Så har vi då deltagit i den sista obligatoriska kursen. Det innebär väl att vi nu är ett etablerat team efter ganska exakt ett år tillsammans.
Kursen ägde rum på Fristads folkhögskola utanför Borås. Det innebar en ganska lång resa och tågbyten vilket alltid stressar lite när man inte vet om ledsagningen kommer att fungera eller ej, men resa både dit och hem gick alldeles utmärkt. Jag hade aldrig varit här förut men den nya miljön oroade mig faktiskt inte så mycket. Vi hade också tur med vädret. Lite blåsigt och svalt men tack och lov inget regn.
Har man som jag haft några tidigare ledarhundar brukar dessa kurser inte innebära några direkta överraskningar. De praktiska övningarna och teoretiska passen brukar vara ganska lika. Bland deltagarna kände jag bara en sedan tidigare men det var ett trevligt gäng med ganska hög medelålder.
Maten gick det verkligen inte heller att klaga på. Man fick ta själv och därmed inga problem med påfyllning om man var extra hungrig någon dag. Rummen var väldigt spartanska men ingenting att klaga på.
Alltid när jag åker från dessa kurser — eller nästan alltid i alla fall, känner jag mig så taggad och inspirerad. Det är roligt att träna i grupp och enskilt och det är fantastiskt att se vad våra hundar presterar. Om jag innan kursen kanske hade lite fördomar om den höga medelåldern, att det kanske skulle vara lite segt och ”såsigt” så hade jag i vart fall fel. Det var väldigt hög nivå på oss förare och våra hundar. Övningarna kunde därför bli ganska avancerade och det är sådant man inte riktigt lika enkelt kan öva på hemma i sin ensamhet.
Hundar och förare är naturligtvis väldigt olika och vi lever i olika miljöer och har olika förutsättningar. Men gemensamt var hur väl alla fungerade. Hundarna var som sagt väldigt olika. Någon hade bara ögon och öron för husse eller matte medan någon gärna tog en extra sväng innan den kom till sin förare och även temperamentet skiljde åt en hel del.
Det jag mest imponerades av och tog med mig hem var framför allt två saker som jag kanske inte riktigt väntat mig av min hund. Att han är väldigt duktig för sin ringa ålder och efter att bara ha varit i tjänst ett knappt år vet jag redan.
Först hade vi väldigt avancerade inkallningsövningar. Det började enkelt med inkallningar en och en medan de andra hundarna var kopplade men väldigt snart blev det mycket mer avancerat. Vi skulle kalla in våra hundar på långt avstånd med gruppen av andra hundar och förare utspridda mellan en själv och hunden och till slut skulle alla hundar ligga lösa utspridda över ett stort område och kallas in en och en.
Det var en fantastisk övning. Alla hundar klarade det perfekt och det var så stort att känna att även jag och Pepsi klarade detta.
Det andra som fick mig att känna mig nästan religiös var när vi gick hinderbana. Det var en väldigt enkel hinderbana med lite koner och rör uppställda. Vi gick några gånger en och en och hinderbanan gjordes något svårare. Alla hundarna klarade det fint.
Mot slutet kom den avancerade övningen. Vi gick hinderbanan två och två samtidigt från varsitt håll. Mitt i hinderbanan möttes man och då skulle hundarna både ha koll på mötande ekipage och hinder och vart det var lämpligt att mötas. Hundarna som förvisso vid det här laget kände varandra möttes nos mot nos på någon decimeters avstånd men jobbade ändå perfekt förbi varandra med svansarna rakt ut eller upp i vädret.
Jag vet ju, det här är min sjette ledarhund. Jag vet vad samspelta hundar och förare kan förmå, men det hjälps ändå inte, det känns lika stort varje gång.
Ett litet mörkt moln finns dock. Jag tog upp mina bekymmer med fyrverkerier och nära folkhögskolan fanns också en skjutbana som man hörde på avstånd på kvällarna. Instruktörerna såg då med egna ögon min hunds reaktioner och de verkar bekymrade. Vid avslutningen har vi nu bestämt att jag ska få hembesök för bedömning inom några veckor. Att ha en hund i förorten som är skotträdd och till följd av det också nu mörkrädd är inte så bra, det förstår jag. Men tanken på att han ska tas ur tjänst nu när vi blivit så bra känns otroligt jobbig.
Men en sak i taget.
Upptäck mer från Nomell.Se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
