Springa på riktigt!

Idag har jag gjort något som jag inte gjort på många år! Jag kan inte ens riktigt minnas när det hände senast, någon gång i tonåren eller straxt därefter var det säkert! Jag har sprungit på riktigt, utomhus och med ledsagning :) Det låter helt galet men så är det. Under alla år har jag bara kunnat springa på löpband och en av förklaringarna är att det har varit och är svårt att hitta någon att springa med.

En annan förklaring, inser jag nu, är att jag varit lite feg. En kollega på jobbet har tjatat på mig ganska länge om att vi borde försöka och jag har nog velat men inte riktigt vågat. Efter alla år på löpband har jag nog varit lite orolig för balansen utan stöd av löpbandet. Nog för att jag försöker vara noga med att inte hålla i mig annat än mycket lätt med något finger för att inte springa och snubbla på löpbandets kanter. Men när jag provat springa på bandet utan stöd, har det känts vingligt och fel och jag har trott att det skulle bli ännu värre ute.

men jag ville verkligen. Jag tycker i och för sig inte det är så tråkigt att springa på löpband. Jag har musiken och fantasin som stimulerar när jag springer i en annars monoton miljö och till ett monotont ljud. Men liksom cyklingen, har jag längtat efter att springa på riktiga vägar, med riktig variation med backar upp och ner och svängar och skiftande underlag. Allt det där jag fått tänka mig till på löpbandet.

Men lagom till säsongen snart är slut bestämde jag mig för att det fick vara färdigmesat. Jag behöver träningen och när någon väl erbjuder sin hjälp borde jag tacksamt ta emot den när det är så svårt att få hjälp.

Som extra krydda och motivation gick jag och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT sportklocka för löpning, cykling och simning. Jag har skrivit tidigare att tekniken är viktig för min träning, eller mer sant — helt avgörande. Jag måste ha något som pushar mig och att kunna lagra och analysera mina prestationer är den bästa belöningen jag kan få. Jag skriver mer om själva klockan i ett annat inlägg.

Så när klockan väl var inköpt var det bara att sätta igång. När jag väl bestämde mig för att ”Mot Alla Odds Jocke” inte borde backa ur för sådana trivialiteter, kändes det riktigt skönt att packa träningsväskan. Ta ur Nike-skorna som jag använder för inomhusträning och plocka fram mina skor som varit med mig i Nicaragua under just Mot Alla Odds.

Jag har glömt hur vi gjorde när vi ledsagade vid löpning förr om åren. Jag tror jag och min bror höll någon sorts fingerkrok eller om vi bara sprang bredvid varandra med en lätt beröring av armbågar för att hålla kursen och kunna styra lite vid behov. Jag plockade fram ett hopprep och gjorde till en kort parlina med öglor i ändarna som man antingen kan ha runt handleden eller hålla i. På så vis blev avståndet några decimeter och tillåter ändå viss rörlighet.

sedan bar det av. Första kilometern var grymt jobbig. Andningen och pulsen skenade som den ofta gör på mig direkt vid start. Säkert också en del stress över hur det skulle fungera. Men efter någon kilometer kände jag att det fungerade riktigt bra. Balansen var inga problem och tempot som jag annars hittar så lätt på löpbandet, kom också så småningom. Till slut lugnade också andningen ner sig och pulsen blev mer som jag kände igen den. En långsam ökning för att stanna runt 165bpm vid lugnt tempo.

Efter 8km hade vi sprungit runt en sjö i området där jag jobbar och klockan stannade på dryga 54 minuter vilket gav ett snitt på ca 6:30 minuter. En minut långsammare per kilometer mot vad jag brukar kunna prestera men så var jag inte heller helt utpumpad.

Nu känner jag mig mest lyrisk! Jag gjorde det och det gick bra! Mer än så, det var kanon! Ungefär som fantasierna under timmarna på löpbandet, fast nu riktiga vägar, riktiga backar upp och ner, svängar, asfalt, grus och trottoarer. Riktiga bilar, fotgängare och cyklister passerade och riktig vind, frisk luft och riktiga dofter av att springa utomhus!

Känns nästan lite fånigt att vara så lyrisk men det var säkert 20 år sedan sist så jag tänker tillåta mig att vara lite fånig i så fall :) Och jag som bangat midnattsloppet åtminstone 2–3 gånger bara på grund av min fåniga oro och lite svårigheten att hitta ledsagare.

Nu hoppas jag på mer utomhuslöpning så kanske kilometrarna och milen på löpbandet också blir roligare :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

2 reaktioner till “Springa på riktigt!”

  1. Vad glad jag blev när jag läste hur du tog dig ur din egen ”comfort zone” och vågade att ge dig ut o springa i naturen igen. Fortsätt å utmana dig. Jag tränar o tränar o bygger upp min taskiga rygg så att jag nästa vår/sommar kan springa kortare sträckor. Jag längtar……

  2. Fan vad coolt. Jag blev alldeles lycklig av att läsa det här. Go Jocke! Jag är på när jag kommit igång med löpningen som jag ju måste. Men har nog en bit till ditt tempo.

Lämna ett svar till sussi Avbryt svar