Många kanske tycker det är fånigt med sentimentalitet och att sitta och fundera på gamla minnen. Än mindre åka dit och gå i historiens vingslag. Men tiden går så fort och åren bara rinner fram och oftast bara lever man på utan en tanke på allt som hänt och lett dit man är och den man blivit. Jag är nog en som ganska ofta tänker tillbaka, leker om-lekar och funderar på alla människor man mött och haft roligt med, och vart de nu tagit vägen.
Facebook har varit ett bra svar på en del av alla dessa frågor men allt för ofta lägger man till gamla ungdomsvänner och sen händer inget mer. En del av dem träffar man och blir glad av och tycker det skulle vara roligt att fika och prata och minnas. Men den viljan tycks sällan delas.
Därför blev jag extra glad när det damp ner en kundorder i just Åkersberga där jag är uppväxt och spenderat större delen av min barn- och ungdomstid. Jag jobbar på en mer komplett berättelse om det under min egen sida och kanske fick jag just mer inspiration. Men jag kom dit till en ”söndagsfamilj” som det hette då. Idag skulle det väl mera kallas ”stödfamilj”. Efter att ha spenderat varje helg och många lov där, flyttade jag som 15-åring dit permanent från den småstad jag växt upp i.
Så när kundbesöket var avklarat alldeles nära min gamla högstadieskola kom så den vandring i minnenas spår som jag faktiskt längtat länge efter. Först avslutade jag ett bankärende med lokalkontoret som var min sista fysiska länk till orten. Sen gick jag och min kolega vägen längs RoslagsbananW ut mot ÖsterskärW som jag måste ha gått, cyklat och åkt moped och bil tusentals gånger.
Längs vägen kom skolbarn på cykel på väg hem, och den där oändlighetstanken slog mig — samma väg, samma cyklar och barn, bara 20 år senare och det gav nästan svindel =)
Vid stationen i Österskär stod lanthandeln kvar och när vi gick in för att köpa glass pratade de om hemkörning av mat till kunder. Möjligen var till och med samma personal kvar men jag är osäker på om kassadisken stod på samma ställe som sist, 1993 eller när det kan ha varit.
Sedan började det kännas konstigt i magen när vi gick Österskärsvägen vidare upp förbi tågstationen, svängde in på Angantyrvägen och sedan höger mot min gamla gata. Samma väg som jag måste ha gått tusentals gånger till och från tåget. Avståndet i fötterna stämde inte med minnesbilderna, backarna var branta, men inte lika branta som dåmen jag skulle kunna gå ”hem” i sömnen än idag!
Plötsligt stod jag utanför garageuppfarten, en lång allé ner mot ett stort rött hus med lekstuga på tomten och jag väntade på att möta mig själv och mina syskon, mopeder och brorsans gamla Bubbla, eller den lilla traktor som en gång vart en åkgräsklippare vi körde runt på och som jag blev så ledsen när vi sålde. En nästan oemotståndlig lust att gå in och ringa på och säga ”hej, jag har bott här, får jag titta in?” Fast jag antar att man inte kan göra så, eller kan man det???
En stor klump i magen och svid bakom ögonlocken — fånigt men det var så det var. Det skulle ta mig massor med sidor att beskriva alla de minnen som for genom huvudet den minut vi stod där. Jag minns första dagen på besök, mitt rum i detalj, min första och andra flickvän, när jag kom hem och huset höll på att börja brinna på grund av en telefonkatalog på en spisplatta. Hade jag kommit hem en stund senare hade inte det röda huset stått där!
Självklart minns jag äldsta syrrans pojkvän Frasse som jag avgudade, han som fick mig att lyssna på Bruce Springsteen! Han fick mig att än idag få tårar i ögonen av låten Cover Me från plattan ”Born in the USA”. Men bäst var och är nu Downbound Train från samma platta som på något underligt sätt — trots att jag inte fattade ett ord av texten, fick mig att känna av den längtan som fört mig ända dit där jag då låg i mitt pojkrum med kassettbandspelaren på högsta volym! Hade jag haft låten i öronen där jag stod, hade jag gråtit!
Självklart minns jag ”mina” hundar Ruffa som var en Labrador och Zazza som var en Golden Retriever. Zazza var egentligen syrrans men under en tid hade jag hand om henne. Då hjälpte hon mig hitta dörrarna på Roslagsbanans nya tåg och även följa spärrlinjerna på tunnelbaneperrongerna. Hon kunde lite av det våra ledarhundar kan idag. Hon förstod alla mina problem! Hon kunde sitta och lyssna länge och sen när jag var klar, ge en puss och gå, ungefär som om hon sa ”ja ja, jag är här och det fixar sig, det mesta fixar sig!”
Känslan var stark, som en fysisk beröring från den människa som nog betytt mest i mitt liv. Jag stod där vid brevlådan där hon kanske stod innan jag slarvade bort det vi hade och höll på att bygga upp. Någon dag ska jag hitta Henne, men det blir kanske en egen historia.
Mer minnen får inte plats här, för sen gick vi ner mot havet och småbåtshamnen. Där sjösatte vi och tog upp vår båt, en Windy 22 DC som jag själv har idag, som om även den cirkeln blivit sluten. Där körde vi snöscooter på vintrarna och radiostyrd metanoldriven bil på isen på vintrarna.
Efter en kort stund i solen på bänken var jag tvungen att sticka hål på bubblan. Tiden rann iväg och jag gick mot tågstationen igen. Där stod jag och väntade på tåget som jag gjort tusentals gånger förut. Minnet av den gången då jag skulle till min första riktiga flickvän på ”föräldrarfritt” första gången. Jag var 17 år och det var Valborg och min bror vinkade av mig med alla goda råd småbröder behöver =)
Stationernas ordning var väl lite ringrostigt men tågets skakningar, ljud och svängar var välbekanta. Vid nästan varje station fanns minnen och namn, människor jag skulle vilja veta vad det blev av. Speciellt vid Rydbo och Djursholms Ösby.
Jag är bara så oändligt tacksam för allt detta, glad att det hänt, vet att det påverkat mitt liv och bara ”Gud” vet hur det slutat annars. Det är bara det att jag tror inte att dom vet om det — jag har aldrig sagt det!
Såhär gick jag, och en sak är säker, jag ska tillbaka och minnas mer och visa mina barn!
[tags]Barndom, Barndomsminnen, Ungdom, Ungdomstid, Nostalgi, Nostalgisk, Sentimental, Sentimentalitet, Åkersberga, Österskär, Österåker, Söraskolan, röllingby Gymnasium, Lanthandel[/tags]
Tack för resan. Jag glömmer nog aldrig då du och Offen åkte 4-hjuling utanför Carlsönerna och du satt främst. Alla ojjade sig och slet sitt hår i förtvivlan och oro utom du och Offen :-)
Kommer också ihåg när vi hade något slags jubileum och Loffe Carlsson var där. Det var pilkastning på tavla och tavlan stod mitt i affären och du skulle kasta. Loffe skrockade och sa ”lite mer till höger … lite mer …. ja, kasta” och du kastade :-)
Eller när du och Offen (eller var det Kicki) hade ”båt-race” med dina ögon. Eller när du och Carro åkte upp till Skellefteå på hundläger.
Kul var det och de dagarna kommer aldrig åter.
Just det, jag minns jippot och skryter fortfarande med att jag kastat pil med Loffe =) Jo vi gjorde mycket galna grejer. En annan grej jag mindes när jag gick där var när storebror skulle övningsköra med släp och pappsen som vanligt sa ”så här får man absolut inte göra, de e inge bra” och började köra rally med släpet för att visa hur det betedde sig, grymt roligt! Konstigt hur sådana där klipp bara dyker upp som filmsnuttar i huvudet bara för att man besöker en plats!