Resa från Nicaragua del III

Sverige, Arlanda, jag är hemma!!!

Resans sista etapp från London till Stockholm var det svårt att sova. Det gick inte att luta stolen särskilt mycket tillbaka och jag orkade inte vara social och prata med någon. Jag pluggade in hörlurarna i öronen, beställde dubbla apelsinjuice och kaffe till en rätt god macka och sen försökte jag sova igen. Men det gick trögt. Fokuset var redan inställt på något annat. För varje liter flygbränsle vi förbrukade, närmade sig Sverige allt mer! Titti sa efteråt att jag såg så lycklig ut när hjulen äntligen rörde vid landningsbanan och taxade mot terminalen.

Jag trodde att jag skulle få åka taxi hem och möta min kära familj hemma. Men jag blev glatt överraskad när min fru, svärmor och svärfar stod ute i ankomsthallen och väntade på oss. Jag hade velat ha barnen där också, visat alla och visat de vilka som varit mina vänner och reskamrater och lånat deras pappa under så lång tid, men det gick inte tyvärr.

Ute i ankomsthallen väntade många anhöriga och jag kände då att det hade känts trist att inte bli mött, att bara säga hejdå och gå ut till en tom kall taxibil. Det blev ett kramkalas av stora mått och det var svårt att skiljas. Jag trodde att det ändå skulle kännas mer vemodigt och svårt. Men nu är jag bara trött och längtar hem!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Resa från Nicaragua del II

Nu har vi nått USA och Miami. Flygningen hit gick bra och jag satt med en av ljudkillarna som gjorde att tiden gick fort :)

När vi landade blev vi sittande i väntan på en ledig gate i säkert 40 minuter och det började krypa allt mer i kroppen på oss alla. Hade allt varit i tid skulle vi haft tre timmar på oss till nästa flyg. Tre timmar kan låta mycket, men i ett sällskap på över 20 personer som dessutom måste hämta ut och checka in sitt bagage på nytt förutom USA:s vanliga byråkrati vid passage av landets gränser så är det plötsligt inte mycket tid längre. Vi lyckades inte checka in bagaget hela vägen hem som på hitresan vilket var mycket synd.

Och mycket riktigt blev vi stående över en timme i väntan på att få passera passkontrollen med tillhörande frågestund om vart man varit, vart man skulle och vad man jobbar med. Jag fick åter igen ge fingeravtryck på alla 10 fingrarna samt fotograferas. Jag noterade att ljudkillen som gick efter mig bara behövde ge fingeravtryck på en hand. Undrar hur de gör sitt urval …

Gruppen var splittrad när jag och den jag gick med äntligen kom ut på andra sidan och vi satte av mot bagagehanteringen. Med lite trixande och väldigt skicklig hantering av projektledaren så hade vi snart checkat in och vi behövde faktiskt inte springa till nästa flight :)

Att komma ombord på flyget som ska ta oss över Atlanten känns otroligt bra. Jag har sjunkit ner i ännu en flygstol och hamnat bredvid ett svenskt äldre par. Det tog inte många minuter innan paret listat ut vilka vi var :) De hade sett förra säsongen av programmet och listade ut det direkt av mina halva sanningar och till slut var det bara att erkänna och de lovade att vara tysta tills saken var offentlig :)

Som en bonus har jag el även i denna flygstol! Helt utan ström på ditvägen och ström ännu så länge hela vägen hem. Det måste betyda något :)

Så fort maten kommit in hade jag tänkt sova lite. Jag beställde faktiskt en liten flaska rödvin för att jag var sugen på det. Tänkte sitta och suga lite på den tills jag somnade men glaset var trasigt så det blev istället torka rödvin och få nytt så stunden blev inte så rofylld som jag tänkt mig :)

Nu ska jag försöka sova lite och hoppas vara väldigt mycket närmare England och resans sista etapp. Vi deltagare sitter ganska utspridda och det finns ingen nära mig att prata med. Först tyckte jag det var lite tråkigt, men nu tänker jag att det nog var ganska bra så det blir tid till vila. Det svenska paret gav mig input från helt nya människor vilket kändes väldigt stimulerande efter 30 dagar. Jag fick höra om stormen i USA och om annat som hänt som jag totalt missat. De berättade även om sin resa som de varit på. Gott att få prata med nya människor.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Resa från Nicaragua del I

Resan hem har börjat och det känns otroligt skönt att äntligen vara på väg hem igen! De senaste tre dagarna har jag dragits med sjukdom och hemlängtan. Att resan nu äntligen börjat, även om den är lång, känns som värme i hela kroppen!

I morse vaknade jag tidigt och spenderade lång tid i duschen. Tvättade håret två gånger och med balsam och bara njöt av upplevelsen! Packningen gick bra att samla ihop trots att jag spridit ut mig över hela hotellrummet så att det såg ut som ett bombnedslag. Kläderna lyckades jag få tvättade på hotellet så väskan luktar inte mögel på mils avstånd längre :)

Alla vi deltagare lastade in oss i en bil och färdades ca tre timmar till flygplatsen i Managua. Stämningen i bilen var god och några var nog lite slitna efter gårdagens avslutningsfest. Jag höll mig vaken hela färden och njöt varje minut.

Väl framme på Managuas flygplats hade vi väldigt gott om tid på oss att checka in och det fanns ingen stress trots att vi både hade vår personliga packning och crewn hade sin teknikpackning. Men allt gick bra.

Nu sitter jag i sätet på en Boeing som just lyft och vänt nosen mot USA och Miami. I flygstolen finns el och man lovar fritt WiFi på en skylt men jag hittar inget så det får gå utan. Jag får åtminstone ladda mobilen inför Atlantenflygningen, det började bli lite kris på batterifronten.

Jag sitter bredvid en av ljudkillarna och vi har det mycket trevligt. Runt omkring mig finns mängder av underbara människor i både crew och bland deltagare jag alltid kommer att minnas och ha en väldigt speciell relation till, så länge jag lever. Jag vet ännu inte hur det kommer kännas att skiljas. Just nu känns det bara bra att vara på väg hem!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]

Nicaragua, dag 29

San Juan del Sur

09:16
God morgon. Dagen D är här och vi ska nu börja den ca 18 timmar långa resan hem. Morgonen blev stressig för mig. Jag som alltid brukar se till att ha bra koll på mina grejer, hade inte det idag. Kändes som om jag tryckte ner det sista i väskan och fick treva runt i rummet flera varv för att försäkra mig om att inget var glömt. Alla andra släpade väskor och stod i även de.

En tråkig sak idag som jag egentligen kanske inte borde skriva om. När jag höll på med det sista i mitt rum, gick på toa en sista gång och hade öppen dörr ut mot korridoren hör jag Nina i rummet bredvid fråga en av deltagarna om denne kunde hjälpa henne dra igen hennes väska. Jag hör svaret, klart och tydligt nej. Jag som är uppvuxen med ironi som främsta humor skrattade för mig själv där på toa, helt övertygad om att det var just det jag hörde. Det här typiska nej, eller ja?

När jag var klar på toa och släpade min egen väska ut i korridoren för att få rummet tomt för en sista översyn, frågade jag Nina hur det gick med packningen, om hon fick hjälp. Någonstans kände jag mig osäker på hur det egentligen var menat. Då sa hon att hon inte fått hjälp, att personen bara gått därifrån. Det var som en deja vu. Bilder i hjärnan från lägerelden för några veckor sedan när hon berättade om sin skoltid, att hon kunde fråga om folk kunde vänta på henne och svaret blev bara nej. Den lägerelden kändes som mycket länge sedan. Vi fixade även hennes väska så allt var klart. Jag blev plötsligt så otroligt trött och less.

Titti hjälpte mig vid frukosten. Det kändes speciellt att sitta på en gård i ett hotell och hämta frukostbuffé. Det blev juice, kaffe och en massa frukt. Efter alla dagar i fält under primitiva former kändes detta som ren lyx!

Vi checkade ut från hotellet och tog oss ut med vår packning på gatan. Där blev det fotografering och kramkalas.

10:31
Resan är i full gång. Vi sitter i den zebrarandiga bilen på väg mot Managua. 2 av oss är gediget bakis efter gårdagen. Jag skulle aldrig försätta mig i läget att vara så bakis när man har en lång bil- och flygresa framför sig, men det är ju jag det. Det pågår ett gräl till som började igår som jag inte kan redogöra för på ett bra sätt. Jag kan bara säga att jag ger vår värdinna Maria mitt fulla stöd.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 28

San Juan del Sur

Nu är det onsdag kväll och imorgon bitti reser vi hem. Som ni har kunnat läsa i mina senaste dagboksanteckningar, har jag magsmärtor av guds nåde. Det var inte så kul ute i fält, men nu finns både en varm, riktig säng och riktig toalett. Läkaren Ingrid och sjuksköterskan Petra H har skött om mig igår kväll och idag, sett till att jag haft mat och dryck och medicin. Magen känns bättre redan av det faktum att jag kan gå på toa direkt när behovet uppstår. Jag tror inte det varit så nyttigt att inte ha kunnat göra det de senaste dagarna. Ändå har jag svårt att gå upprätt.

Idag har jag spenderat dagen på och strax utanför mitt rum. En kort kompletterande synk (intervju) uppe på terrassen och lite fotografering, men det har varit allt. Utanför mitt rum finns en bänk där jag måste sitta för att ha tillgång till trådlöst nätverk och här har jag suttit så ofta magen tillåtit och njutit av att kunna kommunicera med omvärlden. Jag har pratat via Facetime med familjen och det känns otroligt bra.

Jag har kunnat kolla min epost och Facebook men tydligen har inte media underrättats där hemma ännu, så jag kan inte uppdatera Facebook eller publicera detta riktigt än.

Igår kväll när vi kom till hotellet försvann alla ut på en middag som produktionen bjöd på. Jag kunde inte följa med och satt och låg här i min ensamhet. En kom-radio med direktkontakt med läkare Ingrid för säkerhets skull. Jag förstod att det gick ganska vilt till men just det är jag inte så avundsjuk på även om det kändes ensamt. Fest är inte det jag längtar mest efter just nu. Några hade varit ganska tankade och Pax hade ätit som en kamel till produktionens förskräckelse. Det var ju de som stod för notan :)

Idag har jag varit lika ensam. Rickard har varit här och frågat om jag vill med ut på stan, men magen hindrar mig och jag behöver min toalett ;) Titti har varit här och gjort mig lite sällskap förutom läkare Ingrid och sjuksköterske-Petra. Det känns tråkigt att säga det, men lite besviken känner jag mig. Fast vem vill vara här när man har chansen att turista lite i staden :) Jag vet inte om det bara är jag, men det kändes som magin i sammanhållningen upphörde när kameramännen tryckte på stoppknappen. Kändes som om jag inte behövs mer. Kanske är det bara magen och resfebern …

Titti du underbara människa, har försett mig med konverterare för amerikanska väggkontakter så jag åtminstone kan ladda min iPhone och hjälpt mig lämna in mina kläder för tvätt i hotellet. De luktade vansinnigt mycket mögel och smuts så vi får se vad som går att rädda. Flera av deltagarna verkar ha skänkt bort sina kläder från resan till bättre behövande, men jag känner på mig att jag kommer behöva ha kvar grejerna som minne, det som går att ha kvar.

Ikväll har det varit avslutningsfest och jag släpade mig faktiskt dit en stund. Det blev alkoholfri dryck för mig och valde magvänlig mat med hjälp av Ingrid. Ska resa 18 timmar imorgon och har minsann ingen lust att bli sämre. Ingrid gjorde också tidig kväll och följde mig tillbaka till hotellet, men jag hann äta lite mat, mingla lite, lyssna på tacktal i rader innan jag gav upp. Nu sitter jag mest och undrar när folk ska vingla in för natten och om någon tittar förbi här. Jag tror knappast det.

Så jag har roat mig med att försöka tvätta mina joggingskor för att ha något att resa i imorgon. De är rena nu från all lera men stinker svårt av mögel, fyller hela badrummet där de nu står på tork :) Jag har duschat flera gånger bara för att det går och lyssnar konstant på musik. Inser att jag saknat den :)

Nu börjar det bli dags att göra i ordning det som går att fixa med packningen. Imorgon bitti kommer förhoppningsvis tvätten tillbaka i tid. Sedan blir det frukost och avfärd vid 9-tiden verkar det som. Just nu har jag ingen koll på någonting :)

Hej igen. Det är natt och jag har vaknat av att folk kommer hem lite i omgångar. Jag orkar inte gå och hämta klockan så jag vet inte hur mycket den är, men det känns som om jag inte sovit så länge. Rickard kom tillbaka ganska tidigt men han avhåller sig också från alkohol. Ska försöka somna om. Nu när det ändå är slut känns det som om resan hem lika gärna kan börja så snart som möjligt.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 27

San Juan del Sur

19:01
Nu är vi framme på hotellet. Allt är över och kamerorna har slocknat. Idag nådde vi vårt mål, Stilla havet. I 27 dagar har det varit vårt långsiktiga mål. Varje dagsetapp har varit det kortsiktiga målet och långt där borta, allt närmare fanns Stilla havet. Varje morgon, vart ska vi någonstans?! Stilla havet! skrek alla med en röst. Först lite tveksamt de första dagarna och allt mer och allt högre vart efter tiden gick. Det blev som en besvärjelse.

Idag har jag varit där och det kändes som att öppna en tom godispåse. Eller väldigt dubbelbottnat. Jag ville dit, jag vill hem men samtidigt innebar det slutet på något som aldrig kommer hända igen, inte ens något i närheten av detta.

Morgonen kändes rörig men det kändes som om det kvittade. Det stod filmstativ och låg väskor över allt och rutinen att komma smidigt i ordning hade brutalt kommit av sig kändes det som. Vi har tältat på en grusväg men det har gått lika bra att sova som alltid. Enda problemet är att det är något fel på tupparna i det här landet! Hela resan har tupparna galit, golat, galet … vad fan heter det … mitt i natten trots att det varit kolsvart. Det där med att morgonen kommer med tuppen har de missuppfattat.

På morgonen kom en kille ur den lokala besättningen förbi, antagligen för att titta till oss. Arkan och Petra åkte varsin sväng med honom. Själv hade jag inte hunnit ur mitt tält ännu.

Och så var det dags för den sista vandringen. Den har gått längs enkel landsväg även om det varit otroligt varmt. Jag har mestadels gått med Titti och Nina idag. Vid ett tillfälle tog vi paus längs vägen och då låg jag direkt på vägrenen och nästan somnade. Det gick ganska långsamt framåt. Jag minns inte hur lång man sa att sträckan var, men 5–6 km skulle jag tro.

Inför den här vandringen hade jag förberett med badkläder under de långa byxorna med avtagbara ben. Riktigt varför man ville att vi skulle ha långbent på oss vet jag inte för det var verkligen ingen svår terräng. Men badkläder under kändes prioriterat. Filmteamet ville nog att vi skulle bada med kläderna på. Men efter den här resan är jag så otroligt trött på blöta kläder och skor. Så åtminstone jag tänker bada i badkläder :)

Det mest komiska under vandringen, förutom att jag somnade på vägrenen, var att jag plötsligt tyckte att jag själv luktade otroligt illa! :) På tok för mycket kläder med tanke på värmen så klart och jag undrade om de andra hade lika mycket på sig. Men luktförnimmelsen var nog mer ett uttryck för att hjärnan redan nått fram till målet och i princip redan boardat planet.

All motivation kändes som bortblåst och jag kände mig tvehågsen. Samtidigt, precis som på stranden i eftermiddag, antog jag att jag borde känna mig mer glad. Alla andra verkade så glada?! Det är nog det där, här känner jag mig betydelsefull, bra och stark. Här lever jag, här är vi alla lika mycket värda, alla kan göra något och alla är bra på något. Hemma är det en ständig kamp för att bevisa att man duger till och jag når ändå inte ens halvvägs dit. Alla fördomar man kämpar emot på fritiden, men framför allt jobbet. Jag har inte ägnat allt detta tunga en enda, inte en enda tanke under 27, nej 29 dagar! Ibland har jag tänkt på min mobiltelefon, önskat att jag kunnat lyssna på musik, önskat att jag fått ha en kamera med mig. Allt annat skit har varit som bortblåst.

Jag kan inte rå för att det nu sköljer över mig som vågor i takt med kallsvetten och magvärken …

Vi vek av från vägen in på en mindre skogsväg som var privat och avgränsad med en grind. Vi förstod alla att vi nu närmade oss Stilla havet. Vid flera tillfällen tyckte jag att jag hörde havet på avstånd, liksom mer från marken än uppifrån eller hur man ska säga. Som om tunga vågors dån liksom genljöd i själva marken. Jag trodde det var inbillning men det kom och gick flera gånger och till slut hörde även de andra.

Filmteamen smet i förväg för att möta oss ute på stranden och när vi kom fram sprang alla som galna! Jag och Nina hamnade sist. Vi klädde av oss skor och långa ben och lämnade väskor på stranden innan vi rusade ner mot vattnet.

Den första chocken var kylan. badkruka som jag är hade jag aldrig hoppat i om jag vetat … Vi tumlade runt lite i vågorna, kramades och stänkte vatten men var ganska snart uppe på land igen. Där blev det gruppfotografering, dryck och mat och en massa väntan. Ja allt om den stunden står egentligen här redan.

Sedan lastade vi in oss i den zebrarandiga bilen och gav oss av. Vi skulle till hotellet men hitta någon plats längs vägen att utföra några sista, kompletterande synkar (intervjuer) på. Det kändes ganska förvirrat, men någon hade säkert lite koll :)

Några av oss släpptes av vid ännu en bondgård tillsammans med båda filmteamen medan resten åkte till hotellet. Det blev mer väntan, otroligt mycket kryp och flygfän som bet och magen värkte. Jag satt för det mesta själv och väntade och det var nog bra. Jag kände mig inte som något bra sällskap.

Jag blev synkad av båda filmteamen och det var kompletterande frågor från idag och några andra dagar bakåt i tiden. Sedan fick vi äntligen lasta oss i bilen igen och for in mot staden och hotellet.

När vi äntligen kom till hotellet fick vi våra rum och det var ett fint ganska normalt rum med säng, toalett och AC-anläggning. Jag spenderade mycket tid på toaletten och Ingrid och sjuksköterskan Petra H kom och tittade till mig och tog tempen. Jag hade ganska hög feber men tror det mest beror på att jag bränt mig ganska ordentligt idag i solen. Vad annars! Solen här är verkligen inte att leka med men det förstår man inte riktigt.

Ingrid och vår värdinna Maria H har fixat lite att äta till mig. Jag har fått apelsinjuice och någon sorts toast som var väldigt god och en annan ur produktionen kom med dricka, chips och kex, kanske inte världens bästa föda om man har magknip. Jag är i vart fall inte så sugen på något av det.

Ikväll ska alla ut på middag, men jag måste avstå. Det är inte avslutningsfest ikväll, den är i morgon så jag väljer och med stöd av Ingrid, att stanna hemma och ta det lugnt. Känns lite tråkigt men även om jag vore pigg skulle jag nog få svårt att hänga med nu. På något vis känns det skillnad i gänget. Sammanhållningen, förtrollningen om man nu kan kalla den för det, är bruten. Känns som var och en nu får klara sig själv och det drabbar nog mig hårdast i det här läget tror jag och möjligen även Nina. Den enda deltagaren som kommit förbi och frågat hur jag mår och pratat en stund är Titti och hon har även lovat mig att hjälpa mig med tvätten. Man kan tydligen lämna in den här på hotellet.

Men jag får ju inte glömma bort det viktigaste! Vi har fått tillbaka våra telefoner och det var otroligt skönt att få min iPhone igen! Det fanns fortfarande gott om ström i den och även mitt extrabatteri fanns det ström i fortfarande. Rätt imponerande efter en månad :) Jag har pratat med de där hemma och det finns trådlöst nätverk ute i korridoren. Jag har kollat mail och Facebook som en utsvulten. Nu är jag beroende igen men har märkligt nog inte lidit av det alls under den gångna månaden. Knappt funderat på telefonen.

Nu ska jag duscha igen och vila lite. Kanske lyssna på musik. Jag har fått en kom-radio att hålla kontakt med Ingrid som följde med ut och åt. OK, jag känner mig lite ensam och övergiven. Skulle väl kanske kunnat tänkt mig att någon fler kom förbi och pratade lite. Några av de andra har sagt att de ska komma förbi men inte gjort det ännu. De kan ju springa runt här på hotellet. Här finns tydligen pool och grejer men jag hittar inte och orkar inte vimsa runt på egen hand. Energinivån är låg just nu.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 27, Stilla Havet

Stilla havet

15:25
Vi är framme! Vi är framme! Vi är framme!!!
Stilla havets vågor dånar in mot land. Ca 20 km bort är Costa Ricas gräns. Någon säger att man kan se en udde som tillhör Costa Rica. Jag har dykt i dem! Jag kunde inte tro att det skulle vara så svinkallt i vattnet. Märkligt att tänka på som det första man tänker på i den här stunden. Men jag känner mig inte så överväldigad över att vara här, inte odelat överväldigad i alla fall. Nu är det slut! Det känns konstigt …

Det rycker i benen på alla, som inför en start på en hästkapplöpning. Alla väntar på Oskar. Till slut ropar han var så goda! och vi lägger iväg som kapplöpningshästar. Jag och Nina blir sist, jag bekymrar mig mest för mina skor och kläder, kär av mig på stranden, snabbt som bara den innan vi springer mot vågorna!

Doppet blir snabbt, lite hopp och lek, dyka i vågorna, några gruppkramar innan vi går upp på stranden. Där blir det gruppfotografering med och utan produktionsteamet. Det dukas upp boxar med dricka i kolsyreis, Coca Cola och pilsner. Jag dricker säkert 10 Coca Cola trots magen!

Sedan satt vi i sanden och på stolar i flera timmar. Några badade, synkades (intervjuades) och tiden gick långsamt. Den mest givande diskussionen där i sanden var vem som var snyggast av tjejerna i produktionsteamet :) Vem jag röstade på? Glöm det ;)

Jag har synkats om målgången, bajsat i ett buskage och druckit mer Coca Cola. Nu måste vi lämna stranden som är privat. Vi ska lasta oss i bilar för att åka till hotellet. Det talas om fler synkar längs vägen.

Petra har hjälpt mig plocka stenar från Stilla havets strand till mina älskade småtjejer hemma, så nu har jag stenar från vulkanen och stranden.

Gud vad jag känner mig konstig. Borde jag inte vara gladare?

Jag skriver mer ikväll. Straxt här under kan du se på en karta vart jag är precis nu, på metern när detta skrivs. Mitt fotavtryck finns här i sanden om än så för en kort stund! Jocke was here!

[geo_mashup_map]

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 26

21:17
God kväll. Nu ligger jag i mitt tält efter en lång dag och har öppnat min andra och sista Fanta. Den första lyckades jag spara enda till den dagen då jag fick ringa hem och blev så ledsen och färden upp mot vulkanen och läger 1 påbörjades. Då var det kris på många sätt och en halvljummen Fanta var min enda räddning men en ack så välkommen räddning just då :)

Men i kväll är det bara trivsel. Nu är det snart över, bara målgången kvar och det är i morgon! Helt ljuvligt!

Dagen började med gott humör i lägret och den mesta leran hade torkat. Mina kängor hade jag skrapat av leran från och haft invid brasan kvällen före och sedan under ett skydd under natten så de var i princip torra. Gårdagens förstämning var också som bortblåst.

Min magvärk var aningens bättre. Jag kände den där ömheten i magen jag brukar ha dagen efter men det kändes som om det var på bättringsvägen. Under förmiddagens vandring började jag att hjälpa Niclas, men kände snart att det var dåligt. Så fort jag tog i skar det som knivar i magen igen. Jag gick med Nina istället och det var trevligt men jobbigt nog.

Promenaden var enligt uppgift 5–6 km. Fan vet hur lång den var i verkligheten. Svårt att göra ett överslag när tempot är så lågt. Första 2 km var lera och diken och det var ett jävla slit. Vartefter blev det allt mindre lera, bara några få vattendrag att gå över. Men vis av skadan använde jag bara gummistövlar, så det var bara att stövla på :) Vid lunch var jag dödligt trött.

Dagens utmaning var att vi skulle repelera oss ner från ett 15 meter högt stup. Inför kamerorna sa Oskar att det var stupet eller en omväg på 6 km. Ingen kände sig särskilt hågad att gå omvägar och lite blodade tänder har vi nog fått lite till mans :)

Vi fick lite instruktioner om hur det gick till och Oskar pratade mycket säkerhet och att ingen behövde känna sig orolig. Man skulle ha en bergbestigarsele på sig och fira sig ner längs ett rep och ha ett till rep som säkerhet som sköttes uppifrån.

När det var min tur blev jag lite knäsvag. Mest för att stå så nära ett högt stup. Den som säger att blinda inte kan ha höjdskräck, ljuger :) Jag behöver inte se ner, det räcker med att jag vet att man dör om man faller ner där :)

När jag fått instruktionerna repeterade, var det bara att backa mot kanten, myrsteg baklänges. Att säga att jag inte var ”rädd” eller spänd, vore att ljuga. Bara en idiot är orädd i sådana där lägen :) Hela kroppen skriker att man är galen som är på väg baklänges ut för ett stup!

De första stegen över kanten och ner på bergväggen var äckligast och häftigast. Väl över kanten står man med benen rakt mot väggen och kroppen uppåt. Repet var fast genom en löpögla i selen och man höll i repet bakom ryggen. Sedan var det bara att ta steg nedåt och släppa efter vart efter, lite i taget och gå bredbent för att hålla balansen.

Det var faktiskt inte alls svårt. Jag har gjort det en gång förut men det var mycket länge sen.

Väl nere tog Rickard emot eftersom han varit först ner. Han var vänlig nog att lyfta mig över en liten bäck som rann nedanför stupet så slapp jag bli blöt om fötterna :) Mysig kille det där ;)

Det tog hela eftermiddagen att få ner alla och vi var inte klara förrän kl 16 typ. Då hade vi ännu 3 km till lägret för dagen. Lägret var vid någon sorts bondgård igen och vi slog läger på en oanvänd grusväg. Vi fixade mat och lägereld som vanligt och kvällens prat runt lägerelden handlade om minnen från resan, vad som varit bäst och värst och folk från teamet satt runt omkring bakom kamerorna och lyssnade. Tyvärr avbröts vi av regnet och jag tror inte alla hann säga. Ingrid och Oskar skulle säga något om varje person men inte heller det hann gå hela varvet runt.

Det var en symbolisk handling vid resans slut :)

Men nu ska jag sova. Det är en speciell känsla att ligga här för sista gången. Det känns faktiskt helt OK. Tältet har i och för sig varit en bra bostad under en månads tid. Det som alla erfarna i teamet sa var att man lärde sig älska tältet på kvällarna och det har verkligen stämt bra. Jag har haft god ordning i tältet på kvällarna och alltid sovit väldigt bra trots hårda och konstiga underlag och ibland blött.

Morgonrutinerna har fungerat väldigt bra även om jag inte alltid följt rådet att packa och göra klart kvällen före. Men jag har alltid haft bra koll på min packning och haft god ordning i mina vattentäta påsar. Först nu på slutet har det blivit sämre med ordningen och det har märkts också.

Men nu blundar jag för sista gången i tältet och i morgon får vi höra Stilla havets brus och sedan, om tre dagar sitter jag på ett flyg hem!

Jag försöker ärligt känna efter hur det känns. Givetvis känns det bra att återse de där hemma. Det har gått så lång tid även om tiden flugit fram här. Jag är faktiskt mentalt ganska trött nu och kroppen är helt slut. Mycket på grund av magen som gör mig helt sänkt. Det har tagit på krafterna att bita ihop och det är nog bra att folk inte fattar hur jävla ont jag har. Som jag skrivit, som knivar i magen, vågor av illamående och kramper i tarmpaketet i naveltrakten och att ständigt känna mig skitnödig utan att ha något att göra av med. Den här magvärken är plågsam hemma, här har den varit fruktansvärd! Den har också varit fruktansvärd för att jag inte kunnat hjälpa till så mycket som jag borde och velat. Jag har nog dragit ett stort strå till stacken, men jag ville dra ända in i mål!

Men samtidigt känner jag mig ledsen, plötsligt vemodig och konstig. Imorgon är det obönhörligen slut. En månad av mentala och fysiska kickar som jag blir hög av. Här har jag varit någon, här har jag kunnat göra något, hjälpa andra, göra stor skillnad. Jag har inte alls känt mig som en särskilt stor belastning som jag befarade innan. Vet inte om de andra kanske tycker annorlunda, men jag tänker inte fråga ;) Tillbaka hemma kommer det inte vara samma sak. Ingen som vill ha eller behöver just min hjälp. Där blir jag åter igen belastningen. Jag som behöver hjälp.

Jag har tänkt på det ibland under resan, att detta stora äventyr aldrig kommer hända igen. Aldrig är en mycket lång tid. De som tror sig vara kloka säger att man aldrig ska säga aldrig, ändå säger jag det. Jag kommer aldrig få känna mig såhär bra, behövd och stark igen. Hemma kommer jag både på jobbet och i vardagen få slåss emot fördomar och nedvärdering, en kamp jag och andra människor med funktionsnedsättning aldrig kommer vinna. Alla borde få vara så här och känna hur det kan kännas. Eller så är det bara destruktivt.

Fan, jag ligger här och deppar … Slutet är nära, det känns i luften och i gruppen. Jag är cynisk och kall och förtappad som människa, men jag känner ganska starkt på mig att sammanhållningen och den nästan magiska känslan upphör imorgon vid lunch. Jag hoppas att jag har fel.

Nu, måste jag sova! God natt alla, vart än ni befinner er.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 25

23:09
Idag har det varit en lång och påfrestande dag. Natten på baseballplanen var lugn och skön. Vi hade en vakt som satt utanför våra tält hela natten vilket gjorde att man funderade lite över vilka faror man var rädd för. Men det verkade ligga en större stad i närheten, så kanske var det därför. Men det var en plan och jämn gräsmatta, inget regn och bara bruset från en väg och Nicaraguasjöns brus på avstånd. Det mest civiliserade hittills :)

Jag vaknade på morgonen och kände min magsmärta byggas upp inuti och blev verkligen inte glad. Jag tänkte att det kanske ordnar sig och gick upp för att äta frukost. Jag borde kallat på Ingrid genast eftersom jag vet av erfarenhet att det inte går över så fort av sig själv. Magproblemen kom verkligen olägligt med bara 3 dagar kvar på expeditionen. Å andra sidan hade jag kunnat drabbas av det här tidigare. Tänk i djungeln i början, vilket öde …

Morgonens information var att vi skulle gå 1,4 mil men först bil några kilometer. I bilen tilltog magvärken och jag började kallsvettas och må illa. När vi klev av bilen började vi gå längs en grusväg och då kallade jag faktiskt på Ingrid. Jag berättade att jag brukar få sådan här värk någon gång per år, att sjukvårdsupplysningen trott att det handlat om gallstensanfall. Jag fick en hög tabletter av henne. Självklart snappade kamerateamet upp det och gjorde en grej om vårt samtal och jag fick låtsas ta medicinen igen framför kameran. Egentligen var det väl fel av mig att försöka fixa det diskret med Ingrid. Vi spelar ju in TV och det är på riktigt och jag har egentligen verkligen ingenting att skämmas för. Men jag vet jag det kommer bli svårt för mig de här sista dagarna, speciellt med att hjälpa andra och det stör mig.

Idag på morgonen synkades jag om lite av varje och nämnde då magvärken. Jag fick frågor om jag oroade mig när vi var så nära målet. Jag svarade så klart att det skulle bli Stilla havet om jag så ska krypa dit …

Vandringen gick längs landsväg i gassande solsken. Det skulle varit en trivsam promenad om det inte varit för magen. Svårt att gå upprätt periodvis. Vid en paus ville kamerateamet göra mer och ville att Ingrid skulle undersöka mig. Vad gör man inte för konsten? :) Så jag sträckte ut mig på en filt i gruset och lät mig undersökas :) Och det var ju inte fejk, jag hade vansinnigt ont. Ingrid klämde och kände och tog tempen. Hon tror inte det rör sig om gallsten, utan snarare något med tarmar, inflammation och fickor där det samlas fett eller något sådant. Jag får liksom ont mitt i magen i partiet under naveln. När jag rör mig skär det som knivar.

Under lunchen synkades jag om magvärken igen så klart och efter lunch fortsatte vi vandra. Jag gick ömsom själv, ömsom med Nina eller Ingrid. Jag och Ingrid pratade intressanta saker om handlingar som styrs av våra rädslor och behov. Vi pratade om att ifrågasätta sig själv inför svåra val eller rädslor, vad som är det värsta som kan hända och vad som är det bästa.

Om man ska stå upp för någon och ta ställning, eller pressa sig själv till något i vardagen man känner obehag för, kan man fråga sig vad som är det värsta som kan hända och vad som är det bästa och om man kan avstå från möjligheten att prova.

Som i fallet att stå upp för någon blir kanske den negativa effekten att inte alla uppskattar än men själv har man vuxit som människa och gjort det som varit rätt. Eller som i fallet att pressa sig i vardagen. Jag kan känna lätt obehag inför att leta mig fram till en ny butik av rädlsa för att gå fel, inte hitta, behöva fråga eller göra bort mig. Om det är det värsta som kan hända, kanske det egentligen inte är så farligt jämfört med styrkan i att klara det.

Det var ett personligt, fint och bra samtal, det bästa under hela resan och just då kändes det som en sorts sammanfattning på hela anledningen varför jag är här och vad jag ville få ut av det. Inte det fysiska, det klarar jag, det vet jag. Men resten.

Det är märkligt att tänka att jag inte gillade Ingrid när vi träffades på slutcastingen. Eller att inte gilla är fel, men hon avslöjade mig och det störde mig :) Vi pratade om hur jag mådde, jag berättade om att jag under en treårsperiod lidigt av ganska svår panikångest och dödsrädsla mellan åren 2003 och 2006 vilket var den värsta perioden. Jag berättade att jag kunde känna viss nedstämdhet fortfarande ibland, men att samtalsterapin jag då genomgick, lärde mig tänka rätt.

Jag vet inte vad det var som fick den förbannade underläppen att börja darra. Kanske var det minnena, rädslan för att det ska komma tillbaka, eller svårigheten att prata med någon om det samtidigt som jag är stark och odödlig :) Jag ser att du blir lite ledsen, det var så hon avslöjade mig.

Och att säga att man inte gillar en varm, empatisk människa är naturligtvis fel. Det var mig jag inte gillade för att hon avslöjade mig och för att jag trodde jag var klar med det där. Det är jag tydligen inte på något vis och på något vis blir jag aldrig klar med det. Men det är klart att jag gillar Ingrid! Hon, vår värdinna Maria H och sjuksköterskan Petra är nog de i produktionsteamet som betytt mest för mig under resan. De tre bland alla underbara, glada, trevliga människor.

Promenaden var över lag trevlig och lätt, förutom magvärken. Värmen bekommer mig inte. Mot slutet kom ett par ordentliga regnskurar och då sjönk modet hos alla inklusive mig. Vi slog in på en avtagsväg som blev mindre och snart kom också de små bäckarna som ständigt korsade vägen och därmed också leran.

Sista delen av promenaden och kvällen är ett tydligt bevis på allas oerhörda trötthet och att siktet, kanske lite för tidigt, redan är inställt på Stilla havet. Vägen var nog inte så svår egentligen, men de mentala hindren stod nog i vägen hos de flesta av oss. Jag hade vansinnigt ont och hade svårt att gå och Oskar gick med mig och han hade själv feber och det märktes att även han var låg. Gruppen drogs ut allt mer. Ingrid gick sist med Pax, Titti, Niclas, Sonia gick någonstans i mitten med Nina och Petra och Arkan låg långt före de andra. Jag och Oskar gick först och kom fram till lägret en stund före de andra. Jag satte mig i produktionens tält och kände mig för första gången allvarligt medtagen.

När resten av gruppen kom in i lägret en stund senare, blev det kaos. Petra grät och var arg och ledsen, Arkan grät och skrek för att Petra var ledsen och sista delen av gruppen kom också in ganska molokna. Till kaoset lades att lägerplatsen, på grund av regnet, var den lerigaste hittills. Allt blev lerigt och skitigt på nolltid.

Några som fortfarande hade modet uppe, satte igång med tält och mat, Sonia, Rickard och Titti körde på som vanligt. Själv hade jag så ont att jag inte kunde röra mig och satt bara på en stol en god stund. Jag har som sagt haft den här magvärken förr, men det här var varianten värre än vanligt. Kanske just på grund av bristen på vila.

Runt lägerelden handlade diskussionen enbart om det inträffade, särskilt vandringens sista etapp. Många anklagade Oskar som gått före med mig. Jag argumenterade som vanligt att gruppen gjort samma misstag som förut, bara att det fick större konsekvenser den här gången. Hade Petra och Arkan hållit sig med de andra, hade de kunnat hjälpas åt genom lerpölar och förbi hinder. Oskar som ändå inte ska hjälpa till gick före med mig för att få mig ner på en stol och jag var ändå inte till någon hjälp den här dagen.

Oskar fick rätt oförtjänt all kritik och frustration och det var också en del samlad frustration från hela resan som kom ut på en gång. Det blev helt enkelt gräl, framför allt mellan mig och 2 till. När grälet utbröt ville teamet först filma, men avbröt sedan vilket jag tyckte var lite trist. Jag tyckte vissa resonerade ganska tråkigt.

Men skit samma, jag klarar mig utan det där på TV i vår, det är mest så man måste se det.

Nu har jag lagt mig i mitt tält och måste sova.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 24

La Virgen, Rivas

Nu är det en ny dag och vi är nere från vulkanen igen och återförenade. Det har varit en bra och händelserik dag.

Natten var bättre än den föregående. Jag måste ha sovit bättre och vi hade det varmare för jag frös inte tack och lov :)

Oskar väckte oss och morgonen blev stressig, men det gjorde inte mig något. Jag ville ner från det förbannade berget helst genast och jag visste att vi hade en lång och svår väg att vandra och benen värkte redan efter gårdagen. Innan frukosten var helt avklarad, ville bärarna att vi skulle packa och börja röra oss ner, men det hade jag absolut ingenting emot. Jag hörde något viskas om en helikopter och blev ganska förhoppningsfull. Jag kände mig ärligt talat inte helt upplagd för att gå hela vägen ner igen.

Under genomgången sedan meddelade Oskar att vi hade en helikopter att passa, men att vi var tvungna att gå nedåt för att uppsöka en lämplig landningsplats. Jag tror meningen var att vi skulle bli hämtade här uppe och det hade varit häftigt, men dimman och vinden gjorde nog att det inte gick.

Jag tror vi kom iväg vid 07:15-tiden och det var skönt. Jag kände att jag hade bråttom ner. Jag gick bakom Rickard med en parlina mellan oss och använde käppen som vandringsstav igen. Nedåt var klart svårare med balansen och mycket lättare att trampa fel. Ramlar man uppåt så att säga, är det lättare att ta emot sig med händer eller fötter. Men går det konstant nedåt är det svårare. Jag förstod att Rickard också hade det svårt med sitt ben just nedför. Jag lyckades snubbla några gånger och trampa ner i ett par rätt djupa hål, men det gick bra ändå. Det filmades bara några få sekvenser på vägen ner.

Efter ett tag fick vi hjälp av våra lokala guider. Jag, Pax och Titti fick ledsagning och stöd. Killen jag gick med hade väldigt begränsade engelskakunskaper som sträckte sig till ”yes” och ”stop” :) Men trots att han förmodligen aldrig ledsagat någon med synnedsättning förut, än mindre träffat någon, så gick det väldigt bra och vi lärde oss kommunicera ändå. Jag är ju ganska van att gå med människor som kanske inte är så vana att ledsaga och i den här terrängen var det verkligen inte lätt, men det har ju ingenting varit den här resan :)

Det gick ständigt nedåt och varje meter kändes bra. När vi passerade vårt första läger och vidare nedåt mot trädgränsen och kom in i skogen igen och lite slätare terräng.

Knappa 2 timmar senare var vi nära det fält som utsetts som möjlig landningsplats. Det var i princip ända nere vid baslägret. Jag hörde helikoptern på långt håll när den landade och en halvtimme senare såg vi den ute på en äng! Det kändes oerhört bra!

Våra lokala följeslagare fick lämna oss för att en snutt med information skulle filmas. Väl ute på ängen fick vi trickfilma lite innan vi kunde ge oss av. Helikoptern tog bara 5 passagerare. Vi behövde filma så att det såg ut som om alla gick in i helikoptern och kom ut ur den igen.

Så vi skulle filmas av ”Team Dengu” (Anton, Lukas och Peder) när alla gick in genom dörren på styrbord sida. Sedan skulle vi gå rakt igenom ut genom dörren på babord sida där ”Meanteam” (Peter, Filip och Fredrik) filmade oss. På så vis skulle det se rätt ut på TV sedan. Jag tyckte det var lite coolt med lite regi även om det bara var för att snygga till det lite för att slippa filma två helikoptertransporter.

Allt gick bra och det blev inga omtagningar. Vi fick instruktioner om hur vi skulle närma oss helikoptern, enbart framifrån för att inte hamna nära stjärtrotorn och huka oss lite för att inte riskera att slå i huvudrotorn. Den var över huvudhöjd men kastvindar kunde få rotorbladen att tillfälligt dippa tydligen.

När trickfilmningen var klar flög helikoptern 4 vändor mellan Ometepe och fastlandet för att få över alla 20 personerna. Efteråt har jag förstått att meningen var att det skulle komma en helikopter för 25 personer, men något sket sig på sedvanligt nicaraguanskt vis. Det krävde total omorganisation och Niclas, Arkan och Sonia som fanns i baslägret fick åka bil och färja över istället. Det var synd att de missade möjligheten att få flyga helikopter.

Jag, Nina, Petra, Lukas och Oskar åkte andra vändan. Vi landade på en stor baseballplan där Rickard, Pax och Titti redan väntade. Det var fullt av barn runt om oss som fascinerat tittade på skådespelet. Vi fick mat, kyckling, pommes och läsk och det var väldigt gott! Jag fick till och med backning :) Läsk kan jag nästan hallucinera om vid det här laget.

När hela gänget var samlat och alla fått mat, gick vi över ängen där Arkan, Niclas och Sonia väntade och fältet blev vår nya lägerplats. De hade slagit upp tälten och ställt in alla väskor och vi blev kommenderade att sitta, lata oss och göra ingenting. Kaffe sattes på och det är märkligt hur man kan bli så glad för så ”lite”. För oss var det verkligen inte lite och ett roligt återseende. Även lägerplatsen som var den planaste någonsin med välklippt gräs var en överraskning och måste vara kanon för Arkan och Niclas. Det märks också på deras humör.

Jag och flera andra synkades och jag fick en riktig långsynk denna gång om alla tre dagarna på berget samt lite kompletteringsfrågor. Bland annat om min dotter Denises synskada och min tunga dag då jag ringde hem. Under synken skulle jag svara på frågorna på berget som om jag var där och jag har flera gånger fått beröm för min förmåga att prata i nutid om något som hänt, ibland för flera dagar sedan. Känslan från berget var inte svår att återkalla :)

Några av barnen som hängt runt oss stannade hela kvällen. De var otroligt gulliga och hjälpsamma och så klart nyfikna. Två bröder på 2 och 9 år hjälpte Niclas med att sätta upp tält och lekte i rullstolarna. Niclas bjöd dem på glass, sammanlagt 13 ungar. Brodern på 9 år som var kvar till 19-tiden visade vägen till en kiosk åt Arkan och Rickard och han fick en halv påse klubbor av oss ur vårt godisförråd. Av Arkan fick han dessutom 50 Cordoba, motsvarande 2 dollar. Pojkens mamma bjöd på kaffe. Pojken kom med kaffekanna men jag vågade faktiskt inte dricka även om jag låtsades. Jag vet ju inte om de kokar vattnet ordentligt och har ingen större lust att bli sjuk nu så här nära målet.

Under dagarna vi var uppe i berget spenderade Niclas, Sonia och Arkan sin tid i baslägret men gjorde inget annat än att äta, sova och umgås med den del av crewn som var kvar där. De fick möjligheten att tvätta kläder vilket kändes lyxigt. Men nu är vi återförenade och färden mot Stilla havet kan fortsätta. I morgon fortsätter vandringen och om tre dagar ska vi vara framme. Det borde bli tisdag och på torsdag eftermiddag åker vi hemåt.

Nu ligger jag i mitt tält, alla har gått och lagt sig och utanför sitter en kille på vakt. Det började med att vi alla gått in i våra tält när vi hörde en motorcykel med två killar komma. Arkan förhandlade med dem att få åka lite motorcykel och alla vi andra avrådde från våra tält. Det lät otäckt först, som om han pratade med vilt främmande människor. Han åkte några varv med motorcykeln och när han kom tillbaka visade det sig att det var just våra vaktposter :) Nu är jag avundsjuk på Arkan som fick åka men hans glada skrik hördes över nejden i alla fall :)

Jag har lite magknip idag men ska försöka sova lite nu. Magen oroar mig lite. Känner igen värken men hoppas bara det beror på pizzachocken igår. I morgon börjar teamet filma 06:30 och vi ska börja vandra 07:30. Klädsel är byxor med avtagbara ben, valfritt på överkroppen och kängor, eventuellt stövlar.

God natt!

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 23

Ometepe, Concepcion, camp 2

Helvete vilken natt och dag! Eftersom vi fick med oss begränsad packning hit upp, har vi delat tält 2 och 2 förutom Oskar som fick sova ensam. Jag och Nina, Pax och Rickard, Petra och Titti delade tält. Det har regnat och stormat något alldeles otroligt i natt också. Tältet har fladdrat och väsnats i vinden, mest legat ner längs marken och tältduken och pinnarna som håller upp det har piskat i huvudet och ansiktet. Att de har hållit är ett mirakel så här långt. Både mot vinden och mot regnet. Helt otroligt!

Jag har frusit som bara den i natt och det har säkert Nina och alla andra också gjort. Fullt påklädd med underställ i sovsäcken och ändå skakat och huttrat. Vi har ingen termometer med oss hit upp. Det är säkert inte speciellt kallt i grader räknat. Men från det tropiska klimatet vi vant oss vid är nog temperaturer som svensk högsommar kallt i jämförelse. Till det kommer vinden och regnet.

Idag fick vi stanna kvar i våra tält en stund för att invänta väderinformation. Det är som tidigare, fanns inte mycket utanför tälten att göra. Tydligen var vädret ännu sämre uppe på toppen och dimman låg tät.

När vi fick klartecken blev det lite stressigt. Vi hade ett begränsat antal timmar på oss att genomföra bestigningen. Kl 14 ungefär, skulle vi vara tvungna att vända oavsett hur långt vi kommit.

Nina beslutade sig för att inte följa med vidare upp. Det var väldigt tufft att ta sig hit upp och hon och Titti jobbade bra ihop. Men vidare bedömde hon att hon inte skulle orka.

Frukosten blev väldigt torftig. Vi packade våra dagryggsäckar med varma kläder och om möjligt en ännu torftigare lunch bestående av 2 Snickers och ett äpple med tanke på vad vi stod i begrepp att göra.

Klättringen började och gick bra. Jag gick bakom Titti med en parlina mellan oss. Jag använde åter käppen som vandringsstav och när det blev för svårt eller osäkert att gå, kröp jag på alla fyra och använde händerna för att känna mig fram. Det var brant, smala kostigar, grusiga branter och klippblock och ständigt uppför.

Nere på platån där vi hade vårt läger blåste det storm men så fort vi tog oss uppåt kom vi i lä och det blev varmt och stilla igen. Nästan lite kusligt tyst och ibland kunde man höra vinden långt, långt borta. Annars var det mest vi som flåsade och ljudet av grus under klättrande fötter. Då och då kom varningar STEN om någon råkade få stenar i rullning för att varna de bakom.

När det enligt uppgift var ungefär 600-700 meter kvar till toppen blev det väldigt brant. Det fanns öglor i berget och våra lokala guider hade spänt rep från toppen och ner. Vi fick på oss bergsklättrarselar och repklämmor som vi hakade fast i repet. De kunde dras framåt längs repet men försökte man dra bakåt tog det stopp. Då fanns ingen risk att någon skulle falla.

Nu var det verkligen på egen hand och jag fick klättra själv resten av biten upp. Även om den biten var tuffast rent fysiskt, hade jag repet att följa och det var bara att krypa och kräla och använda händerna. En av fotograferna berättade på vägen ner att han fått väldigt bra bilder på dimman, berget och mig som klättrar och känner mig fram över bergssidan.

Pax hade det väldigt tufft och vi gjorde några stopp för att han skulle vila. Han själv ville att vi andra skulle fortsätta, det var ju en individuell utmaning och han ville inte att andra skulle missa toppen. Det kändes inte så bra att krypa vidare, men vi gjorde det ändå.

Sista biten upp förändrades miljön. Det mest påtagliga var värmen som plötsligt började stråla från berg och stenar. La man handen emot dem var det klart mer än fingervarmt. Ur små hål strömmade vattenånga som var så varmt att man brände sig, men det upptäckte jag först på nervägen.

Det andra som förändrades var underlaget. Från att ha varit klippor och grövre grus blev det nu mer porös sand eller kanske aska. Bitvis var det otroligt svårt att få fäste och det hade varit svårt utan repet. Hur folk tar sig upp och ner där utan någon som helst stöd är obegripligt. Ändå mötte vi tre tyska och två irländska turister som var på väg ner.

Kamerateamet som kallades ”Meanteam” var först upp på toppen och jag hörde Frida, tror hon kallas assistent, ropa nu ser man toppen! och det var en grym energikick! Jag minns inte mycket av sista biten upp, exakt hur jag tog mig fram, men på väg ner för samma sträcka undrade jag hur det gått till. Men knäna och såren i händerna avslöjade att det nog inte var så lätt :)

Vi kom upp 25 minuter före deadline som var kl 14. Det var verkligen ingen stor marginal. Petra var först upp men jag kom som god tvåa, följd av Rickard och Titti. Till slut kom också Pax i sällskap med Oskar, riktigt roligt!

Toppen var kuslig. Ett tjockt lager av aska, den kraftiga, äckliga lukten av svavel och vinden. Vetskapen att platån vi stod på var väldigt liten och att kratern bara började en liten bit bort, gjorde att jag fick lätt yrsel och benen vek sig :) Det var en höjdkänsla jag sällan eller aldrig råkat ut för. Som att stå och balansera på en pinne flera tusen meter upp och runt omkring bara vind, tomhet och ödslighet. Den där känslan av litenhet i världsalltet har aldrig varit så påtaglig för mig någonsin. Jag kände mig så betydelselös och begreppet ”en Pepsicola i skärselden” eller ”en piss i Atlanten” blev plötsligt väldigt relevanta :) Jag kan inte säga att jag gillade känslan eller berget. Skräck blandad med förtjusning kanske.

Uppe på toppen blev det gruppkram och viftande med svensk flagga. Jag tror att den blev kvar där uppe om det var någon idé i vinden. Vi fotograferades och filmades och ropade på de som var kvar i läger 1 via radio. Vi fick tag på Arkan och skrek lite till varandra. Det var också konstigt, så klart och tydligt ljud i radion, trots att jag kände mig som om jag var på andra sidan mars. Jag tänkte på Oskar Kihlborgs prestation när han och kompisen besteg Mount Everest. Känslan måste ha varit tusen gånger starkare, så klart också risken att dö tusen gånger större.

Vi stannade där uppe ca 20 minuter tror jag och när vi vände ner kunde jag inte klättra, krypa och gå fort nog. Jag hade helt klart fått nog av berget.

Oskar har flera gånger sagt till oss, att man lätt bedrar sig när man klättrar i berg. Man tänker att yes nu har jag kommit upp och glömmer lätt att man ska ner också. Vägen ner var också svårare. Uppåt kryper och klättrar man, men ner var jag flera gånger tvungen att klättra baklänges eller i sidled. Jag var inte den enda som klängde i repet och hade svårt med balansen. Jag tror att jag och Titti var de som tyckte det var svårast och mest otäckt att klättra ner. Hon med bara en arm till stöd för att både hålla i repet och ta emot sig om hon skulle ramla.

Rickard har sagt att han har svårast med sin benprotes nedför, men han är som jag, klagar aldrig. Säger han ja det här var lite jobbigt så skulle andra ha skrikit och gråtit :)

Men klättringen ner gick ändå fortare. Vi tog oss ner på 3 timmar. Vägen ner filmades inte och när vi kom ner på lite lättare terräng gick jag med vår läkare Ingrid och ibland sjuksköterskan Petra (som inte ska blandas ihop med deltagaren Petra). Varje steg ner var en glädje och lättnad. Jag längtade tillbaka till värmen, fukten, den normala terrängen och de övriga deltagarna. Jag har som sagt konstaterat att berg inte är min grej. Men jag har försökt och jag har klarat det!

Nere i camp 2 stod Nina och tog emot oss och det blev ett väldans kramande!

Middagen blev en överraskning. Vi fick pizza och Coca Cola. Förvisso kall pizza, men ändå. Hur de fått upp pizzan hit vete tusan. Antagligen har våra lokala bergsguider bara sprungit efter lite lätt som om det vore att gå ner runt hörnet och köpa :)

Jag har inte ätit pizza sedan 1989 när vi renoverade kök hemma och bara åt pizza. Sedan dess har jag inte kunnat äta en hel pizza igen. Men i kväll gick det bra och det var vansinnigt gott! Kall, kolsyrad läsk var som himmelriket.

Efter maten frös jag så jag skakade. Det var egentligen inte kallt, men fukten och vinden gjorde det kallt. Oskar meddelade att han frös och tänkte gå och lägga sig och jag gjorde tacksamt detsamma. Det finns som sagt inte så mycket att göra uppe och ute i det här vädret. Där vi satt och åt middag i en sänka var det åtminstone hjälpligt lä.

Nu har vi krupit in i våra tält. Kamerateamet har filmat mig och Nina lite när jag berättade om klättringen upp till toppen men nu är det slut för i kväll. I morgon ska vi klättra ner och återförenas med de andra och vi ska som vanligt börja tidigt. Inte mig emot :)

God natt!

[geo_mashup_map]

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 22

Ometepe camp 2

21:21
Idag har vi tagit oss upp till läger två. Det har stormat och regnat hela natten så tälten skakat och det har inte blivit mycket sömn. Det blåste så mycket så att tältet mer låg ner än stod upp och tältduken och pinnarna som håller tältet uppe, piskade i ansiktet. Jag har haft en flod genom mitt tält från ena sidan till den andra, men eftersom jag har sovit i en sluttning, så har det runnit rakt igenom alldeles mellan mitt liggunderlag och väskan :) Jag vaknade torr trots allt :)

På morgonen var det dags att ge sig iväg upp till läger 2 för att göra ”toppattacken” i morgon och idag blev det väldigt mycket diskussioner igen.

Under genomgången på morgonen berättade Oskar att bestigningen av vulkanen var en individuell och frivillig utmaning. Klarade man det inte eller bestämde sig för att man inte ville eller vågade, blev man inte hemskickad. Individuell utmaning betydde att vi skulle vara beredda på att klara oss själva och inte vara beroende av varandra och inte förvänta oss hjälp av andra då var och en skulle ha fullt upp med att ta sig upp själv.

Oskar berättade om bergsbestigningens svårigheter och det stämde väl rätt bra med mina antaganden och funderingar kring hur vi ska få upp rullstolarna för ett högt berg på 1600 meter och på den korta tiden vi har på oss.

Det diskuterades vilka som skulle med upp till toppen och det kändes ganska klart att Arkan och Niclas inte skulle kunna följa med upp. Sonia sa också att om inte hela gruppen skulle göra detta tillsammans, om Arkan och Niclas blev kvar, så skulle hon också stanna kvar. Hon hade inget eget behov av att bestiga toppen.

Jag sa som jag kände under diskussionen, att jag inte orkade dra några rullstolar upp för berget eftersom jag knappt orkade själv. Jag sa att jag gärna försökte om det inte påverkade de som blev tvungna att stanna, alltså att ingen skulle behöva åka hem. Samma gällde Rickard och Titti som också sa samma sak.

Jag antar att man stoppade in den här delen av äventyret för att se vad som hände med gruppen och för att visa att en del saker faktiskt inte går. Jag var själv väldigt tveksam just på grund av det där individuella. Jag frågade Titti, Rickard och Petra flera gånger om jag kunde få ledsagning av dem. Jag skulle inte behöva stöd rent fysiskt, men bara gå efter någon med typ en parlina eller så för att få riktning och kanske lite information om svårare hinder längs vägen. Men någon fysisk belastning ville jag inte vara.

Till slut var det dags att bryta upp. Vi fick packa det allra mest nödvändiga i plastsäckar och vi fick besked om att vi skulle få dela tält uppe på toppen. Sedan började vandringen uppåt. Det blev till slut jag, Rickard, Pax, Nina, Titti och Petra som till slut fortsatte. Sonia, Niclas och Arkan blev kvar.

Vi var på 550 meter när vi började och nu är vi på typ 950 meter. Vandringen upp gick bra. Det var direkt tydligt att rullstolar aldrig gått. Men terrängen var inte så fasligt svår, längs en bergskam med mestadels grästuvor och smala kostigar och väldigt brant uppför.

Väl uppe blåste det väldigt hårt men inget regn. Vi hade begränsad packning med oss upp och fick dela tält 2 och 2. I morgon är det ”toppattacken” och jag undrar hur det ska gå, hur jag ska göra. Idag har det gått bra för mig att gå bakom Petra med en kort parlina knuten i hennes ryggsäck. Har använd käppen som gåstav mer än ”blindkäpp”. I morgon tror jag det blir tuffare. Vi får se vad det blir för väder.

God natt!

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 21

Ometepe, camp 1

18:23: Ometepe Camp 1

Det här har varit den jävligaste dagen hittills. Natten på stranden var sådär, sov i omgångar och bruset från sjön och stormen var mer störande än rogivande.

På morgonen kom Oskar med en satellittelefon till Sonia, det var dags att ringa hem. Även jag, Titti och Arkan blev upphämtade. Vi fick åka bil en bit bort längs stranden för ljudets skull och sedan var det alltså dags att ringa hem.

Jag var sist ut att ringa och det var väldigt jobbigt. Ljudet var asdåligt och Mia lät så liten och långt borta. Det var mycket ”va” och ”hallå” så det blev inte så mycket sagt. Jag frågade om barnen och om tiden gått fort och när det var dags att säga hej då och ”jag älskar dig”, grät Mia. Men samtalet var slut och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Jag skulle tydligen egentligen fått ringa igår när vi seglade men det blev ju försenat.

Efter samtalet blev jag synkad om samtalet och det var hela tiden med gråten i halsen som jag fick svara på vilka känslor som kom och liknande. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men säkert något i stil med att jag visste att de hade det bra och något mer svammel … Jag är rätt, nej väldigt säker på att de inte kommer välja mitt samtal för TV i vår. Just det gör mig ingenting. Men jag är säker för att jag är för samlad och behärskad, säkert väldigt ”tråkig” ur TV-synpunkt :)

I bilen på väg tillbaka kom tårarna. Alla andra verkade känna sig så stärkta av samtalen men jag kände mig bara trasig och uppgiven efter mitt samtal. Sonia och Titti gjorde sitt bästa för att trösta mig. Jag tror faktiskt jag behövde låta tårarna rinna lite just då, utan alla närvarande och utan kameror.

Tillbaka i lägret var jag tvungen att sätta mig en god stund för att hämta mig. Jag missade frukosten för att allt var undanplockat men jag drack en kvarts kopp kaffe och ett par melonklyftor. Det var hur som helst på tok för dåligt för dagens tunga etapp. Sonia som hade valt att ringa sin dotter, ångrade sig att hon inte valt att ringa till sin mamma istället. Niclas säger att han kan ge sitt samtal till henne och att hans familj skulle förstå det. Fint av honom! Jag kan förstå Sonia, man vill ju prata med alla, både vuxna och höra ens barns röster och måste man välja är det ju nästan omöjligt.

Sedan var det dags att lasta in oss i en bil och åka någon timme till vulkanen Conceptions fot. Där ifrån skulle vi vandra upp till vårt första läger på drygt 400 meters höjd. Vandringen hit blev riktigt jobbig. Mitt inre är kaos och tårarna ligger och trycker bakom ögonen hela tiden och kroppen känns helt slut. Men värst är nog sorgen och saknaden jag känner i kroppen. Vid ett tillfälle ville kamerateamet synka mig längs vägen och då fräste jag bara ”nej, sen!” Inslagsproducenten Fredrik blev nog lite chockad och sa typ ”eehh nähä?” Jag har aldrig gjort så men just då hade jag inte klarat en intervju utan att våpa mig :)

Sista biten upp kändes inte bara jobbig, utan också väldigt farlig med branta grusslänter och jag ramlade en gång bakom Niclas rullstol. Men den här gången använde vi rep för att hjälpa till att fira rullstolarna upp för backar, en lärdom från vandringen över Kordiljärerna härom dagen.

Jag har skrivit tidigare att jag aldrig varit så trött som jag varit vissa dagar, men idag var det ett nytt rekord i trötthet. Det känns att kroppen börjar bli utmattad och när jag tar i svarar inte riktigt musklerna längre. Jag vet att den största delen i det här är det mentala efter samtalet. Det hade varit bättre att spara eller helt strunta i det, så känns det nu. Det mentala är det viktigaste. Det har visat sig hittills under expeditionen, att hur trött och utmattad man än varit, har det gått att ta i mer för att jag mått så bra. Just nu när jag inte gör det, finns ingen ork känns det som.

När vi var nästan framme kom jordens ösregn och blåst och det var bara som pricken över i:et och kryddan på moset eller skiten i fläkten. Jag, Rickard och Niclas jobbade oss upp men det kändes som om vi inte kom någon vart och att vi gled mer bakåt än framåt. Rickard skämtade om att jag fick sluta hålla emot. Vi slet som djur men kom verkligen ingenstans kändes det som. Alla skrek och var arga, om nu arga är rätt ord.

När vi kom fram blåste och regnade det i sidled och vi fick snabbt upp några tält. Jag kröp in i mitt tält och fick fantastisk hjälp av Rickard att få in min packning. Sedan dess har jag legat och successivt bytt till torra kläder och jag har för första gången fått på mig min fleecetröja. Men skorna är blöta och jag har inte mycket kläder kvar och jag fryser.

I morgon är tanken att vi ska ta oss upp till 900 meter där vi har läger två. Sedan ska vi bestiga toppen och ner igen i övermorgon. Ett projekt på tre dagar säger de som vet men jag får det till minst 4 dagar. Och hur vi ska klara och orka det har jag ingen aning om.

Jag är för första gången tveksam till hur det här ska gå. Att ta mig upp på toppen ser jag inte som något stort problem, men att få med de andra förstår jag inte hur jag ska orka. Så som vi slet idag och det är klart att det blir värre och brantare uppåt. Men här är det där mentala igen. Här ligger jag och skapar hinder redan innan färden börjat och jag vet att det är fel sätt att tänka.

Nu har det varit uppehåll ett tag men nu kom ösregnet igen. Jag kommer få koncentrera mig hårt för att klara av det här men det är väl det som är grejen. Men jag som undrat var min gräns går känner det som om jag börjar toucha den nu. De av oss som gillar konspirationsteorier om att allt ont är uppgjort i förväg, skulle säkert hävda att samtalet hem var väl planerat i tid och plats för att få mig ur balans :) Hur det än är med det lyckades det och det var ganska dålig timing :)

Men jag ger inte upp. Jag kryper in i mitt tält och hjälper inte till med något för första gången under denna expedition så jag skäms inte så mycket. Jag behöver jobba med mig själv nu. Men å andra sidan är det ingen annan ute heller. Alla kurar i tälten. Det finns inte så mycket att göra och det är liksom inte riktigt läge för någon lägereld idag :)

Oskar har delat ut mat. På grund av regnet och blåsten så äter vi i våra tält. Det är någon cool lösning där maten värms upp på kemisk väg. Man häller i något som reagerar kemiskt och värmer upp matpåsen inuti. Det blev så glödhett att man var tvungen att ställa maten på marken utanför tältet under tiden processen pågick. Det var så varmt att det inte gick att ta i. Trots att maten säkert var ganska smaklös kändes det fantastiskt att äta. Idag var första dagen jag inte åt frukost och jag försökte tanka igen det vid lunch men då hade vi redan jobbat vansinnigt hårt redan. När jag reste mig upp igen efter lunch var energinivåerna fortfarande på minus.

Nu ska jag försöka sova men vädret här uppe är nästan på gränsen till otäckt. Tältet fladdrar och piskar i vinden så att jag undrar om det ska hålla. Jag gillar inte när min hörsel slås ut och allt man hör är vind och dån av tältdukar och regn. Det känns ensamt på något vis, som om det bara är jag här på berget och jag gillar nog inte berg :) Trots att jag vet att alla andra är mindre än 20 meter runt omkring så hör jag dem inte. Eller jo, Niclas, Arkan och Sonia sitter i tältet bredvid och kurar och har varandra. Det låter som de har trevligt och varmt. Här är det kallt och ensamt. Jag undrar om Titti, Pax, Nina, Rickard och Petra känner likadant?

Jag behöver sova för att vakna som en ny stark människa i morgon. Nu ska jag visa för mig själv att jag har kraft att samla ihop mig. Positiva tankar, egoboost och sömn. Det känns redan bättre att ha skrivit av sig det värsta.

God natt!

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 20

Ometepe

21:26

Nu är ännu en dag slut och ett nytt äventyr stundar. Idag har vi korsat Nicaraguasjön i segelbåt. Vi blev kommenderade att vara färdiga med frukost 05:30 och all packning 06:30 och det var vi så klart också. Vår packning försvann men vår segelbåt dök inte upp förrän kl 11 ungefär. Den hade kört vilse på något vis. Jag är inte ens säker på att det är den ursprungliga båten som kom till slut eller om de fixade fram en ny.

Men vi steg ombord och började segla mot ön där vulkanen Conseption ligger. Seglatsen tog 4–5 timmar och sista 15 distansminutrarna fick vår följebåt med ena kamerateamet bogsera oss för att vi skulle slippa segla hela kvällen. Under seglingen blev Nina lite sjösjuk men fick tabletter mot det. Vi hade rätt roligt eftersom Nina började babbla en massa kul saker. Om det berodde på medicinen vet jag inte :)

Under överfärden provade nog de flesta att segla. Jag och Oskar seglade en stund och jag visade min taktila kompass. Det är en vanlig magnetisk kompass men som inte är spritfylld. När man öppnar locket, låser sig gradskivan i det läge den befann sig i och man kan känna på kompassen i vilken riktning nålen pekar.

Det var ganska svårt att segla rakt med den stora båten, framför allt på grund av den svaga vinden. Blåser det mer har man vind och vågor att styra efter och det känns tydligt i roder och rigg om man avviker från kursen. Nu blåste det så lite så när jag försökte styra gick det mest kors och tvärs. Båten reagerade också så långsamt att det var svårt att kompensera. Men jag styrde en liten stund i alla fall.

När vi kom fram la båten till ute på redden och vi fick hoppa i och simma, eller rättare sagt vada iland. Det var lite fånigt, vi var tvungna att ha flytvästar på, även vi som kunde simma. När jag sedan hoppade i räckte vattnet mig typ till magen eller strax där över.

Jag hjälpte Nina iland och andra hjälpte Arkan och Niclas. Det var otroligt varmt i vattnet och sand som potatismjöl och när vi filmat när Oskar önskade oss välkomna badade vi igen.

Niclas och Arkan fick det tufft igen på grund av den djupa sanden. Det var omöjligt att ta sig fram på egen hand och det blev lite fram och tillbaka innan vi valt lägerplats. Sonia började med maten medan alla andra stökade på med toa och tältuppsättning.

Kvällens lägereldsprat handlade om betydelsen av familj och vänner, jag blev synkad om dagens segling och morgondagens bestigning av vulkanen.

I morgon börjar vandringen upp för berget. Första turen ska vi förvisso åka bil några 100 höjdmeter uppåt innan vi börjar gå till fots. Vi ska bestiga vulkanen från andra sidan så bilresan blir typ runt berget.

Lägret har vi slagit upp på sandstranden alldeles invid havet så inatt kommer jag sova till vågornas brus. Eller förlåt, inte havet, det är en jädrans insjö :)

Men nu ska jag sova.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 19

17:12
Ny dag, nytt läger och nya etapper väntar. Idag har vi vandrat 13 km längs väldigt enkel grusväg. Vi började med att åka bil någon mil för att korta av distansen. Vi skulle enligt uppgift ridit idag men det sades att hästarna inte kunde ta sig till oss på grund av regn och oväder. Trots att det inte regnat en droppe, i alla fall inte i området. Men det kan ju ha regnat någon annanstans och forsat vatten, vad fan vet man. Jag är i alla fall besviken att det inte blev mer rida.

Det blev ändå en väldigt skön men gräsligt varm dag idag men jag har känt mig vemodig och sorgsen idag. Jag och Titti har gått med Nina idag men det har inte varit något speciellt egentligen.

Vid en av pauserna längs vägen sjönk modet. Jag hade känt mig rätt glad hela dagen. Det som utlöste det var några ganska plumpa kommentarer till en i gruppen som handlade om renlighet. Dels fanns ingen anledning till en sådan kommentar eftersom vederbörande knappast var mer skitig än någon av oss andra och ingen stinker illa. Men det var sättet det sades på. Av alla tänkbara sätt att tala om för någon något som behöver åtgärdas, valdes nog ett av de sämre och lite nedsättande sätten. Säkert i avsikt att vara rak och ärlig men det blev fel och överdrivet rakt så att det blev sårande.

Jag var så totalt oförberedd mest för att det var en annan som var målet den här gången och inte Nina. Det som gör mig ledsen är nog att jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag vet inte om det var feghet eller om det faktiskt tog en stund att höra och förstå innebörden. Hela jag ville säga ifrån högt men tillfället kom och gick förbi och jag var tyst för länge och sedan var det försent.

Det svåra i sådana här stunder tycker jag är just att våga stå upp och säga ifrån. Det är ett jobbigt steg att ta hur rätt man än vet att det är. Men det lilla jobbiga är inget emot hur jag känner mig nu när jag inte gjorde något alls. Hade jag sagt ifrån hade jag kanske varit mindre omtyckt av somliga en kortare eller längre stund, men jag hade åtminstone vuxit själv. Nu krympte jag istället lite igen. Men jag ska lära mig av det och inte göra ingenting igen …

Under promenaden som gick längs jämn och slät grusväg utan några större backar, ifrågasattes igen resursfördelningen när jag och Titti gick med Nina. Niclas och Arkan klarade sig bra med enbart lite stöd i några uppförsbackar. Jag, Nina och Titti tyckte det var väldigt väl fördelade resurser att stötta Nina så vi alla kunde ta oss fram snabbare och jämnare. Det bidrog säkert till känslan av misslyckande nu när det ändå varit lugnt ett par dagar.

Men i övrigt gick promenaden bra. Vi kom fram till vårt läger vid 4-tiden och nu är vi framme vid Nicaraguasjön! Vi tog en båt över en å och fick veta att nästa utmaning var att ta sig över sjön och upp på en 1600 meter hög vulkan :) Hur fan det ska gå till vete fan. Nu ska vi dricka kaffe.

21:19
Nu är det kväll och jag har just lagt mig. Efter kaffet satte jag igång med att tälja flis till elden medan Sonia lagade mat med Arkan och några synkades (intervjuades). Maten bestod av kycklingkorv som var skitäcklig och så hade vi gjort klyftpotatis och pasta.

Ikväll var det vanvettigt med mygg, fjärilar och skalbaggar och en timme där precis när solen gick ner var det outhärdligt. De kraschade in i håret och maten och det kändes jävligt ofräscht. Riktigt illamående av det. Sedan satt vi och väntade på filmteamet och vi visste att något skulle hända men inte vad. Medan vi satt där och väntade på att något skulle hända kom producenten Mattias och informerade om morgondagen. Det blir en tidig morgon imorgon. Vi ska ha ätit frukost till 05:30 och allt ska vara HELT klart till 06:30. Då lastas vår packning på en lastbåt och körs mot vulkanen Conception och vi ska segla över. Det var extremt viktigt att allt var klart till 06:30.

När filmteamet var klart kom Oskar. Han hade med sig mat, ett litet midsommarbord med sill, knäckebröd, leverpastej, köttbullar och rödbetssallad och en enorm påse godis. Stämningen blev klart lättad. Vi stod en stund och åt och satte oss sedan vid lägerelden och Oskar berättade om sin bestigning av Mount Everest och lite hur han tänkt och satt upp etappmål liksom vi skulle göra när vi bestiger vulkanen i övermorgon. Det ska bli tokspännande.

Men nu tog kvällen slut. Tre synkas, Pax, Petra och Arkan och det är ofta samma personer hela tiden. Jag blir inte så ofta synkad tycker jag. Skulle blivit det på lunchen idag men det blev inställt på grund av tidsbrist.

Nu ska jag sova så jag orkar upp vid 4-tiden imorgon.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 18

18:49
Oj vilken dag! Det var den andra hästdagen idag och vid genomgången fick vi veta att det skulle bli hård terräng med mycket lera och vatten igen. Idag fick vi nya hästar och Sonia hjälpte mig att välja en som såg pigg och alert ut, en vit häst fick jag.

Det började dock så där bra. När jag skulle närma mig hästen uppträdde den oroligt. Jag tror det berodde på bristen på ögonkontakt och jag måste ju vara säker på att närma mig hästen inom dess synfält. Sonia syntolkade hästens reaktioner när jag närmade mig och hjälpte mig så att jag inte kom för långt bak. Den kände helt säkert av min osäkerhet också. När vi fick kroppskontakt gick det bättre. Hade jag väl koll på vart hästen var, var det inte svårt att slösa kel och smek och även hästens oro försvann direkt.

Hästen var smal och smärt och ganska sårig över halsen och kroppen. Säkert efter fästingar och bett från flugor och bromsar.

När jag knöt loss min häst och skulle leda ut den på stigen råkade jag hamna för nära bakom Ninas mulåsna som sparkade mig på höften. Det var ingen hård spark men jag blev ändå lite chockad eftersom det kom så plötsligt. Sparken kändes som ett knytnävslag ungefär men jag fick ändå gråten i halsen men vägrade visa något. Det gjorde ju som sagt inte ont utan jag kände mest skam och förnedring. Lite rädd blev jag kanske eftersom jag blev lite nervig inför att närma mig min häst igen men det gick fort över. Det var ju inte min häst som sparkat mig. Jag ägnade mycket tankekraft åt att behärska känslorna och till slut kände jag mig lugn igen.

Jag märkte faktiskt att min häst försökt hjälpa mig, eller hjälpa sig själv från faran, för den stretade, som jag tolkade det, emot eller åt ett annat håll när vi skulle upp på stigen. När jag blev sparkad förstod jag att det var Ninas mulåsnas aggressiva häck den försökte undvika. Klokt djur och mitt fel.

Nina stod på samma plats när jag gick till min häst och då noterade jag vilket håll den stod vänd. När jag ledde ut min häst hade hon vänt sin häst om i ridriktningen och därför missade jag och råkade gå bakom den.

Det var en helt annan känsla att sitta upp på den här ”riktiga” hästen. Högre och smalare än mulåsnan och väldigt mycket livligare. Den stod också och käkade medan vi väntade på att rida och varje gång den böjde sig mot marken fick jag hålla i mig till en början :) Ibland vände den sig och puffade med mulen på mitt knä och då fick den kel tillbaka :)

Sedan bar det av. Jag blev synkad inför dagens ritt och sa där som det var att jag oroade mig mer för terrängen, att jag kanske inte skulle kunna styra hästen själv. Det löste sig när vi red iväg genom att vi knöt fast min häst i Sonias och det gick faktiskt jättebra. Igår fick hon dra rullstol men idag fick hon dra en blind tänkte jag lite ironiskt :)

Ritten gick jättebra trots att det var tuff terräng. Det var otroligt lerigt men inte så kuperat. Hästarna tog sig fram genom leran och det var otroligt spännande att prova på det. Ibland gick leran upp till magen på hästarna och vid ett tillfälle vadade vi genom en flod eller vad det var och då gick vattnet upp till stigbyglarna. Jag tyckte synd om min häst i leran. Jag kunde liksom känna hur den drog för att få upp benen ur geggan men den kämpade på och kändes och såg väldigt nöjd ut.

Min häst följde Sonias jättebra och valde egna vägar ibland men det gick smidigt. Det var något med min hästs beteende som väckte mina känslor. De lite enklare sträckor där jag kunde styra den lydde den, men när vi kom in i svår terräng var det liksom ingen större idé att styra. Träd, rötter, lera, stenar precis överallt. Då måste den ha märkt att signalerna från ryttaren upphörde och började jobba mycket mer själv.

Ibland kopplade vi loss parlinan mellan mig och Sonia för att det blev för snårigt. Ibland följde min häst de andra, ibland tog den egna vägar som väldigt ofta visade sig vara bättre. Speciellt en plats, där de andra hästarna tog ett skutt på någon halvmeter ner i djup lera, gick min häst en bit åt sidan och tog sig ner lugnt och fint för en slänt istället. Sonia syntolkade hästens vägval och jag kände sådan kärlek till djuret!

Men det var inte enda gången känslorna svallade för den kloka hästen. Vid några tillfällen skulle vi rida under låga grenar för att det inte fanns något annat alternativ. Då saktade hästen märkbart ner och jag lärde mig att hålla upp händerna för att känna och ducka för trädgrenarna.

Vid en rastning satt jag av hästen för att vila rumpa och rygg. Då stod vi ganska ihoptryckta hästar och människor och min häst klev som vanligt runt på stället för att nappa gräs. Jag stod inklämd mellan min och en annan häst. När min häst rörde sig, kände jag en hov över foten. Jag tänkte nu trampar den på mig. Men beröringen var så lätt och hästen lyfte igen foten och satte ner den bredvid istället. Sedan kom mulen och buffade mig i bröstet. Det brände bakom ögonlocken fast av lycka!

Ibland kom vi ut på lite mer öppna marker med högt gräs och fritt fram. Då galopperade jag och Sonia och ibland tävlade vi med Petra :) Det var en så sjuk känsla av glädje och det där okontrollerbara kluckande skrattet i hela kroppen blandat med tårarna, det var fint! Sonia är duktig med hästar och det märktes att det var hennes dagar det här precis som mina förmodligen lyckligaste dagar under den här expeditionen hittills och jag är glad att hon idag var min ledsagare och coach.

Idag gick det inte att ha Niclas dragen efter en häst så man ägnade en del tid åt att bygga på sadeln som var special men inte tillräckligt med stöd. Det var ganska mycket pyssel med Niclas och Arkans stolar som tog en jävla massa tid. Sedan spenderade vi mycket tid med att vänta på filmteamet som ständigt skulle inta nya positioner. Under dessa passiva stunder stod min häst och tuggade gräs och var ganska otålig. Ibland satte jag av för att vila rumpan :)

Det enda dramatiska som hände under ritten var att Nina blev avkastad av hästen. Den red in i en gren så att hon föll av. Som tur var slog hon sig inte och satte upp igen.

Vi red hela dagen enda till 17-tiden och de sista kilometrarna var hästarna galet trötta. Sonias häst snubblade flera gånger på slutet och vi tyckte det kändes dumt att hästarna inte fick dricka under hela dagen. Min häst visade inga tecken på trötthet fast jag själv var mör i kroppen efter dagens hårda ridning. Den gick tålmodigt framåt och med jämna mellanrum den där buffade mulen mot knät. Mot slutet när vi red in bland lite mer civilisation igen, mötte vi en mamma på häst med ett sovande barn på armen. Sonia syntolkade och då blev jag sådär fånigt rörd igen och fick torka ögonen. Jag tror Jocke börjar bli trött och den här hästen har gjort mig våpig! :) Det är lite samma känslor ibland jag kan få inför min ledarhund. Men såhär skulle jag vilja fortsätta resan med just den här hästen.

När vi kom fram visade det sig att vi får sova på en grusväg. Vi slog bokstavligt upp tälten mitt på vägen men man får anta och hoppas att det inte är någon trafikerad väg :) Vi slog upp tält, drack kaffe innan vi började laga mat. Ikväll fick vi kyckling och ris. Efter maten var det några synkar men jag var inte en av dem märkligt nog. Jag trodde de skulle gå igång på att jag blev sparkad och prata om det trots att det inte kom med på film, men så blev det inte.

Sedan fick vi lite kvällsinformation av värdinnan Maria utanför kamerorna och Oskar med kamera. Maria meddelade att det fanns tillgång till dusch imorgon bitti för de som ville. Det är en dusch där man vevar upp vatten ur en brunn och häller över sig ur ett spann. Jag går väl dit och gör ett försök så får vi se. Kan vara skönt att tvätta av sig lite när chansen finns.

Oskar meddelade gruppen att vi inte hade några nya hästar inför den tredje och sista ritten, att de inte kunnat ta sig hit pga regnväder och att vägen var översvämmad. Alternativet var att vänta obestämd tid på nya hästar eller att börja gå och det blev så klart det senare. Tråkigt, för jag hade gärna ridit mer men det positiva var att den gällande klädseln för morgondagen var mer kängor än stövlar och det pratades om kortärmad och avtagbara byxor, vilket tyder på bra terräng.

Jag hjälpte Nina med det sista i tältet, blåsa upp liggunderlag, ta ur sulorna ur skorna och ta ut sovsäcken. Sedan gick jag också till mitt tält och kröp in och snart gjorde alla andra likadant.

Nu är det någon enstaka som bökar och pratar i närheten men annars är det bara syrsornas ljud vi hör och bara det är ju nästan öronbedövande. Annars har det varit en bra dag utan tjafs och sura miner vilket det som tur är inte är så ofta och inte så långa stunder.

Det enda tjafset var i morse när Sonia ville ringa hem på sin dotters 11-årsdag. Då pratade vi lite om varför vi inte fått ringa hem ännu trots att det gått mer än halva tiden. Vi tyckte nog alla att det var ok när det gäller pojk- och flickvänner, mammor och systrar och att det nog kan var en intressant grej att testa oss. Men när det gäller barn borde det vara annorlunda och att det är grymt mot barn som inte förstår. Men det sades att vi skulle få ringa hem en gång och senast jag hörde något var om en vecka. Då är det ju fan inte långt kvar innan vi åker hem. Men det är också en del av prövningen med den här expeditionen.

Nä det känns grymt. Det är tur att jag känner mig trygg med att de har det bra hemma och jag hoppas alla mår bra och att inget tråkigt hänt. Nä nu ska jag sträcka ut mig. Klockan är redan 20:29 och jag är dödstrött. Måste sova om jag ska orka upp och duscha imorgon vid 05-tiden. Nu skulle bara lite rump- och ryggmassage sitta fint :) Men jag anser fortfarande det är en ”god” smärta som kommer av hårt arbete. I övrigt mår jag jättebra i kropp och själ.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 17

21:21
Idag har det varit en spännande dag. Vi vaknade som vanligt vid 5-tiden. All börjar bli allt mer trötta på morgonen och jag vaknar upp allt mer motvilligt. Igår kväll tog Anna från SVT mig åt sidan för att berätta att vi skulle rida och frågade hur det var med min allergi, men jag fick så klart inte berätta något för de andra. Jag sa att min allergi vuxit bort och att hästar nog var helt lugnt, särskilt utomhus.

Jag var väldigt allergisk när jag var liten. Mina hästtokiga systrar gjorde att det blev en del tid i stall och maneger och då var det ett evigt snorande och nysande.

Samtidigt älskar jag hästar, kloka djur och skön känsla att rida så det var verkligen en konflikt där. Nu har jag inte ridit på länge men har inte känt någon reaktion på senare år när jag varit nära hästar och min pollenallergi har också blivit väldigt mycket bättre.

Sedan åt vi frukost och jag och Rickard diskade och alla var klara i god tid. Vid Oskars genomgång berättade han att vi de följande tre dagarna skulle ta oss fram till häst och alla blev uppriktigt glada. Så när vi var färdiga lämnade vi våra dagryggsäckar och gick bort till en hästhage i närheten och alla fick en häst, fick sitta upp och prova lite. Jag fick en mulåsna och jag tror jag var tredje man upp på hästen. Det tog sin lilla tid innan alla satt på hästen och vi kunde rida bort mot lunchstället. Det var en hel del pyssel med Arkan och Niclas sadlar och sittställningar. Rickard som jag tror aldrig ridit förut, sa något om att det var som att spela TV-spel, han är knasig och det är omöjligt att inte känna sig glad i hans närvaro.

Pax verkade skräckslagen när han skulle sitta upp och han blir tydligen stel och får svårt att styra kroppen när han är spänd eller rädd tror jag. Men han är också en kille som inte bangar för något så det blev rida av :) Han fick byta häst eftersom hans lade sig ner och började äta istället för att vilja gå framåt.

Till lunch som serverades vid 10-tiden och alldeles i närheten fick vi bönor och ris. När vi ätit var det dags att börja dagens etapp på allvar. Det gick riktigt bra för mig. Jag red själv och kunde styra efter de andras röster och hästen var lyhörd till en början. Jag har ju ridit förut men det var mycket länge sen. Jag har dessutom aldrig ridigt westernridning men det gick jättebra det med. Vi red på en god stund längs en grusväg, ut på en asfalterad motorväg och in på en grusväg i en by igen.

Där började min häst strula. Den ville rida in i en trädgård där det satt folk och jag fick hjälp av cowboysarna som följde oss att få ut hästen på vägen igen. Det var som om den surade ihop där och då för resten av vägen fick de driva på den ganska mycket med piska. Jag bad till och med en egen piska men ville inte slå så hårt som cowboysarna gjorde och mina små pet verkade den envisa åsnan inte bry sig så mycket om.

Niclas kunde inte sitta på hästen. De hade någon sadel med sig till Arkan och Niclas som hette typ apuaback med någon sorts mjuk rygg. Men Niclas som har dålig bålbalans kunde inte sitta stadigt i den i sidled. Han blev så klart förbannad och kallade på producenten Mattias under lunchen men Mattias sa att han också tyckte det var trist men att detta var ”på riktigt” och han ville ha programinnehåll på problem och lösningar. När Niclas lugnat ner sig bestämdes det att Sonia skulle dra honom. Vi låtsades rida ett stycke längs vägen innan vi stannade upp för att filma när vi skulle lösa problemet.

När de frågade hästägaren om hästarna orkade dra rullstolen uppstod lite diskussion och till slut fick Sonia byta häst. Sedan fäste man en draglina till rullstolen i hästens svans. När de provade att dra gick det hur bra som helst. Vi undrade alla om svansen var juste att knyta draglinan i men hästen verkade helt oberörd och nöjd med tillvaron. Sedan fortsatte resan.

Min mulåsna blev bara trögare och trögare och cowboysarna piskade den och andra mulåsnor. Ibland red jag bakom andra och då piskade de min häst så den satte fart rakt in i de framförvarande. Det var inte så där väldigt lysande. Extra dumt när jag inte ser heller vad som finns framför. Jag hör ju men ville inte ha några okontrollerade skutt framåt. Dessutom blev de som blev påridna av min häst sura på mig först för att de trodde det var jag som red som om jag stulit hästen :)

Oskar försökte förklara att jag inte såg men jag tror inte de förstod och min spanska är ungefär lika bra som hästens envishet var stark :)

Vi red på så någon dryg mil innan vi kom fram till dagens camp som inte oväntat låg vid en bondgård med hästhagar. Vi satt av och band hästarna vid ett staket och började sätta upp tälten och koka kaffe. Jag och Nina grävde toagrop. Jag blev synkad igen. Under en vila längs vägen synkades jag om ritten och nu under kvällen synkades jag om Nina väldigt mycket.

Ikväll hade vi lägereldsprat om kärlek och funktionsnedsättning och det var intressant. Nu ska jag sova och jag är jättetrött. Ridsmärtorna i häcken är påtagliga, men det är som träningsvärk efter löpning, en bra smärta :)

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 16

20:55
Nu har det gått ännu en dag. Vi har slagit läger och trots att klockan knappt slagit nio sover alla som små grisar :) Det har nog varit den tuffaste dagen någonsin. Vi har tagit oss fram i bergig terräng längs en stenstig med enorma backar både ner, men framför allt uppför. De brantaste var så sjukt branta att det var otäckt. Hade man ramlat och tappat taget och en stol börjat glida hade det varit katastrof. Då hade något dött eller brutit vartenda ben i kroppen.

Jag och Rickard tog Arkan upp för backen och vi kröp upp och gled i gruset. Petra, Titti, Pax och Sonia hjälpte Niclas. Titti ramlade i backen och gjorde sig nog rätt illa och det var första gången jag hörde henne svära långa ramsor :) Men egentligen var det så klart inte roligt eftersom hon gjorde sig illa.

I den backen borde vi haft säkerhetslinor i rullstolarna. Vi visste ju inte vilken typ av backe det var, men efteråt var vi nog alla lite kritiska till just säkerhetsbiten. Backen var säkert flera hundra meter lång och säkert 30% lutning eller mer på de värsta ställena. Jag är dålig på att gissa lutning, men när man måste krypa för att hålla balansen så är det brant. Läkaren Ingrid som egentligen inte ska hjälpa till ingrep till och med.

När jag, Rickard och Arkan kom upp för backen hade de andra en bit kvar upp. Jag borde genast gått ner för att hjälpa till men jag orkade faktiskt inte. Även om jag försökt resa mig hade benen inte burit och mitt bidrag i backen hade nog varit mer farligt än till hjälp i det läget. Så där trött har jag aldrig varit under expeditionen och dagen var inte slut än …

Dagens vandring var runt 14–15 km och bara i sådan helt sjuk terräng. Sista biten släpade sig alla verkligen fram. Mot slutet var det inte lika brant men mycket stockar och stenar och vid ett ställe skulle vi över en brant sänka. Vid några enstaka tillfällen hjälpte faktiskt folk ur den lokala gruppen till för att vi helt enkelt var för slut. Något enstaka handtag här och där som ändå hjälpte mycket men eftersom allt filmades och de inte får synas i bild så var det inte så mycket hjälp.

Jag och Nina gick med läkaren Ingrid sista biten fram till campet. Det var otroligt bökig terräng med rötter, stockar, gropar och mycket höger/vänster runt hinder. Jag och Ingrid gick med Nina mellan oss och hon kämpade som bara den, den tappra tjejen, men sista biten orkade hon inte längre så jag och Ingrid bar henne. Vi flätade våra händer och bar. Det heter något men jag har glömt vad. :)

Men när vi kom fram väntade hur som haver en liten överraskning. Oskar berättade att vi skulle filmas när vi kom fram till lägret och vi skulle ”spela” vara glada för att vi kom fram men att vi sedan skulle åka bil därifrån till ett nytt läger ca 30 minuter bort. Med det beskedet var det inte svårt att spela glad och när kamerorna stängts av fick vi kall Coca Cola eller pilsner innan vi lastade in oss i en bil.

Bilresan var ganska lång och vi kom ut på en stor asfalterad motorväg. Vi måste ha åkt flera mil innan vi svängde in på en liten grusväg och kom fram till en gård. Det var redan mörkt ute så vi såg inte så mycket. På väg dit fantiserade vi om hotell, dusch och liknande men jag gissade faktiskt på hästgård. Jag hade ju fått specifika frågor om ridning och hästallergi innan resan och det kändes som om det var dags för häst nu :) Men där vi skämtade i bilen om hotell, vila och dusch, var alla så galet trötta, att det nästan blev på gränsen till hysteri :)

När vi kom fram blev det väl lite av ett antiklimax :) Det är klart att det inte stod något hotell där och tur var väl det kanske :) Då hade vi väl inte rest oss igen. En äng med sjukt mycket och vansinnigt stora flugor och dessutom kom regnet. Så vi åt stående vid bordet. Maten var tack och lov klar till oss. Däremot var det nästan äckligt att äta med tanke på alla flygfän … Men det stärkte min tro på häst som fortsatt fortskaffningsmedel :)

Jag satte upp mitt och Ninas tält och hon kröp in och la sig och däckade genast. Vid maten gick jag med mat till henne i tältet. Sonia ropade på Arkan som pysslade i sitt tält att det var mat. Han svarade ”OK”. Senare ropade jag och Pax om det var OK att vi åt upp de sista kycklingbitarna men ingen ville ha. Sedan visade det sig att Arkan inte kommit och tagit mat och blev utan. Jag tror det löste sig ändå eftersom det fanns annat att äta.

Alla gick och lade sig och jag blev synkad. Då frågade man om det här med Nina och att jag ger henne mycket hjälp och om att Arkan inte fick någon mat. Jag fick oförtjänt dåligt samvete. Jag hörde ju hur Sonia frågade och hur Arkan svarade. Nina var helt slut men Arkan bara grejade i sitt tält. Det blev helt enkelt en väldigt konstig avslutning på en tuff dag.

Nä, nu måste jag sova för annars börjar jag skriva i sömnen. God natt.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 15

16:30
Idag är det dag 16 på vår expedition och det är idag exakt 2 veckor tills vår hemresa börjar. På torsdag om två veckor ganska exakt vid den här tiden har vi nog boardat planet mot Miami. Det är inte det att jag börjar få hemlängtan även om jag så klart saknar de där hemma. Jag har börjat tänka på min nya cykel som förhoppningsvis står där hemma och väntar och jag har börjat längta efter musik i öronen och jag tror att när hemresan börjar kommer det kännas otroligt skönt att komma hem.

Idag har vi korsat bergskedjan som heter Kordiljärerna. Det var en väldigt kuperad terräng med vansinniga backar både upp och ner. Det gick bra för alla utan missöden även om Sonia och Rickard fick slita med sina kryckor och benstumpar som börjar värka. Jag gick mestadels med Nina och Titti idag igen men hjälpte Niclas i två feta uppförsbackar. Vi åt som vanligt lunch längs vägen och det var kyckling och pommes och iskall juice. Det kändes väldigt lyxigt och speciellt den kalla juicen var gudomlig :)

Det känns som om Nina har blivit gladare. Hon pratar och skrattar mera och det känns otroligt bra! :)

Morgonen förflöt lugnt och metodiskt. Filmteamet var sena. Vi hade fått information om att vi skulle gå 07:15 men de kom inte förrän halv åtta och ungefär en timmes synkar innan vi kunde komma iväg. Själv synkades jag om Arkans frånvaro och Rickards begynnande skador. Rickard är ingen som klagar i onödan så när han säger att han ska ta det lugnt och tänka på sig själv så är det seriöst.

Men nu är vi framme i vårt nya läger. Vi kom fram före 15-tiden och smackade upp tält och kokade kaffe och chillade och nu pågår synkar (intervjuer) för fullt men jag har ännu inte blivit kallad dit. Jag har grävt toagrop och ligger nu i mitt tält. Vi har fått mer information om Arkan. Han är på bättringsvägen och har varit feberfri inatt och vår värdinna Maria sa att han är på väg tillbaka. Tveksamt om han kommer ikväll eller i morgon.

Men annars är det mest ok tycker jag. Tiden tickar på och jag försöker hålla mig sysselsatt hela tiden. Jag vill undvika att hamna som nu, i tältet för då kanske de negativa tankarna fäster lite för hårt och det vill jag inte. Men tiden går väldigt fort här. Så är det helt säkert inte för de där hemma …

21:21
Nu är det kväll i campet och alla har krupit in i sina tält. Kvällen har varit jobbig. Diskussionen jag väntat på dök upp i kväll. Det var som om det kändes i hela kroppen tidigare idag. Kanske inte så konstigt. Missnöjet har ju märkts mellan raderna ett tag och ibland helt öppet.

Jag känner att jag inte kan vara helt öppenhjärtig här i bloggen. Jag vill inte peka ut eller kasta skit på någon, men nu har en del börjat uppvisa sidor som inte är så kul. Man kan alltid skylla på att vi nu är inne på dag 15, alla är trötta och utmattade men det är inte det som är huvudproblemet.

Ikväll har vi suttit runt lägerelden efter att kamerateamet dragit sig tillbaka och det har varit expeditionens första riktiga urladdning som inte var så behaglig. Jag kan inte skriva vad som sades men människor med funktionsnedsättningar borde ha större förståelse och tolerans när det gäller andra som också behöver hjälp.

Jag ska i alla fall tänka ännu mer på Nina. Hon kämpar så förbaskat och utan mer hjälp än någon annan. Hon beskriver själv att hon har en hjärnskada och att det inte är hennes ben det är fel på. Hjärnan skickar fel signaler och för henne att gå, är det som för oss med full rörlighet att gå i en trappa. Tänk att gå 1,7 mil i en trappa? Hur många skulle palla det och med mestadels ett leende på läpparna och aldrig klaga. ”Jag ser stjärnor” sa hon en kväll när hon föll ihop i lägret men klagar eller gnäller aldrig, bara kämpar vidare.

Meningen med den här expeditionen var ändå att vi skulle hjälpa varandra och inte något som bra mycket liknar mobbning och utfrysning. Hårda ord kanske men inte överdrivna.

Ikväll sades det runt lägerelden att dagens resurser varit felfördelade för att vi varit 2 som gått med Nina. Jag kan inte tolka det på annat sätt än personligt eftersom det verkar vara helt OK att vi är 3–4 på en rullstol medan andra släpar sig fram mer eller mindre på egen hand. Något vi inte lyckats lära oss under den här vandringen är att fördela resurser på alla. Vid tunga backar har en grupp hjälpt Arkan, en grupp hjälpt Niclas och andra som behövt har fått klara sig själva eller fått hjälp av vår underbara läkare Ingrid. Jag kan inte minnas mer än något enstaka tillfälle där vi först hjälpt en rullstolsburen upp för en backe eller förbi ett hinder, för att sedan gå tillbaka och hjälpa nästa tills alla passerat. Visst, det tar längre tid, men alla kommer fram hela och glada. Men så har det inte varit.

Det är inte heller meningen att några ska stappla in i lägret utmattade medan andra har stor kapacitet kvar. Sonia och Nina har varit vid utmattningens gräns några gånger och då kan man verkligen prata felfördelade resurser.

Jag kan nog inte bättre beskriva vad som händer för då riskerar jag att skriva för mycket och göra mig mer osams med folk. Jag kan inte heller namnge de som verkar tänka som jag för då pekar jag ändå ut någon eller några.

Nu ska jag försöka sova. ”I have seen better days, but it’s good” får sammanfatta den här dagen. Och när något fungerar dåligt, får man försöka bidra till att det blir bättre. Det ska jag fortsätta imorgon.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 14

13:05

Nu är vi framme vid dagens camp som är vid en farm. Platsen är jättebra, en stor äng med inte så mycket bajs och de i rullstol är glada som kan ta sig fram. Morgonen förflöt bra. Vi fick en timmes sovmorgon idag igen men många av oss vaknade redan vid 05:30. Min pulsklocka slutade larma när jag började nyttja pulsbandet så jag vete fan varför den slutade ringa.

I natt sov producenten Mattias och läkaren Ingrid i vårt läger, antagligen för att det var för långt till deras camp om något skulle hända. Morgonrutinerna flöt på bra och alla hann sitta ner och äta frukost i lugn och ro.

Strax efter kl 8 tog vi oss upp genom hagen igen för att ta en buss uppe vid vägen. Bussresan tog typ 3 timmar och vi åt lunch längs vägen. Det fejkfilmades lite längs vägen genom att vår nicaraguanska besättning låtsades vara andra passagerare. Eller fejk förresten, jag såg det mer som skådespel eftersom det skulle symbolisera hur en buss i Nicaragua skulle ha sett ut. Någon hade höns med sig ombord på bussen och Pax försökte prata spanska :)

Men det var rätt skönt att åka buss och jag hängde ut genom fönstret precis som under förra bussfärden och sov också en liten bit. Jag satt för mig själv och var inte föremål för filmandet under färden. Men nu är vi alltså framme och tälten är redan uppe och alla är på gott humör.

21:19: Nu har vi gjort kväll och det har blivit en dramatisk kväll. På dagen satt vi och chillade en hel del. Arkan, Petra och Rickard var inne i byn en bit bort och Arkan köpte några öl, Coca Cola och godis till alla. Sedan började vi så smått med maten och där vid 15-tiden blev Arkan plötsligt sämre. Han satt vid bordet och man märkte att han dimmade bort och Oskar och några till satte igång att ge honom vätska. Han hade bara druckit en halv flaska vatten under hela dagen.

Men han blev snabbt sämre och började krampa så Oskar kallade på Ingrid. Först medicinerade de mot hans urinvägsinfektion men Ingrid satte snart in dropp eftersom han blev sämre. När vi åt satt han med oss men plötsligt rullade Ingrid iväg med honom igen. Snart började man prata om sjukhus. Ingrid pratade mycket i telefon och snart bestämdes det att han först skulle tas till ett hotell i närheten för att kunna övervakas bättre och blir han inte bättre får de ta honom till sjukhus i Managua. Så nu har en bil kört iväg med honom och avskedet blev ganska känslosamt. Klart alla oroar sig för att vi ska tappa en till. Känns lite onödigt att Arkan hela tiden slarvar med att dricka och att man måste tjata på honom så här långt in i expeditionen. Nu bidrar säkert urinvägsinfektionen också kan jag tänka mig. Men det är ett evigt tjatande om drickandet och man tycker att vi borde ha lärt oss nu.

Nej nu ska jag sova. Imorgon ska vi vandra 9 km mot bergen tills vägen tar slut. Det blir nog en tuff vandring. Om Arkan kryar på sig kommer han tillbaka, annars är expeditionen ytterligare en man kort och det känns tråkigt. Morgondagen får utvisa. Natti natti.

Relaterade länkar:

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]