Idag stod det tuffaste passet på schemat, att åka till och från jobbet. Det är en resa på dryga 40 minuter som innehåller pendeltåg och buss med åtminstone en av Stockholms mer trafikerade stationer.
Som vanligt går man sträckan först i koppel för att ge hunden en chans att ta in miljöerna och se sig om i lugn och ro. Pepsi hade inga problem med att förstå biljettspärrarna och vi markerade särskilt den större och bredare spärren för barnvagnar. Givetvis satte han den spärren perfekt redan andra gången vi gick sträckan.
På pendeltåget hade Pepsi inga svårigheter att slappna av. Vi valde att åka mitt på förmiddagen då det är lite mindre folk men numera är det väl nästan aldrig lite folk på ett pendeltåg. Det är bara mer eller mindre mycket.
På Älvsjö effektiviserade vi upplägget något. Vi gick mellan tåget och bussarna och tillbaka först i koppel och sedan körde vi samma delsträcka i sele. Detta för att göra det när vi ändå är på plats så att säga och resan tar en stund. Pepsi hade inga problem och andra gången med sele gick han exakt likadant som vi gått med koppel. Jag kan ge mig den på att han valde exakt samma spärr också.
den här miljön är extra stökig med alla människor som går hit och dit i strida strömmar. Vissa, eller ganska många har dessutom näsorna i sina mobiltelefonskärmar och är inte helt uppmärksamma på verkligheten runt omkring dem. Ur våra hundars perspektiv som ser allt i höjd med knävecken så ter det sig säkert enormt rörigt. Ändå kryssar han snabbt och vant, letar luckor och slinker förbi där det går. Det här är också en miljö, precis som båtklubben som jag inte skulle ta mig ann på egen hand med vita käppen, så det är verkligen en fantastisk frihet att kunna flyga fram som vem som helst, nästan.
Vid jobbet är det mycket enklare. 50 meter från bussen till jobbet och rastrundan går längs lugna och fina gångvägar. Mycket hundar precis som hemma men inga som helst problem. Vi spenderade även några timmar på kontoret så att Pepsi fick andas in miljön där både i mitt arbetsrum och även i personalrummet där vi fikar. Där låg han och nyfiket tittade på alla kollegor som var sugna men inte fick klappa och hälsa naturligtvis.
Under hemvägen jobbade vi på liknande sätt, gick delsträckorna först i koppel och sedan om igen i sele. Vägen från bussen till tåget var inte heller några problem även om det är en utmaning att ta sig igenom en full biljetthall och välja rätt spärr kors och tvärs igenom alla människor, men det gick naturligtvis också bra.
Väl hemma är nu både hund och husse helt slut. :) Imorgon ska vi ta oss ann jobbet igen samt vägen till och från min andra dotter som bor ca tre kilometer bort.