El Rama
10:49
Idag har vi en riktigt skön dag. Morgonen i vårt camp förflöt lugnt men började med lite drama. Jag vaknade före en halvtimme före väckarklockan av att jag var pissnödig och gick bakom tältet för att pinka. Tillbaka i tältet var det liksom ingen idé att somna om så jag låg lite på sängen för att ladda inför morgonens bestyr. Plötsligt hörde jag hur Nina grät i tältet bredvid. Jag som haft komradio i tältet varje kväll sedan dag 3 eller 4 då vi började sova själva har blivit ansvarig för att kalla på hjälp vid behov. Det har varit nödvändigt flera gånger. Nina fick blodtrycksfall häromdagen och en annan gång fick jag ropa och be läkaren ta med antibiotika till Niclas som fått en begynnande urinvägsinfektion.
Nu var det alltså dags igen. Jag gick upp och frågade henne vad som var fel och då berättade hon att hon blivit stucken av något när hon gick på toa. Jag ropade genast på Ingrid och hon, sjuksköterske-Petra, Mattias producenten och vår guide Berman kom inom 5–6 minuter. Hon hade fått något i skon när hon skulle gå på toa men man såg inget bett eller stick, bara svullnad som förmodligen kom från en spindel, myra eller liknande. Sedan fortsatte morgonbestyren i lugnare tempo. Några fixade frukost, jag och andra packade tält och det kändes rent allmänt som om vi hade bra flyt i allt. Jag blev synkad om dagens etapp. Det blev lite kaos på slutet när det ändå låg tvätt kvar som ingen visste vems det var men det löste sig.
Sedan gick vi upp till vägen och lastade oss i en buss för att åka ca 1,5 timme. Bussresan var helt underbar. Det var verkligen tid för lite reflektion. Bussen var en gammal kärra med öppningsbara fönster så jag skrev först lite dagbok men satte mig sedan på knä och lutade mig ut genom bussfönstret och njöt av fartvinden, dofterna från skogarna och fälten och började plötsligt sjunga för mig själv. Eldkvarns låt ”Ner för floden” kom plötsligt i mitt huvud och jag försökte komma ihåg hela texten men det gick sådär. Nu känns det verkligen hur länge jag varit utan musik :)
Jag tänkte på barnen, att jag saknar dom, längtar efter en lång gruppkram och få höra allt som hänt dem under tiden jag har varit borta. Det är inte första gången jag tänkt på dem där hemma så klart, men första gången som ett sting av längtan kändes i bröstet. Det var nog Sonia som beskrev det så bra, att man saknar de där hemma men längtar inte. Det var ett bra försök att beskriva något svårförklarligt. Saknar de gör man så klart men just nu längtar jag nog lite. Det är egentligen den första stunden med lite lugn och ro och det var väl därför känslan och tankarna kom. Det har varit så himla mycket och fullt upp varje dag och på kvällarna har man stupat i säng.
Det var nog den mysigaste stunden på länge i all sin enkelhet. Tog av mig skorna och lade upp fötterna på sätet och körde ut huvudet genom fönstret.
När vi kom fram till El Rama så visade det sig vara en större stad med asfalterade gator, klädbutiker och mycket folk. Vi körde nertill hamnen och lastade ur oss ur bussen och gick på toa. Toan var absolut inte trevlig även om den var det närmaste vanlig toa vi varit på länge. Sedan filmades vi när vi gick ner till båtarna, fick flytvästar och med lite strul med sittplatser för Niclas och Arkan lastade vi i oss.
12:48
Floden heter Rio De La Plata och vi färdas söderut. Solen gassar och det är stekande hett. Jag sitter och skriver och njuter av båtljudet och vattnets brus mot förstäven. Vi har nyligen svängt in till stranden för att äta lunch som idag bestod av tonfisk och bröd. Vi fick även Snickers, kakor och äpplen för att fylla på sockerhalten lite. Nu ska det vara ungefär en timmes färd kvar till nästa läger.
22:53
Nu har vi slagit läger och det är nog resans finaste läger. Lägerplatsen ligger invid en flod högt uppe på en höjd och det är tydligen en mycket vacker utsikt. Lägerplatsen är slät och fin, lätt sluttande och här känner man att man skulle kunna stanna ett tag.
Resan hit gick bra men tog längre tid än alla trodde. Den här dagen verkar det ha varit filmteamets tur att få djungelmage och deras båt fick tydligen göra strandhugg lite då och då för att folk skulle kunna gå iland och uppsöka buskage :) Jag var tvungen att sluta skriva dagbok i båten eftersom jag fick min anteckningsmaskin nedstänkt med vatten. Filmteamets båt körde ganska nära oss vid något tillfälle för att filma och då stänkte deras aktersvall vatten på oss och det kom tyvärr en del på min maskin. Men jag tror vi lyckades torka det värsta. Just nu verkar den åtminstone fungera bra.
Floden var väldigt ström på sina ställen. Jag har aldrig åkt båt i en flod någon gång och det är klart imponerande. Kaptenen var mycket skicklig när han styrde båten genom de smala flodkrökarna och styrde undan från stenar och drivved utan att ta i en enda gång. Under resan mötte vi upp en annan båt fylld med apelsiner. Kaptenen stannade vid båten och vi förstod först inte varför, men plötsligt bytte båtägarna motorer med varandra. Vår båt med en 30hk motor flyttades över till båten som var på väg nedströms och vår båt fick en 50hk motor. Motorbytet gjordes snabbt och skickligt från båtarna vilket var imponerande med så tunga grejer. Oskar den filuren passade på att palla lite frukt från apelsinbåten som alla fick smaka sen :)
Sedan fortsatte färden uppströms och strömmarna högre upp visade hur genomtänkt motorbytet hade varit. Filmteamets båt körde flera gånger propellern i stenar i krökarna i den väldigt strida strömmen. Om det berodde på en klenare motor eller mindre skicklig kapten vet jag inte. Men det lät ganska ohälsosamt.
Under båtresan passade folk på att tvätta kläder och Oskar hjälpte mig, Sonia och Petra att tvätta håret med en vattenflaska som dusch. När vi väl kom fram kändes det som en uppvisning. Hela stränderna var fulla av nicaraguanska cowboys som tagna ur en westernfilm. De skrek och försökte tydligt kommunicera och kontakta oss men vi skulle inte in till deras strand. Vi lade till och lastade ur båtarna och tog oss upp för en brant backe på kanske 50 meter till vår lägerplats. Även där vi lade till möttes vi av cowboys och något som verkade vara ledaren var beväpnad. Men de var hjälpsamma och trevliga.
Att få upp lägret gick fort och lätt och medan vi satte upp tält lagade några maten. Jag synkades (intervjuades) 2 gånger, först om dagens etapp och sedan om fördomar. Vi åt vid lägerelden som vanligt och berättade laget runt hur vi sökte eller blev uppsökt av Mot Alla Odds. Sedan kom ett av filmteamen för den traditionella diskussionen runt lägerelden och temat var även då fördomar och skillnaden att leva hemma i den vanliga världen och här i gruppen.
När filmteamet var nöjda gjorde vi alla kväll ganska omgående. Folk gick på toa, borstade tänder och sa god natt.
Jag satt en liten stund vid lägerelden med Arkan och pratade om familj och barn. Han berättade om sin familj med 7 syskon, att han gärna ville ha ett stadigt förhållande och skaffa barn. Det var nog första gången jag och Arkan suttit ner tillsammans själva och pratat. Men nu sitter jag i mitt tält och huvudet börjar bli dimmigt så det är nog dags att sova.
Relaterade länkar:
- Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
- Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
- SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]