I förrgår berättade min äldsta dotter som nu går andra året på gymnasiet, att en kille i tredje ring i hennes skola, Fredrika Bremer-gymnasiet, ska utvisas ur Sverige efter 6 år. Hon var väldigt upprörd och ville att jag skulle dela information på min Facebook och ringa SVT. Det senare var lite gulligt, hon tycker sin pappa är superkändis och bara kan ringa så tar de upp fallet.
Igår och idag har jag försökt läsa på lite och sätta mig in i vad som hänt och känner hur ledsen och matt jag blir.
En familj flyr från Kazakstan från våld och diskriminering och kommer till Sverige i augusti 2008. Nu, 6 år senare ska han utvisas ur Sverige, mitt i sista året på gymnasiet och mitt i en lysande idrottskarriär som boxare och inte minst efter 6 års integration i det svenska samhället.
Antagligen har utvisningen hängt över familjen hela tiden. Jag hittar lite artiklar från 2010 och framåt. Men man kan lätt föreställa sig att man blir mer trygg och säker i föreställningen att det ordnar sig vart efter åren går.
Något jag inte lyckas förstå ännu, är varför pojken som nu är 18 ska utvisas själv. Här om dagen togs han till polisstation och sedan transport till förläggning i Flen inför verkställande av utvisningen. Övriga familjen verkar hanteras separat men ska antagligen utvisas även dem.
Min patriotism har alltid brunnit på sparlåga. Jag vet inte exakt vad jag ska vara så stolt över. Vårt fina välfärdssamhälle som är så fint och tryggt på ytan men sviktar betänkligt om man börjar gräva på djupet.
Jag ska alltså vara stolt över ett land som låter det gå så lång tid, låter människor rota sig, skapa sig liv, vänner, fritidsintressen, trygghet och lagom till det är gjort, får man beskedet att man inte får stanna. Inte nog med det, så splittrar man också familjer genom att, som det verkar skicka en 18-åring själv först ur landet.
Vi brukar ju fördöma tortyr. När man säger tortyr menar man misshandel, hot, förhör och framtvingande av information med sådana metoder man bara kan mardrömma om. Sådant gör vi inte i fina Sverige. Men det här är också tortyr, fast utövad bakom skrivbord och fina fasader och av politik och människor som bara med ett penndrag kan stryka ett problem och gå vidare i administrationen, utan att behöva se sina offer i ögonen och utan att behöva fundera vidare över konsekvenserna.
Det känns tyvärr inte som om det spelar så stor roll vilket parti som sitter vid rodret, det händer hela tiden om och om igen. Är det inte små ensamma barn eller gamla damer som ska utvisas, så låter vi amerikanska staten hämta fångar ur vårt land med garanterat långa straff och annan mer handgriplig tortyr. Och folk är så rädda för Sverigedemokrater, vad är skillnaden? Jag tycker det känns bättre att veta vart man har folk som öppet säger att man vill skicka människor åt helvete även om jag inte delar deras uppfattning, än att rösta på och lyssna på politiker som pratar om ett humanitärt samhälle men ändå skickar folk till straff, misshandel, tortyr och i värsta fall döden.
Jag har både läst och hört frustrerade åsikter som att man låter värre människor stanna, men skötsamma människor som gör allt för att integrera sig i det svenska samhället ska kastas ut för att ett påstått hot upphört. Begår man mängder av kriminella handlingar, mord, rån och våldtäkter, sätts man i svenska fängelser som är rena paradis i jämförelse med många andra platser på jorden och där sitter de och kostar pengar och utbildar sig i det ena och andra.
Jag kan förstå och till och med hålla med en del av dessa argument. Speciellt i jämförelse med en blivande svensk familj. Förutom de vanliga flyktingskälen så borde det vara olagligt att utvisa någon efter 6 års handläggning. Vad kan ta sådan tid? Har man hunnit rota sig, skaffa vänner, nästan avslutat skolan och samhället fortfarande inte kunnat bestämma sig borde möjligheten att utvisa försvinna.
Nej, i sådana här frågor har jag mycket svårt att stå rakryggad och säga att jag är stolt över att vara svensk. Jag skäms faktiskt! Det som gör mig stolt i det här är alla som engagerar sig. Det har startats grupper och sidor på Facebook, startats namninsamlingar och skrivits blogginlägg. Skolan där eleven går stängde vid beskedet och lärare och elever har delat ut lappar, åkt in till Stockholm för att engagera medier som hittills verkat ganska svalt intresserade. Att gymnasieelever vaknar upp och går bersärkargång gör mig riktigt glad och visar att det finns hopp mitt i dårskapen.
Läs gärna artiklarna länkade nedan och sök vidare efter Laziz Sharifov på Google.
Glöm inte att kommentarsfältet står till ert förfogande. Skriv vad ni tycker och visa ert stöd genom att lämna en kommentar.
Relaterade länkar
- Låt Laziz och hans familj stanna i Sverige
- Laziz Sharifov idrottstalangen som utvisas efter 6 år i Sverige
- Namninsamling – Låt Laziz Sharifov stanna i Sverige
Ett Youtube-klipp med Laziz i boxningsringen
[tags]Politik, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migrationsverket, Utvisning, Invandring, Invandrare, Invandrarpolitik, Sverige, Rasism, Kazakstan, Uzbeker, Barn[/tags]