Jag hade någon liten tanke om att denna kväll inte skulle vara så speciell :) Jag menar, vi i familjen hade ju redan sett avsnittet flera gånger. Nog för att man hittar nya saker varje gång man tittar, små förflugna kommentarer som man missat och liknande. Jag har också bett min fru och mina barn granska kritiskt och berätta saker som jag gör och inte kan upptäcka själv. Andra säger att de alltid gör en viss min, rörelse eller liknande. Själv missar jag ofta sådana detaljer. Ikväll fick jag till exempel veta att jag håller armen på ett speciellt sätt om jag gör något och ena armen är overksam :) Inte så viktigt men intressant.
Men det är klart att jag hade fel! Det var speciellt som bara den när programmet började rulla i en riktig tablå efter ett annat riktigt program och före ytterligare ett riktigt program. Inte alls som att starta en DVD eller strömmad film från datorn.
Jag har i högsta grad bidragit till att trigga inför starten på sociala medier, regelbundet skrivit här i bloggen, på Facebook och Twitter och gjort allt för att påverka andra att titta på programmet. Senaste timmen innan programmet började sändas flödade det fullkomligt på min Facebook-sida och i mitt privata flöde. Det blev en väldigt speciell känsla att veta att mängder av kända och okända människor satt och väntade medan sekunderna tickade ner :)
Jag tycker fortfarande avsnittet är oerhört starkt. Mycket glädje, sorg, humor och jävlar anamma :) Det är faktiskt som de säger, att man kan känna dofter, höra ljud, känna känslan av att krypa in i sitt tält på kvällen och höra de andras röster alldeles nära. Kan minnas hur bortkommen jag kände mig i början, men hur snabbt vi ändå blev en grupp med stark sammanhållning och hjälpsamhet.
Starkast i det här programmet var de 2 deltagare som det fokuserades lite extra på i det här avsnittet, Nina Lundberg och Maria Lindholm. Nina berättar om mobbing och ensamhet samtidigt som hon visar en enorm styrka att ta sig vidare. Jag tänker ofta på den scenen när hon faller i leran och gör sig illa och kämpar länge mot gråten innan hon inte kan stå emot längre. Istället för ensam och mobbad fanns någon där som genast hjälpte till, precis som det borde vara. Vi får hoppas det fortsätter genom hela serien, fast jag vet ju redan ;)
Maria Lindholm hann jag inte lära känna ens innan hennes äventyr var över. Under den första båtresan hamnade vi bredvid varandra och pratade lite mer för första gången. Båda var nog ganska blyga. Men den person jag sakta lärde känna där i båten kände jag att det skulle bli enormt roligt att ha med i gruppen. Värme och djup och gav intrycket att ha en stor portion humor.
När hon blev sjuk första natten och morgonen var det ingen som trodde att det inte skulle gå att fixa. När vi insåg att det gått för långt och hon blev tvungen att avbryta, kändes det oerhört tragiskt. Som jag sa i programmet, att hon inte fick vara med på äventyret som kunde bli hur stort som helst.
Först när vi fick se en förhandsvisning av programmet i början av februari förstod jag fullt ut vidden av hur sorgligt det var. ”här hemma har jag överlevt, jag lever inte. Där kommer jag leva”, ungefär så sa hon och vi var många som förstod precis vad hon menade. Att äntligen få… men nej… Så förfärligt!
Maria är ändå för alltid en av oss och hon var med oss i tal och tankar hela resan och tiden därefter.
Kvällen efter avsnittet har varit fantastisk! Jag tänkte skriva direkt efter programmets slut, men det var omöjligt. Maria Lindholm, Sonia Elvstål och Rickard Forshäll chattade på expressen.se vilket jag så klart var tvungen att följa. Trycket på Facebook och Twitter var enormt och jag ville hinna svara eller åtminstone ”gilla” alla som gav så fina kommentarer och tillrop. På Twitter under #motallaodds flödade det av positiva kommentarer med några få enstaka undantag som mer framförde kritik mot programkonceptet som sådant, men jag valde att fokusera på det som var bra och ignorera resten. Jag kommer säkert hamna i debatter om för eller emot Mot Alla Odds så jag behöver inte skynda in i den :)
Trött och nöjd ska jag försöka smälta intrycken och ändå försöka sova. Jag förstår att jag nu ska ut och möta människor i mängder som sett programmet och säkert tycker en massa och jag tror jag är redo för det, även mindre positiv kritik. Men riktigt hur det blir har jag ingen aning om, om folk kommer känna igen än, ge sig till känna eller bara viska och peka :) Eller kanske inget särskilt händer?
Om en vecka är det dags för nästa avsnitt och innan dess händer mer saker, så fortsätt läs här :)
Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]
Ett helt fanastiskt gäng,satt som paralyserad framför teven tillsammans med min svägerska ,spännande ,hur orkar man ge sig in på sånt.. Ni är starka på alla sätt. Beundransvärda. Lycka till