framför oss. Väl där skulle jag i alla fall veta om rumpan blivit värre eller bättre.

Jag och Peter rullar ut i natten ensamma. Vi känner nog båda att det är trist för Thomas skull. Jag hade velat peppa honom mera, men beslutet måste vara ens eget. Jag vet att jag frågade honom tidigare under kvällen om det var mentalt jobbigt att ligga bakom oss helt ensam och inte höra så mycket av vad vi sa och inte kunna delta så mycket i diskussionerna. Men han menade att det var helt OK. Hade han där och då bitit ihop lite och om vi också vetat att nästa matpaus fanns i Leksand bara ett par mil bort så hade det kanske slutat annorlunda. Men en sådan etapp framför sig är en svår utmaning.

Vi stannade i Leksand på en pizzeria för att äta. Det var full fart på en krog i stan och även pizzerian intogs av glada människor som skulle äta återställarmat. Maten, kaffet och värmen gjorde susen och det kändes OK när vi rullade iväg igen norrut.

I Rättvik kl02:50 händer verkligen inte mycket en lördagskväll, det kan jag försäkra. En fontän var det enda ljudet som hördes. Inte en människa eller livstecken runt omkring. Där stod vi vid en bankomat för att ta ut ett kvitto som bevisar i vårt stämpelkort att vi varit där och vid vilken tid. Vi blir också stående en stund och pratar och lyssnar och faktiskt njuter lite av natten innan vi börjar huttra och rullar vidare.

Mellan 03 och 06 var en väldigt intressant period för mig. När vi rullade från Rättvik ut i skogen längs ödsliga landsvägar utan en bil på flera timmar, ljudet av fågelsång, vattendrag överallt längs vägen till höger och vänster, vindens sus i skogen och hjulens monotona ljud mot vägbanan var både fridfullt och sövande på en gång. Min trötthet i huvudet kom men benen trampade och kändes bra. Jag höll på att somna flera gånger där på cykeln, huvudet vippade åt sidan och jag vaknade igen väldigt abrupt. Jag slog mig på benen, gnuggade ansiktet och försökte tänka på något aktivt och jag lyckades hålla mig vaken.

Vid en växling i en brant backe ramlar kedjan ner mellan framklingorna. Egentligen är det inget speciellt konstigt med det, men på en tandem är vi två som trampar och kraften blir större. Vi får på kedjan igen och rullar vidare, men det blir ganska snart uppenbart att kedjan fått sig en törn. Den kuggar över på varje varv och det går inte att trycka på i backarna. Med tanke på allt besvär innan börjar det faktiskt kännas lite jobbigt. Varför liksom?

I Falun tar vi in på en Statoilmack och det är den bästa, vackraste och varmaste macken i världen just då med jordens godaste mossrika, kaffe och kanelbulle. Peter pratar och jag sitter och har otroligt svårt att hålla mig vaken. En klunk kaffe till, lite naglar i huden för att vakna och så den förbannade kylan efter natten. Jag bär 5 lager kläder på mig men det visar sig senare att temperaturen under natten varit nere runt minus 2° och dom lätt blöta kläderna av svett fungerar mer avkylande än värmande. Mitt största problem i de här sammanhangen är just min frusenhet som jag plågas ganska mycket av under de olika motionsloppen när det är dåligt väder och framför allt vid stopp. Nu kändes det som någon höll is mot huden och det kröp över benen, armarna och bålen och kylan kom sådär riktigt inifrån. Till slut var det ändå dags efter ytterligare ett mer än timslångt stopp att rulla vidare. Solen hade ändå börjat komma fram och vi träffar Per-Erik som är en annan cyklist. Han har övernattat i skogen i sitt tält och rullar nu söderut. Vi beslutar att göra sällskap. Det visar sig vara vår välsignelse. För när Thomas avviker från rutten finns viktiga reservdelar i hans packning som vi ödesdigert beslutat att bara ha på hans cykel.

Från Falun är det runt 25 mil hem, men nu hade ändå nedräkningen börjat. Jag satte upp små mål längs hela vägen, 5 eller 10 mil i taget. Efter Falun var nästa lilla delmål Hedemora ca 7–8 mil bort. Därefter var vi nere på 18 mil kvar hem.

Jag tror det var när vi passerat Hedemora och Avesta som det hände igen. Längs en krokig och kuperad väg med mycket backar trampade vi till slut av kedjan. Per-Erik hade konstaterat att tre länkar knycklats till under natten när kedjan ramlade ner mellan klingorna och nu höll det inte längre för krafterna. Vi bestämde att korta kedjan med en länk eftersom kedjelås för 10-delars kassett låg kvar i min packning och alla närvarande och dom som passerade oss bara hade kedjelås för 9 eller 11-delade. Kedjan kunde kortas med en länk utan att det påverkade växlingen och vi kunde rulla vidare efter en stund. Tyvärr återkom problemet med hackande kedja då resterande länkar som var trasiga också började ge upp.

Det fanns ytterligare ett tandempar längs banan som vi på grund av våra problem kört om och blivit omkörda av otaliga gånger. Nästan på gränsen till pinsamt. När dom passerade visade det sig att dom hade 10-delad kassett som jag och dessutom var välutrustade med kedjelås som dom gav bort. Enormt stort tack! Vi kunde laga kedjan men på grund av att den nu kortats av så gick inte längre de lägsta växlarna att använda. Men nu fungerade ändå allt.

Vi åt i Heby världens godaste spagetti, kaffe och mjukglass och jag kände mig odödlig. Tröttheten var som bortblåst sedan flera timmar och solen hade verkligen skrämt bort all köld ur kroppen även om det tagit tid. Nu kände jag mig äntligen varm och började inte längre frysa av att stå stilla. Jag kände stor tröst i att inget kunde hända med bara 10 mil kvar och på hemvägen skulle vi ta en omväg förbi den förbaskade grusvägen. Från Heby var det bara 7 mil till bålsta och sedan bara 3 mil till målgången. Bröt man upp etappen så, så kändes det otroligt mycket lättare.

Vägarna var bra men stundtals ganska mycket trafik och en del som körde för nära. Men allt gick bra och vi nådde macken i bålsta där vi fick våra kort stämplade för näst sista gången, drack kaffe och målbulle. Men 3 mil i god fart innebär ändå ungefär en timme, förutsatt att ingenting händer på vägen.

Från Bålsta rullar vi iväg i ca 40km/h, pigga i kroppen och väldigt sugna på att äntligen gå i mål. 5km senare kör vi på en otroligt liten sten, obetydligt större än ett gruskorn och punkteringen är ett faktum. Per-erik stannar med oss och byter slang. Det börjar bli ont om slangar och vi får laga för att det ska räcka. När vi äntligen är klara rullar vi kanske 300 meter innan det är dags igen. En liten sten och sedan rullar vi på fälgen.

Att jag inte skrek rakt ut av frustration då är ganska märkligt. Trots att jag sa till den vänlige och ständigt hjälpsamma Per-erik att han fick rulla vidare, valde han att stanna och hjälpa oss och det var nog tur eftersom Thomas hade kolsyrepatronerna i sin packning. Vi bytte slang igen och rullade vidare, noga med att hålla oss långt ut i vägbanan för att inte råka ut för mer kantgrus. Varje meter var nervös. Nu började det bli bråttom hem på flera sätt. Dryga 2 mil kvar och förvisso 2,5 timmar till maxtiden gick ut, men slut på slangar och orken.

När vi svängde upp framför Welcome Hotel i Barkarby kändes det väldigt skönt! Äntligen var detta äventyr över och det kändes tydligt att det varit mer besvär än nöje och utmaningen bestod i helt andra saker än trötthet och fysisk utmattning. Att ha cyklat så många år och så många mil utan minsta problem och allt det vi fått nu under vägen var nästan lite för mycket på en gång. Att en hel del av missödena också berodde på dålig kommunikation mellan oss tre cyklister gjorde det kanske mer frustrerande. En skitsak egentligen, men när någon sa att jag tagit fel eller glömt slangar, var det väldigt nära att jag sa saker jag helt säkert skulle ångrat. :) Hade min utrustning packats ner hade det besparat oss en hel del besvär, men grusvägen och dom trasiga däcken gick inte att förutse och inte heller den söndertrasade kedjan.

Framme på hotellet blev det ett hastigt avsked. Peter hade verkligen bråttom till sista tåget hem till Köping. Jag njöt av att få min väska, gå på toa, dricka vatten och faktiskt planera vilket pendeltåg jag skulle ta hem och jag skulle faktiskt kunna gå dit, inte cykla en meter just nu. :)

Per-Erik från Uppsala gjorde ännu en hjälteinsats genom att ledsaga mig till pendeltåget då han skulle samma väg. Det besparade peter dyrbar tid och gjorde min hemfärd mindre stressig. Jag drack vatten och pratade med receptionisten en stund och kände hur friden spred sig i kroppen och jag började till och med uppskatta det jag varit med om. Cyklingen tog liksom mer och mer plats i kroppen medan alla strapatser fick allt mindre utrymme. Det var jag glad för och jag var glad att jag stod här och inte fick ta ett tåg hem. Det var verkligen nära många gånger.

åter igen, ”vad är det värsta som kan hända?” Ta tåget hem, ja visst men då hade jag ändå fått ett antal mil i benen och en massa erfarenheter rikare. 150kr bortkastade och ingen medalj förvisso, men ändå en upplevelse. Nu stod jag ändå här och vi hade klarat det.

Jag vill ändå rikta mitt sista och i särklass största tack till Per-Erik Rosén, liggcyklisten från Uppsala som följde oss från Falun och aldrig svek eller tappade modet. Uppfinningsrik och kunnig och ettt rullande reservdelslager. Jag kan helt ärligt säga att jag lärt mig mer av dig än under de 3 år jag ägnat mig åt den här hobbyn på heltid.

Dessutom en människa som pratade direkt med mig och inte över huvudet på mig med min pilot. Det är allt för vanligt av osäkerhet och okunnighet men vissa människor bara har ”det där” som en ren självklarhet. Jag ser ingenting men jag är inte korkad och man kan också fråga mig om vad jag tror, tycker och kan. Om fler människor bara slappnade av lite mer så skulle världen vara enklare. Om alla människor vore lika hjälpsamma skulle världen vara betydligt bättre.

Nu är det kväll och jag är hemkommen. Kroppen skriker efter vatten och jag äter toast, kyckling, pizzasallad, muffins och dricker kaffe och det känns hur super som helst! Jag har varit vaken nu i — hmm jag tappade just räkningen, men typ 44 timmar eller om det är 41 timmar. Jag vet nu hur jag fungerar och snart ska jag sova. Det ska bli spännande att se hur mycket jag behöver sova och hur jag mår imorgon. Då är jag ledig från jobbet förutom ett eftermiddagsmöte.

godnatt alla cyklister där ute. Snart väntar 210 mil på under 4 dygn, det ser jag fram emot! :)

Karta Stockholm -> Rättvik

Karta Rättvik -> Stockholm

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Maj 212015
 

Den 20:e juli i år kör vi vår ultravariant av
Sverigetempot
från Riksgränsen till
Smygehuk, en sträcka på 2100km. Vi har
satt som mål att klara det på under 96
timmar = 4 dygn. Nu gör vi vårt första
långa distansprov för året. På lördag
kör vi 600km med Start och mål i
Barkarby norr om Stockholm och vändning
i Rättvik. Målet är att klara den här
distansen på 24 timmar utan sömn men
med 9 obligatoriska stopp längs vägen
där vi ska stämpla våra startkort för
att visa att vi varit på dessa platser
och vid vilken tidpunkt.
Jag undrade här om dagen varför det
kändes så konstigt i magen. Jag gick
runt och kände mig nervös och stressad
men kunde först inte förstå för vad. :)
Nu när det börjar närma sig är det
ganska uppenbart vad anledningen är. Nu
när vi börjat planera vilken begränsad
utrustning vi kan ta med oss i sadel-
och ramväskor, hur mycket energibars
som kommer att gå åt, lampor,
cykeldatorer, extrabatterier etc som
kommer behövas. Jag inser att vi kommer
behöva sitta på cykel i 20 timmar minst
och att det längsta jag någonsin cyklat
hittills är 30 mil runt Vättern och då
tyckte jag det var fantastiskt långt!
:) Nu är det dubbelt upp.
Precis som inför min resa till
Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla
Odds, undrar jag om det är det fysiska
eller mentala som kommer vara det
jobbigaste. Jag tänker på den
energisvacka jag fick bara efter knappt
9 mil under Nordic Classic Weekend
Gotland. Det är bara en knapp sjättedel
av sträckan. Det finns massor med
rimliga anledningar till varför det
inte kommer bli så nu, men när jag blir
nervös så blir det katastroftankarna
som kommer. :)
Nu har känslan i magen börjat lugna ner
sig och jag hoppas det varar. Jag ser
fram emot den här relativt lilla
utmaningen jämfört med vad som kommer
senare i sommar. Det är en bra sak för
självförtroendet att veta att jag gjort
mycket tuffare grejer, under mycket
längre tid och i ett mycket tuffare
klimat och jag var ungefär lika
vältränad då som nu.
Så vad ska jag ta med mig då? Förutom
de tre fickorna på ryggen som kommer
fyllas med proteinbars, så har vi en 10
liters sadelväska för två monterad på
tandemcykeln. Där ryms förutom slangar
och däckavtagare, egentligen bara någon
tröja var att dra på om det skulle bli
kallt under natten mellan lördag och
söndag på väg hem. resten får fyllas på
under vägen på något av dom 9 stoppen.
Vi kommer äta lunch och middag och
säkert ett par kaffe på stående fot och
möjlighet till att fylla på fickorna
med ny energi.
Sedan är det bara att hoppas att cykeln
håller och att vädergudarna är väldigt
goda mot oss. Beroende på väder kan det
helt säkert bli allt från hur trevligt
och skönt som helst till värsta
mardrömmen och det är helt utanför ens
kontroll.
Så på lördag ringer klockan 05:00 och
07:00 samlas vi för start, fika och
utdelning av startkort. Kl08 rullar vi
iväg norrut. :) På kartan nedan kan man
se vår planerade rutt.


Andra bloggar om: , , , ,

Maj 202015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

För ungefär två veckor sedan skickade jag mitt ena par Garmin Vector-pedaler på service efter att det börjat glappa i pedalspindeln. Igår kom utbytespedaler tillbaka med posten.

Jag kände mig lite orolig när jag varit i kontakt med Garmins svenska support som knappt tycktes veta vad Vector var för produkt och skrev mer eller mindre av vad jag sa bara. Men jag fick veta att pedalerna servades i Danmark.

Bara 2 arbetsdagar senare fick jag bekräftelse att pedalerna tagits emot och ytterligare 2 dagar senare aviserades att en reparerad eller utbytt produkt var på väg. Riktigt snabbt marscherat. Jag trodde det skulle bli en långdragen historia mitt i cykelsäsongen men detta gick föredömligt snabbt.

Nu ska jag bara verifiera att allt fungerar som det ska innan jag sänder nästa pedalpar på service för samma fel. Det innebär att mina piloter inte får någon kraftmätning på de två kommande tävlingarna, men det går att leva med. Hellre det än att vara utan kraftmätning helt.

Så, bra Jobbat Garmin! Det är Apple-standard på er nästan! :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Maj 162015
 

VIRB0235Bild: Joakim Nömell och Mattias

Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.

Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)

Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.

Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.

Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.

Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.

Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.

Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.

Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.

Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)

Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.

Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.

Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.

Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.

Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.

Se vår aktivitet på en karta nedan:

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Maj 092015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Ett ben med cykelsko fastsatt i Garmin Vector-pedal

Den 24:e april släppte Garmin en ny mjukvaruuppdatering till sin pedalbaserade kraftsensor Garmin Vector. I denna version 3.50 fanns förutom en del bugfixar, så klart även en del nyheter som jag väntat på. Redan i början på året när man släppte stöd för så kallad cyklingsdynamik, sa man att det inom kort skulle gå att se vilken position man haft och hur länge, dvs hur länge man varit sittande eller stående. Nu har jag hunnit uppgradera mina pedaler och dessutom kunnat stå upp under gårdagens Skandislopp för att se om det verkligen fungerar. Vad cyklingsdynamik innebär har jag skrivit om här.

Jag har laddat upp dagens aktivitet till garmin Connect där det lätt går att analysera alla olika värden. Det som är nytt under ”Cycling Dynamics” är knappen Position. Den ger följande nya värden:

0:26 Total tid, stående
382 watt Med. kraft, stående
532 watt Max. kraft, stående

Under slutspurten upp för slottsbacken stod jag upp. Jag hade ingen möjlighet att ta en exakt tid, men 26 sekunder stående verkar rimligt. Kommentarer kring de nya värdena på Garmins Forum visar att många tycker att värdena är lite underskattade. Den visar dessutom medelkraft på 382 watt och maxkraft på 532 watt under den stående perioden.

Nästa information visar således hur länge jag suttit ner på sadeln:

5:19:38 Total tid, sittande
156 watt Med. kraft, sittande
827 watt Max. kraft, sittande

Följaktligen har jag suttit ner 5:19:38, haft en genomsnittseffekt på 156 watt och en maximal effekt på 827 watt.

Riktigt hur det fungerar för att mäta fram vilken position cyklisten har vet jag inte, men det verkar fungera tämligen bra. Att jag nådde en högre maximal effekt sittande än stående känns rimligt. Under slutspurten hade vi en eller två växlar för lätt.

Huruvida man tjänar något på att stå eller inte tvistar de lärde. Det finns lika många teorier som pedaler i cykelvärlden. Men vid det här korta testet kan man i alla fall se att jag utvecklat mer kraft sittande än stående även om det inte varat tillräckligt länge för att vara jämförbart. 5 timmar sittande mot 26 sekunder stående. Det ska bli intressant att fortsätta se dessa värden.

Mer om Vector kan man läsa här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Maj 092015
 

Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.

Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…

Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.

Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)

Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.

Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.

På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.

Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.

Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.

Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.

Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.

Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.

När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.

När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.

Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!

167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.

ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.

Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.

Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.

Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.

Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.

Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)

Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.

Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.

Sammanfattning och Bansträckning

Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.

Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.

Här kan man se vår cykling på karta.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from Uppsala County, Sweden.

Maj 082015
 

Ihelgen går Skandisloppet för andra året i rad i Uppsala. Jag kommer att köra den långa distansen på 167 kilometer som en del i uppladdningen inför sommarens utmaning Sverigetempot Ultra 2015.

Min pilot för dagen skulle ha varit Thomas, men på grund av ryggproblem blir det en reservpilot. Det blir Mattias ”MP” Pålsson. Mattias tränar själv inför sin premiär på Vätternrundan 2015 och skulle ha cyklat med som singelcyklist denna dag. Att hitta en stand-in så här i sista minuten är annars inte lätt och en sjuk pilot innebär i sådana lägen att även jag får avstå. Så ett stort tack till Mattias!

Det innebär också att helgens cykling blir 20 mil kortare än tänkt. Planen var att cykla upp till Uppsala idag, övernatta och sedan cykla hem till Stockholm igen efter loppets avslutande. I övrigt är förberedelserna gjorda.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: