Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #2

Bild: Zwift race

Seriens andra Race på Zwift, denna gång 4 varv på Watopias hilly-bana. Det är en bana jag borde köra oftare eftersom den är ganska plågsam trots sina korta varv på dryga 8km. Den är förvisso en del av min favoritbana ”Figure 8”.
Ikväll var tekniken med mig då jag bytte av wattmätare efter förra veckans katastrofresultat. Men jag hade ändå inga höga förväntningar på mig denna dag eftersom jag just kom hem från ett 8km löppass i ganska bra tempo. Men jag trodde kanske att jag skulle orka trycka på lite mer ikväll. :)

Racet började hårt som vanligt. Första varvet kände jag mig stark som alltid i början. Min bästa tid på 13:10 och en medeleffekt på 261 watt. Jag låg i en stor grupp, osäker på om det var en A- eller B-grupp.

Andra varvet blev genast tyngre. 14:29, 1:20 sämre än första varvet och bara 229 watt. Här fick jag krampkänning i låren och det gick tungt.

Tredje varvet började jag ”längta hem” ordentligt. 14:55 minuter och 218 watts medeleffekt och krampen utvecklades fint. Jag fick även kramp i vänster vadmuskel som började rycka okontrollerat. :)

Sista varvet handlade mer om att bara ta sig i mål. 15:04 minuter, nästan 2 minuter sämre än mitt första varv och en medeleffekt på 209 watt. Man kan säga att jag hade tagit slut helt. Vissa partier kunde jag bara trampa med ett ben eftersom vänster vad hade ”hälsat hem”. Pulsen sjönk från runt 165bpm till 159bpm.

Slutresultatet är kanske inget jag kommer känna mig nöjd med jämfört med vårvinterns prestationer. 232 watt i medeleffekt. 164bpm i medelpuls och 65% i zon 4 och resten i zon 3. Sammanfattningsvis kan väl säga att det åtminstone var ett gediget träningspass. Serien har bara börjat med 2 av 15 deltävlingar, så det finns tid till förbättring. Just idag har resultatlistan inte hunnit komma ut, men jag tror inte jag bryr mig om placeringen den här veckan heller. Plats 40-nånting förra veckan. Närmare slutet än toppen om man så säger.

Nya tag nästa vecka!

Här kan man se dagens race på Strava:

Andra bloggar om: , , , , ,

När man förlitar sig för mycket på tekniken istället för att lyssna på kroppen

Bild: Zwift-avatar på London-banan

Tekniken har alltid varit central i min träning inom simning, löpning, cykling och rodd. Att mäta träningspass och delmoment för att se förbättringar eller försämringar är ett måste för mig.

Samtidigt har jag tränat så mycket så att jag borde kunna säga när tekniken faktiskt inte funkar som den ska. Men då har jag istället tänkt att det är något fel på kroppen.

Det började för några veckor sedan med att min kraftkurva sjönk markant när jag cyklade. Det handlar helt enkelt om hur många watt jag får ur benen när jag trampar. Effekten mäts i mina pedaler eller i min trainer. Jag började göra tester mellan dessa båda men jag tror att jag gick vilse i testandet eftersom jag måste engagera familjen för att avläsa resultaten och ändra effektkälla etc och det är väl inte helt lätt med en familj som generellt är måttligt intresserad av att hjälpa till. När allt fungerar går det bra, men när jag behöver lägga ner lite tid på att undersöka saker, blir det svårare.

När det var race i onsdags slet jag som ett djur. Med tanke på hur kroppen kändes och hur svetten rann, borde det ha gått ganska bra. Givetvis krampade benen i backarna mot slutet, precis som dom ska göra, men när jag såg resultatet häpnade jag. 216 watt i medeleffekt och med hög puls. Jag tänkte att OK, hela familjen är mer eller mindre förkylda och snoriga och även om jag inte känner något speciellt så har jag väl en infektion i kroppen.

När jag körde igår igen slet jag kanske inte som under ett race, men det kändes bra och jag tryckte på som under ett bra tempopass. När jag sedan läste av resultatet började jag äntligen inse att sådär dåliga resultat är inte möjligt ens med en kännbar sjukdom i kroppen.

Jag har tidigare skruvat isär mina Garmin Vector-pedaler för att plocka ur mitt eget hår som snurrat in sig i pedalerna och då har effekten rättat till sig. Nu fanns inget hår insnurrat i spindeln vilket kändes konstigt. Men jag tog fram mitt andra par effektpedaler som jag normalt sett använder till mina piloter och körde ett nytt pass idag och se då började det hända saker. :)

Idag körde jag ett pass på London-banan och jag förstod direkt att problemet hade varit tekniken. De andra paret effektpedaler visade jämnare och högre effektvärden efter kalibrering och var inte lika fladdriga i effekten. Efter avslutat pass hade jag också plötsligt en medeleffekt på 228 watt och det stämde betydligt bättre med min fysiska insats.

Nu återstår bara problemet att försöka utröna vad som är fel med effektpedalerna. Förhoppningsvis räcker det med att ta isär dem helt och hållet och hitta hår och damm som inte syns utifrån. I värsta fall har dom gjort sitt och givetvis har garantitiden gått ut. Men ett problem i taget. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #1

Höstens första deltävling online med Zwift har körts idag på banan i Richmond, USA och det kändes tungt och gick uselt. Men jag körde och det är det viktigaste.

Det finns egentligen inga bortförklaringar; det är bara att titta i loggen så kan man se att det varit väldigt lite cykling den senaste månaden och mer fokus på löpning. Jag tyckte själv att jag har cyklat som bara den och att det var märkligt att det kändes som det gjorde idag, men loggen talar sitt tydliga och obönhörliga språk.

Idag orkade inte benen helt enkelt. Det första av två varv på banan gick ganska bra med personbästa, men andra varvet var nästan tre minuter långsammare och handlade bara om att släpa sig i mål. Det är som en ledsagare och PT jag springer med brukar säga, mängd och kontinuitet är allt.

Det här var första av 15 deltävlingar som pågår varje onsdag fram till jul, så jag har gott om tid på mig kan man säga. Nya tag nästa vecka. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Velothon Stockholm 2017

Inför årets upplaga av Velothon Stockholm hade jag som vanligt velat slå förra årets tid, förutsatt att väder- och vindförhållandena var gynnsamma. Men jag kände när det närmade sig start att planen kanske skulle få revideras. Jag och min pilot har inte fått till särskilt många träningspass tillsammans den här säsongen och ingen av oss har kört särskilt många träningspass med längre distanser.

För egen del som tränar till 99% inomhus, är det svårt att få till motivationen att sitta längre än 1,5 timmar på trainern. Sedan börjar den väldigt statiska miljön och sittställningen påverka.

Men Velothon Stockholm är ett av dom bättre loppen med ett fantastiskt arrangemang och en suveränt trevlig och varierande bana, så det är ändå alltid lika roligt att köra.

Klockan ringde 05:50 och det dröjde en stund innan jag förstod varför den ringde. Jag reste mig ur sängen inställd på att åka till jobbet och det tog några sekunder att ”vakna till” och inse att det var söndag och cykling. Och som vanligt inför sådana här händelser sover jag ganska oroligt, mest rädd att försova mig. Jag sover ryckigt under natten, men just när klockan ringer har jag alltid lyckats somna.

Allt var förberett för att minimera stress och risken att glömma något. Frukosten bestod av risgrynsgröt som är svår att få i sig i den mängden vid den tiden på morgonen. Sedan återstår bara att smörja benen med liniment och… ja… rumpan med lite Medevisalva, kontrollera att GPS, pulsband och hjälm är med.

Väl inne vid start har vi knappa 15 minuter på oss. Det är OK så länge allt flyter, men lite kort om tid annars. Men idag gick det bra. Vi hittar våra kompisar i startfållan och behöver inte stå så länge så att man hinner börja frysa. Det var inte ens kallt idag och jag tar av vindjackan innan vi rullar iväg.

Känslan är alltid densamma, god stämning och grupp efter grupp som rullar iväg. Snart är det vår tur att ligga där mitt i en stor grupp och rulla ut mot ett antal mil.

När starten går kommenterar vi någon som står vid vägen alldeles efter start för att laga punktering. Vi säger att det är surt att råka ut för redan nu. Bara några minuter senare längs Ringvägen får vi punktering på framhjulet, det är lite udda. Vi rullar åt sidan och en trevlig funktionär ansluter och hjälper oss lite. Nu är det vi som står här längs vägen bara någon kilometer från startfållan och grupp efter grupp rullar förbi tills det inte kommer några fler.

Jag har fått viss rutin på att byta slang men har bara en handpump. Men snart rullar vi på igen och då finns ingen bakom oss. Vi är helt sist iväg i hela Velothon Stockholm. Funktionärerna har till och med börjat släppa på trafik när vi kommer farande ner i Södra Länken. Behöver jag förklara hur det känns? :)

Det dröjer en liten stund innan vi kommer ikapp dom sista cyklisterna. Vi jagar på och passerar många även om det bitvis är svårt att köra fort på grund av vägarna och oordnade grupper av cyklister som fladdrar över vägbanan. Det är egentligen först när vi kommer till Brandbergen som det börjar bli glesare framför och vi kan börja köra lite mer fritt. Men då har jag nog dragit på mig lite mjölksyra och dessutom krampkänning i ena benet. En del i det är kanske att jag inte vilat dagarna innan loppet som jag borde. Men det blir säkert också ett stresspåslag när man vill jaga ikapp. Men 15 mil är en ganska lång sträcka att jaga på och även minutrar tar lång tid att jaga ikapp. Och nu är vi minst 10 minuter bakom vår grupp. Det kommer ta mil att ta igen.

Det är här vi drar ner ambitionsnivån. Vi måste orka hela loppet och vi är inte tillräckligt tränade för att ligga och köra fullt solo i flera timmar. Så här långt bak finns inga grupper att köra med då vi fortfarande passerar dom som ligger i ett lägre tempo. Ett tag lägger vi oss bakom grupper som kör runt 30km/h för att vila oss lite, men så fort det blir platt och fritt så blir det för långsamt för oss och vi ligger ensamma igen.

Vi ligger ensamma större delen av vägen ner till Nynäshamn och slås av att alla stora grupper är borta. Vi passerar mest enstaka cyklister eller mindre grupper. Dom andra ligger fortfarande för långt fram.

Vi tar korta pauser på varje depå vid Årsta Havsbad och inne i Nynäshamn för att sträcka på benen och fylla på vatten.

När vi vänder i Nynäshamn och är på väg hemåt igen blir terrängen mer kuperad en stund genom Stora Vika och Sorunda. Ett par rejäla backar som vi känner att vi får kämpa med idag. Jag minns förra året då vi gled upp för samma backar med en knappt märkbar pulsökning, så skillnaden är stor i år.

Vid den näst sista depån vid ca 12 mil hittar vi Patrick från vårt gäng som släppt dom övriga och vi rullar vidare tillsammans. Nu blir det lite lättare och aningen plattare igen, men också kroppen började svara bättre. Krampen i ena benet försvann och pulsen låg stabilt även i motluten. Det var så jag hade velat känna från start.

I Handen stod våra familjer och skrek på oss och sen var det bara att slita dom sista 20 kilometrarna in mot mål. Sträckan in till stan är både knixig och guppig av dålig asfalt. Vi tog ett sista kort depåstopp i Länna.

Liljeholmsbron, Hornsgatan och slutsporten längs Ringvägen i mål kändes bra. Vi rullade i mål på 5:04 officiell tidtagning och det kanske jag inte är helt nöjd med. Men efter förutsättningarna ett bra träningspass. Det blev som vanligt kaffe, kycklingsoppa och vila i gräset en stund innan vi på lite vingliga och stela ben tog oss upp och iväg till pendeltåget.

Vädret var perfekt, funktionärerna glada och trevliga och ungdomarna som hjälpte till i depåerna var väldigt glada och taggade. Särskilt i Älta, Brandbergen, Nynäshamn och Handen var det mycket folk ute men så klart även på andra ställen. Dom skulle bara förstå hur roligt och peppande det är med det stöden.

Jag ger åter igen Velothon ett stort minus för att det inte fanns kaffe i depåerna. Godis, banan, sportdryck och chokladbollar, men man är aldrig så kaffesugen som när det inte finns något. Och dom släta solbullarna hör liksom till på något vis. Men kaffet är viktigt tycker jag, både för värmen och koffeinet. Lite mer pyssel att hålla kaffe klart, det inser jag, men det har andra klarat.

Annars finns verkligen ingenting att klaga på. En underbar bana med stor variation både profil och miljö. Orter och landsväg, platt och kuperat och en lagom distans. Varje delsträcka hinner inte bli tråkig som det kan bli p en del andra lopp där man ser staden 2 sekunder och sedan försvinner ut i ingenting ett antal timmar och kan cykla flera mil på en och samma väg, dessutom utan att se en enda cyklist varken bakom sig eller framför sig. Här kunde det också långa stunder bli tomt och man hamnade i ”ingenting” och man undrade vart alla människor tog vägen. Men ett par tusen cyklister fyller inte en sträcka på 15 mil.

Slutligen vill jag bara säga något kort om hat. Alltså det näthat som förekom både före och under loppet i sociala medier gör mig både förvånad och ledsen. Jag har åter igen valt att inte alls lägga mig i. Ingen kan vinna en sådan strid bland tangentbordskrigare och det är nog klart som vatten att merparten inte skulle uttrycka sig så i verkliga möten. Bakom datorn kan man skriva vad som helst utan eftertanke eller minsta ödmjukhet. Och jag kan bara hoppas att dom som drev det så frenetiskt, att ni verkligen har ett bättre liv än vad det ser ut för. Sett er framför datorn och läs igenom det ni skrev och fundera över proportioner och om den energi man lägger ner på att ondgöra sig över sånt här, kanske kunde läggas på något lite bättre. Exempelvis ta cykeln en sväng? ;)

Och jag älskar verkligen alla er som istället gick ut och ropade, hejade, klappade, bankade i saker, blåste i instrument, poppade musik och slog på tamburiner. Nynäshamn vann min tävling för bästa stöd igen tätt följd av de andra orterna som istället för att vara bittra, valde att ha kul tillsammans med oss com cyklade. För vi hade verkligen skitkul mer er! :)

Vi ses nästa år!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Sthlm Bike 2017

Klockan ringer 05:00 och som vanligt sådana här dagar, har jag sovit ganska oroligt, rädd att försova mig. Så jag vaknar och flyger ur sängen klarvaken. Jag känner mig inte ens trött längre.

Det blir ingen frukost idag. Frukost får vi vid målgång och loppet kommer ändå bli av det lite lugnare slaget och inte så förfärligt långt så jag kommer orka köra på reserverna.

Alla kläder ligger framlagda i rätt ordning. Bara att smörja in benen med liniment eftersom det inte längre är högsommarvärme ute såhär tidigt. Alla förberedelser och lukten av linimentet får nästan kroppen att gå igång, pulsen stiga och svetten att börja rinna. :)

05:40 kommer min pilot ”MP”. Vi pumpar rätt tryck i däcken och promenerar den korta vägen till pendeltåget. Förvånansvärt många som ska ut och resa såhär dags men ingen cyklist i sikte ännu. På Stockholm Södra kliver vi av och där stöter vi på dom första deltagarna. Vi rullar ner till start och för en gångs skull är vi ute i väldigt god tid med över en halvtimme till start. Området är än så länge ganska tomt på folk, men fler tillkommer hela tiden. Jag hälsar på min chef som ska rulla med sitt kompisgäng och sedan går vi fram och ställer oss i den svarta, snabba gruppen längst fram och inväntar våra kompisar.

Thomas, Patrick och Patrizia ansluter och vi är redo. Patrick och Patrizia ska köra på sina nya MTB, bara den en prestation ett sånt här lopp. Dom kommer inte riktigt hålla vårt tempo.

Starten går och vi rullar iväg. Jag skriver ofta om den här känslan när starten går, hjul mot asfalt, växlar som rasslar, glada människor runt omkring och staden luktar fantastiskt och är så tyst en sådan här tidig söndagsmorgon. För mig är det så häftigt att få cykla i stan som alltid annars utomhus bara rullar på landsvägar och idag dessutom i en biltom stad på avstängda vägar för oss cyklister.

Färden går över Djurgården upp mot Gärdet och Frihamnen. Vi rullar förbi dom flesta men ute på Djurgården får vi vårt klassiska kedjehopp där kedjan fastnar innanför kransarna och det tar en stund att få ordning på. Det är ett problem tandem dras med verkar det som. Många av dom vi passerat rullar förbi igen. Men vi är snart igång igen och kör på lite.

Vid Stora Skuggan är banans första depå och vi stannar för en kaffe och chokladboll. Fikastoppet blir lite längre än vad jag egentligen gillar, men jag fryser inte, det är ingen tidtagning och staden inbjuder inte till allt för snabbkörning. Vi träffar Patrick och Patrizia igen innan vi rullar vidare upp mot Bergshamra och vändningen vid Ulriksdals slott.

En av mina favoriter längs banan är nog när vi får trycka på längs en helt avstängd Sveavägen. Det går undan och är som gjort för lek och att jaga varandra. I år tar Thomas oss fram till första rödljuset trots trasig bakväxelvajer, men jag skyller på att jag inte riktigt var taggad idag och inte riktigt hade klart för mig hur jakten såg ut. :)

Färden går vidare runt Kungsholmen, över Västerbron och Söder Mälarstrand för att sedan ta en sväng upp över Södermalm innan slutspurten. Det blir inte så mycket spurt på grund av korsningar och lite dålig asfalt.

Vi gick i mål på 1:51 med en rulltid på 1:39. Således ungefär 12 minuters stopp med kedjetrassel och fika. Det kändes väldigt långsamt, men ändå visade det sig att det var 3 minuter snabbare än förra året. Huvudsaken är att man åtminstone försöker förbättra sig själv hela tiden. Så jag är nöjd.

Frukostserveringen flöt på bra och bestod av kaffe, yougurt, fralla och lattedryck. Jag blev också intervjuad av Sthlm Bike och nu är det dags att rulla hem.

Sammanfattningsvis; ett kanontrevligt lopp olikt många andra. En lagom distans som passar dom flesta oavsett ambition och en otrolig miljö. Stockholms cykelbanor har ju en del att önska på sina ställen med dålig asfalt med kanter och gropar som inte är optimalt för carbonhjul i högre farter.

I år startade ungefär 1500 och det blir fler och fler varje år. Jag kan verkligen rekommendera det här.

Här kan man se dagens aktivitet:

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Orutin och haveri

Idag var det ett perfekt cykelväder med lagom temperatur runt 16 grader och nästan ingen vind. Jag och ”MP” bestämde att ta en sväng för att förbereda oss inför dom kommande motionsloppen Sthlm Bike och Velothon Stockholm dom två kommande helgerna.

I mitt fall har det bara funnits möjlighet till inomhusträning efter att cykeln hängdes upp efter Vätternrundan. Det har blivit en hel del timmar på trainer ändå, men inomhus är det svårt att motivera sig till pass längre än 1½ timme.

Vi rullade Gamla Nynäsvägen söderut i god fart. När vi nådde hamnen hade vi ett snitt på 33km/h trots att vi fick köra lugnt genom stadskärnan på grund av all trängsel. Det är här orutinen kom in i bilden. När vi for hemifrån hade jag glömt ladda cykeldatorn, men tänker att 28% på en Garmin Edge 810 med 12–15 timmars batteritid borde räcka dit och hem. Men när vi kom fram visade batteriindikatorn 5%. Antagligen hade den legat lite för länge och tappade ström fortare än normalt. Det var inte att tänka på att det skulle räcka även hem.

Men kaffet var gott och bullen var välförtjänt där i solen på bryggan i gästhamnen. Trots att man känner att dagarna blivit svalare dröjer sig sommardofterna och känslan kvar. Det luktar nyrökt fisk, nybakat, hav och båtavgaser, då är livet bra gott. :)

På hemvägen tänker jag mig att telefonen får logga turen. Det innebär att det inte blir någon loggning av puls vilket stör mig. Jag konstaterar dessutom att även telefonens batteri är på upphällningen, märkligt nog lika mycket som cykeldatorn när vi åkte hemifrån, 28%. :P Men även det borde räcka.

Vi tar innevägen genom Stora Vika och Sorunda hemåt för lite backträning. Det är den väg Velothon Stockholm kommer gå. Det känns rejält i låren trots all träning. Det är i och för sig allt för lätt att köra mer tempoträning hemma istället för tung backträning som jag ägnade mig mer åt i höstas.

Vi får ett kedjehopp och efter det rasslar det skumt på vissa växlar. Jag tänker att det behövs en justering sen. Vi fyller på vatten vid en hembygdsgård och rullar vidare.

Med ca en mil kvar händer det. Vi bromsar in inför korsningen för att svänga ut från Skogs Ekebyvägen ut på Nynäsvägen. Farten v därför hyfsat låg. Plötsligt rasslar det i ekrarna och hjulet låser sig. Vi kanar en bit men håller oss på rätt köl utan att gå omkull.

Växelförare och kedja har gått in i bakhjulet och trasslat in sig i ekrarna. Vi konstaterar snabbt att det är färdigcyklat för idag. Värre än så, vi får inte ens till det så att bakhjulet kan rulla.

Alternativen är inte många, att traska närmaste vägen till pendeltågsstationen i Västerhaninge då det inte finns någon i närheten som kan plocka upp oss. Så bärande på bakdelen av cykeln går vi norrut i våra cykelskor. Tack och lov valde jag MTB-skorna idag. Det hade inte varit kul att gå ca 3km med landsvägsklossar.

En mack på vägen får förse oss med en stödkorv och dricka och till slut når vi tåget och kan åka sista biten hem. Det var en ny erfarenhet. Tursamt nog har jag alla delar hemma och bakhjulet verkar inte ha tagit skada. Men ett besvärligt slut på en trevlig tur.

Och här kom orutinen in igen. När vi tvingades att stanna tog jag fram telefonen för att spara min aktivitet. Innan jag ens hann låsa upp telefonen stängdes den av på grund av svagt batteri. :) Tursamt nog fanns den kvar när jag åter laddade telefonen vid hemkomsten.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Anmäld till Velothon Stockholm 2017

Den 10:e september är det dags för höstens andra motionslopp, Velothon Stockholm. Det blir min trejde gång och det här är ett av mina favoritlopp.

Starten går i år vid Zinkensdams IP och färden går sedan söderut mot Nynäshamn för att sedan vända tillbaka. En total sträcka på 160km. Banan är välbekant och ganska lämplig för tandem. Extra trevlig då den även går genom bebyggt område med lite åskådare längs vägarna vilket är trevligt. Blir det även i år bara fint väder, blir det hur bra som helst.

Även i år kör jag med ”MP” som pilot och målet är som alltid att vara bättre än förra året. Jag för min del känner mig ganska redo trots att jag inte haft möjlighet till en enda kilometers cykling utomhus sedan Vätternrundan i mitten av juni. Däremot har jag varit flitig på trainern och det har blivit en hel del utomhuslöpning.

Jag vet inte exakt hur min pilot känner sig, men jag är inte så orolig. Eftersom vi bara tidvis kan hänga med spontanklungor längs vägen men oftast får ligga själva, hänger väldigt mycket på väder och vind. Förra året hade vi en snittfart på 33km/h och med bara 10 minuters stopp längs banan, trots problem med pyspunka sista två milen.

Så är det inte bara för blåsigt så tror jag vi fixar det i år och om vi har tur hittar vi ännu fler grupper att hänga med.

Ser fram emot evenemanget. :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Anmäld till Sthlm Bike 2017

Nu är jag, lite sent om sider anmäld till Sthlm Bike 2017. Ett 50km långt lopp med start vid Kungliga slottet på Norrbro och mål i Kungsträdgården där det serveras frukost.

Jag kör detta supertrevliga lopp för fjärde året i rad. I år blir det dock inte dubbla motionlopp på samma dag så som vi gjorde 2014 och 2015. Främsta anledningen är att det inte går två motionslopp i Stockholm denna dag, men jag tror att jag provat den modellen färdigt. Roligt och utmanande men lite väl stressigt upplägg dessa år. Nu är höstens traditionella motionslopp uppdelade på tre helger i rad istället så kan man njuta av dem i lugn och ro.

Sthlm Bike är speciellt eftersom det går i innerstad med omnejd. Det är väldigt unikt att kunna cykla på nästan bilfria gator en tidig morgon, i förhoppningsvis vackert väder. Det är ingen tidtagning och ingen medaljutdelning, alla är välkomna och alla kör i sin takt och njutning är det primära.

Sthlm Bike sponsrar även i år 30 startplatser för ledsagare och medcyklistertill deltagare med någon form av funktionsnedsättning. Exempelvis piloter till tandemcyklister eller medcyklister till handcyklister som kan behöva assistans runt banan. En möjlighet för alla att delta på sina vilkor, det tycker jag är värt respekt.

Starten går den 3:e september kl07:00 och pilot blir även i år ”MP”.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift uppdatering 4/8/2017

Bild: Zwift-cyklist i London

Bild: Zwift-löpare i London

Idag kom äntligen en ny uppdatering till Zwift. Den hade jag sett fram emot även om den inte innehöll så mycket nytt. Men ett par spännande nya funktioner jag gläder mig åt.

Redan förra uppdateringen innehöll en förbättring för löparmodulen som fortfarande befinner sig i någon sorts beta-stadie. Det kom en möjlighet att kalibrera stegsensorn så att löparens hastighet i Zwift bättre ska stämma överens med den hastighet man har på sitt löpband. Kalibreringen är enkel, man anger en hastighet som man ska springa i i 60 sekunder, sedan är det klart. Den här funktionen gör att det kommer bli mer rättvisande värden.

Dagens uppdatering gjorde först och främst löparmodulen officiell. Nu kom det upp valknappar för cykling och löpning. Tidigare har man behövt klicka i ett osynligt fält på skärmen för att byta till löpning. Men nu anser man tydligen att funktionen ska gå live. Det känns riktigt roligt. Därtill kom dom första 10 nivåerna för löpning med möjlighet att låsa upp olika typer av virtuell utrustning så som pannband, skor etc. Cyklingen har idag 25 nivåer.

En annan stor nyhet idag, var möjligheten att ytterligare anpassa sin avatar och att även detta nu omfattar även löpning. Tidigare fick löparen ha cykelkläder på sig och man fick manuellt ta bort cykelhjälmen. Nu har löparen mer typiska löparkläder och cykelhjälmen åker automatiskt av när man byter sport. Man kunde få en del roliga kommentarer från andra som var online; ”varför har löparen cykelhjälm, haha”.

En ytterligare förbättring jag kan dra nytta av, är möjligheten att kalibrera min trainer inne i Zwift istället för att använda tillverkarens iPhone-app just för detta. Man behöver inte kalibrera trainern så ofta, men det kommer bli smidigt att kunna göra det i samma miljö.

Vidare utlovade man nya banor inom kort vilket jag ser fram emot. Jag kan tro att ett löparspår är nära förestående. Dom långa cykelsträckorna är lite tråkiga att springa.

Nu längtar jag ännu mer efter en roddmodul. Tidigare i vår nämnde faktiskt VDn för Zwift i en intervju att det var nästa steg eftersom det finns maskiner som redan kan sända den data som krävs och just en sådan maskin råkar stå i mitt träningsrum. Förstå vilken komplett träningsapplikation det kan bli!

Just nu är det inte så mycket inomhuscykling för mig. Det har varit mycket utomhuslöpning och det ska jag fortsätta med så länge det är väder för det. Det är nästan för varmt att sitta inne och slita och jag har känt vid de senaste passen illamående och orkeslöshet. Fläkt och öppna fönster hjälper inte. Det är varmt att springa ute också men det ger svalka på ett annat sätt och eftermiddagar och kvällar är det svalare.

Men snart kommer hösten och vintern och då blir det mycket inomhusträning igen och förhoppningsvis snart ännu fler spännande uppdateringar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ett litet bakslag

Jag kände mig så nöjd efter gårdagens löppass då jag sprang min längsta och bästa distans någonsin. Jag hade känt av ena lårmuskeln, tendens till problem med benhinnorna på ena vaden och värk i en häl, men som vanligt försvann all värk efter någon kilometers löpning och jag hade inte mer besvär av det.

Idag ville jag genomföra en längre distans igen i ett lugnare tempo. Jag borde kanske lyssnat på kroppen lite bättre och vilat. Grundregeln att inte öka mer än 10% per vecka hade jag brutit redan innan dagens pass.

Efter dagens 12,8km runt Kungsholmen och Långholmen kändes det inte alls lika bra längre. Värk i båda hälarna och ömmande muskelfäste över ena knät i höger lår gjorde sig väl påmind.

På vingliga ben tog jag mig hem idag och inser att jag får cykla ett par dagar och ta det lugnt med löpningen och verkligen hoppas att det inte blir långdraget. Läser man på om HälsporreW kan läkningen ta allt från tre månader upp till 1,5 år om man har otur.

Jag har aldrig haft problem med hälar förut så jag hoppas på att det är tillfälligt och på grund av dom längre distanserna och hastiga ökningen av både distans och tid som gör det och att det ger med sig fort.

Imorgon blir det vilodag och sedan får det bli lite cykling i helgen.

[tags]Löpning, Träning, Hälsporre]/tags]

Ett löppass när det är som bäst

Kvällens löppass var ett sånt där perfekt pass där allt bara stämde och det kändes som om jag skulle orka springa hur långt och länge som helst.

Målet för kvällen var ett lite längre distanspass. Det längsta jag sprungit någonsin är 13km vid ett tillfälle, annars har passen legat mellan 8km och 10km. Temperaturen ute var perfekt, runt 18° och svag vind. Målet var att ligga runt 5:50 minuter per kilometer men farten ökade genast till runt 5:30 i genomsnitt. Efter 10km löpning var pulsen fortfarande låg och jag och min ledsagare kunde hålla i princip normal samtalston.

Först på den 13:e kilometern började jag känna hur ansträngningen ökade och även hur lårmusklerna började kännas, men det var långt ifrån jobbigt. Sista kilometern gick ännu fortare. Ändå handlade det mest om det jag kallar för ”toaeffekten”, det där med att man blir mer och mer kissnödig ju närmare en toa man kommer. På samma sätt ökade tröttheten oproportionerligt sista kilometern i och med vetskapen att det snart var över.

Inte så lite nöjd med min insats tryckte jag på stopp på klockan. 14,8km på 1;20:38 med en genomsnittsfart på 5:26 minuter per kilometer. Ännu mer förvånad blev jag av att titta på min pulskurva. 161 slag i genomsnitt och max på 172bpm. Det gör att jag sprungit bara lite i överkant på min pulszon 3 vilket känns helt otroligt!

Tränar man blir man bättre, så enkelt är det. Och i samband med att jag försöker få kontroll på mitt matintag så kan jag verkligen se att det ger resultat. Det ger också resultat inom cyklingen naturligtvis. När jag sprungit några pass och sedan sätter mig på cykeln, märker jag en tydlig skillnad i prestation.

Jag är verkligen glad över mina två numera stadiga ledsagare som gör att det är lätt att få löpträning utomhus istället för löpband. Snart kommer tiden med kyla, väta och halka då jag hellre håller mig inomhus.

här kan man se min aktivitet på Strava.

Andra bloggar om: ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Semester 2017

Det är dags för semester! Fem långa, sköna och lugna veckor. Mot slutet började jag som vanligt känna att det blev svårt att gå upp i tid och dom sista dagarna fanns väldigt lite att göra.

Jag känner att det är hög tid för lite vila samtidigt som det känns väldigt bra på jobbfronten. Jag tänker när jag går ut genom dörren för sista gången på en dryg månad, att jag haft ett jädra flyt det här året. Nytt jobb i alldeles rätt ögonblick, nya fantastiska kollegor, en bra chef och arbetsuppgifter som passar mig bra i livet nu. Jag trodde kanske det skulle bli för administrativt, men det känns bara bra.

Men semester behöver man ändå ibland. Ingenting speciellt är bokat. Vi ska bara vara hemma med undantag för dagsutflykter. Annars blir det sova lite längre, äta frukost långsamt, träna och vila och njuta av värmen. :)

Andra bloggar om: , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Invigning av Citybanan

Egentligen skedde invigningen av detta fantastiska projekt igår med pompa och ståt, men jag valde att viga in Citybanan på första resdagen då tågen rullar för allra första gången genom den nya, 6km långa tunneln från S´ödermalm till Tomteboda.

Bygget har pågått ett antal år nu och jag har besökt bygget i olika omgångar, allt ifrån när det bara var en tunnel med sprängsten och arbetmaskiner till färdiga perronger. I våras avslutades visningarna för min del med Stockholm Tunnel Run där vi fick springa igenom en av servicetunnlarna före förseglingen av dessa.

Jag har faktiskt sett fram emot den här dagen. Pendeltåg och tunnelbana har legat vitt åtskilda på Stockholms Centralstation, det har varit långt att gå med mycket trängsel. Nu blir det klart lättare när de båda färdmedlen är i nära anslutning till varandra.

Det blir en liten spännande känsla när vi rullar ut från Södra Station och tågvärdinnan meddelar att vi nu rullar igenom den nya tunneln och mot den nya stationen Stockholm City. Tåget går långsamt och det är helt klart nya ljud utifrån än vad jag är van vid.

Första stoppet blir att utforska nya Stockholm City. Där har jag bara varit innan spåren var lagda och platsen där rulltrapporna skulle gå uppåt, bara var branta backar som slutade i en vägg högt, högt där uppe. Allt luktade då berg, blöt betong och damm. Nu var det rent och fint och luktade nytt.

Först öppnas tågets dörrar och kort efter öppnas glasdörrarna utanför på perrongen. När tåget stängt sina dörrar igen, ljuder en varningssignal och glasdörrarna åker igen och man knappt hör när tåget lämnar stationen.

Ljudnivån är helt annorlunda. Nu är det förvisso väldigt lite folk på grund av semestrar, men glasväggarna bidrar verkligen till en underbar akustik.

Det här med perrongväggar är nog det som gör mest intryck på mig. Som vi har önskat oss detta i Stockholms tunnelbana och pendeltåg, både för säkerheten, ljudnivån och klimatmiljön. Nu har vi äntligen fått våra två första stationer med sådana väggar och det är verkligen ett lyft.

Dagens besök på Stockholm City blir inte så långt. Vi går upp i några av uppgångarna för att se vart man hamnar. Att komma direkt upp i tunnelbanenätet kommer göra underverk i rusningstrafik tror jag.

Eftersom stationen ligger 45 meter under jord, är det bara rulltrappor och hissar upp. Det kommer göra att vi med ledarhund givetvis här hänvisade till hissarna som jag hoppas både ska få förbli hela och rena så att min hund slipper kliva runt i massa gammalt piss och annat mänskligt avskräde man annars tvingas till i kollektivtrafiken. Just nu är hissarna givetvis rena.

Färden går vidare mot Stockholm Odenplan, en ny station som ska ersätta Karlbergs station. Här har jag varit på två visningar efter att stationen blivit färdigställd. Vi provar uppgången mot tunnelbanan. Även här finns dom nya perrongväggarna monterade.

Min vän Joche har också besökt den nya stationen Stockholm City och haft lite synpunkter på tillgängligheten. Jag kan skriva under på några av punkterna och ändå känna mig nöjd med att man ändå nått mycket längre och en mycket högre standard med dom nya stationerna. Varför man gjort taktila markeringar i golvet framför alla nya dörrar på Stockholm Odenplan men bara satt vita plattor framför dörrarna på Stockholm City kan jag inte förstå. Man borde göra lika naturligtvis. Det skulle det göra det lättare för någon med vit käpp att hitta dörrarna innan dom öppnats. Sedan kan man tycka att hissarna kanske är lite få och kanske knepiga att hitta i början. Men med allt sammantaget, ledstråk, punktmarkerade hissknappar, pipande glasdörrar och väl placerade högtalare för utrop gör att jag ändå tycker att tillgängligheten fått en stor plats. Allt kan alltid bli bättre samtidigt som det är mycket som ska vägas in. Jag vet också att hur tillgängligt vi än bygger det, kommer det ändå finnas klagomål och dom som inte utnyttjar kollektivtrafiken.

Under semestern ska jag åka in igen och utforska mer de olika uppgångarna och alternativen så att man lätt hittar. Men det kommer ta sin tid. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Västerås, Västmanland, 721 69, SE.

En första längre distans på rangliga ben

Igår körde jag mitt första hårda pass på länge, ca 9km i 5:16-tempo. Jag kände mig i rätt bra form och jag och min ledsagare kunde prata ganska normalt nästan hela rundan.

Idag skulle jag och min andra ledsagare försöka oss på ett längre distanspass. Vi utgick från Fleminggatan på Kungsholmen, upp på Västerbron via Västerbroplan, ner över Långholmen och Reimersholme, över Liljeholmsbron och bort längs med vattnet. Där korsade vi Skanstullsbron och sprang tillbaka längs Årstaviken.

Mina ben var rejält rangliga idag även om den värsta träningsvärken i vader och lår släppte efter några kilometer. Men jag märkte att stegen var lite tyngre och jag snubblade några gånger på mikroskopiska ojämnheter i marken som fick min ledsagare att få lite dåligt samvete. :)

När vi passerade Tantolunden på väg tillbaka började det bli tungt och det blev en paus för vätskepåfyllning. Men mina små 1,5dl-flaskor i vätskebältet hjälpte inte långt mer än att skölja munnen. Ändå var kilometertiderna fortfarande bra. Men backen upp mot Västerbron blev tuff och när vi nådde trapporna upp på bron var benen rejält stumma och illamåendet påtagligt.

Ändå gick det rätt bra över Västerbron och tillbaka över Västerbroplan. Men när klockan slog över till 13km ungefär vid Drottningholmsvägen var jag tvungen att ge upp och gå sista kilometern tillbaka. Jag kände mig lätt yrslig efter så lång tid med rätt hög medelpuls, men rätt nöjd ändå. Det längsta jag sprungit tidigare, har varit 12km på löpband för några år sedan.

Jag tror att första gången man provar en ny väg och en ny distans alltid är värst. Nästa gång vi kör samma varv kommer det säkert att gå lättare. Och det handlar väl som vanligt om att vänja kroppen vid nya förutsättningar. Rutten vi valde är verkligen suveränt trevlig och varierande och fascinerande mitt i Stockholm.

Nästa pass är redan i övermorgon och då hoppas jag verkligen att benen hunnit återhämta sig något. :)

Andra bloggar om: , ,

Inget Paracykel-SM för mig 2017

Idag gick startskottet för paracykel-SM 2017, men jag står inte på startlinjen. Det känns lite sorgligt och jag hade gärna varit där i Burseryd i Småland för att försöka försvara min titel.

Det har flera orsaker, men den främsta är att när säsongen inleddes, hade jag ingen pilot som var intresserad av att tävla. Jag som nog provat det mesta när det gäller att ragga piloter, hade helt enkelt inte energi till att göra ett nytt försök. Därför ansåg jag det inte vara värt pengarna att lösa en tävlingslicens.

Så jag valde att satsa på min egen träning den här säsongen och försöka satsa på nytt nästa år istället. Det fick tyvärr till följd att det inte blev någon SM-status i klassen tandem på grund av för få tävlande. Kravet är minst tre startande från minst 2 olika klubbar.

Det känns som sagt tråkigt eftersom formen känns bra. Men nu får jag mer tid på mig att bli ännu bättre.

Jag säger så varje år känns det som, men det ser ut som att det kan finnas en lösning till samarbete för nästa års säsong. Och i så fall ska vi ändå ge våra motståndare en match och se hur långt det räcker.

Det goda i det här är att jag fortfarande är regerande svensk mästare i paracykel klassen tandem, så jag har fortfarande något att försvara nästa år. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Vätternrundan 2017

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Zwift får mer liv i ny uppdatering

Idag släpptes en ny, efterlängtad uppdatering av Zwift. Det var över en månad sedan sist och jag började längta efter lite nyheter.

Här om dagen började det komma bilder från den nya sträckningen i London och det nya schemat för juni antydde också att det skulle bli en hel del mer tid i London än vanligt. Jag som inte ser miljön kan inte redogöra för vilka nya gator som lades till idag.

Men något som gläder mig otroligt, är att man börjat införa åskådare längs banorna och även fotgängare. Som Zwift själva uttrycker det:

We’ve also done some work to the course to make it feel a little less post-apocalyptic by adding spectators and pedestrians to the London sidewalks.

Det är något jag önskat väldigt länge och skickat in som förbättringsförslag. Mina förslag har mest handlat om ljudbilden och idag kom det. Nu kan man höra människor heja och prata på olika platser längs Londons gator.

Något jag stör mig på är att man lagt till kanske 2–3 olika typer av ljudpålägg. Det gör att man hör samma röster, lösryckta fraser och heja-ramsor om och om igen oavsett vart man befinner sig. Det är säkert något bara jag tänker på som är så oerhört beroende av ljudet. Samtidigt är det här bara en början och jag hoppas att det ska utvecklas ytterligare.

Som seende måste det givetvis också vara viktigt med allt runt omkring. Att cykla i ett öde London är inte så verklighetstroget.

Vidare har man lagt till en ny rutt i den virtuella världen Watopia. Den kallas ”Three Sisters” och är en rutt som sträcker sig över alla dom tre stigningarna, totalt dryga 800 höjdmeter. Den kommer jag premiäråka så snart Watopia står på schemat och den tror jag kan bli tuff. Men en bra träning.

Men jag vill ha mer… Jag vill ha en bra ljudbild till löparmodulen och jag vill ha en modul för rodd, något man antydde kunde komma som nästa sport i Zwift. Ser verkligen fram emot kommande uppdateringar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Familjens andra student

Så var det dags för vårt andra studentfirandei idag tog sonen studenten!

Dagen började med champagnefrukost hos kompis och för oss började det kl12 med utspring utanför skolan. Det var i och för sig en ganska tråkig upplevelse som förstörde för oss och för ungdomarna.

Några killar i publikhavet laddade upp med fem duktiga flaskor skumpa med syftet att spruta ner allt och alla. Vi och många andra sa till att det fanns både barn, barnvagnar och studenter med dyra fina kläder som inte ville få dom förstörd. Till och med rektorn sa till i högtalarna att de fick sluta men det hörsammades inte.

Vi stod längst fram för att kunna fotografera. Men efter första utspringet och nedsprutningen började, tvingades vi backa då både vi, barnvagn och kamera dränktes i skumpa. Stämningen blev ganska irriterad. Killarna var av den dryga sorten som var fullkomligt ointresserade av allt och alla.

När utspringet var över samlades vi vid studentflaken och efter en stund kom ungdomarna iväg. Jag blir alltid lika glad och avundsjuk och minns tillbaka. Vi hade inte flak. Då var det mer populärt med individuella spektakulära transporter.

Under eftermiddagen och kvällen har det varit mottagning hemma, enkelt men trevligt.

Andra bloggar om:

Svenska Zwift-gänget har designat egna kläder del II

Den svenska gruppen av Zwift-cyklister tog tidigare i vår fram en egen design av cykelkläder. tanken var både att ha ett virtuellt kit för det datorbaserade träningsprogrammet och att även kunna beställa ett riktigt kit cykelkläder.

Nu kom kläderna jag beställde, lagom inför Halvvättern på söndag. Det ska bli kul att få köra i dom nya kläderna även om åsikterna tycks vara blandade huruvida dom är coola eller inte. Just nu kör jag gärna med reklam för Zwift.

Vad tycker ni? :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.