Ojoj, instruktören har åkt hem och vi är inne på fjärde dagen på egen hand. Det har naturligtvis gått alldeles utmärkt.
Idag var jag och Pepsi tvungna att gå en ny sträcka som vi inte tränat in med instruktör och detta redan på fjärde dagen. Man brukar avråda från det generellt och med goda skäl men idag skulle jag klippa mig och hade inget val.
Vägen till frisörsalongen är verkligen inte lång.vi ska runda en stor korsning utanför vårt hus, tre övergångsställen för att komma på rätt trottoar och sedan är det 50 meter till dörren. Man kan nästan se salongen från mitt köksfönster, så nära är det.
Ändå är det nu det kommer visa sig om vårt samspel fungerar och hunden förväntas dessutom leta upp ett okänt övergångsställe och entré han inte varit vid förut. Jag hittar naturligtvis och kan ge honom gott stöd.
– Sök stolpe, när vi närmar oss det tickande övergångsstället.
Pepsi vet naturligtvis att det är dit vi ska.
– Sök in, säger jag när jag vet att vi har entrén bara några meter bort.
Det är en glasdörr i en lång glasvägg. Ändå går han rakt fram till handtaget i metall och ställer sig och glatt viftar på svansen. Han får en klick med klickern och en godisbit.
Inne hos frisören Amanda och hennes kollegor charmar han givetvis alla. Inte ens när han bryter mitt kommando plats, reser sig och börjar ta en liten promenad medan husse sitter fjättrad i stolen väcker det något annat än skratt. Han kommer tillbaka och lägger sig åter vid min sida, alldeles lagom ivägen för Amandas rörelsefrihet men hon säger bara att det går bra.
När vi är klara er jag kommandot;
– Sök ut, och Pepsi går rakt fram till utgången och vi går tillbaka ut på gatan. Vägen tillbaka till de tre korsningarna och slutligen vår port går lika lätt som om han inte gjort något annat de senaste åren.
Trots att jag är över 50 och har haft fem ledarhundar blir jag nästan rörd av lyckan och fascinationen. Den känslan verkar aldrig gå över och det är väldigt bra. :)