Nu står jag här och provar mina nya kläder jag handlade igår. Jag känner mig fin på det där bekväma sättet jag inte är van vid. Och just det känns bra inför hennes begravning imorgon.
När hon lämnade oss natten till den 29:e mars ruckades min världsbild på ett sätt som var länge sedan. Jag har varit förskonad från att människor i min närhet lämnat och när det hänt har det mest varit äldre människor som gått bort och då har det ändå varit ganska avlägset och känts ganska naturligt.
Men två gånger har unga människor dött i min direkta närhet. Första gången var i februari 1993 när klasskamraten Marie gick bort, påkörd av en buss, och nu igen. Och jag drabbades då 1993 av ett väldigt dåligt samvete och kunde aldrig riktigt bli fri från om-leken. Att inte skiljas som vänner var smärtsamt. Allt man kunde ha sagt och gjort, rättat till, bara sagt något fint. Det är väl ett högst egoistiskt sätt att se det på eftersom jag inte tror på livet efter detta. Då hade det bara handlat om att få mig att må bättre.
Fast nu är det inte det som är problemet. Det känns — förutom väldigt sorgligt — enormt konstigt att en människa funnits, som man pratat med och skrattat med. Så är den personen för evigt borta. Och ett ”hejdå” i all sin vardaglighet är helt plötsligt ett ”hejdå”, ett avsked, ett farväl för alltid. Vissa människor man skiljs ifrån och aldrig kommer se igen, kanske man ändå kommer höra talas om och få livstecken ifrån. Men för alltid är en väldigt lång tid.
Och så en liten släng av ”om-leken” igen, om jag var en tillräckligt bra vän, om jag stöttade, om det hjälpte när du hade det svårt? Som Du och andra hjälpte mig när bara vi som visste hur det var hade nytta av varandra? Vissa saker tror jag är lättare att dela med vissa människor. Man kan berätta om ångesten och rädslan för andra och i bästa fall orkar dom lyssna. Men man förstår nog aldrig riktigt om man aldrig varit där.
Och så ensamheten. Jag har ingen tro på någon Gud eller högre makt, jag tror inte på livet efter detta. Det är lika osannolikt att allt skapades ur inget som att något skulle följa efter döden. Jag tror nog mer på, och är mer rädd för att allt bara tar tvärt slut. Visst var jag rädd i min ungdom att man skulle uppleva någon sorts instängd ensamhet där i kistan när man dog, att man skulle se eller höra, eller känna ens forna vänners smärta och sorg utan att kunna göra något åt det. Att inte kunna smyga in en viskning i örat och säga ”jag är här, jag har det bra och jag är med dig” eller något sådant. Men jag tror nu mer att den stora ensamheten mer drabbar oss som är kvar.
Ungefär så upplevde jag ensamheten ibalnd förr, ensam där i mitt tonårsrum eller studentlägenhet. När alla andra var ute och festade och jag inte fick vara med. Hur man ville ringa någon, men det fanns aldrig någon där. Eller hur man önskade att någon ringde, men telefonen var alltid tyst. Då tänkte jag, så här är det att vara död, ensamt och tyst.
Och den lika självklara slängen av egoism, vad ska jag göra nu? Hur ersätter man en sådan vänskap? En enorm ensamhet och tomhet som bara fylls av en röst som för alltid tystnat. En sådan där konstig ensamhet, eftersom jag såklart inte är ett dugg ensam i världen. Men just nu och här, i mina nyinköpta kläder från Dressman och nya väldigt bekväma skor, så känner jag mig rädd, rädd för begravningen imorgon, rädd för egna och andras känslor. Och framför allt känner jag mig enormt ensam i det.
[tags]Vän, Väninna, Vänner, Vänskap, Hej då, Hejdå, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Sakna, Saknad, Sorg, Ensam, Ensamhet, Ångest, Panikångest, Begravning, Begravningar, Skogskyrkogården[/tags]