Kategori: Allmänt

Årskrönika 2021

This entry is part 10 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har passerat och även det här året har varit konstigt naturligtvis. Privat har pandemin inte drabbat mig så mycket och jag håller mig nog även i år från att inte nämna det så mycket.

Arbetslivet

Arbetet har naturligtvis även detta år präglats av pandemin. Både jag och min fru jobbade hemma hela året fram till oktober och distansarbete har nog varit årets snackis. Det har varit stort fokus på allt negativt kring distansarbete och man har pratat om bristen på rörelse och social samvaro och att många mår dåligt av det. Jag har full respekt för det och kan förstå att det är så, men debatten är som vanligt väldigt ensidig. Man har inte pratat så mycket om allt bra det kan innebära, som exempelvis för oss.

Social samvaro har inte varit något problem för oss. Vi har båda jobbat hemma och haft barn hemma som periodvis i början av 2021 haft mycket distansarbete i skolan. Så för oss har det inneburit att vi sparat 15 timmar i veckan på att resa, hämta och lämna barn på förskola. det är 15 timmar av ens privata tid, 15 timmar kortare för en 6-åring som annars måste lämnas kl07 och hämtas kl17:30. Istället har det kostat ungefär 10 minuter per dag i hämtning och lämning, dvs 50 minuter i veckan. Det är en väldig vinst för familj och ens egen ork.

Sedan i oktober skulle alla tillbaka till kontoret. Det skulle ske stegvis fram till årsskiftet för centralt förstod man att det även skulle ta lite kraft att vänja sig tillbaka till tidigare rutiner. Men för många av oss var det inte mycket till successiv övergång, utan raka vägen tillbaka.

Sedan började smittan om igen och nya rekommendationer kom men även då stretar arbetsgivaren emot.

Digitala möten var vardag för mig redan vid sekelskiftet. då hade jag min arbetsplats i Solna, chef i Tyskland och kollegor över hela Europa. Möten via telefon och daglig kommunikation via telefon var vardag. Man måste säga att pandemin gjorde alla vana vid digitala möten på nolltid, trots lite missöden och tjat om dåligt ljud i headset, kamera på eller kamera inte på och annat idiotiskt. Men mötena blev effektiva och bra och kortades märkbart. Motståndarna säger att man missar det ”sociala spelet” och även här tycker jag bara det negativa togs upp.

Alla utom jag verkade väldigt sugna på att vara på sina kontor och sitta i konferensrum igen.

Man får se vad 2022 blir av.

Privatlivet

Alla har fått vara friska och vi spenderade vår semester som tänkt ute i skärgården. Jag gjorde ett nytt försök att bli båtägare efter nästan 10 års uppehåll, men beslutade mig under tidig höst för att det fortfarande inte var rätt för mig och vi gjorde oss av med båten. Trots barn som numera är stora och kunniga i att framföra och navigera en båt till sjöss och stor hjälp av familjen att transportera saker fram och tillbaka, så är mitt huvudproblem detsamma. Jag kunde inte ens ta mig till och från båten på egen hand utan stor mental insats och fysisk utmaning och då tappar det en stor del av vitsen. Jag ska försöka hålla mig till sådant jag behärskar och någorlunda kan utföra själv.

Jag har bland annat börjat återanskaffa gitarrer och förstärkare efter att mina tidigare grejer blivit stulna. Jag hoppas att jag ska kunna återuppta mitt hobbyspelande så att de inte bara blir hängande på väggen.

Träningen

Jag har ingen stor satsning planerad, men jag löptränar enbart numera. Jag har inte suttit på cykeln sedan april / maj någon gång. Under våren och sommaren gjorde jag ett nytt ryck för att försöka få kontakt med några nya ledsagare och satte ut en efterlysning i diverse grupper på Facebook.

Det såg bra ut till en början. Plötsligt stod jag med fem intresserade ledsagare och jag var ute och sprang på prov med tre av dem. Två av dem sprang några pass med mig innan allt rann ut i sanden och nu är det jag och mitt löpband igen.

Jag tror faktiskt inte att jag kommer försöka igen och därmed kommer jag inte längre hoppas på något marathon i Stockholm. Men så börjar jag nog bli lite för gammal för det också.

Mitt nya fina löpband jag skaffade i början av året har redan fått gå många mil och det fungerar väldigt väl.

Med det önskar jag alla ett gott slut och ett så bra 2022 som vi nu kan få. :)

Årskrönika 2020

This entry is part 9 of 10 in the series Årskrönikor

Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.

De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.

Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.

programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.

Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?

Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.

Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…

Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.

Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.

Arbetslivet

När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.

Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.

Privatlivet

Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.

Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.

Träning

Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.

Midsommar 2020

Midsommar är förbi och den går till historien som en av de bästa på länge med sol, värme och otroligt vackert väder.

Vi spenderade midsommarhelgen för andra året på rad ute på Rånö utanför Nynäshamn där vi hyrt stugor. Det har bara varit väldigt lugnt med vila, läsa bok, sola, bada, basta, äta, gå på skärgårdsrestaurrang och promenerat. Jag har självklart haft min amatör- och VHF-radio med och lyssnat och pratat lite då det är perfekta förhållanden här ute.

Nu åker vi hem igen. Det är alltid skönt att komma hem till dusch och sin egen säng, men det har varit en riktigt bra avkoppling. Och jag har premiärbadat i havet precis som rutinen är här ute. Kallt och uppfriskande.

Ledarhunden Flinga har somnat in :(

Idag får före detta ledarhunden Flinga somna in, 11,5 år gammal.

Flinga kom till mig sensommaren 2011 och var en fantastiskt trogen vän och arbetskamrat i 8 år hos mig innan hon gick i pension för ganska precis snart ett år sedan. Sedan dess har hon bott hos en familj, vänner till oss där hon fick ett härligt och kärleksfullt sista år i livet. Vi hade alla hoppats att hon skule finnas med oss längre så klart och njuta av ledigheten.

Flinga dog av en cancertumör i munnen, förmodligen samma som min första ledarhund dog av.

Jag är enormt tacksam att hon fick spendera sin sista tid i ett hem där hon verkligen var välkommen och omtyckt och jag kände mig så himla nöjd med den placeringen medan jag väntar på ny hund.

Årskrönika 2019

This entry is part 8 of 10 in the series Årskrönikor

Nyårsafton igen och dags för en liten sammanfattning.

Under året har det bara blivit 3–4 inlägg så jag vet inte varför jag gör det här. :)

Arbetslivet

I förra årskrönikan 2018 skrev jag om att jag blivit utlånad till en annan avdelning på min arbetsplats för att det fanns för lite att göra för två personer som vi var på min funktion. Utlånet var väl tänkt att vara kortvarigt men förlängdes först med en månad, sedan med två och slutligen fram till midsommar.

Det var i vår kundtjänst och förutom att det inte alls var så flexibelt som jag varit van vid under hela mitt yrkesliv, så var det väldigt roligt och fartfyllt. Telefonen öppnade 08 och stängde 16:30 och vi var i huvudsak två personer som bemannade den och det var ofta runt 120 samtal per dag, ibland mindre, oftast mer. Då var lunch och toabesök något man behövde planera och att ta hand om sjukt barn eller komma sent på grund av försenade pendeltåg fick konsekvenser. Men det är många vars arbeten som är så, bara jag som var ovan.

Men det var kul och aldrig långtråkigt och jag kändes mig genuint duktig på det jag gjorde. Också att som funktionsnedsatt sitta i telefon där bara mitt bemötande och min kompetens räknades kändes väldigt befriande. Verkliga möten med människor kan ibland vara betydligt med stressande på grund av människors fördomar.

Men jag saknade min avdelning och mina kollegor. Jag åt i mitt gamla personalrum, men att fika och prata skit fanns det ofta inte tid till och det kunde gå veckor innan jag träffade vissa kollegor.

Vid midsommartid slutade min kollega och jag flyttade tillbaka till min gamla funktion och där är jag allt sedan dess. Eftersom jag är ensam så finns tillräckligt med arbetsuppgifter. Det händer att jag ibland hoppar in och hjälper kundtjänst under möten eller sjukfrånvaro och det är kul för att hålla kunskaperna vid liv.

Träningen

2019 har även det varit ett år med mest löpning. Det blev bara Halvvättern och <a href=”http:///2019/09/01/sthlm-bike-2019>Sthlm Bike vad gäller cykling och bara en utomhusrunda med en ny pilot och en eller två träningsrundor med ”MP” som är en av två piloter jag brukar cykla med.

Så det var tunt på cykelfronten. Inför Halvvättern tränade jag en hel del inomhus och även om det blev en lugn runda så kändes formen OK.

Men jag springer med 2 personer sedan tidigare och det går att få till en hyfsat bra och regelbunden utomhusträning som kan varvas med inomhus på löpbandet, vilket ändå passar mig utmärkt såhär års. :)

Mitt mål inför nästa år är, eller kanske snarare har varit att springa Sthlm Marathon i maj 2020. Jag har inte anmält mig ännu och är tveksam till om det går att genomföra. Mest hänger det på mig. Jag vet inte om jag mentalt kommer orka skaffa mig den träningsmängd jag kommer behöva för att kunna genomföra det på ett bra sätt. 5–6 mil löpning i veckan är svårt att få till samtidigt som ett heltidsarbete. Kanske är det synnedsättningen som gör att dagarna kräver mycket mer energi och att det känns nästan omöjligt att byta om och kliva upp på löpbandet direkt när jag kommer hem. Dessutom är det inte klart om jag skulle ha ledsagare till ett sådant evenemang som antingen kräver en som orkar springa en hel Marathon och vara i bättre form än mig för att vara alert och orka ledsaga hela vägen, eller att ha 2 eller flera ledsagare som löser av längs vägen. Men det är förmodligen min egen ork till träningsmängd som är det avgörande problemet. Jag vet hur fruktansvärt sugen jag kommer vara när solen börjar värma och fåglarna börjar kvittra och vägarna torkar, men jag vill vara i sådan form att jag klarar det på runt 4 timmar utan att vara allt för trasig efteråt.

Vi får se, det beslutet är inte fattat ännu.

Familj

Jag är tacksam för att alla mår bra och är friska. Första halvan av 2019 var tung, det känns väldigt vemodigt när man inte kan hjälpa ens barn som mår dåligt och som det inte går bra för. Det jobbigaste är nog att tvingas backa och inse att man inte kan göra något och med största sannolikhet bli anklagad för att man inte gjorde något eller fanns där om några år när förhoppningsvis allt löst sig.

Det börjar kännas annorlunda att vara förälder. Det började förvisso för några år sedan när dom äldsta lämnade hushållet, bilda egen familj och nu också vänta barn. Dom som är kvar hemma blir äldre, klarar sig allt mer själv och tilltalas mer som unga vuxna mer än barn. Allt sammantaget tydliga tecken på att tiden går och att jag blir äldre. Det konstiga är att det inte känns så inuti. Men det är inte oangenämt egentligen. Det jobbiga är väl att det är tydliga påminnelser om att det inte alls är oöverskådligt lång tid kvar tills huset är tomt och en rädsla för den tomhet som kanske kommer infinna sig då. Förhoppningsvis är det en stund kvar tills dess.

Summering

Så det här året får väl avslutas med ett gott betyg kort sagt.

Årskrönika 2017

This entry is part 6 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har passerat och det har hänt mycket privat och ute i världen. Ändå blir det här nog den kortaste sammanfattningen någonsin. Jag känner mig inte längre så motiverad att skriva som tidigare.

Arbetslivet

Det viktigaste som hänt mig i arbetslivet i år, är att jag bytt arbetsplats i februari. Det var i samband med att min dåvarandre arbetsplats, Stockholms Syncentral gick över från landstinget i privat regi. Det kändes som en bra tidpunkt att göra något lite annat och jag hade som vanligt tur. Efter att en längre tid fiskat lite i mitt kontaktnät, dök en tjänst som jag väldigt gärna ville ha, upp i alldeles rätt tid. Jag sökte tjänsten och fick den. Det var väldigt bra för mig och väldigt roligt. Från ett aktivt patientarbete till mer administrativt, men fortfarande med synhjälpmedel.

Jag ska inte säga att jag mådde dåligt på min förra arbetsplats. Det var kul att gå dit och jag gillade det jag gjorde. Men det fanns mycket att göra som inte gjordes.

Det är som alltid plus och minus med att byta jobb. Jag kan sakna city med allt utbud av mat och närhet till färdmedel, Kungsholmen är fint när det inte är vinter. Tillbaka ute i Älvsjö finns oändligt mycket bättre rastning för hunden, en fantastisk chef, mycket bra och trevliga kollegor, allihopa. Som jag sa inför julledigheten; det kommer bli skönt med semester för att ladda om lite men det kommer inte kännas det minsta jobbigt att gå tillbaka.

Familjen

Barnen gillar inte när jag skriver om dom, så jag ska inte göra det. I alla fall inte så mycket. I år har i alla fall äldsta dottern har flyttat hemifrån. Det gick väldigt fort från att ”jag skulle vilja ha en egen lägenhet” till att ett erbjudande damp ner och då var det bara att tacka ja. Själv tror jag mer på att det går fort än att älta och dra ut på det. Jobbigt är det för alla parter. En omställning för dottern och givetvis för oss föräldrar. Hela hemmet ändras när sammansättningen förändras och det märks väldigt tydligt när en personlighet försvinner. Det kändes väldigt vemodigt och som ett första riktigt tydliga tecknet på att livet inte alltid kommer se ut som vi varit vana vid dom senaste dryga 20 åren. Men det är naturligt och bra när man får tid på sig att vänja sig. Nu har vi vant oss även om vi fortfarande säger att det känns annorlunda. Alla finns kvar men allt är på ett annat sätt.

Vår minsta är två och ett halvt år nu och har börjat på dagis den här hösten. Inget av våra barn har någonsin gått på dagis så även det är en enorm omställning. Men det är väldigt annorlunda även att ha en liten nu när andra barn är äldre. Det känns så mycket lättare än när vi fick våra första barn. Självklart hänger det ihop med att dom andra är stora och klarar sig och dessutom hjälper till. Lillebror har alltid en famn att gå till och han älskar verkligen sina syskon och lär sig både bus och godis av dom.

Som förälder känner jag mig mindre ”pretto” än förr. Trots att man inte visste hur allt skulle vara för att bli rätt, var man jättenoga med att göra just allt på ett visst sätt. Numera, så länge det inte är förenat med skada eller livsfara passerar det mesta. Om storasystrarna lär minstingen att kasta mat kan man känna att ”jaja det där var ju jobbigt” men det är svårt att inte le åt eländet. :)

Men det kanske allra största som förändrats i år är att min fru efter drygt 20 år som hemmafru måste komma ut i arbetslivet. I slutet av november påbörjade hon sin timanställning i receptionen på Hjälpmedel Stockholm. Än så länge har det varit både hel- och halvdagar. Vi hoppas givetvis att det ska leda till en fast anställning vilket är ett måste för att vi inte ska få problem.

Det innebär att Theo är vårt första barn som måste gå på dagis. Han började på prov tidigare i år och nu är det skarpt läge. Men han trivs och det fungerar.

Det blev ändå fler rader än jag tänkt mig, men mycket lämnas.

Träningen

Jag har skrivit ett separat inlägg om träningen och tänkte inte upprepa mig. Jag tränar och jag mår galet bra av det. :)

Bloggen

Jag har sagt förr att jag ska ta pauser i mitt bloggande och det är väl något som får växa till sig. Jag tycker själv bloggen börjar bli sjukt tråkig eftersom jag bara skriver om min träning som kanske inte är så intressant för andra. ;) Jag har periodvis försökt skriva lite mer utlämnande för att inte bli så ytlig, men det har jag slutat med. Jag kommer inte blogga om hela träningsserier som jag gjort under hösten eftersom det mest varit upprepningar.

Så kanske blir det något mellanting. Jag tvivlar på att jag har några läsare längre. I alla fall inga som ger någon respons och det kan jag förstå. Men det kanske blir ett och annat träningsinlägg eller tekniskt inlägg om det händer något kul. En klar nedtrappning blir det i alla fall.

Jag har raderat mina konton på Twitter och Linkedin. Lite sådär kanske man kan tycka, men jag orkade inte finnas överallt längre. Som någon skrev, ensamheten blir så mycket mer påtaglig om man finns överallt. Inte för att ensamheten stör mig längre.

Summering

Så slutligen, ett bra år. Alla nära och kära mår bra och är friska och det är det viktiga. Att livet i övrigt går upp och ner är bara normalt.

Så, gott nytt år så får vi se när och hur vi ses igen.

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #9

Bild: Zwift Race, 4 sekunder till start

Bild: Zwift ´race

Det 9:e av 15 race i denna serie avklarad. :)

Idag ställde 409 upp på startlinjen i de 4 olika kategorierna. I min B-grupp var vi 131 startande. Själv rullade jag in på plats 88 / 131, så en klart bättre position än tidigare. Styrkemässigt känns det som jag sakta är på väg uppåt igen. Idag blev snittet 3,17 watt per kilo, strax under gränsen för B-gruppen, men så var jag oförskämt pigg efteråt. Det är svårt att ta ut sig alldeles tycker jag och en orsak till det är helt klart att jag inte ser racet och dom övriga cyklisterna.

Idag gick tävlingen på Watopias platta bana. 4 varv & 42km. Jag låg i en stor klunga första varvet men tappade dom när det började gå lite upp och ned mot slutet av banan. Jag tappade dom inte så mycket för att jag inte orkade, utan på grund av taktik. Det gäller att trycka på på rätt ställen så att man inte förlorar draften. Tappar man klungan är man hopplöst avhängd.

När jag påbörjade varv 2 blev jag upphunnen av en andra klunga som jag tror även det var B-grupp. Det blev ungefär samma sak, jag tappade dom ungefär på samma ställe. Jag får helt enkelt lära mig att ösa på i backarna. Jag känner ju banorna så väl så att jag numera vet när dom kommer och kan börja trycka i god tid.

På tredje varvet blev jag upphunnen av en´grupp som till största delen verkade bestå av C-åkare. Det var inga större problem att åka med dom de sista två varven ända in i mål.

Men det blev lite känningar i låren efteråt i alla fall även om jag inte var helt utmattad. Jag tappar ofta den där lilla sista tävlingsudden när jag inte kan hänga med i tävlingsutvecklingen. Det är en viss fördröjning, 3–5 sekunder mellan cykel och dator och det gäller att planera för den fördröjningen. Att bli avhängd och ensam är inte roligt och då är det i princip omöjligt att komma ikapp. Jag tror även att vi som väger lite mindre har en nackdel på de platta banorna då watt per kilo verkar spela lite mindre roll än i kuperad terräng.

Men det här är ändå sjukt kul. Och jag ser väldigt mycket fram emot

Wahoo Climb

som jag förbokat med beräknad leverans mellan jul och nyår. Det kommer krydda min cykling så otroligt mycket.

Resultatlistan från dagens race kan man se här och aktiviteten på Strava nedan.

Zwift- Bicycling Fall Classic 2017

Idag var det dags för Bicyling Fall Classic i Zwift, ett virtuellt Gran Fondo. 72km längs Watopias tuffaste bana, ”The Pretzel” som går över den vanliga backiga banan och bergen, både baklänges och framlänges. Det innebär en total höjdmeter på 1333 meter.

Jag var lite ”rädd” för passet då jag inte kört så långa sessioner på länge och då det gått ganska dåligt för mig under de senaste racen, med kramp och illamående. Det hänger i sin tur ihop med alldeles för lite cykling dom senaste 2 månaderna.

Så målsättningen för idag var att ta det lugnt och metodiskt. Det var ingen tävling utan mer ett ”motionslopp”. Jg har nog bara kört The Pretzel en gång tidigare för ett drygt år sedan. Då tog det mig 2 timmar och 41 minuter att ta mig runt och inkluderade en del vilopauser upp för bergen. Det är som sagt en mycket fostrande rutt.

Den här gången ville jag ta mig runt utan pauser och helst utan att behöva bryta på grund av kramp och illamående.

Det började sådär med att jag blev stående i startfållan när starten gick i någon minut. Min wattmätare och trainer fungerade, men min avatar kom inte iväg direkt. Det berodde säkert på att det var närmare 600 anmälda och över 1000 inloggade och min dator är inte den modernaste.

Men efter en stund fick min cykel fart och jag rullade iväg. Jag bestämde mig för att inte jaga utan ta det i mitt tempo med enda målsättningen att gå i mål.

Första svängen upp för berget kändes lätt och jag fick tvinga mig att hålla igen. Ca en mil uppför är en bra bit och det tog mig idag ganska precis 40 minuter att nå toppen, 3 minuter sämre än mitt personbästa tror jag. Så jag kände mig ganska nöjd ändå. Men jag fick ligga på lilla klingan fram för att inte göra slut på benen.

Sedan väntade några mil utför och lätt kuperad terräng jämfört med bergen. Jag tog in på många iB-gruppen där jag startade och tryckte på lite extra på väg ner för berget där jag hann ifatt ett stort gäng.

När den femte milen närmade sig var det dags att klättra upp för berget igen, från baksidan denna gång. Man passerar inte den snöklädda toppen förbi radiotornet längs den vägen och den extra klättringen klarade jag mig bra utan kände jag.

Utför berget för sista gången gick bra och jag orkade fortfarande ställa mig upp och trycka på i dom små knixarna uppför. När jag kom ner för berget och hade ca 7km kvar till mål var det förvisso platt, men också lite mört i benen. Det blev ändå en liten slutspurt i mål där jag tävlade med en tysk, men efter att jag kört om honom med några hundra meter kvar till mål, tog låren slut och han tog mig på slutet. :)

Som sagt, i juli förra året rullade jag runt på 2:41 och idag blev det 2:18. En ganska rejäl förbättring och jag var ändå inte ”död” när jag klev av cykeln. Lite stumma ben och kläderna kunde vridas ur, men i övrigt kändes det bra. I min grupp där det kanske var 120–130 anmälda, rullade jag i mål på plats 51. Ett snitt på 214 watt och 22 minuters personlig förbättring känner jag mig mycket nöjd med och det blev ett ordentligt träningpass. :)

Zwift uppdatering 14/09/2017

Bild: Zwift

Uppdateringar med nya finesser är alltid roligt. Även om inte denna uppdatering bjöd på något stort, fanns en hel del roliga saker.

Karta över Zwift har varit efterfrågat länge. Det har tillverkats av privatpersoner, både vanliga kartor och tjänster där man kan följa cyklisterna live på en karta i sin webbläsare. Nu har Zwift byggt in en minikarta i övre högra hörnet där man ser vart på aktuell bana alla är. Kartan visar samtliga inloggade på aktuell bana, nedtonade om de ägnar sig åt en annan sport än den man själv utför. Vidare visad även ens vänner och favoriter och i gruppcyklingar eller race visas även de 4 olika kategorierna för att det ska bli enklare att hålla reda på alla. Kartan går även att få i tre olika vyer.

En annan nyhet som jag gläds åt, är att löparmodulen kompletterats med achievements för olika prestationer, olika distanser, tider på distanser och totala distanser. Det gör löpningen ännu roligare.

I förra uppdateringen i augusti lade Zwift till en möjlighet att kalibrera stegsensorer vid löpning. Både jag och min fru som använder Garmin footpod fick aldrig till något bra resultat. Hastigheten i Zwift var påtagligt högre än den löpbandeet var inställd på. Jag började själv felsöka genom att ändra kalibreringsvärdena upp och ner, först lite i taget och sedan i allt större steg utan att märka någon som helst skillnad i hastighetsfelet.

Jag öppnade då ett ärende med supporten som först inte ville eller kunde se problemet. Jag skrev exakt vad jag hade för utrustning och vilka värden jag ändrat. Jag var nära att ge upp när det plötsligt kom ett mail där man kort sa att man återskapat felet och åtgärdat det till nästa uppdatering. Det var fel i hur kalibreringsvärdena lästes in löd det korta svaret.

Vid dagens uppdatering verkar det faktiskt som om allt fungerar. Jag har inte hunnit göra några lika djuplodande tester, men efter en kalibrering och omstart stämmer hastigheten mellan löpbandet och Zwift väldigt väl överens. Differensen är ett 30-tal meter på 5km vilket är klart godkänt.

Slutligen i dagens uppdatering lovade man att nya banor var att vänta inom kort. Man kan bara spekulera och hoppas att det betyder mer löparvänlig miljö istället för långa, raka cykelvägar. Men också givetvis nya sträckor att cykla på. Om det blir MTB-banor är kanske tveksamt, men det vore kul.

Själv hoppas jag fortfarande på att man ska lägga till rodd som sport. Att få ro runt öarna i den virtuella världen Watopia eller längs Themsen i London vore så fantastiskt häftigt. Men jag tror jag kommer få vänta ett bra tag till.

Här är hela listan med nyheter.

[tags]Cyekl, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Zwift, Träning[/tags]

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Halvvättern, Träning[/tags]

Sweden Bike Expo 2017

En perfekt dag att börja tänka på cykling när solen skiner och temperaturen börjar stiga över 15 grader. Vägarna har börjat sopas lite varstans och jag som säger att inneträning är perfekt, börjar också längta lite efter lite utecykling.

Jag och äldsta dottern, ”MP” och hans äldsta son gjorde gemensam sak idag och åkte till Älvsjö och Stockholmsmässan. Väl inne kändes det som om det var betydligt mindre i år än tidigare.

Vi gjorde ett par varv och tittade på lite landsvägscyklar, downhill och MTB och jag kikade även på trainers. Det var första gången jag såg en Tacx Neo i verkligheten vid ett besök hos Evalds MTB. Egentligen hade jag velat prova en funktion i den trainern där man kan få vägunderlaget simulerat i trainern, men det var inte så lätt ordnat då. Dock hade man 3 trainers inkopplade och igång med Zwift och det var gott om besökare. Jag är väldigt sugen på en sådan trainer även om jag är väldigt nöjd med min nuvarande. Men ljudnivån var imponnerande och det är sådant som familjen klagar på hemma.

I en annan monter såg jag en trainer jag bara läst om tidigare. Den bygger på magnetiskt motstånd. En kraftig magnet på vardera sidan av fälgen som skapar motståndet utan att trainer och bakhjul har någon fysisk kontakt. Det blir såklart otroligt tyst med bara ljudet från drivlinan som hördes, men inget kontrollerbart motstånd från dator eller surfplatta. Det var hur som helst kul att ha sett den också i verkligheten.

Så mycket mer var det inte som intresserade mig. Kläder, skor och andra tillbehör var inget jag kände att jag behövde uppdatera mig på. Vi deltog alla i en tävling för att vinna en cykel, så nu är det bara att hoppas på vinstlycka. :)

Besöket blev så kort att vi inte ens kände oss värda kaffe och bulle

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Stockholmsmässan[/tags]

Årskrönika 2016

This entry is part 5 of 10 in the series Årskrönikor

Det har redan gått ett år sedan sist och tiden går väldigt fort. Det har varit ett ganska lugnt och bra år.

Arbetslivet

Min arbetsplats, Stockholms Syncentral har i år lagts ut på anbud och därefter sålts till privat ägare. Övergången sker i mars nästa år, om bara två månader. Självklart har det varit mycket funderingar och spekulationer kring hur allt kommer bli. Förändringar kan vara svårt och särskilt när man inte har en aning om vad som väntar. Det vet vi inte nu heller. Förändringar lär det bli, och för våra klienter tror jag inte nödvändigtvis att det måste bli en försämring. Det enda man vet är att antalet besök ska öka och att utbudet av hjälpmedel inte förändras och det bör innebära en ökad tillgänglighet.

Dagen före julafton skulle all personal lämna in en blankett med ett ja eller nej till verksamhetsövergången. Det har jag också självklart gjort.

Träningen

Träningsåret 2016 har varit det mest fantastiska någonsin. Tack vare Zwift har inomhusträning som förr var så svårt och otroligt tråkigt, nu blivit roligt, praktiskt och effektivt. 6000 cyklade kilometer inomhus och bara ca 2000km utomhus säger en del. Dagen före julafton skrev jag en hyllning till Zwift på årsdagen då jag började använda detta fantastiska verktyg.

Under våren fick jag dessutom en sponsor i form av Concept Träningsredskap AB som hjälper mig med en Concept2 roddmaskin vilket i allra högsta grad bidrog till SM-guld både inomhus på bana och utomhus på landsväg i år. Jag anar att det inte är så lätt att få sponsring som privatperson och särskilt inte inom paraidorott och därför är jag extra glad och tacksam och hoppas på ett fortsatt bra samarbete under 2017.

Rodden som träningsform hittade jag på allvar tidigt i år. Jag led fortfarande av sviterna efter en vurpa under ett motionslopp där jag bröt nyckelben och skadade en axel och trots att det hade gått nästan två år sedan olyckan, hade jag fortfarande svårt att sitta längre stunder på cykeln innan värken slog till.

Rodden blev en utmärkt och skonsam träningsform och bara efter några månader var all värk och orörlighet som bortblåst.

Vidare är jag beroende av tillgängliga träningsmaskiner, både att använda och att lagra data från träningspass för senare analys och jämförelser. Concept2 roddmaskin kan kopplas till en smartphone och ge kontinuerlig information om tid, distans, puls, fart etc via tal.

Förutom att träningen gjort mig starkare och bättre, gör den mig kort sagt lyckligare. Perioderna av nedstämdhet på grund av min funktionsnedsättning blir påtagligt kortare och glesare. Känns det ruttet en dag efter jobbet, räcker det med ett hårt träningspass för att både den fysiska och mentala värmen ska sprida sig i kroppen och dom negativa tankarna löser upp sig som knutar på ett rep.

Förhoppningar inför 2017

Så klart nya idrottsliga framgångar och utveckling. Det kanske inte blir någon premiär i Stockholm Marathon 2017, men träningen inför det hoppas jag ska inledas. Drömmen om att få åka i dom svenska färgerna utomlands inom cyklingen lever kvar även om det tyvärr krävs lite mer än min vilja och egna fysiska förmåga just när det gäller grenen tandem.

Jag tror och hoppas att arbetsåret 2017 ska bli bra och jag känner mig ganska lugn på det området. Det kommer bli bra med något nytt.

Nyårsfirandet

I år blir det traditionsenligt firande med vänner på gångavstånd hemifrån. Det brukar vara lugnt och väldigt fritt från krav och istället bara en trevlig kväll. Ikväll är två av våra ungdomar på annat håll och det känns så klart konstigt.

Med det återstår det bara att sätta punkt för sista gången det här året. Vi ses på andra sidan tolvslaget! :)

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2016, 2017[/tags

Julledig 2016

Som alla vet ligger julen rätt uselt till, på en lördag i år. Man måste ta ganska många dagar ledigt för att få sammanhängande semester över jul och nyår fram till 13-helgen. Även om jag borde vara rädd om mina sparade semesterdagar inför den planerade verksamhetsövergången så känner jag ett starkt ehov av en paus.

Som när man är kissnödig på väg hem, blir det värre ju närmare man kommer toaletten. Så har det känts dom senaste veckorna. Helgerna har känts behagliga men kortare ju närmare julledigheten jag kommit och väckarklockan har blivit allt svårare att vakna till.

Så nu släckte jag och stängde kontoret för i år. Förutom det nödvändiga i att fira jul, ska jag bara sova länge, äta frukost långsamt, gå ute länge om det är fint väder, mindre länge om det är dåligt väder, titta på lättsam barnfilm och träna en massa.

Julaftonen blir några timmar med släkten och nyårsafton blir med vänner, så det är som det ska.

Arbetsplatsen ser jag igen 2017, ett arbetsår som kan bli intressant.

[tags]Jul, Julafton, Semester, Ledig, Ledighet, Julledig, Jullov, Nyår[/tags]

Zwift iOS beta del II

Bild: Cykel, bord med iPad och vattenflaska

En dryg vecka med Zwift beta för iOS och en iPad Pro 12,9″ har flyttat in. Jag har också fått hem den beställda omvandlaren Viiiiva från 4iiii som både är ett pulsband med stöd för både Bluetooth Smart och ANT+ samtidigt som den kan brygga andra enheter som bara kommunicerar med ANT+ över till Bluetooth Smart. Bland annat min wattmätare Garmin Vector.

Rent konkret känns det inte som en beta längre. Allt har fungerat väldigt bra. Jag har bara haft några korta avbrott i effekten under de pass jag kört, men om det berott på programvaran eller omvandlaren som överför signalen från min wattmätare till iPaden, vet jag inte. Det har bara varit 5–10 sekunders avbrott vilket i och för´sig har räckt för att få min cykel att stanna och under tävling skulle det vara förödande.

Zwift känner man i övrigt igen helt från datorversionen. Enkelt och intuitivt och ljudeffekterna är dom samma.

Den direkta skillnaden är att appen startar betydligt snabbare än på min kraftiga iMac där det tar väl god tid på sig att starta upp men sen flyter på bra i övrigt i ultrahög grafik.

Dom som ser i min familj säger att grafiken är bra, det flyger på bra och ser lika högupplöst ut som på datorversionen.

Min trainer, en Wahoo Kickr ansluter via Bluetooth istället för ANT+ mot iPad och där märks heller ingen skillnad. I den aktuella betaversionen står det att kontroll av Bluetooth Smart-trainers ska vara åter i full effekt och jag märker heller ingen skillnad jämfört med dator. Responsen i trainern och känslan i motluten är dom samma.

Jag märker på mig själv att jag mycket gärna ställer fram iPaden och kör med istället för datorn. Givetvis ska jag testa nu när jag kan, men det känns extra smidigt med iPad. Allt girå igång snabbt och jag är igång på nolltid.

Det finns ett par nackdelar med detta på en surfplatta eller telefon jämfört med dator anser jag. För mig som har en synnedsättning, försvinner hela möjligheten till viss kontroll via tangentbord. Det är förvisso inte mycket jag kan göra med tangentbordet i datorversionen heller, men jag kan ta skärmbilder, byta färdriktning och skicka olika glada tillrop till andra cyklister i Zwift. Inte minst kan jag aktivera så kallade powerups / bonusar man får tilldelat. Det senare har jag slutat med allt mer. Även om man bara får en liten fördel av bonusarna och dom oftast inte är tillåtna under tävling, har jag allt mer slutat med det och kör på min egen prestation till 100% istället.

Det här kommer också förmodligen kompenseras då man annonserat att den app som finns som tillbehör eller ”fjärrkontroll” till Zwift, ska utökas med fler möjligheter att kontrollera Zwift från sin telefon. Bland annat spara och avsluta vilket bara går med mus/klick idag. Det har förvisso inte varit något stort problem för mig att få hjälp hemma eftersom Zwift är så lättskött och alltid fungerar till skillnad från tidigare programvaror jag använt. Men jag har svårt att starta och avlsuta en träning om det inte finns någon hemma som kan hjälpa mig vid start och slut och den biten vore skönt att klara själv.

På vissa områden är jag lite ”old school” när det gäller datorer. Jag älskar surfplattan och den smarta telefonen och gör precis som många andra, allt mer från dessa istället för från datorn. Men jag har svårt att vänja mig vid att kontrollen över filer och mappar helt försvunnit just när det gäller iOS-enheter. tanken är att användaren inte ska behöva bekymra sig över sådant och egentligen har jag inget behov av det i det här läget. Men att inte kunna ha kontroll över dom fysiska aktivitetsfilerna, loggfilerna eller skärmbildfilerna stör mig och jag har svårt att släppa det. Hittills har jag dels laddat upp aktiviteterna till Strava och Garmin Connect och dessutom sparat filerna med själva rådatat i lokalt på min dator för att ha om dessa tjänster skulle upphöra. När jag nu tvingas släppa den biten är det ovant men jag kanske kommer kunna sluta med det kontrollbehovet även om det som sagt stör mig.

Men det här är fantastiskt. Det kommer göra Zwift tillgängligt för ännu fler som inte vill eller kan skaffa en kraftfull speldator. Allt fler trainers får stöd för Bluetooth Smart vilket väl kommer vara en liten begränsning ett tag framöver. Har man en trainer som enbart har stöd för ANT+ måste man antingen byta trainer eller skaffa en brygga mellan ANT+ och Bluetooth Smart, typ 4IIII Viiiiva vilket blir en liten merkostnad.

Längtan i kroppen efter löparmodulen i Zwift är rent fysisk. Nu har testversioner av det börjat hamna hos ett fåtal personer på nätet vilket tyder på att det snart borde vara dags, även om det går på tok för långsamt för min rastlösa själ. Det kommer bli stort för mig som längtar efter att åter få komma igång med inomhuslöpningen och där ser jag för egen del en stor vinst med iOS-plattformen. Klart enkelt att kunna ha en surfplatta eller telefon vid löpbandet.

Zwift för iOS beräknas lanseras i slutet av november och det känns rimligt som det verkar fungera nu. Man uppdaterar även companion-appen för iPhone inför det stora släppet så saker är helt klart mycket på gång.

En mycket rolig utveckling. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Zwift, Träning, iOS, iPhone, iPad[/tags]

Citybanan visar Stockholm Odenplan

Idag visades den nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan upp, som är en del av den nya Citybanan. Sträckan som består av två nya stationer invigs om ett knappt år.

Jag har besökt bygget av Citybanan vid två tillfällen. Första gången var 2013 då man visade tunnelbygget under Södermalm. Andra gången besökte jag bygget av den nya stationen för pendeltåg under Stockholms Centralstation. Båda gångerna var bygget i ett tidigt stadie där det mest var grus och sprängsten och inte mycket känsla av att det skulle vara färdigt 4 år senare. Nu när vi besöker Stockholm Odenplan är det i princip en färdig pendeltågsstation.

Besökarna köar i långa led över torget vid Odenplan, men kön ringlar sig snabbt framåt. Efter ca 15 minuter träder vi in genom ingången och färden nedåt börjar. Man hamnar först på ett mellanplan där man också kan ta sig till tunnelbanans gröna linje. Biljettspärrarna finns inte på plats ännu, men man förstår var dom ska finnas. Färden fortsätter ned för ännu en lång rulltrappa och så är vi på perrongen. Hissarna är ännu inte installerade men alla rulltrappor är igång.

Även perrongen känns färdig. Jag slås av ljudnivån. Även om vi är många människor där, ekar det inte som på äldre stationer.

Dom nya stationerna ska vara utrustade med så kallade perrongväggar som gör att man inte längre kommer åt spåren. Glasdörrar kommer att öppnas när ett tåg stannat. På ena spåret står ett tåg och glasdörrarna öppnas och stängs och då för att demonstrera.

Dessa perrongväggar är faktiskt det som gör mig mest lycklig och imponnerad. Annars är det för mig bara en ny perrong, vilken som helst. tystare, fräschare men annars ingen skillnad. Men just dom nya väggarna gör mig faktiskt direkt lycklig. Här kommer man kunna känna sig helt trygg i framtiden.

Framför varje glasdörr i väggen finns markeringar i golvet som gör det lätt för människor med synnedästtning att känna var dörrarna finns med den vita käppen och det går också att följa glasväggen med handen utan minsta rädsla för risken att ramla ner på spåret längre.

annars går vi över en perrong vilken som helst och i andra änden finns nya rulltrappor som bär upp mot en ny biljetthall och utgång på Vanadisvägen och besöket är över. Utanför bjuds vi besökare på kaffe och kanelbullar innan vi inleder promenaden för att åka hem.

Invigningen av den nya citybanan kommer innebära att stationen Karlberg läggs ner. För mig innebär det längre väg att gå för att nå pendeltåget från min nuvarandre arbetsplats. Det kommer också innebära att jag behöver åka hiss med min ledarhund eftersom rulltrapporna är långa och några vanliga trappor finns inte. det är bara att hoppas att hissarna kommer vara snabba som utlovat, fräscha och får vara fungerande, för annars blir det jobbigt att ta sig ner.

Men i övrigt kommer de nya stationerna innebära en enorm lättnad och trygghet för oss med synnedästtning som åker pendletåg.

Nu ser jag fram emot en visning av den nya perrongen vid centralstationen.

[tags]Stockholm, Citybanan, Pendeltåg, Odenplan, Stockholms Central[/tags]

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Vätternrundan, Motala, Träning[/tags]

Årskrönika 2015

This entry is part 4 of 10 in the series Årskrönikor

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2015, 2016[/tags]

Årskrönika 2014

This entry is part 3 of 10 in the series Årskrönikor

Tänk att det är redan dags för denna av mina små klassiker. Det har gått ett helt år sedan jag skrev årskrönikan för 2013 och det känns konstigt nog som inte speciellt länge sedan. Jag minns känslorna och tankarna när jag skrev och jag tänkte på den här stunden, när jag skulle skriva igen.

Med facit i hand, så hur blev 2014 då? Jag skrev att jag hoppades att vi alla skulle få fortsätta vara friska och så blev det. Men annars var det kanske inte så mycket som slog in. Om 2012 och 2013 var händelserika och spännande på många sätt, så har 2014 varit ganska tråkigt. Åtminstone känns det så nu när jag sitter här och skriver.

Träningen

http://2014story.strava.com/video/2989755

Träningen började bra men kom tidigt av sig. I slutet av januari fick jag en ordentlig släng av min magvärk som jag brukar ha någon gång per år eller så. Denna gången var det värre än någonsin och med tanke på hur det slutade borde jag verkligen sökt vård. Det hade kanske ändrat resten av årets förutsättningar.

Vårens träning gick bra och jag kände mig i form och det var många motionslopp inplanerade. Jag hann köra Skandisloppet 2014 och kände mig på gång. Men en vecka senare kraschade jag och min pilot under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet och skadade min axel. Det var ganska klart att det planerade loppet Gran Fondo Stockholm som kördes för första gången detta år inte skulle bli av någon vecka senare.

Under ett Gröna Lund-besök i början av juni kände jag hur magvärken kom tillbaka igen. Det var dags för Halvvättern och jag kände paniken komma. På kvällen åkte jag in akut och sökte äntligen för besvären och blev under natten inlagd för blindtarmsinflammation som skulle opereras.

Det var väldigt skönt att äntligen få en förklaring på alla års plåga och förhoppningsvis även en lösning på problemet. Det var fruktansvärt att se hur min cykelsatsning nu slutligen upphörde för detta år. Det hade inte varit lätt att fortsätta cykla med skadad axel, men opererad i magen var liksom uteslutet. Hela den sommaren var full av komplikationer och besök hos vårdcentral och jag fcik inte träna, sola eller bada. Sommaren spenderades med kläderna på.

I augusti var min kropp läkt efter operationen även om jag fortfarande skulle vara försiktig. Men jag började träna både löpning och cykel och bestämde mig för att cykla med Ride Of Hope för Barncancerfonden en sträcka från Uppsala till Stockholm. Inför denna tur startade jag en insamling som fortfarande är öppen och pågår. mitt mål var att samla in 10000kr innan cyklingen och jag nådde lite drygt halvvägs. Den 10:e augusti cyklade vi och då kände jag att kroppen fortfarande svarade bra även om jag givetvis tappat en del.

Under hösten deltog jag och mina kompisar i 2 ytterligare motionslopp och en slutlig tävling där det gick ganska bra men jag hade svårt att behålla sugen. Under året försökte jag på alla sätt att jaga fler piloter för att få mer cykling utomhus. Jag satte upp anslag i en sporthall, annonserade i flera cykelbutiker, stora klubbars Facebook-sidor och stora träningsforum. Alla dessa sammanlagda ansträngningar gav absolut ingenting. Jag kände att det var fullkomligt meningslöst att träna ens själv inomhus på trainer och löpband. För även om jag blev stark och bra skulle jag ändå inte ha någon glädje av det. Alla man pratar med om löpband och trainer säger att det är tråkigt i längden. Så är det givetvis även för mig. Jag får använda stora mått av fantasi för att motivera mig, tänka att jag springer marathon, att varje 2,5km är en mil, för vem skulle orka springa runt 4 timmar på ett statiskt löpband? På trainern rullar en video från Italien där jag deltar i ett race och vinner mot mina konkurrenter. Cykeln gungar lätt under mig och växlarna låter rätt och pulsen slår. Men vardagsrummet står stilla runt omkring.

För några veckor sedan återvände lusten. Mycket tack vare kollegan Ingela och ledsagaren och piloten Peter som började springa och spinna med mig regelbundet. Löpningen utomhus var verkligen räddningen för min motivation och jag kände lusten återvända och nu känns det ehlt OK igen. 2015 here I come!

Arbetsåret

I förra årets krönika önskade jag mig ett lugnare arbetsår och det blev nog så på många sätt. Vi har under den senare delen av året fått en ny tillförordnad chef och det känns verkligen kanonbra! Det är bara temporärt än så länge och funderingarna kring hur det blir sen finns väl alltid men uppfyller mig inte dagligen.

Jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna och eleverna. Det känns som om det jag gör är viktigt och uppskattat. Ska jag nämna något som kanske inte är lika bra så är det möjligen att jag ibland känner att jag stannar av i min egen utveckling. Jag gör allt för att motverka det genom att följa utvecklingen på egen hand men har kanske inte så stor glädje av det i jobbet eller hur man ska säga.

I februari 2015 flyttar vi från Älvsjö till de centrala delarna av Stockholm. Det har naturligtvis varit en stor grej under året och mycket prat om det. Själv ser jag fram emot det på många sätt. Ska mest bli kul att något nytt händer. Lite bättre resväg, lite närmare min löparkompis men ganska mycket sämre möjligheter för hundrastning. Plus och minus med allt, precis som vanligt :)

Jag får eget rum på den nya arbetsplatsen vilket väl blir roligast av allt. Inte för att jag har någora problem att dela med min nuvarande rmskamrat, men det kommer bli ett annat sätt att jobba på som jag tror kommer underlätta en hel del när jag kan ta emot besök på mitt rum.

Kort sagt, det känns ganska bra året som gått och det som kommer.

Mot Alla Odds

Det blev inga nya äventyr eller uppdrag. TV och media fylls av loosers som får mer uppmärksamma desto sämre dom är. Jag har lärt mig det nu och till och med förlikat mig med tanken.

Året har bestått av några få mindre föreläsningar men även det har avtagit och nu helt upphört. I mars i år hade vi en återträff som underbara Sonia Elvstål ordnade uppe hos sig i Östersund. Vi åkte kälke, klappade älgar och umgicks med underbara människor. Planen är att hålla det vid liv och göra om det varje år om det är möjligt.

I november i år deltog hela gänget i Nordic Extreme Weekend på Gotland. Det var arrangören som bjöd in oss och det var första gången något sådant hände efter premiären av vårt program. Vi deltog i ATV och terränglopp och kanske blir det en fortsättning även där under 2015.

Familj

Familjen fick i år den den första 18-åringen vilket givetvis är stort. Nästa år tar hon studenten och vuxenvarningen är utfärdad. Det har inte varit en helt lätt resa för henne att plötsligt inse att livet som vuxen kommer allt närmare. Dessutom kommer familjen att bli större då tillskott väntas i april 2015. Det känns inte sådär spännande att få ett femte barn som det kändes med dom första :) Först kändes det lite jobbigt att tänka sig att ha barn i huset i ytterligare 20 år, alltså tills man själv är 60. Det kändes först som en lätt jobbig tanke, men min egen filosofi är ändå att barn är den enda riktiga meningen med livet, det enda som består när man dör vilket man ändå inte vet när man gör. Och jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller flytta till något annat land om nu det skulle vara en begränsning.

Under hösten 2013 och våren 2014 skrev jag lite om ett av barnen som hamnade i lite fel sällskap och struntade helt i sista året i grundskolan. Det var ganska tungt och jag kände mig väldigt maktlös som förälder. Barnet kom ändå in på en önskad gymnasielinje och har under hösten verkat trivas och läst igen mycket av det som gick förlorat och ska förmodligen flyttas upp från det individuella programmet till den vanliga linjen redan till nästa termin.

Det känns ändå väldigt bra och mitt i allt det där där det bara finns några rätt men fantastiskt många fel, så gjorde vi tydligen rätt som föräldrar trots allt.

Mål inför 2015

2014 gick trots allt väldigt fort och speciellt den här mörka årstiden gick fort trots att jag inte känt mig speciellt levande. Inför 2015 finns givetvis massor med planer. Flera av dom samma som inför 2014 men aldrig blev av. Ett barn ska födas och en dotter ta studenten och givetvis en massa cykling, träning och tävling. En riktigt ordentlig utmaning planeras också för sommaren men den avslöjar jag inte ännu ;)

Nu väntar ännu ett lugnt nyårsfirande. Vi blir själva denna nyårsafton och spenderar den i lugn och ro med god mat och åtminstone halva barnaskaran hemma. Vi får se om vi håller oss vakna till 12-slaget :)

[tags]2014, 2015, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Träning, Arbete, Jobb[/tags]

Årskrönika 2013

This entry is part 2 of 10 in the series Årskrönikor

Ännu ett år har gått och 2013 har gått väldigt fort. Det har varit ett händelserikt, spännande och väldigt positivt år på många sätt. När man lever mitt i det tycker jag inte det händer så värst mycket, men när man såhär sätter sig och summerar vad som hänt, märker man att det blir en hel del.

Det gäller dock inte 2013 som nog varit det andra året på rad som varit de mest spännande i mitt liv.

Mot Alla Odds 2013

Under 2012 var jag med i mitt livs stora äventyr i och med Mot Alla Odds som spelades in under oktober och november i Nicaragua i Sydamerika. Det var otroligt stort i sig, men bara en del av äventyret.

Under våren 2013 med start i slutet av mars började vårt äventyr sändas i SVT, 8 avsnitt och det var stort att nå ut till så många och bli ett välkänt ansikte på stan och nätets sociala medier. Det är svårt att beskriva hur det kändes, men stolthet över min och de övriga deltagarnas prestation var väldigt stark känsla. Jag visste att jag skulle klara den fysiska utmaningen även om det blev det tuffaste jag någonsin gjort i livet. Stoltheten handlade mer om hur jag klarade det psykiska under så stor press under så lång tid. Det går inte att veta i förväg. Där lärde jag mig mycket om mig själv och om andra som jag tror att jag kommer ha stor nytta av.

Bilder och dagboksinlägg från resan finner ni i mängder på länken ovan.

Två varv runt Vättern

Mitt under TV-framgångarna pågick träningen för att cykla Vätternrundan för fullt. Jag cyklade runt Vättern två gånger i år. Första gången 2 veckor före det riktiga loppet tillsammans med funktionärerna och med ett före detta cykelproffs som pilot. Funktionärsvättern 2013 var en tuff utmaning. Vi cyklade de 30 milen med en rulltid på drygt 9 timmar och 28 minuter med en medelhastighet på 31km/h. Sista milen då jag klämde det sista ur kroppen var förenat med illamående men jag var otroligt nöjd med vår insats.

Två veckor senare cyklade jag den vanliga Vätternrundan 2013 med ett gäng vänner. Då gick det lite lugnare till och vi tog oss runt på ca 13 timmar och 50 minuter med flera ganska långa stopp. Men vid målgången var det i princip bara rumpan som värkte. Jag trodde jag skulle känna mig mer frustrerad över det lugna tempot, men som den folkfäst Vätternrundan är, blev det en otroligt trevlig tur.

2014 kommer jag och min kompis Egge cykla Vättern runt igen och målet är att ha ett lite tuffare tempo.

Sommaren 2013 blev fantastisk med vackert väder. Dock upphörde mina möjligheter att cykelträna nästan helt. Jag insåg att det inte räcker med de 2 piloter jag har att cykla med för att det ska bli möjligheter till regelbunden träning. Och att hitta flera piloter är varje tandemcyklists största problem. Jag började leta möjligheter att cykelträna även inomhus mer på allvar för att inte hamna efter.

Familjeproblem i bloggen

Det jobbigaste under 2013 var när ett av barnen tappade greppet och började umgås med fel vänner. Polis och alkohol kom in i bilden och det var en situation som var väldigt ny för oss. Jag började blogga om det vilket även det var ganska nytt för mig och okänd terräng. Den här bloggen har tidigare mest handlat om teknik, ledarhundar, tillgänglighet, båtar och det som handlat om familjen har bara varit vardagliga saker som semestrar, tillökning etc. Det som tidigare varit personligt här i bloggen har bara handlat om mig och mina tankar och känslor vad gäller min funktionsnedsättning.

Men att blogga om svårigheter i familjen har jag aldrig gjort tidigare. Det var svårt att veta hur och om vad jag kunde skriva för att inte bli för utlämnande men samtidigt dela med mig av våra svårigheter. Kanske kunde vi få stöd av andra i liknande situationer och kanske kunde det vi gick igenom hjälpa andra som hamnar i liknande situationer själva.

Här i bloggen har jag bara fått positiv kritik och stödet jag hoppades på fick vi också genom kommentarer och personliga meddelanden. Den negativa kritiken kom från några släktingar och kollegor på jobbet som tyckte jag skrev för utlämnande. Jag respekterar så klart deras åsikter och var mer intresserad av vad i det hela de inte gillade. Jag tycker det är lite fascinerande att man tycks tycka det är OK att läsa om människoöden i tidningar och se på TV och då ganska utlämnande livsskildringar. Men så fort det skrivs i en familjs blogg, verkar det vara mindre OK plötsligt. Kanske kom det för nära? Jag vet inte exakt. Jag fick ingen tydlig uppfattning om vad som var fel.

Visst, man måste alltid räkna med att de som är berörda och omtalade läser det man skrivit. Det problemet är inte nytt för mig som har börjat skriva om min barndom på min privata sida. Om min barndom och uppväxt är det omöjligt att berätta utan att nämna föräldrar, syskon och släktingar som själva kan identifiera sig i det som hänt. De som känner mig och oss som läser, vet redan och för de som inte känner oss blir vi lika anonyma som de i TV och tidningar.

Och vid hemkomsten från Nicaragua efter att ha varit borta en månad utan att egentligen någon visste vart jag hade varit, skrev jag om hur lite familj och vänner hade hört av sig och undrat och att det kändes som om jag kunnat varit död en månad utan att det märkts speciellt mycket. Det väckte en del sårade kommentarer bland närmare familjemedlemmar och det var lite obehagligt att ta de kommentarerna, men det var så det var. Måste ändå bara nämna att de allra närmaste vännerna fanns runt min familj som var kvar hemma och var ett otroligt stöd.

Sakta men säkert kom vårt barn tillbaka på rätt spår igen, började sköta skolan och höll tiderna exemplariskt på kvällarna. En utredning hos Socialtjänsten som vi själva startade, pågår fortfarande och det känns bra.

Man kan läsa om allt detta under kategorin Barn.

Föreläsningar om Mot Alla Odds

Hösten 2013 har bara rusat förbi, hösten som jag brukar tycka är så tung. Jag har haft ganska många föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds och det har varit väldigt spännande och otroligt roligt. Det är något jag gärna skulle fortsätta med men jag inser att det stora intresset inte kommer hålla i sig i evighet och att det nog snart är slut på det. Det känns lite konstigt eftersom det fortfarande är stort i mig. Men mer än ett år har gått sedan resan och snart ett år sedan TV-programmet rullade igång, så tiden går fort. Minst en allmän föreläsning vill jag försöka genomföra i början av 2014 och se hur många som skulle komma för att lyssna. På något sätt tycker jag det är tråkigt att resan i Mot Alla Odds slutar ungefär här. Jag skulle vilja att det fortsatte på något vis fast jag inte vet exakt hur. Jag bara tror att vi 10 som var med har så väldigt mycket att berätta och lära, men för oss väntar inga nya TV-erbjudanden, filmer eller fester. Det senare är inte så intressant, bara som exempel på vilka människor som kan leva länge på mer eller mindre lyckade TV-karriärer.

Det kanske låter bittert, eftersom det är jag som skriver det. Men eftersom jag inte vet själv vad jag skulle ha att komma med, så har jag heller ingen att kritisera. Jag är egentligen helt nöjd med det jag har och gör även om jag skulle vilja fortsätta föreläsa. Men jag var väldigt nyfiken innan på vad detta skulle kunna leda till. Felet med oss 10 som var med nu och de 10 som var med förra omgången, är att vi har funktionsnedsättningar. Även om flera nog hade önskat och hoppats på en fortsättning som kanske nyhetsankare, programledare, barnprogram etc, så kände jag mig rätt säker på att det inte skulle bli så för någon.

Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag fått vara med och det största det givit mig är ändå styrkan jag fått. Jag vet vad jag klarar av och jag har lärt mig mycket bra saker jag kommer ha nytta av resten av mitt liv och det är det man får fokusera på när rampljuset slocknat och inte lika många vänder sig om på gatan längre och viskar och pekar.

Träning

I slutet av året löste sig även mina möjligheter att cykelträna bättre på ett bra sätt. Jag behöver fortfarande fler tandempiloter för att kunna cykla ute på riktigt när våren kommer, men i december köpte jag en cykel och en trainer. Egentligen letade jag efter en datorkopplad och tillgänglig motionscykel, men misslyckades med det. Den här lösningen blev dyrare men roligare och mer realistisk cykelträning. Nu kommer jag inte behöva hamna hopplöst efter mina kompisar i träningen och även om jag så klart helst cyklar ute på riktigt med fartvinden mot ansiktet och ljudet av hjulen mot vägbanan, så finns möjlighet till träning på mitt sätt.

Arbetsåret 2013

Om arbetsåret känns det inte så lätt att skriva. Flera kolegor läser här och en del känslor vill jag inte bjuda en del människor på. I mitten av februari 2014 har jag varit på min nuvarande arbetsplats i två år och jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är fortfarande det mest lyckade arbete jag haft genom åren och jag känner att jag gör skillnad i människors liv.

Samtidigt är det inte friktionsfritt, men det rör sig bara om interna motsättningar. Framför allt efter Mot Alla Odds, har jag varit en av måltavlorna för skvaller och skitprat och så är det fortfarande. Mot slutet av detta året har situationen dessutom eskalerat och jag undrar när högsta ledningen ska inse att vi behöver extern hjälp — igen får man väl säga. Jag skulle också vilja se krafttag mot mobbing och skitprat, allt detta som det står så fint om i vår värdegrund. Ändå pågår det dagligen och viskningar växer till sanningar. Människor mår dåligt och far illa av det och det tar otrolig energi från alla parter. Vi som är berörda får inget stöd och precis som viskat skvaller blir en sanning efter en stund, så blir tigande ett samtyckande.

Mer än så här kan och vill jag inte skriva just nu. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att ge berörda en chans att lösa det medan lite tid fortfarande är. Just nu ser det dock inte så bra ut.

Här märker jag dock vad jag lärt mig under mitt stora äventyr i Mot Alla Odds. Jag har blivit starkare som människa och tar inte alls åt mig som jag vet att jag skulle ha gjort tidigare. Jag skulle ha mått dåligt, känt mig värdelös och förföljd, men nu tycker jag mer synd om människor med fördomar och avundsjuka. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på och det räcker just nu för mig. Skulle jag önska mig något i allt detta, vore det en stark och tydlig chef som bara satte ner foten och sa att nu jävlar får det vara nog! I väntan på att det händer klarar jag mig bra.

Jag insåg nyligen att jag ändå på något vis blivit påverkad av allt som hänt. Energi att träna till exempel har varit svår att mobilisera. Och det är klart man blir påverkad när man får veta att ens förmåga att ta hand om sina barn avhandlas på officiella arbetsplatsmöten och man kan då undra vad som sägs i fikarum och på arbetsrum bakom stängda dörrar?

De extra 7kg det har kostat mig ska bort liksom jag ska minimera att det påverkar mig och hur jag mår. 2014 kan bara bli värre, eller bättre.

Invandrarpolitik

Jag har genom åren inte varit så politiskt inriktad här i bloggen, mest för att jag inte är så politiskt intresserad.

Men under hösten utvisades en skolkamrat till min äldsta dotter och då kom det närmare än vanligt och jag som många andra, berördes av Migrationsverkets sätt att hantera pojken som utvisades ensam, nyss fyllda 18 år. Det var en av de händelser som genererade mest trafik och mest kommentarer här i bloggen.

Mest stolt och journalistisk kände jag mig när jag lyckades bli först med en vittnesskildring från ett av utvisningsförsöken. Det inlägget lästes av många tusen och spreds som en löpeld på nätet och citerades av media. Det kändes otroligt bra att vara med att påverka och sprida information. Det som förvånade mig lite, var att ämnet inte väckte mer debatt här i bloggen. Jag trodde att just invandrare och flyktingpolitik skulle bli ett tufft ämne, men bara positiva kommentarer kom.

Slut på båtlivet

I min förra årskrönika skrev jag om mitt båtintresse, att jag nog kommit fram till att det på grund av olika saker, nått vägs ände. Under sommaren började jag annonsera min båt för försäljning, men det gick uselt. Båten såldes och transporterades iväg i början av december och det blev ekonomiskt mitt livs näst sämsta affär någonsin, som jag kommer få dras med ett tag om inget otroligt händer :) Men det var skönt att bli av med något som inte längre gav någon glädje, utan bara fick mig att känna mig beroende av andra och misslyckad.

Men det blir slutet på 10 års båtägande och många roliga saker som hänt. Allt kan man läsa om i loggboken.

Nytt år

Så visst har 2013 varit ett enormt händelserikt år. Många händelser, många nya kontakter med nya människor. Det blir nog svårt att bräcka det här året. Det blir att ta med sig in i 2014 och glädjas åt det som varit och försöka dra nytta av det inför framtiden.

Det går inte att säga tack till någon speciell. Det ska vara SVT och alla ni som följde mitt största äventyr och mig själv för att jag klarade av det och vågade ta chansen att göra det.

Förhoppningar inför 2014

Jag kände att jag måste skriva något om det för att gå tillbaka sen om ett år och se hur det blev. Främst hoppas jag så klart att jag själv och nära och kära får förbli friska och pigga. Jag hoppas på ett bra cykelår med mycket träning och stora framsteg. Jag hoppas även att jag skulle ta mig så långt som till paracykeltävlingar både i och utanför Sverige även om jag tror jag är för gammal och har för lite tid med tanke på jobb och familj för en sådan karriär.

När jag drömmer om en fortsättning på Mot Alla Odds, önskar jag mig ett nytt fysiskt äventyr. Kanske att cykla genom amerika eller bara genom Sverige från norr till söder.

Det finns en dröm om den yttersta utmaningen, att springa Stockholm Marathon men det ligger nu mer på 2015 års planering, dels på grund av ekonomiska begränsningar och jag måste ha en rimlig chans att hinna träna före.

Jag tyckte TV var väldigt roligt och jag tycker att jag har mycket att dela med mig av. Jag skulle vilja fortsätta föreläsa för allmänhet, företag och föreningar.

Jag önskar mig en lugnare arbetssituation under 2014 och på något vis skulle jag vilja utvecklas inom området.

Vi får se om framtiden införlivar några av dessa förhoppningar.

Gott slut och gott nytt!

Vill önska alla er där ute ett gott slut och gott nytt 2014. Speciellt julen och nyåret går mina tanka till alla er där ute som inte har så många runt er. Detta nyår blev vi själva ensamma på grund av sjukdom och då fanns tanken och önskan att hitta någon ensam barnfamilj att dela kvällen med, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Ta hand om varandra och er själva!

[tags]2013, 2014, År, Nyår, Nyårsafton, Årskrönika, Krönika, SVT, Mot Alla Odds, Arbete, Jobb, Båt, Båtar, Båtliv, Politik, Flyktingpolitik[/tags]