Idag var det dags för den tredje deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2015. Denna gång var det åter igen dags för ett GP på varvbana i Främby industriområde utanför Falun.
Pilot för dagen var Patrick Arkley och vi lämnade Stockholm en stund efter kl07 och for norrut. Resan gick bra och vi nådde fram enligt tidsplan och kunde anmäla oss och hämta ut nummerlappar och klä om för start.
Idag fick jag inte igång mina Garmin Vector-pedaler. Jag provade allt, byta batteri och ta ur och sätta i kontakten, men inget livstecken. Självklart undrar jag vad som hänt men valde att inte lägga ner mer energi på det. Någon av kommunikationspoddarna måste ha fått sig en smäll vid alla i- och urlastningar och jag får utreda vad som hänt senare. Jag kände mig ändå inte i toppform idag och kraftmätning skulle bara satt pricken över det I:t.
Idag ställde vi upp som enda tandemteam, tre handcyklister, 2 anpassade racer och en trikecyklist upp i paraklassen. Vi slarvade lite avsiktligt med uppvärmningen i brist på motstånd och lite på grund av tidsbrist. Vi hann ändå med att köra banan och jag blev lite besviken och glad på samma gång, glad för att det inte var race just idag. Banan var tekniskt avancerad om man ska uttrycka det så. För tandem tycker jag den var alldeles för kurvig och väldigt många branta kurvor. Vi som tyckte att Arlanda Testtrack var slingrig, det här var liskom ingenting i jämförelse. Dessutom var asfalten på många ställen dålig och vid ett par ställen kände jag att man inte ville passera i 40–45km/h på tandem då det slog ganska bra i hjulen. Egentligen finns väl inget som säger att en GP-bana inte får vara slingrig, men på tandem skulle det bli svårt att hålla uppe farten och väldigt många igångdrag.
Starten gick några minuter försenad runt 11:46. Den var ganska odramatisk och jag kände inte ens det där pirret i kroppen. Jag kände mig faktiskt lite omotiverad, dåligt uppvärmd och lite besviken på banan.
Efter start visade sig resultatet ganska snabbt av den dåliga uppvärmningen. Alldeles för hög puls och snabb andhämtning ganska omgående med bristande ork till följd. Jag som är ganska seg att komma igång måste ha ganska mycket uppvärmning, minst 20 minuter intervaller för att skrämma igång benmusklerna och hjärtat och för att få andhämtningen mer stabil. Detsamma verkar gälla min pilot Patrick. Men det kändes inte så allvarligt. Givetvis ville vi köra på bra för att känna hur det kunde gå, men orken och bristen på motstånd gjorde det trögt.
Vi försökte hänga på racercyklisten Henrik Marvig för att ha någon att hänga med, men vi märkte ganska snabbt att vi tappade honom i kurvorna, hann ikapp på raksträckorna och tappade i kurvorna igen. Det blev för slitsamt att hänga med. Avgjort kört var det när vi på kanske 3:e eller 4:e varvet tappade synkkedjan mellan främre och bakre pedalerna. Den hoppade av just i ett av de sämre partierna i asfälten och vi hade inget annat val än att stanna för att fixa det. Vi rullade igång igen och märkte snabbt att pedalerna hamnat i osynk så det var bara att stanna igen. Henrik Marvig varvade oss när vi stod där och mekade.
När vi sedan rullade vidare hade vi inte längre något mål att hänga med honom. Vi körde så gott vi kunde och plötsligt var det skönt att vi var ensamma i vår klass. En hoppad kedja skulle ha förströt möjligheterna ens till någon toppstrid.
Vi rullade i mål och det kändes skönt att få det gjort. Jag kände mig inte speciellt nöjd. Dåligt underlag, hoppande kedja, kraftsensorn som inte fungerade plötsligt.
Men vädret var toppen och solen värmde gott där vi stod och tittade på damklasserna som gjorde upp. När dom var klara var det dags för prisutdelning för paraklassen och damklassen. Vi fick våra presentkort av cupens sponsor Invacare, men märkligt nog inga medaljer av arrangören. :)
Patrick hade en ivrigt väntande familj hemma så vi packade genast in oss i bilen och for iväg söderut igen. Jag satt och tänkte lite på att runt omkring dessa tävlingar för mig som tandemcyklist. Alla piloter som ställer upp, bil och transporter, cykel som ska hämtas och lämnas, flera timmars bilresa för 32 minuters cykling. Ibland känner jag mig ganska ”jobbig” som behöver så mycket support och insatser från andra för att gör adet jag så gärna vill. Nu tror jag ju mina piloter också vill och får något ut av detta. Men det blir sådär när dom negativa tankarna får bara lite fäste. Jag tycker ju vi har sjukt kul när vi är ute såhär.
En stor del i min frustration är också möjligheten, eller snarare bristen på möjlighet till träning med andra. Jag är hänvisad till mitt löpband och trainer inomhus i huvudsak och även om det är bra redskap är det svårt att motivera mig ganska ofta. Och, hur ofta hör jag inte seende säga ”på löpband skulle jag aldrig springa, fy vad tråkigt!” Undrar hur många som skulle orka om det i princip var deras enda möjlighet? För mig att träna mig till eliten på detta vis är inte lätt. Jag vill ut och springa och cykla, intervall- och tempoträna som alla andra.
På hemvägen var det ganska mycket trafik på grund av hemvändande midsommarfirare. Prisutdelningen var någon timme efter målgång och den timmen hade vi nog velat haft på vägarna. Ändå flöt det på ganska bra när vi passerat Sala där det verkar ha varit en stor polisinsats.
Här nedan kan man se lite av våra resultat. Min varvräknare i cykeldatorn fungerade inte perfekt. Det blev bara 5 registrerade av de 15 cyklade varven, så därför ser informationen lite konstig ut. totalt cyklades 19,20km i en medelhastighet av 35,7km/h om man räknar bort stoppen för kedjehoppet. Tiden utan samma stopp blev 32:16 minuter, alltså ganska mycket långsammare än under Arlanda GP. Jag tror ändå vi ska känna oss lite nöjda med det resultatet med tanke på banans beskaffenhet och bristen på motstånd och uppvärmning.
Nästa deltävling blir ett tempo på 30km i Värnamo den 8/8. Preliminärt blir Thomas Egrelius pilot den gången.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning, Tävling, GP, Falun[/tags]