Mot Alla Odds 2013 avsnitt 6

När dagen gryr i avsnitt 6 vaknar vi upp på en hästfarm. När vi nådde vårt läger dagen innan och gick till vila uppfattade vi och anade ingenting. När expeditionsledaren Oskar Kihlborg till frukosten ger oss nyheten att vi ska spendera tre dagar till häst är vi flera som blir glada. Rykte om häst har cirkulerat och det ställdes frågor om ridning under castingen och jag hade noterat hästallergi i mitt medicinska protokoll. Jag skrev att jag som liten var mycket allergisk men att allergin vuxit bort under de senaste 5 åren och att jag inte märkt något de gånger jag varit nära hästar på senare tid.

När en ur produktionen tar mig åt sidan under sena kvällen och frågar för säkerhets skull om min allergi igen, om det krävs premedicinering förstår jag att nu är det äntligen dags. Jag ombeds självklart att vara tyst om mina förkunskaper.

Från det jag var 8 år gammal fram tills jag var 15, spenderade jag helger och lov i en stödfamilj här i Stockholm. När jag var 15 flyttade jag in permanent, och mina två äldre systrar var hästtokiga och vi hade egna hästar genom åren och systrarna tävlade. Om jag ska förebrå min stödfamilj för något över huvud taget, så ska det i så fall vara det att man envisades med att släpa med mig till stall och tävlingsmaneger trots min helt galna hästallergi. Det fanns inga mediciner som ens lindrade.

Ändå var det svårt att inte älska djuren. En somar, klädd i shorts och T-shirt fick jag för mig att rida barbacka med min syster. Det var underbart att känna fartvinden och ängsgräset piska mot benen. Ända tills allergichocken slog in med full kraft. Andningen tog nästan helt stopp, sådär som den kan göra vid en rejäl astmaattack, där man drar efter luft men ingen kommer och man känner paniken komma krypande. Samtidigt slog utslag ut över hela benen, värst längs insidan men även ända upp över magen.

Vi bedömde läget så allvarligt att genast åka till närmaste vårdcentral, en strecka med bil på runt 2 mil längs ganska krokiga vägar. Min far kom då på idén att ta båten tvärs över sjön från Muskö till Nynäshamn vilket skulle gå betydligt fortare. I båten och iväg bar det ut mot Mysingen. I 30 knops fart insöp jag den friska havsvinden och kände hur jag fick syre igen. Någonstans halvvägs sa det ”klick” i luftvägarna och jag kunde andas igen! Blåsorna längs benen sjönk ihop och klådan mildrades. När vi lade till i gästhamnen fanns inte längre något att söka vård för :) Lät jag bli hästen för det? Inte mycket, men jag red inte barbacka mitt i värsta pollensäsongen och tryckte ansiktet mot hästens mule igen :)

Men jag har alltid känt något inför hästar och det var nu jag förstod vad det var. Min häst under första dagen var en sur mulåsna som jobbade på ganska snällt och beskedligt de första timmarna men som surade allt mer vart efter dagen led. Hästskötarna vi hade med oss piskade dem väl mycket för min smak, så jag bad om en egen piska och visade att jag ville sköta det själv. Små duttar och ibland strykningar längs bakdelen fungerade lika bra. Vi blev goda vänner och den tillät mig styra och hantera den utan stora protester. En gång när vi red längs en gata med hus och trädgårdar, vek den av in i en trädgård och började knapra i en rabatt och efter det tappade den den lilla sug som fanns.

Andra dagen bytte vi hästar och jag bad om en häst av mer livlig karaktär. Jag fick en grå skimmel^W som var klart mer energisk än mulåsnan från föregående dag. Det märktes först när vi träffades för första gången och den skyggade för mig. Det berodde nog mest på mitt osäkra kroppsspråk när jag gick fram till en främmande häst utan att se den och knappt veta hur den stod vänd i förhållande till mig. När jag väl fick mina händer på den kände jag mig trygg och att jag hade kontroll igen och då blev vi genast vänner.

Redan då hände något som jag tror den försökte skydda mig ifrån. På väg till hästen gick jag förbi Nina Lundberg och hennes mulåsna och jag vet att jag noterade hur de stod vända och jag passerade framför. När jag knutit loss min häst från det staket den satt fastbunden i vände jag om och skulle leda min häst upp på vägen. Ninas häst stod kvar, jag hörde den och tänkte passera på samma avstånd. Plötsligt får jag en spark som träffar mig på höften. Jag hörde de onaturliga benrörelserna sekunden innan sparken träffar och förstår att hon vänt sin häst utan att jag märkt det och råkat passera bakom. Min häst hade stretat emot och velat gå mer åt vänster upp på vägen, men jag tänkte att nu är det jag som bestämmer :) Hade jag låtit hästen bestämma hade vi passerat bortom räckhåll för mulåsnans sparkar.

Jag blev inte rädd, jag hajade till eftersom jag missat att de vänt på sig. Jag blev mer på min vakt i fortsättningen. Filmteamet är en bit bort i full färd med att dokumentera Arkan Palanis och Niclas Rodhborns uppsittning och anpassning av sadlar vilket jag är tacksam för just då. Jag blir mest förbannad på kräket som sparkar mig :) Men jag blev påmind om att jag var ensam, alla andra var fullt uppe i sitt, inte såg och har stor respekt för hästar.

När jag donade med sadel och stigbyglar vänder sig min häst om och nosar och duttar på mig flera gånger, vänligt och mjukt och jag säger på svenska fast spanska är det den förstår, att jag borde lyssnat bättre och ska göra det nästa gång :)

När jag sitter upp och vi beger oss iväg känns det plötsligt som att rida på riktigt igen. Den breda stadiga mulåsnan från dagen innan var ingenting mot detta där man känner iver, yster och mycket större känslighet. Jag hade lärt mig höger och vänster på spanska av Niclas och det räckte och mycket lätta rörelser i tömmarna för att det genast skulle hända saker.

Det blev en lång och hård dag till häst både för oss och för hästarna. Första dagen gick ritten längs fina grusvägar, men nu bar det ut i djungel och lera igen. Ibland kändes det som om min häst själv hade svårt med balansen när hovarna sjönk djupt ner i leran. Men den jobbade på och flera gånger vände den huvudet bakåt mot mitt knä och åtminstone för mig kändes det som om den ville kolla om jag var med.

Under delar av resan hade jag och Sonia Elvstål kopplat ihop oss med en parlina mellan våra hästar. terrängen var stundtals så svår att det blev svårt för mig att styra efter de andra enbart på ljudet. Men flera gånger hände det att de andra styrde sina hästar en väg ner eller upp ur ett kärr och min häst tog en helt annan, mycket bättre väg just för att jag inte styrde den lika tåligt. Vid ett tillfälle valde de andra en väg där hästarna fick ta ett litet skutt ner i gyttjan. Då valde min häst en slätare backe ner där den kunde gå som vanligt ner. De andra påpekade att det var en mycket smartare väg.

Såklart väljer hästar själva den bästa vägen för sitt eget bästa. Ändå kunde jag inte låta bli att känna att den ändå någonstans förstod att det var något speciellt med mig. I hästens värld säkert bara något så enkelt som att den ofta fick bristfälliga signaler från mig och fick jobba efter eget huvud vilket alltid blev perfekt.Ninas mulåsna valde en gång en väg under en trädgren varpå hon föll av. Min häst hade säkert tusen sådana möjligheter men valde aldrig sådana vägar. Flera gånger stannade den och då ropade någon av deltagarna att det fanns utstickande grenar framför. När jag förde undan dem med handen eller böjde mig ner och manade på, så gick hästen vidare.

Bäst var också när jag och Sonia sammankopplade, galopperade över ett fält. Vi hade den möjligheten ett par gånger och då bara sjöng det i kroppen och jag skrattade av ren lycka. När vi saktade in vände hästen på huvudet igen och duttade mot mitt knä och smekningarna tillbaka lät inte vänta på sig.

Det var inte nog med det. Under raster längs vägen försökte den sura mulåsnan sparka andra flera gånger, men eftersom de såg gick det bra. Jag höll mig på avstånd i fortsättningen. Vid ett tillfälle gjorde vi en kort paus för att dricka och jag satt av för att vila rumpan. Min häst betade och det var trångt runt omkring. Jag bblev mer och mer intryckt mellan hästar som stod tätt tillsammans. Min häst flyttade sig hela tiden i jakten på nytt bete. Vid ett tillfälle tog den ett steg, jag kände hur hoven var på väg ner över min fot, väldigt lätt innan den flyttade benet någon annanstans. Sedan kom huvudet igen, som om den sa ”ooops, inte meningen” innan den betade vidare :) Detta var ett av få tillfällen under hela äventyret jag fick tårar i ögonen…

Det var sorgligt när dagen var slut och vi skulle skiljas åt. Det hade varit en lång och hård dag och många hästar släpade sig in i lägret, trötta och törstiga och utan någon särdeles arbetslust. Min häst var en av dem som travade på enda fram utan att visa någon trötthet.

Det var de lyckligaste dagarna och det i särklass roligaste under hela äventyret. Särskilt den andra dagen med den fina förståndiga skimmeln. Det var ett rejält bakslag när vi fick veta att det inte skulle komma några nya hästar på grund av skyfall och översvämningar. Men jag skulle ändå inte fått fortsätta med den enda häst jag ville ha, så för min del kunde vandringen gott och väl fortsätta till fots lika gärna.

Efter en dagsetapp är vi framme vid Nicaraguasjön som är Sydamerikas största insjö. Mitt i sjön ligger ön Ometepe där en av 2 vulkaner, Conception är vårt nästa mål. En dagsseglats för oss dit i måttlig vind och vackert väder. Även den dagen är en av de lyckligaste och bästa dagarna, att få segla över ett stort vatten. En stund sitter jag med Oskar Kihlborg vid rodret och njuter i mitt rätta element. Målet där framme i fjärran växer sig allt större och vulkanen är det enda under det här äventyret som skrämmer mig lite, men jag förstår ännu inte varför. Så mycket som vi gått igenom och klarat av, så vad är väl en liten vulkan, 1610 meter hög och fortfarande aktiv? En baggis, försöker jag intala mig :) Mer om det nästa vecka…

Väl framme på Ometepe blåser det hårt och vi övernattar på stranden. Havets brus är ganska öronbedövande vackert men just nu inte särskilt rogivande. Egentligen är det mest vinden som stör och gör att min hörsel sätts ur spel och gör att jag tappar kontrollen och överblicken lite. Den enda riktningen jag uppfattar är havet, folk som är en liten bit bort hör jag inte.

På nästa dags morgon är det dags att ringa hem. Vi har satelittelefoner och när jag ringer hem är det väldigt dåligt ljud. Min fru svarar och hon hör mig, men jag hör inte många ord av vad hon säger. Men jag uppfattar att det inte är så bra och det blir som ett slag i magen. Fem minuter går fort och samtalet avslutas och följs av en kort intervju där jag åter kämpar mot gråten.

Här har jag haft det så himla bra, tufft men roligt. Jag har inte saknat min teknik, mina datorer eller telefoner. Jag har inte tänkt på jobbet en sekund. Självklart har jag saknat de där hemma, men inte längtat hem. Jag har vetat att de har varandra och är hemma och har det bra. Detta är en kort tid som snart är slut. Plötsligt när vi pratar känns det som om jag har haft grundligt fel. Har jag varit alldeles galet egoistisk? Jag får veta vid hemkomsten att få eller ingen har frågat vart jag varit och bara några få har brytt sig om hur familjen mått och försökt distrahera dem. Visst, jag har inte fått säga något till någon om vart jag ska, men det känns märkligt att jag kunnat försvinna en månad från Facebook, telefon och allt annat utan att någon ens reagerat. Det kanske är orättvist, men det gav en obehaglig känsla om att allt bara skulle fortsätta helt obemärkt om man bara dog och försvann.

Mitt humör och min ork får sig en tydlig törn i flera dagar, men det stärker mig i att besegra den förbaskade vulkanen och att det finns större saker i livet än den där stenen som jag snart ska upp på! Därefter går tydligt kompassnålen snart mot norr…

Dagens avsnitt innehöll också Niclas Rodhborns personportrett, ett av de starkare livsödena. Niclas förlorade sin flickvän i 19-årsåldern, mitt i nyförälskelsen och efter en tid av sorg och dålig sömn, somnar vid ratten i sin bil, kör av vägen, krockar med ett träd och bryter ryggen. Olyckan gör honom rullstolsburen för resten av livet. Men som den sanna fighter han verkar vara, något han delar med många av oss, är han ändå med i det här äventyret.

Även ikväll har trafiken på min Facebook-sida och Twitter varit stor och stormande positiv. Jag gläds enormt åt stödet från alla mina följare som säger så mycket fina och kloka saker. Äventyret i sig har fått mig att växa som människa, men de reser mig ännu mer och jag har aldrig tidigare någonsin i livet känt förändring inuti så tydligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Häst, Hästar, Skimmel, Mulåsna, Ridning, Rida, Segla, Segling