Nu har jag sprungit midnattsloppet för första gången och det kändes fantastiskt häftigt! Jag har tänkt att jag borde försöka mig på det i flera år nu men det har främst mest inte blivit av och för att alla sagt att det alltid är så mycket folk och svårt att springa med ledsagare. Jag har inte heller varit lika ivrig att springa motionslopp på samma sätt som med cyklingen. Genom åren har jag bara sprungit tre eller fyra upplagor av Kungsholmen runt och ett duathlon i Upplands Väsby.
Ledsagare för kvällen var Filip. Vi har inte sprungit så vansinnigt länge tillsammans och definitivt inga motionslopp. Vi har bara sprungit här hemma på tomma breda gångvägar, så jag undrade om han skulle våga ta den uppgiften.
I onsdags åkte vi in till stan för att provspringa bansträckningen tillsammans med en annan av mina ledsagare, Jennie som sprungit midnattsloppet tidigare. Tanken var att springa banan en gång så att Filip åtminstone sprungit den en gång. Även om det vid sådana stora evenemang inte är något stort problem, ingen risk att man springer vilse direkt. Det är bara att följa strömmen.
Om vår provspringning blev så bra eller gav så mycket vet jag inte. Vi sprang en onsdagskväll runt klockan 18 så det var ganska mycket vanliga människor ute på stan. Det är inte samma sak som under ett motionslopp då de flesta springer och åtminstone springer åt samma håll. Det gick inte att hålla något tempo att tala om och jag tänkte att arbetsbelastningen som ledsagningen måste inneburit för Filip som ändå är både ung och väldigt ny som ledsagare, kanske upplevdes som för tung och kanske motverkade sitt syfte.
Men vi sprang hela varvet runt och det gick bra och Filip verkade inte allt för avskräckt, vad han visade i alla fall. :)
Så idag var det så dags. Jag är alltid nervös även om det är ett helt vanligt motionslopp. Vår plan för dagen var att försöka springa under timmen även om Jennie sa att det kanske inte var realistiskt med ledsagare. Vi hade anmält oss i en startgrupp för 50–55 minuter så jag tänkte ändå att det borde vara en tillräckligt snabb grupp.
Vi tog tåget in vid åttatiden. Vår start gick 21:45 så i teorin borde vi haft gott om tid. Men när vi långsamt trängde oss igenom folkhavet fram till Zinkensdamms idrottsplats började jag känna stressen. Det tog en god stund innan vi lyckades hitta och förstå hur väskinlämningen fungerade medan minutrarna tickade iväg.
Jag hade som målsättning att hinna gå på toaletten före start för att inte bli psykiskt kissnödig och vi hade bestämt träff med Jennie men misslyckades med båda dessa saker. Toaletterna gick vi förbi och tänkte att det kommer fler — det gjorde det inte…
När vi äntligen kom till starten hade uppvärmningen börjat och vi kunde gå rakt in i startfållan. Jag lyckades bli hittad av min kollega Josefin som skulle springa med sin fru och det var nog ren tur att hon såg oss i folkhavet.
I startfållan kände jag mig stressad av det uteblivna toalettbesöket blandat med nervositeten inför mitt första riktigt stora motionslopp. Men stämningen var på topp och musiken dunkade så att man knappt hörde vad man tänkte och det började faktiskt rycka i benen av springlust.
När starten gick var det som väntat ganska trångt längs Ringvägen trots dess bredd. Vi fick kryssa lite och det gällde att vara lyhörd på Filips signaler när vi försökte kryssa oss fram. Det var människor precis överallt som vi sprang förbi och som sprang förbi oss och vi kryssade oss långsamt ut åt vänster i den lite snabbare filen.
Strax efter start på Ringvägen stod Ulrika och Mattias och hejade. Det visste jag inte. De var där även för att deras son sprang och Ulrikas röst hör man. :) Det var riktigt roligt och peppande!
Hela vägen längs Ringvägen och ner längs vattnet hade jag smått panik för att jag kände mig så kissnödig. Jag bad Filip hålla utkik efter bajamajor och till slut var jag nästan beredd att kissa i vilket gathörn som helst. Men när vi svängde upp från kajen så började det hända saker runt omkring. Banan svängde och publik började dyka upp längs vägen och musik och hejarop från trottoarerna, balkonger och fönster och uteserveringarna som kom allt tätare. Plötsligt hade jag totalt glömt av min kissnödighet och behövde inte ens särskilt akut uppsöka toalett förrän jag kom hem nu flera timmar senare. Snacka om psykiskt!
Det visade sig vara svårt att hålla farten uppe. Det hade kanske gått något om Filip och jag sprungit mera ihop och fått öva på några motionslopp bland mycket folk. Nu var han helt säkert mer försiktig och noga vilket naturligtvis var jättebra. Trots att vi startade i en ganska snabb grupp började vi komma ikapp människor som började gå redan efter några kilometer, varför man nu startar i en snabbgrupp om man inte ens orkar hålla tempot halva vägen.
Snabbfilerna, i den mån det fanns någon, var ofta knappt rymliga nog för en löpare åt gången så för oss som sprang två i bredd hade vi inte mycket nytta av det och folk var generellt sätt ganska dåliga på att hålla höger om man sprang långsamt.
Backen upp mot Sofia som är banans brantaste backe är omtalad. Före spelas en hel del musik och uppe på toppen står alltid en kör och sjunger. Vi hade ställt in oss på att ta backen i ett bra tempo och se starka ut. Det visade sig helt kört. Folk gick upp i hela gatans bredd så vi fick halvt gå, knappt jogga upp för backen. En klar besvikelse.
Resten av loppet gick också bra och var väldigt roligt. Precis som under mina många motionslopp med cykel så är publiken runt omkring väldigt inspirerande och man får hela tiden ny energi av både alla löpare runt omkring och publiken och alla uppträdanden.
En annan sak som var lite frustrerande mot slutet när man började kunna höra dunket av musiken från målet på Hornsgatan, var att väldigt många gick eller sprang extremt långsamt. Så inte ens på slutet kunde vi spurta. När vi gick i mål hade vi båda ganska mycket onödig energi kvar som hade varit rolig att ta ut under loppet men det gör ingenting. Upplevelsen var väldigt bra, det var bara jag som hade lite för höga ambitioner.
Vi sprang i mål på tiden 1:05:55 vilket gav ett snittempo på 6:26min/km. Det var långt över det jag hade som mål, ungefär som en halvslö träningsrunda men jag är nöjd ändå. Vi har redan pratat om att köra nästa år igen.
Stort tack till ledsagare Filip som gjorde ett grymt bra jobb. Jag får höra nästa gång vi ses om han tyckte det var roligt eller lite för mycket, men jag tror att han tyckte det var okej. Han fungerade hur som helst väldigt avslappnat och koncentrerat.