Det här var det största jag gjort hittills. En föreläsning inför 100 av Stockholms Stads tjänstemän, politiker, representanter från polis och andra myndigheter. Jag skulle fara med osanning om jag sa att jag inte var lite mer nervös än vanligt och att jag inte heller kanske kände mig helt i balans på grund av den senaste tidens privata händelser.
Tema för årets konferens var trygghet för människor med funktionsnedsättning och man fick statistik som visade att just människor med funktionsnedsättning var de som kände sig mest otrygga i vår stad.
Jag var inbjuden att prata om detta. Jag började med en kortare föreläsning om Mot Alla Odds och alla utmaningar det innebar. Sedan vinklades det till ämnet trygghet, något som när jag först fick uppdraget kändes ganska svårt att få till.
Men det blev ganska lätt. Hur kan man vara med om ett sådant stort äventyr, ut i vildmarken, lång tid och långt bort, med vilt främmande människor och sedan komma hem till Stockholms tunnelbana eller tickande trafikljus och känna sig otrygg? Det var en ganska bra vinkling som Stockholms Stads funktionsnedsättningsombudsman föreslog och det är en mycket bra fråga.
Faktum är att jag just fått sådana frågor eller kommentarer, att allt såg så ”lätt” ut där i Nicaragua. Lätt så till vida att vi klarade så mycket. Nyckeln tycker jag var att vi hade varandra. Skulle det bytas batterier i någon lampa på kvällen där andra inte såg ett dugg, kunde jag lätt byta. Behövde någon som hade det svårt att ta sig fram på landsvägen hjälp med sin packning, fanns en hjälpande rullstolsburen kamrat osv. Vi fanns för varandra på många sätt för att vi knappast skulle ha klarat det utan varandra. Fysiskt hade jag klarat mig bra själv genom lera och över berg, men utan ledsagning hade jag inte kommit många meter.
Och sådär pågick symbiosen och det ömsesidiga beroendet resan igenom. Visst uppstod konflikter då och då, och visst förpestade de tidvis vår tillvaro, men mestadels var alla bra mot varandra.
Och så kommer vi hem till våra vanliga liv igen och det blir svårt att ta sig fram med rullstolen eller ledarhunden för att samhället ser ut som det gör och för att vi nu bara har oss själva igen.
Det var stort att få stå där inför så många av stadens viktiga beslutsfattare och prata om allt detta. Att det gjorts väldigt mycket bra, att all otrygghet och otillgänglighet inte går att bygga bort men att en hel del ändå återstår. För mig ligger frågan om tillgänglighet för ledarhundsförare naturligtvis varmt om hjärtat och det blev en hel del prat om just detta, men allt hänger ändå ihop, med kombinerade gång- och cykelbanor, trafiksignaler som knappt hörs i stadens buller, uteserveringar, skyltar, byggnadsarbeten och alla andra många hinder i vår vardag många knappt tänker på eller lägger märke till.
35 minuter går fort och jag började lagom känna mig trygg i min situation där på scenen framför alla dessa människor när det var slut :)
Programpunkten jag var en del av, avslutades med utdelningen av trygghetspriset för 2013 som gick till polisens volontärer som bland annat hanterar trygghetstelefonen ”Nattknappen” som är öppen nätter mot lördag och söndag. Dit kan man ringa om man känner sig otrygg på vägen hem. Väl värdiga vinnare som utför ett mycket gott arbete.
Nu bär det tillbaka till arbetet för att fortsätta dagen.
[tags]TV, SVT, Mot Alla Odds, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Trygghet, Trygghetspris, Polisens Volontärer, Civilkurage, Nattknappen, Stockholm, Stockholms Stad, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet[/tags]