Jag vet ju hur det kan vara med mig, särskilt den mörka tiden på året. Men det är likväl väldigt jobbigt. Kroppen känns helt tom på energi, lust till ingenting och förmåga lika med noll att ta sig för något alls. På något sätt vill jag ju träna och på balkongen står motionscykeln och inne finns skivstång, hantlar och bredvid står löpbandet. Jag har satt upp tydliga mål och det finns att göra. Under resan till Nicaragua i höstas tappade jag 5kg och fick en massa muskler, men musklerna är borta och kilona är tillbaka nästan allihop.
Det är lite jobbigt när inget man tänker på känns speciellt glädjande av det jag normalt sett tycker är roligt. Jag skulle kunna åka in till jobbet och snickra färdigt på hur många poddradioavsnitt som helst och lägga ut, jag skulle kunna drömma om sommarens båtsäsong eller se fram emot värme, semester och cykellopp.
Men det känns bara tyst och tomt inuti. Jag borde åtminstone ställa mig i duschen och raka mig om jag nu inte tänker träna idag heller, men till och med det känns nästan oöverstigligt jobbigt. Det mesta känns kort sagt meningslöst och tråkigt och det är supertrist!
Idag har jag suttit med tangentbordet i knät och försökt skapa ett utkast till blogginlägg som handlar om synen på funktionshindrade i arbetslivet och hur man använder lönebidrag. Det är något jag fundeat mycket på genom åren och det finns något lite skrämmande i människosynen där som jag skulle vilja få ur mig. Men hur allmänt jag än försöker skriva, kommer jag trampa folk, inte bara på tårna utan hela foten. Kruxet är att trampa så många på fötterna så att inte bara en eller ett par blir utpekade. Jag vill ju skriva så som jag tänker och känner, men funderar också lite över konsekvenserna.
Jag har ju haft tur i mitt 15-åriga bloggande. Jag har inte råkat ut för några elaka nättroll och inte fått några arga hatbrev. Kanske för att jag skriver så platt, allmänt och tråkigt att inte ens nättrollen orkar reta upp sig.
Men jag känner mig begränsad när det gäller vad jag kan skriva om. Handlar det om att jag är feg, inte vågar stå för vad jag tycker, att folk ska tycka illa om mig? Till priset av att inte vara helt ärlig kombinerat med att det kanske känns meningslöst och inte leder till någon förändring.
Texten om lönebidragsanställda synskadade ska i alla fall bli mitt nästa inlägg där jag nog sticker ut näsan en del. Jag ska dessutom g ut i stora grupper synskadade och be dem läsa och reagera när inlägget är postat. Om man är rädd för att hoppa fallskärm är kanske bästa sättet att hoppa? :)
Sedan ska jag nog smälta middagsmaten och även om det blir lite sent ändå springa eller cykla minst en mil. Jag vet ju hur skönt det känns i kroppen efteråt.
I morgon börjar en ny arbetsvecka och helgen blåste förbi utan att jag hann med. I går gick mesta tiden åt att vara bakis. Inte för att det varken blev särskilt vått i fredags när jag var på puben eller ens särskilt sent. Men dagen efter är ändå helt förstörd efter ölintag om än väl så försiktigt.
Veckan som kommer bjuder vad jag vet inte på några överraskningar. Jag hoppas på att få äta lunch med ”Mot Alla Odds-Rickard” som jag inte träffat sen vi kom hem från Nicaragua. Han försvann en månad till thailand på förlängd solsemester, sydamerika räckte tydligen inte ;) Sedan har han nog haft många som dragit i honom till skillnad från mig :) Oj, där lät jag lite bitter och avundsjuk, förlåt! :)
Men jag skulle verkligen behöva hjälp med att bli av med känslan ”stick en kniv i mig, jag skulle inte känna någonting. Jag är odödlig, eller redan död!” Det är ingen bra känsla. Inga djupa dalar men heller inga toppar.
Happy sunday!
[tags]Söndag, Helg, Tristess, Tråkigt, Uttråkad, Rastlöshet, Tankar, Ledsen, Sorg, Depp, Deppig, Ork, Lust, Arbete, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Synskadade, Lönebidrag, Mot Alla Odds[/tags]