Nomell.Se

Det är väldigt mycket events på Zwift såhär runt jul och nyår. Mycket är PR-grejer där man kan vina fina priser, allt ifrån en cykeltur online med Zwifts VD till trainers, AppleTV med stor skärm och en ”make over” av träningsrummet hemma. Även om chansen är ganska liten att vinna något, är det en bra morot, i alla fall för mig. Och visst är det lite spännande OM man skulle vinna något.

Idag var ett av de planerade eventen Maratona dles Dolomites^W. Jag tror det är för andra året i rad på Zwift och det var populärt förra året. Jag anmälde mig till mellandistansen, 72km med över 1300 meters klättring i bergen. Redan igår såg man hur antalet anmälda bara ökade hela tiden och Zwift satte upp ett andra event idag kl16 för att så många anmält sig.

Vi var flera som anmälde oss med lite skämtsamma kommentarer om att man kunde förbereda sig på sovmorgon med anledning av allt strul som varit under de senaste månaderna när det varit stora event på Zwift. Servrarna har kraschat när många loggat in samtidigt och man har märkt att folk har blivit lite irriterade. I samma nivå höjde Zwift priset, förvisso med $5 motsvarande knappt 50kr.

Men idag när jag gick upp och åt min frukost bestående av risgrynsgrät verkade allt fungera. Vi provade att logga in några gånger och det var inga problem. Jag själv loggade in på riktigt runt 08:40, ca 20 minuter före racet startade och då var bara 80 av 1100 inloggade i mellangruppen. Totalt skulle över 3000 stå på startlinjen 20 minuter senare.

Men allt flöt på och startfållan fylldes på allt mer och jag såg inga klagomål på Facebook och min frus testinloggningar fortsatte fungera bra utan minsta problem när klockan närmade sig start.

En stor blobb av 1100 cyklister släpptes iväg kl09:02 då mellangruppen startade. Allt fungerade fortfarande bra och jag satte mig till rätta med nästan 3 timmars cykling framför mig.

Första turen upp för berget, drygt 10km och 600 meters klättring började redan efter några kilometer. Jag fick hela tiden pressa mig själv att inte trampa som om det vore ett race. Jag vet vilken form jag är i och måste anpassa mig efter det. Men upp gick bra och när det började gå utför den snöklädda toppen igen kändes det helt OK.

Därefter följde några mil på platt mark. Jag kom ikapp några av mina kompisar som legat före upp för berget där jag valde att hålla igen.

Sista platta milen innan andra klättringen uppför baksidan av berget började det kännas tungt. Givetvis i benen, men mest stör mig nog svetten som forsar över kroppen och rinner snarare än droppar ner för pannan och smaken i munnen är inte kul. Dessutom känner man lukten av sig själv efter en stund och tänker oavkortat på dusch. :)

Andra etappen upp för berget tog jag det lugnt. Jag försökte räkna backarna för att hålla koll på hur långt jag hade kvar upp till toppen, men tappade räkningen och glömde dessutom hur många backar det skulle vara. :) ”Bara en till” fick jag upprepa för mig själv för att inte ge upp. Men när backarna blev mindre branta förstod jag att toppen inte kunde vara långt borta. Men då fanns inte mycket pulver kvar i benen.

När jag rullade över krönet gick det knappt att veva runt benen och rumpan gjorde ont och illamåendet var ett faktum. När man funderar starkt över att ge upp när det bara är 1,5 mil och nedför kvar, är det ganska illa. Min fru räddade mig med ett stort glas kall appelsinjuice som omväxling till vattnet och en rejäl sockerkick som nästan var fysisk. Framför allt stilladet det illamåendet helt och det kändes inte längre som om jag skulle kräkas.

När jag kom ner på platten igen såg jag hur en av de jag följer närmade sig oroväckande fort bakifrån. En stark tjej som jag haft en bit bakom mig men nu nere på platten tog hon in på mig. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att öka. Det gick att trycka på förvånansvärt mycket igen med målet inom räckhåll, men med ett par 3km kvar tog hon mig och jag hade inte en suck. :)

När jag rullade i mål kände jag mig mycket fräschare än när jag rullade utför berget. Benen kändes klart möra och jag drack en bra dos vatten innan dusch och tvätt av stinkande kläder inleds ganska omgående.

Priset i dagens event är två biljetter till det riktiga fondot med samma namn i Italien som går första veckan i juli.

Det var sista passet för i år och även om jag blir lite fundersam när jag jämför mina turer uppf ör berget nu med de från oktober och tidigare, så känner jag mig ändå riktigt nöjd. Visst, man frågar sig varför man gör det, men nästa fondo är redan bokat till den 21:a januari. Då blir det samma rutt som idag. Tiden idag blev ändå 2 minuter bättre än samma rutt för några veckor sedan. Så det går i alla fall åt rätt håll.

Idag är det två år sedan jag för första gången cyklade med Zwift. Det var en fantastisk dag som ändrade mitt liv. Det kan låta stort, men så var det bokstavligen. Men det är nog svårt för andra att förstå. För mig är detta lika stort som möjligheten att sköta en dator själv eller hantera en vanlig telefon med pekskärm som vem som helst. En revolution helt enkelt. Det har givit mig möjlighet att utöva mitt största intresse utan att vara beroende av andra. Det ständiga jagandet efter piloter som ville köra med mig, för träning eller tävling uppfyllde snart för mycket av min tankekraft och även att försöka förstå varför det var så svårt när cykelsporten växte så starkt i Sverige. Alla var ju så imponnerade av tandem och ofta var det få som slog oss i hastighet. Kraven var hårda men konkurrensen mindre att komma ut i världen och till och med Paralympics för att tävla. Ändå gick det inte. Det höll på att dra ner mig i botten några omgångar.

Nu, drygt 11000 cyklade kilometer i Zwift har mycket ändrats. I år blev det inga tävlingar utomhus. Jag la helt ner försöken att hitta någon tillräckligt stark att försvara mina SM-titlar med och ingen hörde heller av sig. Det blev några motionslopp med två av mina närmaste vänner och där emellan endast ett fåtal träningsrundor utomhus. Det känns ärligt talat helt OK numera. Jag cyklar gärna ute när det inte blåser, solen skiner och någon kompis har tid, men det ska en del till för att allt detta ska sammanfalla. Men ibland behöver jag höra riktiga hjul mot vägbana, riktiga växlar rassla runt omkring i en klunga och känna riktig fartvind och inte fläkten i vardagsrummet, det är helt naturligt.

Tävlandet får ändå sitt. Tävling växer online och håller på att bli riktigt kul. Det är svårt att få det helt rättvist och alla resultat helt verifierade, men arrangörerna gör ett bra jobb. I år har också en hel del partners till Zwift börjat lägga in stora priser både till vinnare och rena utlottningar och flera cyklister har fått riktigt proffskontrakt.

I år tillkom även löpning i Zwift. För mig har det varit mycket lättare att hitta ledsagare för löpning och i år har det blivit riktigt många och fina utepass vilket jag är mycket tacksam för. Men den som inte är i samma situation som jag, har nog svårt att förstå att även det kan kännas motigt på något märkligt sätt. Det ska bokas en tid, jag ska förflytta mig till ledsagaren eller ledsagaren ska förflytta sig till mig. Värst är ändå att det inte är lika flexibelt att både boka och boka av. Känner jag att jag inte har någon lust idag för att det blåser och regnar, så blir fler inblandade i mina beslut, har ställt in sig på och anpassat sig efter mig och därmed påverkas av min ändring. Det kan verka som skitsaker för dig som läser, men när hela livet till stor del bygger på just någon form av beroende av andra, blir sådana mindre saker större. Nåja, inte riktigt hela livet kanske, men det kan kännas så ganska ofta.

Att Zwift finns betyder inte att det inte kan vara svårt att motivera sig eller dyka upp svackor. I år har varit en sådan. Jag var laddad och motiverad inför bancykel-SM i februari i år, men det stupade bland annat på pilot igen. Jag la högprestationen på is under den efterföljande våren och försökte bara ha roligt utan krav.

Sommaren kom och det blev inte så mycket träning och när höstens tävlingsserie i Zwift startade, var jag rätt usel minst sagt. Nu börjar jag få styr på mig själv igen och jag hoppas det ska ge resultat under våren.

Men jag har nästan bestämt mig, för att mina 5 varv runt Vättern och 3 varv runt Halvvättern får räcka, åtminstone för ett tag. Planen är att åtminstone sälja en av utecyklarna. Jag skulle fortfarande vilja cykla Cykelvasan mest på kul och gärna något av dom närbelägna loppen om vädret är perfekt. Jag kommer aldrig mer cykla i ösregn och snålblåst. Då kan jag lika gärna köra hemma.

Så nog har Zwift förändrat mycket och jag känner mig fortfarande lycklig efter ett pass, eller bara när jag går och pillar på grejerna en vilodag. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan den där dagen före julafton för två år sedan när jag tog mina första tramptag. Det var ren lycka och fascination och jag förstod direkt att det här skulle bli stort för mig.

Jag lovar inte att det inte blir några fler sådana här sammanfattningar framöver, jag är svag för dom och ibland är det roligt att se tillbaka för att kunna lära sig och se framåt. Även om det kanske inte kommer hända mig eftersom jag bara blir äldre för varje dag, så hoppas jag paracykel i Sverige växer och mognar. Men jag tror det kommer ta väldigt lång tid för grenen tandem och det är tråkigt. Och visst hoppas jag nog att någon gång igen få tävla om ett SM-guld eller köra ett GP-lopp. Jag skulle inte säga nej, men förutsättningarna ska vara väldigt rätt och jag kommer inte tömma mig på energi för att nå dit igen.

Ikväll gick den 13:e deltävlingen av totalt 15 för höstens race serie. Denna gång på banan ”Volcano Flat reverse” som är en 12km lång, platt bana med några få knixar på.

Jag ställde upp i C-gruppen den här gången också och kände mig ändå i ganska bra form. Det kändes som om helgens Group workouts gjort lite nytta. Men jag bestämde mig ändå för att inte gå för fullt. Kroppen känns fortfarande inte helt OK. Men det är en sak vad man bestämmer sig för innan och en annan hur det blir i verkligheten. I dag blev det — som alltid ett rejält svettbad och möra lår efteråt.

Det blev plats 52 i C-gruppen och 202 watt i medeleffekt. Det roligaste idag var att jag vann pris i höstens utlottning av fina priser då serien är sponsrad av Cykloteket. Mitt pris blev den här gången vattenflaska från Zwift samt en kolfiber flaskhållare. Väldigt roligt. Givetvis hoppas jag på det stora priset i slutet av serien. Den som kört 12 deltävlingar eller fler deltar även i utlottningen av cykelhjälmar och en trainer. Riktigt avancerade priser. Hjälm har jag ingen glädje av men en trainer vore inte dumt. Jag har hittills deltagit i alla tävlingar och ska nog lyckas delta även i de två sista. Vi kan inte vara så förfärligt många svenskar som gjort det så chansen är inte omöjlig. :)

Själva workoutfunktionen har funnits i Zwift ett tag. Där har det funnits färdiga workouts eller man har kunnat designa egna och följa dem. Jag har aldrig fastnat för funktionen, mest för att jag tänkt mig att det varit svårt att följa.

Gruppcykling gillar jag men har inte kunnat delta i sådana eftersom man måste hålla koll på gruppledaren på skärmen. Det har funnits sätt för mig att någrolunda kunna göra det via fjärrkontrollsappen i telefonen, men då har jag behövt pilla på mobilen hela tiden under träningspasset och det har ändå varit för lätt att flyga iväg i förväg eller tappa gruppen och då få svårt att hinna ikapp igen.

Den nya funktionen Group workout är fortfarande i betastadie men den gjorde mig nyfiken. Den bygger på att hela gruppen följer en förutbestämd workout men den är individuellt anpassad efter ens personliga FTP. Själva Group workout-funktionen är dessutom deisgnad så att gruppen hålls ihop oavsett hur man presterar. Det viktigaste är att trampa. Slutar man trampa tappar man gruppen. Men så länge man cyklar hålls man ihop automatiskt och flyttas bara runt i gruppen efter ens effekt i förhållande till andra. Så presterar man låg effekt i förhållande till sin vikt hamnar man långt bak i gruppen och tvärt om om man genererar hög effekt i förhållande till sin vikt.

Vi människor gillar att ha andra omkring oss och det gäller även mig även om jag inte ser andra. Blotta vetskapen att det är ett stort antal cyklister runt om mig gör det roligare och vet jag dessutom att det i det här fallet är omöjligt att tappa gruppen blir det enkelt för mig att hålla mig i gruppen.

För att en workout ska bli givande för mig krävs det bara att jag har lite koll på vilka steg den är uppbyggd av. Exempelvis uppvärmning 5 minuter, intervaller X * Y sekunder i en viss antal procent av min FTP, nedvarvning och därefter slut. Zwift plingar mellan varje steg och ger dessutom ifrån sig ett extra ”glatt” pling om jag lyckas med steget jag just genomfört och får en ”stjärna” för avklarat steg.

Vet jag inte vad som ska komma blir det knepigare att planera träningen. En del arrangörer skriver detaljerat om hur workouten är konstruerad i beskrivningen, i annat fall får jag fråga någon i förväg.

Den här helgen har jag kört två långa distanser som gruppworkout. Det är träningspass inför nästa helgs långa Gran Fondo. Igår anmälde jag mig till en som var 2:30 lång men då klev jag av efter 2:12 på grund av illamående. Någon började laga mat mitt i ansträngningen och matoset framkallade illamåendet.

Idag anmälde jag mig till samma träningspass men den något kortare varianten på 2 timmar. Det skiljde bara 30 minuter, men 2 timmar inomhus på trainer är klart tillräckligt det också. Det gick mycket bättre idag. BBättre mentalt förberedd och inget matos så idag hade jag nog klarat 2:30-passet också. Men det kändes viktigare att lyckas än att köra längre.

Och nu såhär efteråt så gillar jag verkligen den här funktionen. Det är min tredje Group workout och det funkar verkligen. Kan jag bara memorera oller skriva upp stegen i förväg så är det här en superbra grej för mig. Det enda jag saknar är ett ”slutpling” i form av en liten famfar eller liknande när passet är avslutat. Nu får jag titta på klockan för att veta om det är slut. Det är lite synd men fungerar.

Det blir definitivt fler sådana här pass. Igår var vi en större grupp, i början ett 70-tal personer och när jag klev av efter 2:12 var vi bara typ 45 kvar. Idag var i 5–6 personer i min grupp och alla såg ut att hänga med hela vägen i mål.

Här kan man se gårdagens pass och här är dagens pass på Strava.

På mässan Eurobike i år, presenterade Wahoo en ny produkt, Wahoo Kickr Climb. Det är ett tillbehör till trainer som man monterar på cykelns framgaffel. Den kan höja och sänka cykeln för att simulera upp- och nedförsbackar när man kör applikationer, exempelvis Zwift.

Självklart blev jag eld och lågor och det råder ingen tvekan om att jag ska ha en sådan. Tyvärr var jag tvungen att skaffa den nya modellen av min trainer för att det ska vara kompatibelt.

Somliga tycker att det är ett dyrt kul tillbehör, men för mig som inte ser skärmen och kan ta del av upplevelsen på den vägen, blir det här nog en enorm förbättring av min upplevelse.

Så idag blev det möjligt att genom en leverantör förboka ett exemplar av Kickr Climb vilket jag givetvis gjorde. Beräknad leverans är i mellandagarna.

På Youtubeklippet nedan kan man se i praktiken hur det fungerar. :)

Idag kom en ny uppdatering på Zwift. Det var ganska länge sedan något större kom och förväntningarna var ganska uppskruvade.

Självklart hoppades vi på nya vägar i den virtuella världen Watopia. En del som var med tidigt under utvecklingen av Zwift, har länge önskat sig en replika av den första virtuella världen Jarvis. Själv cyklade jag aldrig där. Watopia var nyligen lanserad när jag provade för första gången dagen före jul 2015.

Själv hoppades jag på ännu en sport i form av rodd. Det har pratats om det som en nästa möjlig sport eftersom det redan finns gott om kompatibel träningsutrustning och en sådan kompatibel roddmaskin står och bara väntar i mitt vardagsrum. Rodd är sjukt kul och ännu roligare skulle det bli om det gick att ro i Zwift med ljudeffekter, andra roddare runt omkring och möjlighet att låsa upp virtuella prylar precis som idag inom cyklingen och löpningen.

Dagens uppdatering bjöd ”bara” på en ny bana. En dryga 10km lång rutt upp i bergen och in i djungel. ”Road To Ruins” kallas den och är en ordentligt tuff bana med många höjdmeter och som sagt, djungeltema.

Min plan var att köra den ikväll men jag sparar mig till helgen. Redan nu har andra upptäckt anslutningar till ytterligare nya banor som ser ut att gå akt in i berget. Och det är klart, nu har vi teman vatten, snöklädda berg, stadsmiljö, vulkan och nu djungel. Nästa tema ska mycket väl kunna bli gruvor och berg. Och eftersom anslutningspunkter redan syns så kan man tänka sig att nästa expansion inte dröjer särskilt länge, men man vill säkert inte lansera allt på en gång.

Det som är nytt med denna expansion är att det krävs level 10 för att få köra den. Någon sådan begränsning har man inte haft tidigare. Många blev sura och tyckte det var drygt, men jag tänker nog som Zwift själva gjorde, att det kan fungera som en bra motor. Nu låser man inte bara upp nya virtuella prylar när man når nästa nivå, utan också banor. Det är ännu mer likt spelvärlden. Vi människor behöver nog något som driver oss framåt och lockar där borta för att kämpa på. Jag känner själv, som klarat alla hittills publicerade utmaningar, att jag blir glad var gång det kommer en ny man får kämpa lite för.

Så i helgen bär det ut i djungeln. :)

Upplägget börjar kanske kännas tjatigt för läsaren. Den sjunde deltävlingen på den tuffa banan i Richmond. Richmond är tråkig att köra solo i men jag måste motvilligt medge att den är roligare för racing just för att den är lite tuff de sista 4 kilometrarna med väldigt mycket uppför.

Idag startade jag som vanligt i B-gruppen men presterade inom gränserna för C-gruppen. Med 219 watt i medeleffekt blev det ungefär 3,0 watt per kilo. Men som jag skrivit tidigare så kör jag vidare i B-klassen för att inte riskera att bli diskad om jag skulle prestera bättre framöver. För mig är racen bara som väldigt bra och tuffa träningspass. Den här hösten finns inga möjligheter att ta några bra placeringar.

Jag hängde med det jag tror var B-gruppen nästan hela första varvet, men tappade dom när motluten började komma. Då fick jag ligga en hel del själv. På andra varvet kom ett stort gäng C-åkare ikapp mig och dom höll jag mig med hela vägen in i mål.

Som vanligt väldigt plågsamt och enormt skönt efteråt. Men jag är helt klart i en djup svacka prestations- och motivationsmässigt. Det hänger helt klart ihop med tankarna kring vad jag ska ta vägen i mitt tränande. Även om inomhuscyklingen fortfarande är väldigt roligt och det jag tänker som min framtid, så är nog det faktum att drömmen om att komma vidare inom utomhuscyklingen är död som drar ner mig just nu. Jag känner att jag borde sälja tandemcyklarna och lägga pengarna på inomhuscyklingen istället då jag tror jag nått vägs ände inom tandemsporten.

men nu kommer en lång, kall vinter med mycket tid för inomhuscykling tid att fundera över det.

Ikväll var det dags igen för den sjette deltävlingen. Det finns inte mycket nytt att säga annat än att jag nu mera borde starta i C-klassen för att ha någon chans till högre placeringar. Jag valde ändå att starta i B-gruppen och slutade på plats 79 av 86. Men kör jag i C finns alltid risken att bli diskad om jag ändå skulle råka prestera som en B-åkare och då är det bättre att hålla mig kvar i B och träna för bättre resultat.

Nu är jag ändå på en sådan låg nivå att själva tävlandet inte är grejen. Det är kul när många är ute och kör, det är kul att köra i en stor startgrupp och det är kul att hänga med så länge som möjligt. Jag lyckades ändå hänga med en stor klunga som jag tror var B-åkare i nästan två varv. Sedan tappade jag dom i ett segment där det går lite upp och ner och jag tryckte inte på tillräckligt. Hamnar man på efterkälken så är det svårt.

Men jag lyckades ändå komma ikapp gruppen två gånger, men på sista varvet förlorade jag dom med en mil kvar och det var bara att köra på själv så gott det gick.

Det blev ett bra träningspass och det första racet på nya trainern och det kändes bra. Ingen större skillnad jämfört med min gamla som min äldsta dotter nu ärvt. Ungefär samma ljudnivå och exakt samma känsla.

Här kan man se resultatlistan.

Varje vecka körs gruppcykling på Zwift som inte är någon tävling, utan bara ett bra träningspass med fokus på att hålla ihop gruppen och cykla i klunga.

Jag har inte deltagit i sådana event då det krävs att man håller koll på gruppledaren som har en symbol vid sig och det är viktigt att man håller sig bakom gruppledaren och inte far iväg i förväg.

Så jag har hållit mig till mina egna träningspass och rena race där det bara varit att starta och köra utan något behov av att hålla ihop.

Förra veckan var jag tvungen att köra en gruppcykling för att ”låsa upp” den virtuella svenska SZR-tröjan. Jag körde som vanligt i B-gruppen och försökte med hjälp av tillbehörsappen i mobilen att hålla koll på mina gruppdeltagare som visas i en lista på mobilen. Där ser man hur långt före eller efter man ligger de olika deltagarna. Det gick bra till en början men gick för fort för att kunna pilla på mobilen samtidigt som man kör järnet och precis som i verklighetens klungcykling, blir man avhängd är det väldigt svårt att komma ikapp och i synnerhet om man själv ligger lite lågt i prestationsförmåga jämfört med de man kör med.

Men nu när jag låst upp tröjan har jag egentligen inget behov av att köra mer i grupp, men ikväll gav jag det en chans till eftersom dottern skulle köra för at låsa upp sin tröja. Jag anmälde mig till C-gruppen för att enklare kunna hänga med och pilla på mobilen.

Till en början gick det bra och jag såg gruppledaren i listan på skärmen. Jag låg oftast lite före och fick hålla igen för att inte hamna på efterkälken.

Plötsligt försvann gruppledaren och tempot drogs upp och jag blev givetvis avhängd. Det var inte längre fråga om någon C-grupp. Täten drog iväg och jag gjorde några tappra försök att hinna ikapp, men sekundrarna blev till minuters försprång och till slut gav jag upp och bara körde i mål.

Nu visade det sig att gruppledaren fick strömavbrott hemma och försvann och då upphörde gruppen. Hade han fått vara kvar kanske det hade gått bättre.

Kanske provar jag detta igen någon gång och anmäler mig till en C- eller D-grupp för att definitivt hinna sköta tekniken samtidigt som jag cyklar. Eller så återgår jag till mina solopass. Jag hyser inget starkt hopp om att Zwift ska bygga in tillgänglighet för att jag med hjälp av ljud eller liknande skulle kunna delta i sådana här event. Men det var kul att prova.

En variant kanske vore att ha kontakt med gruppledaren via Skype för att få lite instruktioner, men jag tror att dom har fullt upp med att sköta gruppen och har svårt för att samtidigt hålla koll på mig.

Nu väntar veckans tuffa race på onsdag, deltävling 6 som jag givetvis ska köra så gott jag kan.