Den sista dagen på första delen av samträningen är avslutad och instruktören har just lämnat oss. Det är en speciell känsla, lite pirrig, inspirerande och häftig på många sätt. Samtidigt har vi inte längre någon som går strax bakom och tolkar vad som händer och varför något eventuellt blev fel och liknande. Nu är det bara vi och erfarenheten säger att det bästa är att köra på direkt så att man inte hinner bli nojig av att vara på egen hand med ny hund.
Idag har vi övat vägen till och från min andra dotter. Lite mer trafik och lite flera korsningar och någon som är lite otydlig. Men när vi gick sträckan en andra gång satte Pepsi alla svårigheter utan problem.
Sedan vet jag så klart att när vi är ensamma och jag är mer nervös kommer jag föra över det på hunden och då kommer han bli osäker på mina lite otydligare signaler och så kommer jag bli mer nervös för att saker plötsligt inte går perfekt när instruktören inte längre är med. Det är samma känsla trots sjette ledarhunden.
Avslutningsvis klippte vi lite klor och sedan var det tack för den här gången och på återseende i slutet av juli.
Så hur gick det då med klickerträningen? Förvånansvärt bra och jag är nu övertalad om att det faktiskt kan fungera trots att man inte ser. Det absolut enklaste är att hunden kan nudda handen vid inkallning. Då känner man hundens nos i handflatan direkt och får på det viset en sekundsnabb respons. Sedan är det naturligtvis enkelt att klicka när hunden stannar vid trappor, kanter eller stolpar och liknande lite extra viktiga riktmärken. Jag har märkt att det fungerar väldigt bra även om klicket inte kommer på millisekunden.
Att hunden tycker klicker är roligt råder inte minsta tvivel om. Det räcker med att hänga den runt handleden när man gör sig i ordning för att gå ut så vet han direkt vad som gäller.
Jag kommer definitivt fortsätta använda den här metoden. Kanske inte vid varje liten vanlig rastrunda men för att förstärka särskilt viktiga hållpunkter.