12,7 mil på cykel igår kändes i kroppen i morse när jag vaknade. Mitt vänstra knäveck som började kännas av igår efter typ halva streckan kändes fortfarande lite stelt men gjorde inte lika ont som igår. Jag är inte speciellt orolig, det känns som några muskelfesten har fått slita lite. Jag körde kanske lite för hårt igår när det gäller att dra med bakre benet när man trampar. En kort stund i sängen undrade jag om det var en bra idé att köra idag igen, men hellre försöka än banga utan kamp :) Och så fort jag började röra på mig kändes det genast lite bättre.
Klubben samlas kl10 i Västerhaninge och min pilot Daniel kom hit en stund före. Vi cyklade ner till Västerhaninge, en uppvärmningsstrecka på 5–6km. Ett gäng på typ 10 cyklister möttes där och sedan gav vi oss av söderut längs gamla Nynäsvägen. Första målet var kafé Rosenhill som är ett välbesökt delmål bland annat av cyklister och detta blev fjärde besöket för mig. Cyklingen ner längs Nynäsvägen gick bra. Vi deltog i klungan och var med och roterade och det flöt på bra. En lärdom jag gjorde idag var att vi som cyklade tandem fick hålla igen utför för att inte lämna klungan och terrängen och tempot gjorde att vi hängde med bra uppför också. Jämfört med hur splittrat det kändes igår så tror jag det är mycket bättre att vi håller ihop i fortsättningen. Det innebär att tandemekipagen får bromsa lite utför och övriga cyklister får hålla igen lite uppför. Det är något teamet får lära sig inför Vätternrundan.
Men på väg mot Stora Vika ökade tempot i klungan som var fullt av duktiga tävlingscyklister och efter en stund bestämde vi att hänga av från klungan och ses vid Rosenhill. Tempot hade börjat bli ojämt och min nivå var inte i närheten av deras och dessutom drogs jag med mitt knäveck från igår.
Nästan framme vid Rosenhill körde vi ikapp en ensam cyklist som också hängt av från klungan och vi slog följe till kafét. Där fanns ingen från den övriga gruppen så de måste ha avstått från fika och paus och kört vidare.
Det blev en traditionsenlig Latte med kardemumma, kanelbulle och Fanta innan vi som återstod av gruppen vände hemåt.
Självklart känns rumpan och benet och mjölksyran i lårmusklerna kom allt snabbare i allt kortare uppförsbackar mot slutet och medelhastigheten blev knappa 25km/h. Men det kändes ändå bra att ha cyklat nästan 13 mil igår och nästan 10 idag och ändå känna att jag inte är helt slut. Med mer träning kommer detta bli perfekt och det som såg så dystert ut för en stund sedan, att inte ha någon att cykla med inför Vätternrundan, ändrades. En avlägsen bekant och före detta kollega hörsammar mitt nödrop och nu har jag inte bara en cykelintresserad som bor nära och vill cykla, utan råkar också vara gammal proffscyklist som det finns mycket att lära av.
Under dagens cykling med CK Falken kände jag inget av den irritation som känts i andra sammanhang när man som tandemcyklist velat haka på en klunga. Lite tveksamma i början kanske för att vi ser tunga och otympliga ut och en del kanske tycker det är läskigt att ligga nära oss. Men många frågor blev det och jag åtminstone hoppas att de fick uppfattningen om att det gick bra att ha oss med i klungan och inte bara ligga sist utan även vara med och rotera. Riktigt inspirerande att cykla många tillsammans.
Nu ska jag vårda rumpan och trösta mig med att man får snygga ben vad det lider och att jag inte kommer dö under Vätternrundan.