En apporterande ängel

I sommar har Flinga varit hos mig i tre år. Tiden går vansinnigt fort. Men ibland stannar jag upp och känner efter för att inte ta möjligheten att ha ledarhund för självklar.

Historierna är många då man känner värmen sprida sig i kroppen. Det kan vara en plats man känner oro inför att orientera på. Allt som oftast hjälper hunden mig igenom dessa situationer som jag vet att jag aldrig skulle klarat lika lätt och enkelt själv eller förmodligen helt undvikit dem. Som senast här om dagen när jag klev av en buss på en station jag inte använder så ofta. Jag visste inte vart bussen stannade och hur jag skulle hitta ut från stationsområdet. När vi väl steg av bussen var min första tanke att följa strömmen, men människorna spred sig som löv för vinden och trafikbullret gjorde att jag inte hörde för att orientera mig.

Jag tänkte att rätt väg borde vara åt vänster men hunden stretade åt höger och klokt nog lät jag henne bestämma. Som så ofta förr tänkte jag att vi får se vart vi hamnar, det går ju alltid att vända om det blir fel. Men lite höger, lite vänster, en trappa, lite höger igen, bestämda tassar och glad svans och vips var vi vid pendeltåget och på rätt väg hem. En klapp på hennes kind och en försäkran om att hon var bäst i världen besvarades med en slick och sen ville tassarna gå vidare hemåt, ungefär som ”ja ja, det räcker” :)

För ett par veckor sedan rastade jag vid jobbet. Det blåste kallt, regnade snöblandat regn och jag hade bråttom in. Mitt passerkort till jobbet hängde och slängde på sidan, fastnade i jackan som jag försökte knäppa i farten. Kortet slets av sin hållare och mina 2 små nycklar till klädskåpet som hängde på kortets hållare flög iväg och klirrade mot marken.

Jag som hunnit ta ett par långa steg innan jag fick stopp på oss, hade nu ganska många kvadratmeter att leta på. Helt irationellt börjar jag leta med händerna på marken i sörjan och de blev snabbt iskalla. Jag skärpte mig och sa ”apport” till min hund som genast tog ett språng och kom tillbaka med mitt passerkort som om hon stått och tittat på det hela tiden och bara undrade när jag skulle be henne hämta det.

Nycklarna var så små, jag tänkte att det fixar hon aldrig. Jag får stå här och vänta tills någon passerar som kan hjälpa mig. Men en liten buff från hennes nos som en liten påminnelse om att hon fortfarande fanns där fick mig att göra åtminstone ett försök. ”Okej då, apport” igen och lika raskt kom hon tillbaka och släppte den lite större nyckeln i min hand. Ett kommando till, så fick jag den mindre nyckeln i handen och utan ett tredje kommando återvände hon med den trasiga nyckelringen! :)

Det är en sådan obeskrivlig värme som sprider sig i kroppen. Efter 20 år som ledarhundsförare och med min femte hund vid min sida, fascineras jag fortfarande och känner fortfarande samma lyckorus när sådant här händer. Och händer gör det hela tiden.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskadade, Blinda, Synnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF[/tags]