Funktionsnedsättning

Nyår med ledarhunden Pepsi

Så var det då 2025 och som vanligt känns nyåret lite överdrivet. Vi firade i lugn och ro med barn och barnbarn med god mat och i mjukisbyxor typ. :)

Däremot har lilla Pepsi haft en ganska jobbig nyårsvecka. Vi upptäckte i somras under ett av barnens studentfirande att han var vansinnigt rädd för ballonger. Först förstod vi inte varför han strök längs väggarna här hemma plötsligt men insåg snart att det hade med ballongerna att göra. Ingen ballong hann smälla i hans närhet, det räckte med den blotta existensen.

Givetvis togs alla ballonger bort och på kommande barnkalas hanterades det på ett bra sätt. Något måste ha hänt under hans uppväxt och det är väl lätt att tänka sig att något barn tyckt det varit roligt att kasta ballonger åt hunden som lika självklart fångar och biter i den som en boll. Om en ballong då exploderar i hundens mun är det lätt att förstå att det var väldigt obehagligt.

Här börjar pangandet flera dagar före nyår och det märktes direkt att Pepsi mådde mycket dåligt. Han började springa och gömma sig på konstiga ställen här hemma, inne på badrummet bland annat. Under våra promenader ute utsattes vi aldrig för något alldeles i närheten, men det räckte med poffar på mycket långt avstånd för att han skulle bli stel, börja skaka och flåsa och streta hemåt som besatt.

Det är givetvis svårt att lösa när man bor centralt som vi gör. Promenaderna har fått hållas till ett minimum. Långa promenader på tidiga förmiddagar då skjutglada tonåringar ännu inte vaknat och under eftermiddagar och kvällar så har det fått bli minutlånga svängar runt huset för att inte råka exponera oss ännu mer.

Allt eskalerade givetvis igår och nådde sin kulmen vid tolvslaget. Vi hade ingenstans att ta vägen s det var bara att göra det bästa av situationen. En lång promenad på ett par timmar före lunch och vi hade tur. Med bara någon kilometer kvar hem hördes första smällen. Inte så nära men tillräckligt tydligt. Pepsi jobbade på koncentrerat men den vanligtvis nästan uppåtstående höga svansen hängde mellan benen och sista hundra metrarna hem flämtade han.

Hemma försökte vi ljudisolera ett av rummen med täcken, kuddar och filtar och en hundkorg under husses skrivbord. Men vår lägenhet har fönster i tre väderstreck så det finns liksom inget bra ”inre hörn” långt från fönster.

Så från kl19 och framåt hade han det jobbigt. Det var ganska tyst faktiskt efter 21:30 när antagligen alla barnfamiljer smällt av sitt och gått in.

Allt kulminerade givetvis vid tolvslaget. Jag bäddade i en hall som är belägen så mitt i lägenheten som bara är möjligt, stängde alla dörrar och rummen som vette ut mot fönstren fyllde jag med hög musik från 23:30.

En hund lurar man inte så lätt. Antagligen hör de smällarna genom musiken ändå och om inte annat gör väl hela upplägget situationen onaturlig.

Tack och lov upphörde det värsta framåt 00:30 och runt kl01 var det nästan tyst och vi kunde gå och lägga oss.

Någon gång mitt i natten hade någon den dåliga smaken att bränna av en fyrverkerilåda utanför. Då kom hunden farande upp i sängen och tryckte in sig hos husse vilket han givetvis fick. Där låg. Han och skakade en stund ihoprullad i mina knäveck men till slut tystnade allt och efter en stund slappnade han av.

Idag när vi gick årets första promenad var det tyst ute. Pepsi jobbade bra i snösörjan men svansen hängde orörlig rakt ner. Jag som tycker så mycket om hans kaxiga svans som viftar i 45° uppåt, högre och tuffare än alla andra. Jag kan bara hoppas att svansen reser sig snart igen. Kanske är det bara alla stinkande rester och krutlukten som ligger kvar som gör honom rädd. Den doften lär han så klart förknippa med smällare.

Så ett par dagar till max lilla Pepsi, sen blir allt som vanligt igen.

Slutligen den ständiga frågan, fyrverkerier eller ej?

Jag har alltid gillat fyrverkerier men numera känner jag mig ganska färdig med det. Så dåligt som djuren mår och inte minst, så dåliga vi människor är, så många som blir skadade eller skjuter mot andra och allt stök varje år, så skulle jag inte ha något emot ett absolut jävla förbud. Skit samma om det skulle döda en stor industri som skulle få minimera till att möjligen göra fyrverkerier för speciella ändamål.

Kommer det att hända? Knappast! vi vet att det är farligt, vet att djur och människor tar skada, ändå är vi inte berädda att offra något. Likaså med klimatet och bilen. Vi vet att det håller på att gå åt skogen med klimatet. Ändå hävdar vi vår rätt att kunna ta bilen överallt och när sm helst. Panta burkar, bara åka och titta på en blomma etc. Vi är inte beredda att offra delar av vår egen bekvämlighet. det är en av människans sämsta egenskaper och det som kommer driva oss i fördärvet.

Till frisören

Ojoj, instruktören har åkt hem och vi är inne på fjärde dagen på egen hand. Det har naturligtvis gått alldeles utmärkt.

Idag var jag och Pepsi tvungna att gå en ny sträcka som vi inte tränat in med instruktör och detta redan på fjärde dagen. Man brukar avråda från det generellt och med goda skäl men idag skulle jag klippa mig och hade inget val.

Vägen till frisörsalongen är verkligen inte lång.vi ska runda en stor korsning utanför vårt hus, tre övergångsställen för att komma på rätt trottoar och sedan är det 50 meter till dörren. Man kan nästan se salongen från mitt köksfönster, så nära är det.

Ändå är det nu det kommer visa sig om vårt samspel fungerar och hunden förväntas dessutom leta upp ett okänt övergångsställe och entré han inte varit vid förut. Jag hittar naturligtvis och kan ge honom gott stöd.
– Sök stolpe, när vi närmar oss det tickande övergångsstället.
Pepsi vet naturligtvis att det är dit vi ska.
– Sök in, säger jag när jag vet att vi har entrén bara några meter bort.
Det är en glasdörr i en lång glasvägg. Ändå går han rakt fram till handtaget i metall och ställer sig och glatt viftar på svansen. Han får en klick med klickern och en godisbit.

Inne hos frisören Amanda och hennes kollegor charmar han givetvis alla. Inte ens när han bryter mitt kommando plats, reser sig och börjar ta en liten promenad medan husse sitter fjättrad i stolen väcker det något annat än skratt. Han kommer tillbaka och lägger sig åter vid min sida, alldeles lagom ivägen för Amandas rörelsefrihet men hon säger bara att det går bra.

När vi är klara er jag kommandot;
– Sök ut, och Pepsi går rakt fram till utgången och vi går tillbaka ut på gatan. Vägen tillbaka till de tre korsningarna och slutligen vår port går lika lätt som om han inte gjort något annat de senaste åren.

Trots att jag är över 50 och har haft fem ledarhundar blir jag nästan rörd av lyckan och fascinationen. Den känslan verkar aldrig gå över och det är väldigt bra. :)

”Grundkurs 1 med Pepsi del VI

Den sista dagen på första delen av samträningen är avslutad och instruktören har just lämnat oss. Det är en speciell känsla, lite pirrig, inspirerande och häftig på många sätt. Samtidigt har vi inte längre någon som går strax bakom och tolkar vad som händer och varför något eventuellt blev fel och liknande. Nu är det bara vi och erfarenheten säger att det bästa är att köra på direkt så att man inte hinner bli nojig av att vara på egen hand med ny hund.

Idag har vi övat vägen till och från min andra dotter. Lite mer trafik och lite flera korsningar och någon som är lite otydlig. Men när vi gick sträckan en andra gång satte Pepsi alla svårigheter utan problem.

Sedan vet jag så klart att när vi är ensamma och jag är mer nervös kommer jag föra över det på hunden och då kommer han bli osäker på mina lite otydligare signaler och så kommer jag bli mer nervös för att saker plötsligt inte går perfekt när instruktören inte längre är med. Det är samma känsla trots sjette ledarhunden.

Avslutningsvis klippte vi lite klor och sedan var det tack för den här gången och på återseende i slutet av juli.

Så hur gick det då med klickerträningen? Förvånansvärt bra och jag är nu övertalad om att det faktiskt kan fungera trots att man inte ser. Det absolut enklaste är att hunden kan nudda handen vid inkallning. Då känner man hundens nos i handflatan direkt och får på det viset en sekundsnabb respons. Sedan är det naturligtvis enkelt att klicka när hunden stannar vid trappor, kanter eller stolpar och liknande lite extra viktiga riktmärken. Jag har märkt att det fungerar väldigt bra även om klicket inte kommer på millisekunden.

Att hunden tycker klicker är roligt råder inte minsta tvivel om. Det räcker med att hänga den runt handleden när man gör sig i ordning för att gå ut så vet han direkt vad som gäller.

Jag kommer definitivt fortsätta använda den här metoden. Kanske inte vid varje liten vanlig rastrunda men för att förstärka särskilt viktiga hållpunkter.

”Grundkurs 1 med Pepsi del V

Näst sista dagen på första delen av vår samträning. Imorgon lämnas vi åt vårt öde för en tid och det är alltid lite läskigt. Man skulle vilja ha en instruktör bakom sig hela tiden som peppar och rättar. Eller nej, det vill man så klart inte.

Idag har vi kört jobbet igen både på dagen och kvällen och nu kör vi bara sele dessa sträckor. Vi deltog i ett möte med min arbetsgrupp så Pepsi fick känna på sitt framtida liv, den lite tråkigare delen av det. :) Sedan fikade vi och före lunch åkte vi hemåt igen.

Hemma tog vi åter en ny tur till båtklubben för att träna in den igen och det var naturligtvis inga konstigheter. Vi står i kö till en annan båtklubb men vet ännu inte när det kan bli men i så fall är den klubben ännu mer lättorienterad.

Ikväll har vi också gått i ett folktomt köpcentrum här hemma för att träna vägen till bland annat postombudet och vår lokala teknikbutik. Det är också roligt att känna på hur han jobbar i den miljön. Inga konstigheter det heller.

Imorgon är sista dagen och vi kommer nog köra fram till lunch ungefär. Då blir det någon sträcka här hemma.

”Grundkurs 1 med Pepsi del IV

Idag stod det tuffaste passet på schemat, att åka till och från jobbet. Det är en resa på dryga 40 minuter som innehåller pendeltåg och buss med åtminstone en av Stockholms mer trafikerade stationer.

Som vanligt går man sträckan först i koppel för att ge hunden en chans att ta in miljöerna och se sig om i lugn och ro. Pepsi hade inga problem med att förstå biljettspärrarna och vi markerade särskilt den större och bredare spärren för barnvagnar. Givetvis satte han den spärren perfekt redan andra gången vi gick sträckan.

På pendeltåget hade Pepsi inga svårigheter att slappna av. Vi valde att åka mitt på förmiddagen då det är lite mindre folk men numera är det väl nästan aldrig lite folk på ett pendeltåg. Det är bara mer eller mindre mycket.

På Älvsjö effektiviserade vi upplägget något. Vi gick mellan tåget och bussarna och tillbaka först i koppel och sedan körde vi samma delsträcka i sele. Detta för att göra det när vi ändå är på plats så att säga och resan tar en stund. Pepsi hade inga problem och andra gången med sele gick han exakt likadant som vi gått med koppel. Jag kan ge mig den på att han valde exakt samma spärr också.

den här miljön är extra stökig med alla människor som går hit och dit i strida strömmar. Vissa, eller ganska många har dessutom näsorna i sina mobiltelefonskärmar och är inte helt uppmärksamma på verkligheten runt omkring dem. Ur våra hundars perspektiv som ser allt i höjd med knävecken så ter det sig säkert enormt rörigt. Ändå kryssar han snabbt och vant, letar luckor och slinker förbi där det går. Det här är också en miljö, precis som båtklubben som jag inte skulle ta mig ann på egen hand med vita käppen, så det är verkligen en fantastisk frihet att kunna flyga fram som vem som helst, nästan.

Vid jobbet är det mycket enklare. 50 meter från bussen till jobbet och rastrundan går längs lugna och fina gångvägar. Mycket hundar precis som hemma men inga som helst problem. Vi spenderade även några timmar på kontoret så att Pepsi fick andas in miljön där både i mitt arbetsrum och även i personalrummet där vi fikar. Där låg han och nyfiket tittade på alla kollegor som var sugna men inte fick klappa och hälsa naturligtvis.

Under hemvägen jobbade vi på liknande sätt, gick delsträckorna först i koppel och sedan om igen i sele. Vägen från bussen till tåget var inte heller några problem även om det är en utmaning att ta sig igenom en full biljetthall och välja rätt spärr kors och tvärs igenom alla människor, men det gick naturligtvis också bra.

Väl hemma är nu både hund och husse helt slut. :) Imorgon ska vi ta oss ann jobbet igen samt vägen till och från min andra dotter som bor ca tre kilometer bort.

”Grundkurs 1 med Pepsi del III

Träningen med Pepsi går vidare på dag 3. Fortfarande känns allt bra och roligt. Jag insåg ganska snart att jag fått en hund som kommer klara vår miljö alldeles utmärkt och han har redan visat prov på sitt fantastiska bildminne och glädje i arbetet.

Idag har vi fortsatt med vägen till och från yngsta barnets skola samt ena dottern. Vi har också varit ute på vår båtklubb och tränat och det är bland annat i sådana här miljöer där hunden är avgörande som jag blir ännu mer lyrisk än i vanliga fall. Här ute är det förvisso rent och välordnat men jag skulle ändå inte kunna ta mig från grinden till båtplatsen och via klubbhuset på ett säkert och definitivt inte på ett bekvämt sätt utan hunden. Dels finns inga raka vinklar och kanter att följa med vita käppen och ute på bryggorna kan man inte heller så lätt följa kanterna med käppen eftersom där finns tampar och pallar som käppen fastnar i eller man löper enorm risk att snubbla på.

Med hunden är det något helt annorlunda. Klubbhuset och grinden och båtplatsen är lätt att göra till något positivt och han visar stolt vägen till de olika platserna och markerar tydligt det jag önskar. Han lärde sig till och med på andra svängen att markera trappstegen till vår båt. Nog för att platsen är väldigt lätt tillgänglig längst ut på bryggans högra sida. Det hade nog varit lite svårare om båten legat mitt i en lång rad av andra båtar men inte heller det hade varit omöjligt.

Dessutom tränade instruktören en gång med att gå på och av båten med Pepsi och sedan gjorde jag det. Inte heller det var minsta problem. Båten har breda skarndäck och mantåg längs kanterna vilket så klart underlättar. Men Pepsi sprang fram och tillbaka som om han inte gjort något annat. Instruktören som givetvis inte haft anledning att träna hunden på bryggor och båtar skämtade och sa att det är lite så hon jobbar, alla hundar är förberedda för alla konstigheter vi förare önskar oss. :)

På klubbens stora grusplan körde vi också lite lydnad, följsamhet, inkallning och apportering. Vi kommer naturligtvis åka hit igen för att öva åtminstone en gång till.

Imorgon är planen att åka för första gången till jobbet. Det ska bli spännande men förmodligen ingen särskild utmaning för den här tuffingen. :)

”Grundkurs 1 med Pepsi del II

Så har dag två avslutats. Tiden går alltid väldigt fort under de här kurserna.

Idag har vi gått de första sträckorna både i koppel och i sele för första gången. Det gäller att inte fokusera på för mycket på en gång och jag prioriterar naturligtvis vägen till och från jobbet, till och från barnets skola, till och från två av barnen som bor inom gångavstånd samt båtklubben där jag har min båt.

Idag har vi börjat med det enklaste. Förutom den vanliga rastrundan så har vi promenerat fram och tillbaka till yngsta barnets skola både i koppel och sele. Det har gått alldeles utmärkt. Det är alltid ovant att gå med ny hund och hunden är ovan vid en ny förare naturligtvis. Jag ska lära mig att lita på honom (vilket inte är så svårt som många kanske tror). Svårare är att lära sig hans signaler och vara lyhörd och följsam. En ny hund kan ha svårigheter att veta hur den ska få sin förare att ”hänga med”. I vårt fall handlar det kanske mest om högersvängar, när hunden ska liksom ”trycka” mig. Då är det viktigt att jag inte går för långt fram så att hunden har utrymme att svänga åt höger.

Det låter som småsaker och det är det också men likväl viktigt och något man måste lära sig att en ny hund inte känner mig och inte är bekant med miljön och därför kanske är lite försiktigare i början.

Men det har gått bra. En annan sak är också tempot. Jag ska inte säga att jag blev orolig över det låga tempot för det går att få honom att öka farten med lite koppelkorrigeringar men även farten kommer nog att ordna sig när vi lär känna varandra.

Mitt första intryck är i alla fall väldigt positivt. Vi har redan haft många hundmöten eftersom det är ganska tätt med hundar här och många ganska ouppfostrade och skälliga och en hel del hundägare som inte riktigt vet hur man hanterar hundmöten. Då är det skönt att ha en hund som är näst intill likgiltig. Han kan givetvis titta lite och ibland känns det som om han spänner sig lite, höjer svansen och visar ”fy fan vad cool jag är och vad cool du inte är!” Det är faktiskt skönt. Min förra hund jag hade några månader hade otroligt svårt för vår tuffa miljö och framför allt alla hundmöten som nästan alltid går fel.

Idag ar vi även gått i koppel hem till en av döttrarna. Den promenaden ska vi säkert ta i sele snart. Men nu är det en trött och nöjd husse och hund som avslutar dag 2.

Grundkurs 1 med Pepsi del I

Idag är det dagen D och Pepsi har kommit! Det har varit några veckor av otålig och nervös väntan. Trots att jag har varit med om det här så många gånger förut, är det lika nervöst och spännande varje gång.

Jag har haft SMS-kontakt med instruktören som är på väg hela vägen från Göteborg. Förutom att instruktören är mycket kompetent och har rykte om sig att ta fram bra hundar så är det extra roligt att samma instruktör tränade in min frus hund för snart två år sedan. Hon bör således känna till miljön där vi bor och arbetar ganska väl vilket underlättar inträningen av nya hunden.

Jag hade förberett genom att köra iväg familjen ganska tidigt på förmiddagen för att jag skulle vara ensam när nya hunden kom så familjen fick gå över till vår dotter och roa sig så länge.

När det äntligen ringde på dörren så var väntan över. En ivrig stor svart Labrador stretade in genom ytterdörren och vi bekantade oss med varandra. Sedan släpptes hunden lös och fick springa runt hemma och nosa in sin nya miljö. Han var glad och sprang fram och tillbaka och kände in lukterna av resten av familjen och den andra hunden.

Instruktören och jag slog oss ner i köket med en kopp kaffe för att planera och prata ihop oss om de närmaste fem dagarna som vi ska jobba ihop. Inträningen är totalt 10 dagar men delas oftast upp på två tillfällen. Vårt andra tillfälle kommer ske någon gång i juli när vi fått jobba ihop en tid.

När vi satt och fikade så lugnade Pepsi snart ner sig och la sig på köksgolvet vid mina fötter. Han verkar redan ha förstått att han håller på att få en ny husse. :)

Under detta första samtal brukar också instruktören berätta mer om hunden och just Pepsi har egenheten att stjäla kökshanddukar om de hänger åtkomliga (vilket de gör i vårt kök där det oftast hänger en handduk på ugnsluckan). Sedan bär han runt på den och ylar och gnyr när han blir glad. I övrigt presenteras Pepsi som en aktiv och plikttrogen ledarhund som tar sitt jobb på stort allvar. Vi får se om jag håller med. :)

Denna första dag har vi tagit promenader i koppel och promenerat några av de rundor vi kommer börja med. Viktigast är så klart rastrundorna, dels den vanliga och sedan längre promenadrundor.

Alltid med ny ledarhund börjar man att gå rundorna i koppel. Man börjar aldrig med att ta på selen på en gång. Det är viktigt att hunden får promenera och ta in miljön i lugn och ro först. Det kommer man märka sedan när selen tas på, att hunden redan då vet vart vi ska. Redan idag kan man märka att han känner igen när vi går sträckor igen. Trots att jag haft hund sedan 1993 så slutar jag aldrig bli imponerad och fascinerad.

Hunden har så klart också introducerats för familjen och min frus ledarhund. Allt detta har så klart gått utan problem.

Jag vet sedan tidigare att den här dressören gärna rekommenderar klickerträning och det togs givetvis upp idag också. Jag har inte varit negativ till metoden i sig. Jag har ingen erfarenhet men av det jag kan om metoden så har jag varit skeptisk till om man som synskadad verkligen kan förstärka träningen med klicker. Det gäller ju att klicka precis i rätt sekund när hunden gör det man vill och det tänker jag kan vara svårt om man inte ser.

Men mer skeptisk än så är jag inte och jag har lovat dressören att försöka låta mig övertygas så får vi se om hon kan visa om och att det kan fungera även för mig. Jag ser helt klart vinsterna med det om det fungerar. Jag får rapportera i slutet av kursen.

Kvällsrastningen gjorde vi tillsammans och nu väntar Pepsis första natt i hans nya hem.

Ny ledarhund – när beskedet kommer

Jag har varit utan ledarhund i nästan tre år nu. Sommaren 2019 gick min femte ledarhund Flinga i pension efter sju år i min tjänst. Sommaren 2020 gick hon bort 11 år gammal. Hon var en fantastisk hund som älskade att jobba och desto stökigare miljö desto roligare tyckte hon det var.

Sedan den dagen har jag väntat på ny ledarhund. Jag visste att jag skulle få vänta länge eftersom jag den här gången bestämde mig för att stå i kö för en Schäfer. Jag är uppvuxen med Schäfrar och har alltid velat arbeta med Schäfer, men har inte förrän nu tyckt att det varit värt att vänta så länge. Men dels ville jag ta en paus för att analysera om jag verkligen skulle ha en hund till och dels är livet ganska lugnt och statiskt just nu vilket gör det enklare att vänta än tidigare. Och jag visste att väntetiden är lång, flera år.

Men under sommaren 2023 bestämmer jag mig efter samtal med ledarhundsverksamheten att lägga ner förhoppningarna på att de ska hitta en Schäfer. Miljön jag bor och arbetar i är alldeles för stökig och rörig för en Schäfer som ofta är lite känsligare för den påfrestningen. Man hade redan tittat på 4–5 tänkbara hundar till mig men varje gång kommit fram till att det nog inte skulle fungera.

Så jag tog det ganska kloka beslutet att låta dem leta efter en Labrador istället.

Så kom äntligen samtalet. I början av året flyttades ledarhundsverksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten För Delaktighet och jag hade lagt in de nya numren i adressboken och kopplat ringsignalen som låter som en skällande hund till just det numret.

Så när det verkligen ringde och en skällande hund hördes i min telefon hände det verkligen. Rösten i andra änden känner jag väl igen. En glad, kvinnlig röst med kraftig isländsk brytning. Vi har känt varandra i många år. Hon är en av de som matchar hundar med förare och hittills har det aldrig blivit dåligt och det finns bara en anledning till att hon ringer mig i det här läget. Jag vet redan att hon ska tala om att hon har en hund hon tror kan passa mig, men jag vet inte mer än så.

Den pirriga känslan i magen genom vårt inledande kallprat om att allt är bra så där som man gör innan beskedet kommer. Hon meddelar at hon har hittat en hund som hon tror kan passa mig, en hund som är tränad i storstad och har visat att han klarar det, för det är en hanhund.

Hans namn är Pepsi och jag gillar namnet genast. Han är svart och ganska stor. Sedan försöker hundkonsulenten beskriva hans egenskaper så gott det går, både sådant som givits av dressören som tränat honom och vad man sett i slutprovet.

Det låter fantastiskt bra och jag tackar omedelbart ja. Jag känner att man lagt ner mycket energi på att hitta rätt hund den här gången och det känns genomtänkt och bra.

Samtalet avslutas med viss planering. Inträning kommer påbörjas om ca tre veckor då dressören som tränat hunden kommer hem. Det borde bli någon gång i slutet av maj, efter den 20:e eller något sådant.

Dressören känner jag väl sedan tidigare. Vi har aldrig jobbat ihop med någon av hennes hundar förut så det ser jag fram emot extra mycket. Lite extra roligt är att min fru har fått sin första ledarhund som också kommer från samma dressör.

Nu börjar nästan en ännu jobbigare väntan, väntan på att Pepsi ska komma så att vi kan börja jobba ihop och lära känna varandra.

Ledarhundens dag 2023

Fjärde onsdagen i april firas ledarhundens dag. I år är det också mitt trettionde år som ledarhundsförare.

Det är förvisso en liten sanning med modifikation, för i skrivandets stund har jag varit utan ledarhund i snart fyra år. Min senaste ledarhund, Flinga som var en gul Labrador gick i pension 2019 då hon fyllt tio år. Efter ett år som pensionär gick hon bort 2020. Hon var min femte ledarhund och precis som de andra fyra, den absolut bästa. :)

Varför jag nu varit utan hund i fyra år är ett eget val som beror på flera saker. I första hand ville jag äntligen förverkliga en gammal dröm om att få arbeta med en Schäfer åtminstone en gång i livet. Jag har alltid köat på Schäfer men inte varit beredd att vänta. Det går ut någon enstaka Schäfer som ledarhund per år och av dessa otroligt få är det inte många som klarar av den tuffa miljö vi har här i huvudstaden. För det krävs en tuff och stabil hund. Tidigare har jag inte varit beredd att vänta den tid det kan ta att hitta en sådan hund åt mig. Behovet av ledarhund har helt enkelt varit för stort.

På senare år har jag upplevt den bristande tillgängligheten för oss ledarhundsförare som allt mer besvärande. Det har alltid varit besvär att kunna ta med ledarhunden på restauranger, gym, mataffärer och liknande trots att det enligt lag är tillåtet. På senare år har det dessutom börjat uppstå situationer på pendeltåg och framför allt bussar vilket i princip aldrig varit ett problem tidigare.

Trots att jag och många andra ledarhundsförare anmält sådan diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen DO så har aldrig något ärende gått till domstol.

Så när min senaste hund togs ur tjänst på grund av ålder, kombinerade jag mitt försök att vänta på en Schäfer med en välbehövlig paus för att fundera över om jag över huvud taget skulle ha en ledarhund igen eller om det var mer begränsande än till nytta.

Nu i sommar har jag väntat fyra år. Det har gått ut ett antal Schäfrar som ledarhundar, men bara någon enstaka till Stockholm och ingen som passat mig eller gått till någon som stått före mig i kön. Eftersom livet är mer statiskt nu då jag mest reser till och från jobbet så har det ändå funkat. Jag har förvisso varit helt beroende av färdtjänst då jag inte åker med kommunala färdmedel utan ledarhund. Jag har insett att jag blivit beroende av andra på ett annat sätt också. Jag har inte så enkelt kunnat hämta och lämna barn i skola, hämta paket på posten, ta mig till vårdcentralen eller bara något så enkelt och självklart som att ta en skön promenad på egen hand. Att vara utan hund har gjort mig fegare och avstått från allt mer saker utan att jag direkt tänkt på det. Nu överväger jag att släppa på mitt hittills absoluta krav på en Schäfer och tacka ja till det som erbjuds men ha Schäfer kvar som ett förstahandsönskemål.

Strava förbättrar tillgängligheten

Trots att jag älskar teknik och nya prylar och tjänster, upplever nog mina vänner att jag ibland är lite bakåtsträvare. Det tog ett tag innan jag skaffade Facebook och det tog ett tag innan jag började använda tränings-appen Strava. Ungefär jättemycket senare än alla mina vänner. Jag bet mig envist fast vid en äldre och lite sämre tjänst där jag blev allt mer ensam.

Fast det handlar inte om det dom tycks tro. Det beror oftast enbart på tillgänglighet. Det är liksom ingen idé att bli förtjust i något som jag inte kan använda. Och så var det med Strava inledningsvis. Men mina träningskompisar flydde den gamla tjänsten och tvingade mig över till Strava och jag ville också ha den utökade funktionalitet som Strava erbjöd.

Jag hankade mig fram tills alldeles nyligen. Hittade vägar runt problemen. Jag fick använda appen för vissa saker och hemsidan för andra och nådde till slut en fungerande lösning som jag gillar. Men för några veckor sedan tröttnade jag och skickade ett mail till Stravas support. Att det tog sådan tid innan jag gjorde det, berodde på att sådana mail brukar vara ganska lönlösa eftersom ingenting händer.

I mailet skrev jag att jag var en användare med synnedsättning som använder skärmläsare på smartphone och radade upp de tre saker som fungerade minst bra med Strava och som ändå var viktiga:

I listan med aktiviteter mina vänner genomfört kunde jag inte trycka på ”tumme upp”-knappen för att ge dom beröm. Jag var tvungen att öppna upp respektive aktivitet för att trycka på knappen.
När jag öppnade upp en aktivitet och tryckte ”tumme upp” blev den förvisso intryckt men jag fick ingen information om det. Jag kunde stänga aktiviteten och öppna den igen några minuter senare. Då kunde skärmläsaren indikera att jag hade tryckt på knappen.
Ett segment, en del av en sträcka där man kan tävla med sig själv eller andra kan man markera som ett favoritsegment för att hålla koll på sin placering. Jag kunde trycka på knappen men hade ingen aning om den var tryckt eller inte. Det var en knapp av typen ”av eller på” och det hände att jag tryckte på en knapp som redan var tryckt och så blev segmentet istället avmarkerat som favorit.

Det var de tre saker som störde mig mest. Det finns givetvis mer mindre saker som kan bli bättre, men det där var det jag skickade.

Svaret kom blxitsnabbt. Först med ett ”tack för informationen” och en kompensation eftersom jag just betalat för premiummedlemskap just för att få tillgång till utökade funktioner kring just detta med favoritsegment. Det var stort så. Vidare skrev man att man skulle vidarebefordra mina synpunkter till app-utvecklarna och just det har jag hört förr. :)

Någon dag senare kom ett nytt svar. App-utvecklarna hade redan identifierat problemet. Mer än så, man hade en tidsplan på att det skulle vara åtgärdat. Man beklagade att det inte skulle ske förrän vid en uppgradering i juli.

Nu är vi i juli och idag kom en ny version av Strava. Det stod ingenting om ”tillgänglighet” eller ”accessibility” i informationen om vad som var nytt, men det räckte med en snabb koll för att konstatera att ALLT jag framfört nu var åtgärdat. :)

Vår värld omkring oss håller kanske på att förändras lite. Tillgänglighet börjar bli mer känt och passerar mångs läppar allt oftare. Jag är bara en otålig själ som tycker det går för långsamt av den enkla anledningen att jag tills dess saker och ting åtgärdas, är utestängd eller kraftigt begränsad från sådant som andra tycker är roligt och nyttigt. Därför blir jag kanske extra, för andra obegripligt glad när det i sådana här ganska ovanliga fall går fort och lätt och där man möts av direkt förståelse. Jag har träffat många sådana genom mitt liv, ”riktiga” programmerare som ser ett problem som en utmaning som ska lösas och inte som ett hinder. Och jag älskar sådana människor i vilken situation ni än dyker upp! Sådant förändrar faktiskt livet för andra människor, i smått som detta, men även i stort som annat.

[tags]Cykel, Cykling, Löpning, Strava, Träning, Tillgänglighet, Accessibility[/tags]