Tankar om ledsagning och träning

Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.

Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.

Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.

Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.

Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)

Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.

Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.

När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.

Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.

Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.

Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.

Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.

Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?

Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.

Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:

Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.

När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.

Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.

Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.

Sthlm Bike 2019

Idag var det dags för årets andra motionslopp, Sthlm Bike. Loppet går för åttonde året i rad och det här blev mitt 7:e.

Klockan ringde 04:45, synnerligen obehagligt en söndagsmorgon. Men stressen att försova mig gjorde att jag var snabbt uppe och kände mig ganska pigg och med ganska gott om tid på mig.

Dagen lovade bra väder, mulet, lite blåsigt men varmt vilket gjorde klädseln enkel. Efter en snabb frukost bestående av en näringsdryck var det bara att klä på sig och samla ihop sakerna. Cykeldator, pulsband, hjälm, nummerlappar, smörja in benen med liniment mot morgonsvalkan och sen var jag klar.

Jag och min pilot ”MP” tog tåget tio i sex för att vara i riktigt god tid. Det ar så klart andra cyklister med på tåget. Där upptäckte jag till min frustration att jag glömt vattenflaska, nästan lika viktig som hjälm och cykeldator. Pressbyrån var stängd så det var bara att bita i det sura äpplet. Men med bara 5 mils cykling och åtminstone ett depåstopp och ingen gassande sol så skulle jag nog överleva. Men det var väldigt irriterande.

Vi var vid Norrbro bland dom första, över en halvtimme före start. Men temperaturen var redan behaglig. Vi träffade några bekanta och startfållorna fylldes snabbt på med cyklister.

Kl07 rullade vi äntligen iväg ner mot Strandvägen och ut på Djurgården. Varken jag eller ”MP” har förberett oss så väl, jag har inte cyklat särskilt många pass efter Halvvättern. Men turen upp till första depån på Ladugårdsgärdet efter ca 15km gick bra och där drack jag ordentligt med vatten och sedan rullade vi snabbt vidare, ett föredömligt kort depåstopp.

Resten av loppet, upp mot Ulriksdals slott och tillbaka ner mot city via Hagaparken, Sveavägen, ett varv ute på Kungsholmen, VÄsterbron och Södermälarstrand och tillbaka upp på söder för att slutligen nå Norrbro igen. Det är alltid en härlig känsla att rulla i mål och känna att man gjort det.

I mål serverades frukost och det var skönt att sitta en stund med kaffe och macka. Även om det var behaglig temperatur så gjorde vinden att det var lite ”rysigt” om armarna, så efter en stund bestämde vi oss för att röra på oss och det blev cykel hem till Haninge.

Nu skulle jag tro att det inte blir så mycket mer utomhuscykling i år, så det återstår service och rengöring för nya tag nästa år.

Andra bloggar om: , , , ,

Ledarhunden Flinga går i pension

Idag går min ledarhund Flinga i pension efter nästan 8 år i tjänst hos mig. Samtidigt flyttar hon till en ny familj.

Det var i vintras under en uppföljning med Ledarhundsverksamheten som man informerade om att ledarhundar nu tas ur tjänst det år de fyller 10 år vilket Flinga gör i december i år. Det är lite nya regler jämfört med tidigare då man kunde ha hunden i tjänst så länge man ville eller så länge som det fungerade. Men nu för att ha lite mer djurskyddstänk har man alltså satt en åldersgräns på tjänstehundarna vilket känns klokt även om det är lite tråkigt.

Det var då alltså ganska gott om tid fram till december men jag började genast leta efter ett nytt hem åt henne och en familj som passat henne några gånger tillfrågades. Det har känts väldigt bra att ha henne där när vi varit på semester och liknande och hon verkade både omtyckt och önskad där. Så att låta dem få frågan först var ganska självklart.

För mig spelade det inte så stor roll när Flinga skulle få gå i pension, det skulle vara lika stor omställning när som helst. För familjen som skulle ta hand om henne var däremot min tanke att det var bra och roligare att bli med hund under sommarlov och semestrar, så datumet bestämdes till idag.

Det känns lite vemodigt, eller ganska mycket vemodigt samtidigt som det känns tydligt att Flinga inte kunde få det så mycket bättre. Familjen känner vi dessutom väl och dom bor nära, så vi kommer träffas igen.

Så hur ska jag gå vidare nu? Till att börja med har jag beslutat mig för att ha sommar och semester och använda det som betänketid till om jag ska ställa mig i kö för ny hund i början av hösten. Förmodligen blir det så, men jag tar ändå den ”pausen” för att överväga.

Jag har tidigare alltid kastat mig in i nästan projekt med en ny hund och aldrig behövt vänta särskilt länge. Det som får mig att tänka annorlunda den här gången är framför allt att tillgängligheten i samhället för oss med ledarhund inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det är lika svårt idag som för tio år sedan att ta med hunden på restaurranger, färdtjänst och till och med börjat bli reaktioner på kommunala färdmedel, något jag aldrig upplevt tidigare.

Vi får se vad jag kommer fram till när sommaren är slut.

Halvvättern 2019

Jag och Egge anmälde oss till årets upplaga av Halvvättern och det blir för mig första motionsloppet och faktiskt årets första tur på cykeln utomhus i år. Vi hade bestämt att köra med en grupp för diabetes som Egge är engagerad i och tempot skulle bli måttligt.

Det har inte blivit så många mil på trainern för mig i år. Jag har haft en svacka och i övrigt valt att fokusera mera på löpningen för att kanske springa något riktigt långt lopp nästa år. :) Men inför Halvvättern har jag legat i några veckor extra mycket för att åtminstone vara i någon sorts form inför dagens 15 mil.

Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag och kom fram runt 18-tiden. Vi installerade oss i lägenheten vi bott i ett antal gånger nu och tog oss sedan ner till starten för att hämta ut nummerlappar samt äta middag med gänget vi skulle cykla med. Vädret var inte så toppen och det regnade en del och till idag utlovades starka vindar.

Starten var planerad till 08:12 och vi infann oss i god tid för lite gruppfoto, enklare strategiprat samt få ordning på all teknik i god tid till start.

När vi ställde upp oss kändes det bra som alltid. Vinden var mitt största bekymmer och jag säger alltid att om det är något jag hatar mer än regn, så är det kyla och vind. Kallt var det inte men det blåste ordentligt och vi skulle komma att få motvind hela första halvan av loppet.

Hela vägen ner till första depån gick bra och vi höll ihop. Gruppens samspel var väl lite trevande som det ofta blir när det är människor som inte cyklat ihop eller känner varandra.

Upp för Omberg splittrades vi och den planerade återsamlingen var lite oklar och när vi kom upp fann vi oss ensamma, antagligen med gruppen både bakom och framför oss. Vi valde att rulla på för att komma ifatt de snabbare som vi trodde låg framför oss. Planen var nog att gruppen skulle dela sig efter en stund då de fanns de som ville köra lite långsammare.

Strax före andra depån kom vi mycket riktigt ifatt en del av vårt gäng och de hängde vi med resten av loppet. Vi stannade kort i alla depåer och ungefär vid 8 mil ändrade vi kurs och fick istället med-/sidovind resten av rundan. Det var mycket trevligare. Ibland fick vi motvind kortare sträckor och det märktes. Det lär ha blåst upp till 15m/s i byarna idag. Jag tycker motvind är så tröstlöst. Det känns som man trampar som en galning utan att komma någonstans. Men medvind är fint. :)

Vi höll bra hela vägen i mål och det var ingen större utmaning. All energi i kroppen räckte till och det var bara rumpan som påminde mig om att det inte blivit så mycket tandem i år.

Traditionell avslutning med mat och dryck i parken i Motala innan vi på lite stela ben rullade tillbaka till vårt boende där vi packade ihop oss och for hemåt med lika traditionsenligt fikastopp längs vägen.

Nu känns det ganska bra. Jag har äntligen fått lite omväxling från trainer och fläkt i vardagsrummet till lite ryktig landsväg med alla dess ljud, dofter och friska luft. Nu lär det inte bli så många mer mil utomhus förrän nästa planerade motionslopp i form av Sthlm Bike första helgen i september. Visst har vi nu medan endorfinerna pumpar i kroppen pratat om att även köra långa Vätternrundan nästa helg, nu när det känns som man har flyt och det gick bra idag, men jag tror vi sansat oss när vi kommit hem. Det är lite dyrt med resa, boende och startavgifter. Värst vore såklart att avstå om det blir toppenväder.

Andra bloggar om: , , , ,

Årskrönika 2018

Ytterligare ett år har passerat och jag skriver mest för att inte bryta en ”tradition” snarare än att jag har något att berätta. :)

Arbetslivet

Snart firar jag två år på min arbetsplats och det känns fortfarande bra. Det har skett lite förändringar som kanske är temporära eller mer permanenta, det får framtiden utvisa.

I somras kände jag att jag hade lite för lite att göra medan andra avdelningar hårt belastade vilket inte kändes rätt. Så sedan september hjälper jag en annan avdelning och rent praktiskt är jag tillbaka i telefonväxel igen kan man säga. Jag sitter i vår så kallade kundsupport och svarar i telefon. Det är väldigt inspirerande och varierande med ärenden både från patienter och förskrivare och det är verkligen högt och lågt. Allt från att bara koppla samtal till orderhantering.

Det har gjort tiden betydligt mindre långtråkig. Det innebär just nu att jag drar mig lite längre bort från området syn och det gör mig inte så mycket just nu. Jag känner att jag ägnat mig åt det dom senaste 13 åren och kanske inte kan bidra så mycket mer av lite olika anledningar.

Jag tror hur som helst 2019 också blir ett bra arbetsår och även om jag har semester i ytterligare en vecka kommer det inte göra mig något att återgå till vardagen när ledigheten är slut. Tills dess tänker jag slappa.

När jag skrev min förra årskrönika fick jag lite ”skäll” av min fru för att jag inte skrev om något annat stort som hänt oss i arbetslivet. Min fru gick från att ha varit hemmafru i 21 år till att få ett fast arbete. Efter ungefär 1,5 års utbildningstid hamnade hon i arbetslivet och det var en bragd så klart. Som alltid även i mitt fall, med hjälp av kontakter. Det påverkade vår rätt ansträngda ekonomi till det bättre och stabilare.

Så nu har även hon arbetat ett år och verkar trivas bra och vara behövd — med tanke på hur mycket det knotades om vår semester över jul. :)

Familjen

Inte heller i år tänker jag skriva något privat. 2,5-åringen har blivit 3,5 år och är en skön individ som sprider solsken i tillvaron. Uppfostrad av två lite mer avslappnade föräldrar visare med åldern och av sina syskon som lär honom allt ”skit” och alla sköna kommentarer

Det häftigaste som väl hänt i år är att vi kunnat åka på vår första solsemester någonsin. Tack vare två fasta inkomster blev det plötsligt möjligt. Vi satt en dag med äldsta dotter och pojkvän och surfade resor och temat var ”vi är så trötta på julen, vi drar!” Och plötsligt var resan bokad. En vecka på Kanarieöarna i Puerto Rico och i skrivandets stund har vi varit hemma ett par dagar och huden har precis börjat flagna på sina ställen. Vi drömmer nog redan om nästa resa vart den nu ska gå.

Träningen

2018 har innehållit mer löpning än cykling. Jag har bara haft möjlighet att cykla utomhus och delta i ett motionslopp i år. Resten av träningen har varit inomhus och lite utomhuslöpning. Jag har sålt mycket av min uteutrustning i år och har bara en tandemcykel kvar, förvisso en racer om andan skulle falla på igen. Men tyvärr handlar det lite mer om anda för att det ska bli genomförbart.

Pengarna har istället lagts på bättre inomhusgrejer, en helt ny tyst trainer och ett tillbehör som höjer och sänker cykeln för att simulera backar uppför och nedför. Riktigt grymt helt klart.

Men det har som sagt blivit mer löpning i år. Hittills 800km inomhus och kanske 100km till utomhus. Det beror delvis på att mitt träningsprogram Zwift har lanserat mycket nytt just inom löpning och kort sagt att löpning är väldigt skönt för både kroppen och själen.

Inga direkta planer för 2019. Jag har inte ens bokat Vätternrundan. Men eftersom jag stod över i år så kanske det kan uppstå ett sug efter att köra den igen, vi får se.

Summering

Ja men det var väl ett bra år utan några stora katastrofer och mest glädjeämnen. Vi får hoppas att det fortsätter så. Jag ska försöka hitta tillbaka till det riktiga fokuset i träningen och inte äta lika mycket chips och godis som varit ett faktum under hösten.

Och med det; ett riktigt gott slut och gott nytt år.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Sthlm Bike 2018

I cykelrummet hänger tandemracern. Nummerlapparna från Höstens Velothon Stockholm satt fortfarande kvar. Det har inte blivit en enda kilometer utomhus på vägarna i år och det känns lite sorgligt.

Egentligen har jag inte cyklat så mycket inomhus heller i år, bara ca 1700km för att det har mest varit fokus på löpningen. Men när Sthlm Bike närmade sig och vädret såg ut att bli lovande bestämde jag mig för att ringa ”MP” som ställde upp och gärna körde med.

Vi kände oss båda i rätt usel form, men Sthlm Bike är knappa 50km och kan mycket väl bara avnjutas med hedern i behåll.

Som vanligt fixar jag cykeln kvällen innan. Hade något varit fel på den, hade jag inte haft möjlighet att åtgärda det. Varför ska man alltid vara ute i sista minuten? :)

Men båda däcken pumpades, växlar och bromsar var helt OK. Det var bara att dra en trasa över den och en skvätt olja över kedjorna så var allt klart för en tur. Ja, jag klippte bort nummerlapparna från Velothon Stockholm. :)

Starten går kl07 från Norrbro, så det blir tidig uppstigning en sådan här söndag. Ingen frukost, en bar och ett stort glas juice fick räcka.

Vi rullade upp till start 10 minuter innan och hittade ”Egge” där som väntade på oss. Det var trångt, mycket folk, en skön stämning och inte minst ett kanonväder.

Starten i stora motionslopp är alltid lika magisk. En peppad speaker räknar ner och önskar oss farväl och leden av cyklister börjar röra på sig. Man klickar i ena pedalen, ”fotar” sig fram tills det glesnar så pass att man kan börja rulla. Kedjor rasslar, växlar klickar, människor pratar, rullar om på utsidan, blir omrullade på insidan. Farten ökar när Strandävgen sträcker ut sig och det luktar sommar-Stockholm, kanelbullar och hav. det är ingen överdrift att säga att jag älskar det! :)

Banan var något annorlunda i år på grund av vägarbeten ute på djurgården. Fikastoppet vid Stora Skuggan kom lite tidigare i år, redan efter ca 14–15km. Vi hade bestämt att stanna i år och ta en riktig ”fikarunda”, mest för att dölja vår usla form kanske. :)

Sedan gick färden vidare uppåt mot Bergshamra och Ulriksdals slott och tillbaka söderut igen. Den biten där uppe tycker jag är tråkigast. Ganska dåliga vägar och ganska snirkligt vilket håller farten nere och gör att det blir många igångdrag.

De bästa sträckorna tycker jag är just från starten längs Strandvägen, när man kommer och kan köra för fullt längs Sveavägen och sedan Södermälarstrand. Hela sista biten från Sveavägen och in i mål är helt OK. Men på Sveavägen från Norrtull är det fullt ös. Vi astnade vid ett rödljus men annars gick det undan och fort är roligt. Samma sak längs Södermälarstrand innan man får streta lite i backarna över Södermalm innan det är dags för spurten in i mål!

Efter målgången slog vi oss ner på kajkanten. ”MP” och ”Egge” hämtade frukost bestående av fralla, kaffe, energidryck och yougurt. Solen sken och det var riktigt underbart och åter igen lukten av saltsjön alldeles invid fötterna. Här blev vi sittande en god stund och det var svårt att slita sig.

Nu väntar hemfärd. Men vi rullar ner till Älvsjö och tar pendeln därifrån för att få grusa ur benen lite. Stan har vaknat och trafiken är igång.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Wahoo Kickr Climb

Bild: Wahoo Kickr Climb med monterad cykel
 
Bild: Wahoo Kickr Climb med monterad cykel och cyklist framför skärm
 
I november 2017 förbokade jag Wahoo Kickr Climb, ett helt nytt, fantastiskt tillbehör till min cykeltrainer som jag tror kommer krydda inomhusträningen enormt mycket.

Det var på mässan Eurobike förra året som Wahoo Fitness lanserade Climb som tillbehör till deras senaste direktdrivna trainer Kickr 2017.

Climb kan kanske närmast beskrivas som en ”hiss” som man sätter fast i framdelen på cykeln, där framhjulet annars skulle sitta. När man tränar virtuellt hemma, höjs och sänks cykeln efter motsvarande lutning i det träningsprogram man kör. Climb kan höja cykeln motsvarande 20% och sänka den motsvarande 10% lutning i verkligheten.

Först i maj kom information om att Wahoo börjat tillverka Climb och leverans skulle börja ske i mitten av juli. Och här om dagen kom äntligen en notis om att paket var på väg och det är klart att pulsen steg. :)

På Youtube-filmen nedan kan man se Shane Miller packa upp och testa Climb, så jag behöver inte gör adet igen. Men installationen var enkel. Av med framhjulet, montera adaptrar för snabbkoppling och sedan hänga på cykeln — klart. Ihopkopplingen med trainer är också enkelt och inga konstigheter.

Climb har en fjärrkontroll på spiralkabel som man kan fästa på styret om man vill. Med enknapp växlar man mellan manuellt läge och automatiskt läge och med övriga två knappar kan man manuellt höja och sänka Climb. Varför man skulle vilja ändra just manuellt har jag svårt att se. Möjligen i långa branta stigningar och man av någon anledning vill ha cykeln mer plant.

Första passet med Climb var ungefär så grymt som jag hade hoppats på och längtat efter i ett års tid. Det är möjligt att jag som nästan bara cyklar inomhus och inte har så stora möjligheter till utomhuscykling är mer glad över en sådan här krydda på träningen. För mer än krydda, om än rejäl krydda är det inte. Den tillför egentligen ingenting fysiskt. Man kan läsa att man anser på nätet att andra muskler får jobba och att sittställningen blir annorlunda när cykelns vinkel ändras och det är möjligt. Men för mig känns det än så länge som att något statiskt har blivit mer realistsikt.

De första passen var nästan så att de framkallade ”åksjuka”. Jag tittar ofta ner mot golvet, särskilt när jag tar i och då blev det nästan lite yrselkänsla. De små förändringarna hördes eller kändes inte direkt fysiskt, men i balanssinnet kändes det att något hända.

När farten och lutningen i backarna blir större sker förändringarna fortare och blir så klart större. På ett ställe jag cyklade gick det uppför en bra stund och direkt nerför och då var det helt klart berg-och-dalbanekänsla. :)

Är 530 Euro värt det?
Först och främst måste man ha en Kickr 2017 eller 2018 för att det alls ska vara kompatibelt. Climb är en premiumprodukt och inget man måste ha. Men spenderar man många timmar inomhus och har lite för mycket pengar att lägga på coola grejer, så är Climb definitivt en cool grej som ökar känslan av realism högst vässentligt.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Wahoo Kickr Headwind Bluetooth Smart Fan for Indoor Training

Idag anlände min KICKR HEADWIND Bluetooth Smart Fan for Indoor Training. Det är ungefär vad det låter som, en smart fläkt anpassad för inomhusträning.

Det som skiljer själva utblåset från en vanlig fläkt, är att en vanlig fläkt har ett ganska brett omfång på den utgående luftströmmen då den ofta är till för att cirkulera luften i ett rum exempelvis. Denna fläkt har ett väldigt riktat luftflöde för att blåsa direkt på den som tränar och inte så mycket luft ska gå till spillo runt omkring. Vidare har den luftintag på varje sida istället för baksidan, vilket gör att den kan ställas i en hylla eller mot en vägg utan att begränsa luftintagen.

Det ”smarta” med fläkten är att den givetvis kan styras på lite olika sätt:

  • Baserat på i vilken hastighet man cyklar
  • Baserat på vilken puls man har
  • Manuellt styrd, från knappar på fläkten eller en app i telefonen.

Det sägs även att fläkten ska komma att kunna styras via Apple HomeKit, så att man ska kunna be Siri att starta eller stänga av fläkten, ungefär som man redan idag kan hantera belysning och annat.

Så hur smart är det då?

Jag har hittills med de fläktar jag haft, inte känt något stort behov av att öka eller minska luftströmmen. Det har gått alldeles utmärkt att bara starta fläkten på max och sedan träna. Och egentligen är det kanske frågan om man vill ha något annat än full fart på luftströmmen. Men en fläkt som själv startar när jag börjar träna och stänger av sig när jag slutar, är tilltalande.

Att låta fläkten styras av hastigheten känns minst intressant. Det beror givetvis på hur man cyklar i exempelvis Zwift. Cyklar man på lätta, snabba banor och hastigheter står i direkt relation till hur mycket man anstränger sig, kan den funktionen vara trevlig. Men upp för berg sjunker hastigheten men ansträngningen ökar och då vill man verkligen inte at fläkten saktar ner.

I de lägena kan säkert pulsstyrning funka bättre. Pulsen är väldigt direkt anknuten till ansträngningen. Desto hårdare man jobbar, desto fortare slår hjärtat och desto fortare går fläkten. Det kan fungera både på platta, snabba banor så väl som långsamma, tuffa stigningar.

I den tillhörande appen kan man konfigurera vad som gäller för fläktlägen för hastighet och puls. Man anger minsta och högsta hastighet och puls för fläkten. Standard är 8km/h eller 123 slag per minut eller 40km/h och 180 slag per minut. Men det går givetvis att anpassa efter eget tycke.

Annars finns alltid alternativ tre, manuell kontroll och full effekt från start, men då mister man funktionen att den slår på och av sig automatiskt när man börjar och slutar träna. I-landsproblem, men roligt. :)

Priset då? Ja för €229.99, alltså 2370kr får man ganska många fläktar att placera omkring sig, eller ungefär 2 rejäla vindmaskiner som definitivt dammar av hyllorna i rummet. :) Om det priset är värt det extra man får, får var och en avgöra. Jag gillar verkligen det riktade luftflödet som jag inte hittat hos någon annan fläkt, och dom smarta funktionerna är både lite användbara och roliga och ger en bra fingervisning om vart tekniken är på väg. Och som höjare av den realistiska känslan av ökat luftmotstånd med ökad hastighet, är den riktigt bra.

Så för mig som är ett stort fan av Wahoo, var det ingen stor tvekan.

Nedan kan man se Shane Millers Review på Youtube.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bokat resa till Gotska Sandön

Semestern närmar sig med stormsteg. Våren har gått fort och det har varit en bra sådan. Vi har funderat på vad vi ville göra i sommar och idén kom från ett av barnen som ville åka till Gotska Sandön igen.
Vi var där senast 2009 och då var tre av barnen med, 13, 11 och 9 år gamla. Vi bestämde då att vi måste åka tillbaka och stanna något längre och nu är det alltså dags. Jag känner mig ganska säker på att det kommer komma upp bilder här framöver.

Andra bloggar om: , ,

Årskrönika 2017

Ännu ett år har passerat och det har hänt mycket privat och ute i världen. Ändå blir det här nog den kortaste sammanfattningen någonsin. Jag känner mig inte längre så motiverad att skriva som tidigare.

Arbetslivet

Det viktigaste som hänt mig i arbetslivet i år, är att jag bytt arbetsplats i februari. Det var i samband med att min dåvarandre arbetsplats, Stockholms Syncentral gick över från landstinget i privat regi. Det kändes som en bra tidpunkt att göra något lite annat och jag hade som vanligt tur. Efter att en längre tid fiskat lite i mitt kontaktnät, dök en tjänst som jag väldigt gärna ville ha, upp i alldeles rätt tid. Jag sökte tjänsten och fick den. Det var väldigt bra för mig och väldigt roligt. Från ett aktivt patientarbete till mer administrativt, men fortfarande med synhjälpmedel.

Jag ska inte säga att jag mådde dåligt på min förra arbetsplats. Det var kul att gå dit och jag gillade det jag gjorde. Men det fanns mycket att göra som inte gjordes.

Det är som alltid plus och minus med att byta jobb. Jag kan sakna city med allt utbud av mat och närhet till färdmedel, Kungsholmen är fint när det inte är vinter. Tillbaka ute i Älvsjö finns oändligt mycket bättre rastning för hunden, en fantastisk chef, mycket bra och trevliga kollegor, allihopa. Som jag sa inför julledigheten; det kommer bli skönt med semester för att ladda om lite men det kommer inte kännas det minsta jobbigt att gå tillbaka.

Familjen

Barnen gillar inte när jag skriver om dom, så jag ska inte göra det. I alla fall inte så mycket. I år har i alla fall äldsta dottern har flyttat hemifrån. Det gick väldigt fort från att ”jag skulle vilja ha en egen lägenhet” till att ett erbjudande damp ner och då var det bara att tacka ja. Själv tror jag mer på att det går fort än att älta och dra ut på det. Jobbigt är det för alla parter. En omställning för dottern och givetvis för oss föräldrar. Hela hemmet ändras när sammansättningen förändras och det märks väldigt tydligt när en personlighet försvinner. Det kändes väldigt vemodigt och som ett första riktigt tydliga tecknet på att livet inte alltid kommer se ut som vi varit vana vid dom senaste dryga 20 åren. Men det är naturligt och bra när man får tid på sig att vänja sig. Nu har vi vant oss även om vi fortfarande säger att det känns annorlunda. Alla finns kvar men allt är på ett annat sätt.

Vår minsta är två och ett halvt år nu och har börjat på dagis den här hösten. Inget av våra barn har någonsin gått på dagis så även det är en enorm omställning. Men det är väldigt annorlunda även att ha en liten nu när andra barn är äldre. Det känns så mycket lättare än när vi fick våra första barn. Självklart hänger det ihop med att dom andra är stora och klarar sig och dessutom hjälper till. Lillebror har alltid en famn att gå till och han älskar verkligen sina syskon och lär sig både bus och godis av dom.

Som förälder känner jag mig mindre ”pretto” än förr. Trots att man inte visste hur allt skulle vara för att bli rätt, var man jättenoga med att göra just allt på ett visst sätt. Numera, så länge det inte är förenat med skada eller livsfara passerar det mesta. Om storasystrarna lär minstingen att kasta mat kan man känna att ”jaja det där var ju jobbigt” men det är svårt att inte le åt eländet. :)

Men det kanske allra största som förändrats i år är att min fru efter drygt 20 år som hemmafru måste komma ut i arbetslivet. I slutet av november påbörjade hon sin timanställning i receptionen på Hjälpmedel Stockholm. Än så länge har det varit både hel- och halvdagar. Vi hoppas givetvis att det ska leda till en fast anställning vilket är ett måste för att vi inte ska få problem.

Det innebär att Theo är vårt första barn som måste gå på dagis. Han började på prov tidigare i år och nu är det skarpt läge. Men han trivs och det fungerar.

Det blev ändå fler rader än jag tänkt mig, men mycket lämnas.

Träningen

Jag har skrivit ett separat inlägg om träningen och tänkte inte upprepa mig. Jag tränar och jag mår galet bra av det. :)

Bloggen

Jag har sagt förr att jag ska ta pauser i mitt bloggande och det är väl något som får växa till sig. Jag tycker själv bloggen börjar bli sjukt tråkig eftersom jag bara skriver om min träning som kanske inte är så intressant för andra. ;) Jag har periodvis försökt skriva lite mer utlämnande för att inte bli så ytlig, men det har jag slutat med. Jag kommer inte blogga om hela träningsserier som jag gjort under hösten eftersom det mest varit upprepningar.

Så kanske blir det något mellanting. Jag tvivlar på att jag har några läsare längre. I alla fall inga som ger någon respons och det kan jag förstå. Men det kanske blir ett och annat träningsinlägg eller tekniskt inlägg om det händer något kul. En klar nedtrappning blir det i alla fall.

Jag har raderat mina konton på Twitter och Linkedin. Lite sådär kanske man kan tycka, men jag orkade inte finnas överallt längre. Som någon skrev, ensamheten blir så mycket mer påtaglig om man finns överallt. Inte för att ensamheten stör mig längre.

Summering

Så slutligen, ett bra år. Alla nära och kära mår bra och är friska och det är det viktiga. Att livet i övrigt går upp och ner är bara normalt.

Så, gott nytt år så får vi se när och hur vi ses igen.

Andra bloggar om: , , ,

Zwift – Maratona dles Dolomites Fondo

Bild: Zwift Maratona dles Dolomites fondoDet är väldigt mycket events på Zwift såhär runt jul och nyår. Mycket är PR-grejer där man kan vina fina priser, allt ifrån en cykeltur online med Zwifts VD till trainers, AppleTV med stor skärm och en ”make over” av träningsrummet hemma. Även om chansen är ganska liten att vinna något, är det en bra morot, i alla fall för mig. Och visst är det lite spännande OM man skulle vinna något.

Idag var ett av de planerade eventen Maratona dles DolomitesW. Jag tror det är för andra året i rad på Zwift och det var populärt förra året. Jag anmälde mig till mellandistansen, 72km med över 1300 meters klättring i bergen. Redan igår såg man hur antalet anmälda bara ökade hela tiden och Zwift satte upp ett andra event idag kl16 för att så många anmält sig.

Vi var flera som anmälde oss med lite skämtsamma kommentarer om att man kunde förbereda sig på sovmorgon med anledning av allt strul som varit under de senaste månaderna när det varit stora event på Zwift. Servrarna har kraschat när många loggat in samtidigt och man har märkt att folk har blivit lite irriterade. I samma nivå höjde Zwift priset, förvisso med $5 motsvarande knappt 50kr.

Men idag när jag gick upp och åt min frukost bestående av risgrynsgrät verkade allt fungera. Vi provade att logga in några gånger och det var inga problem. Jag själv loggade in på riktigt runt 08:40, ca 20 minuter före racet startade och då var bara 80 av 1100 inloggade i mellangruppen. Totalt skulle över 3000 stå på startlinjen 20 minuter senare.

Men allt flöt på och startfållan fylldes på allt mer och jag såg inga klagomål på Facebook och min frus testinloggningar fortsatte fungera bra utan minsta problem när klockan närmade sig start.

En stor blobb av 1100 cyklister släpptes iväg kl09:02 då mellangruppen startade. Allt fungerade fortfarande bra och jag satte mig till rätta med nästan 3 timmars cykling framför mig.

Första turen upp för berget, drygt 10km och 600 meters klättring började redan efter några kilometer. Jag fick hela tiden pressa mig själv att inte trampa som om det vore ett race. Jag vet vilken form jag är i och måste anpassa mig efter det. Men upp gick bra och när det började gå utför den snöklädda toppen igen kändes det helt OK.

Därefter följde några mil på platt mark. Jag kom ikapp några av mina kompisar som legat före upp för berget där jag valde att hålla igen.

Sista platta milen innan andra klättringen uppför baksidan av berget började det kännas tungt. Givetvis i benen, men mest stör mig nog svetten som forsar över kroppen och rinner snarare än droppar ner för pannan och smaken i munnen är inte kul. Dessutom känner man lukten av sig själv efter en stund och tänker oavkortat på dusch. :)

Andra etappen upp för berget tog jag det lugnt. Jag försökte räkna backarna för att hålla koll på hur långt jag hade kvar upp till toppen, men tappade räkningen och glömde dessutom hur många backar det skulle vara. :) ”Bara en till” fick jag upprepa för mig själv för att inte ge upp. Men när backarna blev mindre branta förstod jag att toppen inte kunde vara långt borta. Men då fanns inte mycket pulver kvar i benen.

När jag rullade över krönet gick det knappt att veva runt benen och rumpan gjorde ont och illamåendet var ett faktum. När man funderar starkt över att ge upp när det bara är 1,5 mil och nedför kvar, är det ganska illa. Min fru räddade mig med ett stort glas kall appelsinjuice som omväxling till vattnet och en rejäl sockerkick som nästan var fysisk. Framför allt stilladet det illamåendet helt och det kändes inte längre som om jag skulle kräkas.

När jag kom ner på platten igen såg jag hur en av de jag följer närmade sig oroväckande fort bakifrån. En stark tjej som jag haft en bit bakom mig men nu nere på platten tog hon in på mig. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att öka. Det gick att trycka på förvånansvärt mycket igen med målet inom räckhåll, men med ett par 3km kvar tog hon mig och jag hade inte en suck. :)

När jag rullade i mål kände jag mig mycket fräschare än när jag rullade utför berget. Benen kändes klart möra och jag drack en bra dos vatten innan dusch och tvätt av stinkande kläder inleds ganska omgående.

Priset i dagens event är två biljetter till det riktiga fondot med samma namn i Italien som går första veckan i juli.

Det var sista passet för i år och även om jag blir lite fundersam när jag jämför mina turer uppf ör berget nu med de från oktober och tidigare, så känner jag mig ändå riktigt nöjd. Visst, man frågar sig varför man gör det, men nästa fondo är redan bokat till den 21:a januari. Då blir det samma rutt som idag. Tiden idag blev ändå 2 minuter bättre än samma rutt för några veckor sedan. Så det går i alla fall åt rätt håll.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Zwift – SZR Autumn Race Series #15 2017

Bild: Zwift SZR Race

Den 15:e och sista deltävlingen i den svenska höstserien. Det börjar kännas tjatigt att blogga varje enskilt race. Jag kommer inte göra det i fortsättningen om inget speciellt händer. Nu hade jag påbörjat och mitt ordningssinne tvingar mig att avsluta.

Idag var det London som gällde och som arrangören hotat med, blev det en jobbig rutt som avslutning på serien. London Pretzel är 56km vilket är det längsta vi kört i serien, dessutom med två duktiga stigningar mot slutet. Annars ganska platt terräng.

Kände mig som vanligt stark i början men såg att jag direkt tappade på en del av de jag följer som jag tidigare var jämbördig med. Jag slet som ett djur men det gick ändå inte.

Innan resultaten är justerade hamnade jag runt plats 35–37. Det var inte så många som körde idag så det var nog väldigt långt ner i C-gruppen. Min medeleffekt var lägre igen och jag hade svårt att få upp pulsen. Det var väldigt varmt i lägenheten idag vilket säkert påverkade lite. Men bortförklaringar hit och dit, jag var dålig helt enkelt.

Men roligt var det som vanligt och dom flesta verkar inte ha haft några problem. Jag har deltagit i alla 15 deltävlingarna och är därmed med i utlottningen av avslutningspriser som är väldigt fina från Cykloteket, däribland en trainer. Den vore kul att vinna. :)

Nu blir det några dagars vila. I helgen blir det nya utmaningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Två år med Zwift

Idag är det två år sedan jag för första gången cyklade med Zwift. Det var en fantastisk dag som ändrade mitt liv. Det kan låta stort, men så var det bokstavligen. Men det är nog svårt för andra att förstå. För mig är detta lika stort som möjligheten att sköta en dator själv eller hantera en vanlig telefon med pekskärm som vem som helst. En revolution helt enkelt. Det har givit mig möjlighet att utöva mitt största intresse utan att vara beroende av andra. Det ständiga jagandet efter piloter som ville köra med mig, för träning eller tävling uppfyllde snart för mycket av min tankekraft och även att försöka förstå varför det var så svårt när cykelsporten växte så starkt i Sverige. Alla var ju så imponnerade av tandem och ofta var det få som slog oss i hastighet. Kraven var hårda men konkurrensen mindre att komma ut i världen och till och med Paralympics för att tävla. Ändå gick det inte. Det höll på att dra ner mig i botten några omgångar.

Nu, drygt 11000 cyklade kilometer i Zwift har mycket ändrats. I år blev det inga tävlingar utomhus. Jag la helt ner försöken att hitta någon tillräckligt stark att försvara mina SM-titlar med och ingen hörde heller av sig. Det blev några motionslopp med två av mina närmaste vänner och där emellan endast ett fåtal träningsrundor utomhus. Det känns ärligt talat helt OK numera. Jag cyklar gärna ute när det inte blåser, solen skiner och någon kompis har tid, men det ska en del till för att allt detta ska sammanfalla. Men ibland behöver jag höra riktiga hjul mot vägbana, riktiga växlar rassla runt omkring i en klunga och känna riktig fartvind och inte fläkten i vardagsrummet, det är helt naturligt.

Tävlandet får ändå sitt. Tävling växer online och håller på att bli riktigt kul. Det är svårt att få det helt rättvist och alla resultat helt verifierade, men arrangörerna gör ett bra jobb. I år har också en hel del partners till Zwift börjat lägga in stora priser både till vinnare och rena utlottningar och flera cyklister har fått riktigt proffskontrakt.

I år tillkom även löpning i Zwift. För mig har det varit mycket lättare att hitta ledsagare för löpning och i år har det blivit riktigt många och fina utepass vilket jag är mycket tacksam för. Men den som inte är i samma situation som jag, har nog svårt att förstå att även det kan kännas motigt på något märkligt sätt. Det ska bokas en tid, jag ska förflytta mig till ledsagaren eller ledsagaren ska förflytta sig till mig. Värst är ändå att det inte är lika flexibelt att både boka och boka av. Känner jag att jag inte har någon lust idag för att det blåser och regnar, så blir fler inblandade i mina beslut, har ställt in sig på och anpassat sig efter mig och därmed påverkas av min ändring. Det kan verka som skitsaker för dig som läser, men när hela livet till stor del bygger på just någon form av beroende av andra, blir sådana mindre saker större. Nåja, inte riktigt hela livet kanske, men det kan kännas så ganska ofta.

Att Zwift finns betyder inte att det inte kan vara svårt att motivera sig eller dyka upp svackor. I år har varit en sådan. Jag var laddad och motiverad inför bancykel-SM i februari i år, men det stupade bland annat på pilot igen. Jag la högprestationen på is under den efterföljande våren och försökte bara ha roligt utan krav.

Sommaren kom och det blev inte så mycket träning och när höstens tävlingsserie i Zwift startade, var jag rätt usel minst sagt. Nu börjar jag få styr på mig själv igen och jag hoppas det ska ge resultat under våren.

Men jag har nästan bestämt mig, för att mina 5 varv runt Vättern och 3 varv runt Halvvättern får räcka, åtminstone för ett tag. Planen är att åtminstone sälja en av utecyklarna. Jag skulle fortfarande vilja cykla Cykelvasan mest på kul och gärna något av dom närbelägna loppen om vädret är perfekt. Jag kommer aldrig mer cykla i ösregn och snålblåst. Då kan jag lika gärna köra hemma.

Så nog har Zwift förändrat mycket och jag känner mig fortfarande lycklig efter ett pass, eller bara när jag går och pillar på grejerna en vilodag. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan den där dagen före julafton för två år sedan när jag tog mina första tramptag. Det var ren lycka och fascination och jag förstod direkt att det här skulle bli stort för mig.

Jag lovar inte att det inte blir några fler sådana här sammanfattningar framöver, jag är svag för dom och ibland är det roligt att se tillbaka för att kunna lära sig och se framåt. Även om det kanske inte kommer hända mig eftersom jag bara blir äldre för varje dag, så hoppas jag paracykel i Sverige växer och mognar. Men jag tror det kommer ta väldigt lång tid för grenen tandem och det är tråkigt. Och visst hoppas jag nog att någon gång igen få tävla om ett SM-guld eller köra ett GP-lopp. Jag skulle inte säga nej, men förutsättningarna ska vara väldigt rätt och jag kommer inte tömma mig på energi för att nå dit igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Zwift – SZR Autumn Race Series #14 2017

Bild: Zwift SZR Race

Idag var det dags för den näst sista deltävlingen i höstens serie. Den sista blir mellan jul och nyår, en vecka förskjutet på grund av ett fel i Zwift för några veckor sedan som gjorde att ett race blev inställt.

Idag var en tung bana, 4 varv på ”Hilly Reverse” som är ungefär vad det låter som, en ganska kuperad bana på ca 9km per varv. När vi kör den baklänges som idag slipper man den värsta backen, men den är jobbig ändå kan jag försäkra.

Det gick väl ungefär som vanligt för mig, snittade på 200 watt och hamnade idag på plats 37, men jag har ingen direkt koll på hur många som deltog i C-gruppen. Men jag känner mig nöjd ändå.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift – SZR Autumn Race Series #13 2017

Bild: Zwift SZR Race

Ikväll gick den 13:e deltävlingen av totalt 15 för höstens race serie. Denna gång på banan ”Volcano Flat reverse” som är en 12km lång, platt bana med några få knixar på.

Jag ställde upp i C-gruppen den här gången också och kände mig ändå i ganska bra form. Det kändes som om helgens Group workouts gjort lite nytta. Men jag bestämde mig ändå för att inte gå för fullt. Kroppen känns fortfarande inte helt OK. Men det är en sak vad man bestämmer sig för innan och en annan hur det blir i verkligheten. I dag blev det — som alltid ett rejält svettbad och möra lår efteråt.

Det blev plats 52 i C-gruppen och 202 watt i medeleffekt. Det roligaste idag var att jag vann pris i höstens utlottning av fina priser då serien är sponsrad av Cykloteket. Mitt pris blev den här gången vattenflaska från Zwift samt en kolfiber flaskhållare. Väldigt roligt. Givetvis hoppas jag på det stora priset i slutet av serien. Den som kört 12 deltävlingar eller fler deltar även i utlottningen av cykelhjälmar och en trainer. Riktigt avancerade priser. Hjälm har jag ingen glädje av men en trainer vore inte dumt. Jag har hittills deltagit i alla tävlingar och ska nog lyckas delta även i de två sista. Vi kan inte vara så förfärligt många svenskar som gjort det så chansen är inte omöjlig. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift Group Workouts

Bild: Zwift Group workout

Bild: Zwift Group workout

Bild: Zwift Group workout

Själva workoutfunktionen har funnits i Zwift ett tag. Där har det funnits färdiga workouts eller man har kunnat designa egna och följa dem. Jag har aldrig fastnat för funktionen, mest för att jag tänkt mig att det varit svårt att följa.

Gruppcykling gillar jag men har inte kunnat delta i sådana eftersom man måste hålla koll på gruppledaren på skärmen. Det har funnits sätt för mig att någrolunda kunna göra det via fjärrkontrollsappen i telefonen, men då har jag behövt pilla på mobilen hela tiden under träningspasset och det har ändå varit för lätt att flyga iväg i förväg eller tappa gruppen och då få svårt att hinna ikapp igen.

Den nya funktionen Group workout är fortfarande i betastadie men den gjorde mig nyfiken. Den bygger på att hela gruppen följer en förutbestämd workout men den är individuellt anpassad efter ens personliga FTP. Själva Group workout-funktionen är dessutom deisgnad så att gruppen hålls ihop oavsett hur man presterar. Det viktigaste är att trampa. Slutar man trampa tappar man gruppen. Men så länge man cyklar hålls man ihop automatiskt och flyttas bara runt i gruppen efter ens effekt i förhållande till andra. Så presterar man låg effekt i förhållande till sin vikt hamnar man långt bak i gruppen och tvärt om om man genererar hög effekt i förhållande till sin vikt.

Vi människor gillar att ha andra omkring oss och det gäller även mig även om jag inte ser andra. Blotta vetskapen att det är ett stort antal cyklister runt om mig gör det roligare och vet jag dessutom att det i det här fallet är omöjligt att tappa gruppen blir det enkelt för mig att hålla mig i gruppen.

För att en workout ska bli givande för mig krävs det bara att jag har lite koll på vilka steg den är uppbyggd av. Exempelvis uppvärmning 5 minuter, intervaller X * Y sekunder i en viss antal procent av min FTP, nedvarvning och därefter slut. Zwift plingar mellan varje steg och ger dessutom ifrån sig ett extra ”glatt” pling om jag lyckas med steget jag just genomfört och får en ”stjärna” för avklarat steg.

Vet jag inte vad som ska komma blir det knepigare att planera träningen. En del arrangörer skriver detaljerat om hur workouten är konstruerad i beskrivningen, i annat fall får jag fråga någon i förväg.

Den här helgen har jag kört två långa distanser som gruppworkout. Det är träningspass inför nästa helgs långa Gran Fondo. Igår anmälde jag mig till en som var 2:30 lång men då klev jag av efter 2:12 på grund av illamående. Någon började laga mat mitt i ansträngningen och matoset framkallade illamåendet.

Idag anmälde jag mig till samma träningspass men den något kortare varianten på 2 timmar. Det skiljde bara 30 minuter, men 2 timmar inomhus på trainer är klart tillräckligt det också. Det gick mycket bättre idag. BBättre mentalt förberedd och inget matos så idag hade jag nog klarat 2:30-passet också. Men det kändes viktigare att lyckas än att köra längre.

Och nu såhär efteråt så gillar jag verkligen den här funktionen. Det är min tredje Group workout och det funkar verkligen. Kan jag bara memorera oller skriva upp stegen i förväg så är det här en superbra grej för mig. Det enda jag saknar är ett ”slutpling” i form av en liten famfar eller liknande när passet är avslutat. Nu får jag titta på klockan för att veta om det är slut. Det är lite synd men fungerar.

Det blir definitivt fler sådana här pass. Igår var vi en större grupp, i början ett 70-tal personer och när jag klev av efter 2:12 var vi bara typ 45 kvar. Idag var i 5–6 personer i min grupp och alla såg ut att hänga med hela vägen i mål.

Här kan man se gårdagens pass och här är dagens pass på Strava.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Zwift KISS Men’s Crit Series #1

Bild: Zwift race

Bild: Zwift race

Idag startade en ny tävlingsserie, ”KISS crit Powered by Tacx” för män och kvinnor. En serie av 10 tävlingar med start idag och slut i slutet av februari. Det lottas ut priser efter varje race, delas ut poäng till dom 20 bästa i varje kvinnorna och männen och dom som i slutet har bäst poäng får komma och köra live senare nästa år.

Dit hör dock inte jag. Jag ställde upp ikväll för att det är kul och för att det var rysligt många anmälda, över 500 när jag kollade en stund före start. Otroligt populärt.

De senaste gångerna det varit stora events i Zwift har det varit krångel med inloggning när alla loggat in på en gng ett par minuter före start. De har haft stora serveruppgraderingar så jag var ganska nyfiken på hur det skulle funka nu. Själv loggade jag in 20 minuter före start och anslöt mig till eventet i god tid för att sitta och värma upp och inte riskera krångel genom att logga in precis vid start.

Men allt verkar ha gått bra, jag har än så länge inte sett några mängder med klagomål och vi var över 3500 online före racet.

Banan var ”Volcano Circuit CCW”, en 4,1km lång varvbana och ganska platt. 7 varv skulle vi köra idag.

Jag kände mig fortfarande inte helt taggad. Det var ett ganska sent race för att vara mitt i veckan med start kl21. Men det funkade ganska bra trots att frun la minstingen och märkligt nog sover han gott till det monotona ljudet av trainern.

Även om det var jobbigt så var det kul att fräsa runt där bland flera hundra andra. En ganska platt bana med några små korta motlut men det kändes i benen ändå. Det blev ändå bättre effekt än igår med 196 watt, 2,9 w/kg. Fortfarande en klar C-kategori. Jag slutade på plats 326, en bit under mitten, så det får jag väl vara nöjd med.

Men nu ska jag nog följa det jag egentligen själv redan vet och dom råd jag fått; att öka på mängdträningen i lägre zoner. Hittills har det bara blivit mellan 50–100km per vecka med något enstaka undantag då jg fått till mer, och nästan allt har varit högintensiva race. Det är nog inte så konstigt att jag känner mig slut i kroppen. Så i helgen får det bli lite mer mängdträning istället.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift – SZR Autumn Race Series #12 2017

Bild: Zwift SZR Race 5 sekunder till start

Bild: Zwift SZR Race

Kvällens 12:e race i serien var nog mitt sämsta. Det kändes dessutom i kroppen att det gick extra dåligt.

Banan för kvällen var den nya ”Road to ruins”. Jag körde mest för att vara med. Efter flera veckors förkylning med rethosta borde jag kanske tagit det lite lugnare. :)

Redan uppe för första två backarna var det i princip slut för mig. Jag orkade lite intervaller, fick vila en stund och kunde trycka på igen och så fick jag hålla på in i mål. Men sista milen gick fötterna mest runt tycker jag.

Jag slutade på plats 71 i C-gruppen, ganska nära slutet av ett knappt hundratal startande.

Men jag känner mig nöjd och behagligt trött i alla fall.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Zwift – SZR Autumn Race Series #11 2017

Bild: Zwift SZR Race 9 sekunder till start

Bild: Zwift SZR Race

Nummer 11 i serien avklarad. Jag har nu backat ner i C-gruppen en stund och där hävdar jag mig lite bättre just nu. Kroppen är förkyld men jag valde att köra ändå. Målet var som vanligt vi sjukdom, att ta det lite lugnt och som vanligt var det omöjligt att hålla. Race är race och då blir man taggad. :)

Idag var det 1 varv på banan ”Figure 8”, en av mina klara favoriter. På grund av att resultatsajten är ombyggd, kan jag inte längre se hur många som ställde upp på startlinjen i varje klass och totalt, men närmare 300 var anmälda kort före start. I min klass hittar jag 80 resultat och jag själv hamnade på plats 35. Hela resultatlistan kan man se .

Det gick som vanligt, jag tappade den stora klungan efter en av tre delsträckor. Det berodde nog mest på att jag inte var taktisk där det behövde tryckas på. Det går inte att hålla sig i klungan enbart på ljudbilden. Så jag körde nog ganska ensam sista två tredjedelarna av tävlingen. Jag väljer att se det positivt, att jag får mer träning av att slita hårt utan draghjälp av några klungor. Det lär ändå kunna skilja på upp till 40% om man får draghjälp av en stor klunga.

Ännu ett bra träningspass är över och jag har faktiskt krampkänning i låren. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift – SZR Autumn Race Series #10 2017

Bild: Zwift Race, 2 sekunder till start

<img src=”http://nomell.se/wp-content/uploads/2017/11/2017-11-22_1940461_clean-300×169.jpg” alt=””Bild: Zwift Race” width=”300″ height=”169″ class=”alignright size-medium wp-image-24778″ />

Förra veckans race blev inställd. Någon halvtimme före start blev Zwifts inloggningsservrar kraftigt överbelastade och dom allra flesta lyckades aldrig logga in och jag var en av dom. Endast ett 30-tal verkar ha kommit iväg. Självklart var frustrationen stor och mycket klagomål av det vanliga om att inte få valuta för pengar och liknande tråkigheter. Så racet ställdes givetvis in och flyttades fram en vecka och idag var det inte problem trots närmare 4000 inloggade.

Jag som backat lite i min form flyttade ner mig till C-klassen. Det var ingen mening att köra kvar i B-gruppen längre eftersom jag så klart presterade under gränsen så jag kan köra i C utan att riskera att bli diskad. Jag dras fortfarande med familjens förkylning dessutom så jag tänkte inte vara särskilt dristig denna kväll annat än att genomföra racet som ett bra träningspass.

På grund av jobbet och trafiken kom jag hem strax efter kl18 och när middagen var klar var det 11 minuter till start. Det blev ombyte och inte mycket tid till uppvärmning. Men som tur var fungerade all teknik utan problem.

Idag körde vi två varv på banan ”Vulcano Climb”. Varje varv är 22,4km och omfattar en del klättring. Kanske inte så brant men långt. :) Det är ändå en kul bana och det är backar mina ben behöver mest av just nu för att komma igen.

Första varvet gjorde jag på dryga 36 minuter och låg i en stor klunga. Jag tappade dom ungefär på samma ställe, som jag tolkar det utan att kunna se skärmbilden, för att jag inte hängde med att trycka på i småbackarna och har man tappat klungan är man rökt.

Andra varvet låg jag nog mest ensam eftersom varvtiden blev dryga 39 minuter. Det är en enorm skillnad att ligga i draften från en klunga mot att nöta själv, både fysiskt och mentalt.

Men jag gick i mål med värkande ben och det är det viktigaste och det var som alltid riktigt roligt.

Just nu är funktionen för resultatlistorna ur funktion så det kommer dröja lite. Jag har ingen aning om hur jag hamnat.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.