Fjärde onsdagen i april firas ledarhundens dag. I år är det också mitt trettionde år som ledarhundsförare.
Det är förvisso en liten sanning med modifikation, för i skrivandets stund har jag varit utan ledarhund i snart fyra år. Min senaste ledarhund, Flinga som var en gul Labrador gick i pension 2019 då hon fyllt tio år. Efter ett år som pensionär gick hon bort 2020. Hon var min femte ledarhund och precis som de andra fyra, den absolut bästa. :)
Varför jag nu varit utan hund i fyra år är ett eget val som beror på flera saker. I första hand ville jag äntligen förverkliga en gammal dröm om att få arbeta med en Schäfer åtminstone en gång i livet. Jag har alltid köat på Schäfer men inte varit beredd att vänta. Det går ut någon enstaka Schäfer som ledarhund per år och av dessa otroligt få är det inte många som klarar av den tuffa miljö vi har här i huvudstaden. För det krävs en tuff och stabil hund. Tidigare har jag inte varit beredd att vänta den tid det kan ta att hitta en sådan hund åt mig. Behovet av ledarhund har helt enkelt varit för stort.
På senare år har jag upplevt den bristande tillgängligheten för oss ledarhundsförare som allt mer besvärande. Det har alltid varit besvär att kunna ta med ledarhunden på restauranger, gym, mataffärer och liknande trots att det enligt lag är tillåtet. På senare år har det dessutom börjat uppstå situationer på pendeltåg och framför allt bussar vilket i princip aldrig varit ett problem tidigare.
Trots att jag och många andra ledarhundsförare anmält sådan diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen DO så har aldrig något ärende gått till domstol.
Så när min senaste hund togs ur tjänst på grund av ålder, kombinerade jag mitt försök att vänta på en Schäfer med en välbehövlig paus för att fundera över om jag över huvud taget skulle ha en ledarhund igen eller om det var mer begränsande än till nytta.
Nu i sommar har jag väntat fyra år. Det har gått ut ett antal Schäfrar som ledarhundar, men bara någon enstaka till Stockholm och ingen som passat mig eller gått till någon som stått före mig i kön. Eftersom livet är mer statiskt nu då jag mest reser till och från jobbet så har det ändå funkat. Jag har förvisso varit helt beroende av färdtjänst då jag inte åker med kommunala färdmedel utan ledarhund. Jag har insett att jag blivit beroende av andra på ett annat sätt också. Jag har inte så enkelt kunnat hämta och lämna barn i skola, hämta paket på posten, ta mig till vårdcentralen eller bara något så enkelt och självklart som att ta en skön promenad på egen hand. Att vara utan hund har gjort mig fegare och avstått från allt mer saker utan att jag direkt tänkt på det. Nu överväger jag att släppa på mitt hittills absoluta krav på en Schäfer och tacka ja till det som erbjuds men ha Schäfer kvar som ett förstahandsönskemål.