Det känns konstigt i kroppen efter bra stunder i livet. Jag kallar det för ”när alla vännerna gått hem”-känslan, som tomheten efter en riktigt bra fest eller en baksmälla av kärlek.
Efter resan i Mot Alla Odds var den väldigt bedövande. Efter en månadslång, helt vansinnig kick av styrka, mod och gemenskap ramlade man rakt tillbaka i verkligheten igen där där jag som många med funktionsnedsättning säkert kan känna sig, i någon sorts underläge och beroendeställning och denna ständiga fight mot fördomar och människor som inte vill att man ska ”vara något”. Jag kände mig ledsen och på något sätt ensam, en känsla jag verkade dela med andra deltagare.
Nu kom känslan tillbaka när jag träffade stora delar av gänget från resan. Vi Åkte till Östersund i fredags för en återträff som planerats av Sonia Elvstål och genomfördes i hennes by med familj, släkt, vänner och bybor. Självklart pratade vi gamla minnen, tittade på foton och 2 avsnitt ur programmet och lika självklart kom mycket av känslan tillbaka.
Under helgen gjorde vi en massa grejer, åkte kälke i en kälkbacke, klappade älgar, körde fyrhjulingar och aldrig att någon ens antydde att ”det där går inte” eller ”det där kan du inte”. Blinda, enbenta, CP-skadade och lama, folk kom från när och fjärran för att träffa oss, för att de tycker vi är bra. Ingen endaste tendens till överbeskydd eller rädsla för att man skulle göra sig illa. På kälkanläggningen när personalen hade sin säkert traditionella genomgång om kälkar och lift, sa man att hur vi löser det är vi säkert bäst på att bedöma själva och att dom fanns där vid behov.
Och så händer det igen, raka vägen tillbaka till vardagen där allt är som vanligt igen. Jag kan inte rå för känslan. Det är någon sorts sorg, som om det där underbara i Nicaragua och i helgen i Östersund bara är en bubbla och inte på riktigt. Ibland kan det kännas så övermäktigt att kämpa emot alla fördomar och allt jag vill göra men har svårt eller inte kan göra på grund av min funktionsnedsättning. Från människor som bara är som vanligt och uppskattar det man gör till vardagen, där de som i alla fall märks är de som sätter upp murar och skapar hinder där det egentligen inte borde finnas några.
Jag sitter och skissar på min cykelsäsong. Det är så mycket jag vill göra, en massa tävlingar jag vill delta i och jag skulle så gärna vilja elitsatsa. Jag kan sitta hemma på min cykeltrainer men inte en enda tävling kan jag delta i utan någons hjälp. När jag annonserar efter piloter att cykla med, blir det helt tyst och jag förstår att dit jag vill kommer jag inte att nå. Det är ingen kritik mot mina vänner som jag brukar cykla med när tiden och livet så tillåter. Det är bara så det är och jag hatar att känna mig begränsad och då tappar jag sugen till och med inför att lägga ner tid på träningen hemma.
Jag ville ju att det fantastiska på något vis skulle fortsätta i någon form. Jag vill känna mig bra och behövd som alla andra. Jag trodde att medverkan i serien skulle leda vidare. Det gjorde det på sätt och vis i och med en rad föreläsningar under hösten. Men även det ebbar sakta ut mot en återgång till det vanliga igen.
Jag vet att jag har mina ”ups and downs”, men på något vis blir kontrasten så otroligt skarp sådana här gånger. Jag vet att jag kommer ha nytta av och känna glädje i det som skett, men just när flyget lättade från Nicaraguas jord och när tåget rullade ut från Östersunds station, kände jag hur jag reste från och inte till något. Ibland vet jag inte hur jag ska få tillbaka känslan av styrka, vem jag är och vad jag kan. Får ibland för mig att allt det där fina andra säger om mig bara är någon sorts fasad jag har för att inbilla, mig själv och andra något. Som det där att inget är omöjligt, nästan. Bortsett från att det ibland känns som om jag simmar i knäck genom livet. Så mycket vilja framåt och så mycket motstånd som vill driva bakåt.
Jag skriver det här för att visa att livet inte alltid är ljust, lätt och positivt och jag själv inte alltid är glad och odödlig. Som Rickard Forshäll säger, att det är modigt att också tala om sina rädslor och svagheter. Och det är svårt att veta hur man vill bli sedd. Fast det kanske inte är så komplicerat. Jag vill, till skillnad från många andra vara så äkta som möjligt och det här är också jag…
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]
Jag konstaterar att vi har olika sätt att förhålla oss till handikapp. Kanske för att mitt är/var medfött, och jag aldrig varit med om något annat – men ditt är förvärvat? Jag har aldrig kunnat göra det som min familj gjorde – åka skridskor och skidor, vandra i fjällen mm sportigt. Bara lite lite. Jag fick välja yrke med hänsyn till mitt handikapp – ingenting som innebar mycket stående eller tunga lyft. Alltså blev jag inte kirurg utan allmänläkare. Inte många barn, det skulle bli för stora påfrestningar på höften. Välja hus som skulle funka när jag inte längre kunde gå i trappor. När jag flyttade: välja handikappsvänlig lägenhet. Tog fram fiolen för att ha till hands när jag inte längre skulle kunna dansa. När andra sportade satt jag framför datorn – och är ”dataexpert” jämfört med åtminstone jämnåriga. Jag har utvecklat mitt skrivande. Och jag har aldrig varit beroende av andra – utom när jag var nyopererad med mina nya höfter.
Du har så många förmågor som inte är beroeknde av synen. Du är fena på att skriva och formulera dig. Du skriver en massa nästan varje dag. Med modern teknik är du oberoende av andra när du skriver. Du skulle kunna tävla i skrivande. Kanske har du andra förmågor – att tala, sjunga, laga mat etc. Men du väljer att tävla i cyklande där ditt handikapp försvårar och gör dig beroende av andra. Varför?
Hej Ingrid.
Som jag ser det kan det vara svårt att bara välja ett passande intresse eller yrke efter förutsättningar. Du valde en läkargren istället för en annan men kanske inte lika gärna kunnat välja något helt annat för vilket du saknat intresse. Jag hade turen att tycka om datorer och det tog mig lite tid att hitta rätt gren inom det yrket. Men hade jag inte gillat eller förstått mig på datorer, hade det inte varit lika lätt att välja det bara för att det kan vara lämpligt yrke om man inte ser. Lika lite som jag skulle kunna välja sjukgymnast- eller massöryrket bara för att det också funkar om man har en synnedsättning.
Likadant tycker jag det känns med intressen. Vissa saker måste man bara välja bort, som i mitt fall flyg som liksom bara är helt omöjligt, och nu på senare år när jag skurit i själen och tvingats välja bort båtar för att det ”kostade” för mycket i energi och hjälp av andra för att utföras.
Jag måste ändå säga att det åter igen tur att löpning och cykel är två av mina stora intressen. De går att utföra utan andras hjälp i och med löpband och träningscykel. Däremot måste jag till stor del anpassa mina ambitioner efter förutsättningarna och kanske leva med att jag inte kan åka på mer än ett fåtal tävlingar när det fungerar för andra och det kanske inte kan bli paralympics :)
Hej Jocke! Då kommer frågan – hur utvecklas intressen? Vad är det som gör att man blir intresserad av det ena eller det andra? Varför gör det mig detsamma vem som vinner, varför är jag inte tävlingsintresserad? Varför vill du utmana dig själv i ”häftiga” sporter? Medan jag varit helt ointresserad av fysiska utmaningar?
Jag har inget svar. Jag bara ställer frågor. Vi är lite konstiga, vi mänskor.
Det är nog ingen som har ett komplett svar på det. Till stor del tror jag det är det sociala arvet. Hade jag varit uppvuxen bland renarna i lappland hade jag nog inte älskat båtar och skärgården. Sedan tror jag man föds med en rad viktiga egenskaper, där fysik och behovet av kickar som utmaningar och tävlingar kan ge.
Kanske måste man inte födas till en bra sångare eller dansare. Kanske räcker det med att man haft det ”sedan modersmjölken”. Har man haft mammas sång och rörelse i magen och genom hela barndomen kanske man lättare blir en bra dansare eller bra på att sjunga. På samma sätt som man kanske gillar skog och djur om man är uppvuxen med det.
Samtidigt berättade Jonas Gardell i sin show ”Livet” om en pojke långt norr ifrån som hade sagt till honom att han längtade söderut till värmen och avskydde kylan och mörkret. Så jag tror lika lite på enbart det sociala som enbart det genetiska. En kombination som kan sluta precis hur som helst.
Där av kan man sedan utveckla intressen senare i livet som grund. Jag är inte uppvuxen med cykling som en särskilt stor del av min barndom. Ändå är jag förtjust av ljuden och känslan av fartvind och andra cyklister vilket jag inte hade en aning om som liten. Känner mig rätt säker på att sporten varit mig lika kär som seende fast det kan jag ju inte veta :)
Hörru Jocke. Det här var väldigt nyttigt för mig att läsa. Inte för att jag på något sätt kan sätta mig in i din situation och absolut inte har varken hjälp eller goda råd att ge utan för att jag ofta funderar på hur du kan vara så stark, glad och energisk jämt och ständigt. Du är alltså mänsklig precis som jag med samma problem och bekymmer. Kanske att du är något mer (mycket mer) påhittig och med många fler idéer och mål. Jag förstår att det måste kännas tomt efter en sådan prestationsupplevelse som ni hade i Nicaragua men du skall veta en sak; att även om du själv inte tro att du har uträttat något bestånd så har du verkligen det. Du och de övriga på resan har öppnat ögonen för många av oss som inte har funktionsnedsättningar. Allt som kan göra att fördomarna raseras är BRA och det är du en del av.
Och du… Du duger som du är. Du måste inte överprestera för att vara bra.
Jag hoppas att du hittar din cykeltrainer och det skulle inte förvåna mig om jag, förr eller senare, får se er i OS.
Gläds åt att du är frisk och kry, har en härlig familj, goda vänner och en duktig hund.
Jag håller med Patrick. Att logga på något lättöverskådligt sätt. Tidigare kände jag enorm frustration över att jag aldrig hade tid till mitt skapande. Tyckte att jag aldrig lyckades prestera något. Så jag bestämde mig för att skriva ner allt jag faktiskt gjorde och fick ur händerna, för att kunna se vad jag gjorde. Då startade jag min blogg. Det gick så där. Det var inte rätt sätt att få ner allt för mig. På sista tiden har jag använt ett sida för stickare som fungerar som en databas där man lägger upp sina pågående och kommande projekt och kan anteckna allt möjligt och självklart hur långt man kommit och hur kul just det specifika projektet är. Vips fylldes sidan med allt jag faktiskt gjort. Sen kanske det inte exakt är överförbart på det du strävar efter att uppnå. Men ändå känslan av att se vad man presterar är väldigt skön. Och du är allt för jävla bra för att inte uppskatta dig själv och det du gör. Du är bra, och jävligt imponerande. På riktigt. Så de så.
Min träning loggar jag frenetiskt och där ser jag exakt hur jag mår efter prestation :) Problemet är väl bara att jag undrar vad jag ska ha för nytta av prestationerna och då känns det meningslöst om du förstår :) Jag vill ju inte bara vara välmående, utan mycket mer.
Bra skrivet Jocke och jag förstår din ”efter-projekt-ångest”. Men jag vill också att du ska veta att program som ”Mot alla odds” faktiskt har effekt. Speciellt för alla oss funktionshindrade (jag har MS) som ser hur mycket man faktiskt KAN åstadkomma och jag är övertygad om att det är ett sätt att arbeta mot fördomar som du vill <3
Tack Birgitta, det har jag märkt och jag är oerhört stolt att ha varit en del av det. Jag kan bara bli så besviken när bra saker inte fortsätter. Det finns mängder med såpor och fiktiva serier som bara rullar år efter år av ytlighet medan program som Mot Alla Odds fick gå i två säsonger och sedan verkar det upphöra. Jag trodde på en fortsättning och att det skulle leda vidare för någon av oss.
När jag blir så här låg och alla negativa tankar sköljer över än, ser man kanske problem och fel i allt istället för det som är positivt och bra. Men jag läste just en bok av författaren Sofia Thoresdotter som heter ”Granne eller ufo” och som synskadad känner jag igen mig i allt. Ett av många exempel är föreläsningar. Sofia skriver i något kapitel om att de som är seende och är ”experter” på oss funktionsnedsatta har lätt att få uppdrag och det är ingen som ifrågasätter ersättning för dessa. Men vi själva förväntas delge vår kunskap gratis, för att det ju gagnar oss själva.
Det är hur som helst en rolig bok med stort allvar blandat och väl värd att läsas.
Glöm inte att du kan inte styra över hur andra människor agerar och reagerar, du kan bara styra över hur du förhåller dig till situationen. Funkar inte din väg framåt, pröva en annan och en annan…
Samtidigt kan jag inte föreställa mig hur det är att vara beroende av andra på det sätt som du är med t ex. cyklingen. Så råda dig kan jag ju inte.
Kanske har du för många mål? Skriv ner dem, diskutera dem med Mia eller nån du känenr förtroende för och se vilka du kan stryka, prioritera ner eller upp?
Sen kanske du ska logga din prestationer på nåt lättöverskådligt sätt så du kan gå tillbaka och titta där när lusten och orken sviker?
Tack för råden, kanske kan överväga dem bättre när jag ”nyktrat till” :) Jag har lärt mig att stryka en del saker som tagit för mycket energi och funkat för dåligt, till exempel mitt stora båtintresse. Det var som att skära en stor bit av själen men att fortsätta hade varit sämre.
Jag kan känna att om jag skulle prioritera bort något mer, som träningen så skulle det finnas så lite kvar av glädjeämnen i livet. Det är ändå något jag kan utföra hemma utan andras hjälp, men för att ha någon praktisk nytta av det annat än att rent allmänt må bra, så involverar det genast andra.
Men jag brukar kräla ur mina svackor och hitta längre stegar över hindren eller nya vägar runt dem.