Joakim Nömell på nätet!
Nu är vi äntligen båtägare igen, det känns fantastiskt! Enda sedan vi sålde vår båt för två år sedan, har vi ångrat oss.
Nu dök alldeles rätt objekt upp och ja, nu ligger hon och guppar vid bryggan och väntar på sommarens första utflykter. :)
Ännu ett år har passerat och även det här året har varit konstigt naturligtvis. Privat har pandemin inte drabbat mig så mycket och jag håller mig nog även i år från att inte nämna det så mycket.
Arbetet har naturligtvis även detta år präglats av pandemin. Både jag och min fru jobbade hemma hela året fram till oktober och distansarbete har nog varit årets snackis. Det har varit stort fokus på allt negativt kring distansarbete och man har pratat om bristen på rörelse och social samvaro och att många mår dåligt av det. Jag har full respekt för det och kan förstå att det är så, men debatten är som vanligt väldigt ensidig. Man har inte pratat så mycket om allt bra det kan innebära, som exempelvis för oss.
Social samvaro har inte varit något problem för oss. Vi har båda jobbat hemma och haft barn hemma som periodvis i början av 2021 haft mycket distansarbete i skolan. Så för oss har det inneburit att vi sparat 15 timmar i veckan på att resa, hämta och lämna barn på förskola. det är 15 timmar av ens privata tid, 15 timmar kortare för en 6-åring som annars måste lämnas kl07 och hämtas kl17:30. Istället har det kostat ungefär 10 minuter per dag i hämtning och lämning, dvs 50 minuter i veckan. Det är en väldig vinst för familj och ens egen ork.
Sedan i oktober skulle alla tillbaka till kontoret. Det skulle ske stegvis fram till årsskiftet för centralt förstod man att det även skulle ta lite kraft att vänja sig tillbaka till tidigare rutiner. Men för många av oss var det inte mycket till successiv övergång, utan raka vägen tillbaka.
Sedan började smittan om igen och nya rekommendationer kom men även då stretar arbetsgivaren emot.
Digitala möten var vardag för mig redan vid sekelskiftet. då hade jag min arbetsplats i Solna, chef i Tyskland och kollegor över hela Europa. Möten via telefon och daglig kommunikation via telefon var vardag. Man måste säga att pandemin gjorde alla vana vid digitala möten på nolltid, trots lite missöden och tjat om dåligt ljud i headset, kamera på eller kamera inte på och annat idiotiskt. Men mötena blev effektiva och bra och kortades märkbart. Motståndarna säger att man missar det ”sociala spelet” och även här tycker jag bara det negativa togs upp.
Alla utom jag verkade väldigt sugna på att vara på sina kontor och sitta i konferensrum igen.
Man får se vad 2022 blir av.
Alla har fått vara friska och vi spenderade vår semester som tänkt ute i skärgården. Jag gjorde ett nytt försök att bli båtägare efter nästan 10 års uppehåll, men beslutade mig under tidig höst för att det fortfarande inte var rätt för mig och vi gjorde oss av med båten. Trots barn som numera är stora och kunniga i att framföra och navigera en båt till sjöss och stor hjälp av familjen att transportera saker fram och tillbaka, så är mitt huvudproblem detsamma. Jag kunde inte ens ta mig till och från båten på egen hand utan stor mental insats och fysisk utmaning och då tappar det en stor del av vitsen. Jag ska försöka hålla mig till sådant jag behärskar och någorlunda kan utföra själv.
Jag har bland annat börjat återanskaffa gitarrer och förstärkare efter att mina tidigare grejer blivit stulna. Jag hoppas att jag ska kunna återuppta mitt hobbyspelande så att de inte bara blir hängande på väggen.
Jag har ingen stor satsning planerad, men jag löptränar enbart numera. Jag har inte suttit på cykeln sedan april / maj någon gång. Under våren och sommaren gjorde jag ett nytt ryck för att försöka få kontakt med några nya ledsagare och satte ut en efterlysning i diverse grupper på Facebook.
Det såg bra ut till en början. Plötsligt stod jag med fem intresserade ledsagare och jag var ute och sprang på prov med tre av dem. Två av dem sprang några pass med mig innan allt rann ut i sanden och nu är det jag och mitt löpband igen.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer försöka igen och därmed kommer jag inte längre hoppas på något marathon i Stockholm. Men så börjar jag nog bli lite för gammal för det också.
Mitt nya fina löpband jag skaffade i början av året har redan fått gå många mil och det fungerar väldigt väl.
Med det önskar jag alla ett gott slut och ett så bra 2022 som vi nu kan få. :)
Jag skaffade Mitt första löpband 2009 för att kunna träna hemma. det blev enklare och mer tillgängligt på så vis eftersom det är ganska omständigt att ta mig till ett gym. Jag har haft turen att ha det utrymmet hemma och det har med åren expanderat med träningscykel och roddmaskin.
Löpbandet har gått ganska konstant i 11 år och många tusen kilometer innan det slutligen gav upp i brist på reservdelar och någon som kunde utföra service. När det till slut tvärstannade med en smäll och vägrade starta igen var det slutligen oundvikligt.
Det blev ett nytt i den högre klassen för hemmabruk, ett Sole Fitness F85 som jag tror har potential att klara den mängd träning det är tänkt för. Det är också utrustat med Bluetooth-anslutning så att det kan kopplas till träningsprogram så som Zwift för att överföra hastighet och lutning. Då slipper jag i fortsättningen springa med sensorer på skorna för att överföra hastighet till träningsprogrammet. det kommer göra att informationen till träningsplattformen kommer bli väldigt exakt.
Men det var ett riktigt monster till paket som DHL lämnade av nere i porten. Jag fick fantastisk hjälp av fastighetsskötarna i mitt hus för att släa in det och det är jag dem evigt tacksamma för, annars hade det blivit tufft. :)
Så var det dags för invigning. Monteringen gick utan större problem och när det var dags för första passet var det en fantastisk känsla. Jag vet inte hur man bäst beskriver det, men att ta ett steg från ett 10–12 år gammalt löpband i lägre medelprisklassen till ett helt nytt i övre konsumentprisklassen var verkligen en enorm skillnad.
Inget skrammel och vibrerande, gediget underlag att springa på och framför allt tyst motor och bra dämpning av löpstegen. Motorn på 4hk hade inga som helst problem att bibehålla hastigheten vid fotisättningarna.
Att ändra lutningen var förvisso något långsamt vilket är en säkerhetsfiness, men helt ljudlöst utan ”knorrande” och ”knirkande” ljud från hydraulpump och kolvar.
Ska jag ändå säga något negativt handlar det bara om småsaker:
Men i övrigt känns detta som toppklass för privatpersoner. Det känns som ytterst gedigen byggkvalitet som förhoppningsvis kommer hålla länge.
Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.
De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.
Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.
programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.
Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?
Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.
Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…
Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.
Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.
När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.
Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.
Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.
Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.
Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.
Idag är det precis fem år sedan jag började <a href=”/2015/12/23/premiarcykling-med-zwift/”cykla med Zwift</a>. Under dessa fem år har det hittills blivit 19000km cykling och 2400km löpning på denna fantastiska digitala träningsplattform. När jag började använda Zwift hade det precis gått ur betastadiet och blivit en betaltjänst som kostade $10 i månaden. De första åren var det till en början kanske 30–40 användare online samtidigt och man var tvungen att befolka plattformen med ”spökcyklister” för att man inte skulle känna sig för ensam. Det fanns bara ca 15km vägar att cykla på men det var precis hur roligt som helst.
Nu har det vuxit till en gigantisk plattform och beroende på tid på dygnet är det mellan 2500 och 30000 samtidiga användare online som springer och cyklar. Man har hundratals km vägar att cykla och springa på och den virtuella världen Watopia har utökats med repliker av London, New York, Frankrike, Richmond med flera.
<a href=”/2016/12/11/lopning-i-zwift/”>Löpningen i Zwift</a> lanserades i december 2016 och det var ytterligare en stor förändring och vi var några som redan då längtade efter rodd. Dessa tre sporter var de självklara att ha i Zwift och där det redan då fanns träningsutrustning som möjliggjorde det i form av trainer till cykeln, stegsensor till löpningen och roddmaskiner kopplingsbara till dator.
När jag tänker tillbaka på min upptäckt av Zwift får jag en konstig känsla i kroppen, som någon sorts obegriplig pirrande lycka, ungefär som när man tänker på ljuva barndomsminnen eller sin käresta. Jag har funderat en del på varför och det är nog så att vissa saker i livet sätter tydliga milstolpar där något i ens liv radikalt förändras, i det här fallet till det klart bättre. Det var en vinstlott som kom vid alldeles rätt tidpunkt i livet och något, som utan att veta det, jag längtat efter och behövt väldigt länge.
Det här med uppkopplad cykel var förvisso inte nytt, jag hade kört med min cykel kopplad till datorn för automatiserad träning nästan 2 år vid det laget, men nu tillkom alla avgörande aspekter som jag saknat, ljudupplevelsen, att cykla online med andra som samtidigt satt och svettades i sina vardagsrum och garage och inte minst något som bra nära liknade verkligheten.
Det kom också i en tid när min motivation var obefintlig och jag undrar om jag någonsin tagit mig ur den svackan om inte Zwift kommit i min väg just då.
Och nu, 2020, detta sjuka år med pandemi i världen så har antalet användare fördubblats och det har så klart varit även nu en räddning för mig. Rodd har fortfarande inte lanserats trots att funktionen tagits fram och det frustrerar mig väldigt mycket. Baksidan av det här är att jag har svårt att sätta mig på roddmaskinen när det inte går att köra i Zwift. Ett helt vanligt roddpass har blivit väldigt knepigt att genomföra. :)
I dagarna nu innan jul öppnades några ytterligare kilometer vägar som jag ska utforska. Det ska bli intressant att se vart utvecklingen tar vägen i framtiden.
Idag hängde jag och en dotter med min kollega ”P” och hans två barn ut och seglade. Det var verkligen inte igår, jag kan inte ens riktigt minnas när jag seglade senast annat än i ungdomsåren.
Båten var en Maxi 77, väldigt klassisk och välplanerad familjebåt. Vädret var lite mulet och i alla fall lite vind. Vi kryssade ner till en närbelägen ö och la till vid en klippa. Där tände vi grillen och grillade korv och njöt en god stund.
Hemfärden gick betydligt fortare då vi länsade hela vägen tillbaka.
En bra och trevlig dag till sjöss som jag gärna gör om.h
Idag kom äntligen Openspot3 från SharkRF som jag beställde i slutet av april. Det har varit långa leveranstider på grund av den pågående Corona-pandemin.
Openspot3 är en så kallad ”hotspot”, en sorts mini/hemmarepeater. Den ansluts till amatörradionätet via internet och lyssnar och sänder på en amatörradiofrekvens man själv bestämmer och sedan kan man kommunicera även om man inte har någon vanlig repeater inom räckhåll. Det är perfekt exempelvis i skärgården eller när man är ute på resa så behöver man inte längre bekymra sig om att hitta repeatrar längs vägen eller vara utan täckning långa sträckor.
Det är en väldigt kompetent hotspot som har stöd för flera olika digitala moder och den kan dessutom köra så kallad ”cross mode” från ett system till ett annat.
Det här är verkligen ytterligare ett sådant tillbehör som gör digital amatörradio så väldigt mycket roligare.
Midsommar är förbi och den går till historien som en av de bästa på länge med sol, värme och otroligt vackert väder.
Vi spenderade midsommarhelgen för andra året på rad ute på Rånö utanför Nynäshamn där vi hyrt stugor. Det har bara varit väldigt lugnt med vila, läsa bok, sola, bada, basta, äta, gå på skärgårdsrestaurrang och promenerat. Jag har självklart haft min amatör- och VHF-radio med och lyssnat och pratat lite då det är perfekta förhållanden här ute.
Nu åker vi hem igen. Det är alltid skönt att komma hem till dusch och sin egen säng, men det har varit en riktigt bra avkoppling. Och jag har premiärbadat i havet precis som rutinen är här ute. Kallt och uppfriskande.
Idag har en ny rigg flyttat in, en Anytone D578UV mobilstation. Det är samma fabrikat som min portabla radio som är en Anytone D878UV.
De kan i stort sett samma saker, men denna har högre uteffekt och extern antenn. Antennen har jag monterat på taket här på 8:e våningen så räckvidden blir riktigt bra.
Nu börjar det kännas ganska komplett för att komma igång ordentligt igen.
[{tags]Amatörradio, Radio, Anytone, VHF, UHF, DMR[/tags]
Idag får före detta ledarhunden Flinga somna in, 11,5 år gammal.
Flinga kom till mig sensommaren 2011 och var en fantastiskt trogen vän och arbetskamrat i 8 år hos mig innan hon gick i pension för ganska precis snart ett år sedan. Sedan dess har hon bott hos en familj, vänner till oss där hon fick ett härligt och kärleksfullt sista år i livet. Vi hade alla hoppats att hon skule finnas med oss längre så klart och njuta av ledigheten.
Flinga dog av en cancertumör i munnen, förmodligen samma som min första ledarhund dog av.
Jag är enormt tacksam att hon fick spendera sin sista tid i ett hem där hon verkligen var välkommen och omtyckt och jag kände mig så himla nöjd med den placeringen medan jag väntar på ny hund.
Med denna rigg är jag on-air igen efter lång tids uppehåll. Det är en Anytone D878UV köpt via FB Radio som erbjuder mycket snabba leveranser och god service.
Radion är en duobands VHF/UHF-radio som klarar både analog och digital (DMR) trafik.
Bland specarna hittar man bland annat max 7 watts uteffekt, 4000 kanaler uppdelat på 250 zoner (kanalgrupper) för enklare indelning. Radion har GPS för positionering och Bluetooth för anslutning av bland annat headset.
Jag tror faktiskt det var 2014 jag senast tryckte på PTT-knappen och sände på amatörradiobanden. Det kan möjligen ha varit ännu längre sedan. Det låter helt galet länge sedan för att ha varit en så viktig hobby för mig. Det berodde på flera saker; vårt gamla gäng blev mindre och jag hade flyttat från hus där mina möjligheter att ha antenner och fast utrustning försvann. Det jag tyckte var lite trist med radio då var att räckvidden var så begränsad och det var sällan man kunde nå de man ville prata med för att de var ute och reste eller på helt andra sidan stan och man kunde sällan vara på samma kanaler. Det kändes ovärt helt enkelt att ladda och släpa med sig en radio överallt för litet nöje.
Min kompis gick snart över till DMR, digital amatörradio och tjatade på mig att göra detsamma. Just då kände jag mig lite själsligt trött och jag orkade inte läsa på och sätta mig in i hur det fungerade. Ett par inbrott i mitt källarförråd där min radiolåda blev stulen och bara några sladdar blev kvar, dog min inspiration totalt.
Men som varje vår när solen börjar lysa över våra frusna själar så väcks suget hos mig, oavsett om det gäller båtlivet eller radiointresset. Min vän la in en stöt i helt rätt tillfälle precis i det läget där jag var som mest mottaglig. Jag kände mig mer sugen på nya tekniska utmaningar och som ofta när det gäller mig, är det allt eller inget.
Jag satte igång att läsa på samtidigt som jag bombade min vän med nybörjarfrågor och till slut började jag förstå att det här nog kunde vara en vändpunkt. Den nya tekniken kunde ge mig det som jag främst av allt tyckte var tråkigt med amatörradio när jag la av.
Så det gick fort. bara för någon dag sedan beställde jag en kopia av mitt certifikat, ansökte om digitalt ID och ikväll har jag varit hos min vän och programmerat min första digitala amatörradio och är on-air igen. Det känns riktigt roligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad och lite bortkommen vad gäller hur det digitala upplägget är, det kommer ta en stund att lära sig. Det handlar inte längre bara om en frekens för sändning och en för mottagning och val av rätt repeater. Nu när systemet är globalt och anslutet till internet finns en massa nya saker att lära sig om talgrupper, tidsluckor och ”färgkoder”.
Nu är det däremot ingen begränsning längre. Jag når jem jag vill på jorden som är i närheten av en repeater som är digitalt ansluten och har man ingen sådan i närheten kan man skapa en själv med en så kallad ”hotspot” som man ansluter itll det digitala amatörradionätet och vips är man online. Jag kan knappa in en så kallad talgrupp för Stockholm,norrland, Sverige eller vilket land, stad eller byhåla som helst som har en egen grupp och kommunicera jorden runt utan långa antenner och starka sändare.
Men nu känner jag mig fullmatad med information och som tur är har jag en kompetent och van användare nära till hands som lär få stå ut med mina frågor ett tag till. :)
Nyårsafton igen och dags för en liten sammanfattning.
Under året har det bara blivit 3–4 inlägg så jag vet inte varför jag gör det här. :)
I förra årskrönikan 2018 skrev jag om att jag blivit utlånad till en annan avdelning på min arbetsplats för att det fanns för lite att göra för två personer som vi var på min funktion. Utlånet var väl tänkt att vara kortvarigt men förlängdes först med en månad, sedan med två och slutligen fram till midsommar.
Det var i vår kundtjänst och förutom att det inte alls var så flexibelt som jag varit van vid under hela mitt yrkesliv, så var det väldigt roligt och fartfyllt. Telefonen öppnade 08 och stängde 16:30 och vi var i huvudsak två personer som bemannade den och det var ofta runt 120 samtal per dag, ibland mindre, oftast mer. Då var lunch och toabesök något man behövde planera och att ta hand om sjukt barn eller komma sent på grund av försenade pendeltåg fick konsekvenser. Men det är många vars arbeten som är så, bara jag som var ovan.
Men det var kul och aldrig långtråkigt och jag kändes mig genuint duktig på det jag gjorde. Också att som funktionsnedsatt sitta i telefon där bara mitt bemötande och min kompetens räknades kändes väldigt befriande. Verkliga möten med människor kan ibland vara betydligt med stressande på grund av människors fördomar.
Men jag saknade min avdelning och mina kollegor. Jag åt i mitt gamla personalrum, men att fika och prata skit fanns det ofta inte tid till och det kunde gå veckor innan jag träffade vissa kollegor.
Vid midsommartid slutade min kollega och jag flyttade tillbaka till min gamla funktion och där är jag allt sedan dess. Eftersom jag är ensam så finns tillräckligt med arbetsuppgifter. Det händer att jag ibland hoppar in och hjälper kundtjänst under möten eller sjukfrånvaro och det är kul för att hålla kunskaperna vid liv.
2019 har även det varit ett år med mest löpning. Det blev bara Halvvättern och <a href=”http:///2019/09/01/sthlm-bike-2019>Sthlm Bike vad gäller cykling och bara en utomhusrunda med en ny pilot och en eller två träningsrundor med ”MP” som är en av två piloter jag brukar cykla med.
Så det var tunt på cykelfronten. Inför Halvvättern tränade jag en hel del inomhus och även om det blev en lugn runda så kändes formen OK.
Men jag springer med 2 personer sedan tidigare och det går att få till en hyfsat bra och regelbunden utomhusträning som kan varvas med inomhus på löpbandet, vilket ändå passar mig utmärkt såhär års. :)
Mitt mål inför nästa år är, eller kanske snarare har varit att springa Sthlm Marathon i maj 2020. Jag har inte anmält mig ännu och är tveksam till om det går att genomföra. Mest hänger det på mig. Jag vet inte om jag mentalt kommer orka skaffa mig den träningsmängd jag kommer behöva för att kunna genomföra det på ett bra sätt. 5–6 mil löpning i veckan är svårt att få till samtidigt som ett heltidsarbete. Kanske är det synnedsättningen som gör att dagarna kräver mycket mer energi och att det känns nästan omöjligt att byta om och kliva upp på löpbandet direkt när jag kommer hem. Dessutom är det inte klart om jag skulle ha ledsagare till ett sådant evenemang som antingen kräver en som orkar springa en hel Marathon och vara i bättre form än mig för att vara alert och orka ledsaga hela vägen, eller att ha 2 eller flera ledsagare som löser av längs vägen. Men det är förmodligen min egen ork till träningsmängd som är det avgörande problemet. Jag vet hur fruktansvärt sugen jag kommer vara när solen börjar värma och fåglarna börjar kvittra och vägarna torkar, men jag vill vara i sådan form att jag klarar det på runt 4 timmar utan att vara allt för trasig efteråt.
Vi får se, det beslutet är inte fattat ännu.
Jag är tacksam för att alla mår bra och är friska. Första halvan av 2019 var tung, det känns väldigt vemodigt när man inte kan hjälpa ens barn som mår dåligt och som det inte går bra för. Det jobbigaste är nog att tvingas backa och inse att man inte kan göra något och med största sannolikhet bli anklagad för att man inte gjorde något eller fanns där om några år när förhoppningsvis allt löst sig.
Det börjar kännas annorlunda att vara förälder. Det började förvisso för några år sedan när dom äldsta lämnade hushållet, bilda egen familj och nu också vänta barn. Dom som är kvar hemma blir äldre, klarar sig allt mer själv och tilltalas mer som unga vuxna mer än barn. Allt sammantaget tydliga tecken på att tiden går och att jag blir äldre. Det konstiga är att det inte känns så inuti. Men det är inte oangenämt egentligen. Det jobbiga är väl att det är tydliga påminnelser om att det inte alls är oöverskådligt lång tid kvar tills huset är tomt och en rädsla för den tomhet som kanske kommer infinna sig då. Förhoppningsvis är det en stund kvar tills dess.
Så det här året får väl avslutas med ett gott betyg kort sagt.
Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.
Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.
Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.
Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.
Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)
Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.
Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.
När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.
Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.
Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.
Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.
Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.
Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?
Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.
Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:
Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.
När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.
Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.
Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.
Idag var det dags för årets andra motionslopp, Sthlm Bike. Loppet går för åttonde året i rad och det här blev mitt 7:e.
Klockan ringde 04:45, synnerligen obehagligt en söndagsmorgon. Men stressen att försova mig gjorde att jag var snabbt uppe och kände mig ganska pigg och med ganska gott om tid på mig.
Dagen lovade bra väder, mulet, lite blåsigt men varmt vilket gjorde klädseln enkel. Efter en snabb frukost bestående av en näringsdryck var det bara att klä på sig och samla ihop sakerna. Cykeldator, pulsband, hjälm, nummerlappar, smörja in benen med liniment mot morgonsvalkan och sen var jag klar.
Jag och min pilot ”MP” tog tåget tio i sex för att vara i riktigt god tid. Det ar så klart andra cyklister med på tåget. Där upptäckte jag till min frustration att jag glömt vattenflaska, nästan lika viktig som hjälm och cykeldator. Pressbyrån var stängd så det var bara att bita i det sura äpplet. Men med bara 5 mils cykling och åtminstone ett depåstopp och ingen gassande sol så skulle jag nog överleva. Men det var väldigt irriterande.
Vi var vid Norrbro bland dom första, över en halvtimme före start. Men temperaturen var redan behaglig. Vi träffade några bekanta och startfållorna fylldes snabbt på med cyklister.
Kl07 rullade vi äntligen iväg ner mot Strandvägen och ut på Djurgården. Varken jag eller ”MP” har förberett oss så väl, jag har inte cyklat särskilt många pass efter Halvvättern. Men turen upp till första depån på Ladugårdsgärdet efter ca 15km gick bra och där drack jag ordentligt med vatten och sedan rullade vi snabbt vidare, ett föredömligt kort depåstopp.
Resten av loppet, upp mot Ulriksdals slott och tillbaka ner mot city via Hagaparken, Sveavägen, ett varv ute på Kungsholmen, VÄsterbron och Södermälarstrand och tillbaka upp på söder för att slutligen nå Norrbro igen. Det är alltid en härlig känsla att rulla i mål och känna att man gjort det.
I mål serverades frukost och det var skönt att sitta en stund med kaffe och macka. Även om det var behaglig temperatur så gjorde vinden att det var lite ”rysigt” om armarna, så efter en stund bestämde vi oss för att röra på oss och det blev cykel hem till Haninge.
Nu skulle jag tro att det inte blir så mycket mer utomhuscykling i år, så det återstår service och rengöring för nya tag nästa år.
Idag går min ledarhund Flinga i pension efter nästan 8 år i tjänst hos mig. Samtidigt flyttar hon till en ny familj.
Det var i vintras under en uppföljning med Ledarhundsverksamheten som man informerade om att ledarhundar nu tas ur tjänst det år de fyller 10 år vilket Flinga gör i december i år. Det är lite nya regler jämfört med tidigare då man kunde ha hunden i tjänst så länge man ville eller så länge som det fungerade. Men nu för att ha lite mer djurskyddstänk har man alltså satt en åldersgräns på tjänstehundarna vilket känns klokt även om det är lite tråkigt.
Det var då alltså ganska gott om tid fram till december men jag började genast leta efter ett nytt hem åt henne och en familj som passat henne några gånger tillfrågades. Det har känts väldigt bra att ha henne där när vi varit på semester och liknande och hon verkade både omtyckt och önskad där. Så att låta dem få frågan först var ganska självklart.
För mig spelade det inte så stor roll när Flinga skulle få gå i pension, det skulle vara lika stor omställning när som helst. För familjen som skulle ta hand om henne var däremot min tanke att det var bra och roligare att bli med hund under sommarlov och semestrar, så datumet bestämdes till idag.
Det känns lite vemodigt, eller ganska mycket vemodigt samtidigt som det känns tydligt att Flinga inte kunde få det så mycket bättre. Familjen känner vi dessutom väl och dom bor nära, så vi kommer träffas igen.
Så hur ska jag gå vidare nu? Till att börja med har jag beslutat mig för att ha sommar och semester och använda det som betänketid till om jag ska ställa mig i kö för ny hund i början av hösten. Förmodligen blir det så, men jag tar ändå den ”pausen” för att överväga.
Jag har tidigare alltid kastat mig in i nästan projekt med en ny hund och aldrig behövt vänta särskilt länge. Det som får mig att tänka annorlunda den här gången är framför allt att tillgängligheten i samhället för oss med ledarhund inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det är lika svårt idag som för tio år sedan att ta med hunden på restaurranger, färdtjänst och till och med börjat bli reaktioner på kommunala färdmedel, något jag aldrig upplevt tidigare.
Vi får se vad jag kommer fram till när sommaren är slut.
Jag och Egge anmälde oss till årets upplaga av Halvvättern och det blir för mig första motionsloppet och faktiskt årets första tur på cykeln utomhus i år. Vi hade bestämt att köra med en grupp för diabetes som Egge är engagerad i och tempot skulle bli måttligt.
Det har inte blivit så många mil på trainern för mig i år. Jag har haft en svacka och i övrigt valt att fokusera mera på löpningen för att kanske springa något riktigt långt lopp nästa år. :) Men inför Halvvättern har jag legat i några veckor extra mycket för att åtminstone vara i någon sorts form inför dagens 15 mil.
Vi åkte ner till Motala igår eftermiddag och kom fram runt 18-tiden. Vi installerade oss i lägenheten vi bott i ett antal gånger nu och tog oss sedan ner till starten för att hämta ut nummerlappar samt äta middag med gänget vi skulle cykla med. Vädret var inte så toppen och det regnade en del och till idag utlovades starka vindar.
Starten var planerad till 08:12 och vi infann oss i god tid för lite gruppfoto, enklare strategiprat samt få ordning på all teknik i god tid till start.
När vi ställde upp oss kändes det bra som alltid. Vinden var mitt största bekymmer och jag säger alltid att om det är något jag hatar mer än regn, så är det kyla och vind. Kallt var det inte men det blåste ordentligt och vi skulle komma att få motvind hela första halvan av loppet.
Hela vägen ner till första depån gick bra och vi höll ihop. Gruppens samspel var väl lite trevande som det ofta blir när det är människor som inte cyklat ihop eller känner varandra.
Upp för Omberg splittrades vi och den planerade återsamlingen var lite oklar och när vi kom upp fann vi oss ensamma, antagligen med gruppen både bakom och framför oss. Vi valde att rulla på för att komma ifatt de snabbare som vi trodde låg framför oss. Planen var nog att gruppen skulle dela sig efter en stund då de fanns de som ville köra lite långsammare.
Strax före andra depån kom vi mycket riktigt ifatt en del av vårt gäng och de hängde vi med resten av loppet. Vi stannade kort i alla depåer och ungefär vid 8 mil ändrade vi kurs och fick istället med-/sidovind resten av rundan. Det var mycket trevligare. Ibland fick vi motvind kortare sträckor och det märktes. Det lär ha blåst upp till 15m/s i byarna idag. Jag tycker motvind är så tröstlöst. Det känns som man trampar som en galning utan att komma någonstans. Men medvind är fint. :)
Vi höll bra hela vägen i mål och det var ingen större utmaning. All energi i kroppen räckte till och det var bara rumpan som påminde mig om att det inte blivit så mycket tandem i år.
Traditionell avslutning med mat och dryck i parken i Motala innan vi på lite stela ben rullade tillbaka till vårt boende där vi packade ihop oss och for hemåt med lika traditionsenligt fikastopp längs vägen.
Nu känns det ganska bra. Jag har äntligen fått lite omväxling från trainer och fläkt i vardagsrummet till lite ryktig landsväg med alla dess ljud, dofter och friska luft. Nu lär det inte bli så många mer mil utomhus förrän nästa planerade motionslopp i form av Sthlm Bike första helgen i september. Visst har vi nu medan endorfinerna pumpar i kroppen pratat om att även köra långa Vätternrundan nästa helg, nu när det känns som man har flyt och det gick bra idag, men jag tror vi sansat oss när vi kommit hem. Det är lite dyrt med resa, boende och startavgifter. Värst vore såklart att avstå om det blir toppenväder.
Ytterligare ett år har passerat och jag skriver mest för att inte bryta en ”tradition” snarare än att jag har något att berätta. :)
Snart firar jag två år på min arbetsplats och det känns fortfarande bra. Det har skett lite förändringar som kanske är temporära eller mer permanenta, det får framtiden utvisa.
I somras kände jag att jag hade lite för lite att göra medan andra avdelningar hårt belastade vilket inte kändes rätt. Så sedan september hjälper jag en annan avdelning och rent praktiskt är jag tillbaka i telefonväxel igen kan man säga. Jag sitter i vår så kallade kundsupport och svarar i telefon. Det är väldigt inspirerande och varierande med ärenden både från patienter och förskrivare och det är verkligen högt och lågt. Allt från att bara koppla samtal till orderhantering.
Det har gjort tiden betydligt mindre långtråkig. Det innebär just nu att jag drar mig lite längre bort från området syn och det gör mig inte så mycket just nu. Jag känner att jag ägnat mig åt det dom senaste 13 åren och kanske inte kan bidra så mycket mer av lite olika anledningar.
Jag tror hur som helst 2019 också blir ett bra arbetsår och även om jag har semester i ytterligare en vecka kommer det inte göra mig något att återgå till vardagen när ledigheten är slut. Tills dess tänker jag slappa.
När jag skrev min förra årskrönika fick jag lite ”skäll” av min fru för att jag inte skrev om något annat stort som hänt oss i arbetslivet. Min fru gick från att ha varit hemmafru i 21 år till att få ett fast arbete. Efter ungefär 1,5 års utbildningstid hamnade hon i arbetslivet och det var en bragd så klart. Som alltid även i mitt fall, med hjälp av kontakter. Det påverkade vår rätt ansträngda ekonomi till det bättre och stabilare.
Så nu har även hon arbetat ett år och verkar trivas bra och vara behövd — med tanke på hur mycket det knotades om vår semester över jul. :)
Inte heller i år tänker jag skriva något privat. 2,5-åringen har blivit 3,5 år och är en skön individ som sprider solsken i tillvaron. Uppfostrad av två lite mer avslappnade föräldrar visare med åldern och av sina syskon som lär honom allt ”skit” och alla sköna kommentarer
Det häftigaste som väl hänt i år är att vi kunnat åka på vår första solsemester någonsin. Tack vare två fasta inkomster blev det plötsligt möjligt. Vi satt en dag med äldsta dotter och pojkvän och surfade resor och temat var ”vi är så trötta på julen, vi drar!” Och plötsligt var resan bokad. En vecka på Kanarieöarna i Puerto Rico och i skrivandets stund har vi varit hemma ett par dagar och huden har precis börjat flagna på sina ställen. Vi drömmer nog redan om nästa resa vart den nu ska gå.
2018 har innehållit mer löpning än cykling. Jag har bara haft möjlighet att cykla utomhus och delta i ett motionslopp i år. Resten av träningen har varit inomhus och lite utomhuslöpning. Jag har sålt mycket av min uteutrustning i år och har bara en tandemcykel kvar, förvisso en racer om andan skulle falla på igen. Men tyvärr handlar det lite mer om anda för att det ska bli genomförbart.
Pengarna har istället lagts på bättre inomhusgrejer, en helt ny tyst trainer och ett tillbehör som höjer och sänker cykeln för att simulera backar uppför och nedför. Riktigt grymt helt klart.
Men det har som sagt blivit mer löpning i år. Hittills 800km inomhus och kanske 100km till utomhus. Det beror delvis på att mitt träningsprogram Zwift har lanserat mycket nytt just inom löpning och kort sagt att löpning är väldigt skönt för både kroppen och själen.
Inga direkta planer för 2019. Jag har inte ens bokat Vätternrundan. Men eftersom jag stod över i år så kanske det kan uppstå ett sug efter att köra den igen, vi får se.
Ja men det var väl ett bra år utan några stora katastrofer och mest glädjeämnen. Vi får hoppas att det fortsätter så. Jag ska försöka hitta tillbaka till det riktiga fokuset i träningen och inte äta lika mycket chips och godis som varit ett faktum under hösten.
Och med det; ett riktigt gott slut och gott nytt år.
I cykelrummet hänger tandemracern. Nummerlapparna från Höstens Velothon Stockholm satt fortfarande kvar. Det har inte blivit en enda kilometer utomhus på vägarna i år och det känns lite sorgligt.
Egentligen har jag inte cyklat så mycket inomhus heller i år, bara ca 1700km för att det har mest varit fokus på löpningen. Men när Sthlm Bike närmade sig och vädret såg ut att bli lovande bestämde jag mig för att ringa ”MP” som ställde upp och gärna körde med.
Vi kände oss båda i rätt usel form, men Sthlm Bike är knappa 50km och kan mycket väl bara avnjutas med hedern i behåll.
Som vanligt fixar jag cykeln kvällen innan. Hade något varit fel på den, hade jag inte haft möjlighet att åtgärda det. Varför ska man alltid vara ute i sista minuten? :)
Men båda däcken pumpades, växlar och bromsar var helt OK. Det var bara att dra en trasa över den och en skvätt olja över kedjorna så var allt klart för en tur. Ja, jag klippte bort nummerlapparna från Velothon Stockholm. :)
Starten går kl07 från Norrbro, så det blir tidig uppstigning en sådan här söndag. Ingen frukost, en bar och ett stort glas juice fick räcka.
Vi rullade upp till start 10 minuter innan och hittade ”Egge” där som väntade på oss. Det var trångt, mycket folk, en skön stämning och inte minst ett kanonväder.
Starten i stora motionslopp är alltid lika magisk. En peppad speaker räknar ner och önskar oss farväl och leden av cyklister börjar röra på sig. Man klickar i ena pedalen, ”fotar” sig fram tills det glesnar så pass att man kan börja rulla. Kedjor rasslar, växlar klickar, människor pratar, rullar om på utsidan, blir omrullade på insidan. Farten ökar när Strandävgen sträcker ut sig och det luktar sommar-Stockholm, kanelbullar och hav. det är ingen överdrift att säga att jag älskar det! :)
Banan var något annorlunda i år på grund av vägarbeten ute på djurgården. Fikastoppet vid Stora Skuggan kom lite tidigare i år, redan efter ca 14–15km. Vi hade bestämt att stanna i år och ta en riktig ”fikarunda”, mest för att dölja vår usla form kanske. :)
Sedan gick färden vidare uppåt mot Bergshamra och Ulriksdals slott och tillbaka söderut igen. Den biten där uppe tycker jag är tråkigast. Ganska dåliga vägar och ganska snirkligt vilket håller farten nere och gör att det blir många igångdrag.
De bästa sträckorna tycker jag är just från starten längs Strandvägen, när man kommer och kan köra för fullt längs Sveavägen och sedan Södermälarstrand. Hela sista biten från Sveavägen och in i mål är helt OK. Men på Sveavägen från Norrtull är det fullt ös. Vi astnade vid ett rödljus men annars gick det undan och fort är roligt. Samma sak längs Södermälarstrand innan man får streta lite i backarna över Södermalm innan det är dags för spurten in i mål!
Efter målgången slog vi oss ner på kajkanten. ”MP” och ”Egge” hämtade frukost bestående av fralla, kaffe, energidryck och yougurt. Solen sken och det var riktigt underbart och åter igen lukten av saltsjön alldeles invid fötterna. Här blev vi sittande en god stund och det var svårt att slita sig.
Nu väntar hemfärd. Men vi rullar ner till Älvsjö och tar pendeln därifrån för att få grusa ur benen lite. Stan har vaknat och trafiken är igång.h
I november 2017 förbokade jag Wahoo Kickr Climb, ett helt nytt, fantastiskt tillbehör till min cykeltrainer som jag tror kommer krydda inomhusträningen enormt mycket.
Det var på mässan Eurobike förra året som Wahoo Fitness lanserade Climb som tillbehör till deras senaste direktdrivna trainer Kickr 2017.
Climb kan kanske närmast beskrivas som en ”hiss” som man sätter fast i framdelen på cykeln, där framhjulet annars skulle sitta. När man tränar virtuellt hemma, höjs och sänks cykeln efter motsvarande lutning i det träningsprogram man kör. Climb kan höja cykeln motsvarande 20% och sänka den motsvarande 10% lutning i verkligheten.
Först i maj kom information om att Wahoo börjat tillverka Climb och leverans skulle börja ske i mitten av juli. Och här om dagen kom äntligen en notis om att paket var på väg och det är klart att pulsen steg. :)
På Youtube-filmen nedan kan man se Shane Miller packa upp och testa Climb, så jag behöver inte gör adet igen. Men installationen var enkel. Av med framhjulet, montera adaptrar för snabbkoppling och sedan hänga på cykeln — klart. Ihopkopplingen med trainer är också enkelt och inga konstigheter.
Climb har en fjärrkontroll på spiralkabel som man kan fästa på styret om man vill. Med enknapp växlar man mellan manuellt läge och automatiskt läge och med övriga två knappar kan man manuellt höja och sänka Climb. Varför man skulle vilja ändra just manuellt har jag svårt att se. Möjligen i långa branta stigningar och man av någon anledning vill ha cykeln mer plant.
Första passet med Climb var ungefär så grymt som jag hade hoppats på och längtat efter i ett års tid. Det är möjligt att jag som nästan bara cyklar inomhus och inte har så stora möjligheter till utomhuscykling är mer glad över en sådan här krydda på träningen. För mer än krydda, om än rejäl krydda är det inte. Den tillför egentligen ingenting fysiskt. Man kan läsa att man anser på nätet att andra muskler får jobba och att sittställningen blir annorlunda när cykelns vinkel ändras och det är möjligt. Men för mig känns det än så länge som att något statiskt har blivit mer realistsikt.
De första passen var nästan så att de framkallade ”åksjuka”. Jag tittar ofta ner mot golvet, särskilt när jag tar i och då blev det nästan lite yrselkänsla. De små förändringarna hördes eller kändes inte direkt fysiskt, men i balanssinnet kändes det att något hända.
När farten och lutningen i backarna blir större sker förändringarna fortare och blir så klart större. På ett ställe jag cyklade gick det uppför en bra stund och direkt nerför och då var det helt klart berg-och-dalbanekänsla. :)
Är 530 Euro värt det?
Först och främst måste man ha en Kickr 2017 eller 2018 för att det alls ska vara kompatibelt. Climb är en premiumprodukt och inget man måste ha. Men spenderar man många timmar inomhus och har lite för mycket pengar att lägga på coola grejer, så är Climb definitivt en cool grej som ökar känslan av realism högst vässentligt.