Etikett: Löpning

Midnattsloppet 2024

Nu har jag sprungit midnattsloppet för första gången och det kändes fantastiskt häftigt! Jag har tänkt att jag borde försöka mig på det i flera år nu men det har främst mest inte blivit av och för att alla sagt att det alltid är så mycket folk och svårt att springa med ledsagare. Jag har inte heller varit lika ivrig att springa motionslopp på samma sätt som med cyklingen. Genom åren har jag bara sprungit tre eller fyra upplagor av Kungsholmen runt och ett duathlon i Upplands Väsby.

Ledsagare för kvällen var Filip. Vi har inte sprungit så vansinnigt länge tillsammans och definitivt inga motionslopp. Vi har bara sprungit här hemma på tomma breda gångvägar, så jag undrade om han skulle våga ta den uppgiften.

I onsdags åkte vi in till stan för att provspringa bansträckningen tillsammans med en annan av mina ledsagare, Jennie som sprungit midnattsloppet tidigare. Tanken var att springa banan en gång så att Filip åtminstone sprungit den en gång. Även om det vid sådana stora evenemang inte är något stort problem, ingen risk att man springer vilse direkt. Det är bara att följa strömmen.

Om vår provspringning blev så bra eller gav så mycket vet jag inte. Vi sprang en onsdagskväll runt klockan 18 så det var ganska mycket vanliga människor ute på stan. Det är inte samma sak som under ett motionslopp då de flesta springer och åtminstone springer åt samma håll. Det gick inte att hålla något tempo att tala om och jag tänkte att arbetsbelastningen som ledsagningen måste inneburit för Filip som ändå är både ung och väldigt ny som ledsagare, kanske upplevdes som för tung och kanske motverkade sitt syfte.

Men vi sprang hela varvet runt och det gick bra och Filip verkade inte allt för avskräckt, vad han visade i alla fall. :)

Så idag var det så dags. Jag är alltid nervös även om det är ett helt vanligt motionslopp. Vår plan för dagen var att försöka springa under timmen även om Jennie sa att det kanske inte var realistiskt med ledsagare. Vi hade anmält oss i en startgrupp för 50–55 minuter så jag tänkte ändå att det borde vara en tillräckligt snabb grupp.

Vi tog tåget in vid åttatiden. Vår start gick 21:45 så i teorin borde vi haft gott om tid. Men när vi långsamt trängde oss igenom folkhavet fram till Zinkensdamms idrottsplats började jag känna stressen. Det tog en god stund innan vi lyckades hitta och förstå hur väskinlämningen fungerade medan minutrarna tickade iväg.

Jag hade som målsättning att hinna gå på toaletten före start för att inte bli psykiskt kissnödig och vi hade bestämt träff med Jennie men misslyckades med båda dessa saker. Toaletterna gick vi förbi och tänkte att det kommer fler — det gjorde det inte…

När vi äntligen kom till starten hade uppvärmningen börjat och vi kunde gå rakt in i startfållan. Jag lyckades bli hittad av min kollega Josefin som skulle springa med sin fru och det var nog ren tur att hon såg oss i folkhavet.

I startfållan kände jag mig stressad av det uteblivna toalettbesöket blandat med nervositeten inför mitt första riktigt stora motionslopp. Men stämningen var på topp och musiken dunkade så att man knappt hörde vad man tänkte och det började faktiskt rycka i benen av springlust.

När starten gick var det som väntat ganska trångt längs Ringvägen trots dess bredd. Vi fick kryssa lite och det gällde att vara lyhörd på Filips signaler när vi försökte kryssa oss fram. Det var människor precis överallt som vi sprang förbi och som sprang förbi oss och vi kryssade oss långsamt ut åt vänster i den lite snabbare filen.

Strax efter start på Ringvägen stod Ulrika och Mattias och hejade. Det visste jag inte. De var där även för att deras son sprang och Ulrikas röst hör man. :) Det var riktigt roligt och peppande!

Hela vägen längs Ringvägen och ner längs vattnet hade jag smått panik för att jag kände mig så kissnödig. Jag bad Filip hålla utkik efter bajamajor och till slut var jag nästan beredd att kissa i vilket gathörn som helst. Men när vi svängde upp från kajen så började det hända saker runt omkring. Banan svängde och publik började dyka upp längs vägen och musik och hejarop från trottoarerna, balkonger och fönster och uteserveringarna som kom allt tätare. Plötsligt hade jag totalt glömt av min kissnödighet och behövde inte ens särskilt akut uppsöka toalett förrän jag kom hem nu flera timmar senare. Snacka om psykiskt!

Det visade sig vara svårt att hålla farten uppe. Det hade kanske gått något om Filip och jag sprungit mera ihop och fått öva på några motionslopp bland mycket folk. Nu var han helt säkert mer försiktig och noga vilket naturligtvis var jättebra. Trots att vi startade i en ganska snabb grupp började vi komma ikapp människor som började gå redan efter några kilometer, varför man nu startar i en snabbgrupp om man inte ens orkar hålla tempot halva vägen.

Snabbfilerna, i den mån det fanns någon, var ofta knappt rymliga nog för en löpare åt gången så för oss som sprang två i bredd hade vi inte mycket nytta av det och folk var generellt sätt ganska dåliga på att hålla höger om man sprang långsamt.

Backen upp mot Sofia som är banans brantaste backe är omtalad. Före spelas en hel del musik och uppe på toppen står alltid en kör och sjunger. Vi hade ställt in oss på att ta backen i ett bra tempo och se starka ut. Det visade sig helt kört. Folk gick upp i hela gatans bredd så vi fick halvt gå, knappt jogga upp för backen. En klar besvikelse.

Resten av loppet gick också bra och var väldigt roligt. Precis som under mina många motionslopp med cykel så är publiken runt omkring väldigt inspirerande och man får hela tiden ny energi av både alla löpare runt omkring och publiken och alla uppträdanden.

En annan sak som var lite frustrerande mot slutet när man började kunna höra dunket av musiken från målet på Hornsgatan, var att väldigt många gick eller sprang extremt långsamt. Så inte ens på slutet kunde vi spurta. När vi gick i mål hade vi båda ganska mycket onödig energi kvar som hade varit rolig att ta ut under loppet men det gör ingenting. Upplevelsen var väldigt bra, det var bara jag som hade lite för höga ambitioner.

Vi sprang i mål på tiden 1:05:55 vilket gav ett snittempo på 6:26min/km. Det var långt över det jag hade som mål, ungefär som en halvslö träningsrunda men jag är nöjd ändå. Vi har redan pratat om att köra nästa år igen.

Stort tack till ledsagare Filip som gjorde ett grymt bra jobb. Jag får höra nästa gång vi ses om han tyckte det var roligt eller lite för mycket, men jag tror att han tyckte det var okej. Han fungerade hur som helst väldigt avslappnat och koncentrerat.

Coop Kungsholmen runt 2024

Idag har jag sprungit Coop Kungsholmen Runt 2024. Det var tredje gången jag sprang det här loppet och det är en klar favorit. man kan välja på 10km eller 21km och det är Stockholms absolut mest platta bana på endast ca 45 höjdmeter på milen.

Idag sprang jag med Jennie som ledsagare. Stockholm visade sig från sin soliga sida och det var perfekt springtemperatur, 18° i skuggan i början av maj kan man verkligen inte klaga på.

När vi parkerat Jennies bil tog vi oss till starten och vi var kanske inte ute i supergod tid men hann med ett toabesök före start. Annars blir i alla fall jag så inbilskt kissnödig. :) Vi lyckades tränga oss in i vår startfålla bara med några minuters marginal.

Kungsholmen Runt har jag som sagt sprungit två gånger tidigare och jag har löptränat längs banan många, många gånger, så bansträckningen är välbekant. Det var som alltid mest rörigt i starten. Vi hade tänkt följa en farthållare som skulle gå i mål på en timme blankt men farthållaren höll snarare 5:30-tempo förbi statshuset och ner mot Karlbergskanalen. Kanske planerar farthållarna för att kunna göra depåstopp, för annars höll den här farthållaren på tok för högt tempo.

Trängsel blev det lite när vi sprang igenom vätskedepåerna där vi tog vatten i farten. Det var väl vid något tillfälle som jag hade lite besvär med att andra löpare sneddade in framför oss så att jag nästan snubblade på vederbörandes fötter, men på det hela taget gick allt smidigt.

Motionslopp är fantastiskt roligt och särskilt sådana här dagar när det är mycket ”vanligt” folk ute och jag blir minst lika glad och taggad av andra löpare. Särskilt på ett ställe hade en privatperson satt upp ett litet bord och en typ trädgårdsstol på trottoaren utanför sin port där han satt och hade upprättat en alldeles egen vattendepå med friskt kallt vatten i plastmuggar. Där var vi naturligtvis tvungna att hejda våra steg ett kort ögonblick och passa på att dricka innan vi sprang vidare sista halvan mot målet i Rålambshovsparken.

Vi sprang i mål på 1:01 vilket bara var en minut långsammare än målsättningen för dagen. det genererade ett snittempo på 6:04/km. Det hade kanske gått att springa lite fortare om vi ställt oss längre fram i startgruppen. Nu behövde vi trixa en del för att komma förbi långsamma löpare men det får bli nästa gång.

Stort tack till ledsagare Jennie, bra jobbat!

Efteråt spenderade vi lite tid i solen på gräset i parken innan vi avslutade med en glass vid vattnet tillsammans med några av Jennies vänner.

Nytt löpband, Sole Fitness F85

Bild: Löpband Sole fitness F85

Jag skaffade Mitt första löpband 2009 för att kunna träna hemma. det blev enklare och mer tillgängligt på så vis eftersom det är ganska omständigt att ta mig till ett gym. Jag har haft turen att ha det utrymmet hemma och det har med åren expanderat med träningscykel och roddmaskin.

Löpbandet har gått ganska konstant i 11 år och många tusen kilometer innan det slutligen gav upp i brist på reservdelar och någon som kunde utföra service. När det till slut tvärstannade med en smäll och vägrade starta igen var det slutligen oundvikligt.

Det blev ett nytt i den högre klassen för hemmabruk, ett Sole Fitness F85 som jag tror har potential att klara den mängd träning det är tänkt för. Det är också utrustat med Bluetooth-anslutning så att det kan kopplas till träningsprogram så som Zwift för att överföra hastighet och lutning. Då slipper jag i fortsättningen springa med sensorer på skorna för att överföra hastighet till träningsprogrammet. det kommer göra att informationen till träningsplattformen kommer bli väldigt exakt.

Men det var ett riktigt monster till paket som DHL lämnade av nere i porten. Jag fick fantastisk hjälp av fastighetsskötarna i mitt hus för att släa in det och det är jag dem evigt tacksamma för, annars hade det blivit tufft. :)

Så var det dags för invigning. Monteringen gick utan större problem och när det var dags för första passet var det en fantastisk känsla. Jag vet inte hur man bäst beskriver det, men att ta ett steg från ett 10–12 år gammalt löpband i lägre medelprisklassen till ett helt nytt i övre konsumentprisklassen var verkligen en enorm skillnad.

Inget skrammel och vibrerande, gediget underlag att springa på och framför allt tyst motor och bra dämpning av löpstegen. Motorn på 4hk hade inga som helst problem att bibehålla hastigheten vid fotisättningarna.

Att ändra lutningen var förvisso något långsamt vilket är en säkerhetsfiness, men helt ljudlöst utan ”knorrande” och ”knirkande” ljud från hydraulpump och kolvar.

Ska jag ändå säga något negativt handlar det bara om småsaker:

  • Den integrerade fläkten är helt onödig och ger ingen som helst effekt. Den ger ingen svalka på mer än 1 decimeters avstånd. Det hade varit fint med en fläkt med lite mer tryck i rakt i ansiktet.
  • Surfplattehållaren hade lite svårt att hålla min 12,9-tums iPad på plats. den glider lätt i sidled och måste fästas på något mer sätt för att inte riskera att falla ur.
  • De integrerade högtalarna var förvisso lite klena men glad att de finns där. Dock sitter ingången för ljudkälla nere på höger sida av konsolen så att kabeln som så klart går till surfplatta eller någon annan ljudkälla, måste gå rakt över konsolen. Den ingången hade gott kunnat sitta på baksidan.
  • Den integrerade USB-porten är lite klen. Den orkar ladda en smartphone men knappast en iPad. Den porten hade gott kunnat få lite mer effekt.

Men i övrigt känns detta som toppklass för privatpersoner. Det känns som ytterst gedigen byggkvalitet som förhoppningsvis kommer hålla länge.

Tankar om ledsagning och träning

Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.

Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.

Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.

Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.

Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)

Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.

Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.

När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.

Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.

Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.

Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.

Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.

Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?

Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.

Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:

Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.

När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.

Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.

Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.

KFS Kungsholmen Runt 2018

Idag sprang jag och ledsagare Ingela vårt andra KFS Kungsholmen Runt och faktiskt mitt andra motionslopp inom löpning någonsin. Cyklat känns det som jag gjort hundra stycken minst men inte sprungit. Vet egentligen inte varför, det har nog mest blivit så.

Idag var det dessutom premiär utomhus. Jag har bara sprungit på löpbandet hemma. Förvisso har jag en nedre gräns på 8° utan regn för att tycka att det är okej att springa ute så nu var det väl ändå dags. Idag var det perfekt väder, 14°, molnigt och i princip helt vindstilla.

Jag har ännu inte så stor erfarenhet av motionslopp och KFS Kungsholmen Runt är väl ändå ganska litet. Trots det upplevde jag att det var lite trångt och stökigt idag för mig som springer med ledsagare. Vi blir ju ett lite bredare ekipage på det viset och många löpare förstår inte vad det korta repet mellan mig och min ledsagare betyder och många har tunnelseende och ska bara fram.

Men miljön och banan är super att springa, jag verkligen älskar Kungsholmen. Vi gick i mål på tiden 1:04 vilket väl inte var någon supertid men det var som sagt svårt att hålla en högre fart. Man får springa och njuta istället av alla löpare och publiken längs vägen och inte minst känslan att gå i mål. :)

KfS Kungsholmen runt 2017

Då har jag genomfört mitt första motionslopp i löpning. Eller mitt andra om man ska räkna med Väsby Duathlon 2015, men det var ändå inte riktigt samma sak.

Idag kom det vackra vädret tillbaka. Solen sken och vinden var måttlig men lite kallt i skuggan. Men vårsolen värmde ordentligt så det blev halvlånga tights och tunn kortärmad T-shirt. Det skulle visa sig sen att det hade gått lika bra med korta tights och T-shirt utan långa ärmar.

Starten gick i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Det var tjockt med folk och en kul stämning. Jag hade kanske inte trott att det skulle vara så populärt. Jag funderade över lite hur det skulle gå att springa med ledsggare i trängseln, särskilt i början innan leden glesnat ut.

Vår start gick 11:05. Det gick mycket riktigt trögt i början och det gällde att vara lite försiktig för att inte råka trampa någon på hälarna. Vi och ett litet gäng till vek ur trängseln och sprang en bit på sidan av vilket underlättade. Ändå hände det ett par gånger att jag törnade i framförvarande. Det känns som att det lika ofta berodde på mig som ibland har en tendens att hålla ett halvt steg före min ledsagare för att jag är så taggad, som andra som vinglar och tränger sig in snävt framför.

Men allt gick bra och även om det var många runt omkring glesnade det snart och när vi kom ner längs Karlbergskanalen var det inga problem längre. Det här är en strecka jag sprungit många gånger vid det här laget och tycker riktigt mycket om.

Springa är så skönt. Man kommer snabbt in i det och huvudet rensas snabbt på allt annat och det är bara fokus på känslan i kroppen. Andningen som första kilometern stiger men sen stabiliserar sig och detsamma med pulsen. Idag kände jag mig stark och pigg och ingen tendens till värk i benhinnor som kan vara mitt enda problem vid löpning.

Vi hoppade över första vätskedepån efter drygt 3km och fortsatte. När vi var uppe vid Kristineberg hade vi inte alls lika många runt oss och när vi gjorde ett kort stopp vid nästa depå för en flaska vatten tappade vi det gäng vi sprang med och efter det hade vi bara enstaka löpare omkring oss.

Sista kilometrarna in mot mål gick bra även dom. När vi kom in i Rålambshovsparken på nytt för upplopp hade jag mycket kraft kvar och då kändes det som att det får bli en halvmara nästa år.

Tiden blev den planerade, med trängsel i starten och ett kort depåstopp sprang vi in på 1:01. Jag kan bara konstatera att det här var helt klart lika roligt som motionslopp på cykel. Motion över huvud taget genererar så otroligt många positiva ämnen i kroppen så att jag känner mig nästan hög efteråt. :)

Det här motionsloppet kommer jag definitivt komma tillbaka till.

[tags]Löpning, Kungsholmen, Kungsholmen Runt, KFS, Träning[/tags]

Löpning i Zwift

Jag har sett fram emot det här så mycket så att det nästan är galet. :) Enda sedan i somras har man kunnat se tecken på att löpning i Zwift varit på gång. Det har postats aktiviteter på Strava och ibland har man kunnat se löpare bland cyklisterna. Jag har tjatat några gånger hos utvecklarna för att få vara med i tidig betatest utan resultat.

Igår lanserades iOS-versionen av Zwift och redan på kvällen bekräftade en anställd på Zwift att löparmodulen fanns med som ett dolt ”easter egg” någonstans i programmet, bara att leta. En av mina paracykelkompisar lyckades ändra till löpning utan att veta exakt hur man gjorde. Inatt fick jag hjälp med hur man slutligen gör och det var nära att jag väckte frun för att genast kunna testa.

Idag direkt efter frukost var det dags att inviga löpbandet. Jag har inte sprungit inomhus sedan i mars i år. Det har blivit en del utomuslöpning, men inomhus har inte gått att motivera mig till.

Så stod min avatar där slutligen, på startsträckan bland cyklister. Det var tydligt att funktionen inte ärhelt klar ännu eftersom min avatar fortfarande hade cykelhjälmen på sig, så den fick jag ta bort för stilens skull.

Allt som behövdes var ett pulsband och en stegsensor på skon och när löpbandet började rulla, började min avatar att röra på sig.

Tyvärr har jag sedan tidigare problem med mitt löpband som gör att det tvärstannar direkt när man börjar springa. Så håller det på ett par minuter tills det är varmt då det åter fungerar normalt. Problemet var det samma idag och därför var det lite svårt att komma igång. Men när det väl fungerade igen sprang jag.

Jag valde den platta banan på dryga 10km. Andra cyklister runt omkring mig verkade se mig eftersom jag fick en massa ”tumme upp”. Min löparavatar sprang snyggt och prydligt till höger om sidolinjen och cyklisterna passerade till vänster.

Eftersom ett löpband inte kan styras av en dator på samma sätt som en trainer, så varierar inte lutningen automatiskt när det kommer backar. Farten beräknas istället automatiskt efter hur brant lutningen är och man får kompensera för att hålla farten uppe. Så när det kom ett motlut sjönk farten något och ökade när det kom en utförsbacke. Men min kilometertid stämde väldigt bra med tidigare pass på löpbandet vilket var glädjande.

Det var lite jobbigt detta första pass på länge. Pulsen var jämn men lite hög, men framför allt kändes det i lår och muskelfästen mot slutet. Men sådant kommer snabbt att ordna till sig.

Jag kan inte säga annat än att jag är barnsligt förtjust och ser hur inomhuslöpningen kan bli rolig igen på samma sätt som inomhuscyklingen som var pest bara för något år sedan. Nu är det svårt att hålla vilodagarna.

Nu är det en väldigt tidig release av löpningen, men en brist var att man inte hörde några ljudeffekter av springande fötter under tiden. Miljöljuden runt omkring så som vattentunnlar, djur, och andra cyklister hördes och även cyklsiternas hjul mot träbroar eller kullerstensvägar. Men jag hade gärna hört löparljud också och kan bara hoppas att det kommer. Då blir det enklare för mig att framför allt veta att min avatar rör på sig och lättare att orientera mig längs banan. Men det är just nu det enda jag kan komma på. I övrigt är tillståndet närmast lyriskt!

Min aktivitet på Strava ser dock konstig ut utan totaltid, kilometertider, pulsinformation, höjdinformation och totalt antal kalorier. Förklaringen i ett forum är att Strava fortfarande jobbar på att införa virtuell löpning vilket man inte haft tidigare. Det är bara att hoppas att det ordnar sig inom kort eftersom jag blivit totalt beroende av att analysera mina prestationer.

Nu kommer nog ett par dagars gedigen träningsvärk men jag vet vad jag ska göra under julledigheten!

[tags]Löpning, Cykling, Träning, Zwift, iOS, iPhone, iPad, iPod[/tags]