Att börja åttan i en ny skola, en ny stad och en ny familj var en prövning. Sommaren som gått då jag rymde hemifrån hade givit mig så mycket nya vänner och så många glädjeämnen samtidigt som jag skulle hantera det kaos som omgav mig kring rymningen. Det var alla ömsom bedjande, ömsom hotande samtal hemifrån och ändå var det nog bara en bråkdel som nådde mig. resten sorterade mina fosterföräldrar bort.
Nätterna som jag tidigare skrivit om, som tidigare under sommaren varit ett litet problem växte. De tidigare så trygga ljuden från bilarna ute på vägen på kvälarna och nätterna blev plötsligt hotfulla. Den branta backen med den skarpa kurvan utanför vår tomt där bilarna körde försiktigt, blev hotfulla, spanande bilar som letade efter mig. Felringningarna där någon ringde och bara la på blev samtal från mitt förra liv där någon ville kolla om jag var hemma. Kom en bil kort efter det kunde min kropp låsa sig i panik. I mitt och brorsans rum hade vi en garderob man kunde gå in i. Längst in i den fanns en lönndörr där vi byggt ett kuddrum mellan toalettens innervägg och husets yttervägg. Där gömde jag mig ibland när jag var ensam hemma på dagarna.
Någon av mina första skoldagar minns jag. Skolan hade inte hunnit ordna något stöd åt mig ännu då jag sats in i klassen så sent. Jag hade inga hjälpmedel eller böcker ännu och satt i en vanlig skolbänk längst fram. Läraren hette Arne och malde på som i ett töcken som jag hörde på avstånd och bredvid mig satt en flicka som hette Sara. Självklart blev jag kissnödig! Jag hade inte lärt mig hitta i skolan och efter att ha försökt dra ut på det länge fanns ingen annan lösning än att fråga henne, ”snälla, skulle du vilja visa mig till toaletten?” Grymt genant men det var vår första kontakt. Hon sa ”javisst” och reste sig och vi gick.
Det var min första kontakt med henne eller någon alls i den klassen och efter det var vi vänner. Hon ville vara med mig på rasterna, hon frågade om vi skulle plugga ihop och hon var den första från min klass som kom hem till mitt hus i österskär. Hon var gediget snäll, verkade tänka väldigt mycket precis som jag, brydde sig om andra och var väldigt ”ocool” men verkade inte ha några problem med det. Någon retade henne någon gång men det hände inte igen eftersom hon inte verkade bry sig och jag minns inte ens vad de sa. När de pikade henne för att hon var med mig, att vi var kära och allt det vanliga verkade hon bry sig lika lite. Jag var väldigt förälskad :) Hon var den finaste men jag vågade aldrig säga det till henne.
Sara var allt som jag inte var. Hon stod med båda fötterna på jorden och kändes lugn och trygg. Jag var ett kaos på vingliga ben med en glappande kompass. Så här efteråt har jag förstått att vänskap, vänlighet, minsta tecken på ömhet eller betydelse blev en drog för mig och det jag fick var aldrig nog. Det är något jag nog fortfarande på många sätt lider av. Jag svalde allt med hull och hår, kände inte av ytlighet eller falskhet. När Victoria sa hej var Sara glömd för en tid. Jag fick sola mig i en cool flickas glans en stund och jag trodde jag lämnat de mobbades outsider-skara för alltid och att det var bra och viktigt.
När den ytliga vänskapen tog slut och intresset falnade föll jag pladask med näsan i gruset. Med kinden mot stenarna och tårarna rinnande kände jag mig värdelös och ensam. Då satt hon där igen, tröstade och följde mig hem. Om inte förr så då, borde jag förstått värdet i en äkta vän.
En annan Sara dök upp i min tillvaro. Hon var kanske mer lik mig med trassliga hemförhållanden och ett trasigt inre. Jag tyckte hon var en frisk fläkt fastän hon i själva verket var ett kärleks- och vänskapstörstande monster precis som jag. En kort tids bekantskap innan jag var ensam igen. Denna gång fanns ingen Sara som tröstade och sa att allt skulle bli bra…
Under alla år sedan dess har hon funnits i mina tankar. Jag undrade vart hon blev av och hur hon mådde men vågade aldrig fråga. Ibland hörde jag av hennes vänner vart hon fanns och gjorde men jag visste vad jag gjort och att jag aldrig skulle höra av mig igen.
Nu, flera år senare sitter jag på mitt jobb och jag har bytt avdelning. Jag sitter mitt emot Andrea, en ny tjej jag aldrig träffat förut. Vi pratar om allt möjligt. Plötsligt frågar hon om jag känt någon Sara från Åkersberga. Naturligtvis minns jag Sara, det spritter till i bröstet och jag minns mycket väl. De är goda vänner, har just träffats på en middag och Andrea har pratat om sin blinda kollega som heter Joakim. Jag får aldrig veta vad hon säger, vågar heller inte fråga men ber henne hälsa och frågar om hon har mejl, men det har hon inte. Det kanske är tur, för mitt förlåt skulle ändå inte betyda något eller ändra något. Hon är gift precis som jag, har barn precis som jag och verkar lycklig.
Jag hatar mig själv. Jag kan se hur jag så många gånger sårat andra på samma sätt som jag själv blivit sårad, hur jag stött bort de som velat vara mina vänner och tyckt om mig och hur jag dragits till de som inte varit bra för mig. Jag var så lättförförd. Någon sa något vänligt, räckte ut en hand och jag kastade mig helhjärtat in i det och glömde allt annat, alla andra. Vissa fraser jag sagt kan jag ännu höra ordagrant och jag minns dem bara för att de skär i mig och jag upprepar dem för mig själv bara för att plåga mig själv, för att jag ska förstå hur dålig jag är.
Och här kommer den patetiska avslutningen: jag är glad att hon verkar ha det bra, att hon åtminstone verkade kunna skilja på det som var bra och dåligt för sig själv och sortera bort annat. Jag tror inte hon sitter och tänker såhär och jag tror inte hon minns den där första frågan, ”snälla, skulle du vilja visa mig till toaletten?” Jag är glad att hon inte har mejl, att hon inte bett om mitt nummer för jag skulle ändå inte stå ut med vad hon hade att säga.
För mig är hon det första och bästa minnet ur min högstadietid. Hon var min räddning att ta mig vidare genom det jobbiga då. Henne klev jag på i min strävan uppåt istället för bara draghjälp framåt.
Det är nu som då, en nästan outhärdlig blandning av goda och dåliga känslor och minnen som strömmar genom kroppen. Jag önskar att jag kunde släppa taget om dem. Kanske är det bara jag som förstorar. Kanske minns hon det inte alls så här eller ens egnar en sekund av sitt liv åt det. Förmodligen är det så.
[tags]Klasskamrater[/tags]