Maj 212015
 

Den 20:e juli i år kör vi vår ultravariant av
Sverigetempot
från Riksgränsen till
Smygehuk, en sträcka på 2100km. Vi har
satt som mål att klara det på under 96
timmar = 4 dygn. Nu gör vi vårt första
långa distansprov för året. På lördag
kör vi 600km med Start och mål i
Barkarby norr om Stockholm och vändning
i Rättvik. Målet är att klara den här
distansen på 24 timmar utan sömn men
med 9 obligatoriska stopp längs vägen
där vi ska stämpla våra startkort för
att visa att vi varit på dessa platser
och vid vilken tidpunkt.
Jag undrade här om dagen varför det
kändes så konstigt i magen. Jag gick
runt och kände mig nervös och stressad
men kunde först inte förstå för vad. :)
Nu när det börjar närma sig är det
ganska uppenbart vad anledningen är. Nu
när vi börjat planera vilken begränsad
utrustning vi kan ta med oss i sadel-
och ramväskor, hur mycket energibars
som kommer att gå åt, lampor,
cykeldatorer, extrabatterier etc som
kommer behövas. Jag inser att vi kommer
behöva sitta på cykel i 20 timmar minst
och att det längsta jag någonsin cyklat
hittills är 30 mil runt Vättern och då
tyckte jag det var fantastiskt långt!
:) Nu är det dubbelt upp.
Precis som inför min resa till
Nicaragua i SVTs realityserie Mot Alla
Odds, undrar jag om det är det fysiska
eller mentala som kommer vara det
jobbigaste. Jag tänker på den
energisvacka jag fick bara efter knappt
9 mil under Nordic Classic Weekend
Gotland. Det är bara en knapp sjättedel
av sträckan. Det finns massor med
rimliga anledningar till varför det
inte kommer bli så nu, men när jag blir
nervös så blir det katastroftankarna
som kommer. :)
Nu har känslan i magen börjat lugna ner
sig och jag hoppas det varar. Jag ser
fram emot den här relativt lilla
utmaningen jämfört med vad som kommer
senare i sommar. Det är en bra sak för
självförtroendet att veta att jag gjort
mycket tuffare grejer, under mycket
längre tid och i ett mycket tuffare
klimat och jag var ungefär lika
vältränad då som nu.
Så vad ska jag ta med mig då? Förutom
de tre fickorna på ryggen som kommer
fyllas med proteinbars, så har vi en 10
liters sadelväska för två monterad på
tandemcykeln. Där ryms förutom slangar
och däckavtagare, egentligen bara någon
tröja var att dra på om det skulle bli
kallt under natten mellan lördag och
söndag på väg hem. resten får fyllas på
under vägen på något av dom 9 stoppen.
Vi kommer äta lunch och middag och
säkert ett par kaffe på stående fot och
möjlighet till att fylla på fickorna
med ny energi.
Sedan är det bara att hoppas att cykeln
håller och att vädergudarna är väldigt
goda mot oss. Beroende på väder kan det
helt säkert bli allt från hur trevligt
och skönt som helst till värsta
mardrömmen och det är helt utanför ens
kontroll.
Så på lördag ringer klockan 05:00 och
07:00 samlas vi för start, fika och
utdelning av startkort. Kl08 rullar vi
iväg norrut. :) På kartan nedan kan man
se vår planerade rutt.



[tags]Cykel, Paracykel, Tandemcykel,
Träning, Utmaning[/tags]

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Maj 202015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

För ungefär två veckor sedan skickade jag mitt ena par Garmin Vector-pedaler på service efter att det börjat glappa i pedalspindeln. Igår kom utbytespedaler tillbaka med posten.

Jag kände mig lite orolig när jag varit i kontakt med Garmins svenska support som knappt tycktes veta vad Vector var för produkt och skrev mer eller mindre av vad jag sa bara. Men jag fick veta att pedalerna servades i Danmark.

Bara 2 arbetsdagar senare fick jag bekräftelse att pedalerna tagits emot och ytterligare 2 dagar senare aviserades att en reparerad eller utbytt produkt var på väg. Riktigt snabbt marscherat. Jag trodde det skulle bli en långdragen historia mitt i cykelsäsongen men detta gick föredömligt snabbt.

Nu ska jag bara verifiera att allt fungerar som det ska innan jag sänder nästa pedalpar på service för samma fel. Det innebär att mina piloter inte får någon kraftmätning på de två kommande tävlingarna, men det går att leva med. Hellre det än att vara utan kraftmätning helt.

Så, bra Jobbat Garmin! Det är Apple-standard på er nästan! :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Maj 162015
 

VIRB0235Bild: Joakim Nömell och Mattias

Ännu en lördagsmorgon med väckarklocka, kaffe och grötfrukost. Idag var det dags för SMACK-rundan, ett motionslopp i norra Stockholm med start och mål vid Märsta ishall. Det fanns som vanligt lite olika distanser att välja mellan och vi körde självklart den långa på 120km.

Jag körde detta motionslopp första gången förra året och då slutade det med en vurpa efter ca 9 mil och brutet nyckelben och skadad axel till följd. Jag och Patrick som då var pilot, slutförde ändå loppet, men man kan väl i ärlighetens namn säga att dom sista tre milen inte var så roliga och gick mer på någon sorts dum envishet. :)

Även i år var vädret vackert men lite svalare. Det var inte aktuellt att köra i korta ärmar och ben. Vi var vid start 40 minuter före och köade en god stund för att få ut våra nummerlappar. Sedan bytte vi om och rullade mot start.

Vår plan var att starta bland dom sista på långa distansen för att ha lite cyklister framför oss att jaga. Nu hamnade vi helt längst bak och startade ungefär 20 minuter över 9. Som vanligt gick det lite långsamt ut från starten på cykelvägar innan vi kom ut på lite större vägar och ökade farten. Kroppen kändes helt OK idag och det som är så bra med motionslopp är att man kan använda dom första milen till uppvärmning.

Vi bytte klunga några gånger och släppte dom som gick för långsamt och jagade ikapp nästa. Det var roligt och gick stundtals riktigt fort. Dom första 8 milen av banan är dessutom ganska flacka medan det blir mer kuperat mot slutet och dom sista 4 milen.

Första depån kom först runt 5 mil och där stannade vi och tappade den klunga vi valt som sällskap. Vi hörde att dom skulle stanna i nästa depå och kanske skulle vi hinna ikapp dom tills dess. Vi uppsökte en buske, drack vatten, åt bulle och fyllde flaskor innan vi rullade iväg efter ett föredömligt kort stopp. Däremot var det väldigt gott att stå där i solen och det var nästan vindstilla, så hade depån varit utrustad med kaffe hade nog stoppet blivit lite längre. Nu blev det kanske 6–7 minuter långt innan vi rullade vidare.

Nästa depå låg redan straxt före 7 mil och var bara en vätskedepå. Där stod vår klunga men vi valde att rulla vidare eftersom vi nyligen stannat. Det började också gå mera uppför på stundtals ganska roliga och kurviga men dåliga vägar. Vi passerade landsvägen på dryga 9 mil där jag skadade mig förra året men denna gång utan missöden och i hög fart.

Med 2 mil kvar började det kännas lite i benen. Jag som varit ute på ett 5-milspass 2 dagar innan och MP samma dagen innan, kände klart av det i backarna som blev fler och brantare kändes det som. Dessutom låg vi helt ensamma dom sista 6 milen vilket också så klart påverkar.

Den sista depån låg bara ca 11km före mål. Säkert strategiskt tänkt för dom som tappat energin in mot mål, men vi tyckte nog depåerna kunnat ligga något mera jämnt utspridda på kanske 3, 6 och 9 eller 10 mil istället. Där stannade vi kort för att dricka och ta en bulle och då susade klungan vi gjort sällskap med i början förbi. Vi kände väl båda att vi skulle försöka komma ikapp dom men att det kanske inte skulle gå med så kort distans kvar och den känslan i musklerna.

Men vi gjorde ett tappert försök. Det hade kanske, kanske gått om vi inte tappat kedjan i en misslyckad växling. Den trasslade in sig lite och tog dessutom extra lång tid att få på. Så när vi åter rullade hade vi tappat hoppet om en sista jakt. :)

Sista biten hem bestod av en del långa och sega, som jag kallar dom för ”landsvägsbackar”. Det går framåt med OK fart men känns tungt i benen. Vi passerade ett par ensamcyklister som antagligen tappat sina klungor.

Vi rullade i mål i god fart och det var rätt skönt. Framme vid ishallen igen fick vi medaljer, korv och äntligen underbart gott, varmt kaffe! :) Lite trevligt prat med cyklister och funktionärer innan vi lastade cykeln och rullade hemåt.

Nu när jag analyserar värdena så kan man nog inte annat än vara väldigt nöjd. Total tid blev 3:52 och bara med 11 minuters stopp totalt. Medelfarten blev 33,1km/h, en genomsnittspuls på 151bpm och en medelkraft på 194 watt och 202 watt normalized power. Det känns att det går åt helt rätt håll och jag kände mig även denna gång helt odödlig fram till ungefär 8 mil.

Det totala intrycket av loppet är mycket positivt. Fina vägar och ett bra arrangemang av klubben SMACK. Vädret är inget man råder över men är helt avgörande för om det ska vara njutning eller pina. Idag var vädret perfekt, lagom temperatur, nästan ingen vind och inget regn. Imorgon är däremot väderkartan överöst med regnmoln.

Nu rullar vi hemåt med den där trötta och lyckliga känslan i kroppen. Kanske blir det något lätt löppass imorgon, sedan väntar lite övning på GP-bana i veckan innan den första riktigt stora prövning nästa helg då vi cyklar ett 60 mil långt lopp med start och mål i Barkarby och vändning i Hedemora om jag inte minns helt fel. Det blir i ett lugnare och jämnare tempo.

Se vår aktivitet på en karta nedan:

Andra bloggar om: , , , , , , , ,



Posted from .

Maj 092015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Ett ben med cykelsko fastsatt i Garmin Vector-pedal

Den 24:e april släppte Garmin en ny mjukvaruuppdatering till sin pedalbaserade kraftsensor Garmin Vector. I denna version 3.50 fanns förutom en del bugfixar, så klart även en del nyheter som jag väntat på. Redan i början på året när man släppte stöd för så kallad cyklingsdynamik, sa man att det inom kort skulle gå att se vilken position man haft och hur länge, dvs hur länge man varit sittande eller stående. Nu har jag hunnit uppgradera mina pedaler och dessutom kunnat stå upp under gårdagens Skandislopp för att se om det verkligen fungerar. Vad cyklingsdynamik innebär har jag skrivit om här.

Jag har laddat upp dagens aktivitet till garmin Connect där det lätt går att analysera alla olika värden. Det som är nytt under ”Cycling Dynamics” är knappen Position. Den ger följande nya värden:

0:26 Total tid, stående
382 watt Med. kraft, stående
532 watt Max. kraft, stående

Under slutspurten upp för slottsbacken stod jag upp. Jag hade ingen möjlighet att ta en exakt tid, men 26 sekunder stående verkar rimligt. Kommentarer kring de nya värdena på Garmins Forum visar att många tycker att värdena är lite underskattade. Den visar dessutom medelkraft på 382 watt och maxkraft på 532 watt under den stående perioden.

Nästa information visar således hur länge jag suttit ner på sadeln:

5:19:38 Total tid, sittande
156 watt Med. kraft, sittande
827 watt Max. kraft, sittande

Följaktligen har jag suttit ner 5:19:38, haft en genomsnittseffekt på 156 watt och en maximal effekt på 827 watt.

Riktigt hur det fungerar för att mäta fram vilken position cyklisten har vet jag inte, men det verkar fungera tämligen bra. Att jag nådde en högre maximal effekt sittande än stående känns rimligt. Under slutspurten hade vi en eller två växlar för lätt.

Huruvida man tjänar något på att stå eller inte tvistar de lärde. Det finns lika många teorier som pedaler i cykelvärlden. Men vid det här korta testet kan man i alla fall se att jag utvecklat mer kraft sittande än stående även om det inte varat tillräckligt länge för att vara jämförbart. 5 timmar sittande mot 26 sekunder stående. Det ska bli intressant att fortsätta se dessa värden.

Mer om Vector kan man läsa här.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from .

Maj 092015
 

Dagar som dessa då jag kör motionslopp börjar vanligtvis ganska tidigt. Idag var inget undantag då klockan ringde 04:45. Jag är alltid så rädd att försova mig så jag är oftast redan på gränsen till vaken och det känns inte så svårt att gå upp.

Dusch och grötfrukost med en snabb kopp kaffe innan det är dags att smörja in benen med liniment och klä sig. Bara ett misstag denna morgon, att jag glömde sätta actionkameran på laddning igår kväll, men jag tog med mig ett extra batteripack för att kunna ladda kameran under tiden. På väg ut genom dörren höll jag på att glömma vattenflaskan…

Min pilot för dagen, Mattias ”MP” Pålsson kom ett par minuter över 06 och vi traskade ner till pendeltåget, löste biljett för Uppsala och sedan var vi på väg. Förvånansvärt mycket folk med 06:29-tåget en lördagsmorgon. På tåget träffade vi fler cyklister som var på väg för att köra Skandisloppet.

Framme i Uppsala kalibrerade vi mina Vector-pedaler och framme vid slottet och borggården hämtade vi ut våra nummerlappar. Vi som trodde vi skulle komma sist i vårt gäng såg inte röken av våra kompisar förrän några minuter före start. Gänget som alltid är ute i sista minuten. :)

Vi missade vår starttid men rullade iväg 6 minuter senare istället. Vi gjorde likadant förra året på grund av en punktering före start och det är aldrig några problem att göra så.

Det kändes skönt att vara på väg och känslan att rulla iväg ut på gatorna tillsammans med en massa andra cyklister är speciell de första kilometrarna. man blir omkörd, folk kör om och det tar en stund för oss att samla ihop oss. Den första delen går också genom stan med korsningar och trafikljus innan man är ute på landsvägen. Vi är 6 stycken som startar i vår lilla klunga.

På något konstigt sätt känner jag mig otroligt stark och stabil i kroppen redan från start. Det är klart att det är svårt att veta hur det kommer kännas efter 17 mil, men nu när jag vet hur det gick kan jag lättare tolka den känslan där i början.

Vädret var perfekt i år, inget regn och inte speciellt mycket vind. Det var också betydligt fler anmälda till den långa distansen i år vilket gjorde att man sällan blev helt ensam långa sträckor. Det påverkar väl mer mentalt än fysiskt.

Vid första depån på 31km i Sigtuna drack vi kaffe och åt bulle, fyllde på sportdryck och sträckte lite på benen. Nästa depå låg strax före 80km och där serverades pastasallad, smågodis och bullar. Tyvärr var kaffet tillfälligt slut. det var en liten besvikelse. Jag tycker en snabb kaffe gör mycket.

Den näst sista delsträckan mellan 8 och 12 mil minns vi som körde förra året som ganska tuff med mycket motvind och svagt uppför stora delar av sträckan. I år var upplevelsen helt annan. Farten flöt på och när vi passerade 10 mil kände jag inte alls av några uppförsbackar.

Sista depån på ca 12 mil bjöd på kaffe äntligen och stämningen var god. När vi gav oss iväg för den sista delsträckan med bara 50km kvar, kändes kroppen fortfarande helt perfekt.

Med två mil kvar till mål kände jag och MP att vi behövde lämna vår klunga bakom oss och alla tyckte det var OK. När det efter 150km fortfarande rycker i benen när man blir omkörd av en klunga och cykeldatorn konstant piper för låg puls så har man haft det ganska lätt och jag och MP på tandem var tvungna att hålla igen genom hela loppet för att klungan skulle hålla ihop. Övriga i klungan kämpade på mycket bra trots Thomas som för några få dagar sedan haft ryggvärk och knappt kunnat röra sig och Patrick och Andreas med värkande knän och lår. Vi kände oss oförskämt pigga och då är det svårt att hålla igen. Samtidigt var detta MPs första distans över 10 mil och då är det lätt att missta sig och ta ut sig i förtid om man är ovan. Även jag som börjar bli van vid den här typen av distanser tycker det är svårt att veta hur mycket man ska ta i för att räcka till hela vägen. Mycket hänger på dagsformen, hur man ätit, druckit och sovit innan och idag var helt klart en optimal dag för oss båda.

När vi sa farväl på en stund till vår klunga trampade vi upp i 42–43km/h och tog sikte på en klunga som kört om oss tidigare. Vi flög förbi dom med lyckorusande endorfiner pumpande i kroppen och det kändes hur bra som helst! Jag kände inte ens att jag var och nosade på reserverna, det var bara att köra. En kille ur klungan försökte hänga på oss men släppte efter en liten stund. Vår fart var fantastisk och jag kände att om jag presterar såhär på tävlingar framöver så skulle jag vara hur nöjd som helst. Förvisso ganska flack terräng utan någon vind att tala om och de förutsättningarna har man tyvärr inte alltid.

När vi fräste in i Uppsala sjönk farten lite naturligt på grund av korsningar, rondeller och trafik. Trots funktionärer längs vägen var det folk i rörelse som gjorde det svårt att hålla upp farten. Vi knappade in på ytterligare en klunga och målet var att ta dom innan mål, men det gick inte riktigt.

Sista backen upp mot slottet är en tuff backe på runt 10% lutning när den är som brantast. Vi fick in en i stort sett perfekt slutspurt. Jag stod upp och möjligen hade vi en eller två växlar för lätt uppför. Väl uppe och i mål kände jag ändå att det hade funnits mer att ta av — det var en sjukt skön känsla!

167km avklarade och jag känner mig fortfarande så överraskad över min egen prestation och känsla i kroppen. Jag har aldrig kört ett såhär långt lopp och mått så bra genom hela loppet. Ingen fysisk eller mental svacka någonstans, allt var bara fart, sol och fågelsång rakt igenom. Att gå i mål med känslan av att ha mycket mer att ge betyder inte att jag velat köra fortare nödvändigtvis. Det ger bara en signal om att jag kanske är på rätt väg igen.

ett stort tack till min pilot MP som gick i mål med samma känsla av lätthet, grymt bra jobbat på sin distanspremiär. Nog för att MP är vältränad och envis, men har man aldrig kört så långt någon gång så vet man inte i förväg.

Som tandemteam har det också funkat bra idag. Jag och MP har kört ihop en hel del förut så egentligen är det inga konstigheter. Vi drog vår klunga större delen av loppet och var ganska nöjda med det. MPs synpunkt om klungkörning på tandem var att det kändes lite enklare att vara klungledare istället för att ligga i klungan. På grund av tandemekipagets något större tröghet jämfört med en singelcyklist och samspelet mellan pilot och stoker, kan det bli lite ”ryckigt” för oss. Det är svårt för mig som inte exakt vet vart jag har övriga cyklister att veta när det är dags att trampa på lite eller lätta på trycket om man är ikapp. Så tappar vi lite måste vi trampa ikapp och då får vi upp högre fart än klungan och måste bromsa in när vi är ikapp och sedan trampa på igen.

Jag tror att detta mer beror på samspelet och att jag inte ser övriga cyklister. Om jag kunde uppfatta att det började byggas ett avstånd till cyklisten framför, så skulle jag kunna se det och kompensera med ett halvt varvs pedaltryck eller något sådant, så skulle det bli jämnare.

Samtidigt, under sämre väderförhållanden är det inte rättvist att vi ska ligga och dra en klunga genom ett helt lopp medan resten ligger lugnt och fint i lä bakom. Idag kändes det dock inte som det minsta problem eftersom våra energidepåer var fullt tillräckliga idag.

Stort tack också till Thomas, Patrick, Andreas och Jonas. Vår kommunikation fungerade fint och även om det ibland är svårt att höra vad man säger så fick vi ett bra flyt. Thomas ryggonda verkar också ha blivit bättre tack vare rörelse och aktivitet. Vi får se hur han mår imorgon. Men min tes har alltid varit att om man inte rör sig när man har ont eller är stel, spänner man sig och kompenserar och får ännu ondare. Kan man genomföra fysisk aktivitet, det är ju inte alltid det går, så får man smärtlindring av kroppens endorfiner och rörelse mjukar upp. Hoppas dagens aktivitet haft den inverkan på hans rygg.

Efter målgång och medalj bjöds på mat, kött och potatissallad, dryck och kaffe. Det kändes otroligt välbehövligt och jag kände plötsligt hur hungrig jag var. :)

Nu är det dags att ta tåget hem igen efter en perfekt dag. Arrangemanget som hade några ordentliga missar förra året hade verkligen rättat till och i år blev det perfekt. Jag hörde något om några små missar om MC-förare som råkade leda ut en grupp fel väg och man fick göra omstart, men det är sådant som händer. Alla depåer fungerade och låg bra och fint placerade. I år behövde vi ingen teknisk service, så hur det fungerat på den fronten vet jag inte. Men allt annat fungerade super för oss och det gjorde det verkligen till en ren fröjd att delta. Att arrangören dessutom lyckats med sin beställning av bra väder gjorde inte heller något. Uppsala som hotade med regn under eftermiddagen, bjöd på värmande sol där vi satt och hade det gott efter målgången. Det är en självklarhet att jag kommer tillbaka nästa år om det är möjligt. En suverän bra upptakt på utesäsongen.

Slutligen måste jag också säga att vi som tandemteam möttes av många positiva kommentarer längs vägen och i mål. Jag tycker det är synd att inte fler paracyklister syns på sådana här motionslopp. Att visa oss är verkligen viktigt. för mig känns det fortfarande som en mission att visa de lite snabbare klungorna att tandem inte längre enbart är en tung treväxlad med stålram och ballongdäck på semester, utan faktiskt är något attraktivt, häftigt och riktigt fartfyllt. Att jag som tävlingsmänniska dessutom får en kick av att prestera väl gör det bara ännu roligare. Den enda klunga som körde om oss fixade vi på slutet.

Sammanfattning och Bansträckning

Vår totala tid idag blev 6 timmar och 13 minuter inklusive stopp. Vår tid i rullning slutade på 5:20. Vår medelfart i rullning blev 31,4km/h. Min genomsnittspuls låg på 144 slag per minut vilket är bra men lite lågt för mig, lite beroende på vad jag är ute efter. det är i underkant av zonen för medeleffektiv fettförbränning. Min maxpuls uppnådde jag nog i backen i slutspurten och den slutade på 177 slag per minut.

Kraften slutade på 155w i medeleffekt, 827w i maximal effekt och 189w i så kallad ”normalized power”. Min pilot MP använder inte kraftsensor så vi får grunda det på hans upplevelse av lätthet istället.

Här kan man se vår cykling på karta.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,



Posted from Uppsala County, Sweden.

Maj 082015
 

Ihelgen går Skandisloppet för andra året i rad i Uppsala. Jag kommer att köra den långa distansen på 167 kilometer som en del i uppladdningen inför sommarens utmaning Sverigetempot Ultra 2015.

Min pilot för dagen skulle ha varit Thomas, men på grund av ryggproblem blir det en reservpilot. Det blir Mattias ”MP” Pålsson. Mattias tränar själv inför sin premiär på Vätternrundan 2015 och skulle ha cyklat med som singelcyklist denna dag. Att hitta en stand-in så här i sista minuten är annars inte lätt och en sjuk pilot innebär i sådana lägen att även jag får avstå. Så ett stort tack till Mattias!

Det innebär också att helgens cykling blir 20 mil kortare än tänkt. Planen var att cykla upp till Uppsala idag, övernatta och sedan cykla hem till Stockholm igen efter loppets avslutande. I övrigt är förberedelserna gjorda.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Maj 062015
 
Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Bild: Garmin Vector-pedaler i kartong

Jag köpte mina första Garmin Vector-pedaler i november förra året och i januari skaffade jag ytterligare en en uppsättning till mina piloter. Det har funkat bra och jag har varit nöjd. Det har tagit lite tid att lära sig tolka värden och det blev en oerhört tydlig indikator på utveckling.

Igår när jag skulle göra rent pedalerna efter en tur på dammiga och blöta landsvägar märker jag att spindeln, eller själva axeln som går in i pedalen är lös och glappar på ena av piloternas pedaler. När jag känner efter är det ungefär samma på alla pedaler med lite olika mycket glapp. Det bekymrade mig lite och kändes inte rätt.

När jag kom upp och satte mig för att surfa lite kring fenomenet var det inte svårt att hitta fler som upplevt samma problem i Garmins Forum. Där hittar jag en tråd startad i januari 2014 som fortfarande lever och har uppnått 151 kommentarer. Där beskriver man just detta, att pedalaxeln är lös och glappar lite in i pedalen.

Efter att ha skummat igenom tråden förstår jag att Garmin självklart ser detta som ett fabriksfel och man har också gjort en materialförändring i nyare versioner av produkten vilket man hoppas ska lösa problemet framöver.

Jag ringer därför Garmins svenska support för att göra reklamationsärenden på båda mina pedaler. Tyvärr är min erfarenhet av den svenska supporten inte så god. De gånger jag försökt få svar har kunskapen kanske inte varit på topp och de två gånger jag ringt för att fråga specifikt om Garmin Vector så har man knappt hört talas om eller sett produkten. Man har hänvisat till återförsäljarna som sagts ha all kunskap.

Det var lite strul med att få in båda enheterna som två ärenden. Supportpersonalen förstod inte riktigt att en enhet består av två pedaler och man matade in ena enhetens serienummer i båda reklamationsärendena till en början.

Till slut blev det rätt några minuter innan supporten stängde för dagen och jag fick mina frakthandlingar och servicenummer. Man kunde inte alls svara på hur servicen gick till, om enheterna skulle bytas ut eller lagas och inte heller om hur lång tid servicen skulle ta. Till slut lyckades jag få veta att enheterna servas och kontrolleras i Danmark då jag blev lite fundersam över att det stod Garmin Sverige som mottagare av mina enheter, dom som inte hade en aning om vad jag pratade om när jag gav felbeskrivningen.

Till deras försvar kanske man ska säga att Garmin Vector verkar vara ganska ovanligt i Sverige än så länge och att man sålt väldigt få enheter. Men lite påläst på egna produkter skulle jag nog önska att man var. Det känns helt enkelt inte helt tryggt att lägga så dyra grejer i ett vanligt vadderat kuvert. Man får inte ens sända enheterna i sina originalkartonger för då får man inte tillbaka förpackningen.

Nu skickar jag först den ena enheten som det är mest fel på och behåller den andra uppsättningen pedaler tills den första återvänder. Jag har cyklingar varje helg framöver och vill gärna kunna mäta åtminstone min egen effekt under tiden och när dom första pedalerna återvänder och om allt går bra, skickar jag nästa uppsättning på service.

Jag hoppas att servicen sker snabbt och lite mer professionellt än det känts hittills och att jag ska känna mig fortsatt lika nöjd som hittills. Att piloterna får leva utan effektmätning vid något eller några tillfällen får vi överleva. :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Maj 052015
 

I januari i år skrev jag om en incident med en färdtjänstchaufför som trots tillsägelser inte kunde respektera mitt beslut att inte mata min ledarhund med godis. När han ändå matade henne i smyg i tron att jag på grund av min synnedsättning inte skulle märka det, tyckte jag det gått för långt och anmälde chauffören för Färdtjänsten.

Det märkliga var att jag efter anmälan och efter att Färdtjänstens kundtjänst svarat att dom tagit emot anmälan och skulle vidarebefordra den till taxibolaget, kände mig nervös över att behöva åka med samma chaufför igen. Jag undrade vad han i så fall skulle säga. Det skulle aldrig råda några tveksamheter om att det var jag som anmält.

Så för en kort tid sedan hände det. Jag märkte direkt på hunden när chauffören kom ut för att öppna bagageluckan. Min hund som aldrig bryr sig om chaufförerna, började hoppa efter honom och löd mig inte direkt när hon skulle hoppa in. Och istället för att sätta sig längs in i hörnet som vanligt, gick hon fram till kanten för att nosa efter honom. Jag fick faktiskt säga åt henne på skarpen för att hon skulle sätta sig ner. Jag märkte det också på flera sätt att det var den chauffören. Ett väldigt tyst ”hej” och faktiskt också på parfymen.

Väl i bilen sades inget mer än det absolut nödvändiga. Det passade mig förvisso perfekt som helst vill vara ifred med min bok, nyheter eller musik i baksätet.

Jag som varit nervös för det här tillfället, blev snarare full i skratt och helt till freds med att det inte var jag som hade problem utan han. De få fraser som utväxlades, bekräftade destinationsadressen och bekräftande av framkomsten gjorde han med kraftigt förställd röst, antagligen för att jag inte skulle känna igen honom. Någon som utnyttjar någons synnedsättning och sedan försöker förställa sig med rösten, det är bara för svårt att ta på allvar.

Ändå tvivlar jag på att budskapet gått fram och att han lärt sig något eller förstått varför. Jag har försökt i alla fall, men det är inte min uppgift att utbilda taxichaufförer och jag väljer att lägga min energi på viktigare saker.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Maj 022015
 

IMG_6983

Idag var det så dags för den första deltävlingen i den alldeles nystartade Swe Cup Paracykel 2015. Cupen består av sex deltävlingar och först ut var alltså SMACK-tempot 2015.

Trots blåsigt och mulet väder var det många som anmält sig, däribland ca 10 paracyklister. Min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var på plats i god tid, två timmar före start vilket kändes bra för att hinna justera sadlar, styren och få cykeldatorer och kraftmätare att fungera ihop. Vi börjar så smått få lite rutin på att göra allt i rätt ordning och 45 minuter före start kunde vi rulla ut för att värma upp.

Vi har kommit fram till att vi nog är för dåliga på att värma upp. Vid de senaste tävlingarna har kroppen fått en chock vid start med häftig andning och rusande puls redan efter någon kilometer och straxt före målgång har det börjat kännas bra. Det tänkte vi försöka ändra på.

Efter att ha lyssnat lite på andras tips och känt efter lite själva, blev det ca 12km vi rullade, först ut i motionstempo för att få igång pulsen lite lätt och sedan några små ryck för att få igång den ordentligt. Vi rullade lite fram och tillbaka hela tiden fram till några minuter före start. Det blåste snålt och vi hade ingen lust att stå och frysa.

Vi var sist ut av tre tandemekipage. Den startpositionen passade mig ganska bra då jag tycker bättre om att jaga än att jagas. Det första teamet var ett kvinnligt team som startade ungefär 4 minuter före oss och det andra teamet startade en minut före.

När starten gick för vår del kände jag direkt att det var en förbättring mot onsdagens träningstävling då både jag och Patrick hade dessa ”chockstartsproblem” i kroppen. Jag andades i takt med mantrat ”tryck, dra, tryck, dra” i huvudet och jag kände hur kroppen redan var varm, pulsen steg kontrollerat och benen svarade bra. Det senare var också helt klart ett resultat av förändrad sadelhöjd och position.

Efter ca 5km kör vi ikapp och om det team som startat precis minuten före oss och vi tog sikte på tjejerna som låg flera minuter före.

Motvinden var påtaglig och banan ganska kuperad även om jag blev positivt överraskad. Inga riktiga ”mördarbackar” även om det förekom ett antal sega som vi tappade farten i.

Straxt före vändning vid 15km fick vi visuell kontakt med det första tandemteamet. Dom han vända och köra någon kilometer innan vi passerade i en uppförsbacke. Det var bara ytterligare ett kvitto på att kroppen funkade idag och även om det var lite tungt så fanns resurser kvar hos oss båda.

Med 7km kvar blev jag otroligt kaffesugen! :) Det var så påtaglig längtan och en rätt konstig tanke mitt i allt fysiskt slit. Vi körde på så gott vi kunde och när vi rullade i mål kände jag mig mycket nöjd.

Men ändå var segern inte given. I cupen tävlar kvinnor och män inom samma klass mot varandra på grund av det låga antalet. För att göra det rättvist använder man en faktor för omräkning som innebär att män måste köra 12,29% bättre för att vinna. Under onsdagens träningstävling vann vi med några decimaler till godo och frågan var nu om vårt stora försprång skulle räcka. En andraplats var vi helt säkert garanterade, men om förstaplatsen skulle det handla om små marginaler.

Och så blev det också. Vår sluttid på 47:50 jämfört med tjejernas 53:08 skulle visa sig inte räcka. När resultaten var omräknade blev deras omräknade tid 47:20 vilket innebar att vi blev slagna med 30 sekunder…

Det är klart att jag blev besviken, tävlingsmänniska som jag är. Och när man står där någon timme efter och kroppen återhämtat sig känner man alltid att man borde kunnat ge lite till. Bara en ynka sekund per kilometer så hade vi vunnit.

Tyvärr blev denna första prisutdelning lite förvirrad, så någon bra pallbild blev det inte. Jag gratulerar Louise Jannering från Nynäshamn med pilot Anna Svärdström till förstaplatsen och Mattias Johansson från Norrtälje med pilot Jan Jensen till en tredje plats.

Segrare korades även i klassen handbike och trike och 4 ledartröjor delades ut. Priset förutom medalj, var presentkort från Swe Cup Paracykel 2015 års sponsor, Invacare.

Nästa deltävling äger rum den 29:e maj och är då ett så kallat GP-lopp på Arlanda Testtrack. GP körs på varvbana. GP har jag aldrig kört förut så det ska bli otroligt roligt.

Bansträckning

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Maj 012015
 

Det började som en enkel fråga från min pilot Jan under Nordic Classic Weekend 2015 om vi inte skulle köra ett duathlonW ihop? Jag svarade att det vore kul och genast var Väsby Duathlon 2015 inbokat. :) Först tänkte vi köra SM-distansen, men eftersom jag aldrig gjort ett duathlon tidigare och det var annan tävling dagen efter, bestämde vi att börja med motionsklassen. SM springer 10km, cyklar 40km och springer 5km medan motionärer springer 5km, cyklar 20km och springer 2,5km. Det tyckte jag kändes som en lagom start. Jag har inte heller kunnat träna så mycket löpning på sistone heller.

Och nu var dagen inne. Jag ska erkänna att jag känt mig ganska pirrig trots att det bara var ett motionslopp. Förvisso även ett klubbmästerskap men det hade jag inget hopp om att vinna. Men det var en ny gren, ny ledsagare och lite oklart om i vilken terräng vi skulle springa. Men åter igen det man måste fråga sig; vad är det värsta som kan hända? Att man går in i väggen och inte orkar och det kan man leva med.

Jag, Jan och vår städslade fotograf Ingela träffades vid tävlingsområdet straxt före halv elva. Jag efteranmälde mig och vi fixade med cykel och ombyte. Jag som aldrig gjort detta förut, fick några bra tips från Jan som bland annat handlade om växlingar mellan löpning och cykling.

Stämningen var god och några kända ansikten träffade vi. Många positiva kommentarer om vår kommande insats. Regnet kom och gick och när vi skulle starta regnade det ganska ordentligt. Men så fort vi var iväg tänkte jag inte mer på regnet, jag tror det slutade. :)

Den första löpningen på 5km gick på en helt OK grusväg. Det jobbigaste var första biten över en gräsmatta som var ganska gropig och spårig men jag förstod efteråt att alla hade tyckt det var jobbigt och svårt även när man ser att se ojämnheterna.

Banan var 1,25km upp till vändning och sedan tillbaka för vändning vid tävlingsområdet. Även om grusvägen var helt OK att springa på, så var den ganska smal och lite av min styrka och balans gick åt vid möten. Men allt gick bra utan missöden förutom en lätt sammanstötning med en mötande tjej som inte riktigt höll sin högerkant. Men ingenting hände och inga sura miner.

När vi kom in på tävlingsområdet en andra gång var det växling till cykel. Cykeln stod uppställd med skor och hjälmar strategiskt placerade för snabba byten och för att vara premiär tycker jag vi lyckades ganska bra med skobyte och växling. Sedan fick man springa med cykeln fram till startlinjen innan man fick sitta upp och sedan var vi iväg.

Cyklingen gick längs ganska flacka landsvägar runt sjön Fysingen. Jag som har tävling imorgon hade bestämt att inte gå ut så hårt. Det fungerade inte under löpningen så jag försökte lugna ner mig lite under cyklingen. Ändå höll vi ett snitt på knappa 35km/h och körde om ganska många som spöat oss under löpningen. Men det visade sig svårt att få ner pulsen trots det.

Inför sista växlingen gick det trögare. :) Knyta löparskor och sedan resa sig upp från sittande på en bänk krävdes sin viljeansträngning. :)

Sista 2,5 kilometrarna var faktiskt ganska tungt. Jag hade puls som en näbbmus så smärtan satt i benen men andningen var under kontroll och jag kunde nästan prata. Men det var svårt att få benen att röra sig framåt. :) Sista 1,25km efter sista vändningen var jobbig. Även om jag försökte spurta så gick det bara inte.

Efter målgången kom en kort stöt av illamående. Jag såg efteråt att min puls låg ett slag över min uppmätta maxpuls så nu får jag revidera den siffran. :) Men väl över linjen och två snabba tetra nyponsoppa så kändes det snabbt helt OK igen. Jag tolkar det som att, trots att jag kunnat vara mer vältränad, tränat mer löpning och intervaller, så tyder ändå den snabba återhämtningen på att jag inte är så fel ute ändå.

Efter en massa eftersnack, mer dricka och glada tillrop från höger och vänster, lastade vi in oss i bilarna och for hemåt. Jag sa på väg hem att hård fysisk aktivitet verkligen är bättre än droger. Jag kan liksom känna lyckoruset fysiskt i kroppen. Känslan av att jag förvisso kan bättre, men ändå kunde så pass bra var så påtaglig. Glädjen av allas uppskattande kommentarer bidrog till lyckoruset, den goda stämningen före, under då alla hejar på varandra som man kör om eller möter och efteråt.

Jag är rädd att Jan väckt något inom mig. :) Jag har tränat enligt duathlonstil hemma på löpband och på trainer mest för att få variation på inomhusträningen och kunna hålla på längre. Men jag har aldrig ens tränat så här på riktigt utomhus.

I skrivandets stund finns inga tider utlagda ännu. Jag kan se i statistiken i min klocka och cykeldator att löpningen varade i 40 minuter och cyklingen i drygt 34 minuter. Det + växlingar kanske kan ge 1:20 med lite tur. Målet var att hålla mig runt min ledsagares tid från 2014 på 1:10, men det gick helt klart inte idag.

Några små tekniska misslyckanden hände dock. Först tänkte jag fel med min löparklocka. Jag borde ha låtit den gå hela tiden och bara tryckt på varvningsknappen för varv och växlingar och använt cykeldatorn till cyklingen. Men klockan pausade jag efter första löprundan och glömde trycka på varvknappen, så sista sträckan i första löpningen och första sträckan i sista löpningen hänger ihop men med en lång paus mellan. Det spelar egentligen ingen roll. Tiderna stämmer nog ganska bra ändå.

Cykeldatorn glömde jag starta i upphetsningen. Jag kom på det efter någon knapp kilometer så där tappade jag lite distans och tidräkning. Slår mig nu att det faktiskt innebär att cyklingen nog varade i så fall lite mer än 34 minuter. Men totaltiden får jag se sen när resultaten publiceras.

Nu tar jag en enorm kick med mig hem och går och laddar om inför morgondagens första deltävling i Swe Cup Paracykel 2015.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Apr 302015
 

Idag blir vår lilla Theodor tre veckor gammal. Tiden går så fasligt fort. Man kan både känna att det går för fort, att man vill att dom ska vara sådär små och söta hur länge som helst, samtidigt som man vill att han ska bli lite större, börja skratta och le, krypa och prata och den frågvisa 4-årsåldern och så vidare. Alla delar har sin tid och charm och egentligen består väl det för mig av en oro att man inte njuter av varje period för att man inte hinner med.

Ändå känns det fortfarande lite märkligt att familjen nu är en till. Jag har inte riktigt kommit in i tanken att inkludera hans namn när man liksom ”bläddrar igenom” alla när man checkar av var dom är och hur dom mår. Det blir alltid något i stil med ”just ja, Theodor”. Det är väl framför allt det som känns udda med en liten ”sladdis” som alla envisas med att säga.

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Apr 292015
 

Ikväll gick den femte omgången av SMACK-serien. Denna gång gick banan ute i Brottby och min pilot för dagen var Patrick Arkley.

Vi var ute i god tid före start vilket kändes bra. redan två timmar innan var vi på plats och intog lite mat på den lokala pizzerian. När vi anmält oss satte vi igång med allt som ska fixas före, pumpa däck, ställa in sadlar, byta om och få till det tekniska med cykeldatorer och kraftmätare som just idag var lite krångliga. Eller egentligen så är det vi som ännu inte fått in någon bra rutin och rätt inställningar. Men det får vi snart in så det flyter bra.

När vi rullade iväg för att värma upp hade vi lite mindre tid än vad jag tänkt mig. Jag tycker uppvärmning är svårt. Man vill få igång pulsen och blodcirkulationen men man vill inte köra slut på sig själv innan loppet ens börjat. Jag som alltid varit starkast i långa distanser tycker fortfarande grenen tempo är otroligt svårt. Det är den där exklusiviteten som jag inte tränat.

När vi rullade in från uppvärmningen och lagt handen vid det sista med kraftmätarna var det bara att rulla upp till starten. Vi behövde inte stå många minuter innan det var vår tur.

Även om dessa onsdagstävlingar bara är träningstävlingar tycker jag det kittlar i magen inför start. Det är bra övning inför det riktiga som börjar på lördag. Det märks också på min puls och andning som skenar dom första kilometrarna.

Dagens tempolopp var 20km. Det går ganska bra tills straxt före vändning då jag får håll. Om nu teorin om att håll beror på syrebrist i muskler så stämmer det ganska bra med puls och alldeles för häftig andhämtning första 10 minutrarna.

Efter vändning kommer motvinden men det är också då mitt håll sakta men säkert börjar släppa och kroppen börjar komma igång. Det är den känslan jag skulle vilja ha mycket tidigare i loppet. Det är en ganska fysisk känsla när kraften i musklerna börjar komma tillbaka, pulsen stabiliserar sig och andningen blir lugnare och mer regelbunden och känslan av kontroll börjar sprida sig i kroppen. Det är också då jag börjar höra andra ljud av cyklister vi möter och någon vi kör om.

Omkörningen bidrar säkert också men de sista kilometrarna känns vi starka igen.

Den officiella tidtagningen visar ett hastighetssnitt på 40,31km/h och det är det som räknas. Jag har sagt att jag ska raka benen när jag passerar 40 i snitt, men min cykeldator visar straxt runt 39km/h vilket beror på en liten skillnad mellan den distans våra cykeldatorer visar och den tidtagarsystemet är inställd på. Det blir en liten glädjemätning som för visso är lika för alla, men det blir inga rakade ben förrän min cykeldator visar ett verkligt snitt på över 40km/h. Jag skulle också kunna lägga till kriteriet at tdet ska vara minst 2 lopp som ska uppfyllas. :)

Det var 3 tandemekipage anmälda idag men ett team startade inte på grund av tekniska missöden. Och om alla siffror stämmer bör jag och Patrick segrat vid dagens tävling med en hårfin marginal.

Efter kaffe, eftersnack och ganska mycket huttrande lastar vi och far hemåt. Imorgon är det vilodag trots att jag inte känner att det är nödvändigt. På fredag deltar jag i mitt första duathlon och på lördag är det den första av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Då gäller det på riktigt, ett tempo på 30km. Då kommer ett gäng paracyklister från andra delar av landet och vi lär bli ett 10-tal varav tre tandemteam, en trikecyklist och resten handcyklister och anpassad vanlig racer. Det kommer bli riktigt roligt.

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Apr 222015
 

Idag hade vi hembesök av Barnavårdcentralen BVC. Att få hembesök av BVC känns inte det minsta konstigt. Jag vet de som känt sig kontrollerade och misstänkta och liknande. Själv väljer jag att se det som något positivt. Ser man några missförhållanden så är det bara bra för barnen.

Det som var lite extra roligt som fick tidsaxelnatt gå runt i huvudet på mig, var att det var samma ”BVC-tant” nu för med vårt första barn. Det var som om det inte gått nästan 19 år sen senast. Det måste vara roligt att följa en familj så länge och se 5 barn växa upp.

Dagens hembesök gick hur som helst bra. Lilla Theodor har gått upp ca 500g sedan fö´dseln på bara två veckor. Nu väger han över 3800 gram. Det ledde till det naturliga ämnet amning som i stort sett alltid fungerat bra för min fru med några undantag. Jag är glad att hon är av den ”gamla” sorten som anser att amning är viktigt och inte en sån där principiell amningsvägrare av vilka skäl de nu må vara. Jag är glad att hon inte är en sådan mamma som matar barnet i vagnen med ersättning med ena handen och fullt upptagen med mobilen med den andra. Att man sedan kan få problem och tvingas övergå till ersättning är en annan sak. Min tid som pappa att mata kommer.

Vi fick den vanliga informationen om det dåliga med alkohol som inte direkt är något problem för oss eftersom det dricks otroligt lite och väldigt sällan hemma hos oss och vi fick inforamtion om vaccinationer och om plötslig spädbarnsdöd samt information om att inte skaka barn. Jag passade på att fråga lite kring de nya rön som nu verkar vara på väg om att hela grejen med ”shaking baby syndrom” inte ens existerar och därmed att flera dömts oskyldiga för sådana handlingar. Svaret blev ungefär som jag trodde och hoppades.

Så nu är det nya kontroller om två månader. Lite sådär skumt känns det idag att ha ett spädbarn på två veckor hemma och den äldsta tonåringen på snart 19 år. Mest handlar det om allas tjat om ”sladdis” och liknande. Man vänjer sig. :)

Andra bloggar om: , , , , ,



Posted from .

Apr 212015
 

Då ska jag tydligen delta i mitt första duathlon någonsin. Det blir ett klubbmästerskap i klubben SMACK där jag är medlem. Klubbmästerskapet går 1/5.

Jag har aldrig direkt lockats av triathlon. När min kompis sagt att ”ska vi inte göra en klassiker?” så har jag känt att det inte alls lockar. Främst beror det på att jag är en förhållandevis dålig simmare, behärskar bara bröstsim och inte speciellt effektivt.

Jag har aldrig tänkt tanken kring duathlon, men det ligger inte så långt borta som triathlon. Faktum är att jag gillar att träna i duathlonstil när jag tränar inomhus hemma mest för att få omväxling. Jag springer gärna en mil på löpbandet och hoppar sen upp på cykeln ytterligare en timme. Det ger en lång träning som blir ganska varierande trots att det sker inomhus.

Under helgens Nordic Classic Weekend frågade min pilot som själv är duathlet, om vi inte skulle testa att köra ett klubbmästerskap som går om två veckor. Jag var först väldigt tveksam, men efter en stunds kort analys av varför jag tvekade, handlade det främst om min beryktade komfortzon. Jag kände mig självklart osäker på om jag skulle klara det, om vi som aldrig sprungit ihop skulle klara det, om stigarna vi skulle springa på var tillräckligt bra för att springa på med ledsagare och så vidare. Allt kokade som vanligt ihop till det vanliga man måste fråga sig; ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta som kan hända är att jag inte orkar genom alla grenar, att jag orkar men får en dålig tid som jag inte kommer vara nöjd med eller i värsta fall, att man ramlar och får ett skrapsår eller två för att underlaget och terrängen är fel.

Den som känner mig kanske tycker att sådana dubier är fåniga efter allt jag gått igenom, men jag har samma tvivel och rädslor som före mitt äventyr i Mot Alla Odds, det är bara det att jag lärt mig genomskåda mig själv.

Jag har förvisso inte tränat för ett duathlon på riktigt. Jag har aldrig sprungit, cyklat och sprungit på riktigt utomhus och vet inte hur det kan kännas. Nu är det fråga om rätt korta distanser, 5km löpning, 20km cykling och avslutas med 2,5km löpning. Min pilot klarade detta på 1:10 förra året och det låter åtminstone något sånär rimligt.

Den enda verkliga fundering jag nu har kvar är att det dagen efter, lördagen 2/5 går ett tempolopp som en del i paracykel cup 2015. Ett tempolopp på 30km. Två hårda grejer dagen efter varandra kanske jag inte varit förberedd på men har nu beslutat att det får jag se till att bli och lära mig.

Så summan blir nu en anmälan till klubbmästerskap. Dock avstod jag SM-distanserna som skulle varit de dubbla. Mitt första duathlon kanske jag ska börja med på rätt nivå för att se hur det går och sedan kanske utöka. Och det är bra träning inför kommande utmaningar. Framför allt kan jag ju känna lite sorg och frustration över att inte kunna göra sånt här själv och att inte andra vill göra det med mig. När någon då entusiastiskt erbjuder sig bör man tacka ja bara därför. Så det gör jag nu med glädje, eller snarare skräckblandad förtjustning. :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Apr 182015
 

Förra året deltog jag och nästan hela
gänget från Mot
Alla Odds 2013
i Nordic
Extreme Running
och
Nordic
Extreme ATV
. Vi bjöds in och
sponsrades av arrangören,
Nordic Sport & Event

som med vårt deltagande ville visa att
deras evenemang är tillgängliga för
deltagare med olika
funktionsnedsättning. Detta var en av
de spin-off-effekter jag hade hoppats
TV-programmet skulle leda till och
Nordic Sport & Event var först och
hittills dom enda som använt oss på det
här föredömliga sättet. Det var på
många sätt en fantastisk helg.
Den här våren var det dags igen att bli
inbjudna till Nordic Classic Weekend på
Gotland. Vi var 5 deltagare som
närvarade denna gång. Niclas rodhborn,
Pax Axensköld, Titti Österberg och Nina
Lundberg deltog i Nordic
Classic Running
. Niclas rullade
10km med sin rullstol, Pax sprnag,
Titti och Nina körde så kallad Race
Runner
som är som en sorts
trehjulig cykel utan trampor. Man
sitter på en sadel, har ett styre och
sparkar / springer fram. Race Runner är
speciellt bra om man har problem med
balans och nedsatt rörlighet i benen
som gör att man inte kan springa på
traditionellt sätt.
Själv deltog jag och min pilot Jan
Jensen från cykelklubben SMACK i det
nystartade motionsloppet för
landsvägscyklister Nordic
Classic Biking
. Det fanns ett antal
distanser att välja på och vi körde den
längsta på 180km – självklart. :)

Vädret var OK förutom en ganska kraftig
nordlig vind som jobbade emot oss
cyklister större delen av sträckan.
Banan med start utanför kallbadhuset i
visby, gick norrut mot vändning i
Tingstäde och tillbaka söder ut. Ett
varv var 9 mil och vi som körde 18 mil
fick således köra två varv.
Jag har bara cyklat på Gotland en gång
för typ 30 år sedan under en klassresa
så jag såg verkligen fram emot att
sätta lite streck i kartan på nya
platser i Sverige och inte bara köra i
gamla inkörda spår.
Första varvet började bra och i hög
fart. En ganska lång uppförsbacke gick
i väldig fart innan vi sträckte ut på
landsvägen. Vi hakade på den snabba
klungan från den lokala cykelklubben
och orkade köra med dom ca 4 mil.
Snittfarten låg närmare 40km/h och vi
kände efter ett tag att vi kanske inte
skulle orka hänga med i det tempot i 18
mil. Det var både min och min pilots
första långa distanspass ute för
säsongen dessutom.
Så vi släppte vårt snabba gäng och
hängde på ett gägn som höll ett lugnare
tempo. Men runt 8:e milen kom
åtminstone min första mentala och
fysiska svacka. Jag fick otroligt ont i
rumpan och fick en närings- och
vätskesvakca som gjorde att backarna
tog stopp. Och näst sista milen på
varvet var en enda lång och segdragen
uppförsbacke. Där kröp vi upp mot
slutet i knapp styrfart.
Vid varvningen stannade vi en stund och
fyllde på med vätska och näring och
fick sträcka på benen en aning. Bara
lite kort vila gjorde det lättare att
sitta upp igen. Vi hann se Niclas
varvning på sitt 10km-lopp.
Vårt andra varv spenderade vi mestadels
ensamma dåv i tappat de små klungor som
fanns längs banan. Då cykelloppet var
helt nytt, var inte speciellt många
anmälda och därmed ganska tomt längs
banan, något vi var helt införstådda
med innan. Vi gick ner i ett lugnare
motionstempo och tog kortare
bensträckarpauser varje mil. Den
beryktade backen upp på näst sista
milen under andra varvet kändes lättare
trots att den fortfarande var tung. Men
då fanns målgången inom räckhåll och
åtminstone den mentala svackan infann
sig inte.
När vi gick i mål 5 timmar och 20
minuter senare kändes det riktigt bra.
Vi hade kört första varvet med ett
rullsnitt på drygt 33km/h och andra
varvet på straxt över 30km/h, något jag
känner mig helt nöjd med. Utan vind,
lite längre in på säsongen så hade det
gått fortare. Förutom den milslånga
backen på slutet var banan flack och
snabb och det var egentligen inga
problem att ligga mellan 35–40km/h det
första varvets 7 första mil. Och för
att ha legat helt ensamma i den
konstanta motvinden slutet av första
varvet och hela det andra, ska vi nog
vara helt nöjda med vår insats då vi
inte haft någon klunga att ta hjälp av.

Mitt slutliga omdöme är att jag
verkligen hoppas Nordic Classic Weekend
kan växa till ett stort evenemang och
att cykelden kan växa. Jag tycker också
vår insats från Mot Alla Odds-gänget
var väldigt bra då vi visade att man
både springer, rullar rullstol, kör
race runner och cyklar tandemcykel och
klarar det lika bra som vem som helst
var strålande som ren uppvisning och
sprinding av kunskap.
Vädret och vinden kan man aldrig styra
över och april är en vansklig månad
dessutom ute på Gotland. Vind ger bra
träning men är väldigt jobbigt att ha
emot sig. Jag hoppas som sagt på
strålande sol och vindstilla nästa
gång. :)
I övrigt, dett väldigt bra arrangemang
och otroligt god stämning. Ska jag säga
något litet negativt så var det i så
fall att vi missade depån på andra
varvet. Om det beror på att den var
dåligt markerad eller om vi inte var
tillräckligt uppmärksamma kan jag inte
säga. Vi fick låna vätska av en annan
cyklist längs vägen mot slutet så allt
löste sig ändå.
Miljön där ute är så underbar. För mig
som inte ser handlar det om doftintryck
och ljudintryck. Dofter av skog, åkrar,
bondgårdar, traktorer och ljuden av
ganska tomma landsvägar, en klungas
ljud med massor av hjulpar som susar
mot vägbanan, rasslandet av växlar och
glada tillrop. Känslan av farten,
kurvorna, lättnaden efter en backe man
just klarat av och åter kan höja
farten, det är kärleken till
cykelsporten.
Nedan kan man se en kort video som
visar vår målgång samt en liten karta
över bansträckningen.

Se karta över rutten

Andra bloggar om: , , , , , ,



Posted from Stockholm County, Sweden.

Apr 142015
 

Idag uppmärksammades för första gången utmaningen Sverigetempot Ultra 2015 officiellt i Sveriges radio P4 Jämtland som denna veckan har temat cykling. Det känns riktigt kul och spännande och det blir plötsligt väldigt mycket ”på riktigt”. :)

Dagens program kan man lyssna på här och intervjun med mig kan man höra ca kl10:45, dvs 01:40 in i programmet ungefär.

Andra bloggar om: , , , ,

Apr 132015
 

Bild: Bild på lilla Theodor

Det är måndag, klockan är 10:52 och lilla Theodor fyller precis nu 4 dagar. Jag sitter hemma föräldrarledig min första måndag på ganska många år och det känns oförskämt bra. Det enda jag egentligen sörger är att det inte kommer bli någon direkt ovana att vara föräldrarledig. Eftersom min fru valt och velat vara hemmafru i många år, finns inget utrymme i ekonomin för mig att vara ledig någon längre period i streck. Men just nu tänker jag att lite strödagar här och var för att göra helgerna längre är bättre än ingenting och månaden då skatteåterbäringen och semesterersättningen kommer får det betala lite mer ledighet snarare än nya leksaker till pappa. :)

De här första dagarna har känts trygga och stabila och fungerat mycket bra. Även om jag har en tendens att känna mig som nybörjare vid varje förlossning, så finns ändå vissa saker man kan och har lätt att hitta tillbaka till och få rutin på igen. Man blir inte längre så stressad över ett barn som skriker för att man vet oftast varför och hur man löser det.

En annan sak som känns trygg när man har flera barn, är alla råd och tips från alla håll och alla trender som kommer och går. Vi är båda rörande överens om att amning är bra om det fungerar och amma gör man när barnet är hungrigt, inte var fjärde timme som vi fick lära oss när vi fick våra första barn. Då sa man ”låt dom skrika, det är bara nyttigt. Man ska inte skämma bort” osv osv. Nu säger man inte riktigt så längre.

Något av det bästa som finns som jag minns mycket väl från dom andra barnen, är ett sovande litet knyte på bröstet. Även för oss pappor tycker jag antistresshormonerna sprutar i kroppen och saker som ”måste” göras blir liksom lite mindre viktiga. Jag tycker också det är så tydligt hur det är för barnen. Lägger man ner barnet i vagnsinsatsen eller sängen skriker han hjärtskärande. Lyfter man upp honom och lägger på bröstkorgen med näsan i halsgropen somnar han som en stock. Dessutom trivs jag med att vandra runt när sitta still i fåtöljen inte duger vissa stunder.

En sak som verkligen förändrats inom mig är synen på jobbet. Visst, när våra andra barn var små och även nu, är det avgörande för vår familj att jag jobbar och jag får tänka inför varje dag jag vill vara ledig om det är ”värt” det ekonomiskt. Men förr var jag väldigt stressad även av andra skäl att vara borta från jobbet. Jag hade helt andra arbetskamrater då som också var mina närmaste vänner och så är det inte längre. Men jag har insett att världen inte stannar på grund av min frånvaro. Det kan vara på gott och ont att man tycks lika utbytbar som pappret man torkar sig med, men ibland är det väldigt skönt att kunna vara borta utan att någon tycks sakna än märkbart. Numera skulle jag lätt jobba mycket, mycket mindre eller inte alls bara möjligheten fanns. En livlig och utopisk fantasi. Så känner väl många av oss antar jag.

Nojorna då? Min fru och jag pratar om dom. Vi funderar på om det blivit värre med åren, men jag kan inte säga det för egen del. Jag har alltid varit lika rädd för att något ska hända mina barn och den rädslan avtar heller inte. Jag lyssnade lika ofta efter barnens andetag för 18 år sen som jag gör nu och oron för att dom skulle stoppa något i munnen som fastnade i halsen eller när dom var några år och börjat äta riktig mat, satte i halsen så minns jag tydligt dom där isande sekundrarna och det kommer helt säkert vara likadant nu. Samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd hela tiden, det finns alldeles för mycket faror för det både hemma och i världen där ute dit våra tonåringar är på väg.

Det märkligaste är kanske att det inte känns ett dugg udda att bli förälder igen när det snart var 10 år sedan senast och jag själv hunnit fylla 42. Inte nu så här när han kommit i alla fall. Jag har haft mina ”pappanojor” inför varje barn. När vår första dotter skulle födas kände jag ingen oro, bara att jag var väldigt nöjd med att snart ha en familj. Samma känsla när barn nummer 2 och 4 kom till världen. När vår tredje dotter och nu innan theo föddes, kände jag tvivel på mig själv, om jag var redo för fler barn, om jag ville helt enkelt. Då tänkte jag att vi har redan 2 att ta hand om. Men när lilla Emilia kom till världen i december 2000 var all den oron och tvivlen som bortblåst.

Tankarna innan Theo föddes var ungefär lika, att vi redan har 4 barn och vi har redan upplevt hur svårt det kan vara att känna sig tillräcklig när man förlorar lite av kontrollen över tonåringar som vill annat än man själv. Sedan kände jag att det inte hänger ihop och inte påverkar varandra.

Nästa jobbiga tanke var att jag skulle vara runt eller över 60 år när lilla Theodor blir myndig och kanske runt 70 innan han ens hittar en egen bostad. Vem vet hur världen ser ut då om 20 år? Då fick jag ärligt talat lite panik och funderade över vad jag gjort. Skulle det inte bli någon egen tid utan barn i boet? Tanken på att jag skulle vara förälder med hemmavarande barn i säkert över 40 år gjorde mig lite lätt fundersam.

När jag ”nyktrade till” letade jag tillbaka till min egen livsfilosofi som jag åtminstone försöker leva efter. Jag har ingen tro på någon religion och livet efter detta existerar inte för mig. Man är död och borta och den tomheten eller ”ingenting” som inträffar efter döden skrämmer skiten ur mig. Det jag lever för och presterar är färskvara. Inte mycket av det jag gör har någon betydelse i något längre perspektiv än några månader. Jag lär ut saker som hjälper människor ett tag, sen kommer nya grejer och det gamla glöms bort. Jag kan och vill varken bli stor politiker eller någon ökänd brottsling så jag kommer inte heller hamna i historieböckerna. Det enda som kommer finnas kvar och verkligen betyda något är just barnen. Den tanken får åtminstone min panik inför det ingenting som kommer efter detta att bli hanterbar.

Då känns det inte så fel längre och det är klart att jag kommer duga och räcka till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Apr 112015
 

Bild: Joakim Nömell och en massa cyklister på ett fik i Knivsta

När jag på allvar fastnade för cykelsporten under våren och sommaren 2012 visste jag inte så mycket om klubbar och klungor, tempo, linje och GP-lopp. Jag visste bara att cykling skulle bli roligt och att grenen paracykling var liten, eller snarare obefintlig i vårt lilla land.

När jag köpte min första racercykel hösten 2012 var jag just hemkommen från min resa i Mot Alla Odds och förutom att jag var trött och sjuk, så var jag väldigt taggad på nya utmaningar. Vi anmälde oss genast till Vätternrundan året efter och det var bara att börja träna.

Det var under den processen jag märkte att allt inte skulle gå så himla lätt. Först svårigheterna att hitta flera piloter att cykla med, något som jag ägnat mig åt i över två år. Först nu har det börja bära frukt och jag har helt plötsligt en rad duktiga och taggade piloter att cykla med och jämfört med hur det var tidigare kan jag nästan välja bland flera. Det andra var svårigheterna att få vara med i någon cykelklubb med min tandemcykel. Under dom motionslopp vi deltagit i under åren har vi alltid mötts av positiva kommentarer med vår coola cykel, men också mycket tråkande fördomar som är klassiska skämt när det handlar om tandemcykling. Så som att den som sitter bak latar sig, att det är tungt uppför och snabbt utför och en rad andra mer eller mindre välgrundade teorier. Gemensamt för dom alla är att dom helt säkert härstammar från någon semestercykling på Gotland på 80-talet på en tung treväxlad gammal cykel med någon familjemedlem, vilket har väldigt lite att göra med dagens moderna racercyklar där tekniken går lika mycket framåt för tandemcyklar som vanliga cyklar. Dessa skämt och kommentarer är väl något man får leva med, ungefär som ”blindstyre” och liknande när man inte ser. Men det blir allt svårare att skratta och allt roligare att ge en del ”förstå sig påare” bland cyklister en rejäl match.

Det andra vi märker ute på vägarna är oviljan och motståndet att ha oss med i klubbar och cykelgrupper. Under våren 2013 cyklade jag med en lokal förening där jag bor. Då var ordföranden, dessutom ett föredetta cykelproffs min pilot och därmed svårt för klubben att säga nej. Alla var inte negativa när vi var ute och med i klungorna, men oftare än sällan hörde jag kommentarer om att det var obehagligt att ha oss bakom eller jobbigt att ha oss bredvid.

en av Stockholms största cykelklubbar säger direkt nej till att ha oss med. Motvilligt har man godkänt att vi kan ligga bakom under träningspassen, men absolut inte gå med i klungorna. Jag och andra har försökt på flera sätt genom att bjuda in ledare till testaktiviteter både för att prova på cykling med tandem och i förlängningen prova det här med klungkörning och att rotera i klungor för att se om och vad som är något problem och i så fall se om det går att hitta lösningar på problemen. Men där finns inget intresse. Klubben som ska vara för alla cyklister på alla nivåer vill inte ha med paracyklister. Detta är ingen hemlighet då det diskuterats öppet i klubbens Facebook-grupp bland annat.

Jag själv funderar väldigt mycket över vad man är rädd för. Det gjorde att jag i mars förra året skrev inlägget Fakta och fördomar om tandemcykling. Inlägget lästes väldigt flitigt av icke nämnda klubbs medlemmar och ledare men det ledde ingen vart. Svaret på var i problemet ligger saknas fortfarande. Jag har resignerat och tänker istället att trots att man inte har med några tandemcyklar, kör man slarviga klungor och vanliga singelcyklister krockar och vurpar.

Även om jag försöker, kan jag inte låta bli att känna mig ledsen över det. Oavsett vad det handlar om, när människor inte ger andra människor en chans, inte försöker ändra på sina fördomar eller ens vilja ta reda på fakta. Och om något nu är annorlunda med att ha med en eller flera tandemteam i en klunga, försöka lära andra cyklister att anpassa sig och tillsammans hitta bra och positiva lösningar på problemen istället för att säga att det inte går utan att aldrig ens ha försökt. Det är inte bara inom cykelsporten jag råkar ut för sådant och saker som begränsar mitt liv och delaktighet gör mig arg och sorgsen. Ibland undrar jag om dessa människor bara är dumma och rädda för utveckling och att ha haft fel eller om det är jag som är blind i dubbel bemärkelse och inte ser saker som andra ser tydligt och att man av ren medkänsla ler lite överseende och försöker släta över. Är det så att en hel klunga cyklister lider av och tycker det är jobbigt att ha mig där utan att jag förstår det och själv tycker det är toppenkul. Då är det jag som är pinsam och inte lyhörd. Men då får någon gärna upplysa mig.

Så jag lämnade min lokala klubb och övergav försöken med ”Stockholms största cykelklubb” och gick med i Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb istället. Där fanns redan ett par paracyklister som medlemmar och trots att man verkar i helt motsatt del av vår stora stad så kändes det bättre att få vara med någonstans än ensam. Klubben SMACK var då så vitt jag vet den enda klubben som lät paracyklister vara med på sina träningar och tävlingar. Under året som gått har jag inte varit med på några träningstillfällen utan bara några träningstävlingar, men där alltid bemötts positivt och som vilken cyklist som helst. Att vi paracyklister var med på årsavlsutningens prisutdelning kändes så underbart trots att det borde vara så självklart.

Nu är jag just hemkommen från min första lördagsträning med SMACK. Eftersom ”Stockholms största cykelklubb” inte vill ha mig med, blev det tåg 06:59 mot Märsta för att hinna i tid till samlingen. Det var jag med vit käpp och tandemcykel och trots att det är lite omständigt, fungerade tågbytet på Stockholms Södra utan problem. Med vit käpp och cykel tar jag mig inte så långt, men en av mina piloter mötte uppe på perrongen och sedan anslöt piloten för dagen, Jan Jensen och vi kunde cykla mot uppsamlingen.

vi ska köra Nordic Classic Biking ute på Gotland nästa helg och behövde ett litet distanspass för att träna lite och få köra lite ihop innan. Vi anslöt i en lugn grupp som skulle hålla 28–30km/h. Det är klart jag lyssnade noga på kommentarer och nyanser i kommentarer från övriga i gruppen, men kunde till min glädje inte hitta något. ”Ska ni köra med oss eller själva? Jaha vad roligt!”

Sedan blev det lite dubbelt. Min pilot frågade gruppledaren om vi fick gå med i klungan och fick då nej och att vi kunde lägga oss bakom. ”Inte nu igen” tänkte jag, men tänkte samtidigt att det var hans första pass som gruppledare. Felet vi gjorde var att fråga om vi fick gå med. Hade vi bara gjort det som om inget var konstigt hade det helt säkert gått bra. Vi människor är försiktiga av oss och i ett val väljer man oftast det ”säkra” och enkla. Vi bestämde att dom sista milen skulle vi helt enkelt bara gå med i klungan och när min pilot sa att ”nu går vi med” så var det inga problem.

När vi väl gjorde det spetsade jag öronen igen men märkte ingenting. På grund av vår längd bad vi cyklisten vi gjust gick om att ropa till när det var OK att glida in framför och det gjorde alla utan minsta problem. Å andra sidan gjorde min pilot det även för cyklister som gick in framför oss för att hjälpa varandra vilket kanske alla borde göra mer för att undvika olyckor. Hur folk sedan känner men inte uttrycker vet man ju aldrig, men säger man inget går det inte att ta hänsyn till det. Och om andra cyklister uttrycker något i kroppsspråk eller minspel så kan jag inte avgöra det så klart. Men känslan var genomgående positiv.

Det kan tyckas fånigt att känna sådan glädje av att bara få gå med i en grupp. Men det är klart att det är lika peppande och inspirerande för mig att träna med andra som för alla andra. Att ligga och nöta mil efter mil längs landsväg ensam med min pilot utan draghjälp eller hjälpa att dra någon annan kan jag känna inte tar fram det där allra sista när det blir jobbigt. Att jaga en annan klunga eller cyklist är inte alls samma sak som att bara jaga klockan längs en tom landsväg för att förbättra mitt personbästa. Det är självklarheter. Men min glädje över att ”få vara med” känns nästan barnsligt rörande. Jag inser att det påverkar mig mer än jag vill medge, det här att inte få vara med.

Det är klart att det är roligt att ligga bra till eller vinna på sträckorna med fri fart. Men i det här gänget kändes det bara roligt och inspirerande vem som än vann och den där hämndkänslan som kan infinna sig när vi spöar vissa andra klungor infann sig inte glädjande nog.

Om jag får önska något inför framtida träningar, så är det att klubben SMACK ska informera sina nya ledare om att vi självklart är en del av klubben och lika självklart ska få delta i gruppcyklingarna. Nya ledare som undrar och känner sig oroliga eller okunniga ska få klubbens stöd. Jag och min pilot ska heller inte behöva fråga och vi ska nog byta lite attityd i fortsättningen. Sedan tror jag mycket av det här kommer att lösa sig ju oftare en paracyklist deltar och det är också viktigt att vi paracyklister i klubben deltar när det ges möjlighet.

Med detta vill jag sända mina uppskattningar till klubben SMACK. Ni är Stockholms största cykelklubb i mina ögon där alla får delta på sina och lika villkor vilket jag inte tycker behöver vara någon som helst konflikt. Vi paracyklister får delta i klubbens tävlingar och träningar, får hjälp med ”tävlingsstart” som alla andra cyklister och starta, gå i mål och fika som alla andra cyklister även om vi cyklar i egna klasser för tandem, handcykel, trike eller anpassad racer. Men det är inte märkligare än att damer, herrar och ungdomar tävlar i sina respektive åldersklasser. Det behövs bara så lite, ett par klasser till i datorprogrammet.

Om andra klubbar insåg hur lätt och roligt det var, hur mycket kunskap man kan ta och få och hur positivt det är för alla att få vara med så skulle klubbarna tjäna oerhört mycket på det. Att man direkt eller indirekt utesluter vissa grupper är förödande och kränkande. Det vore som att säga att damer inte är välkomna i vår klubb för ni orkar inte lika mycket i uppförsbackarna. Då finns en hel del damer som spöar gubbar med magar och dyra cyklar och det finns en och annan tandemcyklist som gör detsamma. Och om man vågade försöka så skulle man mer än annat visa sin storhet som klubb.

Här är dagens runda.

Andra bloggar om: , , , ,



Posted from .

Apr 092015
 

Bild: Bild på lilla Theodor

En lång väntan och spänning är över. Idag kl10:52 föddes lilla Theodor på Huddinge sjukhus. 50cm lång och 3500 gram tjock. :)

Just nu känner jag mig lite för trött egentligen för att prestera något som jag brukar göra, en lång resumé av graviditeten eller i värsta fall alla 5 graviditeterna. :) Så det får räcka med en kort variant. :) Våra graviditeter har ändå alltid varit en promenad i parken jämfört med hur många andra verkar ha det, både pappor och mammor.

Med bara 6 dagar kvar till beräknad förlossning beslutade min fru i samråd med läkare att sätta igång förlossningen. Förra gången fick hon havandeskapsförgiftning och det fanns tecken på det nu också utan att det var någon fara. Men det var ändå så nära och praktiskt lagd som hon är var det lika bra htt ha det överstökat. :)

Igår kl16 skrev vi in oss och processen började. Tar alltid lite tid att skrämma igång kroppen så det var först kl06 i morse som förlossningsarbetet drog igång på riktigt. Jag tycker min fru är riktigt proffsig och har alltid varit det. Bara med första barnet tog hon smärtlindring när det erbjöds, men den erfarenheten fick henne att avstå vid följande förlossningar. För en del fungerar det och har säkert både med kroppslig konstruktion och smärttröskel att göra. Men klart är väl att värkningsarbetet fungerar bättre utan. Och som någon barnmorska sa en gång för länge sen, att skrika inte är någon idé. Kraften ska nedåt och ut och inte uppåt och ut genom munnen. :) Det tyckte jag var roligt och helt säkert ganska sant. Min fru har förvisso aldrig skrikit utan varit väldigt fokuserad och duktig tycker jag.

Kl10:52 kom han så äntligen ut med en rasande fart. Jag kan hålla med om att det är stort och fantastiskt och allt det där, men jag känner mig helt klart mer rädd än glad. När min fru ligger på rygg och trycker på i värkarna och hjärtrytmen på barnet sjunker till stillastående i korta stunder och barnmorskan blir sådär sträng och säger nuf år du lägga dig på sidan och man liksom hör att det inte finns någon förhandlingsmån i det bara för att min fru just då helst vill ligga på rygg. Men på sidan märker man att bebisen genast trivs mycket bättre.

Jag känner mig rätt överflödig fast det säkert inte är så. Man klappar lite tafatt och serverar vatten mellan värkarna men hålla på att stödandas gör jag inte utan låter barnmorskan sköta det arbetet och jag tror min fru är lika glad för det. :) Sedan tar jag små varv över golvet mellan värkarna, sjunker ner i en stol, reser mig igen och tänker att det är fantastiskt jobbigt och oroligt för stackars mig. :) Sen skäms jag. Det är ju inte jag som ligger där och känns som om jag ska sprängas inifrån. Mitt problem är bara att jag blir så sjukt stressad och nervös av hjärtljuden och min frus smärta. Hur hon kan sen säga att det här är det underbaraste som finns gör att man undrar hur hon mår egentligen. :)

Men ögonblicken före, vid sista krysstvärken och när det där ljudet hörs när barnet kommer ut, ett kort litet skrik, det är störst i världen! Då går det inte att låta bli att låta tårarna rinna av både lättnad och äntligen äkta glädje. Och jag som undrar där under dom oroliga timmarna före om jag ska bli glad. Konstig tanke.

För min del har det passat bra att skaffa 5 barn. Det är som att se en film flera gånger, man uppfattar och upplever nya saker varje gång. Första gången med bedövning som tog för hårt, förlossning med sugklocka efter många, många timmar med en personal som inte gjorde skräckupplevelsen mindre. Till de andra förlossningarna där jag en gång tog emot barnet, 2 gånger klippte navelsträngen och nu den här gången uppfattade hur barnmorskan blåste lilla Theodor i ansiktet för att få igång andningen efter det första lilla skriket. Jag vet och har hört att man gör så men aldrig förrän nu uppfattat det när det händer. En del gånger har personalen gått iväg en liten bit och kanske gjort det då men här skedde allt vid sängen, med ett lugn och professionalitet som till och med fick mig att tänka att det ju gick perfekt och all oro som bortglömd. Allt ifrån den stunden och framåt är bara glädje och fascination. Jag vet att jag varje gång tänkt att det är konstigt hur saker bara börjar ske vid födseln. Hur barnet bara börjar andas som om det vore det mest självklara i världen och just reflexerna att vända sig in mot kroppen för att söka bröstet. Jag tänker även på känslorna. Nu gråter han om han är missnöjd, fryser eller är hungrig och ligger förnöjt och tittar eller sover när allt är kanon. Hur var det då i magen? Är barnet aldrig ledset i magen? Dom kan ju i alla fall inte gråta. Och så fick jag en konstig bild och ljudupplevelse i huvudet av en gravid mage med ljudet av gråtande barn inifrån. :) Jag tror jag börjar bli hysteriskt trött.

Vid 14-tiden har åtminstone jag sovit en stund i en ganska bekväm fåtölj med fotpall. Vi blir förflyttade till BB-avdelningen och två av syskonen är redan på väg hit för att hälsa på sin lillebror. Jag kommer åka hem med dom för att sköta hem och hundar tills mamman och Theodor får komma hem imorgon. Jag tror det står en ommonterad spjälsäng hemma som jag lovat att montera några veckor, kanske hög tid att göra det lite diskret nu? :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,



Posted from .

Apr 042015
 

Det var länge sedan jag skrev något i den här tråden, senast en pappas tankar del V straxt efter midsommar förra året. Den gången lyckades en av våra tonåringar arrangera en liten midsommarfest hemma hos oss medan vi var hos vänner ett par kvarter bort.

Sedan dess har det varit ganska lugnt och det är nog mest tur eftersom vi känner att vi tappat kontrollen. Barnet kommer och går lite som det vill men har mestadels skött skolan och till och med lyckats så bra att bli uppflyttad från det individuella programmet till den vanliga linjen med samma inriktning bara efter en termin.

Nyligen vaknade vi upp till en obehaglig överraskning. Av en tillfällighet denna morgon kollar vi vårt konto och upptäcker att en större summa pengar försvunnit. Jag märker då att det är mitt kort som används för uttaget. Att det försvunnit någon 50-lapp här och till och med en 100-lapp då och då, men det här var något helt annat.

Det löste sig rent ekonomiskt. Pengarna fanns kvar i huset och hade inte hunnit fylla sitt syfte än. Det räddade den månadens ekonomi. Men den historia som rullades upp fick mig att fokusera på något helt annat än ”bara pengar”.

Barnet berättade att man varit några kompisar på fest och det hade blivit bråk. Barnet hade enligt sin egen version lagt sig i bråket för att hjälpa sin kompis då dom varit flera stycken mot en som vanligt. Motparten hade då ”bötfällt” mitt barn för misshandeln och satt en summa som skulle betalas i böter.

Här blev jag nog riktigt rädd för första gången som förälder. Det kändes som om det nu fanns två alternativ. Antingen var det bara smågangsters som hört hur dom ”stora grabbarna” gör och ville kopiera sättet att driva in pengar, eller så var det utkanten av riktiga ”stora grabbar” mitt barn och hans vänner råkat ut för. Det kan jag och fick jag heller inte veta.

Jag kände att min roll som förälder var väldigt svår just då. Vad jag och min fru än valde skulle det bli fel. Att stjäla pengar är aldrig rätt oavsett. Och hur skulle vi hantera detta? Att betala skulden skulle ge snorungar en massa pengar och dessutom sända signalen att här fanns det deg att kräva ut med hjälp av lite hot. Skulle barnet inte betala, vad händer då? Skulle barnet råkat ut för ännu mer hot och misshandel? Skulle gänget tvinga barnet att betala tillbaka på annat sätt? Då skulle det bli fråga om att råna andra, stjäla mobiler eller tvingas sälja droger för att betala tillbaka. Och droger är något vår ort har och haft problem med länge.

Det skulle alltså bli ett dåligt val oavsett. Men att betala skulden kändes ändå som det sämsta valet.

Lösningen kom samma dag och den oroade mig ännu mer. Jag har snackat med dom och det har löst sig. Om det löste sig så fort, vad var då lösningen? Var hoten om skuld och bötfällning bara fylletrams eller blev det ett uppskov eller krav på att betala tillbaka på annat sätt?

När jag sitter här och övervägde om jag skulle skriva om det här i bloggen eller ej, känner jag tydligt att sorgen inte alls handlar om försök till stöld av en större summa pengar. Det handlar om att barnet inte alls vill berätta och släppa in oss. Vi möts bara av skit i det du, du anmäler bara ändå om jag berättar. Det är förvisso svårt att förneka. Jag tillhör kanske den lite gammalmodiga filosofin att brått ska anmälas och misshandel, hot och indrivning aldrig är rätt. Den nya ungdomskulturen som mitt barn anammat handlar helt om att lösa det på egen hand och att inte blanda in polis för då blir allt så mycket värre. Just det är också svårt att förneka. Anmäler man till polis händer inte speciellt mycket. Risken är mycket större att mitt barn kommer hem sönderslagen en kväll eller med tvånget att sälja droger.

Nu, några veckor senare är allt som vanligt igen, det vill säga att vi inte har den minsta aning om vad som händer. Att försöka få förtroendet och få barnet att inse att vi faktiskt både kan och vill hjälpa fungerar inte och det gör mig så ledsen och får mig att känna mig så otroligt misslyckad. Det här farliga drar starkare än tryggheten. Det märks så tydligt då det finns väldigt enkla och grundläggande val för att slippa sådant här om man inte vill anmäla. Det är att undvika att gå på den här typen av fester och helt enkelt också välja bort en del vänner. Det må vara ”tråkigt” att sitta hemma och gå i skolan men det minskar radikalt risken för sådant här.

Jag känner mig rätt maktlös. Det finns inte så mycket mer jag kan göra känns det som. Alla kloka råd från beskäftiga människor med så lyckade liv och perfekta barn får det bara att kännas ännu värre. ”Det är bara att prata och prata.” Ja visst, men om ungen smäller igen ytterdörren och drar? Det är förbjudet att binda barnen tills man pratat klart. :) OK, någonstans har vi gjort fel och misslyckats, så måste det vara.

Kanske händer inget farligt där ute just nu. Kanske var det bara en dum grej som spårade ur. Ändå tillräckligt för att vårt barn skulle stjäla pengar som barnet vet så väl att det är fel. Samma natt som pengarna togs ut, skrevs ett förlåt i våra anteckningar som nog var tänkt att skickas efteråt. Vi märkte att barnet var väldigt ledset men vi kom inte in bildligt talat. Snart var det kompisar och fester igen. Vi vet att det dricks men kan inte göra något åt det. Vi vet inte längre vilka kompisar och vilka föräldrar vi kan nätverka med och andra föräldrar är inte intresserade av att nätverka med oss.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,



Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

%d bloggare gillar detta: