Ledsagning, människosyn och fördomar

Jag sitter på tåget mot Nässjö där jag ska föreläsa på kulturhuset Pigalle om mitt äventyr i Mot Alla Odds. Det blir min första föreläsning för privatpersoner som kan köpa biljetter för att höra mig. Mer om det senare ikväll.

Idag rasar en begynnande förkylning i kroppen. Det värker i lederna och huden och jag har feber. Kanske extra känslig då, då små motgångar och nedrigheter känns extra påfrestande.

Jag var som vanligt sent ute för att boka ledsagning, men denna gång gick det bra. Jag fick ledsagning på 3 av 4 platser. Den sista ledsagningen som inte kunde utföras var vid hemkomsten till Stockholms Central ikväll vid 23:30-tiden, men då kan jag nog trassla mig ut till taxi själv och har ingen direkt tidspress på mig.

Idag stod jag på centralstationen nästan en timme före utsatt tid. Tyvärr var även ledsagaren ute i lika god tid och en halvtimme före avgång stod jag i situationen jag inte direkt uppskattar, att konversera en ledsagare. Man måste liksom, det blir så krystat och konstigt annars. Min känsla i kroppen och själen gjorde extra till att jag just idag hellre varit ifred.

Ganska snart glider diskussionen in på Jesus och jag tänker stilla ånej, inte nu igen…. Jag för ingen statistik naturligtvis, men det känns som om jag stått i den här situationen förut. Jag undrar vad det är för personal man använder för ledsagningsuppdrag, om det är fast anställda stationsvärdar och värdinnor eller om man ringer in frivilliga välgörare. Det senare skulle möjligen kunna förklara att det känns som om det ofta blir såhär.

Men visst, jag kan prata om Jesus och detta var inte påträngande eller tal om någon frälsning. Däremot blev det obekvämt när personen började varna mig för människorna som stod bredvid, helt vanliga affärspratande reklamkillar inför någon affärsresa. Jag började ana oråd och när ledsagaren sa att jag kunde känna mig lugn, för det fanns utrymme kvar, svarade jag att det var helt OK.

Plötsligt petar hon på den närmaste affärskillen och påtalar att jag står bredvid honom, att jag är blind och att han inte ska knuffa mig — något som över huvud taget inte varit nära. Affärskillen ber om ursäkt, jag säger att jag står stadigt, att jag klarar mig och skäms!

Jag vet aldrig hur jag ska göra i sådana här situationer. Jag känner att sådant här förstör så otroligt mycket och det gör fysiskt ont i kroppen när jag tänker på vad dessa människor får med sig för föreställning om ”blinda människor” i resten av sitt liv. Jag kanske är den första blinda dom någonsin stått i närheten av och blir då uppfostrade att röra sig försiktigt så den blinda inte ramlar. Den föreställningen får jag aldrig någon chans att ändra på.

Det finns naturligtvis en väldig välvilja och okunskap bakom ett sådant här handlande. Ledsagaren vill mig bara väl. Det som känns så trist är att det också någonstans avslöjar en människosyn som är osympatisk och skev. Samtidigt som ledsagaren säger att jag både är snygg och inte har något fel i huvudet utan bara ser dåligt, hanterar den mig som om jag vore just dum i huvudet.

Jag funderar ofta på vad som får många människor att bete sig så konstigt mot människor med funktionsnedsättningar. Jag kan bara tänka kring min egen funktionsnedsättning. Min teori är att just synen och hörseln är så otroligt viktiga sinnen för oss. Får man frågan vad man skulle offra, så handlar det alltid om synen eller hörseln, aldrig armen eller benet. Och människor väljer alltid hörseln. Synen vill man inte mista för död och pina. När jag då påtalar att när man inte ser kan man i alla fall kommunicera, verkar det ha en underordnad betydelse.

Jag tror ögonen är det mest viktiga för oss människor. Det styr allt grundläggande i kommunikation och möten. En blind människa kan inte ta efter kroppsspråk och rörelsemönster, allt måste läras in och avviker man det minsta så blir det såhär. Jag känner av det i arbetslivet och privatlivet, jämt och hela tiden. Oftast försöker jag ignorera det, men dagar som idag påverkar det mig otroligt mycket.

Det som gör mest ont är nog att det inte tycks finnas något motmedel, aldrig bli bättre. Ska han ha mjölk i kaffet? på fiket eller jag gör det där, det går fortare. Ta bara som exempel, en seende som spiller kaffe eller har en fläck på tröjan, det är sånt som händer. En cyklist som har olja på händerna, benen eller kladd från fingrar på ramen är inte konstigt. Om jag spiller kaffe, har en flcäk på tröjan eller tar med oljekladdiga fingrar på ramen på cykeln, så har det en helt annan innebörd.

Jag tror åter igen inte människor är onda, bara okunniga och obetänksamma. Vi har det där i oss. Hur mycket jag än bevisar att jag klarar olika saker fast på ett annat sätt ibland, räknas det ändå inte. I flera år har jag kämpat för att vara lika mycket värd i arbetslivet, men ändå alltid samma känsla av att misslyckas.

Sådana här tankar kan en relativt enkel incident med en klumpig ledsagare skapa och en samlad känsla av ilska och sorg och total hopplöshet. Snart ska jag föreläsa om hur otrolig jag och dom andra deltagarna i Mot Alla Odds är, med en känsla i kroppen att inte duga ändå och att det inte var gott nog för att leda till något mer. Vi får se hur det går :)

[tags]SVT, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Synskadade, Fördomar, Människosyn, Ledsagning[/tags]