Ledarhundsverksamheten skär ner sin veterinärtjänst

Under väldigt många år har ledarhundsverksamheten haft en egen veterinär anställd, både under tiden det var Hundskolan i Sollefteå som ägde verksamheten och nu på senare år när den sköts av Synskadades Riksförbund. Egentligen tror jag aldrig det har varit någon diskussion om man ska eller inte ska ha en egen veterinär, det har bara varit så självklart och det finns många skäl till det.

För en tid sedan tog Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse beslutet att skära ner tjänsten från 100% till 50%. Motiveringe var att lägga mer energi på det som kalls ”kurs och support” som rent konkret dels är själva kursverksamheten, den grundläggande obligatoriska utbildning man får när man får en ny hund som är indelad i tre kurser inom en tidsperiod av 2 år samt den valfria uppföljningen och ”supporten” om det dyker upp några problem, man flyttar eller byter jobb och behöver hjälp att träna in nya vägar.

Just den biten finns inget att anmärka på. det är enormt viktigt att utbildning och uppföljning fungerar och vi har ett antal kompetenta hundinstruktörer och dressörer till vårt förfogande som rycker ut. Många av dem har varit med enda sedan Hundskolans tid och har lång och gedigen erfarenhet av ledarhundar.

Det som sänker en skugga av fundersamhet över argumentet är att ledarhundsverksamhetens chef, Eva Björk som idag tydligen arbetar 25% som verksamhetschef ska gå upp till 40% och därmed minska sin tid inom förbundets övriga verksamhet. Hon är chef och administratör och inom verksamheten finns redan två anställda administratörer som sköter ”pappersarbetet” så hela det arrangemanget känns klart konstigt. det har framförts obekräftade misstankar om att förflytta hennes tid för att helt enkelt belasta en annan budget. Exakt vad det skulle komma för gott ur detta har jag svårt att se.

Detta ska då ske till priset av veterinärtjänsten som då ska halveras och detta har man gjort mer eller mindre i smyg, utan att fråga någon, utan att göra någon konsekvensanalys och hela operationen har ett klart drag av ”hål i huvudet-politik”.

Det finns idag ca 300 ledarhundsekipage i Sverige. En ledarhund kostar mellan 300.000 och 350.000kr att ta fram, så det är alltså en grym investering. Vidare har man valt att inte försäkra hundarna på traditionellt sätt för att man bedömt — helt riktigt tycker jag — att kostnaden varit omotiverad. Istället har man inom verksamheten en egen veterinär med över 30 års erfarenhet av tjänstehundar och ca 15 år av just ledarhundar.

Att utnyttja veterinären är en fri service liksom mediciner till våra hundar. Veterinären finns alltid tillgänglig per telefon och finns med vid alla obligatoriska och frivilliga utbildningar och andra aktiviteter för genomgång och rådgivning, vaccinering, kloklippning etc. Hon är alltså ytterst närvarande och enormt tillgänglig och man kan tycka utan att behöva vara något geni, att en veterinär lätt tillgänglig kring våra hundar är som motorolja i bilen, det är en dyr investering och förutom jämförelsen med motorolja så är de djur som också behöver omvårdnad och underhåll.

Egentligen är argumenten för en veterinär på det sätt som funnits hittills så många och självklara att man nästan häpet får svårt att rada upp dem alla. Det finns egentligen som jag ser det inga argument mot att ha tjänsten kvar i den omfattning den är idag. Och allt är ett brett spektra av små och stora saker.

för att börja med det stora så behöver man ju bara följt media. TV4 Kalla Fakta tar upp vården av våra husdjur och det berör faktiskt oss också. Att man ”övervårdar” är ingen överdrift, det händer hela tiden och det har hänt även ledarhundsförare. Vår veterinär arbetar inte på någon klinik vilket innebär att hon inte utför några ingrepp av mer avancerat slag. Då hänvisar hon till en lokal veterinär som utför själva jobbet. Däremot ska hon vara delaktig i besllut och vill se underlag före och efter stora ingrepp. Här har man flera gånger bevittnat de mest konstiga saker som varit helt omotiverade för att man vetat att det är tjänstehundar som inte betalas med privata medel och därför behöver man inte knussla med fakturan. Jag har varit med om det själv minst 2 gånger med mina första hundar.

Ena gången fick min hund Farris cancer i munnen vid 11 års ålder. Knölar i käken började växa ut, tryckte ut tänderna på honom, han blödde och kunde inte äta. Tumörerna växte upp i näsan och ner i munnen och gjorde på någon vecka att han fick både svårt att äta och andas. Jag åkte genast till en klinik på vår veterinärs inrådan där man ville börja operera bort tumörerna. Jag älskade så klart min hund och önskade inget hellre än att han skulle bli frisk, men jag undrade om en 11-årig Labrador skulle klara dessa omfattande operationer och efterföljande behandling. Jag rådgjorde med vår veterinär som häpnade av planerna. Hunden skulle kanske inte ens överleva de första ingreppen men räkningen till Synskadades riksförbund skulle bli vanvättig! Jag beslutade med hennes råd och kunskap att låta honom somna in, inte bara för att spara pengar, utan enbart för att inte låta honom lida igenom ett omöjligt projekt!

Nästa tillfälle var redan med min andra hund Teodor. Han insjuknade hastigt och prover gav diagnosen leukemi. Man erbjöd genast behandling av slag jag idag inte minns. Vår veterinär gav mig bara namnet på en ny klinik där man sa att leukemin var akut, hunden skulle aldrig överleva ens av mirakel och vi lät honom somna in. Kanske hade man kunnat fördröja döden några dagar eller någon vecka och kunna fakturera en dyr behandling.

Och inte är mina två historier unika inom ledarhundsverksamheten. Även skräckhistorier om förslag till transplantationer och direkta skönhetsingrepp som jag nog inte vill berätta om i detalj här har förekommit.

Det mer vardagliga är också lika viktigt. Hon finns tillgänglig alltid per telefon för rådgivning. Besöker man en lokal veterinärklinik kan man låta kliniken och SRFs veterinär samråda. Hon finns med på alla kurser för genomgång av allmänt slag eller titta på specifika saker, som jag nämnde tidigare vaccinerar och kloklipper hon och förser med mediciner. Inte nog med hennes gedigna hundkompetens, så har hon lika lång erfarenhet av oss synskadade ledarhundsförare. Hon vet att vi inte har lika lätt att själva kontrollera eller upptäcka vissa saker, det kan vara svårt att ge ögon- eller örondroppar, ta tempen eller titta i mun etc. Hon vet på vilket sätt vi behöver information och hjälp att lära oss lägga tassbandage etc.

Sisst och minst intressant i det här sammanhanget kanske, är just hon en underbar människa som vi alla känner stort förtroende för både när det gäller att rädda liv och avsluta liv. Vi vet att hon har hundens och vårt bästa i första rummet och även om jag själv kanske vet att det enda rättaär att avsluta, kan det vara enormt lättande att få stöd i sitt beslut.

Under Sveriges Ledarhundsförares årsmöte och rikskurs den 6–8:e maj 2011 togs denna punkt upp under övriga frågor och det var ingen tvekan om enigheten. Veterinären marie Nolén ombads lämna salen under diskussionen, men det var knappast för att någon ville ge stad i Synskadades Riksförbunds beslut. Att hon sedan var rörd över vårt stöd och enigheten, illa berörd av sättet hennes kompetens och den uppenbara risken för försämrade kvalliteten för oss var inte att missta sig på. Om tjänsten halveras är hennes beslut att hon inte kan arbeta kvar vilket man ju kan förstå. Att få tag på lämplig halvtid på annat håll som definitivt pga jäv inte får behandla ledarhundar är nog inte så lätt.

Synskadades riksförbund har tagit detta beslut till synes helt utan ens den enklaste konsekvens och kostnadsanalys och man har totalt ignorerat och direkt idiotförklarat de protester som kommit in som varit ganska omfattande. En bra ledning måste inse att sådana protester kanske signalerar ett dåligt beslut och vara beredd att ändra sig. Det skulle glädja, men förvåna mig mycket om man gjorde det. SRF är inte kända för att ödmjuka sig och erkänna felsteg. Och har man ändå gjort en grundlig konsekvensanalys har då inget sett den, inte minst någon ledarhundsförare eller intresseorganisation som denna förändring och försämring berör direkt på ett väldigt brutalt sätt.

Den 4:e oktober 2010 beviljades veterinären Marie Nolén ett halvårs tjänstledigt. Hon ville prova ett nytt jobb inom försvarsmaktens avelshundsverksamhet som bland annat rådgivning i avelsfrågor och vård av deras egna hundar. Beslutet att skära ner tjänsten till 50% kom misstänkt nära denna tjänstledighetsperiod och det är inte lätt att se motiven. Antingen är de ekonomiska, man skär ner när personen ändå går på tjänstledigt för då behöver inte vi ledarhundsförare tjänsten? Eller skälen är personliga och svårare att spekulera i. Men när veterinären meddelade att hon skulle återkomma till sin tjänst efter det halvår som var beviljat, meddelade man kort att beslutet var taget.

Man ville bevisa att hennes bortavaro inte hade skapat någon stor efterfrågan eller stora problem och därför kunde man med tillförsikt halvera tjänsten. Att Marie haft sin tjänstetelefon under sin tjänstledighet och mottagit flera samtal med undrande förare som frågat om hjälp och när hon skulle återvända har man inte brytt sig om. Att den veterinär som varit ersättare för Marie under tiden haft sin praktik och varit betydligt svårare att nå har man inte heller tagit hänsyn till.

Men detta är ett i raden av konstiga drag från Synskadades riksförbund. Läser man min serie ledarhundar och tillgänglighet så finns det fler exempel. för varje sådan här sak som händer, framstår man bara som allt mer direkt avigt inställd till ledarhundar — sin egen verksamhet, ett enormt viktigt område för oss! Man direkt motarbetar och förstår så mycket bra som byggts upp under lång tid. Det mest förvånande är att flera av de ledande själva är ledarhundsförare och då måste man undra vart det är fel. När organisationens ena ben jobbar och sliter som djur, instruktörer, dressörer och veterinär, jobbar det andra benet hårt för att sänka verksamheten i kvav. Och det finns gott fog för att fråga sig om man verkligen är helt kompetent för att leda den här verksamheten.

I förbundets eget kontorskomplex på Sandsborgsvägen i Enskede, Stockholm, har man en ”hundkorridor” för att inte störa allergiker och det är bara en liten konstighet bland alla konstigheter men som bra exemplifierar deras hållning och inställning. Och för mig utan full insyn innanför dessa murar som inte släpper ut mycket information så verkar det väldigt personbundet vilket i så fall är allvarligt. Men är det förbundets officiella inställning till fenomenet ledarhundar, är det en katastrof och ägaren till uppdraget som jag tror är Socialdepartementet, borde verkligen se över valet av utförare.

Nu hoppas jag styrelsen för Sveriges Ledarhundsförare vidtar ytterligare åtgärder förutom den skrivelse man redan sänt in som ignorerats. Jag hoppas vidare att var och en som kan bidrar med sitt privata initiativ.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Veterinär, Husdjur, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, Socialdepartementet, Hundinstruktör, TV4, Kalla Fakta[/tags]