Aug 272014
 

Nu börjar det äntligen bli lite ordning i cykelförrådet. Det är inte så stort, så några tandemcyklar som står lutade mot varandra begränsar snabbt rörligheten och möjligheterna att serva och laga punkteringar på ett bra sätt.

Jag har hittat bra upphängningsanordningar för tak och vägg. Cyklar som inte ska användas för tillfället kan hissas upp i taket och cykel man vill utföra service på kan hängas upp en bit på väggen.

Resultatet blev riktigt bra och jag känner mig supernöjd!

Andra bloggar om: , , ,



Posted from .

Aug 242014
 

För snart ett år sedan lanserade Apple version 7 av operativsystemet iOS för sina mobila plattformar iPhone, iPad och iPod Touch. Det var många bra nyeter som jag välkomnade.

Men tyvärr kom besvikelsen ganska fort. Jag skrev ett inlägg i september 2013, 48 timmar med iOS 7 där jag beskrev ganska bra problematiken. Under året som gått har det släppts några uppdateringar för att rätta till fel och det har till slut även omvänt min negativa inställning till iOS 7, bara någon månad innan det är dags för iOS 8.

Året med iOS 7 på min arbetstelefon, en iPhone 4S har talat sitt tydliga språk. Jag har alltid valt min privata telefon, en iPhone 5 med iOS 6 när jag ska använda några appar och bara använt min arbetstelefon när jag varit tvungen. Problemen har varit många, med anslutning av punktdisplayer och trådlösa tangentbord och trögheten i iPhone 4S med VoiceOver igång vid inmatning av text har varit otroligt störande.

Men i dagarna började det bli ett problem på allvar att stanna kvar i iOS 6 i min privata telefon. 17 av mina installerade appar hade slutat utvecklas för iOS 6 och några av dom viktigaste krånglade dessutom otroligt mycket. När jag testkörde dom på min iOS 7-telefon fungerade dom perfekt. Apparna använder jag så mycket så en uppgradering till slut blev nödvändig.

Och igår gjorde jag det… Jag satt med fingret länge på uppgraderingsknappen med ångestkänslor i kroppen. Uppgraderade jag och det blev problem skulle jag aldrig kunna backa tillbaka. Det var egentligen det nära stundande släppet av iOS 8 som avgjorde.

Nu sitter jag bara och känner mig väldigt lycklig :) Allt fungerar perfekt. Dom krånglande apparna uppgraderade sig efter uppdateringen och fungerar nu perfekt vilket kommer underlätta bland annat loggningen av min träning. Felen som fanns när iOS 7 släpptes har naturligtvis arbetats bort och den seghet som förekommer i min iPhone 4S finns över huvud taget inte i min iPhone 5. Det är naturligtvis en mer kraftfull telefon. Det märks tydligt vid inmatning av text på pekskärmens tangentbord. På min gamla iPhone 4S blir det en liten fördröjning från det att jag lägger fingret på tangentbordet till dess att aktuell bokstav läses upp och man måste flytta fingret och skriva mycket långsamt för att det inte ska bli mycket fel.

På iPhone 5 finns inte alls den segheten och inmatningen av text kan jag nästan uppleva som snabbare och säkrare än i iOS 6.

Kalenderns månadsvy har man också rättat till under året så att vald dags möten visas i ett litet område under månadsvyn. På iPhone 4S blir detta område väldigt litet på grund av att telefonens skärm är mindre. Men på iPhone 5 blir det normalstort och rymmer ett par möten. Just nu önskar jag att jag uppgraderat min iPhone 5 i september förra året och istället låtit min iPhone 4S fortsätta köra iOS 6.

Nu väntar snart iOS 8 som även den bjuder på många nyheter när den presenterades i början på sommaren. Jag är inte med i betatestandet och har heller inte hört något om hur det går. Det enda man sagt är att det nu ska gå att installera tangentbord från tredjepart vilket kommer glädja dom som haft svårt att se det nuvarande allt för vita tangentbordet. Man kan också hoppas att Apple fått in tillräckligt med synpunkter för att själva stoppa in mer inställningar för människor med lättare synnedsättning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Aug 242014
 

Det skulle ha blivit cykling igår egentligen men vädret var lite lynnigt och kunde inte riktigt bestämma sig för om det skulle vara sol eller regn. När vi väl bestämt oss för att inte starta i regn och avvakta till idag istället, kom givetvis solen fram :)

Men det är inte så dumt med vilodagar också och igår kändes kroppen lite mör efter fredagens sväng till Nynäshamn.

Vägen ner var liksom i fredags väldigt blåsig och nästan rak motvind hela vägen och det var också ganska svalt i vinden för mig som valt köra med korta ärmar och ben. Det är inte bara fysiskt jobbigt att trampa i motvind. Hörseln blir ganska utslagen och man får vara lite vaken med balansen i dom kraftiga kastvindarna. Jag som inte ser tycker det också är svårt att bedöma hastigheten.

Väl framme i gästhamnen i Nynäshamn var det klassisk fika med kaffe och bulle en liten stund innan det blev för svalt i vinden med dom blöta kläderna. Dags att sitta upp igen.

Vägen hem gick undan. Den jobbiga motvinden på väg ner förvandlades till härlig medvind och känslan av att flyga fram hur lätt som helst. Det går också att ösa på mer utan att behöva hushålla med resurserna på samma sätt som man gör på väg ut. Man vill helst orka hem också :) Efter en timmes körning känns kroppen också ordentligt uppvärmd och pulsen jämnare. Idag låg snittet på samma som i fredags men klart lägre maximal puls. Jag hade alltså kunnat jobba lite hårdare ;)

Min ambition tidigare idag var att komplettera med ett löppass senare ikväll. Nu känns det som om vi får se hur det blir med just det ;)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 222014
 

Om lite drygt två veckor kör jag och Thomas två motionslopp samma dag, Sthlm Bike 2014 och Roslagshösten 2014. 42km + 134km under samma dag. Egentligen är det bara en dryg Halvvättern eller motsvarande Skandisloppet 2014 som vi körde i våras.

Men det var då och formen är inte som då längre. Så vi ville inviga nya cykeln tillsammans och få ett litet träningspass. Turen Handen – Nynäshamn fram och tillbaka är min favorit i närområdet. Det är väldigt fina vägar och sträckan är lagom, ganska precis 8 mil tur och retur. Sträckan går att bygga ut ganska mycket om man vill köra längre och under goda förhållanden är den snabb och rolig. På sistone har vi börjat köra från Handen ner genom Tungelsta innan vi går ut på Gamla Nynäsvägen för att få lite variation med lite kurvor och backar så det inte blir enbart rakt fram.

Turen dit gick tungt med säkert 10 sekunders motvind i byarna. Det kändes som man slet men inte kom någon vart. Efter 1:17 med ett snitt på dryga 30km/h blev dock belöningen kaffe, macka och kall dryck nere i gästhamnen. Min genomsnittspuls låg på 158bpm och en maxpuls på 175bpm vilket fortfarande är lite högt tror jag.

Det var svalt nere i gästhamnen och när man suttit stilla en stund började vi båda frysa. Våra GPSer visade olika genomsnittstemperatur, min visade 14° och Thomas visade 18° så det är oklart om vilken temperatur det egentligen var och varför den diffade så. Men kaffet svalnade ganska fort.

Vägen hem var roligare. Stark vind i ryggen är klart bättre än framifrån och skillnaden är otrolig. Det kändes som att segla fram och de första 3 milen gick lätt. Den sista milen började kännas i benen. De första 2 milen körde vi på ganska precis 30 minuter vilket ger ett snitt på runt 40km/h.

När vi nådde målet och äntligen rullade in på torget hemma igen, hade vi kapat tiden med runt 8 minuter och ett hastighetssnitt på 34km/h. Där ser man vad lite vind kan göra för skillnad :) Pulsen låg fortfarande på ett snitt på 159bpm och max 175bpm vilket åtminstone tyder på att jag jobbar ganska jämnt.

Jag tycker dom nya högprofilhjulen sköter sig alldeles perfekt. Känslan är helt klart att det rullar bättre och accelerationen är betydligt snabbare. Kroppen kändes trött och det är också ett gott tecken. Det är inget vidare att komma hem ifrån en runda och känna att man skulle kanske ge sig ut och löpträna en mil eller två :) Jag måste bli duktigare på mat och att dricka. Svetten smakade alldeles för salt. Jag vet inte om det är något vetenskapligt tecken på för låg vätskebalans, men jag använder det som riktmärke.

Nu blir det middag och vila och jag känner faktiskt att sängen är ganska lockande redan nu :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 182014
 

Som jag skrev igår är det ett bra tecken när kroppen vill ha mer. Trots träningen igår med dubbla träningspass med både cykling och löpning, fanns suget där idag igen. Smärtan i benhinnorna ville inte riktigt ge med sig igår, inte ens efter fjärde kilometern då kroppens smärtstillande endorfiner börjar verka på mig efter ungefär 20 minuter.

Idag började jag med löpningen. Jag tänkte springa i lugnt tempo för att hålla pulsen nere i min tredje pulszon mellan lågintensiv och högintensiv motionsträning. Redan innan första kilometern kände jag att det äntligen började gå bra igen. Jämn och lugn andning, en puls som steg mycket sakta och jag sprang dom första fem kilometrarna i 5:30-tempo utan någon ansträngning alls. Det var som förr, att pulsen började närma sig 155bpm efter ungefär 5km och jag insåg plötsligt att jag skulle greja milen idag och ändå orka cykla sen! Det lyckoruset gjorde förvisso utslag på pulsen :)

Löpningen slutade på dryga 55 minuter med en genomsnittspuls på 157bpm. Värken i benen var lätt de första fyra kilometrarna för att sedan försvinna helt, alldeles normalt med andra ord. Löpningen kan man se här.

Det blev en kort vila för byte av kläder och skor och för att få igång trainerprogrammet i datorn. När jag började cykla min vanliga 42 kilometer långa bana från Bardolino till Verona i Italien, kände jag faktiskt att jag var ganska trött :) Dom första 25 kilometrarna på denna bana är dom mest kuperade. Jag trampade på utan att ta ut mig alldeles men efter ca 21km bestämde jag att det fick vara nog för idag. Den delen av banan som återstod var förvisso mer flack och snabb, men klockan närmade sig 22 och energin började ta slut.

Mot min ambition avbröt jag men känner mig ändå ganska nöjd så långt. Nästa gång fixar jag 4 mil efter milen på löpbandet. Då ska jag börja i bättre tid.

Den här träningsformen är jobbig men riktigt kul. Efter en timmes cykling eller en timmes löpning går återhämtningen lite för fort och jag känner mig inte riktigt genomtrött. Därför känns det inspirerande att byta träningsform och köra mera. När jag klev av cykeln var tröttheten och illamåendet påtagligt, men åter igen efter en tids vila finns känslan där att — en liten stund till skulle nog funka :) Cyklingen kan man se mer i detalj här.

Imorgon ska jag nog ge mig en vilodag alternativt endast cykling.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Aug 172014
 

I förmiddags var det invigning av nya cykeln. Jag och MP drog iväg på varvet runt Årsta havsbad, en sträcka som slutar på ganska exakt 30km med lite trixande och är en rätt bra väg och sträcka för att öva lite tempo. Idag var dock fokus att känna på nya cykeln. Cyklingen kan man se här.

Sedan blev det ett pass på löpbandet igen. Känns som ett bra tecken att kroppen inte hade fått nog av cyklingen. Löpningen gick inte så vidare bra. Ont i benhinnorna och en puls som jag inte känner mig nöjd med. Men jag är nöjd med att jag gjorde det. Löpningen kan man se här.

Jag känner mig ändå taggad och på gång. Jag vet att det snart släpper och varför det är tungt. Det gäller bara att inte vara för otålig och ha alldeles för bråttom.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Aug 172014
 

I onsdags hämtade jag min nya cykel. Tyvärr är inte livet bara en lek, man måste jobba lite också så monteringen drog ut lite på tiden. När jag skulle byta hjul i onsdags kväll ramlade kassetten av. Det har jag aldrig varit med om förut men den måste ha varit felmonterad från fabrik.

Nåja, det gjorde ingenting eftersom den ändå skulle flyttas till de nya Mavic-hjulen. Jag har inget verktyg för att montera kassetter så jag tog mitt fina hjul under armen och gick till min lokala favoritbutik Sportson för att få hjälp. Inom någon minut satt kassetten på plats på det nya hjulet och jag hade lärt mig lite nya saker på köpet :)

Igår hörsammade vännen Daniel mitt rop på hjälp och kom för att hjälpa mig att linda dom båda bockstyrena. Jag tror egentligen inte det är så svårt även om man inte ser, men jag kände inte att jag orkade gå och köpa nya lindningar om jag skulle misslyckas. Dessutom är det alltid bra att se någon göra först. Daniel gjorde det snabbt och flinkt och glädjande nog fick nya cykeln väl godkänt tror jag :) Kanske kan jag locka honom till ett test framöver :)

Idag var det så dags för den första cykelturen. MP kom och vi gav oss iväg på en 3-milsrunda runt Årsta havsbad. Allt fungerade bra och växlarna som Daniel passade på att justera igår funkade i det närmaste perfekt.

MP sprang midnattsloppet igår och jag känner mig ännu inte helt i form, men ändå gick det bra. Totala hastighetssnittet blev 30km/h trots trafik. Pulsen låg fortfarande lite högt men jag kan se att pulstopparna blir lägre och färre.

Jag har aldrig cyklat med högprofilhjul någon gång men alltid velat prova. Dessa Carbonhjul från Mavic väger säkert en tredjedel av mina gamla hjul. Jag tycker att jag känner stor skillnad i hur det rullar bättre alldeles bortsett från det alldeles förtjusande ljudet som uppstår i sådana hjul. Suset från fälgarna och det nästan kvittrande ljudet från ekrarna som är platta istället för runda.

Det saknas bromsgreppshandtag på mitt bakre bockstyre vilket gör att jag inte riktigt kan utnyttja alla positioner fullt ut. När vi kom tillbaka kände jag lite domningar i händerna, så det behövs nog lite justering av sittställning. Men på det hela taget var det en kanonbra upplevelse. MP som ändå är ganska lång upplevde avståndet till styret som lite långt. Nog för att sadeln var längst bak och gick att skjuta fram flera centimeter, men det är ändå lite oroande vad gäller ramstorleken. Det blir problem när cykeln i första hand ska passa mig som sitter bak och i andra hand så många piloter som möjligt. Det är försent nu, men en medium-ram hade nog inte gjort något. Nu får det bli kompensation med styrstammar och sadelposition istället och hoppas att det räcker för dom flesta jag cyklar med.

Nu är det en dryg vecka kvar till årets näst sista tävling och det är dags att lägga i en högre växel :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 132014
 

20140813-231000.jpg 20140813-231015.jpg

Idag fick jag hjälp av min kollega Dennis att åka till Köping för att hämta min nybeställda tandemcykel. Frakten från Italien slutade inte riktigt där den var tänkt, men det gick bra ändå.

Den gamla cykeln har tjänstgjort förtjänstfullt i snart tre år och det är nu dags att uppgradera. Förutom att den nya cykeln är betydligt lättare och utrustad med nya högprofilshjul, finns möjlighet att ytterligare byta till lättare och bättre komponenter vart efter för att få ned vikten och öka prestandan.

Eftersom jag har så bråttom med allt och inte orkade vänta på montering, hämtades den direkt på DHLs depå i byggsats. Nåja, inte så farligt. Styren, sadlar och pedaler ska monteras och originalhjulen ska bytas och sedan är det klart.

Nu rullar vi hemåt igen. Får se om jag orkar börja monteringen redan ikväll :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 122014
 

Idag var det premiär för utomhuslöpning med min kollega. Vi sprang varvet runt Långsjön som vanligt i närheten av jobbet i Älvsjö. Det är första löppasset utomhus för mig efter sommaruppehållet med alla skador och det känns riktigt skönt att vara igång.

Springa på löpband i all ära, men att springa ”på riktigt” är en trevlig variation. Det blir också en annan balansträning. Löpband är statiskt i underlag men utomhus förekommer kanter, vägbulor, grus, små stigar och backar.

Jag blev ändå förvånad att det gick så lätt idag. Tempot var ganska lågt men jag trodde det skulle räcka med tanke på min dåliga form. Jag kände mig inte speciellt trött efter passets slut trots en medelpuls på 159bpm vilket är ett par slag över det önskade.

Nu hoppas jag på en lång och fin höst innan vintern då det blir löpband så det räcker :) Dagens tur kan man se här.

Andra bloggar om: , , ,



Posted from .

Aug 102014
 

Bild: Joakim Nömell med tandemcykel på pendeltåg 20140811-000245.jpg

Idag var det dags att delta i Barncancerfonden Ride Of Hopes sista etapp från Uppsala till Stockholm. Den här veckan har ett gäng kört hela vägen från Lund och ett annat från Umeå och i Uppsala sammanstrålade man för att köra den sista biten gemensamt in till Stockholm och målet i Hagaparken.

Under det här loppet går det att köra hela sträckan eller enstaka etapper. Vi pratade både förra året och i år om att köra hela sträckan, men det har inte varit praktiskt möjligt och får sättas upp på nästa års önskelista.

Jag och min pilot Peter tog pendeltåget upp efter att ha hämtat en lånecykel i Frösundavik. När jag åkte hemifrån vid 06:30 i morse kändes det lite ruggit så då åkte en långärmad tröja över cykelkläderna. Men väl framme i Frösundavik kom solen och då kändes att det finns mycket sommarvärme kvar och tröjan åkte av igen. Vädret skulle bli fint hela sträckan.

I Uppsala fick vi cykla ca 7km till start vid Lidl i Gottsunda. där var redan mycket folk och hög stämning och kön till efteranmälningen var lång. Men vi hade gott om tid och hann både utföra toabestyr, vattenpåfyllning och lite mingel. Jag blev intervjuad av Barncancerfondens podcast om varför jag deltog och självklart lite kort om mitt äventyr i Mot Alla Odds.

Idag blev vi ett 20-tal cyklister från klubben SMACK varav tre tandemekipage vilket kändes väldigt roligt. Jag är så van att vara ensam tandem under alla motionslopp och nu var vi plötsligt tre. Vi hade bestämt att köra 28–32km/h och valde därmed att starta bland de sista kl11. Beräknad målgång skulle då vara mellan 14–14:30.

Starten gick bra och det kändes skönt att äntligen rulla. Farten kändes lite ryckig och jag vet inte om det bara var min känsla, men gänget kändes lite ostrukturerat och väldigt blandat. Ena tandemekipaget kom ganska snabbt på efterkälken. Efter några kilometer skedde en sammanstötning i klungan alldeles framför oss. En cyklist gick omkull. Den som varit med vet att det är ett otäckt ljud som skär i än även om man inte är inblandad. En smäll, skrap av metall mot asfalt och ett utdraget stönande från den stackars cyklisten som såg ut att göra sig rejält illa.

Olyckan skedde bara någon rad framför oss och vi lyckades göra en undanmanöver. Alla ropade ”VURPA!” framåt i ledet och gruppen stannade. Det praktiska löstes, cykel och cyklist lastades in i bilar och cyklisten kördes till akuten.

När allt var utrett fortsatte gruppen, nu i ett lugnare tempo och med en tung stämning som alltid efter att något sådant här händer. Man tänker på hur det gick och alla blir mer vaksamma för att det inte ska hända igen. Och under resten av sträckan var vår grupp förskonad från fler olyckor.

Vi tog ett gemensamt beslut att sänka det planerade tempot för att alla skulle kunna hänga med. Vägen från Uppsala till Märsta där första depåstoppet fanns är ganska flack så det gick ändå rätt fort och lätt för alla. Mig gjorde det absolut ingenting att tempot sänktes. Jag hade ändå inte ställt mig in på någon träningsrunda. Det här är ett event för ett ändamål och ska vara en trevlig sådan. Vädret underströk dessutom det. Svetten som rann längs ryggen var mer orsakad av värmen än ansträngningen och det kändes som att ligga och glida fram mestadels med väldigt låg puls.

I Märsta gjorde vi stopp för mat och dryck. Goda skinkrullar, skagernröra, grönsaker, bröd, frukt och dryck. Dock kände jag inte lukten av något kaffe och längtan var svårhanterlig :) I depån fick vi veta att vår kamrat som hamnat på sjukhus troligtvis fått hjärnskakning och låg inne för observation. Senare ringde han en av sina kamrater vilket jag tolkar som ett gott tecken.

Vi rullade vidare söderut förbi Arlanda och kilometrarna försvann i rasande takt. Vi nådde Skålhamravägen och den sista fria landsvägsmilen låg framför oss. Då signalerade gruppens ledare fri fart ungefär en mil fram till nästa stopptecken vid en motorvägsbro. Cyklister som legat och myst i snittfart runt 25km/h behöver man inte be två gånger om att släppa loss :) En vansinnig racing började och nu blev det plötsligt ett träningspass och det kändes jätteskönt :) Målsättningen var givetvis att vinna fram till angiven punkt och när vi nådde dit var vi kanske på 5:e plats av 22 och första tandemekipage tätt följda av det andra tandemekipaget. Viktigt att notera är dock att det andra tandemekipaget haft ett långt försprång som vi tog in innan vi lämnade dom bakom oss sista kilometern. Det kändes givetvis bra att ha hamnat så bra till och att hjärtat fått pumpa ur lite. Kände stor glädje över att kroppen ändå svarade så bra. Pulsen var högre än före sommarens skador och musklerna kanske något mer kortlivade, men åt rätt håll går det :)

Sista biten in till Stockholm genom Danderyd och vidare inåt gick långsammare. Mer trafik, trafikljus och rondeller drog ner farten och de sista 8–9 kilometrarna kändes som en evighet.

Målgången i Hagaparken var nog lite mindre storslagen än jag förväntat mig. Vi rullade in ca 15:30, åtminstone en timme senare än vad jag räknat med. Det mesta av aktiviteter verkade vara slut och vi var nog bland de sista cyklisterna som rullade in.

Vi serverades mat och dryck och satt ner en stund innan vi började röra på oss. Lite gruppbilder togs men tyvärr hann det tredje tandemekipaget åka hem.

Nu ska vi rulla de tre sista kilometrarna tillbaka till cykeldepån i Frösundavik och därmed är den här dagen över.

Det har varit en fantastisk upplevelse bortsett från olyckan i början som alltid lägger ett filter över glädjekänslorna. Vi fick veta att cyklisten var hemma igen från sjukhuset vilket kändes skönt. Jag vill, ska definitivt göra om det här och helst köra någon av de långa sträckorna, kanske från Umeå till Stockholm nästa år. Det är något att börja jobba för redan nu.

Min insamling har bara på en vecka bidragit med 6200kr till Barncancerfonden och det känner jag mig stolt över och nöjd med även om jag inte nådde hela vägen till målet på 10000kr. Jag håller insamlingen öppen åtminstone året ut för att se om det ger mer.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Aug 092014
 

Facebook anklagas ofta för att vara en tävling om vem som har det mest perfekta livet och kan visa upp den finaste fasaden. Jag säger sällan emot den delen av just Facebook som socialt media. Någon som lägger ut bilder på mat, nyinköpta prylar, inredningsbilder, strand- och drinkbilder, bilder från samkväm med vänner och käresta som ger sken av lycka och framgång samt hur vansinnigt sportiga och aktiva vi är får många gilla-markeringar och kommentarer. Om någon skriver att denne är arg, ledsen, ensam så ges inte alls lika mycket uppmärksamhet om ens någon.

Ofta kan man undra om folk ens läser vad som skrivs i statusuppdateringarna, när inlägg som ”min hund dog idag, R.I.P!” ger ett antal gilla-markeringar samt en rad med kommentarer i stil med ”nä vad tråkigt…” :( Jag har alltid undrat vad dessa gilla-markeringar står för. Gillar man att hunden dog, att den ska vila i frid eller att hundförsäljningen nu får ett uppsving? Eller gillar man att ens vän äntligen drabbades av en sorg så att ens egen lycka kliver upp ett par pinnhål?

Jag kastar inte första stenen, jag har varit delaktig i Facebook sedan 2009. Min tanke var då att knyta kontakter och bevara gamla kontakter. Att kunna förmedla vad som händer i mitt liv för långväga släkt, vänner och bekanta. Och visst lägger jag hellre upp en bild på mig ätandes mjukglass i solen i någon hamn än att ta en bild på den där alldeles för höga räkningen som svider att betala, eller lägga ut räntesatserna på dåliga val av kontokrediter eller skulden efter husförsäljningen för 4 år sedan som fortfarande finns kvar.

Jag kan alltid säga att det inte är någon idé att lägga ut sådana bilder, för i lyckotävlingen är det ändå ingen som bryr sig och någon deppig martyr vill väl ingen vara?

Ändå har jag försökt bryta mönstret och här i bloggen skriva om en del saker i livet som är svårt. Jag har skrivit om de mörka sidorna av min funktionsnedsättning, svårigheterna med tonårsbarn och hur jag kan känna mig misslyckad som förälder. För när jag började blogga innan de flesta ens visste vad internet var, ville jag skriva om livet. Och livet är verkligen inte bara roligt.

Ett annat fenomen jag varit lite lustigt, var när jag i somras först bröt nyckelbenet och kort därefter hamnade på sjukhus för blindtarmsinflammation. Jag lade upp bilder på mig i sjukhussäng, försökte ironisera lite med bilder på mig i sjukhusets otroligt fula kläder etc. Dessa bilder genererade en storm av gilla-markeringar och mängder med kommentarer. Men när bilder på mig och de övriga hjältarna i Mot Alla Odds 2013 lades upp kändes det ganska tydligt som det började bli ett avslutat kapitel.

Samtidigt kan jag se hur personer som deltagit i andra produktioner så som Paradise Hotell får otrolig uppmärksamhet i radio och TV, bjuds eller bjuder in sig både här och där och ofta genom att säga mer eller mindre korkade saker får ännu mer mediautrymme. Tittar man på vilka som har framgångar på Youtube, så är det småtjejer som visar upp sitt senaste smink dom eller deras sponsorer köpt eller hur man sitter och spelar dataspel och kommenterar samtidigt och tjänar vansinniga pengar.

Jag har tänkt att någonstans i det där tragiska och ytliga måste det finnas utrymme för bra saker, något för mig att förmedla eller göra som åtminstone jag tycker har mer substans än mycket av allt det andra. Och efter Mot Alla Odds 2013 tyckte jag att jag fått en bra grund att jobba vidare på. 8 timslånga avsnitt i SVT och känd hos stora delar av svenska folket, det måste bara gå tänkte jag.

Intresset för mina föreläsningar varade ungefär ett år för att nu nästan avtagit helt. 3 planerade har jag kvar men sedan är det dött. Visserligen har jag inte kunnat marknadsföra mig själv speciellt hårt på grund av mitt heltidsjobb. Men jag tänkte att för varje 100:e åhörare skulle det kanske generera något nytt uppdrag och på så vis bli lite självgående. Men jag är tydligen ingen bra marknadskännare. Att det heller inte genererade något nytt äventyr eller annat mediautrymme förvånade mig även om jag är osäker på vad lilla jag skulle ha att ge bland Big Brother-, Paradise Hotell- och Youtube-giganter.

Jag har länge undrat vad jag ska göra med mitt relativt stora underlag på nästan 1900 följare på min officiella Facebook-sida. Att nå så många kända och okända har jag fått på grund av TV-serien och det vill jag förvalta och göra något bra med, men vad? Hittills har det mest handlat om att underhålla och bibehålla genom att lägga upp just sådana lyckobilder om vad som händer i mitt liv som visar hur otroligt framåt och duktig jag är :)

För en tid sedan bestämde jag och en bekant att cykla en sträcka med Barncancerfonden och Ride Of Hope för att hjälpa till att samla in pengar. Vi engagerade dessutom vår cykelklubb för att få flera att delta. Imorgon söndag den 10:e augusti kör vi från Uppsala till Stockholm som är Ride Of Hopes sista sträcka på sin resa från Umeå till Stockholm som startade tidigare i veckan. Vi verkar bli många från den cykelklubb jag är med i och varje person bidrar med 300kr till Barncancerfonden.

Vi brinner alla för olika saker och just Barncancerfonden ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med en cancer som drabbar ögonen och min äldsta dotter föddes med samma sjukdom. Det känns därför naturligt och nära att bidra till forskning och aktiviteter på det området.

För en vecka sedan startade jag en egen insamling med målet att samla in 10000kr på en vecka. Jag tänkte att det var ett rimligt mål som borde gå att nå med alla 400 Facebook-vänner och 1900 följare på min sida. Om bara 10% av alla dessa bidrog och resten delade informationen vidare skulle det gå i en handvändning.

Jag skapade insamlingen, skrev en beskrivning och satte ett mål och ett slutdatum och sedan satte jag igång med att sprida länken. Jag lade ut den på min privata Facebook och jag lade ut den på min officiella Facebook-sida och för att öka spridningen betalade jag dessutom i flera omgångar för att inlägget skulle visas för flera personer. Det kunde inte gå fel tänkte jag.

Eftersom det här inlägget handlar om ytlighet och brist på engagemang, så kommer alla fina givare som genast bidrog inte att få den uppmärksamhet dom förtjänar. På ett par dygn bidrog dessa och insamlingen var genast halvvägs till mål. Det var bara närmaste släkten, vännerna och några okända, i skrivandets stund 20 fantastiska människor och familjer!

Det som får mig att känna mig ledsen är alla dom som inte ens bryr sig. Alla dom som trycker på gilla så friskt i andra sammanhang och alla dom som delar både det ena och det andra lyste med sin frånvaro. På min officiella Facebook-sida kom ett hundratal gilla-markeringar på det inlägg jag betalat hundratals kronor för att det skulle synas men så vitt jag kan se inte ens 10 delningar på ett inlägg som enligt Facebook ska ha en räckvidd på över 5000 människor.

På min privata Facebook-sida delades länken av ett tiotal engagerade människor som även dom uppmanade sina vänner att i sin tur dela och bidra. Jag kritiserar ingen av dom som lägger upp bilder på vinglas, nyslipade parkettgolv och för att inte tala om selfies i mängder. Men ingen av dessa aktiva rör ett finger för en god sak.

För en liten stund sedan lade jag upp länken till min insamling igen. Den genererade 3 gilla-markeringar och 0 kommentarer och den delades av samma fåtal entusiaster som tidigare. Kort tid före lade jag upp en bild som visar oljestänk på mitt ben från dagens cykling. Denna bild genererade 17 gilla-markeringar och 6 kommentarer än så länge. Våra bekantas nybyggda förråd genererade likaså 17 gilla-markeringar och en nyinköpt vinkaraff med glas gav 34 gilla-markeringar och 7 kommentarer. ”Before and after”-bilder på det nyslipade parkettgolvet fick 41 gilla-markeringar och 5 kommentarer.

Jag kan fortsätta dra exempel i evigheter. Jag delade regeringens länk om vanliga påståenden om invandring och denna länk fick 1 gilla-markering.

Det tycks inte spela så stor roll vem man väljer på Facebook av de som är aktiva. Nästan samma mönster överallt och var man än tittar hittar man ingen delning om insamling till Barncancerfonden.

Det här är nog första gången under årens lopp som jag funderar på vad jag ska ha Facebook till och på vilket sätt jag själv oftast använder det. Jag undrar också vad jag ska ha min officiella Mot Alla Odds-sida till i framtiden. Den tycks ha spelat ut sin roll då folk inte ens trycker på gilla när jag lägger ut bilder på mitt oljiga underben.

Vill ni ha fler exempel på vad vi vill ha? Det är bara att ta de senaste artiklarna från Aftonbladet:

  • Aftonbladet: ”Min kropp skrek vila!”
  • Aftonbladet: ’Det här gänget är vildare’
  • Aftonbladet: ”Pewdiepie” hotades till livet
  • Aftonbladet: Slog rekord – innan programmet ens hade sänts
  • Eller från Youtube, lyssna bara!

    Så det är väl bara att lyfta på hatten för alla sminktjejer, såpaskådisar, bloggdrottningar och Youtube-giganter Ni har något som jag bevisligen inte har och jag undrar vad jag lägger ner min energi på egentligen. Ett exempel på det är väl detta inlägg i sig? :)

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



    Posted from .

    Aug 092014
     

    Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Ett gäng cyklister på en parkering Bild: Två personer lagar punktering vid vägkanten

    Idag var det dags för ännu en tur på cirka 6 mil. Vi var 5 morgonpigga cyklister som samlades i Långbro och gav oss iväg söderut genom Huddinge, Farsta Strand, Skogås, Handen och Tungelsta. Där vek vi västerut på väg tillbaka igen. Under turen fick jag och min pilot Jonas punktering. Tidigare cyklade jag med lite tjockare och grövre däck och fick aldrig punktering. Men nu med 25mm slicks händer det betydligt oftare.

    Vädret var strålande, lagom varmt, ca 22 grader och lite vind. Varje gång klockan ringer 06:30 en helg undrar jag vad jag håller på med egentligen. Men så fort cykeln rullar mot pendeltåget och samlingsplatsen är tröttheten som bortblåst. Då kommer jag på att jag egentligen älskar tidiga sommarmorgnar med vackert väder, inga bilar, fågelkvitter och hjuvliga dofter som ligger kvar efter natten. Friskt men ändå varmt.

    Jag är fortfarande lyrisk över att vara igång igen. Hela sommaren blev förstörd på grund av mina skador men nu är jag på väg upp igen. Förvisso från en djup svacka men ändå upp :)

    Imorgon kör jag sista sträckan med Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm för att samla in pengar till Barncancerfonden. Startavgiften på 400kr går till dom men för en vecka sedan startade jag dessutom en egen insamling och på bara en vecka har jag med vänner och bekantas hjälp samlat in 5200kr! Målet är 10000kr. Dit nådde jag inte riktigt tills imorgon, men insamlingen fortsätter åtminstone resten av året och jag har lite planer på hur den ska kunna fortsätta.

    Så nu känner jag mig redo inför imorgon. Då ringer klockan ännu tidigare :)

    Dagens cykeltur kan man se här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

    [/tags]

    Aug 082014
     

    Idag var det dags för en ny tur norr om tullarna med utgångspunkt från Frösundavik igen. Den här gången fungerade tekniken bättre än när vi körde i tisdags då min GPS lade av någon gång under träningen. Jag och min pilot körde på en lånad cykel och den här gången tog jag mig tid att montera GPS-fäste och kadensmätare på rätt sätt.

    Det var strålande väder idag, nästan för varmt för att stå stilla men vinden fläktade skönt under cyklingen. Färden bar uppåt förbi Sollentuna och mot Upplands Väsby där vi vek av söderut igen och följde åter igen samma sträcka som vi ska cykla med Barncancerfonden och Ride Of Hope som kör den sista sträckan på sin resa från Umeå till Stockholm.

    Det känns skönt att vara igång igen med träningen. Jag har bara lite problem med min högra axel fortfarande efter nyckelbensfrakturen. Den värker lätt och blir stel efter en stund och idag på den lånade cykeln satt jag heller inte perfekt. Och även om orken i backarna tryter fortare än före mitt avbrott så känns det bra, speciellt om man har lite andra cyklister att jaga då och då :)

    Imorgon bär det av igen ut på en 60km-runda på Södertörn.

    Dagens tur kan man se med karta och allt här.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



    Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.

    Aug 052014
     

    Ikväll var det dags för en liten cykeltur på andra sidan stan för lite omväxlings skull. Svenska Cykelförbundets paracykelgren har prova på-aktiviteter för tandem- och handcykel som drar igång igen inför hösten, men vid detta första tillfälle kom ingen som ville prova på. Istället drog vi iväg på en liten tur med start från Rehab Station Stockholm i Frösundavik och cyklade norrut genom Sollentuna och tillbaka genom Danderyd.

    Det bör ha blivit en runda på ungefär 6 mil men tyvärr vet jag inte exakt då min GPS återställde sig under cykelturen. Alla vet hur nördig jag är på det här med att alla cykelturer och löprundor måste loggas och hur störd jag blir om det strular — som denna gången :)

    Jag vet inte exakt varför GPSen svek mig denna gången. När vi kom tillbaka och det var dags att spara och njuta av analysen, ville GPSen att jag skulle välja språk, kön, vikt, längd etc. Något hade hänt under vägen.

    Jag och min pilot cyklade för dagen på en lånad cykel som inte hade rätt GPS-fäste. Det jag hade med mig passade inte den tjockare diametern på styrstammen så jag fick förvara GPSen i cykelväskan på ramen. Då GPSen har pekskärm tror jag väskan låg och nuddade pekskärmen och letat sig in i menyn för inställningar och återställning. Det är lite långsökt men inte omöjligt och någon annan förklaring kan jag inte komma på.

    Så nu är jag på väg hem från en cykelrunda som inte loggats och därmed har den inte ägt rum :) Jag blir seriöst galet irriterad när det blir såhär. Jag vet att det är lite sjukligt men loggningen är så viktig för mig att tiden känns bortkastad om den inte blir av :) Så är det naturligtvis inte, träningen blir inte mer effektiv för att den loggas.

    Så nu blir det hem och göra om alla inställningar igen. Dock verkar alla sparade aktiviteter finnas kvar. Och jag ska ta en backup av inställningarna om det händer igen :)

    I övrigt en skön cykeltur med bra väder. Vi var ett tandemekipage och en vanlig cyklist. Kroppen kändes OK även om orken tröt fortare än i våras, självklart. Pulsen ligger också lite högt men efter så långt träningsförbud känner jag mig ändå på gång.

    Nästa söndag kör jag och piloten med Barncancerfonden och Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm, en sträcka på knappt 9 mil i fartgruppen 28–32km/h. Det bör inte vara några större problem även om det kommer dyka upp en del backar längs vägen. Några träningspass till bör jag hinna med innan dess.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



    Posted from .

    Aug 032014
     

    Idag har jag startat en insamling till Barncancerfonden. Mitt mål är att samla in 10000kr innan söndagen den 10:e augusti, alltså exakt om en vecka då jag och en pilot cyklar tandemcykel med Ride Of Hope från Uppsala till Stockholm, en sträcka på knappt 9 mil.

    Idén är inte ny för mig och jag har velat göra det länge men har tvivlat på om det vore möjligt. Men att starta en egen insamling var förmånligt enkelt. Det svåra kanske blir att marknadsföra den och nå målet på minst 10000kr.

    Barncancerfondens arbete ligger mig varmt om hjärtat. Jag föddes själv med RetinoblastomW som är den enda cancer som drabbar ögonen och har en väldigt hög ärftlighet. När jag föddes var sjukdomen inte känd i min släkt sedan tidigiare och kunskapen inom sjukvården inte alls lika stor som idag. Så behandlingen kom igång försent, så synen och båda ögonen var bortom räddning.

    1996 föddes vårt första barn som genast kontrollerades och det visade sig att hon bar på sjukdomen. Eftersom jag haft dubbelsidig Retinoblastom hade även hon det och ett ganska aggressivt förlopp med många tumörer och behandlingar. 2003 vid 6 års ålder förlorade hon sitt högra öga och endast 7% syn kvar på det vänstra. Idag är hon friskförklarad.

    Forskningen inom det genetiska området har kommit långt och man kan nu göra test redan i vecka 12 med ett moderkaksprov för att se om fostret bär på den skadade genen. Det gör att man kan sätta igång med behandling direkt vid födseln eller få ett tidigt positivt besked.

    Jag väntar mig inga stora underverk med min insamling. 10000kr känns som ett rimligt mål att nå, kanske inte på en vecka men med lite mera tid. Det skulle hur som helst vara skönt och med stor stolthet att kunna cykla i mål i Hagaparken i Stockholm med Barncancerfonden nästa söndag med det i bagaget.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,



    Posted from .

    Aug 012014
     

    Bild: Ryobi R18I-0 minikompressor

    Jag har haft lite problem med pumpningen av mina cyklar. Det är ganska noga med att däcken pumpas till ett visst tryck och de pumpar som finns har mätare som jag själv inte kan avläsa. Så mitt sökande efter något alternativ började.

    Med en kompis hjälp hittade vi ett antal små minikompressorer för pumpning av bland annat cyklar. Det fanns flera som hade automatisk avstängning vid ett visst inställt tryck och det tyckte jag kändes helt rätt.

    Så idag for jag för att handla den som kändes mest tillförlitlig. Så långt som det gick att förstå av manualen och efter lite hjälp av en säljare via telefon, verkade det som om det skulle gå att trycka sig fram till rätt inställning genom att räkna tryck.

    Det blev en Ryobi R18I-0 minikompressor, digital automatisk avstängning och batteridriven. Det sista kändes också som ett krav då den kan tas med ut till tävlingar och motionslopp. Kompressorn har lågtrycksslang för pumpning av typ badbollar och annat som kräver stor volym men inte så högt tryck. Högtrycksdelen klarar att pumpa upp till 10 bars tryck och det medföljer adaptrar för de vanligaste ventilerna för bollar, luftmadrasser, bil- och cykeldäck.

    Jag hade visst besvär med att få adaptern för prestaventiler att passa. Det gick inte bara att trycka dit den utan man verkar behöva skruva den lite för att den ska sluta tätt. Därefter fungerade det mycket bra. Den pumpar däcket från 4 till 8 bar på en halv minut ungefär och slår ifrån vid uppnått tryck.

    På det hela taget är jag nöjd. Att sköta den själv utan syn var inte riktigt så enkelt som jag hoppades. För varje tryckning ökar eller minskar man inställningen av tryck med 0,1 bar. Däremot verkar den inte reagera vid varje tryckning. Trycker jag 10 gånger för att öka 1 bar så kan den istället ha ökat med 0,8 bar. Jag har inte listat ut om man ska trycka långsammare för att den ska reagera på varje tryckning.

    Bland de kompressorer vi hittade fanns det en utgången modell från Black&Decker som istället hade ett vridreglage för att ställa in automatisk avstängning. Det verkade som en bättre lösning för mig. Dock verkade den modellen vara svår att få tag på och ännu svårare att hitta någon säljare som kunde svara på om den fungerade just så för att den skulle bli lätt att sköta för mig.

    Ändå är detta en bättre lösning här hemma än pumpen med analog mätare som mina kära familjemedlemmar antingen inte ser eller har svårt att tolka med sina dubbla skalor. Digitala siffror däremot går bra och det är lätt att få hjälp av nioåringen här för att ställa in rätt tryck.

    Jag kan inte låta bli att tycka att världen hade varit väldigt mycket mer tillgänglig och rättvis om man bara kunde kompletterat sådana här apparater med bekräftande pip vid knapptryck eller syntetiskt tal som läser upp vad som står på displayen. Det är hårdvara som inte kostar många kronor och som säkert skulle vara till glädje för många fler än blinda.

    Andra bloggar om: , , , , , ,



    Posted from .

    Jul 292014
     

    Senast jag försökte mig på dubbla träningspass var i mars. Det var grymt roligt och jag var i bra form. Nu när jag känner mig återställd från mina skador med ett brutet nyckelben och en bortopererad blindtarm vill jag så snabbt som möjligt komma igång igen.

    Längre uppehåll har jag haft förr men ändå kunnat prestera bra efter några veckor. Men den här gången var det annorlunda. Det kanske inte är så konstigt, med ingen riktig träning sedan i mitten på maj förutom sporadiska, försiktiga försök.

    Men med tre tävlingar och 2 motionslopp kvar den här säsongen vill jag verkligen hinna komma i så bra form som möjligt. Några mirakelresultat räknar jag dock inte med.

    Så idag bestämde jag mig för löpning följt av cykling. Motivationen var ett stort problem då jag tycker det är lite tungt att ha tappat så mycket och det blev inte bättre direkt när jag började löpningen och ganska snart såg vartåt det barkade.

    Löpningen var jobbig. Jag skulle bara springa 5km och idag hade jag aldrig orkat milen som annars känns lätt. Även om pulsen lade sig runt 165–167bpm och höll sig där ganska bra, så hamnade den där ganska fort. Efter loppet måste jag ändå motvilligt medge att jag känner mig nöjd med resultatet efter givna förutsättningar. 5,03km på 25:59 med en genomsnittlig puls på 162bpm. Jag hade trott det skulle gå sämre, det kändes så under tiden. Löpningen kan man se här.

    Bytet till cykel tog lite tid. Mest för att jag slogs med min vilja att avstå att fortsätta vilket var mer mentalt än fysiskt. Men efter en stunds vila och vätskeåterställning så vann den positiva sidan. Om knappt 2 veckor ska jag cykla 9 mil med Barncancerfondens Ride Of Hope som kör en delsträcka i ett längre lopp från Uppsala till Stockholm och jag ville orka utan att sinka någon.

    Så det var bara att bita ihop och köra igen. Tanken var att cykla en 42km lång tempobana som inte är så speciellt kuperad, men efter ca 30km kom illamåendet och då bestämde jag mig för att det fick vara nog för idag.

    Men även den här gången blev jag positivt överraskad. Jag körde samma bana för 4–5 dagar sedan och bröt vid 30km även då. Det är en mentalt jobbig gräns när man ”bara” har 12km kvar och de sista tunga backarna just är avklarade och rätt flack terräng återstår. Den gången hade jag ett hastighetssnitt på 31km/h och idag slutade det på 35,9km/h. En klar förbättring med andra ord. En genomsnittlig puls på 159bpm som förvisso är klart över vad jag tidigare haft men ändå en rimlig nivå. Cykelaktiviteten kan man se här.

    Så nu känner jag mig ganska trött och nöjd med mig själv trots att jag inte riktigt fullföljde mitt sista mål. Förutom att jag vill orka dom sista planerade aktiviteterna den här säsongen, så vill jag definitivt bli av med fettet runt magen som blivit de här inaktiva veckorna och definitivt syns i de tajta cykelkläderna. Det blir en ganska bra morot.

    Trots att jag känner förutsättningarna, är det inte lätt att ladda om mentalt och att det just är de mentala hindren som är de största. Jag vet att jag har grundfysiken och en kropp som svarar snabbt och bra på träning. En lång rad aktiviteter jag sett fram emot ställdes in på grund av mina skador, jag är på en nivå som är sämre än på mycket länge och trots att det är sommar och sol ute, massor med cyklister och fina vägar, sitter jag på min trainer inomhus med en bordsfläkt som ända fartvind. Löpband och cykeltrainer när de flesta andra bara kan sticka ut och cykla eller springa. Det blir extra tungt att hantera sådana här lägen.

    På något vis känns det lättare att skriva av sig. Nu är jag ändå nästan helt återställd igen och det är ”bara” att sätta fart tillbaka upp igen. Min axel värker lite vid positionsbyte men det stör inte längre och blir sakta bättre och bättre. 3 potentiella nya piloter ska jag också provcykla med om några veckor. Det ökar mina träningsmöjligheter om vi trivs med varandra.

    Nu, lite välförtjänt sömn efter ett långt inlägg.

    Andra bloggar om: , , , , , , ,



    Posted from .

    Jul 292014
     

    Bild: elecraft-k2

    2008 i augusti skaffade jag min kortvågsradio Elecraft K2. Jag var nybliven radioamatör då och radio var det som uppfyllde stora delar av mitt intresse.

    Det var förvisso svårt att i radhus få upp tillräckligt bra kortvågsantenner, men några riktigt bra QSO’n blev det och allra bäst var när jag kunde ta mig ut på landet och köra på riktigt.

    Men det var alldeles för få gånger och när vi flyttade till lägenhet 2010 var det slut på radiolivet. Jag behöll ändå alla grejer, mest för att det var svårt att skiljas från dem men också för att jag nog hoppades kunna utöva hobbyn på något vis ändå.

    Men så blev det inte. Grejerna har stått i källaren flera år nu och beslutet har mognat. Det är synd om bra grejer ska stå och bli omoderna och i värsta fall förstörda.

    Så nu har kortvågsradion gått vidare till ny ägare som jag hoppas ska bli nöjd. Det är lite otäckt att sälja saker man inte fullt ut kan testa om dom fungerar, men det ska nog gå bra. Av allt bohag i förrådet har detta varit det bäst emballerade. Fler radiogrejer ska gå samma öde till mötes. Någon enstaka ska jag nog behålla.

    Andra bloggar om: , , , ,



    Posted from .

    Jul 252014
     

    IDAG VAR OSKAR KIHLBORGW] SOMMARPRATARE I P1. DET VAR ETT MYCKET BRA PROGRAM OCH JAG LYSSNADE PÅ HELA ORIGINALSÄNDNINGEN MED MUSIK, JAG SOM BRUKAR TYCKA DET BLIR LÅNGTRÅKIGT OCH OFTAST VÄNTA TILLS PROGRAMMEN MED MUSIKEN BORTKLIPPT LÄGGS UT PÅ NÄTET.

    ETT MYCKET BRA PROGRAM SOM HANDLAR OM MÅNGA AV DE ÄVENTYR OCH UTMANINGAR OSKAR VARIT MED OM SOM JAG TYCKER I GRUNDEN FÖRMEDLAR ETT BRA SÄTT ATT SE PÅ LIVET. MÅNGA ÄR VI SOM GJORT EXTREMA SAKER BÅDE FYSISKT OCH MENTALT. ÄNDÅ TYCKER JAG DET VIKTIGASTE ÄR ATT MAN INTE BEHÖVER BESTIGA VÄRLDENS HÖGSTA BERG, VANDRA GENOM DJUNGLER ELLER BESTIGA VULKANER FÖR ATT VARA MED OM ETT ÄVENTYR.

    SÄRSKILT TÄNKVÄRT TYCKER JAG OSKARS VISDOM OM LIVET ÄR. ATT MAN SKA FÖRSÖKA SE TILL ATT INTE HAMNA PÅ SIN DÖDSBÄDD OCH KÄNNA ATT MAN ÅNGRAR EN MASSA SAKER MAN INTE GJORT I LIVET. JAG FÖRSÖKER SJÄLV LEVA PÅ DET VISET ÄVEN OM DET INTE ÄR SÅ LÄTT.

    JAG KAN VARMT REKOMMENDERA PROGRAMMET SOM GÅR ATT LYSSNA PÅ I EFTERHAND PÅ Sveriges Radio P1 Sommar och vinters hemsida.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



    Posted from .

     Posted by at 13:35  Tagged with:
    Jul 252014
     

    Bild: En Schäfer/Bordercollie-hund ligger på golvet i hallen Bild: Schäfer/Bordercollie-Hund sitter och tiltar med huvudet

    I förrgår anmälde vi oss lite spontant som hundvakt åt en kompis som behövde akut hjälp. Inför semestern hade den ordinarie hundvakten fått förhinder och man vet ju själv som hundägare hur det kan bli kaos.

    Hunden vi passar är en blandras mellan Schäfer och Bordercollie och när vi först träffades undrade jag lite stilla hur det skulle gå :) Det är en hanhund och vi har två tikar varav en kastrerad. Den nya killen hade väldigt svårt att släppa våra tikar. Flåsade, red och gnydde och jag undrade om vi skulle ha det såhär i 4 dagar eller om det skulle lugna ner sig :)

    Men som man haft hund med olika raser hela livet så är det inte mycket att hetsa upp sig över. När husse gick första promenaden med oss för att hundarna skulle få aklimatisera sig med varandra utomhus så verkade det som om vi skulle behöva rasta dom i omgångar. Det var verkligen rörigt :) Men har man semester så har man tid och då är ju inte heller det något problem.

    Men så fort husse åkt hem lugnade allt snabbt ner sig. Våra hundar fick markera lite själva och vi fick hjälpa till några gånger, men det gick förvånansvärt fort tills dom lugnt och stilla kunde ligga bredvid varandra och den flåsande, gnyende hunden snabbt lugnade ner sig.

    även promenaderna har vi fått stil på. Det är alltid rörigt att gå med två hundar hur samspelta dom än är tycker jag, van som jag är att alltid bara ha min egen hund. Men man får gå lite längre och låta dom rasta i omgångar så går det hur bra som helst.

    Dessa otroligt varma dagar är jobbigt både för människor och djur och det är inte så stor mening att gå timslånga promenader ute i 35°. Det är tur att vi har det förhållandevis svalt inomhus.

    Andra bloggar om: , , , , , ,



    Posted from .

    %d bloggare gillar detta: