Zwift – SZR Autumn Race Series #15 2017

Bild: Zwift SZR Race

Den 15:e och sista deltävlingen i den svenska höstserien. Det börjar kännas tjatigt att blogga varje enskilt race. Jag kommer inte göra det i fortsättningen om inget speciellt händer. Nu hade jag påbörjat och mitt ordningssinne tvingar mig att avsluta.

Idag var det London som gällde och som arrangören hotat med, blev det en jobbig rutt som avslutning på serien. London Pretzel är 56km vilket är det längsta vi kört i serien, dessutom med två duktiga stigningar mot slutet. Annars ganska platt terräng.

Kände mig som vanligt stark i början men såg att jag direkt tappade på en del av de jag följer som jag tidigare var jämbördig med. Jag slet som ett djur men det gick ändå inte.

Innan resultaten är justerade hamnade jag runt plats 35–37. Det var inte så många som körde idag så det var nog väldigt långt ner i C-gruppen. Min medeleffekt var lägre igen och jag hade svårt att få upp pulsen. Det var väldigt varmt i lägenheten idag vilket säkert påverkade lite. Men bortförklaringar hit och dit, jag var dålig helt enkelt.

Men roligt var det som vanligt och dom flesta verkar inte ha haft några problem. Jag har deltagit i alla 15 deltävlingarna och är därmed med i utlottningen av avslutningspriser som är väldigt fina från Cykloteket, däribland en trainer. Den vore kul att vinna. :)

Nu blir det några dagars vila. I helgen blir det nya utmaningar.

Zwift – SZR Autumn Race Series #14 2017

Bild: Zwift SZR Race

Idag var det dags för den näst sista deltävlingen i höstens serie. Den sista blir mellan jul och nyår, en vecka förskjutet på grund av ett fel i Zwift för några veckor sedan som gjorde att ett race blev inställt.

Idag var en tung bana, 4 varv på ”Hilly Reverse” som är ungefär vad det låter som, en ganska kuperad bana på ca 9km per varv. När vi kör den baklänges som idag slipper man den värsta backen, men den är jobbig ändå kan jag försäkra.

Det gick väl ungefär som vanligt för mig, snittade på 200 watt och hamnade idag på plats 37, men jag har ingen direkt koll på hur många som deltog i C-gruppen. Men jag känner mig nöjd ändå.

Zwift KISS Men’s Crit Series #1

Bild: Zwift race

Bild: Zwift race

Idag startade en ny tävlingsserie, ”KISS crit Powered by Tacx” för män och kvinnor. En serie av 10 tävlingar med start idag och slut i slutet av februari. Det lottas ut priser efter varje race, delas ut poäng till dom 20 bästa i varje kvinnorna och männen och dom som i slutet har bäst poäng får komma och köra live senare nästa år.

Dit hör dock inte jag. Jag ställde upp ikväll för att det är kul och för att det var rysligt många anmälda, över 500 när jag kollade en stund före start. Otroligt populärt.

De senaste gångerna det varit stora events i Zwift har det varit krångel med inloggning när alla loggat in på en gng ett par minuter före start. De har haft stora serveruppgraderingar så jag var ganska nyfiken på hur det skulle funka nu. Själv loggade jag in 20 minuter före start och anslöt mig till eventet i god tid för att sitta och värma upp och inte riskera krångel genom att logga in precis vid start.

Men allt verkar ha gått bra, jag har än så länge inte sett några mängder med klagomål och vi var över 3500 online före racet.

Banan var ”Volcano Circuit CCW”, en 4,1km lång varvbana och ganska platt. 7 varv skulle vi köra idag.

Jag kände mig fortfarande inte helt taggad. Det var ett ganska sent race för att vara mitt i veckan med start kl21. Men det funkade ganska bra trots att frun la minstingen och märkligt nog sover han gott till det monotona ljudet av trainern.

Även om det var jobbigt så var det kul att fräsa runt där bland flera hundra andra. En ganska platt bana med några små korta motlut men det kändes i benen ändå. Det blev ändå bättre effekt än igår med 196 watt, 2,9 w/kg. Fortfarande en klar C-kategori. Jag slutade på plats 326, en bit under mitten, så det får jag väl vara nöjd med.

Men nu ska jag nog följa det jag egentligen själv redan vet och dom råd jag fått; att öka på mängdträningen i lägre zoner. Hittills har det bara blivit mellan 50–100km per vecka med något enstaka undantag då jg fått till mer, och nästan allt har varit högintensiva race. Det är nog inte så konstigt att jag känner mig slut i kroppen. Så i helgen får det bli lite mer mängdträning istället.

Zwift – SZR Autumn Race Series #12 2017

Bild: Zwift SZR Race 5 sekunder till start

Bild: Zwift SZR Race

Kvällens 12:e race i serien var nog mitt sämsta. Det kändes dessutom i kroppen att det gick extra dåligt.

Banan för kvällen var den nya ”Road to ruins”. Jag körde mest för att vara med. Efter flera veckors förkylning med rethosta borde jag kanske tagit det lite lugnare. :)

Redan uppe för första två backarna var det i princip slut för mig. Jag orkade lite intervaller, fick vila en stund och kunde trycka på igen och så fick jag hålla på in i mål. Men sista milen gick fötterna mest runt tycker jag.

Jag slutade på plats 71 i C-gruppen, ganska nära slutet av ett knappt hundratal startande.

Men jag känner mig nöjd och behagligt trött i alla fall.

Zwift – SZR Autumn Race Series #11 2017

Bild: Zwift SZR Race 9 sekunder till start

Bild: Zwift SZR Race

Nummer 11 i serien avklarad. Jag har nu backat ner i C-gruppen en stund och där hävdar jag mig lite bättre just nu. Kroppen är förkyld men jag valde att köra ändå. Målet var som vanligt vi sjukdom, att ta det lite lugnt och som vanligt var det omöjligt att hålla. Race är race och då blir man taggad. :)

Idag var det 1 varv på banan ”Figure 8”, en av mina klara favoriter. På grund av att resultatsajten är ombyggd, kan jag inte längre se hur många som ställde upp på startlinjen i varje klass och totalt, men närmare 300 var anmälda kort före start. I min klass hittar jag 80 resultat och jag själv hamnade på plats 35. Hela resultatlistan kan man se .

Det gick som vanligt, jag tappade den stora klungan efter en av tre delsträckor. Det berodde nog mest på att jag inte var taktisk där det behövde tryckas på. Det går inte att hålla sig i klungan enbart på ljudbilden. Så jag körde nog ganska ensam sista två tredjedelarna av tävlingen. Jag väljer att se det positivt, att jag får mer träning av att slita hårt utan draghjälp av några klungor. Det lär ändå kunna skilja på upp till 40% om man får draghjälp av en stor klunga.

Ännu ett bra träningspass är över och jag har faktiskt krampkänning i låren. :)

Zwift – SZR Autumn Race Series #10 2017

Bild: Zwift Race, 2 sekunder till start

<img src=”https://nomell.se/wp-content/uploads/2017/11/2017-11-22_1940461_clean-300×169.jpg” alt=””Bild: Zwift Race” width=”300″ height=”169″ class=”alignright size-medium wp-image-24778″ />

Förra veckans race blev inställd. Någon halvtimme före start blev Zwifts inloggningsservrar kraftigt överbelastade och dom allra flesta lyckades aldrig logga in och jag var en av dom. Endast ett 30-tal verkar ha kommit iväg. Självklart var frustrationen stor och mycket klagomål av det vanliga om att inte få valuta för pengar och liknande tråkigheter. Så racet ställdes givetvis in och flyttades fram en vecka och idag var det inte problem trots närmare 4000 inloggade.

Jag som backat lite i min form flyttade ner mig till C-klassen. Det var ingen mening att köra kvar i B-gruppen längre eftersom jag så klart presterade under gränsen så jag kan köra i C utan att riskera att bli diskad. Jag dras fortfarande med familjens förkylning dessutom så jag tänkte inte vara särskilt dristig denna kväll annat än att genomföra racet som ett bra träningspass.

På grund av jobbet och trafiken kom jag hem strax efter kl18 och när middagen var klar var det 11 minuter till start. Det blev ombyte och inte mycket tid till uppvärmning. Men som tur var fungerade all teknik utan problem.

Idag körde vi två varv på banan ”Vulcano Climb”. Varje varv är 22,4km och omfattar en del klättring. Kanske inte så brant men långt. :) Det är ändå en kul bana och det är backar mina ben behöver mest av just nu för att komma igen.

Första varvet gjorde jag på dryga 36 minuter och låg i en stor klunga. Jag tappade dom ungefär på samma ställe, som jag tolkar det utan att kunna se skärmbilden, för att jag inte hängde med att trycka på i småbackarna och har man tappat klungan är man rökt.

Andra varvet låg jag nog mest ensam eftersom varvtiden blev dryga 39 minuter. Det är en enorm skillnad att ligga i draften från en klunga mot att nöta själv, både fysiskt och mentalt.

Men jag gick i mål med värkande ben och det är det viktigaste och det var som alltid riktigt roligt.

Just nu är funktionen för resultatlistorna ur funktion så det kommer dröja lite. Jag har ingen aning om hur jag hamnat.

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #8

Bild: Zwift race, 5 sekunder till start

Bild: Zwift race efter start

Ikväll var det dags för en plågostund igen, den 8:e deltävlingen i SZR Autumn Race Series 2017. Ikväll körde vi en av de nya rutterna som lanserades med den senaste djungelexpansionen, ”Big Loop” på 41km.

Det var en rolig rutt jag lär köra igen. Först upp och över det vanliga berget, i runda slängar dryga 40 minuter uppför innan det bär av ner igen och in i djungeln för att avslutas genom vulkanen. En ganska tuff bana med mycket klättring, precis vad jag behöver. :)

Racet då, ja det gick ungefär som vanligt. Hängde med en stor grupp en bit upp för berget men tappade sedan och slet nog själv stora delar av resterande race. Jag känner att det är svårt att hålla motivationen uppe och trycka i det där lilla extra när jag inte kan se vad som händer i racet. Jag kan egentligen bara veta vart på banan jag är samt höra om jag är ensam eller har en eller flera omkring mig. en inte om jag är bakom eller framför. Så hör jag ljudet av andra cyklister avlägsna sig, vet jag inte om jag har tappat eller kört förbi.

Men just nu är tävlandet för mig bara som extra kryddade träningspass. Bara vetskapen att klockan tickar och att det står flera hundra på startlinjen gör att det blir extra kul. Idag verkar över 350 perosner anmält sig och startat. I min grupp ser det ut som att 138 startade och ett par som bröt och just nu, innan resultaten är genomgångna och godkända, ligger jag på plats 114 i B-gruppen. Jag kör helt klart inom marginalen för C-gruppen, men ligger kvar i B för att inte riskera att bli diskad, om jag någon dag helt plötsligt skulle börja prestera bra igen.

Riktigt vad som hänt med min prestation vet jag inte. I vintras och våras kunde jag ganska lätt hålla 240 watt och höjde min FTP till2 70 watt. Idag fick jag ett snitt på 210 watt. Förvisso utan att ha ihjäl mig fullständigt, men ändå långt ifrån mina tidigare värden. Om det beror på att jag cyklat mycket mindre under sommaren och hösten till förmån för löpningen, om det är något fysiskt knas i kroppen jag inte känner av än eller om det är tekniska problem med båda mina effektmätare vet jag inte. Det senare är inte så rimligt. Jag har provat både med min trainer Wahoo Kickr och mina effektpedaler, dessutom två uppsättningar, Garmin Vector 2. Båda har en noggrannhet på +/-2%.

Så tekniken beror det nog inte på. Kvar återstår bara något fysiskt fel på mig, eller det faktum att jag från årsskiftet fram till midsommar, cyklade ca 3500km och från midsommar fram till nu endast ca 1600km. Det är ändå en viss skillnad. Frågan är om man tappar så mycket på det, men det gör man säkert.

Det beror inte bara på löpningen. Som jag skrev i min förra ”racereport”, så är jag även i en svacka. Egentligen inte när det gäller Zwift och inomhuscyklingen, utan som tidigare när det gäller utecyklandet. Jag har tidigare skrivit om att lägga min förhoppning att bli elitcyklist på hyllan då allt bara kändes väldigt hopplöst. Sedan hämtade jag mig igen och fick nytt hopp när jag vann SM-guld både inne på bana och utomhus.

Nu är jag där igen fast tanken har vuxit sig starkare. Jag överväger helt att sälja mina cyklar och tävlingshjul och helt sluta med utecyklingen. I år har det blivit ett fåtal träningsrundor ute, lätta att räkna på ena handens fingrar och ett par motionslopp. Det är nog färre än 10 tillfällen totalt och glädjen i det har börjat tappa färg eftersom jag bara känner mig beroende av andra och jag bara blir besviken på mig själv alla gånger det inte kan bli av trots att jag vill, och till och med de gånger det blir av för att det sker så sällan.

Jag tror, att när jag tagit mig ur den här svackan säljs cyklarna och jag köper inomhusträning för pengarna istället. Vi får se.. Och jag hoppas träningsglädjen återvänder.

Här kan man i alla fall se aktiviteten på Strava:

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #5

Ikväll gick denfemte deltävlingen i SZ Auumn Race Series 2017. Idag på in favoritbana, Watopia Figure 8. cCa 30km ganska platt men lit lätta pp- oh nedförsbacar.

Jag hängdesom vanligt med entor gruppden första tredjedelen av varvet när jag kände mig fräsch, men sedan blev det so tidigare, svår att trycka på ochhänga med. Jag låg och pendlade runt 3,0 wat per kilo. Det lade mig påen 97e placering av totalt ca120 startand i B-gruppen, så det var inget vidare och jagär inte särskiltnöjd.

Jag undrar så klart vad det beror på, men egentlien är förklaringen enkel. Idag bytte jag effektmätare från mna Garmin Vector-pedaler till min tainer som har sama precition men det gjorde ingenskillad. Det var i och försig bra att veta att det är mig det är felpå och inte tekniken.

Men tittar g i min statistik så har jag halvrat min cykelmängdunder sommar och höst jämfört med i våras. Jag är därför långt ifrån min topp som jag nådde i vintras.tillbaka dit och jag har tid på mig.

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #4

Ikväll gick den fjärde deltävlingen i SZR Autumn Race Series 2017. 42km på Londons långa, platta bana.

Jag hade en del teknikstrul före start. Jag hade inte tänkt värma upp så länge eftersom jag inte gick in så hårt för något annat än ett bra träningspass idag. Men efter några hängningar och omstarter så blev uppvärmningstiden mindre än 5 minuter.

På startlinjen stod 653 cyklister denna gång, varav 207 i B-gruppen där jag körde. Det känns som någon sorts otroligt reckord, fantastiskt roligt att vår serie blivit så populär.

När racet väl rullade igång blev det just så hårt och plågsamt som förväntat. Jag tog det ändå lite lugnt för att orka hela vägen in i mål. Vi skulle köra tre varv på den platta banan och den innehåller inte mycket motlut. Vi som väger lite mindre har något svårare att hävda oss på de här platta banorna och det märktes också när jag körde om många i uppförsbackarna och blev direkt omkörd på platten igen. Samtidigt är dessa platta snabba banor också väldigt roliga på lite kortare distanser.

Jag ramlade snabbt ner och pendlade mellan plats 60 och 90.Mot slutet tryckte jag på så mycket jag förmådde och slutade på en 63:e plats. Jag är inte helt nöjd med min insats men det kan bara bli bättre.

Nästa vecka går racet på Watopias Figure 8 som är en av mina favoritbanor. Den rutten kan benen utan och innan och det hoppas jag ska hjälpa mig planera fördelning av uttaget lite bättre.

Här kan man se hela resultatlistan.

Zwift – SZR iTT Race 03/10/2017

Idag fick jag äntligen till höstens första tempolopp. Jag har tvingats avstå ett par tre lopp på grund av andra aktiviteter, men nu kände jag mig taggad. Förvisso har jag 8km löpning i benen från lunchtid idag och förväntade mig inga stordåd.

Loppet gick på London Classic-banan som är den kortaste och plattaste banan. Dryga 16km, fullt ös från start till mål. Man kan tycka att 16km och dom dryga 25 minuter loppet tog borde vara så svårt, men pulsen är snart hög och mjölksyran i benen ett faktum.

Jag rullade in på plats 22 och kände mig nöjd med det. Här kan man se aktiviteten från Strava:

Zwift- Bicycling Fall Classic 2017

Idag var det dags för Bicyling Fall Classic i Zwift, ett virtuellt Gran Fondo. 72km längs Watopias tuffaste bana, ”The Pretzel” som går över den vanliga backiga banan och bergen, både baklänges och framlänges. Det innebär en total höjdmeter på 1333 meter.

Jag var lite ”rädd” för passet då jag inte kört så långa sessioner på länge och då det gått ganska dåligt för mig under de senaste racen, med kramp och illamående. Det hänger i sin tur ihop med alldeles för lite cykling dom senaste 2 månaderna.

Så målsättningen för idag var att ta det lugnt och metodiskt. Det var ingen tävling utan mer ett ”motionslopp”. Jg har nog bara kört The Pretzel en gång tidigare för ett drygt år sedan. Då tog det mig 2 timmar och 41 minuter att ta mig runt och inkluderade en del vilopauser upp för bergen. Det är som sagt en mycket fostrande rutt.

Den här gången ville jag ta mig runt utan pauser och helst utan att behöva bryta på grund av kramp och illamående.

Det började sådär med att jag blev stående i startfållan när starten gick i någon minut. Min wattmätare och trainer fungerade, men min avatar kom inte iväg direkt. Det berodde säkert på att det var närmare 600 anmälda och över 1000 inloggade och min dator är inte den modernaste.

Men efter en stund fick min cykel fart och jag rullade iväg. Jag bestämde mig för att inte jaga utan ta det i mitt tempo med enda målsättningen att gå i mål.

Första svängen upp för berget kändes lätt och jag fick tvinga mig att hålla igen. Ca en mil uppför är en bra bit och det tog mig idag ganska precis 40 minuter att nå toppen, 3 minuter sämre än mitt personbästa tror jag. Så jag kände mig ganska nöjd ändå. Men jag fick ligga på lilla klingan fram för att inte göra slut på benen.

Sedan väntade några mil utför och lätt kuperad terräng jämfört med bergen. Jag tog in på många iB-gruppen där jag startade och tryckte på lite extra på väg ner för berget där jag hann ifatt ett stort gäng.

När den femte milen närmade sig var det dags att klättra upp för berget igen, från baksidan denna gång. Man passerar inte den snöklädda toppen förbi radiotornet längs den vägen och den extra klättringen klarade jag mig bra utan kände jag.

Utför berget för sista gången gick bra och jag orkade fortfarande ställa mig upp och trycka på i dom små knixarna uppför. När jag kom ner för berget och hade ca 7km kvar till mål var det förvisso platt, men också lite mört i benen. Det blev ändå en liten slutspurt i mål där jag tävlade med en tysk, men efter att jag kört om honom med några hundra meter kvar till mål, tog låren slut och han tog mig på slutet. :)

Som sagt, i juli förra året rullade jag runt på 2:41 och idag blev det 2:18. En ganska rejäl förbättring och jag var ändå inte ”död” när jag klev av cykeln. Lite stumma ben och kläderna kunde vridas ur, men i övrigt kändes det bra. I min grupp där det kanske var 120–130 anmälda, rullade jag i mål på plats 51. Ett snitt på 214 watt och 22 minuters personlig förbättring känner jag mig mycket nöjd med och det blev ett ordentligt träningpass. :)

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #3

Bild: Zwift race

Bild: Zwift race före start

Bild: Zwift race start

Bild: Zwift race

Bild: Zwift raceDagens Zwift SZR Race var den tredje deltävlingen och gick 2 varv på banan i Richmond, en förädiskt platt bana fram till slutet då det går konstant uppför hela vägen in i mål.

Mitt race idag kan även det sammanfattas som en usel prestation. ”Håll”, kramp och illamående. Och, utan att ge för mycket oönskade detaljer, med bara ett par kilometer kvar till mål fick jag ta en paus på ett par minuter och fick sedan mest för syns skull rulla i mål på en usel tid. Jag blev lite full i skratt i all förödelse när jag tänkte att det ändå är tur att man cyklar online mot andra hemma i vardagsrummet i sin ensamhet så att ingen ser vad som händer. :)

Första varvet gick bra, då blev det personligt reckord. Jag kände mig stark och hängde med en stor grupp. Jag snittade 237 watt med en puls på 165bpm. Målsättningen var just att ta det lite lugnare första varvet för at orka med motluten och framför allt andra varvet. Men det är allt för lätt att köra på när det känns bra.

Men när motluten kom på första varvet blev det inget reckord, men väl 265 watt i medeleffekt. Men jag kände mig onaturligt mör när jag påbörjade mitt andra varv. Det gick ganska fort innan det vart klart att jag inte skulle orka hålla i resten av loppet. Jag rullade ut på andra varvet utan ork i benen och jag kände mig rätt frustrerad. Sedan blev det bara värre och slutade som det gjorde. Andra varvet blev ca 4 minuter sämre än det första och 3 minuter av dessa berodde på min nödvändiga paus.

Ändå valde jag att rulla i mål på en 89:e plats av ca 105 startande i B-gruppen. Det är ganska långt ifrån vad jag presterade under förra hösten och våren.

Men det har blivit lite cykling dom senaste 2 månaderna till förmån för löpningen och det märks tydligt. Krampen och illamåendet kommer sig helt säkert av dålig kosthållning, särskilt den senaste veckan.

Det är bara att bita ihop och cykla mer. Förra hösten körde jag också många flera långa pass vilket jag har lite svårt at motivera mig till nu.

Här kan man se resultatlistan från dagens race. Riktigt kul race och tydligen reckord i antalet anmälda. 431 personer anmälda, 358 av dessa kom till start och 295 tog sig över mållinjen, riktigt grymt! Det märktes också på min dator som inte har optimal prestanda, att det laggade en hel del, särskilt vid start.

Nästa vecka är det dags igen för den fjärde deltävlingen.

Här är dagens race på Strava:

Velothon Stockholm 2017

Inför årets upplaga av Velothon Stockholm hade jag som vanligt velat slå förra årets tid, förutsatt att väder- och vindförhållandena var gynnsamma. Men jag kände när det närmade sig start att planen kanske skulle få revideras. Jag och min pilot har inte fått till särskilt många träningspass tillsammans den här säsongen och ingen av oss har kört särskilt många träningspass med längre distanser.

För egen del som tränar till 99% inomhus, är det svårt att få till motivationen att sitta längre än 1,5 timmar på trainern. Sedan börjar den väldigt statiska miljön och sittställningen påverka.

Men Velothon Stockholm är ett av dom bättre loppen med ett fantastiskt arrangemang och en suveränt trevlig och varierande bana, så det är ändå alltid lika roligt att köra.

Klockan ringde 05:50 och det dröjde en stund innan jag förstod varför den ringde. Jag reste mig ur sängen inställd på att åka till jobbet och det tog några sekunder att ”vakna till” och inse att det var söndag och cykling. Och som vanligt inför sådana här händelser sover jag ganska oroligt, mest rädd att försova mig. Jag sover ryckigt under natten, men just när klockan ringer har jag alltid lyckats somna.

Allt var förberett för att minimera stress och risken att glömma något. Frukosten bestod av risgrynsgröt som är svår att få i sig i den mängden vid den tiden på morgonen. Sedan återstår bara att smörja benen med liniment och… ja… rumpan med lite Medevisalva, kontrollera att GPS, pulsband och hjälm är med.

Väl inne vid start har vi knappa 15 minuter på oss. Det är OK så länge allt flyter, men lite kort om tid annars. Men idag gick det bra. Vi hittar våra kompisar i startfållan och behöver inte stå så länge så att man hinner börja frysa. Det var inte ens kallt idag och jag tar av vindjackan innan vi rullar iväg.

Känslan är alltid densamma, god stämning och grupp efter grupp som rullar iväg. Snart är det vår tur att ligga där mitt i en stor grupp och rulla ut mot ett antal mil.

När starten går kommenterar vi någon som står vid vägen alldeles efter start för att laga punktering. Vi säger att det är surt att råka ut för redan nu. Bara några minuter senare längs Ringvägen får vi punktering på framhjulet, det är lite udda. Vi rullar åt sidan och en trevlig funktionär ansluter och hjälper oss lite. Nu är det vi som står här längs vägen bara någon kilometer från startfållan och grupp efter grupp rullar förbi tills det inte kommer några fler.

Jag har fått viss rutin på att byta slang men har bara en handpump. Men snart rullar vi på igen och då finns ingen bakom oss. Vi är helt sist iväg i hela Velothon Stockholm. Funktionärerna har till och med börjat släppa på trafik när vi kommer farande ner i Södra Länken. Behöver jag förklara hur det känns? :)

Det dröjer en liten stund innan vi kommer ikapp dom sista cyklisterna. Vi jagar på och passerar många även om det bitvis är svårt att köra fort på grund av vägarna och oordnade grupper av cyklister som fladdrar över vägbanan. Det är egentligen först när vi kommer till Brandbergen som det börjar bli glesare framför och vi kan börja köra lite mer fritt. Men då har jag nog dragit på mig lite mjölksyra och dessutom krampkänning i ena benet. En del i det är kanske att jag inte vilat dagarna innan loppet som jag borde. Men det blir säkert också ett stresspåslag när man vill jaga ikapp. Men 15 mil är en ganska lång sträcka att jaga på och även minutrar tar lång tid att jaga ikapp. Och nu är vi minst 10 minuter bakom vår grupp. Det kommer ta mil att ta igen.

Det är här vi drar ner ambitionsnivån. Vi måste orka hela loppet och vi är inte tillräckligt tränade för att ligga och köra fullt solo i flera timmar. Så här långt bak finns inga grupper att köra med då vi fortfarande passerar dom som ligger i ett lägre tempo. Ett tag lägger vi oss bakom grupper som kör runt 30km/h för att vila oss lite, men så fort det blir platt och fritt så blir det för långsamt för oss och vi ligger ensamma igen.

Vi ligger ensamma större delen av vägen ner till Nynäshamn och slås av att alla stora grupper är borta. Vi passerar mest enstaka cyklister eller mindre grupper. Dom andra ligger fortfarande för långt fram.

Vi tar korta pauser på varje depå vid Årsta Havsbad och inne i Nynäshamn för att sträcka på benen och fylla på vatten.

När vi vänder i Nynäshamn och är på väg hemåt igen blir terrängen mer kuperad en stund genom Stora Vika och Sorunda. Ett par rejäla backar som vi känner att vi får kämpa med idag. Jag minns förra året då vi gled upp för samma backar med en knappt märkbar pulsökning, så skillnaden är stor i år.

Vid den näst sista depån vid ca 12 mil hittar vi Patrick från vårt gäng som släppt dom övriga och vi rullar vidare tillsammans. Nu blir det lite lättare och aningen plattare igen, men också kroppen började svara bättre. Krampen i ena benet försvann och pulsen låg stabilt även i motluten. Det var så jag hade velat känna från start.

I Handen stod våra familjer och skrek på oss och sen var det bara att slita dom sista 20 kilometrarna in mot mål. Sträckan in till stan är både knixig och guppig av dålig asfalt. Vi tog ett sista kort depåstopp i Länna.

Liljeholmsbron, Hornsgatan och slutsporten längs Ringvägen i mål kändes bra. Vi rullade i mål på 5:04 officiell tidtagning och det kanske jag inte är helt nöjd med. Men efter förutsättningarna ett bra träningspass. Det blev som vanligt kaffe, kycklingsoppa och vila i gräset en stund innan vi på lite vingliga och stela ben tog oss upp och iväg till pendeltåget.

Vädret var perfekt, funktionärerna glada och trevliga och ungdomarna som hjälpte till i depåerna var väldigt glada och taggade. Särskilt i Älta, Brandbergen, Nynäshamn och Handen var det mycket folk ute men så klart även på andra ställen. Dom skulle bara förstå hur roligt och peppande det är med det stöden.

Jag ger åter igen Velothon ett stort minus för att det inte fanns kaffe i depåerna. Godis, banan, sportdryck och chokladbollar, men man är aldrig så kaffesugen som när det inte finns något. Och dom släta solbullarna hör liksom till på något vis. Men kaffet är viktigt tycker jag, både för värmen och koffeinet. Lite mer pyssel att hålla kaffe klart, det inser jag, men det har andra klarat.

Annars finns verkligen ingenting att klaga på. En underbar bana med stor variation både profil och miljö. Orter och landsväg, platt och kuperat och en lagom distans. Varje delsträcka hinner inte bli tråkig som det kan bli p en del andra lopp där man ser staden 2 sekunder och sedan försvinner ut i ingenting ett antal timmar och kan cykla flera mil på en och samma väg, dessutom utan att se en enda cyklist varken bakom sig eller framför sig. Här kunde det också långa stunder bli tomt och man hamnade i ”ingenting” och man undrade vart alla människor tog vägen. Men ett par tusen cyklister fyller inte en sträcka på 15 mil.

Slutligen vill jag bara säga något kort om hat. Alltså det näthat som förekom både före och under loppet i sociala medier gör mig både förvånad och ledsen. Jag har åter igen valt att inte alls lägga mig i. Ingen kan vinna en sådan strid bland tangentbordskrigare och det är nog klart som vatten att merparten inte skulle uttrycka sig så i verkliga möten. Bakom datorn kan man skriva vad som helst utan eftertanke eller minsta ödmjukhet. Och jag kan bara hoppas att dom som drev det så frenetiskt, att ni verkligen har ett bättre liv än vad det ser ut för. Sett er framför datorn och läs igenom det ni skrev och fundera över proportioner och om den energi man lägger ner på att ondgöra sig över sånt här, kanske kunde läggas på något lite bättre. Exempelvis ta cykeln en sväng? ;)

Och jag älskar verkligen alla er som istället gick ut och ropade, hejade, klappade, bankade i saker, blåste i instrument, poppade musik och slog på tamburiner. Nynäshamn vann min tävling för bästa stöd igen tätt följd av de andra orterna som istället för att vara bittra, valde att ha kul tillsammans med oss com cyklade. För vi hade verkligen skitkul mer er! :)

Vi ses nästa år!

[tags]Velothon Stockholm, Velothon, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Motionslopp[/tags]

Sthlm Bike 2017

Klockan ringer 05:00 och som vanligt sådana här dagar, har jag sovit ganska oroligt, rädd att försova mig. Så jag vaknar och flyger ur sängen klarvaken. Jag känner mig inte ens trött längre.

Det blir ingen frukost idag. Frukost får vi vid målgång och loppet kommer ändå bli av det lite lugnare slaget och inte så förfärligt långt så jag kommer orka köra på reserverna.

Alla kläder ligger framlagda i rätt ordning. Bara att smörja in benen med liniment eftersom det inte längre är högsommarvärme ute såhär tidigt. Alla förberedelser och lukten av linimentet får nästan kroppen att gå igång, pulsen stiga och svetten att börja rinna. :)

05:40 kommer min pilot ”MP”. Vi pumpar rätt tryck i däcken och promenerar den korta vägen till pendeltåget. Förvånansvärt många som ska ut och resa såhär dags men ingen cyklist i sikte ännu. På Stockholm Södra kliver vi av och där stöter vi på dom första deltagarna. Vi rullar ner till start och för en gångs skull är vi ute i väldigt god tid med över en halvtimme till start. Området är än så länge ganska tomt på folk, men fler tillkommer hela tiden. Jag hälsar på min chef som ska rulla med sitt kompisgäng och sedan går vi fram och ställer oss i den svarta, snabba gruppen längst fram och inväntar våra kompisar.

Thomas, Patrick och Patrizia ansluter och vi är redo. Patrick och Patrizia ska köra på sina nya MTB, bara den en prestation ett sånt här lopp. Dom kommer inte riktigt hålla vårt tempo.

Starten går och vi rullar iväg. Jag skriver ofta om den här känslan när starten går, hjul mot asfalt, växlar som rasslar, glada människor runt omkring och staden luktar fantastiskt och är så tyst en sådan här tidig söndagsmorgon. För mig är det så häftigt att få cykla i stan som alltid annars utomhus bara rullar på landsvägar och idag dessutom i en biltom stad på avstängda vägar för oss cyklister.

Färden går över Djurgården upp mot Gärdet och Frihamnen. Vi rullar förbi dom flesta men ute på Djurgården får vi vårt klassiska kedjehopp där kedjan fastnar innanför kransarna och det tar en stund att få ordning på. Det är ett problem tandem dras med verkar det som. Många av dom vi passerat rullar förbi igen. Men vi är snart igång igen och kör på lite.

Vid Stora Skuggan är banans första depå och vi stannar för en kaffe och chokladboll. Fikastoppet blir lite längre än vad jag egentligen gillar, men jag fryser inte, det är ingen tidtagning och staden inbjuder inte till allt för snabbkörning. Vi träffar Patrick och Patrizia igen innan vi rullar vidare upp mot Bergshamra och vändningen vid Ulriksdals slott.

En av mina favoriter längs banan är nog när vi får trycka på längs en helt avstängd Sveavägen. Det går undan och är som gjort för lek och att jaga varandra. I år tar Thomas oss fram till första rödljuset trots trasig bakväxelvajer, men jag skyller på att jag inte riktigt var taggad idag och inte riktigt hade klart för mig hur jakten såg ut. :)

Färden går vidare runt Kungsholmen, över Västerbron och Söder Mälarstrand för att sedan ta en sväng upp över Södermalm innan slutspurten. Det blir inte så mycket spurt på grund av korsningar och lite dålig asfalt.

Vi gick i mål på 1:51 med en rulltid på 1:39. Således ungefär 12 minuters stopp med kedjetrassel och fika. Det kändes väldigt långsamt, men ändå visade det sig att det var 3 minuter snabbare än förra året. Huvudsaken är att man åtminstone försöker förbättra sig själv hela tiden. Så jag är nöjd.

Frukostserveringen flöt på bra och bestod av kaffe, yougurt, fralla och lattedryck. Jag blev också intervjuad av Sthlm Bike och nu är det dags att rulla hem.

Sammanfattningsvis; ett kanontrevligt lopp olikt många andra. En lagom distans som passar dom flesta oavsett ambition och en otrolig miljö. Stockholms cykelbanor har ju en del att önska på sina ställen med dålig asfalt med kanter och gropar som inte är optimalt för carbonhjul i högre farter.

I år startade ungefär 1500 och det blir fler och fler varje år. Jag kan verkligen rekommendera det här.

Här kan man se dagens aktivitet:

[tags]Sthlm Bike, Stockholm, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning[/tags]

Vätternrundan 2017

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Vätternrundan, Motala, Träning[/tags]

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Halvvättern, Träning[/tags]

Roslagsvåren 2017

Idag var det så dags för Roslagsvåren. Jag och min pilot ”MP”, Patrick och Thomas hade planerat att köra ihop.

Vädret var kanon med sol och måttliga, men lite svala vindar. Vi konstaterade direkt att det definitivt gick att köra barbent men behöll långa ärmar då det kändå kändes lite svalt.

Idag var vi på plats i ovanligt god tid och det kändes skönt. Normalt sätt hatar jag att stå och vänta och frysa, men idag var det bara lugnt och trevligt att vara där. Vi kvitterade ut våra nummerlappar och fixade ihop cykeln i lugn och ro och hälsade på bekanta.

Starterna började kl09:30 och vi ställde oss ihop med ett gäng som skulle köra ca 32klm/h. Vår egen plan var att ta det lugnt eftersom det var första långa rundan för oss alla. Ändå kände jag mig pigg och fräsch efter all inomhusträning.

När vi rullade iväg kom det här lyckoruset över att åter vara ute på vägarna i solsken och varmt väder. Däck mot asfalt och rasslande växlar bakom, framför och bredvid. Glatt prat och varningsrop för dåligt underlag eller trafik.

Samtidigt blir starten en chock i kroppen. Andningen ökar och pulsen stiger och jag undrar hur i hela friden jag ska orka när det känns ”såhär” efter bara ett par kilometer. Låren skriker i första backarna. Men ganska snart kommer kroppen in i flytet. Pulsen stabiliserar sig och värmen kommer ut i benmusklerna och andningen stabiliseras och istället känner jag mig stark.

Klungan som vi uppfattade skulle hålla en snittfart på 32km/h håller en betydligt högre fart. Cykeldatorn visar mil efter mil ett snitt på 35km/h. Det går rasande fort men ändå känns det lätt att hänga med. Min pilot ”MP” berättar efter målgång att det kändes obehagligt att ligga i klungan som körde ganska ryckigt. Tappade fart i uppförsbackarna så vi behövde bromsa även där och stack iväg över krönet så att vi behövde jaga ikapp. Även jag var lite spänd när vi låg i högra ledet med cyklister utanför oss. För oss är det bättre att ligga i ytterled så att vi lätt kan vika ut om det sker snabba inbromsningar framför oss. Nog för att vi har bra bromsförmåga men det är ändå något sämre bromsverkan med karbonfälgarna jämfröt med aluminiumfälgar. Jag kunde känna hur min pilot tog det försiktigt och jag försökte känna noga efter i pedalerna för att inte ta i för mycket i fel tillfälle.

Men allt gick bra fram till strax före 6 mil. Då kände jag hur vi började få genomslag i bakhjulet och jag förstod att det var nära punktering. Den dåliga vägen är inte bra för någon cyklist men ännu sämre för tandem och den dubbla vikten. På 6-milsdepån stannade vi för att fylla på med luft i hjulet och lite energi och kaffe. Jag övervägde att byta bakslang på en gång medan vi ändå fanns i en depå men mina teamkamrater röstade på att luftpåfyllning borde räcka.

Vi kom någon mil innan vi körde över ett gruskorn och då var det slutgiltigt farväl med trycket i bakdäcket. Det var bara att stanna och byta slang. Det har man ju börjat få lite flyt på så det innebar inga stora problem. Vi hade sådan tur att det bara 300 meter längre fram stod en flaggvakt utrustad med en riktig pump. När vi var klara rullade vi fram till honom och fick fullt tryck i bakdäcket igen och kunde rulla vidare. Det kändes bra eftersom det inte är bra att rulla med för lågt tryck på mina fina favorithjul.

Vid 8 mil stannade vi vid nästa depå för kort vattenpåfyllning och en bulle. Där stod flera bekanta, vland annat Peter. Depåerna är väldigt trevliga och kul stämning i. Men det blev ett ganska kort stopp innan vi jagade vidare med bara 5 mil kvar till mål.

Nästa strecka är en av mina favoriter. Rialavägen. Den är kuperad men med små uppförs- och nedförsbackar och kurvig. Det är väl variationen jag gillar, att det inte bara är mil efter mil lång, rak landsväg. Man får utmana sina explosiva muskler lite för att direkt efter bli belönad med en skön nedförsbacke.

Jag satt där och njöt och sa just till min pilot att det var en underbar väg, när vi fick stanna för att kaos utbröt framför oss. Nu såhär bara kort tid efteråt är det svårt att minnas. Vi bromsade in och stannade för att en mötande bil framför oss stannat för den klungan vi hade framför oss. Minst en cyklist rasade i tiket, men nu så här efteråt förstår jag det som att det bara var en vejningsvurpa och ingen kom till skada. Det gick inte heller särskilt fort.

Kort senare, precis när vi stannat, hörs en duns, ett skrapande otäckt ljud, en motorcykelmotor som stannade och ett hjul som snurrade tills det stannade. Sedan kom bensinlukten.

En motrcykel hade kört in i den stillastående bilen och välte på vägen mitt bland alla cyklister som tursamt nog inte blev träffade. Motorcykelns passagerare hamnade på vägen och hade gjort sig illa.

Det som hände sedan kändes väldigt proffsigt och som om allt gick rätt till. Föraren av bilen var samlad och ringde efter hjälp, andra hjälpte motorcykelpassageraren och flera andra, cyklister och motorcyklister gav sig iväg åt båda håll för att stoppa upp bilar och cyklister så att ingen skulle råka fara in i olycksplatsen. en läkare kom tursamt nog i en klunga cyklister. Kort sagt kändes allt under kontroll och passageraren verkade inte vara illa skadad, var i vart fall lugn och vaken.

Vi blev stående vid olyckan en stund eftersom en i teamet agerade trafikvakt, men när ambulanshelikopter närmade sig rullade vi vidare då vi inte kunde göra mer på plats. Självklart kändes det jobbigt att sådant ska behöva händaoch den underbara känslan hade fått sig en kalldusch.

Vid 10-milsdepån serverades korv och då var det bara tre mil kvar hem. Vid 12 mil stannade vi i den berömda ”godisdepån” för att både tanka energi inför sista slutspurten och ta en sväng ut i nturen till närmaste buske för några av oss.

Sedan rullade vi vidare. Den sista 1,5 milen gick snabbt och bra och med 6km kvar började jag och ”MP” trycka lite trots motvinden. Vi fick en klunga framför oss som det tog lite tid att komma förbi på den smala vägen, men sen var det raka rör och det sista benen kunde bjuda på in i mål.

Att rulla förbi målbågen för sluttiden är alltid lika skönt. Pipen när systemet registrerar att man passerat och man kan trycka på stopp på cykeldatorn. Man rullar fram och får sin medalj, ställer av cykeln och hämtar kaffe och korv, . Idag blev vi kvar onormalt länge på grund av det fina vädret, men till slut lastade vi cykeln och rullade hemåt.

Som vanligt att fantastiskt arrangemang av Fredrikshof. Trevlig bana, trevliga funktionärer och ett fantastiskt väder var veställt. Ca 700 cyklister lär ha ställt upp idag.

Hela teamet var nöjda och lite överraskade över vårt tempo som var det högsta någonsin även om tiden blev sämre på grund av något långa depåstopp och framför allt olyckan. Ändå var det ingen som var i närheten av att vara utpumpad vid målgång och vi minnes alla tillbaka på dom första motionsloppen vi deltog i för 5 år sedan, när det tog dagar att repa sig. Visst känner man sig lite mör i benen, lite värk i ryggslut, nacke och rumpa, men ingenting som ens liknar det som var då man började som cyklist på allvar.

Nu laddar vi för Halvvättern och Vätternrundan i juni. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Fredrikshof, Träning, Motionslopp[/tags]

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #5

Idag deltog jag i min andra tävling som var den femte i den här serien. Jag kände mig klart bättre förberedd den här gången. Jag han med att grunda med gröt god tid innan och 45 minuter före start var jag klar och började värma upp. Jag vet att jag är lite trög och tar god tid på mig att köra igenom hela kroppen. Det blev 20km i lugnt tempo med några små spurter för att skrämma upp pulsen några gånger och bli svettig utan att ta ut mig.

Inför dagens tävling hade jag rättat till min vikt i systemet som var 3kg för hög förra veckan då det var en flera månader gammal viktangivelse. Vikten är avgörande för att beräkna hur många watt per kilo man genererar och därmed hur snabb man är, precis som ute på dom riktiga vägarna. Dessutom hade jag monterat mina Garmin Vector-pedaler för att mäta kraften med istället för att låta min trainer göra det. På så vis kan jag känna mig säker på att även mina watt blir så korrekt som möjligt utan att riskera att få för lite eller för mycket effekt.

7–8 minuter före start stod jag på startlinjen och lät mest benen gå runt och det fylldes på med startande i en rasande fart. 10 sekunder före start började timern pipa och jag började trycka på för att få upp effekten tills starten gick.

Jag tror jag hängde med dom snabba gängen bra åtminstone det första varvet och jag kände mig starkare än på länge och inga ojämna pulstoppar på grund av dålig uppvärmning. Pulsen låg äntligen bra, runt 170bpm som den ska när jag kör tempo och inga stora förändringar annat än lite högre i backarna för att sjunka tillbaka några bpm igen på raksträckorna och nedförsbackarna.

Banan var ungefär 9km och skulle köras 3 varv. Efter 1,5 varv började det bli tungt och den tuffa backen upp den tredje och sista gången gick mer på rasande vilja. Men sen sjönk pulsen och mjölksyran i benen var ett faktum. Då går det inte att trycka på mer hur mycket man än vill. :)

Sista biten in till mål plockade jag så många placeringar jag kunde och det var en riktig lättnad att rulla över mållinjen. Det räckte till en 15:e plats av ett 50-tal i B-gruppen, dryga 5 minuter efter segraren. Det var en klar förbättring jämfört med förra veckan och jag höjde min FTP med 20 watt från 247 till 267 watt vilket gjorde mig mer glad än något annat. Min totala genomsnittseffekt slutade på 260 watt vilket också är ett rekord.

Gränsen mellan A- och B-gruppen går vid 4,0 watt per kilo och idag körde jag på 3,88 watt per kilo 95% av tiden så fortsätter jag så här uppgraderar jag snart mig till A-gruppen.

Resultat från kvällens tävling hittar man här.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Zwift, Tävling, Träning[/tags]

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #4

Ikväll körde jag mitt andra race i Zwift. Efter mitt första race i söndags blev jag så grymt taggad så att jag var tvungen att köra idag igen och så ofta jag bara kan framöver.

På sätt och vis är det lite märkligt att jag inte börjat tävla tidigare. Helt sant är att jag inte riktigt orkat sätta mig in i upplägget eftersom jag också vetat att jag behöver hjälp vid tävlingarna. Men nu har det på något sätt mognat inom mig och när jag dessutom nått nivå 25, som i dagsläget är den högsta nivån i Zwift, känns det lämpligt att hitta något nytt att sträva efter. Det kommer helt säkert nya nivåer framöver vart efter allt fler når högsta nivn och även om jag nu nått den högsta, finns andra utmaningar att sträva efter som jag inte är klar med ännu.

Kvällens tävling var den 4:e av 12 deltävlingar som anordnas av svenska Zwift:are. Det fungerar som ett vanligt linjelopp utomhus, alla startar samtidigt och man får dra nytta av klungor. Sträckan är runt 30–35km beroende på vilken bana man valt för dagen.

Man anmäler sig i en av 5 kategorier beroende på hur många watt per kilo kroppsvikt man klarar av att generera. Jag kör numera i kategori B som motsvarar 3,2 watt per kilo upp till 3,99 watt per kilo. Jag har uppnått det äntligen tackvare viss viktnedgång och givetvis en massa mer muskler. Behöver jag säga att målet innan årets slut är att köra åtminstone i svansen på kategori A? ;)

Starten gick kl19:00. Jag hann bara med lätt uppvärmning ca 10 minuter före, alldeles för kort för mina behov som är rätt seg igång. När klockan tickade ner 10 sekunder för start, kändes det helt klart på riktigt. Samma pirr i kroppen och samma vilja att göra sitt absolut bästa.

Det tråkiga med mina blogginlägg är att jag inte kan berätta speciellt mycket om själva racet eftersom jag inte ser skärmen. En längre stund hade jag min fru och dotter som syntolk och support och det var mycket värt. Men jag kom iväg bra och tror att jag hamnade med A-klungan en bra stund men förstod mer än väl att jag inte skulle orka hålla det tempot någon längre stund. Banan kändes tung trots att det var en platt bana. Jag kände inga större variationer i min trainer oavsett om det gick uppför eller var platt. Jag vet inte om det ska vara så under race, men under vanlig fri cykling tycker jag nog variationen är betydligt större.

Det kändes bra ungefär i 4 varv och jag orkade hålla i överkanten av min förmåga innan det började gå tungt och jag började få mjölksyra i benen. Sista varven hade jag tappat klungorna och låg med andra lite sporadiskt, körde om och blev omkörd.

Sista kilometrarna var jag färdig att ge upp. Pulsen gick ner under 160bpm men benen kändes som stockar och det var mer på viljestyrka jag tog mig i mål.

När det bara var några kilometer kvar till mål gjorde jag ett störande misstag. I Zwift får man regelbundet olika bonusar som under 20 sekunder ger än fördel i fart eller vikt. Under tävling är dessa bonusar självklart inte tillåtna. Man aktiverar en väntande bonus med mellanslagstangenten.

Så alldeles innan mål skulle jag ta några skärmbilder som ni kan se ovan. Finmotoriken var liksom borta vid det laget och när jag skulle trycka på F10 för att ta bilder, la jag handleden över mellanslagstangenten och min bonus aktiverades. Det resulterade i ett tidsstraff på 60 sekunder… Jag blev så jädra besviken att jag var nära att kliva av cykeln och skita i att gå i mål. Hade jag gjort det hade jag antagligen sparkat sönder något också. :) I dessa onlinetävlingar finns inga riktiga vinster annat än äran och att det är roligt. Men tävlingsinstinkten finns där lika starkt ändå.

Jag gick i mål på 50:19 vilket blev 51:19 och en 41:a plats i resultatlistan. Hade jag inte dragit på mig tidsstraff hade jag klättrat 4–5 placeringar. Dessutom var min registrerade vikt gammal och 3kg för mycket vilket också hade påverkat mina watt per kilo och därmed hastighet.

Nästa onsdag bär det iväg igen och det är bara att ta nya tag.

Här finns resultat på zwiftpower.com

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Zwift, t´ävling, Träning[/tags]

Tacx World Championship Men’s Race

Idag deltog jag i min första tävling i Zwift. Under helgen arrangeras världsmästerskapen i Zwift och förutom äran har man också möjlighet att vinna en högkvalitativ trainer från Tacx.

Igår körde tjejerna sitt race och min dotter och kom på en helt OK placering.

Idag var det männens tur. Runt 700 hade till slut anmält sig till den andra deltävlingen och 580 loggade in till start. Det var ganska häftigt när startfållan fylldes på med en rasande fart.

När nedräkningen började kändes det som på riktiga tävlingar utomhus. Pulsen var hög och man känner pirret i hela kroppen. När grinden öppnades var det bara att snabbt jobba upp effekten för att komma iväg snabbt. Ljudet av alla cyklister som rullade iväg var mastigt och klart läckert.

Killarnas race var 51km på en platt bana. Jag höll mig i tredje klungan ganska länge och det kändes bra i kroppen trots att dagsformen inte var optimal. Snittfarten låg straxt över 40km/h och jag passerade 30km efter ca 44 minuter och med två varv kvar kändes det fortfarande berusande bra.

Jag rullade i mål på 1:14:15 och i skrivandets stund på plats 193. Av dom 580 som kom till start verkar ett hundratal brutit och i många fall på grund av tekniska problem.

Efter målgången sjönk jag ihop som en blött flcäk på mattan bredvid cykeln med ett fånigt leende på läpparna. Kläderna och håret gick att vrida ur. :)

Nu är jag klart taggad att tävla fler gånger. Det här var riktigt roligt! Utlottningen av trainer väntar jag på med spänning men sannolikheten att jag ska ha sådan tur är liten. Men blotta tanken fick mig att slita som ett djur i alla fall. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Zwift, Tacx, Träning[/tags]