Okt 222014
 

Idag nåddes jag av ett nyhetsutskick från Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län. Man annonserar efter en praktikant som kan hjälpa föreningen med utveckling och utbildning i sociala medier.

Det jag reagerade över var de kvalifikationer man sökte efter och samtidigt söker man en praktikant med erfarenhet av att själv leva med en synnedsättning. Den här annonsen ger en tydlig känsla av en kunnig person som med sin kompetens ska hjälpa föreningen att utvecklas. Men i begreppet praktikant tolkar jag in att man jobbar utan lön eller med arbetsmarknadsinsatser. Dessutom ska man som praktikant lära till arbete och inte lära ut som i det här fallet och inte heller utföra ett riktigt arbete.

Det är väldigt ofta som företag och föreningar i synbranschen vill ha medarbetare som själva har en funktionsnedsättning. Man behöver vår kompetens och helt klart marknadsföringsvärdet i att ha oss anställda. Det är helt enkelt bra för företaget. Men ofta hinner man knappt påbörja en intervju och aldrig komma in på lönefrågan, utan att begrepp så som inledande praktik och lönebidrag kommer på tal. Att betala för den unika kunskapen flera av oss besitter är inte riktigt lika intressant.

Det finns idag inte ett enda hjälpmedelsföretag i Sverige som sysslar med synhjälpmedel som inte har en eller flera anställda med någon funktionsnedsättning. Inte någon enda jag har pratat med i branschen, har en vanlig anställning utan lönebidrag. Ofta har föreningar möjlighet att få ett lönebidrag på upp till 100% av ett maxbelopp som fortfarande ligger på 16800kr + sociala avgifter. Privata, vinstdrivande företag kan få upp till 80% av den lönen + sociala avgifter finansierade med lönebidrag. Det är nog ytterst ovanligt att dessa personer som jobbar i dessa företag har lägre än 70%. Därtill har man möjlighet att få ytterligare stöd i form av arbetsbiträde.

Då är det ganska smaklöst att just SRF som ändå får anses ha ett visst samhällsansvar när det gäller synen på synskadade som arbetskraft själva inte ens verkar vilja betala för en ändå ganska högt kvalificerad tjänst. Vad sänder det för signaler till de människor man ska representera när man inte ens själva vill betala för deras kompetens. Och vad sänder det för signaler till övriga samhället? Fundersam blir jag också när det är människor som själva har en synnedsättning inom SRF som verkar tycka att sådant här är OK.

Nu kan man tänka att SRF är en förening. Jag är inte medlem och har inte koll på deras ekonomi. Men pengar finns och för en sådan här kortare insats måste man budgetera för eller avstå ifrån.

SRF, gör om och gör bättre!

Här kommer annonsen i sin helhet:

Praktikant sökes

Är du haj på sociala medier och söker praktikplats? Toppen. SRF Stockholms och Gotlands län söker en praktikant som kan hjälpa oss vidareutveckla, driva och lära ut sociala medier. Vi vänder oss till dig som är arbetssökande med rätt till praktik eller student som söker praktikplats.

Vi söker dig som:

  • Har ett brinnande intresse för att arbeta med Internet
  • Har kompetens motsvarande webbredaktör, informatör, journalist eller har god kännedom av att arbeta med sociala medier.
  • Är idérik och fantasifull
  • Har förslag till hur vi bäst når våra målgrupper via sociala medier
  • Vill hjälpa oss att utveckla vår ”personlighet” på sociala medier
  • Kan se trender, tendenser och samband
  • Har egen erfarenhet av att leva och arbeta med en synnedsättning

Vad vill vi ha hjälp med?

  • Skapa en strategi för hur vi ska använda sociala medier i vårt påverkansarbete
  • Lyfta vår närvaro i sociala medier
  • Föra loggbok över tweets och inlägg (vad blir ett klickmonster?)
  • Skapa lathundar och policys för arbetsplatsens arbete med sociala medier
  • Söka, identifiera och föreslå fler aktörer vi kan följa för att inhämta information till politiskt påverkansarbete

Vad erbjuder vi dig?
Du kommer få jobba dynamiskt och gemensamt med andra. Andra arbetsuppgifter som hör till ett kansli kan också förekomma.

Omfattning: cirka två månader, hel- eller deltid

Plats: SRF Stockholms och Gotlands län, Gotlandsgatan 46, Stockholm

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 222014
 

Idag anmälde jag mig till Vätternrundan 2015 i startgrupp för paracyklister. Om ungefär två veckor öppnar den riktiga anmälan men idag var sista anmälan för oss med förbokade startgrupper. Svenska Cykelförbundets gren för Paracykel fick även denna gång en liten startgrupp med 10 förbokade platser och vi lyckades fylla gruppen till slut. Nu blir det 2 tandemekipage och 4 danska handcyklister med medhjälpare som startar kl02:00 på natten. Gruppen är väldigt olika och kommer nog inte hålla ihop längre än startrakan vilket är lite tråkigt.

För mig känns det lite som en revansch eftersom det inte blev någon start i Vätternrundan i år på grund av min akuta blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer.

Riktigt hur vi ska lägga upp loppet nästa år har vi inte börjat planera ännu. Det kanske får avgöras under våren om det blir en trivselrunda i måttlig fart eller ett försök att köra under en viss hyfsad tid. Primärt är det jag och min pilot Thomas som kör men kompisen MP startar ungefär samtidigt så kanske håller vi ihop. Annars finns det alltid många klungor att köra med i en fart som passar.

Nu kommer vintern och det är dags att lägga den trötta oinspirerade känslan på hyllan och träningen kan ta fart igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 222014
 

Idag har vi haft en personaldag på jobbet inför sammanslagningen av Stockholms två syncentraler på Sabbatsbergs sjukhus och i Långbro. Sammanslagningen och flytten till nya lokaler sker i början av februari nästa år och den nya syncentralen kommer ligga i Västermalmsgallerian med ingång från Fleminggatan.

Det har varit mycket funderingar och framför allt oro i leden inför den ganska stora händelsen och som en början av processen hade vi idag en första gemensam dag.

Dagen började med två föreläsare. Om sanningen ska sägas, var jag inte helt fokuserad under den första föreläsningen, eller föreläsaren lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Den andra föreläsaren pratade om kreativitet och positivt tänkande och där kände jag igen desto mer. Vissa enstaka delar av det använder jag själv i mina föreläsningar om att se utanför ramarna och att inte säga att någonting inte går att genomföra.

Sättet att leda och inspirera människor till stordåd var en direkt variant av det jag upplevde under åren jag jobbade på UUNET mellan 1999 och 2006. Vi var många unga killar och tjejer och våra chefer släppte oss helt fria. Vi kunde till synes sitta i fikahörnan med fötterna på bordet och kaffekoppen i hand en hel förmiddag och chefen bara gick förbi och log. Där i fåtöljerna sprutade idéerna och skapades lösningarna. Sättet att leda oss gjorde att vi fick otroligt mycket gjort och en respekt för våra chefer långt över något jag upplevt senare i arbetslivet.

På vår landstingsdrivna verksamhet kanske inte exakt samma system fungerar. Däremot tror jag sättet att tänka positivt och att inte vara så rädd för förändringar är mycket nyttigt för oss och ett långt större problem än det rent praktiska kring en sammanslagning och flytt till nya lokaler.

Under eftermiddagen fick vi ett antal frågor och delades in i grupper med 2 sittningar under eftermiddagen där vi diskuterade igenom frågorna. Det handlade mycket om att presentera oss för varandra samt nämna någon hjärtefråga i arbetet och vad vi var nyfikna på inför samlokaliseringen. Som hjärtefråga nämnde jag tillgänglighet och teknik och vad jag gör med den för mina klienter varje dag. Gällande min nyfikenhet inför flytten handlar den mest om positiva saker, ett nytt sätt att arbeta som jag tror kommer underlätta framför allt administrativt för mig. Huruvida det blir en fördel att vi nu sitter på samma ställe allihopa kommer mera bero på vår inställning och förmåga att ändra oss än själva faktumet att vi sitter i samma hus. Några våningsplan eller kilometer emellan kan annars vara detsamma. Jag tror att den mänskliga delen i detta kommer bli den största utmaningen.

För att knyta ann till tiden på UUNET extra mycket, ägde dagens konferens rum i samma hus där vi en gång satt med fötterna på fikabordet 1999. Det var en sådan där lite speciell känsla, som att cirkeln slutits att sitta just där och höra just detta, som en högre mening på något vis. Jag kunde inte låta bli att känna så. När jag och mina kollegor dessutom gick till pendeltåget i Helenelund, var det samma sträcka jag gick många gånger och trots att det snart är 15 år sedan, väcktes en massa minnen till liv av att gå där på samma gångvägar som då, i en annan och ganska lycklig tid i livet.

I mitten av januari ska vi ha en ny sådan här sammankomst men då en tvådagarskonferens då det verkligen på allvar börjar dra ihop sig. Jag ser faktiskt fram mot lite ny miljö och en nystart. Det är kul att flytta och jag tror mycket på en sammanslagning även om jag tror våra chefer får fortsätta att bjuda till lite för att få ihop dom båda enheterna till en och samma.

Andra bloggar om: , , ,



Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Okt 212014
 

Jag bloggar ganska sällan om Färdtjänsten. Det är ett allt för vanligt och uttjatat samtalsämne bland synskadade. Kritiken och klagomålen är helt säkert inte obefogade, men ganska ofta får jag nog av samtalsämnet. Och med all respekt för dom som råkar illa ut och känner sig felaktigt behandlade, så kan jag inte låta bli att undra varför det så otroligt sällan händer mig något trots att jag periodvis i livet nyttjar färdtjänsten ganska mycket.

Men visst händer det saker. Oftast handlar det om att chaufförerna har svårt att hitta till min adress som förvisso är ologisk och svår att hitta, men det är uppenbart att man inte läser informationen på köruppdraget där instruktionen för att hitta till mig finns. Och visst är det väldigt sällan som bilen kommer i tid, speciellt som jag oftast åker i rusningstrafik samtidigt som alla skolkörningar sker. Och ibland händer det att någon chaufför vill sköta lastningen av min hund vilket jag absolut helst sköter själv.

Idag blev det däremot väldigt fel. Jag skulle till ett möte på en ny plats där jag aldrig varit. Vid adressen ställde jag en kontrollfråga för att förvissa mig om att jag var på rätt plats och fick ett svar som nog skulle liknas vid ett jakande.

När jag kliver ur bilen känns det konstigt. Jag skulle till ett sjukhus, men miljön runt mig kändes mer som en vanlig gata. Hur en miljö ”känns” när man bara kliver ur på en trottoar är inte lätt att förklara. Men det låter och luktar fel. Barn som leker, hus på andra sidan en smal gata, lukten av mat och dörren jag går fram till visar sig vara en plåtdörr med kodlås. Definitivt fel!

Vid sidan av den anvisade dörren finns en annan dörr som leder in i en butik och jag inser att jag är på fel gata. Jag tar upp min telefon och en app som talar om vart jag är bekräftar min farhåga.

Jag tar mig fram till rätt adress med hjälp av 3–4 förbipasserande och kommer till slut till rätt adress som tursamt nog låg ett par kvarter bort.

Mitt stressade huvud fylls av elaka och onda tankar. Hur i helvete kan det vara så svårt att läsa vart man ska och köra dit, när vi dessutom pratar om adressen i bilen, sjukhusentrén jag ska till och får svar på min kontrollfråga?

Mitt möte förlöper bra och jag har snart glömt incidenten, eller skjutit den på framtiden då jag nog tänkt rapportera den. Under en paus i mötet ser jag hur min telefon fylls av missade samtal från ett nummer jag inte känner igen.

Efter mötet ringer telefonen igen och det är taxichauffören som ringer. Han ber om ursäkt, säger att han är ledsen, att han upptäckte efter några minuter att han släppt av mig på fel adress. Han hade återvänt efter ca 10 minuter men då var jag borta. Han låter verkligen ledsen och ångerfull och jag förklarar att allt gått bra ändå och att jag kom dit jag skulle och jag förlåter honom och menar det faktiskt. Han säger att han varit ledsen idag och sedan lägger vi på.

Jag tänker att allt inte alltid är så svart eller vitt, rätt eller fel. Jag tycker att mycket av det som händer mig, i det här fallet när det gäller färdtjänst, kan jag styra mycket över med mitt eget sätt att förhålla mig till andra människor. Om jag får vänta 100 gånger på att bilar ska hitta fram och blir irriterad när dom inte gör det, är det inte rätt att skälla på en enstaka chaufför som kanske hämtar på den adressen eller har en ledarhund för första gången även om jag upplevt problem många gånger. Och om jag möter någon som faktiskt beter sig illa, kan jag fortfarande välja hur jag ska förhålla mig till det. Reagera, bli arg och upprörd, eller ta det med ro och som en händelse som aldrig återvänder och inte ska få slösa på min energi. Jag tycker ofta jag märker att lugn och sans ofta rättar till ett möte som kanske inte börjar så bra.

Självklart har inte alla samma förutsättningar som jag att klara sig om man blir avsläppt på fel adress. Resenären kanske kämpar med att över huvud taget våga ge sig ut på egen hand och då kan sådana här händelser förstöra det arbetet och begränsa en människas liv. Jag själv fick springa i duggregnet och engagera en gammal dam och en sjuksköterska och det kostade inte mer än tre minuters försening. Ilskan som blossade upp inom mig vid upptäckten var helt bortblåst när jag valde att ta tag i situationen.

Jag hoppas att chauffören i fråga får en bättre dag imorgon och samma misstag lär han helt säkert inte göra om.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Okt 212014
 

Ikväll har jag haft ytterligare en föreläsning om min resa i Mot Alla Odds. Denna gången för Dövblindteamet. Ca 15 åhörare med syn- och hörselnedsättning i olika grad.

Jag fascineras fortfarande av hur många vinklar dessa föreläsningar kan göras ur. Det är extra spännande att prata inför andra med funktionsnedsättning då ens tankar och erfarenheter på något vis tas emot av andra med liknande erfarenheter.

Dagens vinkel blev så klart utmaningarna man ställs inför om man har en syn- eller hörselnedsättning och att utmaningar inte måste vara stora så som det vi gjorde, utan även i smått som att bara ta ett litet extra steg i att klara sig bättre själv i sin vardag.

Nästa föreläsning sker på söndag hos Synskadades Riksförbund sydkrets i Stockholm och det är den sista inplanerade för i år. Jag brukar säga att det nu känns som den sista men så dyker alltid något nytt upp. Vi får se vad som händer.

[tags]TV, SVT, SRF, Mot Alla Odds]/tags]

Posted from .

Okt 192014
 

Idag är jag och projekt paracykel i Eskilstuna och visar tandemcykling under en idrottshelg för barn och ungdomar med synnedsättning. Arrangör är Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Ett 60-tal deltagare från hela landet provar ett 15-tal aktiviteter, allt från boxning, speciella boll- och racketsporter för synskadade till simhopp och klättervägg. Idrottshelgen arrangeras för sjunde året i rad, varav dom senaste 5 åren i MunktellArenan i Eskilstuna.

Här är jag med tre kollegor från projektet och låter ungdomarna prova tandemcykling. Vår yngsta cyklist idag var nog 8 år och det bästa har helt klart varit den glädje ungdomarna utstrålat. Flera av dom har återkommit flera gånger under dagen för att cykla mer och våra piloter har minsann fått jobba idag :) Mot slutet av dagen blev det till och med en liten tävling mellan två ekipage mest på kul. Jag har mest varit med som reklam och pratat med ungdomar och föräldrar om cykelsporten.

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Okt 122014
 

Bild: Anslag i cykelbutik

Bild: Anslag i cykelbutik

För en månad sedan fick jag lov att sätta upp ett anslag i min lokala cykelbutik för att efterlysa flera piloter att cykla med. Jag tänkte att bättre plats en så vore svårt att få. Veckorna har gått och inte så mycket som en enda intresserad har hört av sig.

I veckan sattes samma anslag upp i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Jag är otroligt tacksam att dom låter mig göra så och något ska jag väl vänta innan jag tänker något om resultatet. Dessutom lider säsongen stadigt mot sitt slut och en sådan här satsning kanske skulle passa bättre framåt våren.

Men efter alla efterlysningar på Facebook i de stora cykelgrupperna, i de största cykelforumen på nätet, anslag i sporthall i anknytning till spinninglokaler och nu i åtminstone 4 stora cykelbutiker i Stockholm, så börjar jag tvivla på den marknadsföringsmetoden. Det är svårt att veta vad det beror på. Att det är ett stort steg från att stå där vid kassan och se ett anslag till att ringa upp är det nog. Många tänker nog att det är svårt, farligt eller andra tankar som man inte får någon chans att bemöta i sådana lägen. Och att cyklister har väldigt mycket åsikter om tandemcykling och hur det är har jag fått lära mig genom åren.

Jag tvingas nog inse att det enda sättet är att ha tur och få personlig kontakt med någon som råkar vara precis rätt. Under roslagshösten 2014 cyklade vi tillsammans med ett annat tandemekipage från Västerås, Fredrik och Fredrik. Fredrik som har en synnedsättning som jag känner jag sedan ungdomsåren. Han jobbar som massör eller liknande och som jag förstår det, träffar av en slump Fredrik som kommer som patient efter en cykelkrash. Fredrik som själv tävlat på hög nivå i Ironman både nationellt och internationellt, har

Den här sortens tur börjar jag tro är det enda sättet och det är mer slump och tur som avgör som det verkar. Efter Roslagshösten har jag bara kunnat cykla utomhus med piloter på riktigt ett fåtal gånger och jag känner mig tjatig och beroende av andra. Att under högsäsong inte ens lyckas få ihop ett träningspass utomhus i veckan känns otroligt tufft.

Det här har fört mig ner i en djup svacka mentalt de senaste veckorna. Jag har haft svårt att förmå mig att träna då det mesta känts meningslöst. Jag har min trainer, mitt löpband och mina vikter, så förutsättningarna finns. Snart är det ändå vinter så träning utomhus inte går att genomföra ändå. Men det känns som att hur jag än satsar själv inomhus kräver det duktiga och starka piloter nästa år för att kunna genomföra tävlingar och motionslopp och åtminstone någon pilot måste vara beredd att göra ungefär samma resa som jag för att ha minsta chans att nå det svenska paracykel-landslaget och drömmarnas mål, Paralympics 2016.

Att ge upp helt är inte min grej. Jag hämtar mig så småningom, men jag kanske får ställa om fokus och sänka ribban en hel del. Så som det ser ut nu får jag kanske nöja mig med cykling, löpning och spinning inomhus som träningsform för en god hälsa och välmående och sedan vara nöjd med några motionslopp så som Vätternrundan och liknande. Några andra mål tror jag inte går att nå med nuvarande förutsättningar.

Det svåraste är nog känslan av att ha varit naiv och att alla andra utom jag har genomskådat det för länge sedan. Det har hänt några gånger i livet att jag hamnat så djupt ner att bara nästippen sticker upp över ytan. Jag trodde att min resa i Mot Alla Odds skulle leda till mer erbjudanden av olika slag. Här har jag snart i två år cyklat runt med min tröja med texten "Mot Alla Odds Jocke" och känslan av att vara töntig kryper allt närmare inpå.

Samma känsla kommer nu när det gäller cyklingen och min jakt på sponsorer och piloter. Jag trodde att min prestation i Mot Alla Odds skulle hjälpa och jag trodde att en landslagssatsning skulle locka åtminstone några piloter. På samma sätt börjar jag nu känna mig töntig efter alla efterlysningar på olika forum på nätet och nu anslag i sporthallar och cykelbutiker. Jag tänkte att om några hundra cyklister såg detta, skulle det inte vara orimligt om 2 nappade. Men inte en enda.

Jag och 2 av mina piloter har försökt söka sponsorer. Jag tyckte innan att det var roligt, att det borde fungera och att vi nog skulle hitta någon eller några som ville satsa på något lite utanför det vanliga. Jag har försökt inom detaljhandeln i cykelbranschen vilket ledde till lite oklara rabatter på cykelslang och däck samt möjligheten att sätta upp dessa anslag, men kanske inte riktigt det som jag behövde för att komma vidare i min satsning. I min dalande tro på möjligheterna försökte jag också hos en storbank där jag dessutom hade en högt placerad avlägsen kontakt och hos en mer känd sportprofil. Allt utan annat resultat än en växande känsla av skam och att det inte är mer än vanligt tiggeri som dom får utstå som vardagsmat.

När jag pratar med mina kompisar till lika cyklister och piloter om tandemcykling så förstår dom och delvis argumenterar för varför andra cyklister inte vill ha oss med i sina klungor under träningspassen. Det förstärker känslan av att alla andra utom jag förstår något avgörande. Och det är ändå kompisar som gärna cyklar tandem med mig så ofta dom hinner och privat- och arbetsliv tillåter. Jag börjar undra om dom kanske har helt rätt och jag har haft helt fel. Någon förklaring måste det finnas till att jag sitter inomhus på min trainer medan hela Sverige cyklar som galningar och min telefon och epost är helt tyst trots den enorma spridningen av min efterlysning.

Nu finns det risk för att dom få som ändå cyklar med mig när dom kan tar illa upp. Jag vet att ni ändå gör så gott ni kan. Jag är tacksam för de pass per år jag får. Jag förstår att min satsning inte är er riktigt på samma sätt. Det här är min frustration över en funktionsnedsättning som stundtals begränsar mig mer än vad jag accepterar. Det gör nog mitt kämpande ibland lite maniskt och naivt.

Det här är känslor som växt de senaste veckorna i takt med hekton runt midjan och känslorna av sorg var gång jag går förbi trainern i vardagsrummet eller dörren till cykelrummet nere i korridoren. Jag är så himla säker på att jag skulle nå långt om bara förutsättningarna fanns. Jag kan bara hoppas att jag tar mig ur maktlöshetens träsk och att besvikelsen och sorgen vänds till ilska och jävlar anamma igen.

Jag brukar försöka tänka att Jocke, kom igen och kör nu! Se till att du är förberedd och inte fet och andfådd. Vilken sekund som helst kan ett proffs ringa på dörren och då kanske han eller hon blir besviken.. Jag försöker tänka på Fredrik och Fredrik, rätt vad det är så händer det. det kanske inte bara händer just mig.

Och nu har jag dessutom bättrat på känslan av misslyckande och naivitet genom att blotta mig på det här viset. Det är alltid en svår balansgång när det gäller vad vi vill och ska visa av oss själva på internet. Kanske är det någon duktig cyklist som köper något på Cykloteket, ser mitt anslag och surfar in och läser det här och tänker vilken negativ typ. Men jag har en gång bestämt att blogga om min vardag och om mig. Det här är i alla fall den nakna sanningen och ingen pålagd fasad i tävlingen på nätet om vem som har det lyckligaste livet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Okt 122014
 

Bild: Barn med ballonnnnnnng   och skylt för Citybanan

För ganska precis ett år sedan besökte jag och kompisen Joche bygget av Citybanan, närmare bestämt den del av tunnelbygget som går från Södra station till Norrmälarstrand.

Nu var det dags igen. Citybanan bjöd in till en ny visning, denna gången av den blivande stationen Stockholm City under T-centralen. Stationen byggs 45 meter under marken, under tunnelbanans blå linje.

Stationen kommer att ha 4 spår, 2 perronger med glasväggar till skydd mot tågtrafiken. Under bygget kommer man lägga 1000 meter spår, bygga 44 rulltrappor och 17 hissar för anknytning till övriga linjer samt uppgångar mot Centralplan. När bygget är klart kommer man ha dragit ungefär 500 mil kabel!

Det var otroligt häftigt att se. Vi fick gå ner genom en arbetstunnel från Blekholmsgatan. Alla var tvungna att ha hjälmar och reflexvästar. Vi fick se den parallella service- och räddningstunneln samt de båda plattformarna som man börjat bygga. Där såg man också de blivande uppgångarna.

Det är spännande att tänka sig hur detta ska bli 2017 då det beräknas invigas i december. Jag tror det kan bli väldigt bra att samla all tunnelbana och pendeltåg på ett ställe på centralen förutom fördelen med att det ökar kapaciteten på centralen med den dubbla.

Speciellt glädjande är att man redan från början bygger skyddande glasväggar som öppnar sig när ett tåg står på plats. Det skyddar från olyckor och lär minska ljudnivån väldigt mycket.

Efteråt bjöd man på kaffe, saft, bullar och balonger. Vi tog en promenad över söder i ett duggregnigt Stockholm till vårt pendeltåg vid Södra station.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Okt 052014
 

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Lördagen den 1/11/2014 går Nordic Extreme Weeekend av stapeln. Den föregås av världens största Enduro-tävling, Gotland Grand National. Under Nordic Extreme Weekend ska 9 av 10 från SVT’s reality-serie Mot Alla Odds delta i tävlingarna Extreme ATV och Extreme Running. Där kör man först ATV i det uppkörda spåret efter GGN och därefter startar Extreme Running i samma uppkörda terräng. Vi kommer att bilda tre lag som ska ta oss ett varv, 5km.

Nu är det en knapp månad kvar. Man kan inte med bästa vilja säga att jag är i god form efter sommarens skador med efterföljande inspirationssvacka.Rent konkret syns det runt midjan ;) Dessutom känner jag fortfarande av min skadade axel som jag inte kommer kunna träna upp tills dess.

Som det ser ut nu kommer mitt lag bestå av mig, Niclas Rodhborn och Sonia Elvstål, vi som jobbade i team under stora delar av vår resa till Nicaragua. Vi har lånat in samma terrängrullstolar som sedan hemkomsten, enligt utsago blivit lite rostiga i brist på underhåll :)

Nu ska jag försöka jaga förkylningen ur kroppen och lägga på ett riktigt kol de sista veckorna. Energinivåerna i kroppen har varit låga ett tag nu och jag har inte känt mig speciellt glad till sinnet. Men detta ser jag fram emot!

Läs pressmeddelandet om vår medverkan här

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from .

Sep 302014
 

Bild: Joakim Nömell med kvinnlig åhörare Bild: Joakim Nömell med manlig åhörare

Tåget rullar norrut igen tillbaka mot Stockholm efter kvällens föreläsning på kulturhuset Pigalle i Nässjö. Jag mår inte så bra med en förkylning som river i mig med feber och halsont, men känner mig ändå nöjd med kvällen. Ett 15-tal åhörare kom för att lyssna och det var kanske lite mindre än jag förväntat mig men blev bra ändå. Det kan vara pirrigt att stå inför en stor församling, men svårare inför en liten församling av någon anledning.

Det blir sen hemkomst ikväll, runt 00:30 och säkert en halvtimme till innan huvudet vilar på kudden. Imorgon får vi se hur kroppen känns när jag vaknar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

 Posted by at 22:23  Tagged with:
Sep 302014
 

Jag sitter på tåget mot Nässjö där jag ska föreläsa på kulturhuset Pigalle om mitt äventyr i Mot Alla Odds. Det blir min första föreläsning för privatpersoner som kan köpa biljetter för att höra mig. Mer om det senare ikväll.

Idag rasar en begynnande förkylning i kroppen. Det värker i lederna och huden och jag har feber. Kanske extra känslig då, då små motgångar och nedrigheter känns extra påfrestande.

Jag var som vanligt sent ute för att boka ledsagning, men denna gång gick det bra. Jag fick ledsagning på 3 av 4 platser. Den sista ledsagningen som inte kunde utföras var vid hemkomsten till Stockholms Central ikväll vid 23:30-tiden, men då kan jag nog trassla mig ut till taxi själv och har ingen direkt tidspress på mig.

Idag stod jag på centralstationen nästan en timme före utsatt tid. Tyvärr var även ledsagaren ute i lika god tid och en halvtimme före avgång stod jag i situationen jag inte direkt uppskattar, att konversera en ledsagare. Man måste liksom, det blir så krystat och konstigt annars. Min känsla i kroppen och själen gjorde extra till att jag just idag hellre varit ifred.

Ganska snart glider diskussionen in på Jesus och jag tänker stilla ånej, inte nu igen…. Jag för ingen statistik naturligtvis, men det känns som om jag stått i den här situationen förut. Jag undrar vad det är för personal man använder för ledsagningsuppdrag, om det är fast anställda stationsvärdar och värdinnor eller om man ringer in frivilliga välgörare. Det senare skulle möjligen kunna förklara att det känns som om det ofta blir såhär.

Men visst, jag kan prata om Jesus och detta var inte påträngande eller tal om någon frälsning. Däremot blev det obekvämt när personen började varna mig för människorna som stod bredvid, helt vanliga affärspratande reklamkillar inför någon affärsresa. Jag började ana oråd och när ledsagaren sa att jag kunde känna mig lugn, för det fanns utrymme kvar, svarade jag att det var helt OK.

Plötsligt petar hon på den närmaste affärskillen och påtalar att jag står bredvid honom, att jag är blind och att han inte ska knuffa mig — något som över huvud taget inte varit nära. Affärskillen ber om ursäkt, jag säger att jag står stadigt, att jag klarar mig och skäms!

Jag vet aldrig hur jag ska göra i sådana här situationer. Jag känner att sådant här förstör så otroligt mycket och det gör fysiskt ont i kroppen när jag tänker på vad dessa människor får med sig för föreställning om ”blinda människor” i resten av sitt liv. Jag kanske är den första blinda dom någonsin stått i närheten av och blir då uppfostrade att röra sig försiktigt så den blinda inte ramlar. Den föreställningen får jag aldrig någon chans att ändra på.

Det finns naturligtvis en väldig välvilja och okunskap bakom ett sådant här handlande. Ledsagaren vill mig bara väl. Det som känns så trist är att det också någonstans avslöjar en människosyn som är osympatisk och skev. Samtidigt som ledsagaren säger att jag både är snygg och inte har något fel i huvudet utan bara ser dåligt, hanterar den mig som om jag vore just dum i huvudet.

Jag funderar ofta på vad som får många människor att bete sig så konstigt mot människor med funktionsnedsättningar. Jag kan bara tänka kring min egen funktionsnedsättning. Min teori är att just synen och hörseln är så otroligt viktiga sinnen för oss. Får man frågan vad man skulle offra, så handlar det alltid om synen eller hörseln, aldrig armen eller benet. Och människor väljer alltid hörseln. Synen vill man inte mista för död och pina. När jag då påtalar att när man inte ser kan man i alla fall kommunicera, verkar det ha en underordnad betydelse.

Jag tror ögonen är det mest viktiga för oss människor. Det styr allt grundläggande i kommunikation och möten. En blind människa kan inte ta efter kroppsspråk och rörelsemönster, allt måste läras in och avviker man det minsta så blir det såhär. Jag känner av det i arbetslivet och privatlivet, jämt och hela tiden. Oftast försöker jag ignorera det, men dagar som idag påverkar det mig otroligt mycket.

Det som gör mest ont är nog att det inte tycks finnas något motmedel, aldrig bli bättre. Ska han ha mjölk i kaffet? på fiket eller jag gör det där, det går fortare. Ta bara som exempel, en seende som spiller kaffe eller har en fläck på tröjan, det är sånt som händer. En cyklist som har olja på händerna, benen eller kladd från fingrar på ramen är inte konstigt. Om jag spiller kaffe, har en flcäk på tröjan eller tar med oljekladdiga fingrar på ramen på cykeln, så har det en helt annan innebörd.

Jag tror åter igen inte människor är onda, bara okunniga och obetänksamma. Vi har det där i oss. Hur mycket jag än bevisar att jag klarar olika saker fast på ett annat sätt ibland, räknas det ändå inte. I flera år har jag kämpat för att vara lika mycket värd i arbetslivet, men ändå alltid samma känsla av att misslyckas.

Sådana här tankar kan en relativt enkel incident med en klumpig ledsagare skapa och en samlad känsla av ilska och sorg och total hopplöshet. Snart ska jag föreläsa om hur otrolig jag och dom andra deltagarna i Mot Alla Odds är, med en känsla i kroppen att inte duga ändå och att det inte var gott nog för att leda till något mer. Vi får se hur det går :)

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Sep 272014
 

Bild: Joakim Nömell i cykelkläder fikar i Nynäshamn

Idag körde jag och Egge en tur till Nynäshamn och tillbaka. En kraftig västlig vind som enligt väderprognosen skulle ligga runt 15 sekundmeter i byarna. Det kändes också när vi trampade söderut och över fälten där vinden fick riktig fart kändes det ordentligt.

På vägen ner höll vi ändå ganska god fart, ett snitt på 31,79km/h trots den hårda sidovinden. En kortare sträcka hade vi medvind och då blev det sådär stilla och tyst runt omkring förutom hjulens ljud mot vägbanan.

Nere i Nynäshamn var gästhamnen ganska ödslig. Några enstaka båtar ute och några få besökare på bageriet där vi slog oss ner i solen för att ta en kopp kaffe och bulle.

När vi gav oss av hemåt igen hoppades vi på lite medvind då vinden känts som om den ofta kom snett framifrån på vägen ner. Men det kändes inte som om vi hade någon nytta av den på hemvägen.Vinden kom från alla möjliga håll och vi kände båda i benen att vi jobbat ganska hårt på vägen ner och att det började dra lite i lårmusklerna. Ändå lyckades vi höja snittet till 32,23km/h med en futtig minut snabbare i tid. Det blev definitivt inget rekord för sträckan men väl ett bra träningspass.

Vädret var förutom blåsten, perfekt. Solen värmde fortfarande och det gick att både cykla och sitta i korta ärmar och ben. Det är nog en av årets sista helger man har den ynnesten.

Man kan se dagens tur till Nynäshamn och från Nynäshamn på en karta med alla fakta.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from .

Sep 262014
 

Bild: Joakim Nömell föreläser på Almåsa Konferens

Ikväll har jag haft veckans andra föreläsning. Denna gång ute på Almåsa Konferens för en grupp funktionärer från Synskadades Riksförbund – SRF Östergötland. Om jag kände mig lite ringrostig vid gårdagens föreläsning hos KFUM så kändes det helt OK idag.

Det jag tycker är så fascinerande med att föreläsa om resan i Mot Alla Odds, är att den går att hålla ur så många perspektiv. Jag har föreläst för företag, idrottsutbildare, i kyrkliga sammanhang och inför olika grupper av människor med funktionsnedsättningar. Det finns alltid en vinkling som passar. Man kan prata om dom fysiska utmaningarna, svårigheterna att ge sig iväg sådär som helt blind, mod och rädsr eller grupp och samarbete.Ikväll blev det dessutom en vinkling med media och människosyn med anledning av att det inte blivit något mediautrymme egentligen för någon av oss och inget deltagande i nya produktioner. Mycket intressant att diskutera med andra som kan känna samma utanförskap.

För varje föreläsning lär jag mig något nytt och ikväll kändes det extra starkt som om mitt budskap förmedlades och togs emot.

Nästa vecka beger jag mig till Nässjö och håller en föreläsning inför privatpersoner. Det blir min första föreläsning där människor köper biljetter för att komma och lyssna. Det kan komma allt från 20 till väldigt många och det känns lite pirrigt.

Nu ska jag åka hem och göra fredag med den där trötta och tömda känslan i kroppen. En mental urladdning och tröttheten kommer krypande.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 Posted by at 21:45  Tagged with:
Sep 262014
 

Bild: Joakim Nömell och Kristin Svensson står vid tandemcykel

Bild: Joakim Nömell och Kristin Svensson cyklar tandem

I våras träffade jag Kristin Svensson som är skribent på sajten happymtb.org. Under Roslagshösten 2013 lade jag märke till henne då hon filmades och det var lite uppståndelse som jag inte riktigt förstod då. Senare visade det sig att hon gjorde ett reportage om motionscykling. Jag tog då kontakt och undrade om hon var intresserad av att göra liknande för att belysa grenen paracykel.

I våras träffades vi och hon gjorde en intervju och vi gav oss även ut på en provtur för att hon skulle få prova på hur det var att cykla tandemcykel.

idag publicerades resultatet av vårt möte i en artikel på HappyMTB.org, Paracykling – att inte cykla är att gå för långt. En mycket bra artikel om mig och om paracykel i stort. Extra plus i kanten att det även kom med en liten efterlysning till flera piloter :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Sep 252014
 

Nu har det varit lugnt en tid vad gäller föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds. Men nu inom loppet av några veckor har jag 4 inbokade föreläsningar. Nu idag senast hos KFUMs seniorer i Stockholm.

Det var 16 åhörare och kanske aningen nervöst då det var ganska länge sedan jag senast höll en föreläsning. Men jag kände så fort jag kopplade in projektorn till datorn och förberedde bildspelet, att detta inte är något problem. Ämnet ligger mig otroligt varmt om hjärtat och bygger på upplevelser som påverkat mig för livet. Kräver inga minnesregler att framkalla dom känslorna och minnena.

Att denna händelse på livets tidslinje berört mig djupt märks också när jag pratar om det. Vissa episoder får mig själv att rysa och behöva ta ett extra andetag för att hålla känslorna under kontroll. I början kändes det lite löjligt att det svider bakom ögonlocken när jag berättar om vissa händelser och personer. Nu blev jag bara glad över att det fortfarande finns så starkt inom mig.

Glad blev jag också över tacktalet jag fick från föreningens ordförande då det märktes tydligt att även andra var djupt rörda av min historia.

Imorgon kväll är det dags för nästa föreläsning. Det är spännande på ett annat sätt då det är inför synskadade SRF-medlemmar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

 Posted by at 17:35  Tagged with:
Sep 252014
 

Bild: Spelare för talböcker med skanner Bild: Baum Supervario Ultra punktdisplay

Idag var det dags för den årliga mässan arrangerad av en rad leverantörer inom området synhjälpmedel. Jag håller mig ganska uppdaterad om vad som händer bland datortekniska hjälpmedel men det är alltid givande att gå dit och titta och träffa folk.

Inga stora nyheter tycker jag att jag hittade detta år. På första bilden visas en ny spelare för talböcker vilket i sig inte är nytt. Just denna spelare är utrustad med kamera och OCR-program så att man ska kunna ta ett foot av en text och få den uppläst. Det gick inte att prova den där och då i trängseln. Det får bli ett senare tillfälle i lugn och ro, men min tro är att det fortfarande inte är någon revolutionerande produkt. Svårigheten för gravt synnedsatta är fortfarande att ta ett bra kort, rakt, på rätt avstånd, med hela objektet med i bilden och med rätt ljusförhållanden. Det kan bli ganska mycket trixande och försök innan det blir bra och då finns snabbare och mer tillförlitliga lösningar. Denna skiljer sig inget från det som redan finns i dagens smarta telefoner. Det känns bara som ännu en spelare för talböcker med en massa extra funktioner som i värsta fall kommer fungera halvdant. Konceptet gör mig inte så het och produkten i sig får jag testa i lugn och ro senare.

Den andra bilden visar en helt vanlig punktdisplay med inmatningstangenter för punktskrift. Inte heller det någon nyhet och denna kunde inte mer än vad andra kan direkt. Denna var väldigt tunn och lätt, påtagligt lättare än befintliga. Den hade inbyggd ordbehandlare för anteckningar vilket inte någon nyhet heller. Den hade även möjlighet att kommunicera med upp till 4 blåtandsenheter samtidigt och möjlighet att växla mellan dem. Just 4 samtidiga enheter kanske man aldrig har behov av, men en eller två telefoner och kanske en dator är inte omöjligt att man behöver.

Det var väl de produkter som fick min uppmärksamhet lite idag. Jag kan säkert ha missat något i trängseln. I övrigt var det trevligt att träffa gamla kollegor och konkurrenter från tiden då man jobbade på företagssidan.

Som alltid när man ser nya grejer blir man lite återhållsam i glädjen. Man vet att det tar otroligt lång tid för nya produkter att komma in i vårt sortiment och att man får ligga i lite för att motivera nya produkter som helst inte ska putta ut befintliga. Denna nya punktdisplay kan jag känna att jag vill ha in för en mer ordentlig test så att vi får något alternativ till de som vill ha en display till sin iPhone.

Andra bloggar om: , , ,



Posted from .

Sep 172014
 

Den årliga dagen D för alla Apple-fantaster har kommit och snart gått. Jag är en av alla miljoner som ikväll uppgraderat våra iPrylar till iOS 8 som bjöd på många stora förändringar. Som vanligt var trycket på Apples servrar hårt de första timmarna men kapaciteten måste vara enorm, för efter någon timmes försök lyckades vi starta uppgraderingen av tre prylar här hemma.

Familjedelning

En av de stora nyheter jag sett fram emot var familjedelning. Hittills har alla i familjen delat på ett Apple-konto till vilket mitt kontokort varit anslutet. Det har fungerat bra, inga stora köp av barnen olovandes Med nya familjedelningen kan alla ha sina egna Apple-konton med de fördelar det medför i form av egna kalendrar, adressböcker och bildströmmar men samtidigt möjlighet att dela det man vill med andra. Sedan kan man lägga till alla i sin familj med en person som ”samordnare”. När något av barnen
gör ett köp av appar, musik, film eller böcker, dyker en fråga upp hos samordnaren att godkänna eller avslå köpet. På så vis slipper man lämna ut lösenordet till det konto där ens kontokort är anslutet och riskera obehagliga överraskningar.

Men ikväll har jag läst på och provat en hel del och lite besviket konstaterar jag sakta att familjedelnin inte riktigt passar oss. Den stora fördelen med ett gemensamt konto är just bildströmen som framför allt vi vuxna använder. Alla bilder som tas med våra telefoner och surfplattor, läggs ut i bildströmmen och importeras automatiskt i familjens gemensamma mediadators fotoprogram för arkivering och sortering. Bildströmsbilder visas också som bildspel på vår AppleTV när den inte används. Med varsitt eget Apple-konto fungerar inte det lösningen längre. Alla enheter som vi fotograferar med måste manuellt synkas med datorns fotoprogram med jämna mellanrum för att få in bilderna.

En annan stor brist jag upptäckt med familjedelningen är att köp som görs inte registreras på samordnarens, dvs familjens huvudkonto, utan köpet registreras på det personliga konto där det gjorts. Så länge personen är med i familjedelningen blir även den personens köp tillgängliga via delning. Men köps musik, appa, böcker eller filmer, hamnar det inte i mediadatorns bibliotek där vi hittills samlat allt sådant för gemensamt bruk och backup och inte minst, för att göra tillgängligt för övriga mediautrustning i hemmet. Främst känns det här som en brist när det gäller musik och film. Inte heller lär det gå att importera i datorn manuellt då innehållet är köpt med ett annat Apple-konto än det som datorn använder.

Så just nu känns tankarna om att vi skulle kunna ha haft nytta av familjedelning ganska grusade och det ser ut som om vi får fortsätta ha ett gemensamt Apple-konto som huvudkonto för inköp, bilder, kalendrar och kontakter.

Handoff

En annan funktion jag tänker mig kunna ha lite nytta av är ”handoff”. Den går ut på att man kan påbörja en aktivitet på en enhet och slutföra den på en annan enhet. Sitter man och skriver ett mail eller dokument på telefonen eller surfplattan kan man lägga ifrån sig enheten och gå bort till datorn för att fortsätta arbetet där. Ringer telefonen eller om man behöver utföra ett telefonsamtal och telefonen ligger i ett annat rum, kan man använda sin dator eller surfplatta för att ringa eller besvara samtalet. På samma sätt ska det gå att sända SMS från exempelvis en iPad som normalt inte har stöd för det. Meddelandet skickas över till telefonen som i sin tur skickar det som SMS om inte Apples iMessage är tillgängligt.

Den här funktionen har jag bara lekt med som hastigast ikväll mellan en iPhone och en iPad, men störst glädje tror jag att jag kommer ha av det när den nya versionen av Mac OS X släpps vilken krävs för handoff-funktionen. Då får jag se om det bara är en cool funktion eller något man verkligen kan ha nytta av.

Buggar i tillgängligheten

Allt har inte gått att testa fullt ut då det finns gott om buggar som alltid i nya stora releaser. Många av dom är relaterade till tillgängligheten vilket får mig att tro att det inte funnits så värst många betatestare som jobbat just med detta. Det finns redan en gedigen lista med hittade buggar som rapporterats till Apple. De lär snart bli åtgärdade så vissa saker får man ge sig till tåls med att prova.

Sammanfattning

Mycket mer finns att säga om nyheterna i iOS 8, men som vanligt anser jag att det finns spaltmeter om det i andra bloggar och artiklar. Dessa är mina första intryck efter bara några timmars användning och mer kommer säkert upptäckas vart efter, men framför allt blir det att vänta på en första version där man fixar dom allvarligaste buggarna. Nu känns det mest som om jag var tvungen att uppgradera för att ha koll då detta är en stor del av mitt dagliga arbete.

Nu ser jag närmast fram emot släppet av iPhone 6 och 6+ för att se om det kan vara något och så klart Apple Watch i början på nästa år.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Sep 162014
 

Under motionsloppen Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014 följde en reporter från taltidningen Läns- och riksnytt med mig och mina kamrater för att göra ett reportage om vår lilla utmaning att köra två motionslopp på samma dag.

Idag publicerades inslaget och jag är riktigt nöjd med det. Jag tycker typen av inslag kryddade tidningen ganska ordentligt och jag hoppas dom vill göra liknande om mig och andra i framtiden. Jag har redan kul idéer :)

Inslaget kan höras i spelaren nedan.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Sep 092014
 

Bild: iPhone 6 & iPhone 6+

Ikväll var det så dags för Apples stora event, efterlängtat av många :) Den senaste tiden har det som vanligt cirkulerat rykten och bilder och som vanligt visade sig några vara sanna.

Nya iPhone-modeller var självklart. Det släpps två nya modeller, iPhone 6 och iPhone 6+. Det är många nyheter i dessa båda modeller och eftersom nätet nu kryllar av information om detta tänkte jag inte skriva så mycket om det. Den nya 64-bitars A8-processorn och de två nya skärmstorlekarna samt kamera med optisk bildstabilisering i plusmodellen är väl det viktigaste. Det kan bli mycket positivt för användare med synnedsättning att få en lite större skärm att arbeta på. Om tillgänglighetsalternativen för de med lättare synnedsättning blir bättre i iOS 8 så kan det bli ett stort lyft.

Bild: Apple Watch

Kvällens höjdpunkt var också Apple Watch. Det har spekulerats några år nu om och när Apple ska släppa en smart klocka och nu kom den alltså. Alla dess funktioner kan man läsa om på länken. Precis som befintliga liknande smarta klockor känns denna som en rolig leksak som man säkert kan hitta något nyttigt användningsområde med. En snabb överblick utan att ta upp telefonen är väl det mest självklara tillsammans med fitness-delen.

Den stora frågan för mig är nu om även denna klocka kommer vara bestyckad med skärmläsaren VoiceOver. Bland oss med synedsättning råder tvivel på det och man undrar hur det skulle fungera att sköta VoiceOver. Som jag ser det finns inget stort problem med det. Apple har sedan 2009 och iPhone 3GS haft VoiceOver med i alla sina produkter, till och med Apple TV och iPod Nano och som jag ser det finns inga tekniska problem att fortsätta med det i Apple Watch. Därtill vore det ett oroande steg om man inte gjorde även denna produkt tillgänglig.

Klockan lanseras i början på nästa år och tills motsatsen bevisas kommer jag ta det för självklart att även Apple Watch kommer vara tillgänglig för användare med synnedsättning.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Continue reading »

Posted from .

Sep 072014
 

Den här dagen har varit lite speciell, med två motionslopp på cykel på samma dag. Dagen började med Sthlm Bike 2014 med startskott kl07 i morse. Direkt efter målgång lastade vi oss i bilen och for upp till Upplands Väsby för start i Roslagshösten 2014.

Vi hade förberett en del genom att kommunicera med arrangören Fredrikshof som var mycket tillmötesgående och hjälpsamma med vår sena ankomst och släppte in oss trots avspärrning för trafik medan starter pågick. Vi fick till och med speakerkommentarer om våra dubbla motionslopp när vi parkerade.

Cyklarna lastades fort ur. Det andra tandemekipaget från Västerås hämtade lånecykeln vi haft med oss och skyndade sig att montera pedaler och justera sadlar och montera vattenflaskor. Samtidigt som förberedelserna pågick för fullt intervjuades jag av journalisten från taltidningen Läns- och Riksnytt som följde mig denna dag om hur det kändes och liknande.

När vi parkerade fanns fortfarande ganska många kvar som väntade på start, men när vi var klara med våra förberedelser var vi sist iväg. Vi svängde ut på vägarna och ökade snabbt farten. Jag var fast besluten att göra personligt rekord på detta lopp som låg någonstans runt 4:25 timmar från förra året. Det var redan det en ganska bra tid som nu måste kapas rejält.

I vår lilla klunga var vi 2 tandemekipage och 2 singelcyklister som jagade fram längs landsvägen. Åter igen spred sig det där lyckoruset i kroppen. Ljudet från hjulen, vinden mot ansiktet, farten, ljudet från klungans synkade växlar och allas positiva glädje över att äntligen vara på väg.

Journalisten som följde mig fick skjuts av en gammal skolkamrat till mig. Egentligen skulle hhon bara kört journalisttjejen till en mötespunkt och sedan tillbaka igen, men hon hängde med hela tiden. Vid 37km ungefär gjorde journalisten en intervju i farten och om ljudet blir bra kan det låta fantastiskt häftigt sen :)

Vid 7 mil ungefär, med en mil kvar till depåstopp, kändes det inte bra i kroppen. Det drog lite i låren och kroppen kändes plötsligt trött och lite tung. Jag kände att jag druckit för lite och vid kontroll hade jag bara druckit en knapp flaska under 2 timmars ganska hård körning. Jag drack fort en liter under kilometrarna som återstod till 8-milsdepån.

Vid depån mötte journalisten från taltidningen och ställde lite frågor. Jag minns faktiskt inte vilka och vad jag svarade. Bullen i munnen bara växte och benen skakade okontrollerat medan jag försökte återställa vätska och näring i rasande takt samtidigt som jag försökte låta hurtig :)

Redan när vi rullade ur depån ca 15 minuter senare kändes det bättre. Stoppet hade varit betydligt kortare utan intervju men det känns som om det är värt det då det kan bli ett bra repotage.

Förra hösten när vi lämnade samma depå började det gå riktigt tungt. Därför hade jag den känslan i huvudet när vi kom till första uppförsbacken. Faktiskt blev jag positivt förvånad när jag och min pilot låg först och fick hålla igen för att inte tappa våra klungkamrater. Efter en vansinnigt härlig utför kom vi till min favoritväg, krokig och kuperad med korta backar upp och ner. Det kändes helt OK att köra och plötsligt for vi förbi 10-milsdepån utan att stanna för varmkorv.

Nu var det bara 3,4 mil kvar och det kändes ganska lätt. Mot slutet hittade vi en klunga som vi vilade bakom en stund innan vi spurtade när det var ungefär 5km kvar. En vurpa på upploppet precis framför oss gjorde att vår klungkamrat Patrick kunde rycka förbi och trots ansträngningar lyckades vi inte plocka honom innan mållinjen :) I vårt gäng kom vi in som god tvåa :)

Vid målet stod journalisttjejen och min klasskamrat och tog emot oss. Det blev slutfrågor innan intervjuandet var klart och inte heller nu minns jag vad som frågades och vad jag svarade :) Jag tror jag var ganska trött :)

Det som händer efter målgång är trevligt och hör till. Vi dricker kaffe, energidryck, äter en korv, ett par bullar, packar cyklar och sedan är det kramar och hejdå. Sedan rullar vi ut från området och styr söderut igen. Journalisttjejen släpper vi av hemma som tack för en lång dag.

Hur det känns? Jag är hur nöjd som helst! Med tanke på utebliven träning hela sommaren och bara några veckors träning så slog vi ändå vårt personbästa. Vädret var givetvis gynnsamt och vår lilla klunga var kanon. Alla fick små dippar lite då och då och det är i dessa stunder man finner styrka i varandra.

Nog för att jag känner mig trött såhär efteråt, men återhämtningen känns redan i kroppen. Jag kanske inte skulle vilja cykla 13 mil till precis just nu, men efter kort vila finns mer att ge och det tar jag som en bra måttstock.

Det här var det sista motionsloppet för i år. Det troliga är att det inte blir så värst mycket mer utomhuscykling för mig i år. Det blir till att börja köra på trainer och löpbandet.

Ändå finns ett mål till för hösten. Hela gänget är bjudna till Gotland för att delta i ett terränglopp med rullstolar, benproteser och kryckor. Det blir sista helgen i oktober och tills dess behöver jag fortsätta förbättra min kondis och framför allt träna upp min högra axel. Smärtan och värken känns allt mindre, men musklerna är väldigt svaga efter lång tids obrukbarhet.

Nu väntar en dusch och powernap ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

%d bloggare gillar detta: