Nu var det andra gången jag fick erfara hur det vara att vara ”mellan två ledarhundar”. När jag förlorade min första hund Farris gick jag en hel sommar i väntan på ny hund. Lyckligtvis var det semestertider största delen av den perioden men det märktes ändå hur man hunnit bli beroende av hunden. Även denna gång fick jag vara utan hund lite knappt två månader innan yrvädret Gustav gjorde entré i vår familj.
Visst minns jag tiden före min första ledarhund och visst tyckte jag då att jag klarade mig bra och reflekterade kanske så mycket över svårigheterna att ta sig fram i vår huvudstad med endast vit käpp till hjälp. Jag åkte buss, tåg, flyg och tunnelbana utan större problem. Jag var nog det man kallar för ”ung och orädd”. Det var först när jag upplevt att gå med ledarhund för första gången på den där infokursen våren 1992 som jag förstod skillnaden. Och de få gånger jag idag måste lämna hunden hemma och ta mig fram på gammalt hederligt sätt, funderar jag ofta över hur i all världen jag kunde göra det så obekymrat förr!
Visst handlar det om vana och teknik. Går man bara med käppen och det är det som gäller så har man sin teknik och vana. Men när man inte gått utan hund på 11 år tappar man bort mycket av detta. Det blir som en kalldusch och som att bli kastad tillbaka till stenåldern. Det är så helt olika sätt att förflytta sig så det är svårt att vänja om. När man går med vit käpp måste man hålla sig till räta vinklar och riktmärken här och var i sin miljö för att inte tappa bort sig. Man går från ett riktmärke till nästa. På det viset jobbar man förvisso också på ett sätt med hund men det är ofta ingen fara om man råkar komma lite ur kurs eftersom hunden rättar till det. Går man med vit käpp kan det räcka med att någon eller något står i vägen som man måste väja för och tar man sig sedan inte tillbaka på rätt spår igen så missar man nästa hållpunkt och då är man lätt vilse.
När man är van vid att gå med hund och sedan plötsligt blir tvungen att gå med vit käpp igen får man tänka sig noga för så att man inte försöker förflytta och orientera sig som om man gick med hund.
Jag minns särskilt ett par episoder när Teodor försvunnit och jag försökte ta mig fram i Stockholm. Det var på Stockholms Central i tunnelbanan, den absolut värsta miljön. Jag kom från de nedre tunnelbaneregionerna och gick upp för trapporna till den övre perrongen. Med hund hade jag bara fortsatt rakt fram när jag kommit upp för trappan, kryssat mellan människor och pelare fram till nästa trappa upp i biljetthallen. Med käpp borde jag ha sökt mig mot de markerade linjerna en bit in från perrongkanten och hållit mig längs dessa och använt dem som riktmärke över perrongen. Innan dessa markerade taktila linjer som avgränsar skyddsområdet vid perrongkanten kom till, hade man bara själva kanten att följa. Då gällde det att inte bli knuffad och att kliva åt sidan när ett tåg kom in till stationen. Då var det alltid åtminstone för mig en otrygghetsfaktor att hitta kanten igen när tåget åkt.
Jag tyckte aldrig att vita käppen var tillräckligt lång. Det kändes alltid som om jag skulle trampa snett och trilla ner på spåret.
Men den värsta faktorn är ändå alla springande människor som inte har någon koll och som bara har tunnelseende i sin stress. Även när man gick längs kanten, ganska nära, kunde folk komma springande utanför, mellan mig och kanten, ett utrymme på bara några decimeter och hoppa över käppen. En fara för mig som kunde bli knuffad och tappa balansen, men ännu värre för de själva.
Men när jag kom där och gick med vit käpp försökte jag av gammal vana orientera som om jag gick med ledarhund. Jag ”flöt på” rakt fram och sneddade lite för raden av pelare. Samtidigt kom det in två tåg samtidigt och bullret gjorde att jag inte heller kunde använda min hörsel för orienteringen. Jag var plötsligt vilse utan att exakt veta mitt läge på perrongen. Att jag inte var utanför de markerade linjerna visste jag nog, men paniken att vara för nära perrongkanten kröp ändå inpå. Jag stannade givetvis tvärt för att invänta att tågen åkt igen och en kraftig yrsel och illamående infann sig och jag måste nog ha blivit rätt blek och antagligen sett rätt skrämd ut. För då ingrep faktiskt en medtrafikant och jag lät vederbörande följa mig till rätt trappa upp i säkerheten igen.
Jag har pratat med flera ledarhundsförare om detta som känner igen sig i situationen. Både att man glömt mycket av tekniken att förflytta sig med käpp, alla svårigheter det innebar och alla knep man använde sig av för att försöka kompensera för svårigheterna. men framför allt kände man igen känslan av yrsel och illamående när även hörseln slås ut i bullriga miljöer. Det känns nog ungefär som att få svindel av hög höjd och världen runt än börjar snurra.
Vi som inte ser har nog inte bättre hörsel än andra. Däremot lär vi oss att utnyttja den maximalt. Jag brukar berätta för de som frågar att jag kan höra saker på avstånd jag passerar när jag är ute och går. Det kan vara en parkerad cykel, en lyktstolpe eller elskåp eller parkbänk.
Det är lite svårt att förklara hur man kan höra tysta saker, men jag lyckades faktiskt bevisa för en seende kamrat att det går genom att låta honom ha bindel och sedan prova att gå lite. Och man kan höra att ljudformen ändras när man passerar ett så tunt föremål som en stolpe. Det är liksom aldrig helt tyst runt omkring än. Det kan vara fåglar eller vinden eller trafik långt borta. Och kommer något föremål mellan mig och ett annat ljud man använder som referens, blir det en förändring i ljudbilden. Prova själv med svag musik i rummet och för sedan handen framför örat på någon decimeters avstånd så skulle jag tro att du hör att ljudet liksom dämpas eller blir lite dovare eller hur man ska säga. På samma sätt hör man stolpar fast på flera meters avstånd. Men det handlar bara om träning och om att man måste.
Därför är hörseln för mig helt nödvändig och stängs den av på grund av buller blir jag yr och vimmelkantig och faktiskt direkt illamående på nivån ”jag kräks” =)! Exakt vilken livskris jag skulle bli drabbad av om hörseln försvann för mig vågar jag inte ens tänka på.
Här inser jag själv hur mycket jag faktiskt litar på min hund! Jag kan gå i hur bullriga miljöer som helst, på tågperronger eller inne i stan genom vägarbeten och känslan av yrsel och illamående infinner sig aldrig! Det har hänt ibland att min hund blivit osäker på stegen i dessa miljöer och då kan även jag bli lite fundersam. Jag vet ju inte varför han eller hon tvekar. Men oftast känner jag i selen, på hundens steg och draget i selbågen att hunden har initiativet och kontroll och då följer jag bara med. Jag vet ju oftast vart jag är men får lita på hunden att jag inte går för nära perrongkanter eller grävskopor.
Jag blir fortfarande fascinerad av den tillit och trygghet jag känner till min hund när jag tänker på i vilken miljö vi ändå lever och vilka små faror som egentligen finns precis överallt. Man kan bara dra ett finger längs något av mina skenben och känna små hack och oregelbundenhet som är som minnen efter allt man sprungit på. Stundtals ganska rejäla smällar. Pannan är väl inte riktigt lika bucklig tack och lov.
Så den här perioden när Teodor försvann och jag väntade på ny hund, lovade jag mig för andra gången att jag aldrig ska vara utan hund annat än som nu, när det är nödvändigt.
Så när äntligen Gustav kom hade jag fått mer än nog av att orientera på det ”gamla” sättet. Visst visste jag att det nu åter igen var som att börja om med en ny hund. Gustav var till skillnad från mina tidigare 2 hundar väldigt aktiv och högt driv vilket både ger fördelar och nackdelar. En sådan hund tappar inte så lätt tempo och behåller ofta initiativet även när det blir lite svårt och bökigt. Nackdelarna kan vara en del andra saker man får på köpet med en sådan hund, att de till exempel stör sig på andra hundar, eller blir nyfikna på saker som händer runt omkring än som man egentligen vill att hunden ska ignorera.
Gustav som enligt ”specifikationen” hade ett ”visst hundintresse” visade sig att begreppet ”ett visst” var ganska flexibelt. För hans intresse för andra hundar var ganska gediget =). Han kunde helt enkelt avvika från sin väg för att morsa på någon kompis vi mötte och det förvärrades av andra hundägare som inte alltid håller undan sina hundar vid möten.
Men även Gustav, precis som de andra två hundarna jag haft, var den bästa hunden =). Han var glad och aktiv och hade precis som andra ledarhundar ett fantastiskt bildminne och kunde komma ihåg platser och situationer lång tid. Och eftersom jag reser ganska mycket så fick även han lära sig både att kunna vila och vara passiv och även att ta tag i nya okända miljöer.
När Gustav arbetade var han väldigt tydlig i sina rörelser. Selen är ju till för att överföra hundens kroppssignaler i min hand och på honom var det extra tydligt. Kanske också för att han var lite större. Alla hans steg och rörelser kändes tydligt och även hur han rörde sitt huvud kunde jag känna och med hjälp av det veta att han arbetade och höll koll på tillvaron. Jag kunde även känna när han höll koll på mindre relevanta saker.
När Gustav markerade något, en trappa, trottoarkant, stolpe eller liknande brukade han alltid putta till mig på benet med sitt huvud för att signalera eller söka bekräftelse på att han gjort rätt. Sa man då att han var duktig lite för ivrigt kunde han nästan gå upp i limningen och börja med sina jämfota hopp som gav honom tillnamnet kängurun =)
Gustav skapade även stor glädje längs våra stråk. Man hörde ofta hur folk sa ”men åååh så gullig” och liknande. Särskilt på busshållpaltsen där vi ofta stod för att åka hem och man ofta stod med samma trafikanter varje dag. Dröjde bussen och väntan blev för lång, kunde Gustav sitta fot vid min sida, först börja skälla dämpat eller ”gruffa” som jag kallade det för och då visste man att inom kort kommer de där små hoppen! Han tyckte helt enkelt att vi nog stått stilla tillräckligt länge och ville ha lite action!
Men sedan hände ett par saker som gjorde att vi fick svårare att arbeta. Hans hundintresse var ju redan från start ganska gediget men hanterbart. Längs rastslingan där vi bodde var det så klart många som rastade sina hundar och långt ifrån alla hade någon vidare koll på sina hundar men ändå envisades med att rasta dem lösa. En gång till exempel kom vi gående med Gustav i sele där i skogen och Gustav blev påhoppad bakifrån av en ivrigt skällande liten hund. Långt efter kom en matte som ropade och ropade men lilla ”Fido” ville inte lyssna.
Att bli påhoppad bakifrån är nog så illa. Att dessutom ha ledarhundsselen på som begränsar rörelsefriheten lite förutom pliktkänslan gjorde att det här påverkade Gustav. Hundmöten blev ännu mer påfrestande och när hundar passerat ville han vända sig om för att försäkra sig om att ingen kom farande bakifrån. Skällandet på andra hundar som även det gått att hantera blev nu svårt att kontrollera.
Läget förvärrades i stan där några plötsliga mindre lyckade hundmöten runt gathörn inträffade. Det ökade Gustavs oro och han började flåsa och ”gruffa” så fort man närmade sig ett hörn. Människor på avstånd med påsar eller väskor kunde han tolka som om det kunde finnas hundar med och spiralen var igång och gick inte riktigt att hejda. Det var jobbigt för mig och säkert väldigt jobbigt för Gustav.
Efter diskussion med Synskadades Riksförbund kom vi fram till att Gustav skulle få gå i pension och man började leta efter en ny hund åt mig. Gustav togs emot med öppna armar i min brors familj där han idag lever ett glatt och lyckligt liv som privat familjehund och en del av besvären har de lyckats få bort med en massa arbete och träning.
Jag har träffat Gustav några gånger och det har inte varit lätt. Han kommer definitivt ihåg mig och vid ett av tillfällena ville han först inte följa med sin nya husse och vid nästa tillfälle när jag besökte mina föräldrars landställe höll han sig runt mig hela tiden som om av gammal vana. Det gjorde ont att skjuta något kärt ifrån sig och emot alla känslor och naturlagar.
Jag som tyckte att jag haft otur som först förlorat en hund i tidig ålder på grund av sjukdom och sen en till mitt i livet på grund av andra hundägare tyckte nog att jag hade lite otur. Jag var nog lite rädd att Synskadades Riksförbunds ledarhundsfolk skulle tycka att jag ”förbrukade” hundar och på något sätt att det skulle vara mitt fel. Inga sådana signaler kom och förekom bara i mitt huvud.
Väntan på en ny hund började ännu en gång!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör[/tags]
Det finns ju ledsagarservice som man kan använda sej av också om det är problem med att ha ledarhund på vissa ställen. Eller gäller det bara för dövblinda? Men då måste man ha ett beslut enligt LSS. Problemet med LSS är att man måste veta hur många timmar man behöver ledsagning.
Hej Maria. Jo visst finns ledsagning men hunden är till för att vara ett hjälpmedel och inte till så stor nytta om man ständigt måste lämna hunden hemma.