Jag köpte min första tandemracer i november 2012 med en stark motivation att bli en bra cyklist. Efter ett antal motionslopp provade jag och kompisen Thomas också på att tävla i vår cykelklubbs serie träningstävlingar. Det gick ganska bra för oss som nybörjare och ganska fort framåt.
Drömmen att nå eliten inom svensk paracykel vaknade snart och jag såg det inte som omöjligt. Att först nå talangnivå skulle bara kräva lite mer träning. Att nå landslagsstandard skulle förvisso kräva lite mer. Just det såg jag bara som en utmaning och en fråga om vilja och tid.
Men det var inte bara min vilja och tid det handlade om. För att som tandemcyklist komma till toppen krävs en pilot med motsvarande mål och vilja att satsa. Mina kompisar gjorde tidigt klart att dom gärna hjälpte mig på vägen, men var inte själva beredda att satsa fullt. Och för att kvalificera in i landslaget måste man göra det som ett team med en pilot. Jag tänkte att det löser sig längs vägen. Så snabbt som cykelsporten växer i Sverige skulle det nog vara ganska lätt att hitta någon som gärna hade siktet inställt på Paralympics i Rio 2016. Det borde vara ganska lockande för många duktiga cyklister i Sverige att lite enklare komma ut på dom stora arenorna i Europa och världen vilket dom allra flesta annars aldrig skulle ha en chans att göra på egen hand då konkurrensen inom vanlig cykelsport är alldeles för hård.
I dom stora cykelklubbarna mötte jag inte bara ointresse, utan även direkt motvilja. Tandemcyklisterr var helt enkelt inte välkomna. Jag annonserade i deras forum och Facebook-sidor för att försöka nå de som kunde vara intresserade av att vara piloter utan något som helst resultat.
Men jag är envis och ingenting är ju omöjligt? Nästa steg blev därför att sätta upp en affisch med en bild och kort text om min satsning i sporthallen i Huddinge där jag tränar spinning regelbundet. Jag tänkte att det var väldigt väl riktat mot målgruppen även om min bekantskapskrets skämtade om att där finns inga riktiga cyklister. Jag var helt övertygad om att telefonen skulle börja ringa, men den förblev helt tyst.
Jag fick sedan lov att sätta upp samma affisch först i min lokalacykelbutik Sportson i Haninge och kort därefter även i Cyklotekets samtliga butiker i Stockholm. Då började jag känna, att går det inte nu så går det väl aldrig.
Denna marknadsföring gav faktiskt resultat i form av en pilot. Vi körde en inomhusträning tillsammans och en träningstävling tillsammans. Men för att fortsätta krävdes att även piloten skaffade en tävlingslicens och av någon anledning blev det inga fler gemensamma träningspass. Det är mina egna gissningar, men kanske var även denna bitna cyklist fokuserad på sin egen cykling i första hand eller avskräckt av mina högt satta mål. En artikel i Happy MTB ledde också till att jag provcyklade några gånger med en väldigt intresserad cyklist. Men våra vägar skildes åtminstone tills vidare på grund av privata skäl.
Den mest regelbundna träning jag lyckats få skedde våren 2013 då jag tränade med en föredetta kollega tillika ordförande i den lokala cykelklubben CK Falken. Han är gammalt proffs men kunde bara tidsmässigt hjälpa mig fram till mitt första varv runt Vätternrn 2013. Allt sedan dess har det kanske blivit 4–5 träningsrundor med lite olika piloter. Räddningen hittills har varit alla motionslopp runt Stockholm som vi deltagit i. Dom har i mitten av våren legat ganska tätt, men så fort det sista loppet varit har jag stått ensam igen hänvisad till min trainer.
Så blev det även i år. Året började med tre inomhusträningar i januari till mars. Sedan började vårens motionslopp med Nordic Classic Weekend på Gotland följt av Skandisloppet, SMACK-rundan, Stockholm – Rättvik tur och retur, Halvvättern och slutligen Vätternrundan. Sedan fanns inga fler träningsmöjligheter annat än inomhus på trainer fram till starten i Sverigetempot Ultra en dryg månad senare. Att jag inte lyckats träna mer inför en sådan utmaning kändes som spiken i kistan och det ledde så klart till ett misslyckande.
Det här har fått mig att inse att min högsta önskan att tävla på elitnivå inte går att nå. Mina försök att hitta fler piloter att träna med och i synnerhet en att satsa med har varit resultatlösa och jag har inga fler idéer om hur jag ska lyckas. Jag har till och med mailat helt okända namn inom cykelsporten för att fråga om dom velat vara med, men det enda det lett till har varit att jag känt mig dum. Precis som med mina försök att jaga sponsorer för att underlätta min satsning. Det har snarare känts som tiggeri som lett till lite rabatt på däck, slang, kedjor och kläder snarare än någon seriös tro på mig och min satsning. Och nu framstår det kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte tycks gå.
I år deltog paracyklister i SM för andra gången. Jag fick som en engångsgrej möjlighet att köra SM med en elitpilot som klassas som en av Sveriges bästa tempocyklister. När SM gick av stapeln hade jag dessa motionslopp i bagaget, men ingen tempo- eller intervallträning. Trots det körde jag in på en andraplats endast 11 sekunder efter paracykellandslagets tandemteam. Då hade jag redan befunnit mig i en svacka en längre tid och tyckte det kändes helt absurt att komma till elitnivå endast hänvisad till inomhusträning på trainer. Vilken cyklist skulle acceptera det och lyckas hålla motivationen uppe mer än en vecka?
Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att det är konstigt att det inte fungerat bättre. Jag vill tro att jag genom mina affischer och inlägg på nätforum och Facebook-sidor ändå har nått ganska många och säkert ännu fler med mun-mot-munmetoden. Cykelsverige växer så det knakar och klassen herrar 40 svämmar över av cyklister som försöker tävla i dom lokala klubbarna och cykla runt Vättern under 8 timmar. Trots det når 99,9% aldrig längre än så. Många lägger ner stora delar av sitt liv på träning för detta och lägger ner stora pengar på cykling utomlands. Bara någon enda av alla dessa borde vara intresserad av att komma längre inom paracykelsporten, få tävla i Europa och övriga världen, kanske till och med kunnat nå Paralympics. Ändå föredrar dom flesta cyklister att nöta på med sin egen träning. Visst är det mycket som ska klaffa. Man ska bo hyfsat nära för att logistiken ska fungera och ha en familj och ett jobb som är flexibelt. Men det tycks inte vara detta som är det stora problemet. Hela södra Stockholm vimlar av klungor.
Konkurrensen i Sverige är liten och underlaget minimalt. Internationellt är sporten större och kraven hårdare. Men fortfarande är antalet cyklister minimalt jämfört med den vanliga cykelsporten. Hård träning skulle lätt ta oss till toppen i Sverige och sedan är det bara en fråga om vem av dom 2–3 cyklister Sverige har som ska representera paracykel internationellt.
Likväl har det inte fungerat och egentligen står jag på samma ruta som när jag började. Det är inte längre realistiskt att tro att något ska hända som tar mig i rätt riktning och givetvis känns det sorgligt. Att tro och försöka har kostat mycket energi och känslan av misslyckande är just nu ganska bedövande. Hur jag ska gå vidare härifrån vet jag inte. Jag fortsätter cykla mina motionslopp så länge det finns piloter som ställer upp. Kanske hittar jag åter glädjen i att träna på trainer och löpbandet igen om jag inte längre har ett mål om att nå eliten utan istället bara för att må bra.
Ett särskilt tack
Jag vill ändå så här långt, även om det blir en fortsättning i någon form rikta ett tack till de piloter som har och framledes även kommer ställa upp. Peter Ahlerup och Ingela Larsson får ett speciellt tack för att ni regelbundet ställer upp som ledsagare i min löpning, det är ovärderligt.
Jag vill också tacka Thomas, Daniel, Mattias ”MP”, Patrick, Jan, Lars, Martin och Peter T för att ni ställt och ställer upp efter förmåga. jag hoppas det även i framtiden blir många landsvägsmil i en eller annan form.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel[/tags]
En kommentar till “Satsningen att bli elitcyklist får hamna på hyllan”