Apr 142015
 

Idag uppmärksammades för första gången utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 officiellt i Sveriges radio P4 Jämtland som denna veckan har temat cykling. Det känns riktigt kul och spännande och det blir plötsligt väldigt mycket ”på riktigt”. :)

Dagens program kan man lyssna på här och intervjun med mig kan man höra ca kl10:45, dvs 01:40 in i programmet ungefär.

Andra bloggar om: , , , ,

Apr 132015
 

Bild: Bild på lilla Theodor

Det är måndag, klockan är 10:52 och lilla Theodor fyller precis nu 4 dagar. Jag sitter hemma föräldrarledig min första måndag på ganska många år och det känns oförskämt bra. Det enda jag egentligen sörger är att det inte kommer bli någon direkt ovana att vara föräldrarledig. Eftersom min fru valt och velat vara hemmafru i många år, finns inget utrymme i ekonomin för mig att vara ledig någon längre period i streck. Men just nu tänker jag att lite strödagar här och var för att göra helgerna längre är bättre än ingenting och månaden då skatteåterbäringen och semesterersättningen kommer får det betala lite mer ledighet snarare än nya leksaker till pappa. :)

De här första dagarna har känts trygga och stabila och fungerat mycket bra. Även om jag har en tendens att känna mig som nybörjare vid varje förlossning, så finns ändå vissa saker man kan och har lätt att hitta tillbaka till och få rutin på igen. Man blir inte längre så stressad över ett barn som skriker för att man vet oftast varför och hur man löser det.

En annan sak som känns trygg när man har flera barn, är alla råd och tips från alla håll och alla trender som kommer och går. Vi är båda rörande överens om att amning är bra om det fungerar och amma gör man när barnet är hungrigt, inte var fjärde timme som vi fick lära oss när vi fick våra första barn. Då sa man ”låt dom skrika, det är bara nyttigt. Man ska inte skämma bort” osv osv. Nu säger man inte riktigt så längre.

Något av det bästa som finns som jag minns mycket väl från dom andra barnen, är ett sovande litet knyte på bröstet. Även för oss pappor tycker jag antistresshormonerna sprutar i kroppen och saker som ”måste” göras blir liksom lite mindre viktiga. Jag tycker också det är så tydligt hur det är för barnen. Lägger man ner barnet i vagnsinsatsen eller sängen skriker han hjärtskärande. Lyfter man upp honom och lägger på bröstkorgen med näsan i halsgropen somnar han som en stock. Dessutom trivs jag med att vandra runt när sitta still i fåtöljen inte duger vissa stunder.

En sak som verkligen förändrats inom mig är synen på jobbet. Visst, när våra andra barn var små och även nu, är det avgörande för vår familj att jag jobbar och jag får tänka inför varje dag jag vill vara ledig om det är ”värt” det ekonomiskt. Men förr var jag väldigt stressad även av andra skäl att vara borta från jobbet. Jag hade helt andra arbetskamrater då som också var mina närmaste vänner och så är det inte längre. Men jag har insett att världen inte stannar på grund av min frånvaro. Det kan vara på gott och ont att man tycks lika utbytbar som pappret man torkar sig med, men ibland är det väldigt skönt att kunna vara borta utan att någon tycks sakna än märkbart. Numera skulle jag lätt jobba mycket, mycket mindre eller inte alls bara möjligheten fanns. En livlig och utopisk fantasi. Så känner väl många av oss antar jag.

Nojorna då? Min fru och jag pratar om dom. Vi funderar på om det blivit värre med åren, men jag kan inte säga det för egen del. Jag har alltid varit lika rädd för att något ska hända mina barn och den rädslan avtar heller inte. Jag lyssnade lika ofta efter barnens andetag för 18 år sen som jag gör nu och oron för att dom skulle stoppa något i munnen som fastnade i halsen eller när dom var några år och börjat äta riktig mat, satte i halsen så minns jag tydligt dom där isande sekundrarna och det kommer helt säkert vara likadant nu. Samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd hela tiden, det finns alldeles för mycket faror för det både hemma och i världen där ute dit våra tonåringar är på väg.

Det märkligaste är kanske att det inte känns ett dugg udda att bli förälder igen när det snart var 10 år sedan senast och jag själv hunnit fylla 42. Inte nu så här när han kommit i alla fall. Jag har haft mina ”pappanojor” inför varje barn. När vår första dotter skulle födas kände jag ingen oro, bara att jag var väldigt nöjd med att snart ha en familj. Samma känsla när barn nummer 2 och 4 kom till världen. När vår tredje dotter och nu innan theo föddes, kände jag tvivel på mig själv, om jag var redo för fler barn, om jag ville helt enkelt. Då tänkte jag att vi har redan 2 att ta hand om. Men när lilla Emilia kom till världen i december 2000 var all den oron och tvivlen som bortblåst.

Tankarna innan Theo föddes var ungefär lika, att vi redan har 4 barn och vi har redan upplevt hur svårt det kan vara att känna sig tillräcklig när man förlorar lite av kontrollen över tonåringar som vill annat än man själv. Sedan kände jag att det inte hänger ihop och inte påverkar varandra.

Nästa jobbiga tanke var att jag skulle vara runt eller över 60 år när lilla Theodor blir myndig och kanske runt 70 innan han ens hittar en egen bostad. Vem vet hur världen ser ut då om 20 år? Då fick jag ärligt talat lite panik och funderade över vad jag gjort. Skulle det inte bli någon egen tid utan barn i boet? Tanken på att jag skulle vara förälder med hemmavarande barn i säkert över 40 år gjorde mig lite lätt fundersam.

När jag ”nyktrade till” letade jag tillbaka till min egen livsfilosofi som jag åtminstone försöker leva efter. Jag har ingen tro på någon religion och livet efter detta existerar inte för mig. Man är död och borta och den tomheten eller ”ingenting” som inträffar efter döden skrämmer skiten ur mig. Det jag lever för och presterar är färskvara. Inte mycket av det jag gör har någon betydelse i något längre perspektiv än några månader. Jag lär ut saker som hjälper människor ett tag, sen kommer nya grejer och det gamla glöms bort. Jag kan och vill varken bli stor politiker eller någon ökänd brottsling så jag kommer inte heller hamna i historieböckerna. Det enda som kommer finnas kvar och verkligen betyda något är just barnen. Den tanken får åtminstone min panik inför det ingenting som kommer efter detta att bli hanterbar.

Då känns det inte så fel längre och det är klart att jag kommer duga och räcka till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Apr 112015
 

Bild: Joakim Nömell och en massa cyklister på ett fik i Knivsta

När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.

När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.

Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.

Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.

en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.

Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.

Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.

Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.

Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.

vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”

Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.

När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.

Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.

Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.

Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.

Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.

Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.

Här är dagens runda.

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from .

Apr 092015
 

Bild: Bild på lilla Theodor

En lång väntan och spänning är över. Idag kl10:52 föddes lilla Theodor på Huddinge sjukhus. 50cm lång och 3500 gram tjock. :)

Just nu känner jag mig lite för trött egentligen för att prestera något som jag brukar göra, en lång resumé av graviditeten eller i värsta fall alla 5 graviditeterna. :) Så det får räcka med en kort variant. :) Våra graviditeter har ändå alltid varit en promenad i parken jämfört med hur många andra verkar ha det, både pappor och mammor.

Med bara 6 dagar kvar till beräknad förlossning beslutade min fru i samråd med läkare att sätta igång förlossningen. Förra gången fick hon havandeskapsförgiftning och det fanns tecken på det nu också utan att det var någon fara. Men det var ändå så nära och praktiskt lagd som hon är var det lika bra htt ha det överstökat. :)

Igår kl16 skrev vi in oss och processen började. Tar alltid lite tid att skrämma igång kroppen så det var först kl06 i morse som förlossningsarbetet drog igång på riktigt. Jag tycker min fru är riktigt proffsig och har alltid varit det. Bara med första barnet tog hon smärtlindring när det erbjöds, men den erfarenheten fick henne att avstå vid följande förlossningar. För en del fungerar det och har säkert både med kroppslig konstruktion och smärttröskel att göra. Men klart är väl att värkningsarbetet fungerar bättre utan. Och som någon barnmorska sa en gång för länge sen, att skrika inte är någon idé. Kraften ska nedåt och ut och inte uppåt och ut genom munnen. :) Det tyckte jag var roligt och helt säkert ganska sant. Min fru har förvisso aldrig skrikit utan varit väldigt fokuserad och duktig tycker jag.

Kl10:52 kom han så äntligen ut med en rasande fart. Jag kan hålla med om att det är stort och fantastiskt och allt det där, men jag känner mig helt klart mer rädd än glad. När min fru ligger på rygg och trycker på i värkarna och hjärtrytmen på barnet sjunker till stillastående i korta stunder och barnmorskan blir sådär sträng och säger nuf år du lägga dig på sidan och man liksom hör att det inte finns någon förhandlingsmån i det bara för att min fru just då helst vill ligga på rygg. Men på sidan märker man att bebisen genast trivs mycket bättre.

Jag känner mig rätt överflödig fast det säkert inte är så. Man klappar lite tafatt och serverar vatten mellan värkarna men hålla på att stödandas gör jag inte utan låter barnmorskan sköta det arbetet och jag tror min fru är lika glad för det. :) Sedan tar jag små varv över golvet mellan värkarna, sjunker ner i en stol, reser mig igen och tänker att det är fantastiskt jobbigt och oroligt för stackars mig. :) Sen skäms jag. Det är ju inte jag som ligger där och känns som om jag ska sprängas inifrån. Mitt problem är bara att jag blir så sjukt stressad och nervös av hjärtljuden och min frus smärta. Hur hon kan sen säga att det här är det underbaraste som finns gör att man undrar hur hon mår egentligen. :)

Men ögonblicken före, vid sista krysstvärken och när det där ljudet hörs när barnet kommer ut, ett kort litet skrik, det är störst i världen! Då går det inte att låta bli att låta tårarna rinna av både lättnad och äntligen äkta glädje. Och jag som undrar där under dom oroliga timmarna före om jag ska bli glad. Konstig tanke.

För min del har det passat bra att skaffa 5 barn. Det är som att se en film flera gånger, man uppfattar och upplever nya saker varje gång. Första gången med bedövning som tog för hårt, förlossning med sugklocka efter många, många timmar med en personal som inte gjorde skräckupplevelsen mindre. Till de andra förlossningarna där jag en gång tog emot barnet, 2 gånger klippte navelsträngen och nu den här gången uppfattade hur barnmorskan blåste lilla Theodor i ansiktet för att få igång andningen efter det första lilla skriket. Jag vet och har hört att man gör så men aldrig förrän nu uppfattat det när det händer. En del gånger har personalen gått iväg en liten bit och kanske gjort det då men här skedde allt vid sängen, med ett lugn och professionalitet som till och med fick mig att tänka att det ju gick perfekt och all oro som bortglömd. Allt ifrån den stunden och framåt är bara glädje och fascination. Jag vet att jag varje gång tänkt att det är konstigt hur saker bara börjar ske vid födseln. Hur barnet bara börjar andas som om det vore det mest självklara i världen och just reflexerna att vända sig in mot kroppen för att söka bröstet. Jag tänker även på känslorna. Nu gråter han om han är missnöjd, fryser eller är hungrig och ligger förnöjt och tittar eller sover när allt är kanon. Hur var det då i magen? Är barnet aldrig ledset i magen? Dom kan ju i alla fall inte gråta. Och så fick jag en konstig bild och ljudupplevelse i huvudet av en gravid mage med ljudet av gråtande barn inifrån. :) Jag tror jag börjar bli hysteriskt trött.

Vid 14-tiden har åtminstone jag sovit en stund i en ganska bekväm fåtölj med fotpall. Vi blir förflyttade till BB-avdelningen och två av syskonen är redan på väg hit för att hälsa på sin lillebror. Jag kommer åka hem med dom för att sköta hem och hundar tills mamman och Theodor får komma hem imorgon. Jag tror det står en ommonterad spjälsäng hemma som jag lovat att montera några veckor, kanske hög tid att göra det lite diskret nu? :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Apr 042015
 

Det var länge sedan jag skrev något i den här tråden, senast en pappas tankar del V straxt efter midsommar förra året. Den gången lyckades en av våra tonåringar arrangera en liten midsommarfest hemma hos oss medan vi var hos vänner ett par kvarter bort.

Sedan dess har det varit ganska lugnt och det är nog mest tur eftersom vi känner att vi tappat kontrollen. Barnet kommer och går lite som det vill men har mestadels skött skolan och till och med lyckats så bra att bli uppflyttad från det individuella programmet till den vanliga linjen med samma inriktning bara efter en termin.

Nyligen vaknade vi upp till en obehaglig överraskning. Av en tillfällighet denna morgon kollar vi vårt konto och upptäcker att en större summa pengar försvunnit. Jag märker då att det är mitt kort som används för uttaget. Att det försvunnit någon 50-lapp här och till och med en 100-lapp då och då, men det här var något helt annat.

Det löste sig rent ekonomiskt. Pengarna fanns kvar i huset och hade inte hunnit fylla sitt syfte än. Det räddade den månadens ekonomi. Men den historia som rullades upp fick mig att fokusera på något helt annat än ”bara pengar”.

Barnet berättade att man varit några kompisar på fest och det hade blivit bråk. Barnet hade enligt sin egen version lagt sig i bråket för att hjälpa sin kompis då dom varit flera stycken mot en som vanligt. Motparten hade då ”bötfällt” mitt barn för misshandeln och satt en summa som skulle betalas i böter.

Här blev jag nog riktigt rädd för första gången som förälder. Det kändes som om det nu fanns två alternativ. Antingen var det bara smågangsters som hört hur dom ”stora grabbarna” gör och ville kopiera sättet att driva in pengar, eller så var det utkanten av riktiga ”stora grabbar” mitt barn och hans vänner råkat ut för. Det kan jag och fick jag heller inte veta.

Jag kände att min roll som förälder var väldigt svår just då. Vad jag och min fru än valde skulle det bli fel. Att stjäla pengar är aldrig rätt oavsett. Och hur skulle vi hantera detta? Att betala skulden skulle ge snorungar en massa pengar och dessutom sända signalen att här fanns det deg att kräva ut med hjälp av lite hot. Skulle barnet inte betala, vad händer då? Skulle barnet råkat ut för ännu mer hot och misshandel? Skulle gänget tvinga barnet att betala tillbaka på annat sätt? Då skulle det bli fråga om att råna andra, stjäla mobiler eller tvingas sälja droger för att betala tillbaka. Och droger är något vår ort har och haft problem med länge.

Det skulle alltså bli ett dåligt val oavsett. Men att betala skulden kändes ändå som det sämsta valet.

Lösningen kom samma dag och den oroade mig ännu mer. Jag har snackat med dom och det har löst sig. Om det löste sig så fort, vad var då lösningen? Var hoten om skuld och bötfällning bara fylletrams eller blev det ett uppskov eller krav på att betala tillbaka på annat sätt?

När jag sitter här och övervägde om jag skulle skriva om det här i bloggen eller ej, känner jag tydligt att sorgen inte alls handlar om försök till stöld av en större summa pengar. Det handlar om att barnet inte alls vill berätta och släppa in oss. Vi möts bara av skit i det du, du anmäler bara ändå om jag berättar. Det är förvisso svårt att förneka. Jag tillhör kanske den lite gammalmodiga filosofin att brått ska anmälas och misshandel, hot och indrivning aldrig är rätt. Den nya ungdomskulturen som mitt barn anammat handlar helt om att lösa det på egen hand och att inte blanda in polis för då blir allt så mycket värre. Just det är också svårt att förneka. Anmäler man till polis händer inte speciellt mycket. Risken är mycket större att mitt barn kommer hem sönderslagen en kväll eller med tvånget att sälja droger.

Nu, några veckor senare är allt som vanligt igen, det vill säga att vi inte har den minsta aning om vad som händer. Att försöka få förtroendet och få barnet att inse att vi faktiskt både kan och vill hjälpa fungerar inte och det gör mig så ledsen och får mig att känna mig så otroligt misslyckad. Det här farliga drar starkare än tryggheten. Det märks så tydligt då det finns väldigt enkla och grundläggande val för att slippa sådant här om man inte vill anmäla. Det är att undvika att gå på den här typen av fester och helt enkelt också välja bort en del vänner. Det må vara ”tråkigt” att sitta hemma och gå i skolan men det minskar radikalt risken för sådant här.

Jag känner mig rätt maktlös. Det finns inte så mycket mer jag kan göra känns det som. Alla kloka råd från beskäftiga människor med så lyckade liv och perfekta barn får det bara att kännas ännu värre. ”Det är bara att prata och prata.” Ja visst, men om ungen smäller igen ytterdörren och drar? Det är förbjudet att binda barnen tills man pratat klart. :) OK, någonstans har vi gjort fel och misslyckats, så måste det vara.

Kanske händer inget farligt där ute just nu. Kanske var det bara en dum grej som spårade ur. Ändå tillräckligt för att vårt barn skulle stjäla pengar som barnet vet så väl att det är fel. Samma natt som pengarna togs ut, skrevs ett förlåt i våra anteckningar som nog var tänkt att skickas efteråt. Vi märkte att barnet var väldigt ledset men vi kom inte in bildligt talat. Snart var det kompisar och fester igen. Vi vet att det dricks men kan inte göra något åt det. Vi vet inte längre vilka kompisar och vilka föräldrar vi kan nätverka med och andra föräldrar är inte intresserade av att nätverka med oss.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Apr 022015
 

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

I höstas bjöds hela gänget från SVTs realityserie Mot Alla Odds in till Nordic Extreme Weekend som arrangeras av Nordic Sport & Event. Vi deltog i deras grenar Extreme ATV och Extreme Running och det var otroligt roligt och givande.

Nu är det klart att vi även i år deltar i ”Nordic Classic Weekend 2015″ som består av grenarna Classic Running och Classic Biking som äger rum helgen den 18/4/2015. Just nu verkar det som om vi blir 7 deltagare som närvarar och 6 ska delta i löpningen, men det är ännu inte riktigt klart vilken gren jag ska delta i. Planen var att cykla den långa distansen på 18 mil, men jag verkar inte få tag i någon pilot till detta evenemang och då blir det löpning istället.

Nu är det inte så många veckor kvar och jag ser fram emot detta otroligt mycket.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Apr 012015
 

Ikväll offentliggör vi en ny utmaning – Sverigetempot Ultra 2015!

Planeringen har pågått en längre tid och nu presenterar jag min nästa utmaning. Den 20.e juli sommaren 2015 kommer jag och två vänner cykla sträckan för Sverigetempot som går från Riksgränsen vid svensk/norska gränsen längst upp i nordväst till Smygehuk i söder. En sträcka på 2100km. Den här sträckan körs vart annat år och då har man ca 170 timmar på sig att avverka den. Nu ska vi försöka köra den på under 96 timmar – 4 dygn.

Idén att köra Sverigetempot uppstod förra sommaren då 2014 års upplaga gick. Jag och min vän och pilot Thomas Egrelius lockades både av denna utmaning och två killar som kallade sig Barder Bikers som sommaren 2013 cyklade från riksgränsen till Stockholm. Cykel är något jag älskar, det har nog inte undgått mina läsare och inte heller att utmaningar små som stora, lockar mig.

Efter mitt äventyr i Mot Alla Odds vaknade hungern allt för snart igen och lusten att fortsätta pressa gränser, både fysiska och mentala.

Men nästa upplaga av Sverigetempot skulle inte gå förrän 2016 och det kändes alldeles för lång tid att vänta.

Peter Tonér från Köping är en erfaren långdistanscyklist, eller RandonneW som det kallas för på cykelspråk. Randonne är en form av organiserad långtur på cykel, där målet är att cykla en förutbestämd sträcka inom en viss tidsgräns. Varje cyklist ansvarar för sig, men det är fullt tillåtet och vanligt att göra sällskap med andra deltagare. I likhet med långfärdscykling sätter randonne vikt vid att klara sig på egen hand (utan följebilar etc.), och fokus är mer på att klara en distans än att komma först – alla som kommer i mål inom utsatt tid är lika goda vinnare.

Det var Peter som först kom med idén att cykla sträckan för Sverigetempot, från Riksgränsen till Smygehuk, 2100km i så kallad ultrastil. Varför han just föreslog 96 timmar, vilket blir 4 dygn vet jag inte. Men det lät fasligt tufft och på gränsen till det omöjliga och just därför sa jag direkt ja. :)

Vi kommer vara tre deltagare, ett tandemteam och en singelcyklist. Starten är bestämd till måndagen den 20:e juli 2015 någon gång mellan kl08 och kl10 beroende på om och vilken medial och allmän uppmärksamhet vi kan uppnå på platsen. Därefter består utmaningen att cykla 210 mil på mindre än 4 dygn, ju mindre desto bättre. För att klara det precis krävs en genomsnittsfart på 30km/h för att kunna cykla 50 mil per dygn i 20 timmar. För att pressa den utsatta tiden måste vi cykla fortare eller fler timmar. det blir minimal vila och korta pauser för att sträcka på ben och äta. Den mesta maten och drycken ska försöka intas i farten.

Vi kommer ha en egen följebil som kör tätt bakom oss hela distansen. Följebilen kommer sköta trafiksäkerheten och förse oss med energi och dryck samt dokumentera i realtid. Min förhoppning är att följebilen ska kunna ha kontakt med intresserade medier för att kunna möta upp oss längs vägen.

Denna utmaning kommer kombineras med min pågående insamling till Barncancerfonden och vi hoppas kunna dra in riktigt mycket pengar till ett fantastiskt ändamål.

Planeringen har börjat och uppladdningen har också börjat. Följ gärna vårt äventyr här i bloggen under kategorin stultra2015 eller på vår Facebooksida Sverigetempot Ultra 2015. En egen blogg och hemsida kommer också inom kort att publiceras med fortlöpande planering, uppladdning och detaljer. Vi söker även sponsorer för detta och vill du eller ditt företag vara med, kontakta oss gärna på info@stultra2015.se.

Vi följer samma rutt från Riksgränsen till Smygehuk som 2014 års Sverigetempot. Kontrollerna kommer vi inte att använda oss av. Däremot kommer vi verifiera vår faktiska färdväg via GPS-spårning hela sträckan. Förhoppningsvis kommer vi även kunna erbjuda livetracking så ni kan följa oss hela vägen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Apr 012015
 

Ikväll var det premiär för klubben SMACKs serie träningstävlingar. Det hade helt säkert kunnat vara sämre, men dom tappra cyklister som kom till start gjorde det av kärlek till cykelsporten och inte till aprilvädret. ;)

Det var inte bara premiär för träningsserien. Även jag och min pilot Martin hade vår premiär utomhus idag och det var riktigt roligt. När vi kom till start hade vi gott om tid att byta om, lasta ur cykel och anmäla mig innan det blev en ca 20 minuter lång uppvärmning i lugnt tempo med några få ryck för att få igång pulsen ordentligt. Det hade haglat ordentligt på väg upp men under uppvärmningen var det torrt och inte så farligt kallt. Temperaturen låg runt +2° men ingen vind så det kändes ganska skönt bara man rörde på sig. Efter uppvärmningen rullade vi fram till starten och vi körde som nummer 4 så vi var tidigt iväg.

Den här gången blev vi erbjudna en ”riktig” tävlingsstart. Det har jag aldrig varit med om tidigare då funktionärerna inte vågat hålla i ett tandemteam. Tävlingsstart går till så att cyklisten sitter iklickad i sina pedaler och en funktionär står bakom och håller i. När det är dags för start är det bara att börja trampa och man slipper allt pyssel med att klicka i fötterna och förlora dyrbara sekunder på det. Jag hörde av mig till klubben för någon vecka sedan för att jag ville att dom skulle prova detta sätt att starta med oss eftersom vi är två som ska klicka i och under stress kan det ta sin tid. Jag börjar vänja mig vid Garmins Vector-pedaler som använder Look Keo-klossar, men min pilot Martin är fortfarande mer van vid SPD och det samma gäller nog mina övriga piloter. Klubben meddelade hur som helst att man normalt inte erbjuder någon cyklist tävlingsstart och att det är upp till funktionärerna på plats. Jag tycker mig ha noterat att man erbjuder tävlingsstart rätt ofta och jag ville helt enkelt testa.

idag hann jag inte ens fråga funktionären vid start, utan han erbjöd sig. Det visade sig fungera precis hur bra som helst. Har man balansen är vi inte tyngre än någon annan cyklist kan jag tänka mig. Nu klantade vi oss lite i alla fall genom att ha en alldeles för tung växel i vid start så den blev inte så flygande som jag hade hoppats :) Men det är mycket att tänka på och lite nerver även inför träningstävlingar. Det pipande startsystemet var 20:e sekund gör att adrenalinet pumpar i kroppen av bara ljudet. :)

Dagens sträcka var 12km men ganska kuperad bana upp över en ås till vändning och sedan tillbaka. Backarna var inte så totalt mördande sådär så hastigheten sjönk för mycket men eftersom tävlingsnerverna gjorde att pulsen skenade redan efter första rakan så blev det tungt. :)

Dessutom kom regnet och haglet efter en kort stund. Vinden friskade i och det var motvind. Jag kände regnet piska och hur jag blev blötare och blötare om fötter och ben samt över ryggen, men någon direkt kyla kände jag inte av. Delvis får jag ganska bra skydd bakom min pilot när jag går ner i bocken på styret och piloten slipper i gengäld sprutet över ryggen från bakhjulet.

Jag tror att den här banan egentligen är ganska rolig på grund av sina kurvor och backar upp och ner med lagom lutning. Vädret gjorde nog också sitt till och gjorde att kroppen kanske inte riktigt svarade helt. Jag glömde min pulsmätare hemma så jag har inte exakt koll på hur det såg ut men den var premiärhög i alla fall. :)

Kraft

Under cyklingen kände jag att jag inte fick till det fullt ut med kraft och kraftfördelningen. Jag kände tydligt hur det brast i tekniken och hur oförmögen jag var att rätta till det. När jag nu direkt efter kan analysera datat så syns även detta tydligt som en försämring på dom flesta punkter om jag jämför med mina pass på trainer och dom 3 längre distanspass på landsväg jag hunnit med hittills i år. Varför det är så tål att fundera på.

236 watt Medelkraft
650 watt Maxkraft
49% vänster/51% höger Balans vänster/höger
75% vänster/76% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
21% vänster/22% höger Pedaljämnhet vänster/höger
248 watt NP (Normalized Power)

Det ökar ständigt vad gäller medel-, maxkraft och normalized power men både pedaljämnhet på straxt över 20% där jag normalt sett jobbat upp mig över 26% och rundtrampseffektivitet där jag brukar ligga runt 90% var den här gången nere på runt 75%.

Cyklingsdynamik

Garmin Vector Cycling Dynamics är en rad relativt nya värden som jag uppskattar allt mer och redan skulle ha svårt att leva utan. Här ser man tydligt hur effektiv man är, precis som med pedaljämnhet och rundtrampseffektivitet ovan. Här visas hur stor del av pedalvarvet där jag genererar positiv kraft och även här ser jag sänkta värden idag. På trainer och landsväg har jag ökat den delen av varvet men idag sjönk det till värden till och med under mina första pass med Vector i slutet av 2014.

14 ° – 233 ° V kraftfas
18 ° – 231 ° H kraftfas
219 ° V kraftfas, båglängd
212 ° H kraftfas, båglängd

Här tror jag att jag tappat runt 20 °.

75 ° – 118 ° V toppkraftfas
82 ° – 121 ° H toppkraftfas
44 ° V toppkraftfas, båglängd
39 ° H toppkraftfas, båglängd

Även den del där jag genererar mest kraft sjunker så klart till en följd av andra värden. Jag ser ingen katastrof i det här. Vädret och kylan gjorde självklart sitt till, men mer handlar det helt klart om tävlingsnerver. Jag har tekniken när jag i ”lugn och ro” sitter och trampar på en trainer. Det är givetvis tungt som döden även då, men det finns inga andra cyklister att jaga, inga att hålla undan ifrån och inte ytterligare ett tandemteam jag för allt i världen inte vill få stryk av. Rena tävlingsnerver alltså. :) Även det är en träningssak och jag får försöka se dom här träningsserierna just som en träning. Att den mentala delen spelar minst lika stor roll som den fysiska är självklart.

Sedan är det också ett faktum att jag tycker disciplinen tempo är en svår gren. Jag har alltid tränat och i min ungdom tävlat i långdistans. Jag sög på korta distanser som 60 meter. Jag kände då som nu att jag inte ens hann få igång kroppen innan det var över och precis så är det nu också. På vägen tillbaka efter vändningen började blodet rinna och hjärtat pumpa jämnt och andningen slutade vara näst intill okontrollerad. Därför gillar jag långa distanser bättre där man kan ligga och mala på och kroppen känns nästan bättre för varje timme som går.

Så det blir till att köra mera intervaller i träningen eftersom det i princip bara är tempo och några nya GP-lopp som kommer gälla framöver.

Nu ska jag hem och tvätta och torka kläder och försöka tina upp kroppen igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mar 252015
 

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel

Bild: Rickard Nilsson på Trike

Bild: Peter Malmberg på handcykel

Bild: Henrik Marvig på anpassad racer

Nu körs för första gången en cup för paracyklister i Sverige. Projekt Paracykel, som drivs av bland andra Svenska Cykelförbundet har satt ihop en cup med 6 deltävlingar förutom SM där också paracyklister deltar i disciplinen tempo. Deltävlingarna går runt om i landet samtidigt som övriga större tävlingar.

I dagsläget är inte paracykel en speciellt stor sport i Sverige men vi hoppas på tillväxt. Just nu finns ett landslag med en tandemcyklist, 2 handcyklister, en trikecyklist och en cyklist som kör vanlig anpassad racer. Förutom dessa kan man idag se ett antal aktiva handcyklister och 4–6 mer eller mindre aktiva tandemteam. Jag hoppas naturligtvis att det ska bli många fler. Inför den här cupen kommer vi även försöka bjuda in övriga nordiska länder för att öka konkurrensen och intresset för sporten.

Min egen målsättning är naturligtvis att vinna hela cupen, ta ett steg genom det så kallade talanglaget vidare in i landslaget. Det är ingen liten målsättning och det är mycket som ska klaffa för att det ska bli så. Ekonomi givetvis, det kostar att resa, bo och tävla och för oss tandemteam krävs dessutom kostnaden för en pilot. Jag vet ännu inte riktigt om jag mäktar med hela den delen själv och riktigt hur mycket mina piloter själva är beredda att satsa i detta i tid och pengar.

Sedan är det givetvis tiden, tiden till träning samtidigt som jag försummar en familj lagom mycket. Att satsa på en elitnivå och både ha familj och heltidsjobb ser jag kanske som den största utmaningen. Att jobba heltid och orka och hinna träna 5–6 dagar och kvällar i veckan är en tuff uppgift.

Ytterligare saker som måste fungera är duktiga och engagerade piloter. En eller flera piloter måste vara beredda och villiga att göra ungefär samma resa vad gäller träningar och tävlingar.

Men detta är mitt mål för att nå ut på de internationella cykelloppen. Vi får se hur långt tiden, pengarna och orken räcker :)

Här kommer information om tävlingen. Mer information finns på SCFs hemsida.

SWE CUP PARACYKEL 2015 I samarbete med Invacare

En cup med 6 deltävlingar med tre tempolopp och tre GP lopp under säsongen 2015. Tävlingarna arrangeras i samband med övriga klasser på respektive tävling.

Regler:
  • För att tävla skall man vara medlem i en förening och inneha en tävlingslicens utställd av Svenska Cykelförbundet. Föreningen beställer licensen från SCF. Det gäller även för piloter till tandem.
  • Fyra tävlingsklasser handcykel, tandem, trike och racer där damer och herrar kör i samma klasser
  • Vi kommer att använda UCI faktor för de fyra klasserna så oberoende av klassning inom de fyra cykeltyperna eller kön, tävlar de i klass för respektive cykeltyp.
  • Klasserna Racer och Trike tävlar i separata klasser, fast slås samman i Cupen med att respektive cyklist räknar poäng från sin klass.
  • Ledartröja för respektive klass delas ut efter varje deltävling, där Racer och Trike slås ihop.
Poängberäkning

Alla deltävlingar räknas till slutsammanställningen, poäng enligt följande för samtliga deltävlingar och fyra klasser gäller:

Placering Poäng
1 25
2 23
3 22
4 21
5 20
6 19
7 18
8 17
9 16
10 15
11 14
12 13
13 12
14 11
15 10
16 9
17 8
18 7
19 6
20 5
21 4
22 3
23 2
24 1
25 – > 0

Segrare i cupen för respektive klass är den cyklist som erhållit flest poäng.

Vid lika poäng vinner den som har flest segrar, andra platser osv.

Om det inte går att särskilja cyklister i den sammanslagna klassen Racer och Trike i den sammanlagda cupen vinner den cyklist som har haft flest startande i sin klass.

Prispengar för deltävlingar

Invacare ger de tre främsta i alla fyra klasserna på alla 6 deltävlingarna ett presentkort för inköp av utrustning och material.

Placering Presentkort
1 600:-
2 400:-
3 200:-

Prispengar för sammanlagda cupen

SCF betalar ut det till cyklistens förening efter cupfinalen.
Placering Prispengar
1 1500:-
2 1000:-
3 500:-

Deltävlingar

Datum Tävling Tempo/GP
2 maj SMACK Tempot – Odensala Tempo
29 maj Arlanda Test Track – Arlanda GP
21 jun Velodromen GP – Falun GP
8 augusti Värnamo Tempo – Värnamo Tempo
12 sept Mölnlyckegirot – Mölnlycke Tempo
19 sept Sista chansen – Ramnäs GP

Posted from .

Mar 252015
 

Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel

Om en vecka ungefär börjar en hektisk tävlingssäsong. Redan onsdagen den 1/4 startar SMACK-serien, en träningstävling som pågår varje onsdag i stort sett fram till semestern och sedan fram till mitten av september. Därtill det historiska i att en riktig cup för paracyklister körs för första gången 2015. Mer om den i ett eget inlägg.

Känner jag mig redo? Jag tycker aldrig man gör det. Något kilo för mycket på kroppen jämfört med hur jag tänkt mig det och en januari och februari med svår förkylning och hosta. Jag kände mig i kanonform runt jul efter att ha haft en liten mental svacka under hösten. Men sedan kom vinterförkylningen som alla i min omgivning burit på i omgångar och som även denna gång drabbade mig ganska hårt.

Efter det har jag försökt ta igen med cykel inomhus och löpning såväl på löpband som ute, något pass i spinningsalen och några premiärer ute på landsvägarna. Jag ser framför allt på min löpning att pulsen inte är perfekt ännu, men som en av mina förebilder brukar säga, ”jag är aldrig som bäst i början av säsongen”. Det viktigaste är att jag vet hur man gör och att förutsättningar för träning finns och det ser inte så tokigt ut längre som det kändes i höstas.

Nu har jag en månad på mig av dessa träningstävlingar i min cykelklubbs regi innan den riktiga cupen börjar, den som kan få mig in i tallanglaget och kanske också landslaget och vidare ut på de internationella tävlingarna. Det är naturligtvis drömmen. Om kapaciteten, tiden och piloterna finns, återstår att se.

Sedan finns också de ekonomiska aspekterna. Det kostar i utrustning, men framför allt resa, kost och logi för mig och minst en pilot och ska jag delta på alla dessa resor så blir det tufft.

Vid sidan av alla tävlingar kör jag också en rad motionslopp. Nu närmast deltar jag preliminärt i Nordic Classic Weekend och därefter Skandisloppet, SMACK-rundan, en 60 mil lång Randonné, Halvvättern och Vätternrundan innan sommarens stora grej och höstens program tar vid. Mer om det senare.

Så nu är det bara att köra hårt och öka! :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Mar 202015
 

http://www.velothon-stockholm.se/sv/

(null)

Idag har Patrick anmält sig själv och mig till Velothon Stockholm 2015 som går den 13:e september.


Loppet är en del av UCI:s Velothon Majors med åtta cykelrace runt om i världen. Det är en proffs- och motionstävling i ett och en helg fullspäckad med cykling. Du kan välja mellan två olika distanser – 60 eller 150 kilometer.

Förra året gick Gran Fondo Stockholm som jag dessvärre missade på grund av ett brutet nyckelben efter en vurpa. I år uteblir Gran Fondo Stockholm till förmån för detta nya lopp.

Det finns för- och nackdelar med allt. Förra året blev det strul med bansträckningen för arrangören av Gran Fondo och man tvingades göra en bana på två varv för den långa distansen vilket skulle gjort mig besviken. Banan för detta nya lopp sträcker sig tyvärr ner i mina hemtrakter så det kommer nog inte bli så mycket nya vägar för min del, men allt verkar bli ett och samma varv och man slipper den mentala dippen att ge sig ut på varv två.

Men ännu är inga detaljer klara egentligen vad gäller någonting alls. Platsen för start och mål är okänd och den exakta bansträckningen är i skrivandets stund oklar. Bara att den kommer gå från centrala Stockholm ner över Södertörn och Nynäshamn samt att man ska ha så många sträckor som möjligt bilfria. Det tror jag blir svårt, men det finns gott om fina vägar som inte är så hårt trafikerade.

Det blir förmodligen jag och Patrick som cyklar tillsammans. I loppets regler står att tandemcyklar inte är tillåtna, men jag har fått skriftligt besked om att paracyklister som kör tandem är välkomna. Jag kanske inte riktigt kan förstå varför man gör så, men så länge man inte utestänger oss som måste köra tandem är det åtminstone okej.

Synd bara att det är lång tid kvar att vänta. Men det blir mycket cykling före det.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Mar 202015
 

Det här med segment i cykel- och löpningssammanhang är inget nytt för dom flesta lite mer entusiastiska träningsgalning. Ett segment är en bestämd sträcka, det kan vara en lång raksträcka, en tuff uppförsbacke eller en slingrig och kurvig väg. Alla som springer eller cyklar längs denna sträcka tävlar automatiskt mot varandra utan att någonsin behöva mötas eller känna till varandra. Det finns en mängd träningstjänster på nätet och det krävs förstås att man har samma tjänst för att kunna tävla mot varandra.

Varje gång man sprungit eller cyklat en sträcka och laddar upp sin aktivitet till sin träningstjänst, registreras automatiskt om man passerat något segment som man själv eller någon annan skapat och placeras då automatiskt på topplistan efter prestation.

Inte heller för mig är segment särskilt nytt. Vännerna och träningskompisarna Patrick och Egge har använt detta ganska länge, framför allt på sin väg till och från jobbet där de tävlat mot sig själva, varandra och alla andra med samma träningstjänst. Exempelvis uppför Västerbron både norrgående och södergående riktning.

Men kompisarna har använt tjänsten Strava som är en tjänst som inte är speciellt tillgänglig för mig varken app för smartphone eller websideversionen. Jag är registrerad där och mina aktiviteter överförs automatiskt dit men jag har inte kunnat njuta av resultatet där.

För något år sedan lanserade även Garmin möjligheten att skapa segment och då började min nyfikenhet och tävlingsinstinkt vakna. ;) Men det är först nu efter att Garmin ändrat om sin websida som jag på allvar börjar kunna använda det.

Den senaste veckan har jag därför plågat stackars Egge med att skapa segment där det saknats. Just att skapa dom kräver att man klickar i en karta och det kan jag naturligtvis inte göra. Men han och även en kollega på jobbet har haft ett fantastiskt tålamod med att hjälpa mig igång med detta. När segmenten väl finns på plats har jag inga problem att se resultatet.

Nu har jag ett tiotal sparade i mitt närområde där jag oftast cyklar och på något enstaka segment ligger jag ganska bra till, men på dom flesta topplistor behöver jag klättra helt klart och det är just detta som är oerhört inspirerande. Nu kommer det börja rycka i benen varje gång vi närmar oss en sådan sträcka och i början av segmentet piper min cykeldator för att visa att det är dags att börja köra hårt. I slutet av segmentet får jag ett glatt, eller oftare ett sorgset pip om att jag inte lyckades slå segmentsledaren, någon av mina vänner eller mitt eget personbästa. Vilket av dessa tre man väljer att tävla emot är en inställningsfråga i cykeldatorn. Just det där ”sorgsna” pipet gör att man kommer köra ännu hårdare nästa gång.

På min favoritsträcka ”>Gamla Nynäsvägen söderut där det är lite tyngre backar och oftast motvind, har jag bara en 52:a placering och således stor anledning att klättra i topplistan.

Det blir väldigt roligt när det är många som ovetande om varandra kör samma sträcka men ändå tävlar mot varandra och sig själv. Så detta är något jag varmt rekommenderar alla som använder en träningsklocka eller cykeldator att titta närmare på. I topplistan kan man också ofta se vilken vindriktning och vindstyrka personerna haft vid tillfället, vilken genomsnittlig puls dom hade om dom använde en pulsmätare och även vilken kraft dom genererade om dom använde en kraftsensor på sin cykel. Även sådant kan man också tävla emot om man vill. ;)

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from .

Mar 182015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Ett ben med cykelsko fastsatt i Garmin Vector-pedal

Nu har jag använt garmins cyklingsdynamik en tid och har dessutom hunnit börja se resultatet av träning och kanske också lite skillnader mellan träning inomhus på trainer och utomhus ute på landsvägarna.

Vad Garmin Cycling Dynamics innebär har jag beskrivit i blogginlägget Garmin Vector och Cycling Dynamics, men det innebär i korthet att man får information inte bara om sin kraft utan även hur kraften fördelas under pedalvarvet och hur effektivt själva pedalvarvet är med ett antal värden. Garmin själva har inte presenterat något om hur datat ska tolkas utan det är upp till var och en. Men när man lärt sig förstå alla variabler tycker jag mig börja se ett mönster och saker att tänka på och utveckla i min cykling och det verkar faktiskt ge bra resultat.

Ikväll blev det tredje vändan ute på landsvägarna för den här säsongen. 58,5km och 1800 kalorier senare tittar jag nöjt på mina värden. Om skillnaderna beror på att jag blir bättre, eller om det ändå är ganska statiskt på en trainer trots varierande träningsprogram och motsvarande helt dynamiskt på landsväg vet jag inte, men det är mest troligt att det är en kombination. På en trainer står cykeln fixerad helt stilla till exempel och man har inget som vind och kurvor som påverkar och temperaturen är stadig och jämn inomhus. Samtidigt behöver jag bara spana in benmusklerna och titta på mina pulskurvor för att se tydliga förbättringar.

Kraft

Kraftvärden har jag sett fram emot att få analysera när utesäsongen börjar. Även om det inte är svårt att generera motstånd inomhus på en trainer så är verkliga backar på något sätt ändå något helt annat.

267 watt Medelkraft
849 watt Maxkraft
300 watt Maximal medelkraft (20 min)
51% vänster/49% höger Balans vänster/höger
92% vänster/90% höger Rundtrampseffektivitet vänster/höger
30% vänster/29% höger Pedaljämnhet vänster/höger
297 watt NP (Normalized Power)

Det jag gläds över idag är att jag aldrig tidigare uppnått en pedaljämnhet på 30%. Garmin själva säger att värden mellan 15% och 40% är rimligt att uppnå men knappast högre. I februari när jag senast skrev om detta låg jag runt 24–25% på någon sorts medel men har nu alltså blivit klart starkare i den uppåtgående dragande rörelsen i bakre pedalen.

Att ha passerat 90% i så kallad ”rundtrampseffektivitet” är också något som är mycket positivt. Det innebär att jag bara lägger på väldigt lite negativ kraft i pedalvarvet. Här säger Garmin att rimliga värden är mellan 60% och 100% och även här närmar jag mig det optimala.

Att kraften och ”Normalized Power” ökar är naturligtvis också roligt och ett direkt resultat av träning och ökad styrka. ”Normalized Power” är den effekt jag beräknas orka hålla under en hel timme. Här har jag alltid legat mellan 200–220 watt och dessutom tagit siffran med en nypa salt eftersom träningspassen den grundats på varit inomhus och aldrig varat längre än 50–60 minuter. Jag tänker mig att en sådan siffra behöver mer tid och data på sig för att bli så exakt som möjligt. Och detta träningspass som varade runt 1:50 timmar är nog betydligt mer rättvisande och då är det glädjande att siffran stiger och inte sjunker :) Men även här är sanningen så klart att jag blivit starkare med tiden och att träning lönar sig.

Cycling Dynamics

Även med cyklingsdynamiken går det åt rätt håll:

343 ° – 243 ° V kraftfas
354 ° – 238 ° H kraftfas

Kraftfas visar hur stor del av pedalvarvet då jag lägger positiv kraft på pedalerna. 0° är när pedalen är i högsta positionen. Här har jag haft en kraftfas som börjat på +4–5° men för några veckor sedan började jag se att min kraftfas började före 0°. Först trodde jag det var något fel i kalibrering eller hur jag trampade, men efter lite efterforskningar på Garmins forum visar det sig att det snarare är något att se som en utveckling och förbättring. Ju större del av pedalvarvet där det genereras kraft, desto bättre och om kraftfasen börjar genom att dra pedalen över toppfasen så kan jag inte tolka det på annat sätt än ökad styrka. På forumen fanns de som hade kraftfaser från 330° till 270°, alltså en väldigt stor del av pedalvarvet. Där är jag ännu inte, men vi får se vad uppföljningen av detta inlägg visar framåt våren. :)

259 ° V kraftfas, båglängd
242 ° H kraftfas, båglängd

Dessa siffror summerar kort och gott den totala kraftfasen i grader. Av ett helt varv på 360° ska jag nog inte vara helt missnöjd. :)

73 ° – 124 ° V toppkraftfas
75 ° – 121 ° H toppkraftfas
51 ° V toppkraftfas, båglängd
46 ° H toppkraftfas, båglängd

Dessa värden visar vilken del av kraftfasen då jag genererar mest kraft, det vill säga är som starkast samt det totala gradtalet för den delen av varvet. Att min största styrka börjar runt 73° är inte så konstigt och har heller inte förändrats speciellt mycket. Jag tror kanske inte heller det är möjligt att annat än att möjligen utöka den fasen ytterligare.

Så för att vara början på säsongen så känns läget under kontroll. Jag har valt att inte samla in och presentera mina piloters värden. Dels för att det är praktiskt besvärligt att samla in och spara den informationen på något bra sätt. Flera använder dessutom olika träningsverktyg för sina analyser vilket gör det extra knepigt. Mina piloter har tillgång till garmin Vector-pedaler för att ha möjligheten att få fram samma värden för sin egen del.

Men när tävlingssäsongen drar igång på allvar om någon dryg månad börjar det bli viktigt att välja den starkaste piloten för dom viktigaste tävlingarna. Men det viktigaste av allt är att man ska få känna den individuella utvecklingen för sin egen del. Att kunna mäta och analysera sin prestation är oerhört stimulerande tycker jag.

Mer om Vector kan man läsa här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Mar 162015
 

Jag måste säga att jag känner mig riktigt glad. När det gäller cykling och piloter har jag verkligen provat allt och inte haft så stor framgång — förrän nu tycks det. Igår cyklade jag för första gången med en ny pilot under vårens sista inomhusträning i Eskilstuna och idag var det dags igen att provcykla med ytterligare en kille.

Han hade läst artikeln i HappyMTB som handlade om mig och tandemcykling. Den publicerades i september förra året och gav mycket positiv respons och någon enstaka intressent men som inte ledde till något mer. Nu hörde han av sig och ville prova och tyckte det lät intressant.

När det är så här svårt att hitta piloter kan jag inte låta bli att undra vad som lockar dessa enstaka cyklister. Jag tycker det borde vara tvärt om, att många fler vore intresserade nu när cykling som motionsform och sport växer så otroligt. Jag och mina vänner har tusen och en teori om varför.

Idag träffades vi efter lite mailkonversation och något telefonsamtal. Visst finns alltid oron där i mötet med nya människor att det ska bli konstlade och knepiga situationer på grund av min synnedsättning, men även denna gång kändes det hur naturligt som helst.

Efter en lång pratstund om allt från kommunikation till cykeldetaljer gav vi oss ut på vägarna. Det var ganska svalt idag med en högsta temperatur på 6 plusgrader och en lite kylig ostlig vind.

Vi for söderut mot Väster Haninge, Tungelsta och ner mot Ösmo och tillbaka, en sträcka jag börjar kunna i sömnen vid det här laget och kan dirigera de som inte är lika hemma i dessa trakter.

Rent fysiskt kände jag mig ganska mör och trött i benen idag efter gårdagens intensiva träning, men när vi hittade en liten klunga cyklister att dra med, försvann tröttheten för en stund.

Även idag hade jag lite problem med tekniken, men idag satt felet mer i mitt huvud än någon felaktig inställning. Jag hade min GPS på manuell paus vilket innebär att jag själv trycker paus och start vid trafikljus och stopp. Vid några tillfällen på väg söderut glömde jag trycka på start efter några trafikljus och tappade på så vis några kilometer och statistik. På vägen hem ställde vi tillbaka GPSen på autopaus vilket fungerar mycket bättre när man har hjärnan fullt med annat.

Att det var träning igår kändes i kroppen och syntes på resultatet. Men det var en bra första runda och det kommer helt säkert resultera i fler.

Jag måste också säga att jag uppskattar att vännerna Patrick, Egge och Peter engagerar sig och planerar och dom är inte bortglömda eller degraderade :) Nu känns det som om jag har 5 piloter att cykla med som är sugna och inspirerade och det borde kunna täcka så att jag får en någorlunda regelbunden träning och även täckning för säsongens alla motionslopp och tävlingar. Det är det viktigaste.

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Mar 142015
 

Bild: Joakim Nömell med pilot Martin Schreiber cyklar tandemcykel

Bild: Joakim Nömell med pilot Martin Schreiber vid cykel

Idag var det dags för den sista inplanerade inomhusträningen före sommaren. Vägarna är snöfria och åtminstone om man håller sig borta från gång och cykelvägar är det fritt från grus. Premiären föregående helg gav verkligen en försmak på vår som hette duga. Men nu är det lite svalare igen.

Idag måste jag erkänna att jag kände mig lite nervös. Vid förra inomhusträningen i februari provcyklade jag med en ny pilotaspirant som en vän känner. Vi cyklade då några varv och konstaterade båda att det kändes helt OK och han sa sig vara intresserad av att prova mera.

Idag åkte bara han och jag till Eskilstuna. Det är alltid lite nervöst att ge sig iväg sådär med nya människor man inte känner och inte vet hur dom är. Det handlar mest om små vardagsting som att om han ska tycka det är naturligt att ledsaga när man inte är på cykeln. Till och från omklädningsrum, toalett, hjälpa till med kaffe, hitta ens grejer etc. En del människor har bara det där naturligt i sig att inte bara gå iväg. Ledsagningen blir som en naturlig del. Jag tycker alltid det är ett sorts underläge att inte kunna gå på toa när det passar eller gå och hämta kaffe när jag känner för det utan att be någon om hjälp. Ofta kan jag bli mer pinknödig eller kaffesugen just för att det kan kännas jobbigt att be nya människor om den hjälpen.

Men som allt som oftast med sådan oro var den helt obefogad även idag. Min nya cykelpartner verkade inte alls tycka det var märkligt att jag inte hittar på en idrottsarena som jag besöker allt för sällan. För övrigt är nog idrottsarenor rätt komplicerade att lära sig även om man är stammis där.

Vi lastade cykel och packning och for iväg. Även denna gång var vi ute i god tid för att hinna få ihop allt innan tiden på träningsbanorna började.

Idag körde vi fyra ganska hårda pass på runt 20 minuter. Vi följde väl inget speciellt upplägg annat än att känna på varandra och den sortens körning passar mina behov för tempo framöver. Att ligga och nöta tid och varv i lugnt tempo timme efter timme på en 200 meter lång löparbana kändes som något man kunde spara tills man kommer ut på landsvägarna.

Ett litet tekniskt problem inträffade som känns lite irriterande. Jag fick hjälp att starta min cykeldator och då råkade fel cykelprofil bli inställd. Så när jag kom hem hade jag bara tid, puls och kraftdata registrerade, men ingen distans och fart. Det är väl egentligen ingen katastrof inomhus men det hade varit intressant att se vad vi presterade eftersom vi körde ganska hårt periodvis. Men sådär kan det bli när man inte har samma utrustning :)

Det var ett lite kortare träningspass idag, så vid 16:30 packade vi ihop, lastade bilen och for hemåt igen. Benen kändes möra, precis som det ska vara.

Imorgon väntar en ny sådan här upplevelse. Då träffar jag ytterligare en ny pilot att provcykla med, men nu har man ju vanan inne ;)

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Eskilstuna, Sodermanland County, Sweden.

Mar 082015
 

Idag var planen att ta en premiärtur ute på vägarna. Jag och pilot Peter hade bestämt att ta en första runda. När jag vaknade var det till ljudet av stark vind som skakade fönsterrutorna och gjorde att det drog rejält genom ventilationsgaller och otäta fönsterramar. Det kändes inte så kul just då, men vi bestämde att köra i alla fall för att se hur långt vi kom. Vindprognosen för dagen sa mellan 6 och 11 sekundmeter men det lät betydligt mer än så.

Man behövde bara gå ut genom dörren för att känna att beslutet var helt rätt. Solen sken och vindarna var relativt ljumma och det doftade verkligen vår! :)

Vi spenderade lite tid med att montera Vector-pedaler och cykeldatorer. Speciellt rutinen för att kalibrera kraftsensorerna för mig och min pilot kräver en viss ordning som vi inte har hittat ännu.

När vi väl rullade iväg söderut var siktet inställt på Nynäshamn. Peter som aldrig cyklat förut i mina trakter fick ta väginstruktioner från en blind :) Jag har cyklat ganska mycket här så klart och hittar ganska bra, men några felaktiga vägval blev det så vägen ner till Nynäshamn blev en mil längre än tänkt. Motvinden ner var också ganska mördande stora delar, men vi lyckades ändå hålla en ganska god fart. GPSen visade ett snitt på 28km/h, men då tror jag den räknar med stopp och pauser trots att den är inställd på att inte göra det. Det är någon ny bugg eller finess i Garmin Connect som fler än jag klagat på.

När vi väl rullade in i Nynäshamn kändes det skönt. Jag hade ont i rumpan, svanken ch armarna. Ibland kändes det som om jag satt för lågt, ibland för högt och mitt ”tjurhornsstyre” gjorde också att jag hade begränsade psotioner att hålla i. Att jag inte satt bra bekräftades sedan när jag kom hem och analyserade datat från cykelturen. En ganska stor obalans mellan höger och vänster ben, betydligt större än jag brukar ha inne på trainer där jag sitter bra.

I Nynäshamn blev det en kort kaffepaus. Ingen av oss är speciellt förtjust i allt för långa fikapauser som mest gör att man blir kall och stel och även om vi inte satt så länge, började jag snart huttra. Och när vi väl rullade igång kändes det i benen, både att vi suttit stilla en stund och träningsverken från löpträningen dagarna innan.

Men hem blev det lugnare men mestadels medvind som ibland blev kantvind. farten ökade också betydligt och vi körde rätt denna gången. Landsvägsmilen höll vi över 40km/h på, men så fort vi närmade oss bebyggelse och tätort sjönk hastigheten igen så klart.

Genom Tungelsta på väg hem slog vi igång kameran en stund för att visa det underbara vädret och väglaget. Ber om ursäkt för att filen är aningen stor och kan ta lång tid att ladda då jag varit för lat för att krympa ner den till ett behändigare format. Man får glädjas åt den maximala bildkvaliteten istället :)

Väl hemma igen kändes det, efter 9 mil att v fått en rejäl premiär. Trots kisspaus och trafikkörning slutade snittet på dryga 33km/h.

Nu är hjulen i rullning. Nästa lördag är det årets, eller säsongens sista inomhustränng. Sedan kan cyklarna börja skitas ner på riktigt utomhus och jag längtar verkligen efter mer cykling ute. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Mar 062015
 

en av dom stora privata fördelarna med att min arbetsplats flyttat in till Kungsholmen är närheten till en av mina duktiga ledsagare för löpning. Han jobbar bara några kilometer bort och det gör att logistiken kring vår träning tillsammans blir klart mycket enklare än om någon av oss ska åka långt. Att han är en sjukt duktig löpare gör ingenting heller :)

I onsdags var det premiär för i år. Eller det var egentligen inte sant då vi sprang på min hemort runt nyåret. Men nu kändes det ändå som säsongspremiär och Stockholm börjar likna vår.

Det är väldigt inspirerande att springa längs Stockholms vatten i princip hela vägen och hela stråket är fullt av promenerande och löptränande människor. Det är klart mer fart och rörelse än på dom tomma vägarna hemma i Haninge.

Premiären i onsdags och dagens pass kändes bra i kroppen. Efter över tre veckors förkylning med vansinnig hosta, har jag ändå hunnit några pass på trainern och löpbandet. Så när det väl var igång kändes det inte så illa som jag befarade.

Men att springa utomhus ”på riktigt” med ledsagare är en väldig skillnad jämfört med att springa inomhus på ett statiskt löpband. Om man som jag har en synnedsättning tycker jag också det innebär att träna balans och att parera för underlaget vilket blandar in betydligt fler muskler än på löpbandet.

Planen är nu 2–3 gånger per vecka och däremellan cykling resterande 3 dagar. Jag känner att formen kommer vara bra till tävlingssäsongen börjar.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Mar 032015
 

Bild: En bakmaskin

Bild: Innehållet i degbunke på en bakmaskin

Nu var det dags för ett sådant där ryck igen. Jag blev plötsligt sugen på hembakat färskt bröd och då åkte bakmaskinen fram igen. Det var nästan tre år sedan senast vi använde den och dess existens börjar faktiskt kännas onödig. Ikväll rusade den äldsta ängeln till dotter jag har ner till affären för att köpa torrjäst som var den enda ingrediensen vi saknade för att kunna skapa vanligt sött honungsbröd till frukost imorgon bitti.

Knapparna på maskinen börjar kännas sunkiga och reagerar dåligt när man trycker på dom. Av ålder och allt för lite användning så risken finns att den är inne på någon av de sista verserna. Men jag blir alltid lite sentimental när maskinen åker fram. Vissa saker, lukter eller musik kan framkalla väldigt starka bilder och just den här får mig att minnas köket i huset ute i Österskär utanför Åkersberga väldigt detaljerat, trots att det snart är 25 år sedan. Kan minnas möblerna, i vilka lådor olika saker låg, det där hörnskåpet under köksbänken vi kunde krypa in i när vi var små och liknande. Jag minns den där morgonen när jag och Golden Retrieverhunden Sazza skulle åka veckoslutsbuss till småland. Precis innan taxin skulle komma tappade jag en kaffekanna i golvet och medan jag torkade upp passade hunden på att äta upp ett halvt paket smör som hon sedan spydde upp på bussen och nästan alla passagerare var involverade i att torka smörfylld hundspya :)

Allt för en liten bakmaskin :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

 Posted by at 21:53  Tagged with:
Mar 012015
 

Bild: Tävlingslicens framsida

Bild: Tävlingslicens baksida

I dagarna kom ett symboliskt viktigt och efterlängtat brev innehållande årets tävlingslicens. Även om det dröjer innan vägarna är torra och cyklingen kan börja på allvar, så känns det som en start på tävlingssäsongen. Jag hoppas den ska bli bättre i år jämfört med förra året som slutade innan den knappt hunnit börja på grund av skador och sjukdom.

I år hoppas jag att den här tävlingslicensen ska ta mig in i talanglaget och vidare in i landslaget och det vore fantastiskt att få tävla utomlands redan i år. Vi får se hur det går :)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,




Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Feb 242015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Ett ben med cykelsko fastsatt i Garmin Vector-pedal

Här om veckan lanserade Garmin nya mjukvaruuppdateringar både till cykeldatorerna Garmin Edge 810 och 510 samt till kraftmätaren Garmin Vector.

Förutom en rad bugfixar för cykeldatorerna, var den största nyheten är att
man lanserar cyklingsdynamik vilket ger ägare av Vector med
dubbelavkänning ytterligare information om hur man trampar.
Cyklingsdynamik mäter var kraften placeras genom hela pedalrörelsen, var
på pedalen den placeras samt identifierar om cyklisten sitter eller står
upp. Just presentationen om cyklisten sitter eller står upp verkade inte
lanseras i denna version.

Och är man en sådan som älskar att djupdyka i siffror så finns det mycket att förstå och lära sig av sin cykelteknik. Och för mig blev detta snabbt ett sätt att sträva efter bättre och mer effektivare teknik.

Bild: Skärmdump från Garmin Connect

Bild: Skärmdump från Garmin Connect

Power-Phase Data

”Power-Phase Data” beskriver vilken del av pedalvarvet då cyklisten genererar positiv kraft för respektive ben. 0 ° motsvarar toppen av pedalvarvet och 180 ° när pedalen är längst ner:

Left Power Phase
4 ° – 235 °
V kraftfas
Right Power Phase
8 ° – 225 °
H kraftfas

Här visar den att min kraft i vänster ben börjar vid 4 ° och slutar vid 235 ° och för höger ben börjar kraften vid 8 ° och slutar vid 225 °.

Nästa siffra:

231 °
V kraftfas, båglängd
och
217 °
H kraftfas, båglängd

visar att jag genererar kraft totalt 231 ° av pedalvarvet för vänster ben samt 217 ° för höger ben.

De här siffrorna säger mig att jag genererar kraft ganska stor del av pedalvarvet och ju söttre del, desto bättre. Att generera kraft runt hela pedalvarvets 365 ° vet jag inte om det är möjligt, men man vill sträva så nära det som möjligt. Det andra jag får veta är att jag har en liten ojämnhet i styrka mellan höger och vänster ben vilket är en bekräftelse på det jag nästan kan känna i de tyngre backarna. En sådan liten obalans mellan de båda benen är nog helt i sin ordning och så länge det håller sig inom rimliga nivåer är det inget jag tänker göra något åt. Jag tror att dessa värden jämnar ut sig med mer träning.

Peak Power Phase

”Peak Power Phase” är nästa värde som visar i vilken del av pedalvarvet jag genererar den mesta kraften, samt hur stor del av pedalvarvet det är:

Left Peak Power Phase
73 ° – 124 °
V toppkraftfas
Right Peak Power Phase
75 ° – 121 °
H toppkraftfas

Här kan jag se ganska väntade värden, att den mesta kraften genereras mellan 73 ° – 124 ° för vänster ben samt 75 ° – 121 ° för höger ben. Här kan man se en jämnare balans mellan höger och vänster ben samt att den mesta kraften skapas när pedalen trycks mellan ”klockan 3 och klockan 6″.

Av det totala pedalvarvet blir det således:

51 °
V toppkraftfas, båglängd
och
46 °
H toppkraftfas, båglängd

51 ° och 46 ° av det totala pedalvarvet. Samma sak här, desto större del av varvet jag genererar mycket kraft, desto mer effektivt. Det här bygger på principen att när det främre benet trycker ner pedalen, ska det bakre benet dra upp pedalen. Eftersom det är olika muskler som jobbar, sparar man energi och låter musklerna hjälpa varandra.

Jag har inte spenderat så mycket tid på att försöka ta reda på vad andra amatör- och elitcyklister presterar för att jämföra och se vad som är rimligt att uppnå. Men helt klart är att det finns att jobba på.

Platform Center Offset

”Platform Center Offset” är en siffra som kanske kan vara till nytta vid så kallad ”bike fit” då man får hjälp att hitta en optimal inställning av sin cykel för bästa sittposition etc. Dessa siffror visar var i pedalen kraften genereras i ett medeltal, där 0 är precis i mitten av pedalen och ett positivt värde är längre ut på pedalen och ett negativt värde är längre in på pedalen, dvs närmare vevpartiet.

1 mm
V KPM, medel
5 mm
H KPM, medel

Här kan man se att min huvudsakliga kraft genereras +1mm från centrum av pedalen för vänster ben och +5mm för höger ben. Jag har inte försökt att justera om klossar på skor etc för att se om värdet för höger ben går att få mer mot centrum. 5mm är verkligen inte speciellt mycket. Jag tror att det förutom klossars montering också kan bero på en naturlig skillnad i snedhet i ben, knän eller fötter och att om man inte har något besvär, vilket jag inte har, behöver man inte lägga ner så mycket energi på detta.

Jag kan dock se genom mina träningspass att denna siffra är ganska konstant, så om ett antal träningspass kanske jag ändå försöker flytta höger kloss lite för att se vad som händer.

Balans, TE och PS

Under sketionen kraft när man analyserar sina data, finns några värden som jag egentligen tycker borde ligga under cyklingsdynamik.

49% vänster/51% höger
Balans vänster/höger

Balans vänster/höger anger ett totalt medelvärde för balansen mellan vänster och höger ben. Här får jag bekräftat det jag kan se i värdena för cyklingsdynamik ovan, att jag har en ojämnhet mellan vänster och höger ben. Lite förrvirrande är att jag tolkar det som att jag här är svagare i vänster ben än höger ben.

84% vänster/82% höger
Rundtrampseffektivitet vänster/höger

Rundtrampseffektivitet, eller ”Torque Effectiveness (TE)” visar hur effektivt rundtramp man har runt hela pedalvarvet. Detta mäts genom att mäta om någon negativ kraft genereras då det ”bakre” benetlyfter upp pedalen. Hjälper det bakre benet till att lyfta pedalen genereras positiv kraft medan det genereras negativ kraft om det bakre benet inte orkar och håller emot den uppåtgående rörelsen.

Garmin själva säger att värden mellan 60% och 100% är rimliga värden och att det är fullt möjligt att nå 100% rundtrampseffektivitet. För att nå detta värde behöver inte det bakre benet dra hårt, men får inte generera något motstånd. Jag själv hamnar antagligen här på någon sorts medelvärde och att jag åter igen är mer effektiv med vänster ben än höger ben, men att ojämnheten är inom marginalerna.

25% vänster/23% höger
Pedaljämnhet vänster/höger

Pedaljämnhet, eller ”Pedal Smoothness (PS)” är ett värde där man dividerar medelkraft med maxkraft * 100. Man får då fram hur jämnt kraften fördelas över hela pedalvarvet. För att nå 100% måste man således generera exakt lika mycket kraft genom pedalvarvets 360 ° vilket i praktiken är omöjligt. Garmin själva säger att värden mellan 10% och 40% är rimliga, så även här hamnar jag på ett medel ungefär.

Dessa värden är plockade ur ett intervallpass på 60 minuter med 9 * 3 minuters intervaller, 4% lutning på trainer och tyngsta växeln samt med 2 minuters vila mellan varje intervall, 10 minuters uppvärmning och efterföljande avkylning. Uppvärmning och avkylning påverkar så klart mina medeltal varför jag i framtiden avser att separera dessa pass för att bara få så mycket rättvisande data som möjligt. Under detta totala pass genererade jag:

188 watt medeleffekt
372 watt Maxkraft
216 watt Maximal medelkraft (20 min)
209 watt NP (Normalized Power)

När sommarsäsongen börjar och slutar får jag väl lov att återkomma med motsvarande genomgång för att se om något hänt med dessa värden. Träningspasset jag kört är inte det tuffaste i värden heller och helt säkert inte det maximala jag orkar prestera.

Mer om Vector kan man läsa här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

%d bloggare gillar detta: