24 av 24 avklarade achievements

I Swift finns, förutom i nuläget 25 nivåer och 3 utmaningar, också 24 achievements (utmärkelser) man kan få genom att prestera olika saker i sin träning. Jag har idag just fått min 24:e och sista utmärkelse.

Det är en stor variation på hur stor ansträngning man måste lägga ner för att få de olika utmärkelserna. Vissa går bara ut på att titta på andra cyklister i 15 minuter, ge ett uppmuntrande ”ride on” till allt från 3 till 100 cyklister, att cykla 40km i streck och liknande. Andra ger mer blodsmak i munnen,,så som att hålla 500 watt i 10 sekunder, nå olika effektnivåer ända upp till 1500 watt, cykla minst 80km/h och 100km/h, träningspass 7 och 14 dagar i en följd etc.

Det var mina sista utmärkelser jag hade kvar. Jag har just avslutat den där man ska ha genomfört minst ett träningspass 7 och 14 dagar i streck samt den allra sista, att genomföra en workout bestående av något av dom befintliga träningsprogrammen.

Det är just det här som för mig och säkert andra är den stora drivkraften i Swift och det som gör att Swift påminner lite om ett dataspel. Man kommer till nya nivåer, låser upp virtuell utrustning och får utmärkelser. Hela tiden något att sträva efter och nya mål att jobba emot.

Det kommer helt säkert nya utmärkelser med tiden och jag har fortfarande 4 nivåer kvar och en halv klättringsutmaning och en hel distansutmaning kvar, något som kommer ta en bra bit av hösten att slutföra. Efter det hoppas jag verkligen att det har fyllts på med nya utmaningar. I dagarna kommer även en ny bana som går i London.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Inbrott i källarförråd del II

Bild: Tre elgitarrer på golv

I helgen upptäckte vi att vi haft påhälsning i vårt källarförråd. Man blir ju trött och irriterad men jag tänkte att det inte spelade någon roll eftersom vi bara har skit där nere.

Som en kall kåra längs ryggen slog mig insikten att alla mina tre elgitarrer förvarades där nere. Ja visst, ett idiotiskt ställe men det blev så på grund av platsbrist och i väntan på montering på väggen och inom familjen mot varandra stridande intressen kan man säga.

Vi konstaterade efter en extra kontroll att gitarrerna var borta, alla tre.

En Ibanez och en Washburn köpte jag under gymnasietiden samt en 12-strängad elgitarr jag köpte runt 1999 efter att ha blivit av med en 12-strängad akustisk gitarr. På den tiden var jag tokig i soundet från 12-strängat.

Ingen av dessa tre betingar säkert ett särskilt högt värde ekonomiskt men för mig betyder dom mycket och av just allt skit i förrådet så försvann så klart dessa tre och tröttheten och irritationen över människor som inte kan låta andras grejer vara, ersattes med blodsmak i munnen och diverse fantasier hur man kom på dom mitt i sitt arbete med att rota i ens förråd…

Idag ringde det på dörren. Det var fastighetsskötaren. Jag träffade honom här om dagen och vi pratade om inbrotten och just mina gitarrer. Nu frågade han om vad det var för gitarrer jag hade blivit av med. Jag redogjorde så klart för det och fick då beskedet att alla tre var upphittade! Dom stod undanställda i ett annat förråd, förmodligen för att hämtas upp senare. Gömda bakom ett antal kasserade kylskåp från en tidigare renovering. Av det fyndet kan fastighetsskötaren dra diverse slutsatser som jag hoppas leder någon vart.

Jag fick prompt tillbaka mina gitarrer och nu förvaras dom inte längre nere i källaren. Nu hoppas jag dom kommer upp på väggen snart. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Sommardagstur till Nynäshamn

Bild: Brygga och cykel i Nynäshamns gästhamn

Idag är det en sån där perfekt sommardag. 20 grader, sol, en lätt nordlig vind. Perfekt för lite utomhuscykling som omväxling.

Jag och ”MP” drog iväg vid 09:30 och siktet stod som vanligt inställt på Nynäshamn. Målet är perfekt och det går att köra ganska många olika vägar dit för att både variera distans och inte nöta samma gamla sträckor som alltid. Idag körde vi det vi kallar för ”innervägen” som går bland annat via Stora Vika. En ganska kuperad väg med korta upp- och nedförsbackar. Det blev en lite längre väg på nästan 6 mil och när vi susade upp för dom sista motluten in mot Nynäshamn kändes det i mina ben.

När vi rullade ner i gästhamnen slog alla underbara dofter och ljud emot än. Glass, nybakat, fisk från rökeriet och alla dom dofterna endast hav och båtar kan ge ifrån sig.

Vi slog oss som vanligt ner på bryggorna med kaffe och nybakad kardemummabulle och där är det inte svårt att bli sittande för länge. :)

När vi gav oss av hemåt igen valde vi ”utevägen” längs gamla Nynäsvägen hem. Den brukar vara rolig eftersom det går att köra ganska fort. Men inte idag. Jag kände direkt i dom första backarna att det skulle bli tungt på hemvägen. Det knep i låren och fanns inte mycket ork. Därtill hade vi motvind hela vägen hem. Jag tror vi gjorde vår sämsta tid på den distansen med nästan 15 minuter långsammare än våra normala tider.

Det var ganska skönt att komma hem och lägga upp dom värkande benen på bordet och dricka en kopp kaffe till. Jag grämer mig inte så mycket över det dåliga resultatet. Det är min nionde träningsdag utan vila så det är kanske inte så märkligt att det gick som det gick. Dessutom var frukosten ganska skral och inte minst, ett ganska hårt träningspass precis före läggdags igår kväll som fortfarande kändes av i benen.

På fredag har jag förhoppningsvis klarat min utmaning att ha genomfört träningspass 14 dagar i följd och efter det ska kroppen få vila lite.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Värkande hälsena

Antingen har jag överansträngt min hälsena i vänster ben i min träning, eller så har jag varit våldsam i sömnen. Igår körde jag ett mastodontpass på 2 timmar och 40 minuter. Avverkade 70km och klättrade dryga 1400 höjdmeter. När jag vaknade idag hade jag våldsamt ont i fästet mellan hälen och hälsenan och har haft ganska svårt att gå idag.

Värst har det varit efter stillasittande och när jag rör mig blir det klart bättre efter en stund. Jag har aldrig haft problem med vare sig knän eller fötter under mina aktiva år inom löpning och cykel. Någon enstaka period när jag övertränat har jag fått problem med inflammerade benhinnor.

Så nu blir det att ta det lite lugnt ett tag. Jag befinner mig just i min utmaning att genomföra ett träningspass per dag i 14 dagar i streck och har bara 6 dagar kvar tills den är slutförd. Jag har ingen plan på att avbryta och börja om på den, men däremot räcker det med att man kör någonting och det måste inte vara långt eller tufft.

När jag körde kvällens pass rullade jag en 9km lång rutt med lite lätta backar och lät mest benen gå runt. Märkligt och glädjande nog kände jag inte av hälsenan över huvud taget. Lite stapplande gång fram till cykeln kände jag lite oro för att det kanske inte var så bra ändå. Men när jag började trampa runt försvann värken och ersattes med värme och när jag klev av cykeln knappa 20 minuter senare hade jag inte längre några problem att gå.

Så några dagars lugn motion framöver så är jag nog på ”G” igen. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Inbrott i källarförråd

Idag när vi skulle hämta en resväska i källarförrådet upptäckte vi att vi haft ovälkommet besök. Någon har slagit upp dom båda hänglåsen och rotat runt ordentligt i förrådet. Även grannens förråd var uppbrutet. Vi har ännu inte hunnit / orkat gå igenom om något och i så fall vad som blivit stulet.

Det finns inte mycket av värde i källarförrådet. Kartonger med vinterkläder, gamla papper och böcker och liknande. En trasig stationär dator i originalkartong men jag blev så matt att jag inte ens orkade klättra in i röran för att se om dom orkat släpa med sig innehållet i kartongen. Dom skulle i så fall bli besvikna.

Så nu får väl några dagar av semestern gå åt att röja där nere i röran, något som ändå behövde göras men nu av annan anledning. Någon försäkring är inte mycket att bry sig om och att fastighetens skalskydd läcker som ett såll orkar jag knappt heller klaga på längre.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Får vi snart se en löparmodul i Zwift?

I dagarna noterade en av Zwifts ambassadörer en annorlunda aktivitet på Strava. Det var en löpning utförd i den virtuella världen Watopia i träningsprogrammet Zwift. Aktiviteten postades av grundaren till Zwift.

Självklart satte spekulationerna igång och det ligger nära till hands att tro att den så populära sociala cykelträningstjänsten ska kompletteras med en löparmodul.

tekniskt är det säkert inte alls komplicerat att bygga på den funktionaliteten i Zwift. Att ersätta en cykelavatar med en löparavatar och kanske anpassa eller delvis skapa nya miljöer för löpning i den virtuella världen. Sedan använder man bara en helt vanlig trådlös stegsensor som skickar information om hur många steg per minut man tar och anger man sedan sin ungefärliga steglängd är det inget problem att beräkna fart och distans. Det skulle göra timmarna på löpbandet fantastiskt mycket roligare och jag skulle mer än med 100% säkerhet komma igång ordentligt med min löpträning igen.

Det som däremot inte går att simulera, är uppför- och nedförsbackar. På cykeln har man en trainer som automatiskt kan justera motståndet och göra det tyngre när det kommer en backe. Men löpbanden har vad jag vet inte kommit riktigt så långt ännu så att lutning och hastighet kan styras från en extern enhet så som en dator. Då får ansträngningen beräknas efter andra faktorer så som steg och puls för att simulera det istället. det blir inte exakt samma upplevelse som på cykeln men jisses vilket lyft!

Och för Zwift, för att gå från cykel till ett socialt träningsprogram för duathlon vore säkert ett bra drag för att locka ännu fler att använda tjänsten.

Inom några veckor lanseras en ny virtuell rutt i London. Kanske får vi se löparmodulen redan då eller så får vi vänta till hösten. Börjar man posta aktiviteter på Strava känns det nära och jag hatar att vänta! :)

Andra bloggar om: , , , ,

Semester 2016

Yes! Äntligen! Nu har jag stämplat ut för semester, 5, förhoppningsvis härliga veckor utan några andra planer än att sova ut, promenera mycket och givetvis ännu mera träning.

I år har familjen inga planer. Det blir dagsutflykter och vad som faller oss in med ”den enda” begränsningen att det inte får kosta mycket. Det här blir en fattig sommar men ledighet är gratis och det tänker jag njuta av. Jag känner mig väldigt säker på att jag inte kommer tänka på jobbet och jag ska inte oroa mig för framtiden.

Andra bloggar om: , , , ,

Strava förbättrar tillgängligheten

Bild: skärmdump från Strava för iPhone

Trots att jag älskar teknik och nya prylar och tjänster, upplever nog mina vänner att jag ibland är lite bakåtsträvare. Det tog ett tag innan jag skaffade Facebook och det tog ett tag innan jag började använda tränings-appen Strava. Ungefär jättemycket senare än alla mina vänner. Jag bet mig envist fast vid en äldre och lite sämre tjänst där jag blev allt mer ensam.

Fast det handlar inte om det dom tycks tro. Det beror oftast enbart på tillgänglighet. Det är liksom ingen idé att bli förtjust i något som jag inte kan använda. Och så var det med Strava inledningsvis. Men mina träningskompisar flydde den gamla tjänsten och tvingade mig över till Strava och jag ville också ha den utökade funktionalitet som Strava erbjöd.

Jag hankade mig fram tills alldeles nyligen. Hittade vägar runt problemen. Jag fick använda appen för vissa saker och hemsidan för andra och nådde till slut en fungerande lösning som jag gillar. Men för några veckor sedan tröttnade jag och skickade ett mail till Stravas support. Att det tog sådan tid innan jag gjorde det, berodde på att sådana mail brukar vara ganska lönlösa eftersom ingenting händer.

I mailet skrev jag att jag var en användare med synnedsättning som använder skärmläsare på smartphone och radade upp de tre saker som fungerade minst bra med Strava och som ändå var viktiga:

  • I listan med aktiviteter mina vänner genomfört kunde jag inte trycka på ”tumme upp”-knappen för att ge dom beröm. Jag var tvungen att öppna upp respektive aktivitet för att trycka på knappen.
  • När jag öppnade upp en aktivitet och tryckte ”tumme upp” blev den förvisso intryckt men jag fick ingen information om det. Jag kunde stänga aktiviteten och öppna den igen några minuter senare. Då kunde skärmläsaren indikera att jag hade tryckt på knappen.
  • Ett segment, en del av en sträcka där man kan tävla med sig själv eller andra kan man markera som ett favoritsegment för att hålla koll på sin placering. Jag kunde trycka på knappen men hade ingen aning om den var tryckt eller inte. Det var en knapp av typen ”av eller på” och det hände att jag tryckte på en knapp som redan var tryckt och så blev segmentet istället avmarkerat som favorit.

Det var de tre saker som störde mig mest. Det finns givetvis mer mindre saker som kan bli bättre, men det där var det jag skickade.

Svaret kom blxitsnabbt. Först med ett ”tack för informationen” och en kompensation eftersom jag just betalat för premiummedlemskap just för att få tillgång till utökade funktioner kring just detta med favoritsegment. Det var stort så. Vidare skrev man att man skulle vidarebefordra mina synpunkter till app-utvecklarna och just det har jag hört förr. :)

Någon dag senare kom ett nytt svar. App-utvecklarna hade redan identifierat problemet. Mer än så, man hade en tidsplan på att det skulle vara åtgärdat. Man beklagade att det inte skulle ske förrän vid en uppgradering i juli.

Nu är vi i juli och idag kom en ny version av Strava. Det stod ingenting om ”tillgänglighet” eller ”accessibility” i informationen om vad som var nytt, men det räckte med en snabb koll för att konstatera att ALLT jag framfört nu var åtgärdat. :)

Vår värld omkring oss håller kanske på att förändras lite. Tillgänglighet börjar bli mer känt och passerar mångs läppar allt oftare. Jag är bara en otålig själ som tycker det går för långsamt av den enkla anledningen att jag tills dess saker och ting åtgärdas, är utestängd eller kraftigt begränsad från sådant som andra tycker är roligt och nyttigt. Därför blir jag kanske extra, för andra obegripligt glad när det i sådana här ganska ovanliga fall går fort och lätt och där man möts av direkt förståelse. Jag har träffat många sådana genom mitt liv, ”riktiga” programmerare som ser ett problem som en utmaning som ska lösas och inte som ett hinder. Och jag älskar sådana människor i vilken situation ni än dyker upp! Sådant förändrar faktiskt livet för andra människor, i smått som detta, men även i stort som annat.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Sommarens träningsplanering

Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Bild från Zwift

Första halvan av cykelsäsongen 2016 är avlarad och en bra vinter och vår som började med seger i bancykel-SM 2016 och avslutades med Halvvättern, Vätternrundan samt vinnare i klassen tandem under SM 2016. Jag kan egentligen inte känna mig nöjdare och som det brukar heta, ett bra kvitto att man är på rätt väg. Min träning började om runt årsskiftet efter en lång höst då jag totalt tappade riktningen och fokus i min träning. Det slutade med ett antal insikter och beslut som ännu så länge tagit mig ända hit. Med tanke på hur kort tid jag haft på mig att ladda om, måste jag vara nöjd. :)

Det känns konstigt. När sommaren och värmen kommer på allvar så är det mesta redan över för min del. Kompisarna försvinner på semestrar och motionsloppen tar en paus och jag som tandemcyklist blir mestadels hänvisad till inomhusträning på trainer och roddmaskin. Det var det som tog mig ner till botten förra sommaren. Att älska att var aute och cykla men inte få göra det annat än då och då är lite speciellt.¨

Jag har lyckats vända på sättet att tänka. Jag kan träna när jag vill, aldrig störd av vind, kyla och regn. Trainerträning är dessutom på många sätt väldigt effektivt. Hittills i år har jag cyklat drygt 3100km inomhus och ca 1100km utomhus och innan sommaren är slut kommer skillnaden ha ökat.

Nästa stora mål för min del blir höstens 3 återstående motionslopp Roslagshösten 133km, Sthlm Bike 42km samt Velothon Stockholm ca 160km. Jag och min pilot ”MP” har som ambition att genomföra det snabbaste motionsloppet hittills. Dom övriga två får vädret styra.

Med 4 av 8 passerade tävlingar i Swe Cup Paracykel 2016 varav jag deltagit i 3, blir det nog bara en tävling till för min del. Det beror i första hand på bristen på piloter som vill tävla och lite på kostnader. Jag har möjlighet att anmäla intresse för en internationell tävling i september, men även det måste nog avstås på grund av pilotbrist. Dock söker jag fortfarande.

Så nu nrä klockan visar 4 dagar kvar till semester så står siktet inställt på mer tempo-, intervall- och backträning för att omvandla ännu mer ”lyxhull” till arbetande muskler. Jag hoppas också att jag och ”MP” ska hinna öva lite ståteknik på tandem och lite mer detaljerad kommunikation som kan bli användbart för att hålla sig kvar i kllungor vilket kommer bli absolut nödvändigt under höstens Velothon Stockholm.

Nu när SM är över blir det också ännu mer fokus på rodd för att träna mage, rygg och armar förutom ben. Det blir dessutom en bra omväxling i träningen.

Hoppas på en varm och skön sommar med mycket regn mina inneträningsdagar. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Zwift Canyon Ultimate Pretzel Mission

Bild: Zwift screenshot

Zwift annonserade om en ”liten” utmaning för några veckor sedan. I samarbete med Canyon lottar man ut en riktig cykel, en Canyon SLX. För att vara med i utlottningen behövde man köra banan ”the Pretzel” som omfattar alla delsträckor på den virtuella ön Watopia, både medsols och motsols, dvs 2 varv. The Pretzel är totalt 72km och går två vändor uppe i deras nya bergsparti och innebär ca 1900 meters klättring totalt.

Jag som aldrig vinner någonting vid tävlingar och utlottningar har inte den minsta förhoppning om att vinna en så fin cykel. Men den skulle göra sig fint på min trainer. :) Däremot är det en extra sporrande anledning att köra ett av dom hårdaste passen jag någonsin gjort tror jag. Jag var tvungen att göra det idag eftersom utmaningen bara gäller till på söndag och i helgen blir det förmodligen utomhuscykling. Så det var idag eller inte alls.

Förra helgen körde jag Vätternrundan och i förrgår SM. Det kändes fortfarande i kroppen och någon vilodag till hade kanske inte skadat. Inser nu efteråt att en grötfrukost hade varit lägligt. Det kändes direkt första vändan upp på berget. Först gick det ganska bra men när jag skulle upp den sista biten över den snöklädda toppen sa benen helt enkelt tvärt ifrån. Jag behövde stanna flera gånger under den sista kilometern upp på berget vilket aldrig hänt förut. Det har inte gått fort, men stanna har jag inte behövt. Försökte jag stå upp för att få mer kraft bar inte benen mot slutet.

Efter 9km klättring bar det nedåt igen och det blev tid för vila. Därefter gick turen över den mer lätt kuperade delen av banan innan det efter ungefär 46km började bära uppåt igen. Andra turen upp på berget gick som tur var inte över den högsta snöklädda toppen men det var tungt så det räckte ändå. Stoppen blev något färre och kortare men jag var nära att ge upp ”bara” någon kilometer före den högsta punkten.

Sista 15km gick det nedåt och på den platta delen av banan men det fanns ingen kraft kvar. Jag orkade nett och jämt hålla 30km/h där jag annars brukar ligga närmare 40. Pulsen låg på under 145bpm och effekten under 150 watt men det fanns ingenting mer att ge. Bara att rulla sista biten i mål. Dom små, små backarna på den platta delen av banan sved i låren.

Målplinget däremot gjorde inte alls ont. :) Jag nästan ramlade av cykeln. Passet tog mig 2 timmar och 41 minuter plus 10 minuters vilotid och det var helt klart det jobbigaste jag genomfört på länge. Men jag gjorde det och känner mig rätt nöjd med det, även om det inte kommer dimpa ner någon Canyon SLX i brevlådan. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Paracykel SM 2016

Bild: Prispall SM 2016 Paracykel tandem

Idag började SM 2016 i Västerås med strålande vackert väder med lite vind. Sm började bland annat med junior- och paracykel-klasserna.

Paracykel växer sakta i Sverige känns det som och idag tror jag det stod ett 15-tal totalt på startlinjen varav 4 tandemteam. När vi kollat in banan i förväg på Strava såg banan väldigt platt ut och med andra ord perfekt för tandem.

startfältet i tandem var inte att leka med. Förutom 4 av Sveriges bästa tävlande, stod också 4 av Sveriges bästa piloter med på startlinjen. Det är inte bara bra för tävlingsresultaten utan också oerhört bra för parasporten

Följande tandemteam startade:
* Louise Jannering & pilot Anna Svärdström
* Jag & pilot Marcus Juneholt
* Jörgen Gustavsson & pilot Fredrik Ericsson
* Henrik Rüffel & pilot Nils Penton

Grenen, eller ”disciplinen” kallas tempo. Den går ut på att varje cyklist startar med någon minuts mellanrum och kör 25km så fort som bara är möjligt och snabbast vinner. Eftersom det inte finns tillräckligt många tjejer för att bilda en damklass, tävlar damerna i samma klass som herrarna men får en tidsrabatt på ca 12,6% på sin tid.

Jag tycker tempo är en ”svår” gren och har aldrig tyckt att jag varit starkast i de explossiva grenarna. Jag har alltid tränat för längre distanser, både i löpning och cykel. Men nu sedan några år tillbaka är det mycket intervallträning för att bli bättre.

Vi startade först bland tandemteamen. Jag vet inte vem eller vad som avgör startordningen, men dom senaste tävlingarna har jag, i mitt tycke dragit nitlotten att starta först. Det är alltid bättre att jaga än att bli jagad. Åtminstone känslan är att jag presterar bättre av att jaga. Men ödet eller något system avgjorde det igen.

Vi startade på ramp och det har jag nog inte provat förut, men det gick utan problem och vi accellererade iväg. Banan var som sagt väldigt platt men motvinden på vägen ut starkare än vad jag hade förväntat mig. Det kan man också se på resultatet sedan, att vägen ut gick ungefär 2 minuter långsammare än hemvägen. Men vi snittade ändå över 40km/h fram till vändpunkten.

Kort efter vändning mötte vi nästa tandemteam Jörgen & Fredrik och även om det var svårt att avgöra så låg dom obehagligt nära i tid. Dom andra två teamen mötte vi senare men då var det för lång tid från vändning för att det i huvudet skulle gå att avgöra hur vi låg till. Och tjejernas tidsrabatt är inget man huvudräknar fram i det läget. :)

Det var bara att köra på in mot mål och det gick undan, 47km/h i snitt.

Sedan hände det saker. :) Team Jörgen & Fredrik gick i mål och slog oss med 19,9 sekunder och jag förberedde mig på en silverplats. Det var väldigt små marginaler. På grund av en felkörning av team Jörgen & Fredrik fick de tidstillägg på 20 sekunder av tävlingsledningen vilket gjorde mig & Marcus till segrare med 0,1 sekund, minsta möjliga marginal.

Efter omräkning kom team Louise & Anna på tredje plats endast 18 sekunder efter oss andra och en stund senare rullade team Henrik & Nils in på en fjärdeplats.

Det bör också för ordningens skull tilläggas, att det rådde oklarheter kring huruvida de tre andra teamen också körde fel precis som Jörgen & Fredrik, men tävlingsledningens beslut stod fast.

Så det blev guld för mig. Och visst, i tävling gäller regler och missöden sås om punktering eller liknande alla lika. Allt kan hända och det kan påverka placeringen. För mig är det givetvis roligt att vara svensk mästare, men guldet har en liten silverkant eftersom team Jörgen & Fredrik faktiskt slog oss prestationsmässigt.

Tävlingen slutade som tävlingar ska sluta, någon är glad, någon annan är besviken och själv hamnade jag någonstans däremellan dessa två känslor. Vi packade bilen, tog farväl av våra piloter och kompisar och far nu mot Stockholm igen.

Den viktiga delen av tävlingssäsongen är slut för min del. Det återstår ett par tävlingar som jag ska köra om jag har pilot samt tre inbokade motionslopp i form av Roslagshösten, Sthlm Bike och Velothon Stockholm i augusti och september. Det jag laddar och ser fram mest emot, är Velothon Stockholm då jag och min pilot Mattias ”MP” Pålsson har en stark ambition att köra bättre än förra året. Drömmen och målsättningen är att försöka köra in på runt 4 timmar, men det är mycket som ska stämma för att det ska vara realistiskt. Framför allt mer träning under sommaren och turen att lyckas hänga kvar i någon av de snabba klungorna. banan är stundtals lätt kuperad och det är i backarna vi lättast tappar singelcyklisterna och min pilot behöver känna sig mer säker på klungkörning och våga ligga närmre för att inte heller tappa draghjälpen. Men jag tror och vill att det ska gå. Vi får se. :)

Nu ska jag ändå njuta lite av segern idag. Den starkaste känslan är ändå hur fantastiskt startfältet varit. Den knappa marginalen mellan de 3 pallplatserna säger en del om den styrkan.

Ett stort tack till min pilot Marcus Juneholt och för dagens insats.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Inför SM 2016

I övermorgon onsdag är det dags för SM i landsvägscykel som i år körs i Västerås. Paraklassen är med för tredje gången och antalet anmälda paracyklister ökar. I skrivandets stund är vi 17 anmälda i klasserna tandem, handcykel, trike och racer.

Uppställningen i min klass, tandem är verkligen inte att leka med och det kommer bli så hårt. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och spännande när det både sitter Sveriges bästa paracyklister bak och bland Sveriges främsta cyklister som piloter i de 4 ekipagen.

Så här ser uppställningen ut just nu:
* Louise Jannering & Anna Svärdström
* Jag & Marcus Juneholt
* Henrik Rüffel & Nils Penton
* Jörgen Gustavsson & Fredrik Ericsson

Allt kan hända och inget är uppgjort i förväg. Det man säkert kan säga, är att det ingalunda blir en promenadseger för något team och det kommer helt säkert bli ett SM är det är som tuffast.

Mina egna chanser? Ingen aning. Förutsättningarna är bra. Jag har en vansinnigt stark pilot i Marcus Juneholt som jag körde med SM förra året. Min egen form är bättre än förra året även om jag ännu inte riktigt är där jag vill vara både i styrka och vikt. Banan ser relativt platt ut och distansen är 5km kortare än vanligt och är bara 25km i år. Det kan bli väldigt höga farter för alla team.

Siktet är givetvis inställt på att vinna. Även om det är roligt så kommer det i andra hand. Vi kör i disciplinen tempo där man kör fullt ös och snabbast i mål vinner. Det är en gren som jag inte känner som min starkaste. Ofast är jag för dåligt uppvärmd före, allt för rädd för att köra för hårt innan. Tävlingsnerverna gör också att pulsen och andningsfrekvensen lätt blir hög tidigt och då kommer mjölksyran snabbare ut i benen.

Banan i år är 25km och som ni kan se på ett Strava-segment nedan, så verkar det vara ganska platt vilket är bra för tandem.

I övermorgon går en samåkning från Stockholm mot Västerås. Kl11:01 går första start i klassen tandem och knappa timmen senare kommer det vara över. Det blir det sista före sommaren. Sedan återstår några mindre tävlingar och ett par motionslopp i början av hösten.

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

31km dagen efter Halvvättern 2016

Bild: Zwift-cyklist

Igår körde jag och min pilot Halvvättern 2016. Även om kroppen numera återhämtar sig fort, kände jag av benen i trappor efteråt. Så det hade väl varit befogat att ta en vilodag idag. Det hade i vart fall inte varit fel, men finns lusten i kroppen att träna så kör jag och jag har ett SM om två veckor som jag gärna vill göra bra ifrån mig på. Så nu ligger fokus på tempo och intervallträning hellre än långa distanspass.

Ikväll kände jag för att göra ett försök att köra lite hårt, om inte annat för att trampa ur ”slaggen” i benen. När jag kör Zwift kan jag ha koll på mina värden via appen i mobilen, men jag väljer oftast att köra på och analysera värdena i efterhand istället. Oftast känner jag tydligt i kroppen hur det kommer gå och idag kändes det väldigt bra.

På andra varvet hittade jag en stor klunga att ligga med. Den måste ha varit väldigt stor för det gick ganska bra att följa den med hjälp av ljudeffekterna i Zwift. Inte i detalj så att jag låg rätt i klungan, men jag kunde höra om jag låg före eller halkade efter. Säkert blev min körning ryckig då precisionen i ljudåtergivningen inte är så exakt. Min fru stod med vid skärmen en stund och syntolkade.

Hade jag kunnat se själv vet jag att det hade varit otroligt sporrande, för det var det av bara ljudet och vetskapen att vi låg där ihop ett stort gäng. Jag fokuserade på att ”trycka och dra” och låta benen jobba både fram- och baksida. Jag är medveten om att jag är dålig på rundtrampet när jag kör tempo eftersom jag blir så himla stressad och taggad i tävlingssituationer.

tanken var att köra 40km, men precis på varvningen vid 31km hängde sig programmet för första gången för mig sedan starten i julas. Jag lyckades spara aktiviteten med ett nödrop utan att den avbröts och gick förlorad och härnedan kan man se lite data.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Halvvättern 2016

Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.

Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.

08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.

Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.

Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.

Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.

Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.

Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.

Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.

Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.

När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.

När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.

Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.

I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.

Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.

Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.

Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Total tid: 4:56
Rulltid: 4:33
Stopptid: 23 minuter
Genomsnittlig hastighet: 33km/h
Genomsnittlig puls: 151bpm, max: 174bpm
Genomsnittseffekt (normaliserad): 186 watt

I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!

Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.

Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Träningspass 90km

Nästa helg kör jag och ”MP” Halvvättern. Vi kände att vi behövde ett distanspass och även om vinden var nordlig och frisk så var det varmt och skönt.

Målet för dagen var Nynäshamn som vanligt men vi valde att vända på vår runda och köra Gamla Nynäsvägen söderut och de mindre vägarna genom Stora Vika upp mot Tungelsta hem. På så vis fick vi fartsträckan i medvinden och backträning hem i motvinden. Vi bestämde också att köra hårt på vägen ner för att se vad vi förmådde med lite gynnsamma vindförhållanden och istället ta det lite lugnare på hemvägen.

Vägen ner var fantastisk och det gick undan. Målet blev att nå Nynäshamn på mindre än en timme men när trafiken tätnade någon knapp kilometer från gästhamnen och vi slog av tidtagningen, stod klockan på 1:01 vilket gav en medelfart på drygt 37km/h.

Kaffet och kanelbullen på bryggorna kändes välförtjänt och vi fick perfekt lä för vinden och det var hur behagligt som helst. Jag kände mig faktiskt mör i benen efter gårdagens GP på Arlanda Test Track trots att det inte var så långt och inte kändes så jobbigt just då. Men det tog nog ut sin lilla rätt trots allt.

det är lätt att bli kvar där i värmen, det är en bra plats på jorden som jag rent allmänt trivs väldigt bra på. Det är min dos av hav och båtar numera. Det gick åt en del vatten i värmen idag och jag låg lite minus eftersom jag var grymt törstig hela tiden.

När vi rullade hemåt igen hade vi som sagt bestämt att ta en annan och delvis okänd väg som vi körde under Velothon Stockholm förra året. Vi ska köra det loppet igen i september och har lite ambitioner och då vill vi få in backarna i muskelminnet.

Vi svängde av rätt i första korsningen men fel i nästa så vi kom tillbaka nästan där vi började. Vi valde då att köra Nynäsvägen upp till Ösmo för att ansluta på sträckan den vägen istället. Ösmo Plantshop låg lägligt till för att åter fylla vattenflaskor eftersom jag ”råkat” dricka upp den vi fyllde på i Nynäshamn bara en stund tidigare.

Men sen rullade vi vidare och nu har vi lärt oss vart vi körde fel till nästa gång. Som belöning fick vi än ännu mer kuperad sträcka genom Väggarö och ett par små backar där är fostrande. ;)

Det var ganska skönt på hemvägen trots motvinden som ändå var måttlig genom skogen. Den totala farten hem inklusive ovanligt mycket trafik och rödljus slutade på straxt över 28km/h. Vi enades ändå om att det kändes i benen när vi äntligen parkerade cykeln för dagen.

Det blev 90km totalt idag och en bra lågintensiv träning med några tuffa intervaller. Det blir inget mer utepass före Halvvättern nästa söndag men det kommer vi klara fint. Målet är att ta oss i mål på under 5 timmar inklusive stopp. men det hänger självklart mycket på väder och vind.

Däremot blir det en del inomhus på trainer och framför allt en del rodd under veckan. Det ska bli mycket intervall och intensiv träning inför SM om lite drygt två veckor.

Andra bloggar om: , , , , ,

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track

Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.

Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.

Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:

  • Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
  • Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
  • Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström

Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.

Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.

Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.

Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.

Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.

På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.

När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.

Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.

Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.

Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!

Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.

Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.

Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.

Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”

Roddpass 10000 meter del II

Bild: Joakim Nömell i roddmaskin

Idag blev det ett nytt roddpass med distansen inställd på 10000 meter och fokuset inställt på förbättring jämfört med i förrgår.

Det kändes bra i kroppen idag och händerna läker allt fortare, så dom börjar helt klart härdas. Mina händer är inte riktigt vana vid hårt arbete på det viset.

Pulsmätaren jag hade problem med i förrgår fungerade dom första minutrarna men lade sedan av. Jag testade även efter passet och då fungerade pulsen när jag var långt framme nära displayen, men när jag åkte längst bak tappade den pulsen. Det här hade jag inte problem med i början och avståndet är inte mer än 2 meter vilket inte ska vara några problem för ANT-kommunikation. Jag får byta batteri i pulsbandet och se om det hjälper eller prova ett annat pulsband innan jag vet om något hänt i senaste mjukvaran i roddmaskinen.

Dagens pass, som man kan se här, genomfördes nästan 2 minuter snabbare än i förrgår. Nu hade jag ingen puls att analysera, men det kändes ganska bra i kroppen. Inte lika ont i fotlederna längre, så även dom börjar härdas. Givetvis viss trötthet i armar, rygg och ben mot slutet, men inte utpumpad. Det som främst satte stopp för ännu hårdare insats var främst händerna igen. När jag blir trött blir greppet sämre och händerna glider mer över åran och då inbillar jag mig att blåsorna kommer fortare. Men det blir som sagt bättre för varje gång och rodd är grymt kul!

Dagens pass gjorde att jag klättrade från 38:e plats upp till 32:e plats av dryga 40 rankade på den distansen. Men för att nå topp 20 får jag nog träna lite till. Jag har fått känslan av att det är mest elitroddare och militärer som registrerar och rankar sina pass i Concept2’s loggbok. Många är riktigt duktiga och ligger på runt 25 minuter på 10000 meter. Dit har jag en liten bit kvar. ;)

Andra bloggar om: , , ,

Posted from .

Roddpass 10000 meter

Bild: Joakim Nömell i roddmaskin

Idag blev det ett nytt 10000-meters roddpass i ganska lugn takt. Tiden 45:35 med en takt på 2:16,8 minuter per 500 meter var inte något att skryta med, men målet för dagens träning var att snarare utföra en mer korrekt rodd hellre än snabbare. Jag vet inte om andra nybörjarroddare har samma ”problem” som jag har. Jag känner av träningen främst i ryggslutet och fotlederna. Det känns inte som något problem, utan snarare som ovana vid dessa rörelser. Jag älskar rodden särskilt som den involverar hela kroppen.

Det kändes bra idag och rodd är roligare än många tror. Jag blev lite frustrerad bara eftersom jag inte fick med mig pulsen i loggningen trots att pulsen visades på skärmen. Men det blev ingen röståtergivning av pulsen och den lagrades inte heller i min loggbok. Kanske hände något i och med den senaste uppgraderingen av programvaran i roddmaskinen. Jag får ta bort pulsbandet och lägga till det igen och se om det hjälper.

buggen i appen ErgData för iPhone som gör att musiken och röståtergivningen krockar finns kvar. Om jag har musiken på en bra volym vid passets början, så sänks volymen markant vid första rapporteringen som jag har inställd på var annan minut. Efter rapporteringen förblir musiken på en väldigt låg volym. Så pass låg att den inte fungerar som sporre i träningen. Felet är rapporterat och jag hoppas det åtgärdas i nästa version.

Detaljer om dagens pass kan man se här.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Träningspass 41km

Efter en planeringsdag på jobbet hade jag huvudvärk och kände mig allmänt låg. Huvudet var fullt av negativa tankar av alla de slag, allt möjligt rörande jobb, privatliv och inte minst träning. Det hade varit lätt att lägga sig på soffan och slöa bort kvällen till läggdags.

Jag bestämde mig för att åtminstone sätta mig på cykeln och ”trampa runt” lite för att få svettas åtminstone och för att se om huvudvärken ville släppa.

Och som vanligt när man börjar byta om och fylla vattenflaskorna börjar svetten rinna och pulsen stiga innan jag ens börjat röra på mig. Kroppen känner igen lukterna från tvättmedlet i träningskläderna och ljudet från träningsprogrammmet Zwift som startar upp.

Jag hade bestämt att köra 4 varv på min relativt platta bana för att få ihop dryga 40km och en dryg timmes träning och tanken var att låta det gå som det går utan att gräma mig över resultatet. Men redan efter några kilometer försvann huvudvärken så direkt att jag fysiskt kunde känna det. Det är ungefär samma känsla som dom få gånger jag fått morfin i mitt liv fast detta är naturligt och hälsosamt.

Och genast hade jag glömt det där med att ta det lugnt. :) Jag öste på och det kändes riktigt skönt.

När jag var klar sen, såg jag på min puls att det inte varit speciellt jobbigt. Inget illamående eller utmattning. Ändå gjorde jag mina 40km över en minut bättre än på rätt länge.

153 i medelpuls, 213 watt i medeleffekt och 36,7km/h i medelfart är ett resultat jag är mer än nöjd med.

Till helgen blir det lite utecykling om vädret blir gynnsamt och förhoppningsvis också lite rodd.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.