Jag har varit utan ledarhund i nästan tre år nu. Sommaren 2019 gick min femte ledarhund Flinga i pension efter sju år i min tjänst. Sommaren 2020 gick hon bort 11 år gammal. Hon var en fantastisk hund som älskade att jobba och desto stökigare miljö desto roligare tyckte hon det var.
Sedan den dagen har jag väntat på ny ledarhund. Jag visste att jag skulle få vänta länge eftersom jag den här gången bestämde mig för att stå i kö för en Schäfer. Jag är uppvuxen med Schäfrar och har alltid velat arbeta med Schäfer, men har inte förrän nu tyckt att det varit värt att vänta så länge. Men dels ville jag ta en paus för att analysera om jag verkligen skulle ha en hund till och dels är livet ganska lugnt och statiskt just nu vilket gör det enklare att vänta än tidigare. Och jag visste att väntetiden är lång, flera år.
Men under sommaren 2023 bestämmer jag mig efter samtal med ledarhundsverksamheten att lägga ner förhoppningarna på att de ska hitta en Schäfer. Miljön jag bor och arbetar i är alldeles för stökig och rörig för en Schäfer som ofta är lite känsligare för den påfrestningen. Man hade redan tittat på 4–5 tänkbara hundar till mig men varje gång kommit fram till att det nog inte skulle fungera.
Så jag tog det ganska kloka beslutet att låta dem leta efter en Labrador istället.
Så kom äntligen samtalet. I början av året flyttades ledarhundsverksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten För Delaktighet och jag hade lagt in de nya numren i adressboken och kopplat ringsignalen som låter som en skällande hund till just det numret.
Så när det verkligen ringde och en skällande hund hördes i min telefon hände det verkligen. Rösten i andra änden känner jag väl igen. En glad, kvinnlig röst med kraftig isländsk brytning. Vi har känt varandra i många år. Hon är en av de som matchar hundar med förare och hittills har det aldrig blivit dåligt och det finns bara en anledning till att hon ringer mig i det här läget. Jag vet redan att hon ska tala om att hon har en hund hon tror kan passa mig, men jag vet inte mer än så.
Den pirriga känslan i magen genom vårt inledande kallprat om att allt är bra så där som man gör innan beskedet kommer. Hon meddelar at hon har hittat en hund som hon tror kan passa mig, en hund som är tränad i storstad och har visat att han klarar det, för det är en hanhund.
Hans namn är Pepsi och jag gillar namnet genast. Han är svart och ganska stor. Sedan försöker hundkonsulenten beskriva hans egenskaper så gott det går, både sådant som givits av dressören som tränat honom och vad man sett i slutprovet.
Det låter fantastiskt bra och jag tackar omedelbart ja. Jag känner att man lagt ner mycket energi på att hitta rätt hund den här gången och det känns genomtänkt och bra.
Samtalet avslutas med viss planering. Inträning kommer påbörjas om ca tre veckor då dressören som tränat hunden kommer hem. Det borde bli någon gång i slutet av maj, efter den 20:e eller något sådant.
Dressören känner jag väl sedan tidigare. Vi har aldrig jobbat ihop med någon av hennes hundar förut så det ser jag fram emot extra mycket. Lite extra roligt är att min fru har fått sin första ledarhund som också kommer från samma dressör.
Nu börjar nästan en ännu jobbigare väntan, väntan på att Pepsi ska komma så att vi kan börja jobba ihop och lära känna varandra.